På denna fråga saknar mänskligheten beklagligtvis ett svar. Vi vet inte vad personen hette. Vi vet inte heller var eller när hon levde. Vi vet bara att någon eller några människor någon gång i forntiden uppfann ett material som vi skulle kunna kalla papper. Troligen användes inte detta papper för att skriva eller rita på utan som kläder. Under den stora folkvandringstiden 15000 – 25000 år före kristus kan man ha uppfunnit papper som material till kläder i brist på t.ex djurhudar. Tänkbart är också att djurhudar inte var något bra material till kläder eftersom man från början inte kände till garvning. Skinnen fick helt enkelt en oangenäm lukt.
heter Cyperus Papyrus eller Papyrusväxten. Det är denna planta, som givit papperet dess namn. Papyrusväxten blir flera meter hög. Den har en stam, vars inre utgöres av en trådig märg, lätt delbar på längden, varav pappersmaterialet bereddes. Märgen skars i tunna blad eller skivor, vilka lades intill varandra i bredd, varefter ett nytt lag av likadana skivor lades på tvären över det understa. Härefter bultades remsorna med en klubba till ett sammanhängande ark, jämnades eller glättades, torkades, och skrivmedlet, eller Papyruskartan, som det kallades, var färdig.
Papyrusrullar tillverkades på samma sätt, enda
skillnaden var att arket gjordes längre. När den första papyrusen
tillverkades känner vi inte till, men vi vet, att tillverkningen är mycket
gammal. Ibland de gamla egyptiernas skrivtecken, de s.k.
"hieroglyferna", finnes ett tecken, som tydligt föreställer en
papyrusrulle. Härav kunna vi sluta oss till, att papyrusen var bekant redan på
den mycket avlägsna tid, då dessa skrivtecken mejslades i sten. Den äldsta
papyrusrulle, som vi känna, till, och förmodligen den äldsta som finnes i världen,
tillhör nationalbiblioteket i Paris. Dess ålder uppskattas till c:a 5.500 år.
Av någon egendomlig anledning anses att ”hieroglyferna” är lika
gamla!
Frågan är vilket som kom först papyrus eller hieroglyfer?
Den
äldsta kända handskrift, som finnes på pergament, är ett brottstycke ur den
gotiska bibelöversättningen av biskop Ulfila år 385. Denna handskrift är utförd
på purpurpergament med gotiska guld- och silverbokstäver. Dokumentet befinner
sig i svensk ägo. Det tillhör Uppsala Universitets bibliotek.
Ännu i dag kan väl det någon gång hända, att viktigare handlingar skrivs på pergament, som någon sparat . Men att åtgången av detta skrivmaterial i våra dagar är synnerligen liten framgår exempelvis av att Europas siste pergamentberedare bodde i Wien på 1880-talet. Förmodligen finnes i dessa dagar ingen enda sådan yrkesutövare. Pergamentberedningen bestod i, att hudarna av får, kalvar och getter nedlades i kalkmjölk, håret avskavdes, varefter huden upprepade gånger slipades med pimpsten, glättades med ett hårt föremål, uppspändes i en ram, oljades och torkades. Vi behöver i detta sammanhang knappast påpeka, att pergamentpapper inte är tillverkat av djurhudar.
Omkring
år 1000 e. Kr. började papyrusen att försvinna ur bruk samt lämna rum för
pergamentet. Detta i sin tur försvinner i det närmaste på 1300- och
1400-talen. Från denna tid har papperet vunnit ganska allmän utbredning i alla
Europas sydligare länder och något hundratal år senare även i de nordliga länderna.
Den då extraordinarie professorn i kinesiska vid Columbia universitet Thomas Francis Carter utgav 1925 i New York en bok : The invention of printing in China and its spread westward, vilken innehåller en sådan mängd bidrag till boktryckarkonstens äldre historia, att vad som tidigare skrivits härom måste undergå en grundlig revision. En mängd fynd på olika orter i Kina och i Centralasien har tillsammans utgjort ett stort material, som även om det ännu ej till fullo lämnat all den tribut det kan för att belysa en mängd vetenskapliga frågor, dock visat så mycket att historien får skrivas om från början. De nya generationerna fackforskare har även tillägnat sig kunskaper i en mängd olika asiatiska språk och dialekter, om vilka man för inte så länge sedan visste att de fanns till. Ännu mindre kunde man läsa eller tolka texter avfattade på flera av dessa språk.
Enligt
Carter utgjorde en av förutsättningarna för boktryckets uppkomst i fjärran
östern och dess snabba spridning, att man dessförinnan i Kina nått fram till
en omfattande ekonomisk tillverkning av papper. På samma sätt som
linnepapperets framställning norr om Alperna blev förutsättning för
Gutenbergs och hans efterföljares stora framgångar, för renässansens
humanism och för reformationen, blev masstillverkningen av papper alltsedan första
århundradet e.Kr. den grundval, som lades för utvecklingen av den Kinesiska
boktryckarkonsten, vilken i form av träsnitt på, engelska ”blockprinting”,
var fullt utvecklad redan på 800-talet.
På
grund av Carters antydda uppfattning om papperstillverkningens betydelse för
boktryckarkonsten har han studerat data och fakta även för detta yrkes
historia. Många av dessa var givetvis rena nyheter, då ingen tidigare med
samma språkkunskaper i detta syfte excerperat den Kinesiska och asiatiska
litteraturen.
Innan papperet ännu fanns till under århundraderna före Kristi födelse – användes som skrivmaterial trä-, bambustycken och sidentyg och skriften, vilken som bekant i Kina icke är en bokstavsskrift utan c:a, 40000 tecken för olika begrepp, målades med hårpenslar. Så småningom hade man övergått till att utexperimentera papperet.
Litterärt är dess fullbordan konstaterad genom följande
notis i Handynastiens officiella historia i biografin över markis Ts'ai Lun, författad
på 400-talet av Fan Yeh:
"I äldre tider skrev man i allmänhet på bambustycken eller siden, som då kallades chih. Men eftersom siden var dyrt och bambu var tungt, var ingendera av dessa båda material så lämpliga för detta ändamål. Ts’ai Lun fick då reda på, att man i stället kan använda ett ämne, som framställdes av bark från mullbärsträdet, av hampa, av linnelump eller av gamla fisknät. Under år 105 e.Kr. lämnade Ts'ai Lun till kejsaren i Kina en beskrivning av hur det gick till att tillverka papper. Som tack prisade kejsaren honom för hans stora skicklighet.
Från denna tidpunkt har papper brukats överallt inom det
kinesiska riket och detta kallades markis Ts’ais papper.”
Avgivandet av denna litterärt belagda rapport av år 105 har betecknats som datum för papperets första tillverkning i Kina, men studerar man aktstycket närmare, framgår väl endast, att den höge ämbetsmannen för statens räkning gjort en utredning rörande pappersindustrien i en av rikets provinser.
Fynd av papper ha bekräftat, att papperstillverkning varit mycket omfattande i Kina redan vid början av den kristna tideräkningen. Det fynd, som innehåller det äldsta bevarade papperet, har gjorts av Sir Austen Stein i ruinen av ett vakttorn ingående i den stora kinesiska muren nära Tun-Huang. Bland många dokument, skrivna på trä och ett par på siden, anträffades 9 brev på papper. Pappersarkens format var 16x9 engelska tum, de var vikta och inlagda i omslag med adress. De på trä skrivna handlingarna var avfattade på kinesiska, men pappersbreven på sogdiska, ett iranskt språk. Breven var ej daterade, men då de talrika kinesiska handlingarna, funna i tornet, är från mellan åren 21– 137 e. Kr., tillhör pappershandlingarna med största sannolikhet samma period.
I en ruin efter ett annat vakttorn har påträffats papper med kinesisk skrift, vilka med all sannolikhet härstamma från samma tid.
Från Kina, där tillverkningen hade sitt säte i de västra delarna, spreds bruket av papper ännu längre västerut, till Turkestan. De äldsta papperslapparna, som i Loulan anträffats av dr Sven Hedins expedition, anses härstamma från tiden, omkring år 200. På fyndplatserna i Turkestan kan man följa, hur trä som skrivmaterial så småningom ersattas av papper under 300- och 400-talen.
I Turfan, en stor fyndplats undersökt av en preussisk expedition, härrör det äldsta daterade papperet från år 399. Denna plats var en gång en korsningspunkt för färdvägarna och kulturströmningarna åt alla väderstreck. Man har sålunda där utom kinesiska manuskript bl. a. funnit arameiska och persiska texter samt kristen litteratur, bl. a. en översättning till persiska av Davids psalmer från omkring år 450.
Under följande århundraden börja araberna att uppträda, på världshistoriens skådebana.
I Turkestan blev två turkiska hövdingar osams, den ene inkallade araber till sin hjälp, den andre kineser och slaget mellan dem stod år 751, ett tillförlitligt årtal, då det omtalas såväl i kinesiska som arabiska krönikor. Denna sammanstötning mellan österns och västerns folk har för papperets historia haft stor betydelse, ty bland de fångar de segrande araberna. tog var även några pappersmakare från Kina och dessa fortsatte sitt yrke i Samarkand. Denna stad blev med tiden en berömd tillverkningsort för papper. Man talade om papper från Samarkand och en författare jämställer det där tillverkade papperets betydelse för österlandet med papyrusens för västerlandet.
Tillverkningstekniskt hade man nått till flera stora förbättringar under de århundraden, som ligga emellan den tid, då papperet först var känt, intill den gång då det på 700-talet kom till araberna i Samarkand. Det tidigast kända papperet har tillverkats av flera slags råmaterial som bark från mullbärsträdet, hampa, gamla fisknät och Kinagräs (Boehmeria Nivea) m. m. och i stor utsträckning av linnelump. Däremot har icke bomull kommit till användning under dessa tider.
Att den lärda, världen länge trott så, har berott på en felläsning eller feltolkning av charta bambycina = papper från den syriska staden Bambyx, som charta bombycina = bomullspapper. Sedan man låtit göra analyser av olika tiders papper har man fått full bekräftelse på, att råvaran i det kinesiska papperet väsentligen varit linnelump, således samma material i papperet som i vårt land ända fram på 1850-talet.
Det äldsta kinesiska papperet var tydligen icke format, ej heller limmat utan man lärde sig en mängd förbättringar under de närmaste århundradena. Papper användes i det gamla Kina inte bara för skrivbruk utan för många andra uppgifter, liksom i senare tider. Det fanns olika sorters lyxpapper, servettpapper och toalettpapper redan på den tiden.
Några årtionden efter det att en papperstillverkning kommit igång i Samarkand, igångsattes sådan i kalifatets huvudstad Bagdad. Kalifen Harun-al-Rashid införskrev kinesiska pappersmakare dit åren 793 – 794. Papperskvarnar anlades kort efteråt på Arabiens sydöstra kust och ett fjärde centrum för tillverkningen blev Syrien. Stora mängder papper exporterades från sistnämnda land till Europa, där papperet kallades charta damascena – papper från Damaskus – eller charta bambycina – papper från Bambyx – likaledes en syrisk stad.
Från Syrien spred sig tillverkningen till Egypten, vars klimat liksom Turkestans bevarat, från förintelse, oräkneliga mängder manuskript och trycksaker fram till våra dagar. Så innehåller ärkehertig Rainers samling i Wien mer än 20000 handlingar av papper, daterade mellan åren 800 och 1388. Ibland dessa finnas också flera notiser, som belysa hur man i Egypten övergått från bruket av papyrus till papper : från tiden 719 – 815 är alla 76 daterade handlingar i nyssnämnda samling skrivna på papyrus, från åren 816 – 912 är 24 av 96 daterade på papper, från åren 913 – 1009 är 77 av 86 handlingar på papper.
Den yngsta daterade på papyrus är författad år 936.
Man har bland dem även anträffat ett artigt brev från tiden mellan åren 883
– 895, som slutar "ursäkta papyrusen", en ursäkt, som icke kan åsyfta
papyrusens kvalitet, utan att detta då omoderna skrivmaterial kommit till användning.
En persisk författare omtalar från ett besök i Kairo år 1040 med största förvåning att allt, som grönsaks- och kryddhandlarna sälja, levereras inslaget i papper. Orsaken till denna rikedom ger han också. ”Beduinerna” uppsöker de stora gravstäderna från fordom och ta reda på de textilier, i vilka mumierna äro inlindade. Det de inte kunde använda för eget bruk, sålde de till pappersmakarna, vilka gjorde papper av alltsammans.
Egypterna lärde ut konsten till andra muhammedaner och genom saracenerna kom den till Spanien redan på 1100-talet. Även på två andra vägar kom papper till Europa. Som nämnt exporterades sådant från Syrien till det öst-romerska kejsarrikets huvudstad Konstantinopel (Istanbul), där kanslierna hade stort behov av papper.
Det äldsta existerande dokument, som skrivits på papper kommer emellertid varken från Östrom eller Spanien, utan från normannerriket på Sicilien. Denna handling är daterad år 1109 och skriven på latin och arabiska. Förmodligen är det över Sicilien, som kunskapen om papperstillverkningen inträngt i Italien. Författaren erinrar om det sedan gammalt kända, av kejsar Fredrik II 1221 utfärdade förbudet mot att skriva viktigare offentliga handlingar på papper. Det äldsta italienska pappersbruket är emellertid så vitt man vet ej äldre än från 1276 och anlagt i Montefano.
Italienskt papper spred sig så småningom över Europas nordliga delar och papperskvarnar inrättades redan före medeltidens slut i många länder. Jämför man emellertid hur långsamt det gick i Europa med spridningen av papperstillverkningen med den hastighet detta skedde i Kina och i andra delar av Asien, kan man inte bortse från verkligheten, Europa på den tiden måste ha varit en efterbliven världsdel.
Den stora pappersåtgången i Asien berodde emellertid på att behoven efter denna vara redan i början av den kristna tideräkningen blivit så betydande. Utom för skriftliga anteckningar togs papper i Asien i anspråk för den boktryckarkonst, som där i stor utsträckning utvecklats många hundra år före Gutenberg. Man tryckte hela sidorna på en gång med användande av träsnitt. Det viktigaste trycket organiserades av kejsaren, och det fanns publikationer av klassiker om 5000 band med 130 000 sidor och således med lika många xylografiskt utförda sidor! Tryckningen av denna publikation utfördes redan på 900 talet. Man kan därav förstå, vilka behov och vilka resurser den kinesiske kejsaren förfogade över och kunde sätta i rörelse.