Arbetets faror.

(Ur Svensk Papperstidning 1899)

Vi bedja äfven de läsare hvilkas intresse för allvarligare ting än det alldagliga nyhetskramet städse plägar befinna sig å flyende fot, att för en gång göra ett undantag, och ägna någon uppmärksamhet åt den upprörande berättelsen om den vid Wärmbol anstälde arbetaren Jacobson, som nedföll och ljöt döden i den kokande sodalutcisternen. Berättelsen säger att intet stängsel fanns omkring cisternen, som med sin öfre kant ligger i jämnhöjd med golfet.  Att äldre arbetare ofta fått svindelanfall af de från cisternen uppstigande ångorna. Att Jacobson ej erhållit några föreskrifter eller varningar med hänsyn till det arbetes vådor, däri han för första gången deltog. Att en arbetskamrat som sökte rädda honom, förlamad af ångorna, höll på att dela Jacobsons öde.

Skulle ej hos dem, som läsa denna på ett polisförhör grundade berättelse, den frågan tränga sig fram före hvarje annan, hvartill den gifter anledning: Hvilket ansvar drabbar den arbetsgifvare, som så likgiltigt sätter sin arbetspersonals lif på spel? Är han kanske ansvarsfri eller slipper han undan med ett litet bötesbelopp, under det en arbetare som, utan vederbörlig anmälan om själfständig yrkesutöfning, med, en kamrats hjälp utför t.ex. måleriarbete, dömes till 100 kronors bötter under det ett tillgrepp öfver 15 kronors värde är belagdt med straffarbete och endast vid synnerligen mildrande omständigheter, kan försonas med fängelse o.s.v?

Vi kunna ej annat än uttala den önskan och förhoppning, att, om ej från annat håll det steget tages, den

Dödades kamrater måtte hålla det för en plikt att tillse, att den inträffade händelsen blifver föremål för brottmålsåtal.

Att det må varda pröfvadt, om så behöfs, genom alla instafanser huruvida Sveriges lag och lagskipning i

ett sådant fall äro vanmäktiga eller likgiltiga.

En andra fråga är denna: har vederbörande yrkesinspektör underlåtit att besigtiga denna fabrik, och af hvilket skäl, därför att han ej medhunnit inspektion eller af annan orsak? Eller, om han besökt fabriken och då naturligtvis meddelat föreskrifter om skyddsåtgärder, hvarför har kontroll å deras

verkställighet ej ägt rum? Eller, om vid kontrollbesök befunnits, att arletsgifvaren gjort sig skyldig till tredska, hvarför hafva ej de åtgärder vidtagits som lagen af den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara föreskrifver?

Den komite som år 1888, för elfva år sedan, afgaf förslag till lagar om försäkring för olycksfall i arbetet och om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjänsten, yttrade, efter en redogörelse för den svenska lagstiftningens barbariska ståndpunkt beträffande skadeståndsplikt vid olycksfall i arbetet, d.v.s. arbetarens nästan fullständiga rättslöshet. Under sådana förhållanden är det förklarligt, att rättstvister af hithörande slag hos oss nästan alls icke förekomma, ehuru

olycksfall i arbetet äro sannerligen talrika, såsom ock ådagalägges af komitens statistiska undersökning öfver dylika olycksfall..

Den åberopade statistiska undersökningen utvisar, att

till komiten ingått uppgifter om 5869 olycksfall i arbetet, under de tolf månaderna 1 sept. 1884 - 31 aug. 1885, af hvilket antal olycksfall 412 haft döden till följd, 868 oförmåga till arbete under återstående lifstid (fullständigt i 42 fall), partiel i 826 fall, samt de öfriga 4589 olycksfallen medfört ,öfvergående, längre eller kortare tids, oförmåga till arbete. Hela antalet sjukdagar i följd af samtliga olycksfallen beräknades till nära 195000 (534 år), hvilket ju också betecknar lika många dagars förlust af arbetsförtjänst.

Under de elfa år, som förflutit sedan dessa siffror framlades, har hvarken en lagstiftning om försäkring för olycksfall, på sätt komiten föreslog, kommit till stånd, ej häller en lag om ersättningspligt under annan form, och de paragrafer i strafflagens sjätte kapitel. hvilkas i fråga om skadestånd vid olycksfall i arbetet i det allra närmaste intetsägande beskaffenhet komiten framhållit, ha nu samma lydelse, som vid den tidpunkt. då det nya systemet gjorde sitt inträde under det svikliga fältropet: skydd för det nationella arbetet.

Efter att två gånger ha framlagt förslag om olycksfallsförsäkring, men i en ohjälpligt förfuskad skepnad, har regeringen kastat hela frågan öfver bord.

Sverige befinner sig i detta hänseende i en undantagsställning, som snart skall kunna räknas för en oomtvistelig nationel egendomlighet. Samtliga våra små grannländer hafva föregått oss med lagar om skadestånd vid olycksfall i arbetet: Norge 1894, Finland 1895, Danmark 1597. Af de stora staterna är det, som bekant, Tyskland som äran tillkommer.