NYA METODER FOR FRAMSTÄLLNING AV KEMISK CELLULOSA

Ämtjärn var ett litet bruk, som egentligen var en del av Krontorps Bruk. Det första bruket som fick privilegier 1682 kallas Bäcks övre hammare eller bara Krontorp. Det andra bruket som anlades på platsen med privilegier från 1690 får namnet Bäcks nedre hammre. En tredje hammare kom till stånd genom att den dåvarande ägaren Jonas Stockhaus 1694 flyttade en av härdarna till Ämttjärn. I motsats till de bägge hamrarna vid bäcken, Bäckhammar, kallas denna anläggning vid Ämttjärn för Sjöhammaren.

De bägge bruken Bäck övre och nedre blev alltså Bäckhammar och var ett stångjärnsbruk. 1817 uppfördes en ny hammarsmedja vid Bäckhammarsdelen. Den andra delen som anlades 1694 blev alltså Sjöhammaren eller mer officiellt Ämttjärns bruk. Även vid Ämttjärn uppfördes en ny hammarsmedja, 1823. Samma år fick man också privilegier för manufaktursmide.

På 1850-talet hade bruket Krontorp, med Bäckhammar och Ämttjärn, totalt 3 stångjärnshammare med 5 härdar samt en manufaktursmedja med 1 knipphammare, 2 spikhammare och en stålugn. 1864 byggdes bruket om och försågs med lancashirhärdar och en välvugn. Bruket lades ner 1871, då man anlade en ur ekonomisk synvinkel mer lönsam cellulosafabrik. Senare tillkom också ett pappersbruk vid Bäckhammar.

I England hade tekniker i flera år arbetat på att uppfinna en metod att på kemisk väg framställa cellulosa. George Sinclair i Leith och James F. B. Houghton i Canada erhöll år 1856 patent på en framställningsmetod, som kallats natroncellulosametoden.

(Enligt andra källor var Hougton före Sinclair med natroncellulosametoden.)

Vid samma tidpunkt som den efter fransk-tyska kriget stigande konjunkturvågen gjorde sig kännbar, hade de båda kemisterna lyckats praktiskt utprova sin nya metod. Tack vare energisk reklam i bl. a. Sverige och inte minst i Värmland väckte den stort intresse.

Eftersom cellulosa kom att tillverkas i enlighet med natronmetoden vid den cellulosafabrik, som grundades vid Krontorp eller Bäckhammar, bör den här få ett utförligare omnämnande.

I början av april 1871 demonstrerades Sinclairs kokare och metod på Fastingsmarknaden i Kristinehamn av hans agent Fr. D. Blyth. Ett resultat därav blev, att brukspatron J. A. Drakenberg, ägare till ett stångjärnsbruk i Gräsmarks socken nära norska gränsen, kallat Kymsberg eller Högfors, beslöt nedlägga järnbruksrörelsen och i stället anlägga en trämassafabrik och koka massa enligt Sinclairs metod.

Drakenberg hade nyligen gjort konkurs. Handelsfirman John Lillieswärd & Co i Kristinehamn hade stora fordringar att bevaka i konkursen och erbjöd sig att försträcka en del av det kapital, som erfordrades för att bygga om brukslokalerna. Även disponent Jonas Herlenius på Storfors bruk och några andra personer bistod Drakenberg med pengar, så att han kunde kontraktera anläggningen med Blyth. Cellulosatillverkningen kom i gång så snabbt, att Kymsbergsfabriken redan i februari 1872 kunde leverera den första sändningen till utlandet.

Tidigare har man påstått, att fabriken i Gräsmark (ca 15 km NV om Sunne) skulle ha varit Sveriges äldsta cellulosatillverkare, men Torsten Althin har visat, att natroncellulosa framställdes vid dåvarande Götafors massafabrik i Mölndal redan 1871. Den ganska oansenliga fabriken vid Kymsberg kan i alla fall betecknas med nummer två och var med och inledde vårt lands sedermera så betydande export av kemisk trämassa.

Av skilda orsaker måste driften vid Kymsberg upphöra 1874, och sedan en eldsvåda härjat fabriken året därpå, återuppbyggdes den inte. Men intresset för cellulosatillverkning var på allvar väckt i Sverige och skulle snart tagas upp på flera håll. En av dem som vågade satsa kapital på den Sinclair- Houghtonska natronmetoden var greve Sten Lewenhaupt, som vid den tiden var ägare av bl.a. Malmö Yllefabrik. Våren 1871 anträdde han en studieresa till England och Skottland för att på ort och ställe bilda sig en egen uppfattning om cellulosatillverkningen.

Sinclairs kokningsmetod praktiserades vid en fabrik i Chirnside, medan canadensaren Houghtons metod tillämpades vid ingenjör James A. Lee's fabrik i Conmill, Gloucestershire. Efter att ha tagit närmare kännedom om båda metoderna bestämde sig Lewenhaupt för Houghtons metod, vilken han fann vara den bästa. Av stor vikt var, att den hade praktiserats ett par år längre än den sinclairska.

Länge hade man på skilda håll i Europa förutsett, att papper borde kunna tillverkas av träfibrer. Konsten var att kunna frilägga fibrerna i hela deras längd. Den dittills nyttjade slipade trämassan hade genom slipningen fått sina fibrer förstörda och kunde inte användas till papper utan tillsats av lump, kokad massa av halm eller espartogräs etc.

Natroncellulosametoden frilade cellulosafibrerna genom kemisk bortlösning av ligninet och övriga ej fiberbildande beståndsdelar i träet. Sinclair och Houghton hade fått patent på sina metoder att genom kokning i natronlut under högt tryck uppsluta vedflis och frilägga fibrerna.

De på Lee's verkstäder utarbetade fabrikationsdetaljerna för Houghtons metod utmärkte sig enligt sakkunskapen för större omsorgsfullhet än Sinclairs under kortare tid utprovade metod, men den sistnämndes massakokare betecknades dock såsom varande bättre än Houghtons kokare. Houghtonskokaren bestod av en liggande cylinder, som direktuppvärmdes över två eldstäder.

Att döma efter en beskrivning av Enok Larsson, anställd vid Bäckhammar sedan 1876, var den först använda massakokaren vid cellulosafabriken där just en sådan. "Träspånen packades i järnkorgar, 10-12 för varje kok. Korgarna kördes på räls in genom den stora kokarens ena gavel, varpå dennes lock skruvades fast, luten fylldes på och uppeldningen kunde börja", skriver Larsson. Beskrivningen passar in på Houghtonskokaren. När man dessutom vet, att maskinutrustningen beställdes i James A. Lee's verkstäder, råder det ingen tvekan om att det var Houghtons metod som praktiserades vid Bäckhammarsfabriken.

NYA METODER FÖR FRAMSTÄLLNING AV KEMISK CELLULOSA.

Det var ingen tillfällighet, att tidpunkten för järnets utbyte mot cellulosa inträffade just åren 1871-1872. I vårt land hade de i ett föregående avsnitt omnämnda nödåren efterföljts av godår med synnerligen rikliga spannmålsskördar, som gav de jordägande bruksägarna stora förtjänster, så att de fick möjlighet att lägga om från järnhantering till trämassaframställning.

Ute i Europa hade kriget mellan Tyskland och Frankrike upphört och efterträtts av en starkt uppåtgående konjunkturvåg med ökad efterfrågan på bl. a. trävaror och papper. Om de ungefär samtidiga engelskcanadensiska metoderna att framställa kemisk trämassa (natroncellulosa) har förut ordats. Allt detta samverkade till att vårt lands första cellulosafabriker uppfördes i början av 1870-talet.

De första fabrikerna började byggas åren 1870-1871, nämligen Götafors, Kymsberg, Wermbohl, Delaryd, Crontorp (senare Bäckhammar) och Bruzaholm, för att använda den tidens stavning. Kammarherre Thorsten Nordenfelt uppger i sina otryckta memoarer, att Wermbohl tillhörde Sten Lewenhaupts bröder, att Delaryd i Småland ägdes av några köpmän i Malmö, att Crontorp inköptes av den engelska firman Tiden, Nordenfelt & Co, London, för att sammanslås med Björneborgs Bruk, samt att Bruzaholm vid banan Nässjö—Oskarshamn inköptes av Londonfirman. Sistnämnda bruk såldes snart till ett svenskt bolag, bildat av Jungbeck, som tidigare varit firmans förvaltare av egendomen och sedan blev föreståndare för trämassafabriken. Jungbeck slutade som bryggare i Malmö.

Tillsammans med Tiden, Nordenfelt & Co förvärvade greve Lewenhaupt andelar i dessa företag. Vidare inköptes Skagersholm på Tiveden och Frötuna nära Fellingsbro i avsikt att även där grunda trämassafabriker. Någon fabrik kom dock inte till stånd.

Granviks egendom vid Vätterns norra ände, då tillhörande släkten Waern på Baldersnäs i Dalsland, förvärvades likaså. Egendomen hade stora och värdefulla skogar men var så belägen, att man endast med dryga kostnader kunde utvinna massaved för de planerade kemiska cellulosafabrikerna. På ägorna fanns också brunstensgruvor. På den tiden begagnades brunsten vid blekning av trämassa samt för andra tekniska ändamål.

Skagersholms gods såldes emellertid till Bofors AB och någon massafabrik byggdes inte heller där. Anledningen till att inga anläggningar blev förverkligade vid Frötuna och Skagersholm var enligt Thorsten Nordenfelt den, att försöken med återvinning av soda vid Wermbohl, Delaryd och Crontorp tog så lång tid, att firman ansåg det icke lönande att bygga ytterligare cellulosafabriker. Sedan alla dessa egendomar hade försålts med god vinst, tedde sig den ekonomiska situationen lovande för bolaget.

Så småningom bytte Wermbohl och Delary, som den numera kallas, ägare och Bruzaholm kom med tiden att läggas ned.

KRONTORPSVERKEN BLIR CELLULOSAFABRIK.

Att Krontorpsverken utsågs att byggas om till en av Sveriges första cellulosafabriker berodde bl. a. på att där erbjöds vattenkraft, riklig tillgång på massaved och en god arbetarstam. Vid tiden för grundläggningen hade ett 50-tal av landets gamla järnbruk nedlagts och de ersattes snart med träsliperier eller massafabriker.

Den föregående framställningen har visat, att Krontorpsverken inte kunde undgå att nedläggas, sedan järnhanteringen upphört att vara lönande. Enda möjligheten för brukets anställda att få stanna kvar och erhålla arbete erbjöds dem genom att järnbruket ombyggdes till trämassafabrik. En av de blivande köparna hade sin närmaste släkt vid Björneborgs bruk och i Kristinehamn.

Det första antagbara köpeanbudet på Krontorpsverken inkom våren 1871. Innan Sten Lewenhaupt hade företagit sin ovannämnda utlandsresa, hade han underhandlat med släktingar i Södermanland om sammanskott av pengar för att eventuellt bygga en kemisk massafabrik i närheten av Katrineholm. Han hade också träffat överenskommelse med skånska affärsvänner om uppförandet av en liknande fabrik i Skåne.

Resultatet av de förda underhandlingarna blev, som jag redan omnämnt, byggandet av Wermbohls och Delaryds fabriker. Det blev också Lewenhaupt, som tillsammans med ingenjör Thorsten Nordenfelt, v. konsul Lorentz Tiden och affärsmannen John H. Johnson i London inlämnade köpeanbudet på Krontorpsverken.

En del av de här ovan lämnade uppgifterna har hämtats ur ett brev från Elis Bosaeus till Ragnar Södergvist. Brevskrivaren förmodar, att Lewenhaupt till någon del var ekonomiskt engagerad i Krontorpsaffären. Tack vare bevarade handlingar i Krontorps herrgårds samlingar kan Bosaeus' förmodan konstateras vara riktig.

Köpekontraktet skrevs den 17 maj 1871 och undertecknades av borgmästare Eugen Clairfelt, brukspatron A. A. Berger och borgmästare C. H. Nordenfelt i Kristinehamn (enligt fullmakt för sin broder Thorsten Nordenfelt) samt Lorentz Tiden och John H. Johnson, vilka alla befann sig i London. Köpehandlingen innehåller åtskilliga intressanta detaljer rörande Bäckhammars bruks historia och bör därför citeras i sin helhet:

"Wi undertecknade, befullmäkligade ombud för Brukspatron J. F. Behrlings sterbhusdelägare, Enkefru Sara Behrling såsom egare till hälften, Byggmästaren E. Thavenius och hans hustru Mina Thavenius född Behrling, såsom egare till en åttondedel, Herr Archibald Bulloch och hans hustru Therese Bullock ludd Behrling, såsom egare till en fjerdedel, samt omyndiga Mathilda Behrling, såsom egare till en åttondedel af nedan uppräknade egendomar, upplåta och försälja härmed till Grefve Sten Lewenhaupt i Malmö samt Herrar Joh. H. Johnson, Lorentz Tiden och Thorsten Nordenfelt i London, till en fjerdedel hvardera, bemälte Sterbhusdelegares i Wisnums socken af Wermlands län belägna fasta egendomar, neml.

Krontorps Bruk med tillhörande såg, qvarnar, verk och inrättningar samt derunder lydande hemmanen

Krontorp 1/2 mantal, Brynterud 1 mantal, Bifick 1 mantal,

Persbol 1 mantal,

Algotserud med Dammen I mantal,

Gräsåsen 1/4 mantal, Fågelåsen 1/2 mantal och

Hult 1/2 mantal kronoskatte samt

Blaxmo I mantal frälse

med allt hvad dertill härer eller lagligen tillvinnas kan, på följande vilkor och i hufvudsaklig öfverensståmmelse med det mellan Herr Archibald och ofvanbemälte köpare redan förut rörande detta köp den 19 April 1871 träffade aftal.

1:o Tillträdet af egendomen beräknas från den 1 Maj detta år, sådan den då befanns med växande gröda och allt väggfast och inmuradt gods.

2:o Med detta köp skall ock följa alla å egendomen den 19 April detta år befintliga sterbhuset tillhöriga inventarier, som icke före nämnde dag blifvit försålda; dock med undantag af all tröskad spannmål samt gjutet och smidt jern af alla slag, hvarför serskild betalning skall af köparne den I juni detta år erläggas med Rdr 16.100.52 rmt, enligt denna dag upprättad specifik förteckning.

3:o I köpeskilling skall till säljarne erläggas fyrahundratusen (400.000) riksdaler riksmynt, hvaraf 350.000 beräknas för den fasta egendomen och 50.000 Rdr för de inventarier, som utan serskild godtgörelse åtfölja köpet.

4:o Köpeskillingen 400.000 Rdr erlägges på följande sålt:

a kontant vid tillträdet är betalt Rdr Rmt 44.026.49

b köparne öfvertaga och ansvara för det i egendomen intecknade amorteringslånet i

Wermlands Hypotheksförening, hvilket med upplupen ränta och förvaltningsprocent

intill den 1 Maj 1871 enligt uträkning utgör 175.973.51

c köparne utfärda med solidarisk ansvarighet 20 reverser, hvaraf 15 stycken å

9.000 Rdr hvardera, skolande å dessa belopp erläggas 5 procent årlig ränta,

som halfårsvis betalas 180.000.00

Rdr Rmt 400.000

Af de i mom. c) omförmälda reverser förfaller till betalning den första den 1 November 1871 och sedermera en efter hvarje half t års förlopp, så att den sista å 9.000 Rdr förfaller den I Maj 1881; kommande de 5 sist förfallande reverserna å tillsammans 45.000 Rdr att intecknas i den sålda egendomen, hvaremot säljarve afstå från inteckningsrätt för de öfriga.

5:o Wid aflemnandet af förestående reverser, som ofördröjligen och sednast inom den 15 nästkommande Juni bör ske, skall köpebref till köparne utfärdas samt alla de i egendomen förut intecknade reverser, med undantag af dem som ligga såsom hypothek för amorteringslånet, öfverkorsade till köparne aflemnas för att dödas.

6:o Förvaltaren å egendomen, arrendatorer, torpare, smeder och öfrige för egendomens skötsel anställde personer bibehållas vid åtnjutande af deras kontrakter.

7:o Alla skatter och onera för egendomen så till kronan som kommunen, brandstodsafgifter deri inberäknade, betalas af köparne från och med innevarande års ingång, och som säljarne redan förskottsvis intill I April 1872 utbetalt assuransbeloppet i Scandia, skola köparne ansvara för blifvande brandstodsafgifter till Wermländska brandstodsbolaget, hvilka först i början af år 1872 förfalla till betalning, fastän de afse året 1870.

8:o Köparne öfvertaga underhafvandes skulder och fordringar enligt denna dag upprättad förteckning, och skola köparne, efter afdrag för de i förteckningen upptagna skulder till underlydande, i liqvid för de såsom säkra ansedda fordringarna till säljarve den 1 nästkommande Juni erlägga 6.365.02 Rdr Rmt.

9:o Den å Blaxmo belägna, men derifrån för längre tid sedan afsöndrade Såg och Qvam med tillhörande såg- och gvamplats samt mjölnarelycka ingår icke i detta köp såsom icke tillhörande säljarne; hvarjemte innehafvarne af två på grund af kontrakt den 9 September 1843 och 15 Augusti 1856 upplåtna

mindre lägenheter å hemmanen Bäck och Blaxmo, till säkerhet för hvilka kontrakt inteckning meddelats den 9 September 1843 och den 6 Oktober 1856, förbehålles den rätt dem på grund af kontrakt och inteckning lagligen tillkommer.

10:o Den andel i faktoriafgiften vid Hult, som för den sedan den 1 November 1870 förflutna tiden kan tillkomma säljarne, öfverlåtes på köparne utan annan ersättning än att köparne medgifva afgiftsfri skeppning af den utaf säljare vid Hult upplagda och före köpet försålda hafre och ved samt att köparne ensamma betala faktoren tillkommande löneförmåner från den I November 1870.

11:o Stämpelpapper till köpebrefvet betalas till hälften af säljarne och till hälften af köparne, hvilka sednare deremot ensamme skola vidkännas kostnaden för de i 4:de punkten omnämnda inteckningar.

12:o Köparns åtaga sig att till Hrr Fredr. Malm & C:o i Göteborg före medlet af nästkommande September månad lefverera omkring 3.500 C:r IS Lancashire stångjern tillverkadt för vällugn, hvilket belopp ännu återstår af den leverance som säljarne för innevarande år förbundit sig att till bemälte Herrar fullgöra; skolande köparne för detta parti jern ega att af Hrr Fredr. Malm & C:o tillgodonjuta samma pris och vilkor som mellan säljarne och berörde firma äro öfverenskomna. I följe hårat skola ock köparne ega ofvertaga det vid Bruket befintliga tackjern för inköpspris Rdr 2.90 pr C:r och tillverkade smältstycken till Rdr 4.40 pr Centner.

13:o Af detta kontrakt äro två exemplar upprättade.

Stockholm den 17 Maj 1871.
Eug. Clarifelt A. A. Berger
Förestående köpekontrakt godkännes. som ofvan

Sten Lewenhaupt
Lorentz Tian
John H. Johnson
Thorsten Nordenfelt (gen. Carl H. Nordenfelt enl. fullmakt).

Egenhändiga namnunderskrifterna intyga på en gång närvarande
C. F. Forsberg Christofer Rathsman

De i 4:de punkten Mom. c) omförmälte reverser har jag denna dag bekommit, erkännes.

Christinehamn den 19 Juni 1871.
A. A. Berger

Först sedan denna affär avslutats, kunde Behrlings boutredningsmän fullfölja arvsföreningen och specificera tillgångarna på följande sätt:

15 st. av greve Sten Lewenhaupt, Lorentz Tidén och J. H. Johnson såsom köpeskilling för Krontorp med underlydande den 1 maj 1871 utfärdade skuldförbindelser, vardera å 500 £ St eller 9.000 rdr rmt 135.000;
5 st. av L. P. Eklund utfärdade köpeskillingsreverser för Borrarp 28.000;

Blaxmo kvarn och såg, belägna på Blaxmo frälsehemmans ägor, hade tidigare sålts och ingick alltså inte i köpet 1871. Köpekontraktet inneslöt däremot Bäckhammars kvarn, men köparna utarrenderade den till mjölnaren Jan Erik Pettersson enligt kontrakt av den 30/8 1872.

Krontorpsverkens nya ägare ämnade vid Bäckhammar grunda en fabrik för framställning av kemisk cellulosa. Byggnationerna påbörjades 1871. Därmed upphörde den 190 år gamla järnbruksrörelsen vid två av Visnums järnbruk. Endast vid Björneborgs bruk fortsatte järntillverkningen och fortgår än i dag, medan vid Bäckhammar grundlades en helt ny industri. Förutsättningarna för att med tillförsikt våga ge sig i kast med konkurrenterna syntes vara goda.

GRUNDLÄGGARNA

Greve Sten Axel Lewenhaupt har betecknats såsom pionjären för den kemiska cellulosaindustrins framväxt i vårt land. Han föddes den 30/1 1819. Intresserade sig tidigt för cellulosaindustrin och blev initiativtagare till Sveriges första trämassafabrik enligt sulfatmetoden, nämligen Wermbohl nära Katrineholm. Han var företagets disponent till sin död 24/3 1877. Sedan Lewenhaupt varit med om att grundlägga Bäckhammar 1871, sålde han sina aktier redan två år senare.

Lorentz Tiden var svåger till Thorsten Nordenfelt.

Thorsten Nordenfelts var född 1842 i Västergötland, studerade vid Lunds universitet och blev sedermera civilingenjör.

BÄCKHAMMARE CELLULOSAFABRIK OCH DESS TEKNISKA LEDNING.

Grundläggningsåret för Bäckhammar var således 1871. Arbetet med fabrikens uppförande kom att betydligt fördröjas på grund av att de från England beställda maskinerna och maskindelarna vid ankomsten till Sverige sammanblandades med den materiel, som samtidigt rekvirerats för Delary och Wermbohl. Sålunda hade den engelske leverantören i januari 1872 skickat delar för Delarys reverberugn till Krontorp.

Året därpå klagades det från Delary över att Lee's ombud, Mr Caw, inte hade uppfyllt givna löften om att i tid sända ritningar m.m. Då Houghtonkokarna anlände i mars 1873 till svensk hamn, kunde det engelska ombudet inte särskilja Wermbohls, Delarys och Crontorps materiel. På grund av allt detta krångel, måste arbetarna vid de tre byggena tidvis gå sysslolösa.

Följden blev, att fabriken vid Crontorp eller Bäckhammar inte blev färdig förrän 1873, då även driften kom i gång, några månader senare än vid Wermbohl och Delary. Arbetet utfördes under överinseende av maskiningenjör Elis Cronstrand, tidigare anställd i ett av Tiden, Nordenfelt & Co ägt företag.

Driften igångsattes under ledning av den på sin tid som gedigen tekniker välkände Axel Conrad Haeger denne föddes den 18/10 1839. Med teknisk ingenjörsutbildning anställdes Haeger som verkmästare vid Götafors cellulosafabrik i Mölndal, den första fabrik som tillverkade natroncellulosa i Sverige enligt Sinclairs metod. Där hade han till läromästare den tyske pappersteknikern Albert Weiss.

Haeger synes ha varit med från början vid Bäckhammar. Vid nyår 1872 anlände maskinuppsättningen från Lee's verkstäder och sommaren därpå kunde massatillverkningen börja under Haegers ledning.

Som fabriksföreståndare efter Haeger anställdes 1873 civilingenjör Gustaf Otto Rennerfelt, som närmast kom från Björneborgs Bruk. Tidigare hade han vid Kymsbergs trämassafabrik förvärvat kännedom om Sinclairs massametod och det kan antagas, att han inte var främmande för Houghton-Lee's metod, som praktiserades vid Bäckhammar. Där stannade han till 1876.

EKONOMISKA SVÅRIGHETER.

Genom affärstransaktioner blev Tiden och Nordenfelt ensamma ägare av cellulosafabriken.

Tiden och Nordenfelt fick snart erfara, att Houghton-Lee's massaframställningsmetod inte var så genomarbetad, som exploatören James A. Lee hade förespeglat dem. Ingenjörer och kemister hade stora svårigheter att övervinna för att få massan användbar och säljbar.

Största bekymret vållade vid Bäckhammar liksom vid alla kemiska cellulosaindustrier sodaåtervinningsproblemet. Liksom fallet var vid samtliga svenska pionjärföretag i branschen hade Bäckhammarsbolaget att kämpa med otillfredsställande ekonomiskt resultat av driften. Experimenttiden blev allt för långvarig.

När så den 1871 inledda och av livlig efterfrågan på cellulosa kännetecknade konjunkturhöjningen 1874 började dala, inträffade det förut omnämnda bakslaget. Första resultatet blev, att firman Tiden, Nordenfelt & Co måste upplösas och dess affärer avvecklades genom enskild uppgörelse, sedan fordringsägarna förklarat sig gottgjorda med realiserandet av firmans tillgångar under kontroll av "god man", utsedd av domstolen, varigenom kostnaderna för en konkurs undveks.

Någon konkurs var det 1874 inte fråga om. Sålunda uppger Bosaeus t. ex., att driften vid Bäckhammar skulle ha lagts ned 1874 och att Nordenfelts affärer inte kunde avvecklas på flera år. I själva verket fortgick driften som vanligt och Nordenfelt var klar med sina affärer redan 1875. Under våren 1876 förde bolagsledningen underhandlingar med ägarna av det året förut brunna Delary om eventuell överflyttning till Bäckhammar av dess maskiner m.m., men planerna skrinlades.

Inspektor Josef Daniel Kullgren, som senare blev disponent för det nya bolaget och som ofta omnämns i fortsättningen, fick 1875 i uppdrag av Krontorps AB att utarbeta ett värderingsinstrument över bruket med jordegendomar.

Däri upptogs brukets skogar såsom viktigaste tillgången och slutsumman stannade vid 606.625 kr. Bruket jämte jordegendomar och skogar utbjöds på exekutiv auktion den 18/2 1876 till salu, men inga godtagbara köpare anmälde sig. Av den fullmakt, som Tiden och Nordenfelt i London överlämnade till borgmästare Carl H. Nordenfelt framgår:

"Fullmakt för Borgmästaren Carl H. Nordenfelt i Christinehamn att å våra vägnar avsluta försäljning af av tillhöriga Krontorps Bruk med tillhörande såg, kvarnar, verk och inrättningar samt därunder lydande hemmanen Krontorp 112 mantal, Brynterud 1 mtl, Flick 1 mtl, Persbohl 1 mtl, Algutserud med Dammen 1 mtl, Gråsåren 1/4 mtl. Fogelåsen 1/2 mtl, Hult 1/2 mtl Kronoskatte, samt Blaxmo 1 mtl frälse i Wisnums socken och härad i Wermlands län, ävensom att under såväl köpebrev som köpekontrakt rörande denna försäljning teckna våra namn och godkänna vi vad ombudet på grund af denna fullmakt gör och låter.

London den 13 November 1875.
Lorentz Tiden Thorsten Nordenfelt."

Bosaeus uppger i ett brev av den 14/10 1958 (BBs), att Bäckhammar 1876 inköptes av ett konsortium, bestående av borgmästare C. H. Nordenfelt, Kristinehamn, disponent Harald Asplund vid Christinehamns Mekaniska Werkstad samt inspektor J. D. Kullgren på Krontorp, vilket är riktigt.

BÄCKHAMMAR EN AV SVERIGES ÄLDSTA CELLULOSAFABRIKER.

På annat ställe har jag antytt, att man länge ansett Kymsbergsfabriken i Gräsmark som den första, som i Sverige tillverkat cellulosa enligt nämnda kokningsmetod. Numera bör alltså den västvärmländska fabriken betecknas som nr 2. Såsom den tredje i ordningen kommer Frans Flensburgs cellulosafabrik i Gävle, byggd efter Sinclairs ritningar, där natroncellulosa framställdes fr.o.m. våren 1872. Samma år fast några månader senare kom driften igång vid de båda av Sten Lewenhaupt m.fl. grundade Wermbohl och Delary.

Tillverkningsmetod och maskinutrustning härrörde från Houghton och Lee. Samma var förhållandet med Krontorp-Bäckhammar, där samma bolag påbörjade tillverkning av natroncellulosa efter Houghton-Lee's system sommaren 1873.

Roterande kokare bestående av 4 fasta kokare som byggs om till 2 roterande

Visserligen begyntes samma år tillverkning även vid Gustafsfors i Södermanland (Sinclairs metod) samt Bruzaholm i Småland och Borkhult i Östergötland (utrustning från James A. Lee's verkstäder), men så länge inga avgörande bevis har framlagts för tidigare produktion ån Bäckhammars, får det anses troligt, att fabriken vid Bäckhammar var den sjätte i ordningen i Sverige. Av alla de i det föregående uppräknade sulfatfabrikerna är numera (1971) endast två i drift. Den äldsta är Delary, den näst äldsta Bäckhammar.

KRONTORPS AB 1876-1936

Ett särskilt bolag, "Krontorps AB", bildades 1876 med uppgift att sköta Krontorps gods. Bolaget ämnade sälja trämassafabriken vid Bäckhammar jämte ett markområde omfattande drygt tio tunnland.

Några godtagbara spekulanter på Bäckhammarsfabriken anmälde sig icke. Då ingenjören och f. d. disponenten Edward Deutgen i slutet av 1876 begärde att få arrendera Bäckhammar, cellulosafabrik, beslöt bolaget att för ett arrende av 5.625 kr årligen bevilja Deutgens anhållan.

För dessa pengar upprustade bolaget 1878 tegelbruket vid Persbol och inköpte samma år en lokomobil och en torvupptagningsmaskin. Året därpå kunde bolaget låta döda de till Behrlings dödsbo utfärdade skuldebreven på 45.000 kr, utställda av Lorentz Tian, Thorsten Nordenfelt, Sten Lewenhaupt och John Johnson.

Det ovan omtalade markområdet var alltjämt i Krontorp AB:s ägo. Huru sedermera trämassafabriken nedbrann och nytt bolag bildades för driftens återupptagande skildras på annat ställe. Detta nya bolag, "AB Bäckhammar", inköpte nyssnämnda markområde jämte byggnader, vattenfall, .dammbyggnader och vattenrätt. År 1893 tvingades bolaget inställa betalningarna och nytt bolag bildades.

På grund av att Krontorps AB ägde stora fordringar i konkursmassan, beslöt styrelsen förvärva Bäckhammarsfabriken och låta det nya bolaget driva den. Köpet kom till stånd 1894 och det nya bolaget kallades "Bäckhammars Nya AB". I detta bolag ingick Krontorps AB med 150.000 kr i stamaktier och 25.000 kr i preferensaktier. För fabriken erlades 205.000 kr.

På grund av att Hugo Berger i Bäckhammars Nya AB ägde en fordran av 60.000 kr, beslöt Krontorps AB att till honom utarrendera Krontorps gods från och med den 1 juli 1905. För att täcka en del av fordringarna köpte bolaget av Berger lösören på Krontorps herrgård för 30.000 kr.

Sistnämnda år uppgjorde styrelsen för Krontorps AB en plan till ägostyckning och försäljning av bolaget tillhörig fastighet, vilket stod i samband med att Svartå Bruk skulle framdraga elektriska ledningar till Bäckhammar. Arbetet med ledningarna utfördes år 1906. Samma år beslöt styrelsen att försälja Krontorps gods.

Köpeanbud hade inlämnats av hrr Olsson & Fridlund i Glava på 510.000 kr, vilket anbud antogs på decemberstämman 1906. På januaristämman följande år föreslogs med anledning av detta köp, att Krontorps AB skulle upplösas. Beslut därom fattades den 3I/5 1907. Köpebrevet utfärdades den 14/3 samma år från Krontorps AB till Olsson & Fridlund men var försett med transport på Hugo Berger på lika villkor. Den fastställda köpesumman utgjorde 536.400 kr. Den verklige köparen var alltså Hugo Berger, som därefter var ägare av Krontorp till 1912.

Pehrsson i konkurs och på exekutiv auktion den 14 mars 1922 inropade Wermlands Enskilda Bank Krontorps gods med underlydande fasta egendom för 500.000 kr. Lagfart beviljades den 10/1 1927.

Sedan godset kommit i bankens ägo, frånsåldes underhand mindre delar av hemmanen Algutsrud och Bäck till Bäckhammarsbolaget (30 öres skatt av det förra, 331 öre och .5 penningar av det senare samt 17 smärre avsöndringar).

EDWARD DEUTGEN ARRENDERAR FABRIKEN

Som arrendator av Bäckhammar antogs den på sin tid välkände tyskfödde industrimannen och uppfinnaren Leonard Edward Deutgen, som tillträdde den 1/1 1877. Han var född i Duren 1882, erhöll sin tekniska utbildning och första praktik i Tyskland och kom 1852 till Nykvarns pappersbruk i Turinge socken. Södermanland. Två år senare blev han företagets disponent och lyckades på kort tid utveckla bruket till ett av vårt lands bäst utrustade och produktionsdugligaste pappersbruk.

Men sedan han 1866 själv blivit Nykvarns ägare, började ekonomiska motgångar försvaga konkurrenskraften. Säkerligen bidrog också hans experiment med metoder att bleka sulfatmassan till de alltför dryga driftkostnaderna. År 1871 nödgades Deutgen sälja bruket och köparen var den i ett tidigare kapitel omnämnde stadsmäklaren i Stockholm, Johan Holm, som spelade en viss roll i Krontorps järnbruks historia.

I början av 1870-talet började Deutgen intressera sig för tillverkning av blekt halmmassa. Han förmådde en landsman, Leo Schoeller från Duren, Deutgens hemstad alltså, att investera en del av sin förmögenhet i ett nytt företag, en halmmassafabrik i Södertälje. Efter ett par års förtvivlade ansträngningar att göra fabriken ekonomiskt bärkraftig slutade experimenten med bådas konkurs. Det var med anledning därav Deutgen ville arrendera Bäckhammarsfabriken.

I denna fabrik önskade nu Deutgen tillämpa sina dyrt köpta erfarenheter av blekning på den där framställda sodamassan av uteslutande prima granved. Att han även ämnade framställa halmmassa torde bestyrkas av det faktum, att en halmkokare stod kvar på fabriken, långt efter att Deutgen hade lämnat Bäckhammar. Om de omfattande ombyggnads- och nybyggnadsarbeten som Deutgen lät sätta igång, berättar förman Enok Larsson i ett skriptum, som han överlämnat till bruksarkivet.

De två liggande Houghton-Lee-kokare, som installerats 1873, delades 1877 på mitten och gjordes om till fyra roterande kokare. Behjälpliga med de tekniska förbättringarna var verkmästare Herman Wanselin, som 1877 inflyttat från Floda, samt Carl Arvid Lundblad, civilingenjör och verkmästare, inflyttad 1876 från Uddevalla men troligen redan nästa år ersatt med Wanselin, eftersom hans namn inte uppträder vidare i kyrkboken. Ingenjör Wanselin var anställd vid Bäckhammar i tre repriser.

Det kan med stor visshet sägas, att det var han som framställde det första papperet vid Bäckhammar. Man skulle vilja veta mera om denne på sin tid framstående pappersmästare, men uppgifter föreligger mycket sparsamt. Endast några korta biografiska data kan lämnas. Wanselin föddes den 31/3 1851.

Enligt Elis Bosaeus räknas han bland pionjärerna inom cellulosaindustrin i Sverige. Sin första kännedom om trämassafabrikation lär han ha fått vid Gustafsfors cellulosafabrik i Södermanland. 1888 återkom han till Bäckhammar och stannade till inpå 1893 För tredje gången återvände Wanselin till Bäckhammar 1896 och innehade befattningen som pappersingenjör och driftschef till 1901, Wanselin avled 1937.

I de fyra nyssnämnda kokare, som Deutgen lät. göra av två fasta, tvättades också massan, tömdes därefter i en plåtbehållare och forslades till en cistern på övre våningen, varifrån massan matades till en Lespermonts tvättmaskin, ursprungligen avsedd för halmmassafabrikernas behov men flerstädes i äldre fabriker använd för kemisk cellulosatvätt. Säkerligen var det denna tvättmaskin, som fanns på Bäckhammar redan 1876.

Bosaeus anmärker, att eftersom de fyra kokarna även nyttjades för massatvättningen, måste tillverkningsmängden ha minskat och tvättningen torde ha blivit ganska ofullständig.

Av betydligt större papperstekniskt intresse är, att Deutgen vid Bäckhammar anlade ett blekeri, varigenom han blev den förste i Sverige som blekte sodamassa,

Arbetssättet beskrives av Bosaeus i följande ordalag: "Klorkalk fylldes i en cylinder av perforerad plåt. Cylindern roterade i en med vatten fylld låda och den utlösta blekvätskan tömdes i en murad behållare, varifrån den pumpades till blekholländarna. Dessa var byggda av 3 tums plank och hade insidan överklädd med blyplåt.

Efter två års kostsamma experiment vid Bäckhammar nödgades Deutgen göra konkurs. Själv synes han ha saknat kapital efter kraschen i Södertälje. Fru Edith Deutgen beviljades såsom, "säkerhet för ett kontrakt om arrende av Bäckhammars Cellulosafabrik på 15 år från den 1 januari 1877 "inteckning i Krontorps AB:s samtliga fastigheter i Visnum." Deutgen nödgades frånträda arrendet och fru Edith Deutgen gjorde också konkurs.

Framställningen av blekt sodacellulosa innebar ett betydande framsteg för pappersmassaindustrins utveckling i Sverige. Fabrikschefen vid Delary cellulosafabrik, ingenjör J. Pehrson, besökte Bäckhammar på våren 1878 och kunde alltså med egna ögon studera Deutgens nya metod. Dessutom råkade han ingenjör Harald Asplund, som i sin mekaniska verkstad hade tillverkat en del av den nya apparaturen vid Bäckhammar. Pehrson nedskrev sina iakttagelser i Delarys brevkopiebok den 9/5 nämnda år och kopieboken finns bevarad i Tekniska museets arkiv.

Beskrivningen måste ju anses vara av största intresse, varför den anföres i sin helhet. Vid läsningen märker man granneligen, att Pehrson imponerades av Deutgens blekningsresultat och att han förundrade sig över den enkla framställningsmetoden och anläggningen. Blekeriets kapacitet var dock rätt obetydlig och den i fabriken framställda massan var med sina föroreningar av sot och stickor av mindre god kvalité. Deutgen var dock den förste som visade, att effektiv blekning kunde åstadkommas. Vid tiden för Deutgens experiment hade marknaden för oblekt cellulosa blivit trög och allt flera fabriksägare måste överväga blekningens möjligheter och vad den kunde innebära för framtiden.

Pehrsons berättelse har följande innehåll:

"Bäckhammars fabrik, som arbetar uteslutande med granved, har 4 st. kokare 20 fot långa 4 fot i diam. upphängda å mitten på ihåliga tappar, varigenom ångan inledes. Till varje kok av 5,80 centner torr massa användes 580 skålpund kaustik soda, varav omkring 360 skålpund återvinnes (65%). Sedan ånga och lut äro avblåsta, påsläppes sköljvatten, som sedan avhälles, varefter massan uttages och föres i små vagnar till en stor tank med omrörare, på vilken den ingår i Lespermonten.

Massan hade en ganska vacker färg men innehöll en hel del spetor, sot etc. Mycket noga övertygade jag mig om att ej några tillsatser av kemikalier skedde efter kokningen, utan behandlades massan hela tiden med endast vatten. Massans ljusa färg härrörde helt säkert endast av sköljningarna i kokaren och utav träets goda kvalitet.

Blekningen i Bäckhammar var i gång och förvånades jag i sanning över huru enkelt allt var härtill inrättat. Allt maskineriet bestod av:

en klorkalkupplösare,

en murad cementcistern för klorluten,

en handpump för dennas uppumpning på blekvalsarna, av vilka fanns tvenne smärre.

Det hela syntes ytterst enkelt. Kistorna till valsarna var gjorda på platsen och maskineriet till dem hade ingenjör Theodor Moll levererat för 500 kr per styck Fabriken tillverkar omkring 99 centner massa om dagen, varav hälften blekt. Den oblekta massan lägges till större delen på lager, då däremot den blekta med lätthet avsättes på Frankrike."

Av ett annat odaterat brev från samma år framgår, att omrörarhjulen hade en diameter på 6 fot. Hjulen gjorde 12 slag i minuten.

"Kalkuppläsaren var en rund järntrumma försedd med många små hål. I denna inlades klorkalken, varefter den behandlades med vatten, tills allt var upplöst, då den därefter nedtappas i en cementcistern, där den förvarades, tills den skulle användas, då den genom en handpump påpumpades blekholländaren. Till en centner trämassa åtgår 33 å 35 skålpund klorkalk. Blekningen beräknas till 2 á 3 kr per centner. Blekanläggningen har kostat cirka 10.000 kr och är en mycket enkel anliggning, som bleker utmärkt vackert."

Det tillsatta vattnets temperatur var 40^°C. Besynnerligt nog uppgavs, att vid högre värme massan blev gul, skriver Pehrson och fortsätter:

"Då massan blivit 40°C, tillsattes 5° Baumé lut efter 20 skålpund klorkalk. Detta fick arbeta i 4 timmar, varefter klorluten blev utvaskad, därigenom att vaskcylindrarna nedsläpptes samt friskt vatten påfördes. Sedan detta var verkställt, påsläpptes ytterligare lut efter 15 skålpund klorkalk, som fick arbeta cirka 2 timmar. Dessutom tillsattes i varje bleksats 95 kbtum (ca 1,6 l) engelsk svavelsyra, vilka under blekningens gång fick så småningom pårinna.

Varje blekning tog 7 timmar och kunde i dygnet blekas något mer an 9 blekningar med varje kista.

Vid fabriken användes "Cream caustic soda". Antalet blekkistor var tre, varav två av trä och en av cement, vardera omkring 6X 12 fot och 2 1/2 fot höga. Vaskcylindern var 2 1/2 fot i diameter."

Vid Bäckhammar återupptogs blekningen redan sommaren 1880 men under ny ledning och med bättre ekonomiskt resultat. Verkmästare Wanselin torde med Deutgen få dela äran av det lyckade blekningsresultatet.

Under Deutgens tid som fabrikschef inköptes från KMW i Karlstad dels en äldre ångpanna, omnämnd av Alvar Müntzing såsom varande "af okänd ålder", belägen "i sodaugnshuset", dels två torkcylindrar och två blekvalskubbar. Sammanlagda kostnaden utgjorde 4.500 kr.

KRONTORPSBOLAGET TAR ÅTER HAND OM DRIFTEN

Sedan Edward Deutgen hade lämnat Bäckhammar, utsågs verkmästare H. Wanselin till fabriksledare. Disponent var J. D. Kullgren.

För år 1877 kunde bolaget redovisa en nettobehållning av 2.461 kr. Utdelningen bestämdes till 10 kr per aktie. För återstoden inköptes en lokomobil och en torvkran att användas vid den planerade bränntorvupptagningen. Bolagets gamla tegelbruk vid Persbol skulle upprustas.

Vinsten för 1878 steg till 6.561 kr och utdelningen höjdes till 12 kr per aktie. Resterande vinstbelopp överfördes i ny räkning. Under disponent Kullgrens energiska ledning fortsatte den ekonomiska framgången, så att 1880 års netto blev 8.842 kr och utdelningen 16,66 kr. Kullgrens lön höjdes från 2.350 till 3.000 kr och år 1881 till 3.500 kr.

Sistnämnda år hade bolagets ekonomi stabiliserats såpass, att 22.500 kr kunde utdelas till aktieägarna.

Under året utfördes ett sjösänkningsföretag: vattenavloppet från Amtsjön sänktes 4 fot, varigenom 20 tunnland odlingsbar mark frilades. Vidare sänktes den s. k. Persbolsgraven 3 fot, så att cirka 200 tunnland av Bäckhammarsmossen torrlades.

Efter Harald Asplunds avgång som disponent för Christinehamns Mekaniska Werkstad och flyttning till Stockholm, övertogs på bolagsstämma den 31/5 1882 hans 10 aktier av Kullgren. Som ny aktieinnehavare anmäldes samtidigt ingenjören Thorsten Nordenfelt, en av cellulosafabrikens grundare.

Utdelningen bestämdes 1882 till 50 kr per aktie. Eftersom bolagets ekonomiska ställning var god, beslöt styrelsen nämnda år företa en grundlig ombyggnad av kokeriet.

KOKERIET BYGGS OM 1883

Under åren 1883-1884 hade enligt ingenjör J. Pehrsons anteckningar i Delarys kopiebok för den 4/8 1883 disponent Kullgren låtit påbörja

"genomgripande förändringar i fabriken sålunda, att kokarna från fyra roterande ändrades till två fasta stående, att därifrån till tvättapparaten massan kommer att föras med ångtryck, att en del tvättapparater borttages och ersättes med fyra s.k. diffusörer för ånga, och att blekapparaterna flyttas till det förra kokhuset."

I en anteckning året därpå meddelar Pehrson, att Bäckhammar hade inköpt en "Bellevilles ånggenerator", säkerligen den vattenrörpanna som Alvar Müntzing såg i Bäckhammar 1904. En utförligare beskrivning ges i avsnittet Eldsvådan 1885.

Ombyggnadsarbetet utfördes under ledning av Wanselin samt en i övrigt okänd norsk ingenjör Andersen. De av Deutgen omändrade Houghtonkokarna gjordes alltså om från fyra roterande till två fasta stående. Massan fördes från kokarna med hjälp av ångtryck till tvätten.

Anordningen visade sig dock medföra alltför dålig tvättning. Wanselin gjorde därför ett försök med tvättning i fyra anskaffade diffusörer. Härom skriver Bosaeus i det förut citerade brevet till Söderqvist:

"Tyvärr dimensionerades dessa ej tillräckligt stora för att kunna rymma hela innehållet i en kokare. Emellan kokare och diffusör måste därför placeras en större cistern, vari kokaren avblåstes (med hjälp av ånga). Cisternen var emellertid inte försedd med omrörningsanordning, varför nästan blott svartluten rann av till diffusörerna. Ett annat misstag var, att hela drivkraften samlats på en enda huvudaxel, varifrån remdrift ordnats på fast- och nollskivor."

Emellertid inmonterades senare en omrörare i en av lutcisternerna, vilken omtalas 1885.

Även om de tekniska förbättringarna i kokeriet alltså inte var fullt tillfredsställande efter nutida åsikt, hade ombyggnaden slukat stora pengar. Bolaget måste på stämma 1884 konstatera en förlust av 18.547 kr, vadan ingen utdelning kunde ske. Främsta orsaken. till underskottet berodde på kokeriombyggnaden, som kostat 22.500 kr, på den tiden en betydande utgift för ett företag av Bäckhammars ringa storlek.

Bristen täcktes emellertid genom att samtliga aktieägare förklarade sig villiga att av 1882 års inbesparade vinstmedel återbetala 50 kr per aktie. Dessutom hade bolaget under året förlorat 6.429 kr på grund av "en massaköpares falissemang", heter det i protokollet.

På majstämman 1884 meddelades, att aktiefördelningen ändrats såtillvida, att borgmästare Nordenfelt till sin broder ingenjören Thorsten-Nordenfelt hade sålt 55 aktier. Han innehade alltså 38, medan den sistnämnde svarade för 261. Kullgrens aktier var alltjämt 150.

ELDSVÅDAN 1885

I Tekniska museéts arkiv, Stockholm, förvaras fr.o.m. 1962 de brandskadehandlingar, som gäller den stora eldsvådan vid Bäckhammar den 20 och 21 juni 1885. Bolaget hade försäkrat cellulosafabriken hos Försäkrings Aktie Bolaget Skandia"' för 200.000 kr. Enligt handlingarna, som är utförliga och detaljerade, började branden torsdag kväll vid 11-tiden och upphörde vid fyratiden morgonen därpå.

Ur protokollet vid polisundersökningen har följande skildring hämtats. "Gossen Sjögren" hade varit sin fader P. A. Sjögren behjälplig med uppvärmningen av ångpannan i ångpannehuset. Då ångtrycket stigit till det avsedda, gick fadern upp till "ångkokskarlen" Sven Svensson för att rapportera ångtrycket. Det var eldarens skyldighet att till kokaren rapportera, når ångpannetrycket nådde en viss höjd, vilket skulle antecknas i kokhuset, så att man kunde beräkna lämplig tid för massakokningen.

Pojken satt på en bänk i ångpannehuset och väntade på faderns återkomst. Han fick då se, att det börjat brinna "i de risknippor, som lågo närmast eldstaden till ångpannan, varvid han genast skyndade att skaffa hjälp. Han mötte därvid sin fader och A. G. Wallin." Sjögren berättade, att han mötte pojken på "bron, som utgör en del av vägen mellan ångkokarna och ångpannehuset". Han skyndade till brandstället och såg, att "elden ännu endast var i kvistupplaget, fattade tag i eldkroken och rev isär kvisthögen, varvid elden än värre lågade upp och fattade i korsvirket på norra väggen".

Någon stund före eldens utbrott hade Sjögren burit in "kvistved, omkring 2 alnar i längd och 2 i höjd, 1/6 famn kastved, 8 á 9 fot stenkol, avsett för eldning under natten till kl. 6 på morgonen."

Sjögren förklarade, att han "av förskräckelse förlorade sin sinnesnärvaro, varför han icke kom att stänga dörren och fönstret till ångpannehuset, varigenom uppkommit ett starkt drag, då elden med stor hastighet spred sig över hela huset."

En mängd personer kallades till brandplatsen för att hjälpa till att släcka eller åtminstone begränsa eldsvådan. I fabriksförstugan stod en stor sug- och tryckspruta för 10 man, vilken genast drogs ut till den närbelägna dammen och sattes i gång. Till Krontorp sändes ridande bud för att få fram stora gårdssprutan, vidare sändes bud efter "Visnums kyrkospruta" samt Jonsbols och Björneborgs bruks sprutor.

Disponent J. D. Kullgren hämtades snabbt och tog själv hand om släckningsarbetet, men då var redan halva fabriksbyggnaden övertänd. Även verkmästare Andersen och bokhållare Almgren hade efter en halv timmes väntan infunnit sig för att bistå. Cellulosafabriken var sammanbyggd med en mjölkvarn, belägen på östra sidan om Visman. På västra sidan låg sågen, som också brann ned.

Ved- och virkesupplagen kunde däremot räddas, likaså närliggande övriga byggnader, närmare bestämt en kalkbod, en materialbod, ett magasin samt en smedja. I försäkringsombudets skrivelse till AB Skandia heter det bl. a., att disponent Kullgrens "anseende står mycket högt på orten" och att han "är en genomhederlig man".

Som gode män vid värderingen av brandskadorna utsågs ingenjör S. Meijer i Göteborg samt disponenten vid Christinehamns Mekaniska Werkstad, ingenjör Emil Kjellberg.

Värderingsinstrumentet upptager samtliga inrättningar vid cellulosafabriken och är sålunda ett värdefullt dokument för den som vill veta, vilka byggnader och anordningar Bäckhammars bruk omfattade år 1885. "Huvudbyggnaden" innehöll kokhus, luthus, ångpannehus, sodahus, hjulhus, cisterntorn, materialbod, magasin, torvbod och smedja samt snickeriverkstad.

Inventarierna i de olika avdelningarna: Ångpannehuset innehöll en inmurad ångpanna, generator med injektor, en järncistern samt en vattenpump till generatorn. Kokhuset: två kokare med kranar, utblåsningsrör och fyra järnkistor samt två järncisterner. Luthuset: en stor cistern för svartlut samt en kondensator. Sodahuset: smält- och sodaugnar, "en ångpanna i stället för en öppen cistern", fyra inmurade lutpannor, en järncistern med kondensator, ett lutfiltrum, två kausticeringsmixar, varav en med omrörare, två sodalösningsbingar med rör samt kalktvätt.

"Stora fabrikshuset": en kross med en 25 hk ångmaskin, två pappmaskiner med åtta torkcylindrar (komplett), två pappmaskinsaxar (kompl.), diffusörsystem, fyra stycken med tvättkorg och pump (kompl.), ett massakar med omrörare, pump och remskivor, en halvrund järncistern med lock, skorsten, omrörare och urtappningsränna (kompl.), en fläkt med utväxling, tre murade och cementerade blekningsbingar, en gjutjärnscistern för blekt massa, en sug- och tryckpump for svartlut, en rund cistern,

en fyrkantig cistern, två knutsilar, fem blekvalsar, en klorvattenpump, en hydraulisk press (kompl.) och ett uppfordringsverk. Hjulhuset innehöll två vattenhjul av trä med kuggringar, lager och axlar. Kvarnen: tre par kvarnstenar med långjärn, en sikt samt stenstolar och dynor, ett vattenhjul och två turbiner samt pump.

Härtill kom en mängd andra inventarier, bl. a. fyra axlar, längd resp. 20, 45, 45 och 70 fot, försedda med resp. 2, 6, 11 och 11 remskivor, fem skak- och sugsilar, en centrifugalpump för klarlut, två d:o för vatten, en ränna för oblekt massa, modeller till silar, maskiner och krandelar m. m. Slutligen uppräknas

170 massabalar, värderade till i medeltal 20 kr styck, en järnsvarv och en borrmaskin. Ersättningsbeloppet för alla förstörda byggnader och inventarier uppgick till 146.519 kr. Kvarstående byggnader och lagrade effekter nedskrevs samtidigt i värde till 25.000 kr.

Den utförliga beskrivningen av fabrikens inventarier visar klart, vilka omfattande ombyggnadsarbeten och tekniska förbättringar som genomförts under åren 1883-1884. Vidare får man. veta, att den norske ingenjören Andersen i egenskap av verkmästare alltjämt innehade anställning vid brandens utbrott. Han har inte påträffats i kyrkboken.

BÄCKHAMMAR BLIR PAPPERSBRUK
AB BÄCKHAMMAR 1885-1893. NY BOLAGSBILDNING

Enligt en anteckning i Delary Cellulosafabriks kopiebok av år 1887 sökte Bäckhammar nämnda år "sälja sina blekvalsar, då de ämna inrätta sig för uteslutande papperstillverkning." Blekningen av massa, införd av Edward Deutgen, skulle alltså upphöra, samtidigt som produktionen av papper sattes i gång.

Efter allt att döma var brukets första pappersmaskin den yankeemaskin av mindre storlek, som i protokollen omtalas i samband med inköp av en massakvarn från Hellefors Styckebruk i Södermanland. Båda maskinerna installerades år 1886. Nyssnämnda verkstad stod vid den tiden under ledning av den kände pappersmaskinkonstruktören Theodor Moll.

Året därpå inköptes från England en större begagnad pappersmaskin med 13 cylindrar. Vid ankomsten till Bäckhammar visade sig denna maskin vara behäftad med så stora brister (samtliga torkcylindrar måste t.ex. slipas om), att den inte kunde komma i drift förrän inpå år 1887.

Den 1 maj 1885 hade Krontorps AB erhållit ett begärt län om 60.000 kr ur Manufakturlånefonden avsett för Bäckhammars Kemiska Trämasse- eller Cellulosafabrik. Efter branden i juni 1885 hade nu Christinehamns Enskilda Bank beviljat ett lån till byggandet av en ny fabrik i stället för den nedbrunna. Dessa båda lån överfördes på det nya bolag, som föreslogs bildas 1885.

Det var meningen, att Krontorps AB skulle ingå i det nya Bäckhammarsbolaget med en aktieteckning av 100.000 kr, vidare att bolaget till AB Bäckhammar, som det nya bolaget skulle kallas, borde upplåta och försälja fabriksområdet jämte därpå befintliga byggnader inklusive en ny pappersfabrik samt vattenfall, dammbyggnad och vattenrätt, varvid markområdet och fabriken således för all framtid skulle avsöndras från Krontorps AB fasta egendom och bolaget sålunda befrias från däri gjorda inteckningar, samt slutligen att J. D. Kullgren skulle utses till AB Bäckhammars disponent och lösas från sin befattning hos Krontorps AB."

Aktiekapitalet skulle utgöra minst 125.000 kr och högst 250.000 kr. Samma protokoll, som meddelar att "Bäckhammars Cellulosafabrik till huvudsaklig del nedbrunnit", innehåller också följande upplysning: "Plan till ny byggnad hade blivit uppgjord och efter enskild överenskommelse mellan delägarna redan satt i verket".

NY TEKNISK UTRUSTNING OCH NY TEKNISK PERSONAL.

År 1886 anställde bolaget ny teknisk personal. Bäckhammars förste pappersingenjör var Johan Edvard Grönlund, som närmast kom från Gustafsfors bruk i Södermanland. Han lämnade Bäckhammar redan 1887.

Ungefär samtidigt anställdes ingenjör Josef Otto Kullgren som fabriksföreståndare. Han föddes 1859. Efter skolstudier i Skara vann han inträde i Borås tekniska skola och praktiserade efter avlagd examen 1880 på Bäckhammars Cellulosafabrik. Praktiken fortsattes vid Wermbohl nära Katrineholm.

År 1885 tillträdde han posten som driftsingenjör eller fabriksföreståndare vid Bäckhammar. Han stannade där till strax efter faderns död 1889. Redan vid unga år hade Otto Kullgren även utanför vårt lands gränser vunnit erkännande som praktisk och skicklig tekniker inom cellulosaindustrin.

Vid den nya sulfatfabrikens byggande och tekniska utrustning på 1880-talet var Otto Kullgrens insats betydande.

Eftersom ingenjör Grönlund flyttade från Bäckhammar redan 1887, gällde det att snabbt kunna anställa en ny papperstekniker och kemist, som kunde utföra planerade ändringar främst i kokeriet. Under nästan hela året 1887 vistades vid Bäckhammar den tidigare inom sockerbruksindustrin verksamme kemisten och konstruktören, ingenjör Carl Ferdinand Petterson.

I det stora bokverket Uddeholms historia (utg. 1960) gör Ingvar Andersson gällande, att Petterson skulle ha byggt Bäckhammars sulfatfabrik. Emellertid inskränker sig hans arbete till att han övervakade ombyggandet av kokeriet samt rationaliserade diffusörtvättningen genom att bygga diffusörer för urtvättning av svartluten ur massan och sodan ur mesan. Det var som ovan nämnts Otto Kullgren, som ledde byggnadsarbetet med hjälp av en byggmästare Nilsson och som svarade för de tekniska anordningarna.

Innan årets slut anställdes som Kullgrens efterträdare ingenjör Herman Wanselin, som då för andra gången trådde i brukets tjänst som pappersmästare och arbetsledare vid de pågående rationaliseringsarbetena. Wanselin torde vara den, som uträttade det viktigaste arbetet på att få igång papperstillverkningen vid Bäckhammar. Det var också han som gjorde det mesta för att förläna papperet högsta möjliga kvalité. Han stannade vid bruket till inpå 1893 men skulle framdeles än en gång återvända till Bäckhammar.

Förut har nämnts, att J. D. Kullgren avled 1889. Samma år utsågs bruksförvaltaren vid Björneborg, Martin Adolf Johan (John) Fries till ny disponent, vilken befattning han uppehöll t.o.m. år 1893.

RÅVARUFÖRSÖRJNINGEN OCH TRANSPORTERNA 1890-talet.

Uppgifterna om råvaruförsörjningen för det skede, som skildra i detta kapitel, är mycket sparsamma, men ett kontrakt rörande pappersved har bevarats till eftervärlden. Detta kontrakt blev av viss betydelse för brukets framtida vedförsörjning och behov av massaved.

Det skrevs 1892 med Krontorps AB och har följande lydelse:

"Den kvantitet pappersved. som AB Bäckhammar behöver för bedrivandet av sin papperstillverkning och som Krontorps AB med hänsyn till sina skogstillgångar kan lämna, dock minst 1.000 kbfamnar årligen, förbinder sig Krontorps AB att för ett pris av 16 kr per kbfamn obarkad ved, upplagd vid Bäckhammars fabrik, leverera så länge papperstillverkningen bedrives.

Dessutom lämnas stubbar, skalar och grenar mot huggningskostnad i skogen.

Likaledes förbinder sig Krontorps AB att åt AB Bäckhammar avgiftsfritt upplåta sina torvmossar till upptagning av bränsle till pappersfabriken, så länge torv där finnes.

För Bäckhammars nödiga körslor och foror tillhandahåller Krontorps AB, dels med egna och dels med sina underlydandes dragare, AB Bäckhammar för den tid, som i första punkten år nämnd, efter i orten gängse priser.

Stockholm den 11 april 1892."

Bolagsledningen hade redan under J. D. Kullgrens tid hyst planer på att ur kringliggande mossar på Krontorps mark börja torvupptagning. Kullgren hade framlagt förslag om att anlägga en smalspårig rälsbana från Ämttjärnsmossen till Bäckhammar samt en normalspårig järnbana från Bäckhammar till närmaste station vid Nora Bergslags järnväg.

Av dessa förslag förverkligades dock intetdera, men maskiner för torvupptagning och torvens beredande till bränsle anskaffades. Några uppgifter om mängden upptagen torv föreligger dock inte. Transporterna ombesörjdes sålunda av Krontorps AB, som dels ställde egna hästar till förfogande, dels anlitade de underhavandes hästar. Uppgifter om transportkostnader saknas.

PAPPTILLVERKNING VID BÄCKHAMMAR FÖRE 1885

Äldre arbetare vid Bäckhammar har berättat, att man tillverkade papp i den gamla fabriken, innan papper kunde framställas. Förre förrådsföreståndaren Enok Larsson, anställd vid fabriken 1876 och pensionerad 1928, har i sina minnesanteckningar gjort gällande, att vid Bäckhammar skall ha funnits tre pappersmaskiner redan på 1870-talet. Edward Deutgen, som åren 1877-1879 arrenderade Bäckhammar, skulle ha ändrat om de tre maskinerna, så att därav blivit två. Det skulle ha skett genom att placera två torkcylindrar i bredd och en ovanför dem, så att vardera maskinen erhållit tre cylindrar.

Jämför man Enok Larssons minnesuppgifter med Skandias brandförsäkringsbrev av den 1/6 1882 samt samma bolags brandskadehandlingar av den 21/6 1885 finner man, att några pappersmaskiner då inte existerade vid bruket.

Däremot ger dessa handlingar en upplysning av stort intresse, nämligen att Bäckhammar på 1880-talet hade två pappmaskiner och två pappsaxar, de förra försedda med åtta torkcylindrar. Påståendet av gamla arbetare, att papp har tillverkats vid Bäckhammar i äldre tid, kan alltså göras troligt. Hur pass omfattande papptillverkningen kan ha varit, saknas det tyvärr uppgifter om.

I dåtida industrikalendrar står Bäckhammar upptaget som kemisk trämassafabrik t.o.m. år 1886. Nu är det ett känt förhållande, att dylika kalendrars uppgifter inte alltid hölls "up to date", utan föregående års uppgifter upprepades utan justeringar.

I varje fall vore det lätt att påvisa, att så skett beträffande t.ex. uppgifterna om Bäckhammars produktion. I branden 1885 förstördes tyvärr de kontorsböcker, som skulle ha givit oss önskade upplysningar om papproduktionen.

EN OLYCKLIG RATIONALISERING

Under åren 1891-1893 inträffade vid bruket händelser, som mycket låt tala om sig. Styrelsen hade förhandlat med den från sin verksamhetstid vid Katrinefors pappersbruk välkände uppfinnaren och konstruktören Ludvig Lönnerberg att företaga vissa ombyggnader och tekniska förbättringar vid Bäckhammar. Lönnerberg arbetade vid den tiden som konsulterande ingenjör, ansågs vara en utmärkt tekniker och hade flera uppmärksammade maskinkonstruktioner och patent att visa fram.

Lönnerberg född 1848 och utexaminerades från Teknologiska Institutet tjugo år senare. Under anställningen vid Katrinefors konstruerade han bl. a. en rullmaskin och en 300 hk ångmaskin, vilka vann allmänt beröm. Senare konstruerade han en ugn för indunstning av svartlut, på vilken han erhöll patent. En dylik ugn hade han år 1876 byggt vid Gustavsfors sulfatfabrik i Dalsland. Återvinningen utgjorde där inte mindre ån 89% av den till träets kokning använda sodan. Under den fortlöpande driften höll sig återvinningsprocenten vanligen vid 75%, ett synnerligen gott resultat för sin tid.

Till Bäckhammars cellulosafabrik hade Lönnerberg levererat den i ett föregående kapitel omnämnda Lespermontska tvättmaskinen.

Det var alltså en framstående tekniker, som styrelsen i Bäckhammarsbolaget 1891 anlitade. för att genomföra en nödvändig rationalisering och utbyggnad av kokeri, utökning av drivkraften m.m. Från Tyskland beställde han en kalanderglätt med 13 valsar och en "uvareglätt" med 2 valsar samt en större papperssax. Tvenne tyska montörer hjälpte till med installationerna.

Vidare hade Lönnerberg anskaffat en ny ångpanna samt en halvliggande ångmaskin. Den stora vattensumpen vid gamla pappersbruket uppfördes vid samma tid av Lönnerberg. I dess ena ände lät han lägga in en plåttub, vari tvenne turbiner skulle placeras. Denna del av anläggningen blev dock aldrig fullbordad. Enok Larsson har i sitt tidigare omnämnda manuskript berättat, att Lönnerberg planerade att bygga "ett nytt sulfatkokeri och hade anskaffat två sfäriska massakokare. Grunden till den ena kokaren var redan lagd, då plötsligt order kom från bolaget, att det hela skulle avbrytas och samtliga extraarbetare avskedas."

Kostnaderna för maskiner och materiel hade överstigit beräkningarna och bolaget nödgades begära sig i konkurs. De av Lönnerberg utförda anläggningarna fungerade inte tillfredsställande. Det framgår av Alvar Müntzings på annat ställe anförda kritik. I februari 1893 avstannade allt arbete vid bruket för en kortare tid av brist på rörelsekapital. Efter en månads stagnation återupptogs driften, men då av ett nybildat bolag.

BÄCKHAMMARS NYA AB 1894-1911

NY BOLAGSLEDNING

Samtliga omkring 1870 grundlagda cellulosafabriker, vilka namngivits i ett föregående kapitel, drevs i åtskilliga år med stora förluster och personalen kämpade med tekniska svårigheter. Slutet av 1880-talet och början av följande decennium kan sägas ha varit en experimenterandets tid i kokerier och sodahus som aldrig tillförne.

Framställningen av sodacellulosa innebar i och för sig ett avsevärt tekniskt framsteg, men tillverkningsmetoderna, som kom från England, fördes ut i marknaden under en ekonomisk högkonjunktur och därav följande spekulationsperiod, innan metoderna hunnit bli praktiskt genomarbetade.

Efter några hektiska arbetsår på 1870-talet följde besvikelserna slag i slag och inte förrän ett stycke in på följande decennium kunde en del bolag inregistrera en viss ekonomisk framgång. Men den blev kortvarig och avlöstes av nya experiment för framställning av sulfatcellulosa. Sodacellulosan användes mest i blekt form och gav något bättre avkastning än den oblekta. Vid mitten av 1880-talet växte intresset hastigt för tillverkning av blekt cellulosa.

Jag har i ett tidigare kapitel redogjort för Edward Deutgens experiment med blekning vid Bäckhammar. Men snart tenderade intresset för blekt cellulosa att minska och först på 1930-talet kom den blekta sulfatmassan återigen att bli efterfrågad på marknaden, främst av den moderna emballageindustrien som då var stadd i snabb utveckling.

Framför allt experimenterades under 1890-talet i sodahusen med olika anordningar för lutindunstning och sodasmältning. Redan på 1880-talet hade vissa konstruktioner av lutvarpor kommit i bruk, men först under nästkommande decennium lyckades man få fram tillfredsställande varpor.

I de gamla sodaugnarna kunde man inte bringa sodan att smälta, utan smältning kunde ske först i och med konstruerandet av nya ugnar. I stället för den dittills använda sodan började man strax före 1890 gå över till glaubersalt (natriumsulfat).

Mesabingarna gjordes större för att möjliggöra effektivare urtvättning av mesan. I stället för direktuppvärmda kokare insattes allmänt ånguppvärmda, fasta eller roterande. Kokarnas innehåll tömdes inte längre för tvättning i bingar, eller, som på Bäckhammar, i Lespermontsapparater, utan innehållet blåstes till diffusörer.

För sulfatcellulosans defibrering och förberedande malning började man använda kollergångar och de plana knacksilarna ersattes med roterande silar.

Den av Ludvig Lönnerberg igångsatta men ej fullbordade rationaliseringen av sodahus och kokeri hade fått ett snöpligt slut och dåvarande bolag kunde inte undgå konkurs. Återigen måste Krontorps AB träda in och taga hand om Bäckhammarsfabriken. Ett protokoll av den 11/3 1898 meddelar:

"Sedan AB Bäckhammar, som har stor skuld till Krontorps AB (89.537 kr), nyligen råkat i konkurs och fråga före nästa ordinarie bolagsstämma torde förekomma om försäljning av Bäckhammarfabriken med tillhörigheter, hade extra bolagsstämma blivit kallad för att höras och besluta, huruvida ej. där så kunde ske och linda till fördel för Krontorps AB, detta bolag borde... bevaka sitt intresse antingen genom köp av fabriken med inventarier till lämpligt pris, eller genom bildandet av nytt bolag för fabrikens övertagande och fortsatta drivande.

Och beslöt bolagsstämman enhälligt, att bemyndiga John Fries och Hugo Berger att för Krontorps AB inköpa Bäckhammars fabrik... och deltaga i bildandet av ett nytt aktiebolag."

Delägarna i Krontorps AB inlämnade genast ett anbud till AB Bäckhammars konkursmassa lydande på 205.000 kr. Tillträde önskades redan den 1 oktober 1893. I händelse anbudet antogs, utfäste sig bolaget att ingå i det nya bolaget med 150.000 kr i stamaktier och 25.000 kr i preferensaktier. Vidare innefattade anbudet följande åtaganden:

1. Krontorps AB skulle årligen till fabriken leverera 1.000 kbfamnar obarkad massaved till 18 kr per kbfamn.

2. På Krontorps mark fick utan ersättningsanspråk tagas torv, stubbar och kvistar.

3. Körslor verkställas till lastageplatsen och hamnen vid Hult samt till Björneborgs och Säby järnvägsstationer mot en avgift av 20 öre per 100 kg, om full återfrakt kunde beräknas, men 30 öre vid enkelfrakter.

4. Bostäder om 50 rum skulle uthyras och vedbrand bestås till ortens pris.

Enligt protokoll 26 maj 1894 antogs anbudet på nyssnämnda villkor, fabriken såldes till erbjudet pris och det nya bolaget kom till stånd. Bäckhammars Nya AB inregistrerades den 1/6 1894.

Disponent för det nya bolaget blev Hugo Berger,

Några i Fengersfors bruksarkiv bevarade brevkopieböcker innehåller ett stort antal brev rörande förhållandena vid Bäckhammar under 1890-talet, vilka ställts till disposition:

Breven ger ett starkt intryck av Fenger-Krogs intresse för cellulosa- och papperstillverkningen. Även om hans ideér och uppslag inte alltid kunde genomföras vid Bäckhammar, utövade han tydligen ett betydande inflytande på den ekonomiska och tekniska ledningen.

I kritiska situationer bistod Fenger-Krog dessutom med tillfälliga lån. Han arbetade även som försäljare av Bäckhammars produkter, företog ganska vidsträckta resor på den europeiska marknaden och rapporterade sina iakttagelser till disponent Berger.

Genom sina förbindelser med samtidens främsta pepperstekniker hade han förvärvat sig nyttiga insikter, som kom Bäckhammars bruk tillgodo.

De verksammaste inom styrelsen var Hugo Berger och Johan Fenger-Krog. De sökte med ljus och lykta efter skickliga tekniker, som kunde åtaga sig det rationaliseringsarbete, som styrelsen ville genomföra i fabriken.

TEKNISKA EXPERTER RATIONALISERAR DRIFTEN

Ånyo ställdes det nya bolaget inför uppgiften att modernisera den tekniska utrustningen för att därigenom kunna höja produktionen och göra företaget ekonomiskt lönsamt. Rationaliseringsarbetet kan följas i detalj tack vare ovannämnda brevkopieböcker, förda av Johan Fenger-Krog.

Herman Wanselin hade lämnat Bäckhammar 1893, men John Källström hade 1891 återkommit till Bäckhammar efter en studieresa till England och stannade till 1896. Förutom Källström anlitade styrelsen några experter från andra cellulosa- och sulfatfabriker. Den förste av dem var ingenjör Hans Jacob Gahn, som i maj 1894 utsågs till teknisk ledare för en tid av tio år.

I verkligheten avkortades tiden, som nedan skall visas. Gahn var född 1863. Efter studier vid Tekniska skolan I Norrköping 1878-1882 tog han skilda anställningar, byggde flera träsliperier, verkade en tid som fabriksföreståndare vid Gustavsfors i Dalsland och utsågs 1892 som disponent vid Forsviks mekaniska verkstad i Undenäs, Västergötland, där han bodde till sin död 1904. Gahn var aldrig bosatt vid Bäckhammar men vistades där under olika korta eller långa perioder. I ett brev till Gahn 1894 preciserade J. Fenger-Krog, vad bolaget önskade få utfört av honom:

"Edra skyldigheter bliva att uppgöra förslag till ombyggnader, som är nödvändiga far fabrikens ekonomiska drift och för att bringa produktionen upp till sin fulla höjd med nu befintliga maskiner.

att införa de möjliga förbättringar och verkställa de utvidgningar, som efter därom av Eder för styrelsen framlagda förslag av denna beslutas, att övervaka och leda nämnda ombyggnader samt att under en tid av 10 år, räknat från den dag, då det nya bolaget övertaget fabriken, leda dess gång efter bästa insikt och förmåga."

Då det nya bolaget övertog Bäckhammar, utgjorde produktionen av sodamassa mellan 3 och 3,5 ton per dygn, dvs. årsproduktion omkring 1.000 ton. Vanligen tillverkades papper av cirka 500 ton massa, resten såldes. Det gällde nu att höja produktionen av både massa och papper med omkring 500 ton.

I brev till Jacob Gahn och Hugo Berger kommer Fenger-Krog ofta in på marknadsläget för cellulosa. Priserna var stadda i ständigt sjunkande. Därför föreslår han i brev till Gahn 25/8 1894, att av "de två nu monterade pappersmaskinerna den ena bör gå med massa och yankeemaskinen med papper uteslutande".

Tiderna var bistra för cellulosaindustrin. Vid Bäckhammar tillverkades alltjämt cellulosamassa enligt natronmetoden, men av breven synes framgå, att bolaget planerade tillverka dels blekt massa och papper, dels oblekt massa för enbart försäljning. Gahns första besök vid Bäckhammar stod för dörren och då skulle ovannämnda ombyggnads- och nybyggnadsprogram diskuteras och Gahn därefter framlägga kostnadskalkyler.

Fenger-Krog ifrågasatte, om bolaget inte borde avyttra "sorterverket, de två virapartierna, frituratören och herkulesturbinen, men kollergången, ång- och cellulosamaskinen" skulle behållas, om den föreslagna tillverkningen av blekt och oblekt massa kom till stånd.

Av det anförda brevet är det tydligt, att någon ny pappersmaskin inte hade anskaffats, utan massa kördes på den gamla encylindriga pappersmaskinen och papper tillverkades på den 13-cylindriga maskinen.

Kokeriet var cellulosafabrikernas kostsammaste anläggning och dess kapacitet måste därför utnyttjas till det yttersta för att bli ekonomiskt bärande. Även i sodahusen arbetades ivrigt med nya metoder för indunstning och nya sodaugnar installerades. Gahns viktigaste uppdrag vid Bäckhammar blev att bygga en sodaugn och att konstruera nya lutvarpor.

GAHNS SODAUGN

Gahn hade gjort sig känd som konstruktör av en sodaugn, som låtit tala om sig. Bäckhammarsbolaget beställde en dylik, vartill utrustningen skulle levereras av Forsviks mekaniska verkstad. I samband med ugnsbygget lät Gahn installera lutvarpor av samma slag, som kort förut kommit till användning vid Gustavsfors i Dalsland. Gahns lutvarpor var de första, som använts vid Bäckhammar.

Enok Larsson har i sitt manuskript om Bäckhammar beskrivit den Gahnska sodaugnen. Det var en s.k. flamugn. Cisternen med varporna låg på ugnens valv och förbränningsgaserna från eldstaden strök först över svartluten och fortsatte till ugnens bortre del, sedan fördes de tillbaka över lutcisternen med varporna till en fläkt, från vilken gaserna leddes genom en plåttrumma upp över byggnadens tak.

Elis Bosaeus, som tog del av Larssons beskrivning, har i brev till Ragnar Söderqvist yttrat följande om Gahns ugn: "Flamugnen var av den tidens vanliga typ med luckor på långsidorna för utrakning av lutbränderna, som därpå kärrades till en smältugn med bläster av vanliga 1½ tums rör. Det hela var emellertid illa dimensionerat. Varporna hade blott 2 tums mellanrum mellan plåtarna och roterade alltför långsamt endast ett varv i minuten."

Avsättningen på plåtarna blev så tjock, att det ideligen grodde igen mellan dem, skriver Larsson, "varpan fick ett utseende och en konsistens som vore den helgjuten." Därtill kom, att draget för ugnsgaserna var för svagt och likaså smältugnens blästerdrag. Sodaugnen blev därigenom mycket hårdarbetad.

Såsom verkmästare rönte John Källström kritik både av Gahn och Fenger-Krog.

Den förre ansåg att han var alltför självrådig och saknade erforderlig kompetens att sköta kokeri och sodahus, den senare klagade i brev över att Källström inte rätt kunde sköta Gahns sodaugn. Ursprungligen var det avtalat, att sodaugnen skulle kunna tagas i bruk i september 1894, men arbetet försenades. Fenger-Krog förebrådde Gahn, att han inte tagit ledighet från Forsvik tillräckligt lång tid för att kunna instruera Källström och arbetarna.

Produktionen kom tydligen i gång, eftersom två provton massa kunde levereras i augusti 1894. Emellertid inkom omedelbart klagomål från köparna, "massan blekte ganska bra, men den var så oren, att den icke kunde användas för finare papper", anför Fenger-Krog i ett brev till Hugo Berger. Gahn fick skulden för den orena massan.

Av brevkopiorna synes framgå, att Bäckhammar vid nämnda tid hade övergått från natronmetoden till sulfatmetoden. Vid jämförelse med sulfatmassa från Borkhult 1894, befanns Bäckhammars massa vara för mörk och svår att bleka. Fenger-Krog önskade därför få ljusare massa, fastare i fibern och mera lättblekt.

Han skriver: "Enligt min mening bör det endast vara två sorters sufatmassa, en att använda oblekt och en som skall blekas, båda så starka som möjligt. Wermbohls massa är typen för den första sorten, och Bäckhammars massa vill jag då så mycket som möjligt skulle förena dessa två egenskaper: stark fiber och lätt blekt." (2018 1894).

Det nya sodahuset var dock vid brevets avfattande inte fullt färdigt.

I augusti samma år kom cellulosaexperten Daniel Ullgren från Wermbohl på besök till Bäckhammar, troligtvis på Fenger-Krogs begäran. Styrelsen ville inhämta Ullgrens åsikt om Gahns sodaugn och massans beskaffenhet. Ullgren ansåg, att ingenjör Källström misskötte sodaugns- och återvinningsanläggningen. Han rekommenderade inköp av "något Solwaysoda att användas vid behov" samt inköp av polygonroster till sodaugnen.

Fenger-Krog hade i september 1894 fått vetskap om att man vid Munksjö hade börjat använda furu till sodamassan i stället för gran, som begagnades vid Bäckhammar. Han bad därför Källström kontakta Gahn för att få utrönt, om furuved gjorde massan starkare.

I oktober samma år reste Fenger-Krog tillsammans med Daniel Ullgren ut på kontinenten för att göra affärer, studera marknadsläget och nya tillverkningsmetoder m.m. Ett av Fenger-Krogs resebrev till Hugo Berger är av speciellt intresse.

Efter att först ha meddelat, att firman James Brown & Co i Edinburgh hade rekvirerat fem ton massa, ber han Berger att vid leveranser noggrant hålla isär:

1. den massa som tillverkades innan den nya sodaugnsanläggningen togs i bruk,

2. den massa som gjordes strax efter det nya sodahusets tillkomst och som var sämre än nr I.

3. den massa som började tillverkas i oktober 1894 och som var ungefär lika bra som nr 1.

Sistnämnda massa var alltså den produkt, som Gahn hade svarat för, och vi får alltså här veta, när den började tillverkas.

Resan utsträcktes från England och Skottland till Belgien, Rhenprovinserna och Frankrike. Fenger-Krog kunde konstatera, att marknaden i dessa länder var mättad. Oblekt sulfat såldes i Frankrike högst obetydligt, blekt massa däremot i större omfattning. Han föreslår därför Berger att vid Bäckhammar under den närmaste tiden låta tillverka enbart blekt massa. Han bifogar ett prov på "Wermbohls 2:a", vars styrka han funnit vara utmärkt, och uppmanar Berger göra sådan massa.

Emellertid hade Gahn och Källström skilda åsikter om Wermbohlsmassans förmenta goda egenskaper. Situationen utvecklade sig till en kris. Samtidigt inträffade en olyckshändelse: Gahns sodaugn exploderade och drog med sig ena väggen i sodahuset. Följden blev en kort tids driftsstopp.

I december 1894 kunde dock massatillverkningen åter komma i gång och Fcngcr-Krog prisade i brev till Gahn de erhållna massaproven, vilka han jämnställde med kvaliteten hos Munksjö kraftmassa. Hoppet om att Bäckhammar inom en nära framtid skulle kunna tillverka utmärkt papper levde upp på nytt. Fenger-Krog beklagade, att bolaget hade gjort sig av med den tidigare omnämnda kollergången.

Det kraftpapper, som producerades vid Bäckhammar vid denna tid, hade Fenger-Krog skickat prov på till Wanselin. I januari 1893 skrev denne från Jönköping och uttalade sig om Bäckhammars papper; han fann det vara "svagt och dåligt": Försäljningen gick därefter. Vid bokslutet 31/12 1894 måste styrelsen konstatera ett deficit av cirka 14.000 kr., decemberavlöningarna inräknade.

Strax efter nyår 1895 blev det återigen driftsstopp i fabriken. Fenger-Krog karakteriserade i brev till Berger situationen så, att det var "fråga om att existera eller stoppa driften. Vid fabriken göres ju ingen massa och den som /tidigare/ gjorts kan icke säljas, och så kan det icke få fortgå.".

Källström sade upp sig och flyttade följande år till Delary cullulosafabrik i Göteryd, Småland. Jacob Gahn hade alltsedan ugnen exploderade hållit sig undan i Norge och gav intet besked om när han ämnade återkomma. Såvida jag kunnat utröna, blev det heller aldrig av.

EKONOMISKA SVÅRIGHETER ÖVERVINNES

Den ekonomiska ställningen den 27 januari 1895 framgår av nedanstående tablå:

Accepter till Kronotorps AB 36.328 kr

Accepter till Christoffersens Filial, Göteborg 21.400

(Därav 5.000 kr nylån)

Christinehamns Ensk. Bank 750

Avdrag å lån i Christinehamns Ensk. Bank 2.000

Wermlands Ensk Bank 2.800

Div. skulder enl. specifikation 10.348

Januariräntor 800

Summa 74.418 kr

Ovannämnda lån hos Christoffersens Filial, 5.000 kr, beviljades mot säkerhet i 50 ton massa vid Bäckhammar. Underhandlingar bedrevs samtidigt med fordringsägarna L. G. Bratt och J. Waern jr i Göteborg, men innan de hade slutförts, lyckades bolaget i mars 1895 sälja 100 ton massa och kunde därför tillfredsställa de mest påträngande gäldenärerna.

Massapriserna var då så låga, att endast 100 kr betalades för 1 ton massa. Prisläget tvingade bolaget att för en tid helt upphöra med massatillverkning och i stället framställa papper på båda maskinerna. Men plötsligt ljusnade den ekonomiska situationen genom nya beställningar och flera accepter kunde omsättas.

I april 1895 beslöt styrelsen hålla driften i gång även söndagar, vilket skulle medföra en beräknad ökning av produktionen med 2,3 ton per vecka. Samtidigt tecknade Fenger-Krog en order på lagrat papper "skuret 20X30 tum till 17,5 öre per Kg fritt Göteborg, leverans vid öppet vatten". Han omnämner även, att Lignell hade sänt honom prov på Bäckhammars nya massa och att han gladdes över "hur vacker den var".

NYA EXPERTER RÅDFRÅGAS

Emellertid blev det ånyo krångel med massatillverkningen och pappersproduktionen. Papper såldes en tid endast från lager, medan massa alltjämt tillverkades. Man får inte veta, vad det var för fel med papperet, men styrelsen beslöt konsultera ingenjör Eric Asker vid Katrinefors i Mariestad. Den 23 maj 1895 skrev Fenger-Krog till Asker: "Som ingenjören vet, gå vi nu uteslutande med massa och behöva därför vissa ändringar företagas, innan papper kan tillverkas."

Han ber Asker komma till Bäckhammar för att studera förhållandena där och sedan inkomma med förslag till omändringar, inköp av maskiner och fullständigt kostnadsförslag. "Jag har nu talat med mina medintressenter här, och ehuru somliga av dem på grund av det som tidigare inträffat, då Bäckhammar gjorde papper, hysa vissa tvivel, så skulle nog saken kunna arrangeras." Kort tid därefter kunde Fenger-Krog meddela, att samtliga delägare hade gått med på att konsultera Asker.

Av brevkopieböckerna framgår, att Fenger-Krog var angelägen om att Bäckhammarsfabriken skulle tillverka "fidèle", ett mjukt. ljust papper som 1880 börjat tillverkas vid Munksjö nya cellulosafabrik, men som Fenger-Krog, Lignell och Berger hade sett prov på från Gustavsfors i Dalsland. Styrelsen ansåg, att även Bäckhammar borde kunna göra sådant papper, men det gällde att lägga tillverkningen i rätta händer.

Styrelsen beslöt att tillskriva Herman Wanselin och söka förmå honom att återigen taga anställning vid Bäckhammar. Fenger-Krog skrev till honom den 23/12 1895: "Vi ha inte råd att experimentera med vare sig personer eller annat och tjänar det därför rakt ingenting till att sätta igång med fidèletillverkning, förrän pappersmästaren dvs. Wanselin! är här."

Wanselin kände i detalj tillverkningsmetoden vid Munksjö pappersbruk och styrelsen gjorde sitt bästa för att förmå honom antaga erbjudandet om anställning. Resultatet blev, att Wanselin lovade acceptera.

Samtidigt fördes underhandlingar med den norske ingenjören P. H. Andrew Hjersing och även han lovade komma till Bäckhammar och ställa sitt kunnande till förfogande.

De båda teknikernas arbete resulterade i att Bäckhammar redan i januari 1896 producerade ett nytt glättat papper, som Fenger-Krog visade upp för pappershandlarna i Göteborg, kallat Bäckhammars "nya gråa kraftpapper", vilket samtliga kunder blev belåtna med. "Speciellt tyckte man glättningen var fin, och det är den nu, så länge glätten är ny", skrev Fenger-Krog till disponent Berger, "så vi få se till att upprätthålla ett möjligt anseende för fin glättning." (31/1 1896).

Den lilla encylindriga yankeemaskin, som en tid hade stått obegagnad, hade Asker i december 1895 lyckats göra användbar, medan den stora 13-cylindermaskinen inte kunde sättas igång förrän i januari följande år.

GAHNS SODAUGN BYGGS OM OCH NYA MASKINER ANSKAFFAS

Sommaren 1896 besökte Fenger-Krog åter Wermbohlsfabriken och konsulterade där dels en ingenjör Lundberg, dels Daniel Ullgren, varvid sodaugnen vid Bäckhammar stod i blickpunkten. De upplysningar Fenger-Krog då inhämtade, delgav han disponent Berger i följande ordalag:

"Först, hur många grader håller luten, då den nedsläppes i sodaugnen? Den får icke hålla under 35 grader, kan vi icke få upp den till det, få vi inrätta en liten eldstad framför harpan och elda direkt på den. Harpan får icke göra mer än 3- 4 varv i minuten, och avståndet mellan harpan och taket icke överstiga 3 tum. Nedgående delen av harpan får icke vara fullt torr, men bör vara betydligt torrare än uppgående delen.

Försiktig med kalla drag! Valvet anser båda icke ligger för högt i sodaugnen, men om det behövs kan det bättras på genom ringar i valvet, så att ångan, när den går upp mot taket, stöter mot dessa ringar och tvingas nedåt.

Avloppsröret från harpan till ugnen bör vara 8 tum. När dessa detaljer beaktas, bör ugnen lämna tillräckligt till inemot 6 ton per dygn." (29/7 1896).”

Brevutdraget anföres här, emedan man får taga för givet, att anvisningarna följdes vid den ugnsombyggnad och rationalisering i övrigt, som företogs åren 1896-1897. Fenger-Krog ville beställa nya maskiner från Borås mekaniska verkstad, men Wanselin krävde, att de skulle tillverkas av KMW i Karlstad. Till slut fick han sin vilja fram och rekvisition gjordes samma år.

Bl. a. beställdes en ny encylindrig pappersmaskin, som dock inte levererades förrän år 1900. I brev till Berger 11/8 1896 skrev Fenger-Krog:

"Det gläder mig att se, att vår sak går framåt och att Du varit i Karlstad och har fått utrett med verkstaden, så att de kunna taga itu med arbetet. Då Du fått arrangerat med Din köpare av skogen på sätt Du meddelar, så har ju saken blivit betydligt enklare. Jag går då med på att likviden med Karlstad ordnas på så sätt, att min firma drager för tillsammans 20.000 kr på Bäckhammar mot av Karlstad levererat maskineri och endosserar dessa accepter till Karlstad."

Betalningssumman för maskiner m.m. slutade på omkring 45.000 kr, varav Wanselin hade att svara för 5.000 kr. Nya ångpannor skulle också anskaffas från KMW. Det utgör ett gott vittnesbörd om Wanselin anseende som tekniker, att styrelsen anförtrodde maskininköpen m.m. åt honom.

Fenger-Krog skrev härom till Berger: "Finner Wanselin det av vikt att allt tages från Karlstad, så få vi göra det, ty hans råd få vi ju följa och visa honom, att han har hela vårt förtroende." Längre fram i sistnämnda brev uttalar Fenger-Krog ljusa framtidsförhoppningar men är samtidigt på det klara med väntande svår konkurrens:

"Ja, Bäckhammar skulle sålunda snart kunna leva upp igen i större skala, Du, och vi få hoppas det går en ny och god framtid till mötes. Men mycket arbete ha vi ännu framför oss och mycken svår konkurrens. Malmö håller nu på att bygga sin fabrik och skall ha fyra maskiner. Becker, som har lämnat Papyrus, skall sköta den; där få vi vår svåraste konkurrent."

SVÅRIGHETER MED SULFATPAPPERET

Korrespondensen mellan Fenger-Krog och Hugo Berger visar, att Bäckhammar på 1890-talet tillverkade kraftmassa samt MG kraftpapper, spännpapper, toalett- och servettpapper. I mars 1897 lämnade Fenger-Krog prover till Brusewitz i Göteborg, som fann det vita papperet vara bra men något skört. Men servettpapperet vållade stora bekymmer.

Några köpare hade anfört klagomål över sulfatpapperets lukt. Fenger-Krog skrev ett nästan förtvivlat brev till Berger:

"Det är alldeles åt fanders med den lukten, och är nog nu icke annat att göra än att stoppa användningen av sulfat vi få övergå till soda, ty på detta vis riskera vi alldeles att förstöra vårt anseende. Papperet kommer att kosta oss 2 öre mer per kg, men det kan icke hjälpas; det blir ändå icke dyrare än Munksjös." (23/6 1897).

Problemet hur papperet skulle kunna tillverkas alldeles luktfritt diskuterades därefter i en hel serie brev. Fenger-Krogs förslag att återgå till soda mötte motstånd både hos Berger och Wanselin. Däremot ämnade man anskaffa en "Root's blower" och blåsa frisk luft genom fabriken. Anordningen synes dock inte ha givit väntat resultat. I april samma år inkom nya klagomål från kunder, som fordrade garanti för luktfrihet, innan köp avslutades.

Wanselin sände nästa månad nya pappersprover till Fenger-Krog men uttalade samtidigt sitt missnöje med dem, eftersom papperet fortfarande var gult och inte vitt. Fenger-Krog föreslog tillsats av "china clay" och omtalar, att i Skottland använde man små mängder därav till finare papper men även stärkelse.

Ett bilagt prov på skotskt papper visade, att det var tillverkat av renare massa än Bäckhammars. Det skotska papperet gjordes av massa från Wermbohl. Fenger-Krog meddelade Wanselin, att han i dagarna hade sänt en säck "satiute" till Bäckhammar att blanda i massan. Han rekommenderade också att börja använda en på Bäckhammarsfabriken sedan länge stående halmkokare och tillsätta halmmassa. Därigenom borde papperets sträva yta försvinna, menade han. Det ser dock ut, som om halmmassa inte kom till användning.

Ofta framhåller Fenger-Krog i sina brev som sin bestämda åsikt, att Bäckhammar borde övergå till att göra finare papper, t.ex. bok-, tryck-, illustrations- och skrivpapper. Han vill, att Wanselin skall uppgöra kostnadsförslag till en nyanläggning i detta syfte, men Wanselin avråder bestämt. Han finner det vara ur alla synpunkter bäst, att Bäckhammar fortsätter med sin tillverkning av kraftpapper.

DIVERSE NYANSKAFFNINGAR

Flera gånger hade Fenger-Krog framhållit, som önskvärt, att Bäckhammarsbolaget borde inköpa en kalanderglätt. Valet kom att stå mellan en Liseforsglätt och en glätt från Forssa. Wanselin ansåg, att en glätt med 100 cm:s arbetsbredd vore tillräcklig och fick som vanligt sin vilja fram. En dylik glätt inköptes 1898. Vidare anskaffades samtidigt en ny diagonalrandig filt samt några knutsilsplåtar. Inom kort övergick bolaget till skaksilar, som rekvirerades från Hellefors Styckebruk. Även en ny blekningskista beställdes.

Sedan dessa nya hjälpmedel kommit i bruk, synes kraftpapperet från Bäckhammar ha rönt ökad efterfrågan på den europeiska marknaden. Den nya massan tillfredsställde högt ställda anspråk. "Så skall vår massa vara", skrev den belåtne Fenger-Krog till Wanselin i september 1897. Men priserna på massa och papper uppges vara allt annat än fördelaktiga.

VAD HJERSING 1898 IAKTTOG PA BÄCKHAMMAR

I ett föregående avsnitt nämndes, att den norske teknikern Andreas Hjersing år 1895 anlitades för att bruket skulle kunna få igång produktion av kraftpapper. Han återkom till Bäckhammar 1898 och har i en rapport meddelat följande om sina iakttagelser där:

Årstillverkning av massa 1.400-1.500 ton.

Kokare 2 roterande rymmande 7 kbm vardera.

Kokningsmetod samma som vid Delary.

Utbyte per kok cirka 500 kg.

Till massaved användes uteslutande gran till ett pris av 22-23 kr per kbfamn.

Sulfatförbrukning 26-28 kg per 100 kg massa.

Kalkförbrukning cirka 45 kg per 100 kg massa.

Bränslekostnad cirka 20 kr per ton massa.

Arbetskostnad cirka 22 kr per ton massa.

Siltyp: vanliga slagsilar.

Specialité: kokning av kraftmassa, benämnd halvcellulosa.

Pappersbruket producerade omkring 600 ton papper årligen. Överskjutande massa exporterades.

BOLAGET INBJUDER TILL ÖKAD AKTIETECKNING

Efter bekostandet av alla ovannämnda ny- och ombyggnader hade bolagets ekonomiska ställning i hög grad försvagats och snabba åtgärder måste vidtagas, om konkurs skulle kunna undvikas.

Genom förmedling av J. Fenger-Krog ordnades i slutet av år 1897 så, att Christoffersens Filial mot varje månads tillverkning förskotterade 11.000 kr, medan 4.000 kr innehölls för avbetalningar. Regelbundna rapporter över varje veckas produktion krävdes jämte uppgifter om hur mycket av massan som förbrukats av Bäckhammars pappersbruk.

Trots denna hjälp måste Hugo Berger till slut föreslå, dels att papperstillverkningen skulle ske på två encylindriga pappersmaskiner, då i så fall en måste Inköpas, dels att bolaget skulle sälja den stora mångcylindermaskinen för att få in kontanter. Fenger-Krog och Lignell ville inte höra talas därom utan föreslog, att endast massa skulle tillverkas en tid framöver, i väntan på att den ekonomiska situationen skulle klarna. De räknade med att enbart massaproduktionen skulle kunna bedrivas i ett par år.

Emellertid fick bolagsledningen reda på att övriga pappersbruk redan hade sålt sina encylindriga pappersmaskiner på grund av att inga köpare längre efterfrågade ensidigt glättat MG-papper. Styrelsen ansåg det vara alltför riskabelt att basera tillverkningen på dylikt papper och planerna förföll.

Under tiden hade Berger i all tysthet företagit åtgärder, som snart skulle resultera i en lösning av det ekonomiska problemet. I Tekniska museets arkiv förvaras en vidlyftig skriftväxling mellan Berger och grosshandlare William Olsson, för värmlänningar kanske mest bekant såsom grundare av Lundsbergs skola.

Däri ingår detaljerade redogörelser för både Krontorps AB och Bäckhammars Nya AB ekonomiska förhållanden alltifrån 1897 till 1905. Jag måste nöja mig med att anföra en tablå över Bäckhammarsbolagets skulder per den 15/12 1897 för att visa den ekonomiska situationen. Tablån avspeglar ställningen strax innan William Olsson ingriper och lämnar bolaget ett stort lån. Efter nyår finner man honom vara medlem av styrelsen och innehavare av 100 aktier.

Berger utarbetade sedan flera förslag om ordnandet av Bäckhammars ekonomi, vilka han tillställde Olsson. Ett av dem, daterat 7/13 1898, gick ut på att Olsson skulle lämna bolaget ett förlagslån på

100.000 kr. Han synes ha gått med på förslaget och dessutom lämnat bolaget ett särskilt lån på 20.000 kr. En inbjudan till ökad aktieteckning kunde därefter utfärdas. Aktstycket bör här återges in extenso:

"Till våra vänners och gynnares kännedom anhålla vi, då vi härjämte inbjuda till ökad aktieteckning i Bäckhammars Nya Aktiebolag, få lämna följande upplysningar och meddelande:

Bäckhammars Nya Aktiebolags tillgångar och skulder utgjorde den 1 Jan. 1900 enligt revisionsberättelsen

Riktigheten av samtliga uppgifter i inbjudan till aktieteckning intygades av Christinehamns Enskilda Banks verkställande direktör, Adolf Geijer.

Aktstycket röjer de nya planer, styrelsen för bolaget ville förverkliga. Aktiekapitalet hade dittills utgjort 160.000 kr men skulle nu höjas till 200.000 kr. Skulderna hade stigit kraftigt och en ekonomisk sanering var nödvändig. Vattenfrågan måste lösas och produktionen av massa och papper höjas. I slutet av 1890-talet hade ledningen äntligen nått upp till eftersträvade 550 ton papper och 900 ton massa per år. Målet var nu att kunna tillverka 1.300 ton papper. I fortsättningen ämnade man därför installera ytterligare en pappersmaskin och sedan tillverka 750 ton papper.

Det har inte lyckats att spåra upp arkivalier för att få utrönt, hur det gick med aktieteckningen. Stora lån erhölls emellertid dels som nämnts av William Olsson, dels av Hugo Berger. Den nya pappersmaskinen levererades år 1900 av KMW, en encylindrig maskin med 200 cm arbetsbredd. Den fick benämningen PM II och var i drift ända till år 1966.

ALVAR MüNTZING GÖR EKONOMISK UTREDNING

Sedan bolaget erhållit ett större obligationslån anlitades ingenjör Alvar Müntzing vid Thimsfors, Hässleholm, för att utföra en grundlig ekonomisk utredning beträffande hela anläggningen vid Bäckhammar. I maj 1902 besökte Müntzing bruket och företog en preliminär utredning. Men en på bredare basis genomförd undersökning av företagets framtida förutsättningar, av maskiners och apparaten beskaffenhet, av möjligheterna att utöka och förbilliga drivkraften m. m. företogs 1904. Den sistnämnda utredningen har ansetts vara av så stort värde, att den bör publiceras i sin helhet.

Av handlingarna ge "Kritik över dess /Bäckhammars/ nuvarande tillstånd och förslag till omdaning" samt "Finansierings-och räntabilitetskalkyl" en god inblick i förhållandena vid sekelskiftet och publiceras här. Avslutningsvis refereras några viktiga uttalanden av Müntzing i brev från samma tid till William Olsson.

BÄCKHAMMARS PAPPERSBRUK, KRITIK

Kritik över dess nuvarande tillstånd och förslag till omdaning.

Såsom förut nämnts behöva fabrikshusen trängande en grundlig reparation och är det samtidigt nödigt att delvis ombygga några lokaler, nedriva vissa tillbyggen och uppföra andra.

Nedrivas bör det å fabrikshusets norra sida belägna utbygget för den Gahnska Sodaugnen, hvilken även borttages, så snart den roterande sodaugnen sättes i fullgott skick. Likaledes borttages på norra sidan träkuren med sin vattencistern. Härigenom kan ljus beredas för koknings- och diffusionslokalerna samt för östra delen av holländaresalen m.m. som nu äro odrägligt mörka.

Huggmaskinen med träflissåll befinner sig nu mitt inne i fabrikskomplexet mellan kokpanneavdelningen och den lokal där trämassan förknutsilas. Detta år mycket olämpligt. En särskild välbelägen lokal måste anordnas för träförarbetningen. Särdeles väl härför passar nuvarande ångpannerummet och enär vi av skäl, som här nedan skall anföras, anse att ångpannorna böra flyttas till annan plats, föreslå vi att nuvarande ångpannerum apteras till lokal för trähuggningen m.m.

Der kan man få tillräckligt och passande utrymme för att förståndigt kunna ordna denna del af hanteringen. Skulle huggmaskinen ej kunna omändras därhän att den bättre än nu sönderslår träflisen, så kan man å den nya platsen få rum med en desintegrator eller barkkvarn. Därest man framdeles skulle vilja maskinbarka massaveden för att minska behovet af arbetare, så låter det göra sig att uppsätta en barkmaskin.

Intagningen af massaveden blir mycket billigare och lättare ån nu är fallet. Ifall en spårväg hitledes från ett väl ordnat massavedsupplag kan 2 man utan användandet af hästar på kort tid införa den behövliga mängden. Arbetsbesparing ca 2.000:— kr pr år. Ångpannorna befinna sig nu långt borta från både ångmaskiner och pappersmaskinerna, hvilket är oekonomiskt. Ångmaskinen kommer väl i framtiden att endast sällan begagnas som reserv, om den bibehålles. Så mycket angelägnare är det då att ångpannorna komma i närheten af pappersmaskinerna utan att komma för långt från kokpannorna.

Västra hälften av nuvarande sodaåtervinningslokal kan användas till ångpannerum och är tillräckligt stort. Ångpannorna komma då nära intill pappersmaskinerna utan att avlägsnas från kokpannorna. Ångan får kort väg och returvattnet från pappersmaskinerna kan bättre tillvaratagas.

I denna lokal finnes redan en ångpanna avsedd för den längst bort belägna pappersmaskinen. Genom att få alla ångpannorna på ett ställe inbesparas 2 man pr dygn = c:a 1500:- kr. pr år. Visserligen kostar en dylik omflyttning av ångpanneanläggningen rätt mycket, men den blir förhållandevis lindrig nu, därför att båda de pannor, som skulle flyttas, med nödvändighet tarva en yttre och inre revision med fullständig ommurning och delvis ommontering.

Extra kostnad för omflyttningen bleve således endast nya grunder och rökkanaler samt pannornas transport till uppsättande på den nya platsen. Det är att hoppas att ångpannorna efter reparationen och provning befinna användbara utan risk för ännu några år. Men tydligt är att de i sinom tid successivt måste utbytas mot nya. På den nuvarande platsen går detta ej för sig utan att fabrikationen inställes under ombytet.

På den föreslagna platsen kan en ny panna monteras under det de andra äro i verksamhet. En avsevärd fördel vid denna omflyttning, kanske den viktigaste, är den att i rökkanalen från ångpannorna lutavdunstning kan billigt anordnas och göras så stor och effektiv att all lut även tunn kan avdunstas utan extra bränslekostnad. Kanalen kommer även att ligga så, att den avdunstade luften lätt och bekvämt kan föras till sodaugnen. Samma skorsten, som förut, kan användas och skulle lutavdunstningen behöver göras så stor, att skorstensdraget ej räcker, förstärkas det genom en fläkt, anbragt vid skorstenen.

I östra delen af nuvarande sodaåtervinningslokalen koncentreras på ett rationellt sätt allt som rör sodaåtervinningen. För detta ändamål skall den utbyggnad å lokalen, som finnes på södra sidan, utvidgas, så att den får samma bredd som den blivande sodalokalen.

Till denna förläggning al sodalokalen skulle mixarna förflyttas, då de komma i ett bättre läge till smältugnen och för kalkintagning. De kalktvättningsbassiner, som nu finnas på den plats, dit ångpannorna skulle flyttas och som misstänker för otäthet, skola rivas samt ersättas med af plåt gjorda kalktvättars, som sättas direkt under mixarna. Der i närheten anbringas även en ny klarlutcistern liksom en sådan för tvättlut. I sodaugnslokalen blir plats reserverad för ytterligare en roterande sodaugn om en sådan i framtiden skulle behövas.

I kokrummet upptages nu igenmurade fönster, som ger behövligt ljus när utbyggnaderna på fabrikens norra sida komma bort. Träflisbingen bör höjas och något ändras, så att man kan gå rakt under den, varigenom kokpannornas skötsel underlättas.

Uti den äldre närmast holländeriavdelningen liggande pappersmaskinsalen finnes nu 2:ne pappersmaskiner uppställda. Den förut nämnda mångcylindriga ej i bruk varande och en encylindrig, 64"s, gjord vid Hällefors.

Om i en framtid endast 2:ne men goda pappersmaskiner skola användas, så böra de stå jämsides i denna lokal. Härigenom vinns utom andra den avsevärda fördelen att maskinerna kunna skötas med mindre antal arbetare, med 2 á 3.

Maskinsalen behöver dock för detta ändamål utvidgas, liksom den äfven nu bör göras ljusare. Detta kan ske därigenom att till densamma lägges den smala lokal eller prång mellan sagda maskinsax och sodaugnshuset, där nu klarlutcistem och några kalktvättningsbassiner är förlagda och hvilka i framtiden ej behövas. Taket måste i alla händelser ombyggas och är det då skäl i att borttaga mellantaket.

I längd med nuvarande pappersmaskinsal finnes en nybyggd sådan, der en af Karlstads Mek. Werkstad levererad pappersmaskin om 80" finns uppställd.

Denna maskin står för långt bort från holländarna, som vållar tidsspillan vid holländeriarbetet och andra papperstekniska svårigheter. Den har ej heller fått en i längdriktningen god uppställning, hvilket vållar olägenhet i skötseln.

Tillägges att denna maskin i åtskilligt behöver ändras och repareras samt dess transmission ändras med avseende på blivande annan slags drivkraft, så torde tillräckligt goda skäl föreligga för att föreslå dess flyttande till den plats, der den mångcylindriga nu står. Den förstnämnda gamla Helleforsmaskinen, som är något skadad, torde kanske först som sist utbytas mot en bättre och bredare 84".

Den maskinsal, som nu upptages af Karlstadsmaskinen, kunde då bli en mycket bra lokal för papperets färdiggörande: rullning, skärning, sortering och utbindning. Eljest blir man nödsakad att härför bygga en ny lokal.

Vid sidan av ifrågavarande maskinsal finnes nu ett litet utbygge, som användes till papperets emballering, där en rullmaskin är der uppsatt. Pappersorteringen sker på vinden däröver med ingång från vinden över pappersmaskinsalen. På sistnämnda vind finnes även en rullmaskin uppställd.

Sortersalen är olämplig. Dagern infaller dåligt. På grund af dess läge undan ur vägen blir lätt nödig tillsyn försummad. Papperet måste hissas upp och ned. Slutligen är den ur eldfaresynpunkt mycket riskabel och det kunde lätt inträffa att sorteringsflickorna blir avskurna möjlighet att hastigt nog rädda sig undan vid uppstående eldsvåda, och sådan uppstår lätt och företrädesvis i pappersbruk, såsom erfarenheten lärt, vid slutet af en pappersmaskins torkparti samt sprider sig hastigt och våldsamt om där finnes en vind.

MASKINER, APPARATER M. M.

De ändringar, reparationer eller nyanskaffningar, som vi här nedan nämna, betecknas nu med 1, 2 eller 3, allt efter som vi anse att de böra kunna ske genast. något senare men av nödtvungen art eller kan anstå någon tid tills de visa sig vara fullt behövliga eller omständigheterna lättare in nu tillåta dessa arbetens utförande.

Ångpannor: En 20 år gammal vattenrörpanna 150 kvm. Föreslagen till flyttning [1]. Plåtarna, som leda eldstadsgaserna kring rören är tydligen förbrända, så att gaserna tar direkta vägar ut. Bränslet förbrukas till ingen nytta.

Repareras [I]. Behöver ommuras [I]. Pannan är gammal och torde ej kunna tjänstgöra särdeles länge till. I nya ångpannerummet bör plats och grund göras i ordning för en reservpanna för högt tryck [3].

I ångledningen mellan ångpannorna och kokarna bör en kontraventil insättas [I].

En 8 år gammal tubpanna 110 m². Föreslagen till flyttning [1]. Har sönderbränts i botten och lagats. Vid provning därefter lär kallvattenstrycket på grund av läcka ej fåtts upp till full höjd. Bör underkastas yttre och inre revision [I] och behöver ommuras [1]. Dessa två befinna sig i nuvarande ångpannerummet.

En mindre tubångpanna av okänd ålder och storlek i sodaugnshuset. Blir överflödig, om kraftöverföring erhålles. Kan eventuellt monteras som reserv, om den vid undersökning befinnes vara i gott skick [3]. •

Stora Ångmaskinen för driften å 125 a 150 hkr. Sliderna förslitna, Maskinen: ger slag och spiller antagligen mycket ånga. Hade bort repareras genast. För kraftöverföringen kan den ställas som reserv eller försäljas.

Huggmaskinen är ovanligt stor. Användbar. Träflissorteraren stod så mörk och oåtkomlig samt var klädd med säckväv istället för järntrådsduk, varför den vid vårt besök inte fungerade. Vi kunna därför ej bedöma dess effekt. Båda böra flyttas på föreslaget sätt.

Ifall ej huggmaskinen sönderslår träflisen så väl, att träsorteraren gör god nytta, bör träförarbetning kompletteras med en desintegrator [2 eller 3]. Ifall kvistar och större trästycken kunna väl frånsorteras, kan eventuellt förknutsilningen borttagas.

2 kokare användes: i fullt brukbart skick. Vid föregående besök ansåg vederbörande på platsen, att en ny kokare behövdes för att kunna öka tillverkningen till 2000 tons. Nu trodde man sig kunna härför reda sig med de 2, men detta skall ske med våldsam forcering och, så vitt vi kunde finna, med en onaturligt hög tillsats av kemikalier. Därför anser vi det nödvändigt, för en god ekonomisk drift, att en ny kokare uppsättes, som får lämplig plats där nu diffusionsbatteriet står. (1).

4 diffusörer, 2 och 2 arbeta nu tillsammans. De böra flyttas på föreslaget sätt och placeras i en halvcirkel samt kopplas i serie för att möjliggöra en rationellare urtvättning [I). Plats för en ny diffusör beräknas [I], som sedermera anskaffas [2].

Förbindelserören mellan kokpannorna och diffusörerna samt de mellan de senare och ångavblåsningsrören ändras så, att de blir bekväma att handha [I]. Nuvarande sättet högst olämpligt. Samtidigt sörjes för att returångan blir väl använd.

I sammanhang med diffusörernas flyttning görs ny trämassebehållare med omrörare, förutvarande mekanism kan användas [I].

Om förknutsilning av trämassan fortfarande är nödvändig bör den utbytas mot 2 roterande (3).

Cellulosan torde böra tagas upp med pappmaskiner, varav 2 stycken, behövs, istället för genom avrinningsbingar (2). Förknutsilar och pappmaskiner kan ordnas för bekvämt arbetssätt omedelbart intill den plats, der diffusörerna skall stå.

De 8 holländarna är små i förhållande till vad man numera med fördel använder. De två minsta och äldsta (om 50 kgs. fyllning) torde genast göra utbytas mot en modern holländare om c:a 250 kg. (I).

De övriga torde tills vidare kunna användas. På några af dessa torde omloppshastigheten kunna ökas. Om vidare knivar och underskär hållas i gott stånd samt malningsarbetet skötes fackmässigt väl, torde holländarna då nödtorfteligen kunna räcka till behovet tills vidare. Beredd bör man vara att snart nog insätta ytterligare en modern holländare (2], då 2:ne af de andra minst lämpliga böra utrangeras. Den ojämna gång man har på huvudaxeln till holländarna inverkar menligt på malningen både kvalitativt och kvantitativt.

Med Karlstadsmaskinen arbetas ej tillfredställande. Den synes ej ge mot storleken svarande arbetsprodukt och den sliter alldeles för mycket filtar. För tunt papper användes för liten hastighet. Gummivalsen och flere ledvalsar äro ej i korrekt skick. Knutsilsanordningen är förskjuten på grund av felaktig uppriktning etc. Reparation och delvis ändring behövs, som kan utföras i sammanhang med föreslagen flyttning (I).

Hälleforsmaskinen är delvis något trasig och får repareras, om den skall vidare användas. Dess massakar äro i olag och spilla massa. Borde ha varit reparerat [1]. Om elektrisk kraftöverföring erhålles, böra dessa pappersmaskiners ångmaskiner utbytas mot elektriska motorer. Ångbesparing och bättre, jämnare gång [1].

För bakvattnet, genom hvilken mycket massa går förlorad, uppsättes en massafångare (1).

Överhuvudtaget bör man bättre sörja för att massaförlust undvikes.

Om ny pappersmaskin ha vi yttrat oss förut.

Vi tro, att avsevärd minskning i avfallspapper kan åstadkommas genom att papperet skäres på en längd- och tvärskärmaskin i stället för att som nu tagas på haspel och sönderskåras för hand. Varje procent av 2000 tons tillverkning gör 20,000 kg á 20 öre= 4000 kr. Vi föreslår därför, att en skärmaskin anskaffas och uppsätts [I). ‑ 2:ne sådana användes för pappersavfallets förarbetning. Att 2 behöver användas för så liten tillverkning, tyder på att man arbetar med för mycket utskott.

Uttagningsanordningarna är inte bra (ändras 1].

Med den tillverkning, som bedrives vid Bäckhammar, är användandet af kollergång härför ej den lyckligaste. En förut skedd uppmjukning i varmt vatten eller med ånga med en mycket hastig kollring vore bättre. Möjligen är sistnämnda ensamt tillräcklig i de bästa fall. En anordning härför kan lått och billigt göras (1).

Vattenpumparna är redan nu otillräckliga i effekt, en förstärkning bör ske (I).

Massapumparna arbetade bra och är tillräckliga.

Vattencisterner:

Om dessa ha vi förut yttrat oss. Den föreslagna ändringen av placeringen tillstyrks och nya cisterner bör anskaffas (1).

Transmissioner:

Dessa är förhållandevis det bästa i bruket. Åtskilliga behöver ändras eller flyttas i sammanhang med förslagna maskinändringar. Några kan förenklas.

Huvudtransmissionen uppbärs av järnpelare, bildade av dubbel järnvägsräls. Dessa sviktar och behöver förstärkning (l). Dessutom torde axeln vara för klen för ökad holländaredrift. En ändring härvidlag blir nödig (l].

Sodaåtervinning

Härom ha vi förut yttrat oss tämligcn omständligt. Mixarna torde kunna användas. En särskild sodalösningscistern eller apparat vore önskvärd (2). Kalkbassinerna och klarlutcisternen kan inte vidare användas. Ny anordning för kalktvättning (1). men den förutsätter användandet av bättre kalk. Gahnska ugnen, trots den nu arbetar fördelaktigast, och den äldsta sulfatugnen bör så snart som möjligt slopas. Den roterande bör ombyggas.

Klarlutpumpens beskaffenhet känner vi ej ännu. För kokpannorna behövs, om än ej genast, en annan lutrecervoar, som möjliggör att noggrant mäta till kokarna tillsatt lut (2). Egen kalkugn vore med tiden önskvärd [3j.

Turbinerna äro som förut nämnts dåliga och uttaga föga effekt.

Belysningen är otillfredsställande och bör ökas.

BÄCKHAMMAR, FINANSIERINGS- OCH RÄNTABILITETSKALKYL.

för Bäckhammar, Aktiebolag under förutsättning att Bäckhammar fabrik ombygges, Bäckhammars bolag inköper Munkforsfallet och monterar detsamma samt omedelbart uthyr 1.000 hästkrafter.

MÜNTZINGS KOMMENTAR

I brev till William Olsson den 19/2 1904 framhåller Müntzing, att både fabriksbyggnaderna och den maskinella utrustningen hade undergått försämringar, sedan han 1902 företog en undersökning. Han anmärker bl.a., att de partiella utbyggnader och nybyggnader, som utförts, har tillkommit utan någon genomtänkt plan och utan någon ledande tankegång. Grundliga reparationer och omflyttningar av maskiner och ledningar måste snarast företagas.

Fabriksledningen hade såsom orsaker till verksamhetens mindre goda ekonomiska resultat anfört bristande rörelsekapital, alltför dyrbar drivkraft, diffusionsbatteriets felaktiga anordning samt för låg produktion. Müntzing tar i brevet upp samtliga punkter till granskning. Vad beträffar rörelsekapitalet kunde han fastslå, att vid bruket rådde "kronisk penningbrist" och att så varit fallet under en lång följd av år. Inköpen av råvaror skedde på ett otillfredsställande sätt. Underhållet av byggnader, maskiner och apparater försummades. Rörelsekapitalet borde vara så stort, att bolaget kunde undgå "förlag af monopoliserad försäljare".

Vattenkraften uppskattades till cirka 40 hk, som tillfördes bruket genom fem tunnlar, av vilka fyra betecknades såsom dåliga. Dammbyggnaden läckte svårt och tarvade genomgripande reparation. Utöver den nämnda vattenkraften behövde bruket ytterligare 175-200 hk, som alstrades medelst ånga. Emellertid genererades ångkraften genom stenkol, vilka måste transporteras 11 km från Hults hamn och följaktligen blev dyra eller minst 250 kr per hk och år eller mera.

Styrelsens förslag innehöll planen på att bygga en 3,5 km lång kanal från Jonsbol till en viss plats på Krontorps ägor, varifrån vattnet skulle ledas genom en tub av 1.240 m längd fram till fabriken. Med hjälp av en ny turbinanläggning skulle vattenkraften utnyttjas bättre och även kunna förbindas med förefintliga kraftemissioner. Därvid förutsattes en vattentillgång av 30 fot³ per sekund. Totala fallhöjden uppskattades till 31 m, som på grund av friktionen i tuben måste sjunka till cirka 25 m. Antalet hk beräknades till omkring 200.

Kanalförslaget hade utarbetats av ingenjör P. Löwenhjelm och kostnaderna slutade på cirka 15.500 kr, medan tuben enligt ingenjör C. J. Bergströms kostnadsberäkning skulle kunna byggas för ett pris av 40.000 kr samt installationen för turbin och kraft skulle draga en kostnad av cirka 10.000 kr. För att kunna förverkliga detta projekt, måste bolaget inköpa Jonsbols kvarn för 18-20.000 kr. Hela anläggningssumman uppskattades av fabriksledningen till 85.500 kr.

I åtta punkter formulerar Müntzing sin kritik av detta förslag. Han betvivlar, att vattenområdet med sina två sjöar skulle kunna ge de beräknade 30 kubikfoten per sekund. Inte heller förslaget om bankläggning av kanalen och den beräknade genomsläppsarean godtar Müntzing. Dess genomförande skulle kräva anläggandet av en mycket stor regleringsdamm vid Jonsbol. Men även om planen skulle kunna förverkligas på föreslaget sätt, kommer kraftbehovet inte att förslå för en produktionsökning till 2.000 ton papper per år.

Müntzing förordar i stället elektrisk ström från en kraftanläggning i Letälven.

Müntzing delade inte fabriksledningens åsikter om diffusionsbatteriet. Visserligen fann han uppställningen vara olämplig och rörledningarna förhindrade effektiv och bekväm urblåsning av koken. Klagomålen över att anordningen lämnade alltför tunn sodalut hade visst fog för sig. Det var emellertid svårt att fullständigt rentvätta massan utan att luten slutligen blev för tunn att med fördel kunna återvinnas.

Men å andra sidan ansåg Müntzing det vara absolut onödigt att till sodaugnen medtaga lut så tunn, att det inte lönade sig att återvinna den. Om så skedde, betraktade han det såsom ett fel i fabriksskötseln. Han skriver: " över huvud taget äro de kostnader, som drabba sodaåtervinningen vid Bäckhammar, enligt de uppgifter vi fått, så stora att det måste dragas i tvivelsmål, om sodaåtervinningen alls lönar sig.

Behövdes den ej för sulfatsmältningen, så kunde den saklöst vara borta. Huvudfelet ligger tydligen i att den nybyggda roterande sodaugnen i huvudsak är förfelad. Af sparsam hetsskäl har man använt gamla cylindrar, som kanske ha en för liten diameter, men det väsentliga felet ligger, så vitt vi vid en flyktig undersökning kunde se, däri att alldeles onödigt stor mängd luft släppes in i ugnen, som därigenom avkyles och fordrar stora mängder bränsle.

Med en effektiv föravdunstning borde ugnen även från början ha varit försedd. Den lilla provisoriska avdunstningen med torkcylindrar spelar ej nämnvärd roll och kostar mycket i bränsle. Genom sublimering bortgår antagligen stora mängder soda. En ombyggnad af ugnen torde vara nödvändig."

För att kunna höja produktionen till cirka 2.000 ton per år hade bolaget tänkt sig anskaffa ytterligare en pappersmaskin. Avsikten var även att kunna tillverka vissa efterfrågade pappersformat, som inte kunde framställas på de övriga maskinerna. Müntzing avrådde inköp av ny pappersmaskin med den föreslagna bredden 84 tum. De förefintliga maskinerna skulle kunna sättas i sådant skick, att den önskade produktionsökningen kunde uppnås med hjälp av dem.

Underhandlingar borde inledas med Karlstads Mekaniska Werkstad, som tillverkat den 1900 monterade pappersmaskinen, för att få veta till vilka kostnader man skulle kunna sätta de båda maskinerna i fullgott skick och hur stor tillverkningsförmågan därefter kunde bli.

Att beställa en ny maskin, uteslutande med hänsyn till att vissa pappersformat inte kunde åstadkommas på förefintliga maskiner, ansåg Müntzing olämpligt och oekonomiskt. Om Bäckhammar fortsatte att tillverka sina redan högt värderade fabrikat och affärerna sköttes på ett bättre och effektivare satt, kunde fabriksledningen undvika att mottaga order på format, som inte passade för maskinerna.

Den 13-cylindersmaskin, som stod uppställd vid bruket men ej användes, borde ensam kunna förbruka all cellulosa, som producerades vid Bäckhammar, om den sattes i stånd. Men bättre vore att sälja maskinen. De av Müntzing föreslagna ändringarna och förbättringarna samt elektrisk installation, kraftfördelning och väsentligt ökad belysning skulle draga en kostnad av cirka 170.000 kr. För elektrisk blekning av 2.000 ton massa per år skulle anläggningskostnaden stanna vid 40.000 kr, om beräknade 170 hk kunde erhållas.

"Det värdefullaste vid Bäckhammar ligger i tillgången af god massaved, varav kvalitetspapper kan göras. Arbetarstammen synes vara af god beskaffenhet men behöver en grundlig inträning. Pappersbruket har i och för sig föga värde i sitt nuvarande skick och skulle vid en realisation inte inbringa mycket", slutar Müntzing sitt uttalande.

TEKNISKA FÖRBÄTTRINGAR MED ANLEDNING AV MÜNTZINGS UTREDNING

Den av Müntzing hårt kritiserade sodaugnen hade byggts.1901 av en ingenjör från Borås. Även pannor och ringar till ugnen levererades av en verkstad i samma stad. Varporna till ugnen insattes året därpå.

Vid Bäckhammar liksom vid alla svenska pappersbruk experimenterades mycket med sodaugnar under 1800-talets sista och det nya århundradets två första årtionden. Den nu nämnda sodaugnen skulle utgöra en väsentligt förbättrad konstruktion, men Enok Larsson, som då var ugnsskötare, betecknar den såsom både svårskött och arbetsam.

Mångcylindermaskinen togs ned 1907 och såldes. PM II, som inköpts år 1900, flyttades till den plats, som därigenom blev ledig. Antalet pappersmaskiner var sålunda fr.o.m. 1908 två, den ena 150 cm bred, den andra 200 cm. På den då moderna PM Il tillverkades t.o.m. 1906 huvudsakligen tunt papper. Större delen av produktionen såldes inom landet, mest omslags- och toalettpapper.

Vid sitt besök vid Bäckhammar 1902 fann Alvar Müntzing brukets "stora ångmaskin" vara försliten. Den var byggd 1894 och presterade 125 á 150 hk men spillde alltför mycken ånga. Tre ångpannor fanns, därav i sodaugnshuset en mindre tubpanna, inköpt 1878, vidare en vattenrörpanna i ångpannerummet, inköpt 1884 (150 m²), samt en tubpanna därstädes om 110 m², byggd 1896. Müntzing rekommenderade bolaget att låta reparera de två sistnämnda och sälja den äldsta. Han hade också funnit turbinerna vara så bristfälliga, att de uttog alltför ringa effekt.

Elektrisk drift indrogs år 1908 och drivkraften ökades samtidigt från 230 till 400 hk men redan följande år till 500 hk. På grund av ombyggnadsarbeten och elkraftindragningen 1908 stoppades driften under en tid av fyra månader.

Vidare inköptes 1909 nya kokare från Tyskland rymmande 500 kg per st. Den av Müntzing rekommenderade tekniska nydaningen fortsattes 1911 och 1923. Dessa rationaliseringsåtgärder skildras i nästa kapitel.

TEKNISK LEDNING OMKRING SEKELSKIFTET 1800-1900

I det föregående har Bäckhammars tekniska ledning omnämnts fram till sekelskiftet. Jag erinrar om att ingenjör Andreas Hjersing flyttade från bruket 1897 och att Herman Wanselin lämnade Bäckhammar för alltid 1901. År 1896 flyttade ingenjör John Källström. Ny fabriksföreståndare blev 1901 ingenjör Otto Kullgren, för andra gången anställd vid Bäckhammar efter Wanselin.

År 1902 anställdes ingenjör Carl Andersson (Lagrell) såsom fabriksföreståndare. Han var född 1877, utexaminerades 1901 från Borås Tekniska Elementarskola

Ny ingenjör var Thor Ragnar Tornerhielm, som tillträdde sin befattning 1905 och året därpå blev disponent. Han flyttade år 1909 till Stockholm för att ägna sig åt annan verksamhet. Tornerhielm föddes 1864 , var elev vid Tekniska Högskolan och utexaminerades 1887 (Väg och vatten).

Hans efterträdare hette Carl Johan Nyberg, som 1907 kom till Bäckhammar som ingenjör men sedan utsågs till disponent efter Tornerhielm. Nyberg hade tidigare innehaft anställning vid Munksjö AB.

Ingenjör Karl Axel Gunnar Sundquist anställdes 1907 och kom närmast från Borås. Han avled vid Bäckhammar 1910. I hans ställe anställdes ingenjör Torbjörn Nils Magnus Molin, som dock stannade endast ett år.

PAPPERSINDUSTRINS UTVECKLING EFTER SEKELSKIFTET 1800-1900.

Som vi sett av det föregående, var det omkring 1870 som man i vårt land började söka få fram en råvara för papper genom kemisk uppslutning av ved i stället för lump, varpå det var en ständig brist. I detta sökande har Bäckhammar varit med från början.

Trots betydande svårigheter, varpå Bäckhammars historia ger åtskilliga exempel, fullföljdes planerna under 1890-talet. Natroncellulosametoden och dess efterföljare sulfatcellulosametoden, som närmast intresserar i samband med det här aktuella bruket, hade kommit över experimentstadiet.

Diffusörer hade införts för tvättningen, varpor och sodasmältugnar hade utexperimenterats för återvinningen, och natriumsulfat hade ersatt soda för kompensering av de oundvikliga kemikalieförlusterna. Tallved hade så småningom börjat ersätta granved. Nu förelåg därför förutsättningar att skapa en storindustri på cellulosa- och pappersindustriområdet.

På skilda håll i landet växte det upp större både cellulosafabriker och pappersbruk. Om tiden före sekelskiftet skriver Elis Bosus "Dittills hade alla svenska pappersbruk burit pappersmästarens prägel, alltså den skicklige men ännu närmast med hantverket förbundne fackmannens. De nya storbruk, som senare uppkommer, han nämner Lilla Edet, Papyrus och Kvarnsveden, betecknar han såsom "ingenjörens verk, där naturtillgångarnas rationella tillgodogörande måste intaga första platsen och papperstillverkningens detaljer den andra."

Ett påtagligt bevis för att pappersindustrin nått en position inom vår industri och att dess företrädare såg optimistiskt på framtiden utgör stiftandet år 1898 av Svenska Pappersbruksföreningen. Bruksledningarnas tidigare förkärlek för "at vare sig sels nok" hade börjat vika för insikten att samarbete var livsviktigt för den relativt unga industrin.

De s.k. finpappersbruken lyckades redan 1897 träffa ett första prisavtal om träfritt tryckpapper. Med detta för ögonen genomdrevs sedan inte långt därefter en prisuppgörelse beträffande kraftpapper. Ett samarbetsavtal mellan svenska och norska sulfatpappersbruk kom till stånd år 1904 och kunde upprätthållas till slutet av år 1918.

Bäckhammars bruk kunde under det nya seklets första hälft av många olika skäl icke utvecklas till ett storbruk utan förmådde endast genom smärre rationaliseringar få upp produktionen något och göra driften lönande.

Efter den finansiella rationalisering, som genomfördes år 1908 och sedan arbetsmarknaden efter storstrejken återgått till det normala, begynte ett uppsving för pappersbruken som varade till inpå 1915. Under sistnämnda år började emellertid det första världskrigets abnorma förhållanden att sätta sin prägel på pappersindustrin. Bäckhammar kom under tiden 1900 till 1920 endast ett par år upp i 2000 tons produktion av papper. I allmänhet var den under normala år 15001800 ton/år.

HANDELSBRUK OCH TRAKTATER

En viss normering av handelsbruk eller stadganden för köpare och säljare av papper och papp hade åstadkommits år 1900, men det skulle dröja ända till 1912, innan reglerna godtogs som allmän praxis.

Det gällde att få fram tydligare och lättbegripligare kontraktsbestämmelser, nya beställningsformulär för köpare, bestämmelser om minimikvantitet för nytillverkning av papper, fastställande av marginal för leveransernas godkännande av mottagaren, regler rörande leveranstid, bestämmelser om säljarens befriande från kontraktsenliga åtaganden i händelse av force majeure, nya villkor för säljarens godtagande av reklamationer samt föreskrifter för slitandet av tvister uppkomna i samband med leveranser.

Efter förda förhandlingar mellan Svenska Pappersbruksföreningen å ena sidan och Sveriges Allmänna Exportförening, Stockholms Handelskammare och Sveriges Pappersgrosshandlareförening å den andra sidan godkändes 1912 förslag om handelsbruk. De däri framförda synpunkterna genomträngde så småningom det allmänna affärsmedvetandet.

Vid upptagandet av traktatsförhandlingar med främmande stater hade pappersfabrikanterna före första världskriget inte haft någon möjlighet att göra sina önskemål hörda. Men år 1915 hade Svenska Pappersbruksföreningen lyckats påverka de då inledda traktatsförhandlingarna med Tyskland till fabrikanternas förmån.

Vid den tiden förnyades handelsavtalen vart femte år, men 1915 då kriget redan förändrat situationen och framtvingat nya klausuler, måste man begränsa avtalstiden till ett år i sänder, vilket sedan dess blivit kutym.

Även beträffande den svenska pappersmarknaden hade föreningen ingripit och medverkat till utformandet av tulltarifferna i 1911 års tullstadga, vilken av pappersfabrikanterna ansågs tillfredsställa högt ställda anspråk. Men första världskriget åstadkom som bekant en helt ny ekonomisk situation med penningvärden som inte motsvarade kravet på effektivt tullskydd. En omläggning av 1911 års tullstadgerubriker blev därför nödvändig.

Andra viktiga problem som fann sin lösning före kriget: skogsvårdsavgiftens slopande 1909, ny vattenlag 1911, sjöfrakternas reglerande genom avtal mellan Svenska Pappersbruksföreningen och de enskilda rederierna. Men sedan utfrakterna efter år 1908 hade stabiliserats, behövde dessa senare avtal inte förnyas, enär konkurrensen medförde större möjligheter att erhålla förmånliga fraktsatser.

BÄCKHAMMARS NYA AB REKONSTRUERAS, SKEDET 1911-1927

NY STYRELSE OCH EKONOMISK SANERING

Om man kan konstatera, att materialet till föregående kapitel var tämligen rikhaltigt, mest dock i form av bevarade brevkopieböcker, kan omdömet inte tillämpas på ovan rubricerade tidsskede. Bolagsstämmo- och styrelseprotokoll m. m. förstördes 1935 under en eldsvåda på kontoret.

De flesta uppgifterna i detta kapitel har därför måst hämtas fram ur förvaltningsberättelserna, som årligen insänts till K. Patent- och Registreringsverket i Stockholm, samt ur industrikalendrar, papperskalendrar och liknande. Det är väl ett allmänt känt förhållande, att kalendrarnas uppgifter om styrelsemedlemmar, produktion m. m. ibland är föråldrade och inte absolut pålitliga.

I den mån det varit möjligt har jag därför rättat uppgifterna efter andra bevarade handlingar. Genom förmedling av f. bankdirektör E. Dahlberg och disponent Gösta Schotte har jag fått tillgång till Wermlands Enskilda Banks arkivalier rörande Bäckhammars bruk. Åtskilliga upplysningar har Dahlberg lämnat mig i brev och Schotte har intervjuledes besvarat många frågor.

Vid 1910 års utgång hade Bäckhammarsbolaget stora skulder. En genomgripande ekonomisk sanering var oundviklig och den gamla styrelsen, Hugo Berger, C. J. Nyberg och Frans Bergqvist, lämnade plats för en ny med disponenten vid Billeruds AB Christian Storjohann som ordförande samt disponenten Axel J. Johansson i Säffle och disponenten David Linderoth från Åmotfors Pappersbruk AB som ledamöter.

Den nya styrelsen tog hand om bruket redan 1911 och har underskrivit förvaltningsberättelsen för nämnda år. Samma år fattade styrelsen beslut om vissa ombyggnadsarbeten och tekniska förbättringar, som blir föremål för närmare behandling i ett speciellt avsnitt av detta kapitel.

Alltsedan år 1895 ägde Christinehamns Enskilda Bank (grundad 1865) huvudparten eller 170 av bolagets 175 aktier. Denna bank övertogs 1911 av Wermlands Enskilda Bank. På styrelsens begäran gick den nya bankledningen med på en nedskrivning av fordringarna, varigenom såväl fastigheter som inventarier kunde åsättas det verkliga värdet.

En i styrelseberättelsen 1911 intagen tablå över dessa värden före och efter nedskrivningen har bevarats och meddelas hår i koncentrerad form. Tablån illustrerar tillräckligt tydligt, hur den ovannämnda ekonomiska saneringen genomfördes.

Bankdirektör E. Dahlberg har meddelat, att då Wermlands Enskilda Bank (WEB) år 1911 övertog den av Christinehamns Enskilda Bank bedrivna rörelsen, ville styrelsen icke ikläda sig vissa industriengagement utan ställde dem på framtiden. Bäckhammars Bruk var ett av dessa industriföretag, vilkas aktiemajoritet genom pantförskrivningar hade kommit i bankens ägo.

Enligt bestämmelserna i banklagen fick främmande aktieposter icke övertagas genom köp utan endast såsom säkerhet för obetalda fordringar, eventuellt i samband med gäldenärens konkurs. Emellertid var Bäckhammarsbolaget inte då konkursmässigt, även om den ekonomiska ställningen (såsom framgår av ovanstående tablå) måste betecknas såsom mycket svag. Aktiekapitalet var dock inte förbrukat i sådan omfattning, att likvidation behövde tillgripas.

Vid sammanslagningen av de båda bankföretagen ansågs det lämpligast att bilda ett s.k. holdingbolag, d.v.s. ett slags förvaltningsbolag med uppgift att lägga flera bolag under gemensam förvaltning men med bibehållande av deras självständighet i övrigt. Holdingbolagets namn blev Wermlands Garanti AB. Detta bolag skulle från och med 1911 förvalta bl. a. Bäckhammars Bruk och Åmotfors Pappersbruk.

Holdingbolaget förvärvade därför aktier i Bäckhammars Bruk AB till ett nominellt värde av 240.000 kr, medan hela aktiekapitalet utgjorde 350.000 kr. Åren närmast före första världskriget betecknas av disponent Gösta Schotte såsom ogynnsamma för de svenska pappersbruken, varför behovet av större rörelsekapital gjorde sig gällande.

Genom WEB:s försorg erhöll Bäckhammarsbolaget redan år 1912 ett preferenskapital på nominellt 101.000 kr. Företaget kunde därigenom hållas flytande, trots att affärerna på utlandet gick trögt för detta bolag liksom för många andra vid samma tid.

Sedan gammalt hade Bäckhammar exporterat 80-90% av sin produktion på England och Skottland, men under första världskriget 1914-1918 växte svårigheterna att uppehålla kontakt med de engelska och skotska köparna. Några av dessa svårigheter skall närmare behandlas senare i detta kapitel.

Avsevärd ekonomisk förlust på pappersförsäljningen 1919 ledde till vissa nyval inom styrelsen.

Ordförande var alltjämt Chr. Storjohann i Säffle, men efter Curt Schreibers avflyttning från Bäckhammar (se nedan) insatte WEB samma år A. Sandvall som ny ledamot. Hugo A. J. Ziegler, Karlstad, blev året därpå ny styrelseledamot efter Axel Johansson i Säffle. Båda synes ha lämnat styrelsen 1923, då de ersattes med Per Andersson i Arvika och P. Thoreson.

Därefter behöll styrelsen denna sammansättning till 1928, då ett nytt skede i Bäckhammars historia tog sin början.

NYA TEKNISKA LEDARE GENOMFÖR RATIONALISERINGAR

Innan jag redogör för de ombyggnader, nyinstallationer och tekniska förbättringar, som företogs vid Bäckhammar under skedet 1911-1927, torde det vara lämpligt att omnämna de tekniker som utförde arbetet efter att ha planlagt detsamma.

Såsom fabrikschef anställdes Adolf Fredrik Hill, inflyttad från Örebro 1912. Han var född 1884, utexaminerades från Örebro Tekniska Elementarskola 1903.

VD blev 1914 ingenjör Curt Gustaf Schreiber. Han stannade till inpå år 1919. Som pappersmästare och driftschef tjänstgjorde från 1916 ingenjör E. Erlandsson, vilken 1920 tog annan anställning. Från Örebro inflyttade 1917 ingenjör K. Georg Fr. von Vicken och innehade anställning vid Bäckhammar i tolv år. Han var således med om att planera och utföra det omfattande rationaliseringsarbetet under 1920-talet.

Då Schreiber 1919 lämnade Bäckhammar, utsågs C. O. Forsberg, till VD. Han torde ha innehaft sin ansvarsfulla post till inpå 1923. Under åren 1921 till 1930 var Fr. Curt Rudolfsson von Etern anställd vid Bäckhammar först som assistent, senare som platschef. Ingenjör Oskar Andersson synes ha efterträtt Erlandsson som pappersmästare, då han 1920 tog anställning vid bruket. Två år senare ersattes han med civilingenjör Erik Söderström, vilken redan 1923 slutade sin tjänst .

Alla dessa tekniker anlitades vid planläggningen och utförandet av de ombyggnader och tekniska förbättringar, som styrelsen redan sitt första år, 1911, hade beslutat genomföra. De vidtagna åtgärderna grundades på Alvar Müntzing år 1904 uppgjorda förslag till ombyggnader m.m., som blev resultatet av hans expertundersökning. Det har inte lyckats mig att påvisa, att samtliga av Müntzing förordade omändringar och nyanskaffningar blivit beaktade, men åtskilligt utfördes dock, som den följande framställningen avser att visa.

Då bolagets revisorer, H. Allsing och A. G. Hedin, i maj 1912 besökte Bäckhammar, kunde de konstatera, att man där hade begynt ganska vidlyftiga omändringsarbeten i avsikt att rationalisera driften. Början synes ha gjorts med ombyggandet av sodahuset och kokeriet. De befintliga kokarna reparerades och en av dem byggdes om helt och hållet. En ny och större lut- och massabehållare av järn installerades i kokeriet och ytterligare tre sådana hade rekvirerats och väntades bli färdiga för användning inom närmaste tiden.

Renseriet hade moderniserats och försetts med en ny huggmaskin och en barkmaskin, vilka visade sig kunna inbespara ej oväsentlig arbetskraft. Barkmaskinen hade betingat ett pris av 2.650 kr, men priset på den andra maskinen omnämnts inte. Dessutom inköptes en huggmaskin för huggning av brännved till ångcentralen.

Under åren 1923-1924 fortsattes rationaliseringssträvandena. I kokeriet insattes ännu en ny roterande kokare, holländeriet byggdes om och erhöll nya maskiner och sorteringssalen utvidgades och reparerades. Klagomål hade anförts över skada. på fisket i Kolstrandsviken, där Visman rinner ut. I enlighet med länets fiskeriingenjörs föreskrifter byggdes vid Bäckhammar en rundpumpsanläggning, avsedd att förhindra ytterligare förorening av älvens vatten.

Ännu några tekniska förbättringar infördes år 1926. Då inmonterades en ny sodaugnsvarpa, ny lösare och nytt mesafilter, ytterligare en ny roterande massakokare med diffusörer samt nya kvarnar. Slutligen ombyggdes sodaugnsskorstenen.

DRIVKRAFTEN UTÖKAS

År 1909 hade dåvarande bolagsstyrelse genom indragning av elektrisk kraft kunnat utöka drivkraften till 500 hk. Sedan den nya styrelsen 1911 beslutat beställa en dubbelturbin med en generatoranläggning, uppdrogs åt Finshyttans Mekaniska Werkstad vid Filipstad att tillverka turbinen. Hela anläggningen inmonterades året därpå och därigenom kunde drivkraften höjas till 550 hk.

I oktober-november 1914 rådde kännbar vattenbrist i sjöarna Vismen, Ämtsjön och Sälsjön med följd, att Vismans vattentillförsel blev för ringa.

Driften måste nedläggas under vissa veckodagar på grund av den minskade elektriska kraftöverföringen. Driftstoppen förorsakade bolaget en årsförlust av närmare 11.000 kr.

Styrelsen beslöt därför att vid Jonsbol uppföra en mindre kraftstation. Elektrisk drift hade indragits i fabriken år 1908, men endast en kraftstation fanns tidigare, nämligen vid Bäckhammar. Jonsbols kraftstation kunde tagas i bruk 1919.

RÅVARUFÖRSÖRJNINGEN UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Vid krigets inträde 1914 förorsakades nästan genast allvarliga rubbningar i varuutbytet. För pappersbruken blev anskaffandet av kolbränsle, massaved och övriga råvaror allt svårare. De skilda politiska maktgrupperna sökte hindra de neutrala staternas fria bestämmanderätt över sin import och skapade därigenom intrikata problem.

Genom att de krigförande staterna tillämpade licensförfarandet för köp av exportförbjudna varor, blev pappersbruken beroende av köparnas relationer till de i kriget deltagande, varigenom handelsutbyte i vissa fall omöjliggjordes.

Följden blev, att varje svenskt pappersbruk för sig nödgades klara sitt behov av kol, svavel, glaubersalt, klorkalk, filtar och viror m.m. Svenska Pappersbruksföreningens försök att skapa en gemensam inköpsorganisation strandade bl.a. på grund av nyss angivna politiska skäl.

Ett särskilt krisutskott lyckades man emellertid bilda år 1915, vilket med sin handläggning av råvaruanskaffningen kan sägas ha utgjort en övergångsform till den inköpscentral, som bildades 1917 och benämndes Svenska Pappersbrukens Handels AB.

Denna organisations verksamhet fick stor betydelse för pappersfabrikanterna genom att på respektive produktionsorter knyta förbindelser, med vilkas hjälp råvarubehoven delvis kunde fyllas.

De svenska pappersbruk, som i likhet med Bäckhammar före kriget hade köpt kol från Tyskland, råkade i en nästan ohållbar situation. Kolimporten stannade visserligen inte av helt och hållet, men den kringskars genom 1918 års framtvingade handelstraktat med Västmakterna.

De vid den tiden allt säkrare tecknen på Centralmakternas snara sammanbrott förorsakade en plötslig politisk omsvängning med åtföljande begränsning av importen från och till Centralmakterna. Den av Industrikommissionen företagna tilldelningen blev följaktligen helt obetydlig, för Bäckhammars del minimal.

De flesta pappersbruk måste därför tillgripa vedbränsle eller sätta igång torvupptagning. Skyndsamma åtgärder måste vidtas trots ingångna överenskommelser om engelska kolleveranser, ty dessa kunde inte effektueras förrän 1919 och priset på kolen var i stadigt stigande med kulmen 1920. Samtidigt steg de svenska massaveds- och brännvedspriserna i höjden så kraftigt, att priset under väntetiden mångdubblades.

Bristen på svavel, glaubersalt, klorkalk, filtar och viror föranledde svåra avbräck i driften vid många svenska pappersbruk. Filtbristen blev särskilt kännbar 1918, då sträng ransonering infördes. Våra svenska filtfabriker erhöll en så ringa tilldelning av ull, att endast en bråkdel av pappersbrukens behov kunde fyllas. Då ingrep Svenska Pappersbruksföreningen och lyckades medverka till rättvis fördelning, vilket medförde vissa lättnader.

Importen av viror och särskilt metalltråd för viror var efter ingånget handelsavtal 1918 så obetydlig, att pappersbruken nödgades nyttja dylika av metalltråd, tillverkad inom landet. Härigenom grundlades en kvalitativt högtstående och konkurrenskraftig svensk metalltrådsindustri, som sedan dess nått en storartad utveckling. Så förde kriget ändå något gott med sig även för pappersbruken.

I de till K. Patent- och Registreringsverket från Bäckhammar insända förvaltningsberättelserna saknas uppgifter om tillverkningen för åren 1915-1919 samt 1921 och 1927. Att bolaget led stora förluster vissa år förvånar inte. Största förlusten inträffade 1921, då den steg till 212.765 kr.

För att råda bot på bränslebristen och även för att slippa köpa vedbränsle till de högt uppdrivna krigstidspriserna satte bolaget under kriget igång med torvupptagning på Krontorpsmossen. Sedan arbetet pågått några år, kunde styrelsen 1919 slå fast, att verksamheten hade visat sig vara förlustbringande. Närmare upplysningar saknas, men torvupptagning skulle längre fram åter bli nödvändig.

KONJUNKTURER, ORDERLÄGE OCH MARKNADER 1910-TALET

Konjunkturläget för papperstillverkningen synes 1911 ha varit ganska förmånligt. Men följande år medförde ett så försämrat marknadsläge, att försäljningen sjönk med nära 800 ton. Bäckhammar tillverkade huvudsakligen MG-sealing, dvs. kuvertpapper och paketomslag, för export. Sealingmarknaden förstördes därigenom, att enorma kvantiteter imitation hade släppts ut och sålts till billiga priser.

Eftersom det i bolagets förvaltningsberättelse för år 1912 klagas över Amerikas höjda importtullar på papper, är det val antagligt, att Bäckhammar då exporterade en del av sitt papper på USA.

En märkbar konjunkturförbättring inträdde 1913, då bruket kunde sälja 1.708 ton papper mot 1.494 året förut. Men därefter blir konjunkturförhållandena allt mera osäkra. Ett undantag synes året 1916 ha varit, då Bäckhammarsbolaget inhöstade en nettovinst av cirka 18.600 kr, medan den året förut stannade vid 1.700 kr.

Denna konjunkturförbättring lär ha uppstått på det sättet, att då Centralmakterna av kända skäl nödgades vidtaga betydande kommersiella avspärrningar, inverkade åtgärderna samtidigt på den egna industrin, inte minst på pappersindustrin.

Samtliga pappersbruk i dithörande länder led brist på arbetare och personal och bl.a. på grund därav förmådde man inte hålla pappersproduktionen uppe i tillräcklig omfattning för det egna behovet. Men på samma gång krävde den ständigt ökade administrationen och tidningspressens snabba utveckling allt större tillgång på olika slags papper.

Den allt starkare framträdande bristen på linne-, ylle- och bomullstyger måste fyllas med surrogat, och därvid kom spinnpapper att bli det yppersta ersättningsmedlet. Ända från krigets början levererade de svenska pappersbruken stora kvantiteter spinnpapper till Centralmakterna, särskilt till Tyskland och Österrike där textilindustrien inte kunde erhålla råvaror. Bäckhammar hörde till de bruk, som nästan uteslutande producerade denna papperskvalité under krigsåren.

Spinnpapperstillverkningen nådde sin höjdpunkt under förra hälften av år 1918. Men så ingicks 1918 års handelsfördrag med Västmakterna, vilket förändrade riktlinjerna för prispolitiken beträffande bl.a. papper. I och med kännedomen om ratificerandet av detta handelsavtal inträffade ett våldsamt bakslag för spinnpappersfabrikanterna.

Sverige måste nämligen förbinda sig att fr.o.m. I juli nämnda år begränsa sin export av alla sorters papper till Centralmakterna till högst 40.000 ton per år, dvs. cirka 1/10 av den normala exporten. Eftersom spinnpapper tillverkat av sulfatmassa var bäst och rönte den största efterfrågan, drabbades sulfatfabrikerna hårdast.

Från sakkunnigt håll uppges det rentav, att handelsavtalet med Västmakterna gav dödsstöten åt den svenska spinnpappersfabrikationen. Alla tidigare avtal med Tyskland och Österrike måste sägas upp, då handelsavtalet trätt i kraft, och svensk pappersexport måste inrikta sig på export västerut.

Vissa ansträngningar att söka åstadkomma en gemensam skandinavisk prispolitik resulterade i oktober 1918 i ett förslag till prisavtal för den svenska marknaden. Sedan samtliga prisöverenskommelser med Centralmakterna hade uppsagts i december samma år, beslöt de svenska sulfatpappersfabrikanterna genom sin sektion inom Svenska Pappersbruksföreningen, att gällande priser och betalningsvillkor tills vidare skulle upprätthållas i väntan på en definitiv lösning av det skandinaviska samarbetsproblemet.

Prisavtalsförslaget för Sverige lades efter nödvändiga justeringar till grund för en prisöverenskommelse även för exportmarknaden, och ett prisavtal för sulfatpapper slöts den 2 april 1919.

Redan under sommaren 1918 hade utskickade observatörer och andra initierade märkt säkra tecken till ett nära förestående sammanbrott för Centralmakterna. Därom varslade ju också de ovan relaterade handelspolitiska åtstramningarna, vilka hos papperköparna skapat osäkerhet och ökad försiktighet vid beställningar.

Båda parter, tillverkare och köpare, väntade på fredsunderhandlingar. Följden blev minskade orderstockar för pappersbruken och på vintern 1918-1919 måste de flesta maskinerna stoppas. Vid 1919 års ingång kunde i själva verket endast cirka 20% av de svenska pappersmaskinerna hållas igång. Hur avspeglas marknadsläget i Bäckhammars orderläge?

Vad Bäckhammar angår saknas tyvärr alla uppgifter om produktion fr.o.m. 1915 till krigets slut. Högkonjunkturen 1916 inverkade såpass kraftigt på bolagets ekonomi, att följande års nettobehållning uppges ha stigit till 207.202 kr. Året därpå sjönk nettovinsten till 54.888 kr, alltså till nära en fjärdedel av föregående årsvinst.

Konjunkturförsämringen blev ännu kännbarare i januari-februari 1919, då produktionen vid Bäckhammar nådde endast 1/5 av den normala. I mars måste driftstopp tillgripas. Under april och halva maj kördes åter normalt, men efter den 15 maj nödgades bolaget helt inställa driften.

Först i början av augusti hade orderstocken växt såpass, att driften kunde hållas igång fem av veckans dagar till och med november månads utgång. Därefter kördes normalt till årets slut.

Tecken till att krisen tycktes vara övervunnen visade sig i början av december 1919. Allmänt räknade man då med en stundande återuppbyggnadsperiod med stadigt stigande och långvarig högkonjunktur även på pappersmarknaden.

Kulmen nåddes under våren och sommaren 1920, då mängden av inneliggande order var så stor, att det skulle kräva månader att avverka dem alla. En kraftig hausse satte in och varade till fram i juli. Beklagligt nog fick Bäckhammarsbolaget inte njuta frukten av haussen. Ett citat ur 1920 års förvaltningsberättelse förklarar orsaken:

"Pappersmarknaden för MG-sealing, som i slutet av 1919 var rått trög, manade till försiktighet i spekulationer. Vid tillgång av order accepterades dessa i förväg för 4 á 6 månader, vilket gjorde att bruket ej fick njuta frukten av den haussemarknad i papper, som existerade i juni-juli 1920.

I dess ställe kunde fabriken hållas igång ända till jul, då andra pappersbruk nödgats stoppa i brist på order redan i oktober och november."

Det goda hade således haussen i alla fall medfört för Bäckhammars del, att driften kunde fortgå längre än vid övriga bruk. Årets ekonomiska resultat blev dock en förlust på nära 95.000 kr.

Från och med dagarna före jul till ett obekant antal dagar inpå 1921 låg tillverkningen nere. Orderläget var bekymmersamt men skulle bli nästan förtvivlat.

Under sommaren 1921 var pappersköp sällsynta. Producenter som tagit nedgången i efterfrågan för den vanliga "sommarstiltjen' måste till sin bestörtning snart konstatera, att ett helt nytt ekonomiskt läge hade inträtt. De flesta pappersuppköparna förmådde inte fullfölja sina ingångna förbindelser utan nödgades annullera.

För många pappersbruk innebar det växande lager. Krisen betecknas såsom den svåraste svensk pappersexport dittills haft att utstå. Bäckhammar hörde till de bruk, vars ekonomi for särskilt illa. 1921 års produktion stannade vid 782 ton papper. Bolaget led då den dittills största förlusten, inte mindre än 212.765 kr.

Under senare delen av år 1922 inträdde dock en förbättring av konjunkturläget, som höll i sig till inpå nästkommande år. Bäckhammar kunde då öka sin produktion till drygt 1.800 ton papper. men nettovinsten blev mycket obetydlig.

Eftersom Bäckhammars export fr.o.m. ovan behandlade skede nästan uteslutande såldes på England, utövade det engelska pundvärdet kännbara verkningar under krigsåren och tiden närmast därefter. År 1920 t.ex. sjönk pundet våldsamt men steg i november 1923 från 16,30 till 17,20. Pundets fortsatta stabilisering ledde till goda papperspriser 1925.

Bäckhammar sålde då så mycket att driften kunde fortgå ostörd hela året. Vid årsskiftet förelåg dessutom order, som garanterade full sysselsättning under 2½ månader. För första gången i brukets historia nådde produktionen detta år över två tusen ton (2.203). Sedan dess har tillverkningen alla år utom år 1944 överstigit 2000 ton.

BÄCKHAMMARS AKTIEBOLAG 1928-1944

TEKNISK LEDNING

Titeln fabriksföreståndare började vid denna tid utbytas mot driftsingenjör. Ny sådan blev från 1925 Georg von Vicken. Såsom platschef fungerade förutvarande disponentassistenten F. C. von Elern till inpå 1930, då han efterträddes av Gösta Schotte, som föddes 1897. Studier vid Örebro Tekniska Elementarskola 1915-1918.

År 1932 anställdes Ragnar Blomberg som ny driftsingenjör. Vid samma tid erhöll ingenjör K. A. D. Sundqvist anställning. Brukets pappersmästare Folke Johansson, vilken 1939 ersattes med Rudolf Lagerkvist. I oktober 1937 beslöt styrelsen låta civilingenjör Gunnar Hellsten vid Åmotfors Pappersbruk tjänstgöra som överingenjör vid Bäckhammar.

Såsom ny platschef anställdes i augusti 1939 kemisten Dahlström från Åmotfors, vilken i slutet av året fick till efterträdare verkmästare H. V. Nordin, Gruvön. Ny sulfatverkmästare blev Hohlfelt.

TEKNISKA FÖRBÄTTRINGAR JÄMTE NYBYGGNADER

Bolagets ekonomiska ställning ansågs 1928 vara så stark, att både nybyggnader och ombyggnader planerades, nya maskiner inköptes och tekniska förbättringar genomfördes under de närmaste åren. Rationaliseringen avsåg framför allt att nedbringa tillverkningskostnaderna, öka produktionen, höja kvalitén och bättre utnyttja vattenkraften. Kort sagt: hela fabrikationsprocessen skulle rationaliseras.

En början gjordes 1928 med sodahuset, som helt ombyggdes. Den tidigare beställda massakokaren, rymmande 20 kbm, installerades jämte diffusörerna och togs i bruk i maj månad. Tidigare hade man inte kunnat tillverka sulfatmassa i tillräcklig mängd, inte heller hade pappersingenjören varit nöjd med massans kvalité.

Först på ett sammanträde i juni 1935 kunde Schotte rapportera, att man i sulfatfabriken vid Bäckhammar under året hade infört en ny kokningsmetod för framställning av kraftmassa, som svarade mot tidens krav.

Uppfinnaren av metoden var ingenjör Torbjörn N. M. Molin, som för tjugofem år sedan hade varit anställd vid Bäckhammar. Molins kokningsmetod skilde sig från det gamla förfarandet däri, att ånga tillfördes kokaren intermittent, alltså med korta uppehåll, varigenom massafibern skonades från överhettning.

Resultatet blev starkare fiber och bättre utbyte av kokningen. Kostnaderna för den nya metodens införande belöpte sig till 4.500 kr i engångsavgift. Besparingen per år enbart i fråga om vedförbrukning kunde fastställas till 7.200 kr. Enligt uppvisade provningsprotokoll ägde det nya papperet i enlighet med uppfinnarens garantier bättre egenskaper ifråga om renhet och styrka.

Två år längre fram kunde bolaget anskaffa en komplett ekonomiser, d.v.s. en anordning för uppvärmning av svartluten i sodahuset genom tillvaratagande av värmen i de utströmmande rökgaserna. Den köptes begagnad från Kohlsäters bruk i Gillberga. Dessutom beslöt styrelsen att inköpa en ekonomiser för uppvärmning av matarvattnet i ångpannehuset.

Styrelsen beslöt vidare att låta uppföra en ny och större sorteringssal, men på grund av mellankommande ekonomiska svårigheter kunde beslutet inte verkställas förrän 1936. Kostnaderna för byggandet av sorteringssalen belöpte sig till 27.850 kr.

Som redan nämnts beslöt styrelsen år 1928 beställa en ny pappersmaskin. Kontrakt skrevs med KMW om en s.k. yankeemaskin med en bredd av 120 tum.

På annat ställe i detta kapitel behandlas konjunkturläget. Det försämrades 1929 med prisfall på papper till årets slut med 2 £-sterling. per ton. Bäckhammars orderstock motsvarade inte mer än 3-4 veckors full produktion i sänder och årstillverkningen nådde icke fullt 2.000 ton.

En betydande orsak härtill utgjorde den omfattande ombyggnad, som måste företas under året för att kunna placera och montera den nya yankeemaskinen. Den 9 december 1929 kunde maskinen, som kallas PM I, tagas i bruk. Totala kostnaden för maskinen jämte hjälpmaskineri, fundament, montage och drift utgjorde 310.000 kr.

Samtidigt utrangerades den från Hellefors Styckebruk i Lilla Mellösa socken, Södermanland, senare kallat Hellefors bruk, år 1887 inköpta encylindermaskinen. Inom parentes kan nämnas, att cylindern till denna exploderade år 1911 med stora materiella skador som följd men inga personskador. Lyckligtvis hade man då en reservcylinder liggande, så att driftstoppet ej blev så långvarigt.

Oturligt nog för fabriksledningen utbröt strejk vid bruket, just som den stora pappersmaskinen var klar att köras i gång. Strejken varade i 33 dygn.

En år 1930 beställd jordanholländare kunde tas i bruk året därpå. Det var en kombination av holländare och jordankvarn. Moderniseringen och rationaliseringen under det i föreliggande kapitel behandlade skedet möjliggjorde en eftersträvad ökning av produktionen, ett effektivare utnyttjande av drivkraften och en mera ekonomisk fabrikationsprocedur.

DRIVKRAFTEN FÖRDUBBLAS

Vid Bäckhammar utgjorde drivkraften dels elektricitet, dels ånga. Under verksamhetsåret 1931- 32 inköptes en ny dubbelverkande ångturbin, varigenom drivkraften nästan fördubblades, i det den steg från 550 till 900 hk. Samtidigt upprensades turbinkanalerna vid kraftstationerna i Jonsbol och Bäckhammar.

Schotte framlade 1944 ett förslag till teknisk upprustning av vattenkraftstationerna, enligt vilket Jonsbols kraftstation skulle moderniseras för i runt tal 6.000 kr och Bäckhammars kraftstation för 7.000 kr. Därefter skulle samkörning med kraftbolaget bli möjlig. Styrelsen beslöt anslå 13.000 kr till ny utrustning.

EKONOMISK SANERING

Hösten 1930 hade Wermlands Enskilda Bank underrättat bl.a. Schotte i Åmotfors om att banken, som ägde samtliga aktier i Bäckhammarsbolaget, ämnade lägga ned driften vid bruket på grund av de dåliga tiderna för kraftpapper och försäljningssvårigheter både på den inhemska och den utländska marknaden.

Schotte, som vid den tiden tillhörde styrelsen, föreslog sammanslagning av ekonomi- och försäljningsavdelningarna vid Bäckhammar och Åmotfors. Genom att de båda pappersbruken finge gemensam förvaltning, kunde vissa kostnader nedbringas väsentligt och kontorsarbetet kunde skötas av en enda man vid Bäckhammar. WEB, som var ägare till båda bruken, gick med på förslaget.

Ett år senare utsågs Schotte till teknisk ledare vid Bäckhammar. Då man bland pappersfabrikanter på den tiden talade om Bäckhammar, hette det alltid att bruksledningen skulle komma att stupa på grund av brukets alltför höga transportkostnader. Brukets geografiska belägenhet ansågs allmänt vara synnerligen ogynnsam.

Ett av de första problem Schotte försökte lösa var just transportfrågan, som inte var lyckligt utformad. Innan lastbilar började användas, hade bruket nyttjat ett 20-tal hästar och vagnar, som fraktade papper till järnvägsstationerna i Björneborg, Otterbäcken och Kristinehamn samt råvaror från dessa stationer till bruket.

Även körslorna till och från Hults lastageplats sköttes av körarna. Men under åren före det nya bolagets tillkomst hade kontrakt skrivits med Statens Järnvägar, som ordnade samtliga frakter åt Bäckhammar, alltså inte endast landsvägs- och järnvägsfraktarna utan också skeppningen över Vänern, Östersjön och Nordsjön.

Vid lämpligt tillfälle sade Schotte upp kontraktet, lät utarbeta nytt kontrakt med SJ om enbart järnvägsfrakterna och utfärdade särskilda kontrakt med några lastbilschaufförer i Bäckhammar samt överenskommelse med Svenska Lloyd om sjöfrakterna. Därigenom lyckades han i avsevärd grad minska bolagets transportkostnader.

WEB SÄLJER BÄCKHAMMAR

Den påbörjade ekonomiska saneringen kunde fortsättas, sedan Gösta Schotte år 1937 inköpt Bäckhammar av WEB. Köpet möjliggjordes tack vare ekonomiskt stöd av direktörerna Nils Troedsson i Göteborg och Axel Edström i Stockholm. Schotte stod som köpare av samtliga 350 aktier men fördelade strax därefter 175 aktier mellan sina båda kompanjoner.

RÅVARUFÖRSÖRJNINGEN 1930-TALET

Ända från början av bolagets verksamhet hade det visat sig omöjligt att med befintliga anordningar i sulfatfabriken kunna framställa massa i tillräcklig mängd för papperstillverkningen. De tekniska förbättringarna har i det föregående omnämnts. Här skall närmast pappersvedpriser och massaköp behandlas.

1934, närmare bestämt på sommaren, betalade bolaget 26 öre per kbfot, vari inblandats 10% sulfitved, eller 9,54 kr per m³f. På hösten samma år sjönk priset till 9,18 kr, veden fritt framkörd till renseriet. Vedinköpen rörde sig omkring 25-30.000 m³ f.

I december 1935 betalades 27,4 öre per f^³ i medeltal för ett parti på 24.000 m³ f massaved. Förbrukningen 1936 utgjorde 28.000 msf, därav kom från egna skogar 2.650 m³f.

En kraftig prisförhöjning inträdde 1937, då bolaget nödgades erlägga 15,85 kr per m³f i medelpris för ett parti om 28.000 m³f. De följande årens pappersvedpriser är inte antecknade i protokollen, men 1939 köptes 30.000 m³ f ved.

Men det var inte bara massaved, som det rådde brist på. Även andra råvaror såsom stenkol, glaubersalt, klorkalk, smörjmedel m. m. hade blivit svåråtkomliga. Bränslekommissionens rekvisitioner av kol och ved för rustningsindustrin förklarar massabristen.

När det gällde bränsle till ångcentralen, förberedde Schotte styrelsen på att den borde låta undersöka möjligheterna att i Krontorpsmossen upptaga bränntorv och därigenom trygga bränslebehovet. Emellertid behövde bolaget inte begynna torvupptagning förrän under andra krigsåret.

MARKNADSLÄGE OCH HANDELSAVTAL 1930-TALET

När den nya styrelsen 1928 började sin verksamhet, rådde goda konjunkturer och orderstocken var sådan, att den garanterade full drift hela året. Den ekonomiska situationen tedde sig så lovande, att styrelsen beslöt beställa en ny pappersmaskin. Men redan under nästa verksamhetsår började priset på kraftpapper att gå ned och innan året nått sitt slut, hade priset sjunkit med nära 30%.

I december 1939 redogjorde Schotte för växlingarna i exportpriset på kraftpapper. Scankraft hade tillsatt en särskild kommitté med uppgift att bevaka alla problem rörande försäljning av skandinaviskt papper. Prisväxlingen framgår av följande tablå:

Växlingarna illustrerar det i annat sammanhang påtalade labila marknadsläget under här behandlade period i Bäckhammars historia. De senaste prisförhöjningarna motsvarade i stort sett ökningen av tillverkningskostnaderna på grund av stegrade råvarupriser. Då stormaktskriget den 9 april 1940 nådde Skandinavien, fanns i de båda brukens magasin cirka 650 ton MG papper lagrade, dessutom i Göteborgs hamn 200 ton lastade eller lagrade. Dessa papperskvantiteter hade beordrats av ordinarie köpare i England och dess kolonier och representerade ett värde av i runt tal 270.000 kronor.

Men beträffande Englandstrafiken rådde stor ovisshet om när den kunde komma i gång. I tidningspressen hade man föreslagit Trondheim såsom lämplig hamn för svensk utfrakt till England, Irland och Skottland, men Schotte trodde inte på den möjligheten. Den komande utvecklingen visade ju också, att han fick rätt.

Vid sammanträde den 29 maj 1940 hade marknadsläget för Bäckhammars del ändrats något: i Göteborgs skärgård låg båtar lastade med papper för export till ett värde av 30.000 kr. Danmark kunde knappast rekvirera annat än obetydliga kvantiteter, Tyskland väntades snart köpa en hel del papper men till starkt reducerade priser, och Ryssland slutligen kunde vårt land alls inte räkna med som pappersköpare.

Det väntade handelsavtalet med Tyskland tillförde Bäckhammar beställningar på 919 ton papper för leverans under månaderna augusti 1940 - januari 1941. I avsikt att nedbringa tillverkningskostnaderna hade Åmotfors Pappersbruk åtagit sig att producera Bäckhammars kvotandel i samband med tillverkning av egna order.

Priserna för leverans till Tyskland var enligt nämnda handelsavtal:

spinnpapper 420 kr per ton fob Göteborg

säckpapper 310 " " " " "

kraftliner 290 " " " " "

I november 1941 kunde Schotte informera styrelsen vid Bäckhammar om att underhandlingar om nytt handelsavtal med Tyskland nyligen hade avslutats. Sedan det tidigare avtalet blivit ratificerat, hade prisändringar företagits. Enligt den nya handelstraktaten höjdes papperspriset för säckpapper från 370 kr till 400 kr per ton, för spinnpapper från 460 kr till 500 kr per ton.

Leveranserna till Tyskland visade sig bli betydligt mindre, än man räknat med i Sverige. De hade beräknats till 40.000 ton, vilket utgjorde 1/10 av normal pappersexport, men i verkligheten stannade de tyska pappersköpen vid blygsamma 23.000 ton per år.

SAMKÖRNING MED ÅMOTFORS PAPPERSBRUK AB

Under krigsåren nödgades bolaget i likhet med många andra bolag inom pappersindustrien vidtaga extra åtgärder rörande tillverkning och försäljning. På förslag av Schotte skulle samarbetet med Åmotfors drivas i enlighet med följande överenskommelser:

Ökning av försäljningen på den svenska marknaden.

Tillverkning av papperssäckar för luftskyddsändamål, beräknad till 3040.000 säckar per dygn. Eftersom den maskinella utrustningen vid Åmotfors var lämpligast för framställning av säckpapper, skulle det tillverkas där.

Den av staten påbjudna extra skogsavverkningen hade framskapat ökad förbrukning av vedtäckningspapper. Dylikt papper skulle tillverkas vid Bäckhammar.

Den svenska marknaden behövde armémadrasser av kraftpapper, särskilt på grund av de talrika inkallelserna till militärtjänst. Bolagen borde gå in för produktion av sådana madrasser.

Försäljningen av sågat och hyvlat virke skulle intensifieras.

Elektrisk energi skulle försäljas.

Även försäljning av sulfatved. brännved och timmer från bolagens skogar. vedgårdar och upplag skulle utökas. Hänvändelse skulle göras till Statens Industrikommission om ökad andel i leveranser till staten för upprustningsändamål.

För att minska brukets lånebehov skulle följande iakttagas:
Inga inköp skulle företagas utöver de som ägde direkt samband med den minskade verksamheten.

Inga reparationsarbeten i fabriker och bostäder. Pågående arbeten borde snarast möjligt avbrytas.

Inga andra utbetalningar fick ske än de allra nödvändigaste.

Omsättning av löpande varuväxlar skulle ske i den mån de förföll.

Vidare beslöts vädja till agenterna Björckander & Co att i egenskap av Bäckhammars representanter i Sverige göra allt som göras kunde för att öka försäljningen på hemmamarknaden.

Efter ett par års samkörning efter nyssnämnda principer beslöt bolagets styrelser att fr.o.m. 1 januari 1942 utöka samarbetet i syfte att nedbringa förvaltningskostnaderna enligt följande avtal:

Bäckhammars pappersbruk skulle drivas helt för Åmotfors bruks räkning och i alla avseenden handla, som kommissionär för Åmotforsbolaget. Alla inkomster av tillverkningen skulle överflyttas på Åmotforsbolaget, som i sin tur skulle svara för Bäckhammarsbrukets utgifter.

Såsom gottgörelse härför skulle Åmotforsbolaget till Bäckhammar överföra så stort belopp. som motsvarade dels årliga ränteutgifter, dels vad Bäckhammar med taxeringsmyndigheternas medgivande fick avskriva i årlig värdeminskning på byggnader, maskiner och inventarier, dels slutligen tilldela Bäckhammar skälig andel i det s.k. procentavdraget för i rörelsen begagnade egna fastigheter.

Åmotforsbolaget skulle svara för underhåll och reparationer av Bäckhammars anläggningar och inventarier.

Åmotfors övertog Bäckhammars pappersved, diverse materialier och varulager till bokföringsvärdet. När avtalet upphör att gälla, återställer Åmotforsbolaget lika stora kvantiteter av vardera av de nämnda tillgångarna eller betalar ersättning för vad som eventuellt fattas. Ersättningen skall svara mot de priser, som gälla vi återställandet.

Åmotforsbolaget övertager Bäckhammars den 1/1 1942 utestående fordringar hos främmande personer efter deras bokförda värde och skall i Bäckhammars böcker debiteras för dessa fordringar.

Några detaljerade uppgifter om det ekonomiska resultatet för Bäckhammars del av denna samkörning, som pågick t.o.m. 1944, har icke bevarats.

SAMKÖRNINGEN MED ÅMOTFORS UPPHÖR

Under senare halvåret 1943 hade maskinerna vid Bäckhammar stått stilla. Med utgången av år 1944 upphörde samkörningen och den gemensamma ekonomiska förvaltningen med Åmotforsbruket.

BÄCKHAMMARS BRUK AB 1945-1950 BRUKET UNDGÅR NEDLÄGGNING

Under senare halvåret 1944 kunde maskinerna vid Bäckhammar hållas i gång endast en månad på grund av bristande order. Ingen kunde då förutse, hur länge driftstoppet skulle fortsätta. För tjänstepersonal och arbetarstam tedde sig framtiden dyster.

Sedan det blivit känt, att bruket skulle säljas, infann sig före årets slut åtskilliga spekulanter. Emellertid visade det sig snart, att starka krafter var i rörelse för att få bruket nedlagt. Vid Bäckhammar tillverkades då liksom nu ett kvalitativt högstående kraftpapper och man ville slippa en konkurrent. En del spekulanter ville köpa maskinerna, andra önskade förvärva bolagets skog. Avsikterna var tydliga nog.

Men innan året nådde sitt slut, förändrades plötsligt situationen. Fyra ingenjörer vid Munksjö pappersbruk uppträdde som allvarliga köpare. De hade länge hyst planer på att skaffa sig ett eget företag och såg nu en möjlighet att förverkliga dem. Förhandlingar om försäljning fördes för köparnas räkning av civilingenjör Peder Thilén och för bruket av herrar Schotte, Troedsson och Edström. Det av de senare begärda priset accepterades och affären uppgjordes.

Tillträde skulle ske den i januari 1945. Genom detta köp undgick Bäckhammar återigen att nedläggas. Troligt år att om inte detta köp blivit av 1944, hade industrin vid Bäckhammar kommit att upphöra.

Enligt ett mellan Gösta Schotte och Thilén upprättat avtal sålde den förre samtliga 350 aktier till Thilén för 350.000 kr.

På grund av att Thilén handlade även för andra personer, skulle säljaren upprätta särskilda avräkningsnotor enligt anvisning av köparen. Aktierna levererades och köpeskilling erlades i Göteborg den 2 januari 1945.

Maskiner och inventarier, som under samkörningen med Åmotfors hade utlånats till Bäckhammar och sådana som sistnämnda bolag hade utlånat till Åmotfors, skulle snarast återställas till ägarna. Alla vid Bäckhammar förefintliga och bruket tillhörande reservdelar, filtar och viror till pappersmaskinerna m.m., samt förbrukningsartiklar som kol, harts, soda m.m. jämte råvaror och massaved i Bäckhammars vedgård och skog, ingick i köpet.

Samtliga aktier i Krontorps Torv AB, värderade till 5.000 kr, skulle överlämnas till det nya bolaget. Torvbolagets maskiner hade värderats till 85.000:- kr, varjämte det fanns 750 ton torv i lager till ett värde av 30.000:- kr. Fodercellulosariveriet i Kristinehamn utom två av de fyra rivmaskinerna övertogs även.

Köparen skulle garantera, att Bäckhammars agentkontrakt med Björekander & Co AB i Stockholm respekterades med förbehåll far det nya bolaget att i eget namn få göra direktförsäljningar till svenska köpare.

Schotte hade på sin tid för Åmotfors och Bäckhammars räkning förvärvat licensrätt till ett lutindunstningsförfarande enligt Ramens metod. Säljaren medgav, att de nya ägarna till Bäckhammar kostnadsfritt skulle få begagna metoden.

Det säljande bolagets balansräkning vid överlåtelsen hade följande utseende:

Det nya bolaget benämndes enligt utfärdad bolagsordning "Bäckhammars Bruk AB", och så heter företaget alltjämt. Inregistreringen skedde den 22/6 1946.

Bolagsledningen 1945-1950 har utsatts för rätt hård kritik. Vad man än kan anmärka på den nya ledningens sätt att sköta bruket, måste man hålla den räkning för att den räddade Bäckhammar från total nedläggning. Vidare bör det påpekas, att fastän andra världskrigets militära operationer upphörde 1945, dröjde det flera år, innan stilleståndsförhandlingarna avslutades.

Krig rasade utanför Europa i de delar av världen, dir svensk pappersindustri före kriget hade haft goda marknader. Att det nya bolaget trots ett oroligt internationellt konjunkturläge med alla de komplikationer det medförde på det ekonomiska området dristade sig till att blåsa nytt liv i ett av många dödsdömt företag vittnar om stark optimism och en framåtanda, som inte visste av några hinder.

De nya ägarna företog rationaliseringar och nybyggnader och nedlade mycken energi på att höja brukets produktion. Rättvisan fordrar det erkännandet, att under den tid bruket drevs av dem, uträttades en hel del. Då bolagsledningen till slut gav upp, var den ekonomiska ställningen icke hopplös, men efter fem års verksamhet hade den försvagats främst på grund av alltför djärva nyinvesteringar under en tid, då banker och låneinstitut tillgrep en åtstramad penningpolitik. Brukets gamla arbetarstam hade tack vare bolagets energiska strävanden haft sitt levebröd tryggat under ett ekonomiskt osäkert skede.

DE NYA ÄGARNA

Peder Thilén 87 aktier

Bengt Ekholm 87

Sven-Olof Sandberg 87

Eric Sjögren 87

Leif Thilén 2

Summa: 350

Vid ordinarie bolagsstämma den 3/11 1949 innehades aktierna av följande personer och i nedannämnda antal:

Peder Thilén 118 aktier

Leif Thilén 116

Eric Sjögren 116

Summa: 350

Aktiekapitalet bestämdes i bolagsordningen till lägst 350.000 kr och högst 1.050.000 kr, aktierna lydde på 1.000 kr och aktiebreven var ställda till viss person. Alla aktier medförde lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinster.

Sven-Olof Sandberg hade fått till uppgift att sköta sulfatfabriken. Det visade sig snart, att den i sitt dåvarande skick inte var kapabel att förse pappersbruket med tillräcklig sulfatmassa.

Jag återkommer till de åtgärder, som han och övriga medhjälpare företog för att öka kapaciteten i kokeri och sodahus.

VATTENFÖRSÖRJNINGEN

Man kan såga, att vattentillgången i Visman ständigt gav anledning till bekymmer. Styrelsen uppdrog i man 1947 åt kaptenen i K. Vig- och Vattenbyggnadskåren, N. E. Sandin, att utarbeta förslag till vatten- och avloppsledningar vid Bäckhammar. Dessutom begärdes hos Västerbygdens Vattendomstol reglering av vattentillförseln från Vismen och Silsjön. Uppdraget att utarbeta förslag till vattenreglering lämnades till Stellan Jacobsons Ingenjörsbyrå, Göteborg, vilket här skall refereras och delvis citeras.

Resultatet av undersökningen var följande:

Vismen

Sjöareal 6 km²,

Nederbördsområde 60 km'.

Övre magasinsgräns + 99,40.

Undre magasinsgräns + 97,40.

Regleringshöjd 2,00 m.

Magasin 12 mill. m³.

"Normal tappning får icke överstiga 1,75 m'/sek. Tappningen får icke något ögonklick understiga

0,20 m³/sek., såvida icke tillrinningen till sjön är mindre. I medeltal skall under vardagsdygnen framsläppas minst 0,50 m³/sek.

Visman vid Jonsbol Nederbördsområde 85 km².

Sälsjön

Nederbördsområde 14 km².

Areal 2,1 km².

Regleringshöjd 1 m.

Magasin 2 mill. m³.

Visman vid Bäckhammar

Nederbördsområde 185 km².

Oreglerad vattenföring:

Medelvattenföring 1,5 m³/sek.

Vattenmängd med 75% varaktighet 0,5m³/sek

Normal lågvattenföring 0,2m³/sek

Sammanlagda sjöarealen utgör 6,9% av nederbördsområdet.

Om Vismen och Sälsjön skötas rationellt, kan de reglerade vattenföringarna beräknas till följande värden:

Under halva året 1,1 m³/sek.

Under 9 månader 0,9 "

Under hela året 0,8 "

Dessutom måste man räkna med att vattenföringarna vid exceptionella lågvattenår kan gå ner till

0,05 ms/sek., vilket emellertid torde inträffa ytterst sällan.

Göteborg den 20 maj 1950. Stellan Jacobson.

TEKNISKA FÖRBÄTTRINGAR 1940-TALET

I det föregående har jag berört det allmänna tillståndet vid Bäckhammars bruk vid tiden för det nya bolagets tillträde 1945. Där nämndes också, att tekniska experter av skilda slag rådfrågades, innan det omfattande nydaningsarbetet kunde ta sin början. Hår lämnas nu en närmare redogörelse för de av bolaget företagna tekniska förbättringarna. I ett särskilt avsnitt behandlas nybyggnader och anskaffandet av nya maskiner jämte övriga åtgärder, som styrelsen fann vara nödvändiga.

Bäckhammars dåvarande kokeri förmådde inte förse sulfatfabriken med erforderlig mängd massa för papperstillverkningen. Den nya ledningen lade ned mycket arbete och stora kostnader på att förbättra utrustningen i kokeriet.

Kapaciteten var beroende av den mängd vitlut man kunde få fram i sodahuset. För att höja sodahusets kapacitet drog man därför svartluten genom en ekonomiser, som var friställd från ångpannan. Därefter tog man itu med att reparera kokeriet och sätta in en del nya maskindelar i stället för de förslitna.

I kokeriet stod två roterande, nitade kokare, rymmande 24 kbm vardera samt en äldre svetsad massakokare, som inte rymde mer än 8 kbm massa. Den sistnämnda revs ut och en av de större utdömdes. I stället insattes två från Frövifors köpta begagnade kokare, även de roterande och rymmande 18 resp. 24 kbm.

Den mindre av dem var vattengassvetsad, tillverkad av Pintsch i Tyskland och Sveriges äldsta i bruk varande kokare av det slaget. Då den utdömdes 1952, önskade man på flera håll undersöka denna i tekniskt avseende intressanta kokare. Sålunda granskades den på Chalmers Tekniska Institut i Göteborg och av Ångpanneföreningen. Svetsningen visade sig då vara så väl utförd, att man inte lyckades upptäcka skarvarna.

Den andra Fröviforskokaren var nitad men av något yngre tillverkningsdatum. Den nyttjades, tills gamla kokeriet 1956 nedlades.

Dessa båda kokare hade betingat ett pris av 30.000 kr, monteringsarbetet kostade 14.330 kr., Maskiner, ändringar och reparationer drog en kostnad av sammanlagt 24.000 kr.

ÅNGCENTRAL OCH SODAHUS

Sodahuset bestod av två roterare, vardera försedd med två smältugnar och en varpa. I allmänhet körde man endast en roterare, men varpan tillhörande ena aggregatet användes för att förindunsta tunnluten med rökgaserna från den direkteldade ångpannan.

Vanligen beredde sodahusets kapacitet inga svårigheter, men man måste tillsätta extra bränsle. Styrelsen hade planer på att övergå till ett modernt sodahus, t.ex. system Tomlinson, men på grund av att en sådan övergång skulle kräva stort kapital, måste planen skrinläggas.

För att kunna öka produktionen av massa och papper var det nödvändigt att även ångproduktionen höjdes. Emellertid var den gamla pannan, byggd 1910, för liten. Från Munksjö AB inköptes därför en begagnad panna och ingenjörsfirman Siegborn i Stockholm anlitades för att göra installationsarbetet. Arbetet medförde dryga kostnader och tog lång tid. Först på senvåren 1949 slutfördes det. Då hade den senare omnämnda pappersmaskinen PM III redan varit i gång en tid, men på grund av ångbrist måste man stödelda med en lånad lokomobil, som eldades med ved.

ÖVRIGA BYGGNADER

Vid Bäckhammar fanns tidigare en mindre mekanisk verkstad. Bolaget beslöt 1947 bygga en ny och förse den med moderna maskiner. I samma byggnad inrymdes garage för brukets lastbilar samt förrådslokaler. Hösten 1949 stod byggnaden färdig.

Två nya tjänstemannabostäder och två arbetarbostäder uppfördes 1948. Disponentbostaden Haga inköptes 1949. Brukets gamla mjölkbutik och livsmedelsaffär byggdes om samma år och moderniserades.

RÅVARUFÖRSÖRJNINGEN 1945

Det har redan anmärkts, att sulfatfabriken vid Bäckhammar vid övertagandet 1945 inte kunde producera tillräcklig mängd massa för pappersbrukets behov. Så länge produktionen ej uppgick till minst 8.000 ton per år, var det omöjligt att hålla PM III i full drift. På grund därav vållade denna maskin bolaget ständiga bekymmer och bringade avsevärda ekonomiska förluster. Under de första åren köptes största massabehovet från Iggesund. Massapriset hade höjts, sedan leveransavtal först hade uppgjorts med Iggesund till förmånligt pris.

Kort tid efter tillträdet företog bolaget gallringar av bolagets skogar samt en omfattande avverkning av massaved och timmer. Men råvaruförsörjningen var därmed inte mer än delvis tryggad. I september 1949 måste ordföranden beteckna försörjningen med främmande massa såsom bolagets största problem.

Vid övertagandet av Bäckhammar 1950 fanns i lager cirka 6.000 kbm massaved, från Krontorp kunde 4.000 kbm erhållas och från Katrinefors AB cirka 2.000 kbm, alltså sammanlagt 12.000 kbm, vilket ansågs tillräckligt för den närmaste tiden.

PRODUKTION OCH FÖRSÄLJNING KRIGSÅREN

Under krigsåren nödgades de statliga myndigheterna i vårt land och i andra europeiska länder införa bestämmelser om begränsad råvarutilldelning, bl. a. gällde detta textilvaror av alla slag. Därav drabbades framför allt industrier, som tillverkade skördegarn, bindgarn, linor m. m. samt handdukar, servetter, lakan osv. Regleringarna medförde bl. a. stark efterfrågan på kraftspinnpapper.

Redogörelsen för pappersproduktionen vid Bäckhammar bör inte avslutas utan ett omnämnande av vissa vetenskapligt intressanta experiment, som utfördes vid Bäckhammar och som utgjorde ett led i spinnpapperstillverkningen.

Experimenten utfördes av professorn i pappersteknik vid dåvarande Tekniska Högskolan Börje Steenberg, numera chef vid Svenska Träforskningsinstitutets papperstekniska avdelning i Stockholm. Det var tack vare sina förbindelser med ingenjörerna Sven-Olof Sandberg och Bengt Ekholm, som Steenberg 1945 kom att förlägga sina papperstekniska experiment till Bäckhammar. Vid förfrågan har han själv i brev meddelat följande därom:

'Bäckhammars Pappersbruk var det första bruket i Sverige, där våtstarkt papper tillverkades. Metoden att använda melanminharts för våtförstärkning hade utarbetats av oss på träforskningsinstitutet under åren 1943 och 1944. Det var mycket svårt för oss vid det laget att få något bruk intresserat göra våtstarkt papper. Genom leveranser från Bäckhammar av spinnpapper för tillverkning av papperssnören (kriget var ännu inte slut) hade man där kommit på tanken att en våtförstärkning skulle vara av värde. Om jag inte minns fel var det i första hand Ekholm som var intresserad av detta.

En provtillverkning utfördes i Bäckhammar, i vilken medverkade utom Steenberg nuvarande teknologie licentiaten Bertil Ivarsson, överingenjör i Kvarnsveden, samt ett kvinnligt laboratoriebiträde. Bäckhammar hade inget laboratorium utrustat härför och det material vi arbetade med var mycket känsligt och det var nödvändigt sätta upp ett särskilt laboratorium på platsen.

Beredningen av konsthartslösningarna och deras mognad skedde under mycket primitiva förhållanden. Tillverkningen blev lyckad och jag deltog senare i fabriksförsök med spinning av papperssnören av detta papper. Vidare tillverkades oceanpapper av våtstarkt papper. Detta papper hade självklart mycket goda egenskaper. Någon egentlig tillverkning kom emellertid inte igång, dels beroende på att intresset för spinnpapper avstannade efter kriget, dels beroende på att de tekniska anordningarna för upplösande av konsthartset inte fanns. Tillverkning av hartslösningen är mycket känslig och kunde inte tillfredsställande reproduceras med den egna personalen.

EKONOMISKT RESULTAT 1945 - 1950

Det ekonomiska resultatet av bolagets verksamhet försämrades för varje år. Från den 1/1 1945 till den 3016 1946 producerades omkring 6.500 ton färdiga produkter. Försäljningsvärdet med avdrag för returer, kommissioner och rabatter belöpte sig till 4.110.017 kr. Verksamhetsårets nettovinst utgjorde 47.208 kr.

Under räkenskapsåret 1/7 1946-30/6 1947 tillverkades sammanlagt 5.471 ton papper och 1.388 ton impregnerad takpapp. På den svenska marknaden såldes 2.127 ton papper, på utlandet 3.344 ton.

Tack vare inmonterandet under året av två nya sulfatkokare kunde dock tillverkningen av massa höjas, så att årets kraftpappersproduktion uppgick till cirka 6.000 ton, varav 2.200 ton såldes i Sverige och 3.490 ton på den utländska marknaden. Nettoförsäljningsvärdet utgjorde 4.846.000 kr, därav cirka 801.000 kr för levererad takpapp. Även detta verksamhetsårs ekonomiska resultat pressades ned av dryga omkostnader i samband med stora nyinvesteringar. Den balanserade vinsten var 21.144 kr, men årets vinst blev endast 760 kr.

Nettoförsäljningsvärdet under verksamhetsåret 1/7 1948-3016 1949 steg till cirka 5.400.000 kr, därav 507.000 för byggnadspapp. Årets nettovinst utgjorde 377 kr och sedan 5.000 kr överförts till reservfonden, kunde 16.521 kr balanseras i ny räkning.

Emellertid råkade bolaget under året i betydande ekonomiska svårigheter som en följd av ovannämnda nyinvesteringar. Penningmarknaden kännetecknades vid den tiden av bankernas och låneinstitutens begränsade utlåningar för nyinvesteringar. Det blev därför nödvändigt för bolaget att i april 1948 ta kontakt med Göteborgs Köpmannaföreningars Ackordscentral.

Tack vare ett energiskt ingripande lyckades. centralens inspektör, Georg Nilson, få till stånd ett moratorium, varigenom bolaget genom att följa en uppgjord amorteringsplan kunde färdigbygga de påbörjade anläggningarna. Att extraordinära åtgärder inom den närmaste tiden måste vidtagas hade dock styrelsen klart för sig. Jag återkommer härtill i ett följande avsnitt.

LIKVIDITETSSVÅRIGHETER

Direktör Anton Dahlin i WEB föreställde Thilén, vilka svårigheter han åsamkade banken genom sitt egenmäktiga förfarande. Då han inte ville taga reson, sades lånen i WEB upp till betalning. Thilén vände sig då till Skandinaviska Banken och lyckades där erhålla kreditiv och checkräkning.

Som sina förtroendemän i Bäckhammars styrelse insatte nämnda bank 1948 disponent Otto Åkerström, Riddarhyttan, och dåvarande inspektören Georg Nilson. Den sistnämnde blev styrelsens ordförande. På bolagsstämma den 28 augusti 1949 begärde Peder Thilén entledigande som verkställande direktör, Nilson avsade sig samtidigt ordförandeskapet. Till ny verkställande direktör utsågs Georg Nilson och Otto Akerström blev ordförande.

I en av Georg Nilson uppgjord balansräkning av den 31/12 1948 upptogs bolagets skulder till 2.496.024 kr, balanserade vinstmedel utgjorde 21.144 kr och årsvinsten belöpte sig, före avsättningen till skatter, till inte mindre än 729.658 kr.

Enligt särskild specifikation över brandförsäkringsvärden synes bolaget ha haft god täckning för sina skuldförbindelser, varför den ekonomiska ställningen inte kan betecknas såsom hopplöst svag. Skogs- och jordbruksfastigheterna var försäkrade till ett värde av 1.400.000 kr, industribyggnaderna 821.000 kr, ekonomibyggnader och bostäder 687.850 kr, nyanläggningar 3.604.000 kr, maskiner 2.532.000 kr, inventarier 242.000 kr samt råvaror, förbrukningsartiklar och lagrat papper 2.190.000 kr.

I september 1949 konstaterade Skandinaviska Banken, att Bäckhammars kredit nyligen hade höjts till 2,7 milj kr, ett belopp som banken snarast möjligt önskade reducerat till 2,5 milj. Samtidigt förelåg en uppsägning på sex månader från Peder Thilén, som ville avgå som teknisk ledare och försäljningschef den 31 oktober nämnda år.

Styrelsen godkände uppsägningen. Med reservation för Skandinaviska Bankens ännu ej inhämtade medgivande beslöt styrelsen tillerkänna Thilén full lön under den tid, han skulle kvarstå i brukets tjänst utan skyldighet att under tiden utföra något arbete för bolagets räkning.

Thilén hade i skrivelsen framställt stora ekonomiska anspråk och krävde bolaget på en summa av drygt 86.900 kr, medan styrelsen hävdade, att Thilén i stället var skyldig bolaget 85.000 kr. Hela frågan skulle utredas och underställas bankens styrelse, så att uppgörelse kunde komma till stånd inom närmaste tiden.

På ordinarie bolagsstämman den 80/11 1949 godtog inte Thilén balansräkningen. Han lyckades genomdriva, att besluten rörande balansräkningen, ansvarsfriheten och vinstmedlens disposition skulle få anstå till januari 1950 och att bolagsstämman då skulle få fortsätta i Göteborg. Styrelsen beviljade hans begäran.

Eftersom Thilénarna inte kunde betala banken skulderna på 2,7 milj. kr, inlämnades konkursansökan. Den behandlades inför Östersysslets Domsaga första gången den 10 mars 1950, men uppskov beviljades Peder Thilen till den 24 mars, då han trodde sig kunna överflytta krediterna till annan bank. Detta lyckades dock inte och vid bolagsstämma den 23 mars måste Thilénarna överlåta företaget till banken.

BÄCKHAMMARS BRUK AB TIDEN 1950-1969

På hösten 1950 intresserades direktörerna Nathhorst och Hasselblad av Skandinaviska Banken för att inköpa Bäckhammarsbruket, och den 2 oktober blev det klart. Tillträde skulle ske omedelbart.

Nathhorst blev civilingenjör vid KTH år 1931. Styrelseordförande i Bäckhammars Bruk AB under åren 1951-1966.

Hasselblad är grundare av Hasselblads Fotografiska AB. Styrelseordförande i Bäckhammars Bruk AB 1966-1969.

FABRIKERNAS UTRUSTNING VID FÖRSÄLJNINGEN ÅR 1950

Sulfatfabriken hade en tillverkningskapacitet av 8.000 t/år och var utrustad med 2 roterande kokare och 6 diffusörer. Det fanns emellertid plats för ytterligare en kokare och några diffusörer. I sodahuset fanns 2 roterugnar, vardera med 2 smältugnar. Till varje roterugn hörde en varpa. Mixeriet bestod av 3 kalkmixar för kalkning, klarning av vitluten och mesans tvättning. Mesan rentvättades ytterligare i ett roterande mesafilter och trycktes ut på mesaupplaget med luft.

Bäckhammar hade kanske världens enklaste och i drift billigaste renseri, men det fungerade bra. Det hade en Wiggers huggmaskin och framför denna en lång kättingtransportör, på vilken lastbilschaufförerna avlastade sin ved. Sedan gick veden automatiskt in till huggen. En man såg till det hela inklusive flissåll och fliselevator till kokerivinden.

Massan från sulfatfabriken pumpades till pappersbruket, där man hade silning. Massan för de två MG-maskinerna PM I och PM II maldes i 3 holländare och en jordankvarn. Framför maskinerna hade man en liten jordankvarn för PM II och en större för takpappfabriken. Följden blev att driften inte kunde hållas i jämn och full gång.

Takpappfabriken och impregneringsfabriken med byggnad, maskiner och övrig utrustning hade kostat bolaget cirka 800.000 kr. Den mångcylindriga upptagningsmaskinen jämte ett nytt laboratorium hade en total anskaffningskostnad av cirka 1.500.000 kr. Med tiden visade det sig emellertid vara mindre lönsamt att tillverka råpapp på denna maskin.

Dess kapacitet var betydligt större, än Bäckhammar behövde för egen impregnering, varför en del råpapp måste säljas. Genom att sulfatfabrikens massa inte räckte till, måste kraftmassa inköpas från annat håll och därigenom blev tillverkningskostnaden för papperet för hög. Man övergick därför till att även tillverka råpapp för wellpappindustrien med inblandning av pappersavfall. Bäckhammar producerade till och med en speciell kvalité innehållande 30% mesa enligt en av ingenjör S. M. Hjelte föreslagen metod.

Maskinen var dock inte särskilt lämplig för tillverkning av kraftpapper. Då Bäckhammar år 1950 fått nya ägare, byggdes maskinen åter om med ett nytt viraparti, ny glättstapel m.m. för att även kunna tillverka kraftliner. I detta skick har PM Ill, som den kallades varit i kontinuerlig drift till och med den 1 augusti 1962, då den friställdes i samband med att PM V togs i drift.

Som avslutning på föreliggande framställning meddelas här den mycket goda ordertillgången på kraftpapper den 31 mars 1950:

UTVECKLINGSPROGRAMMET

Som förut nämnts hade styrelsen redan år 1951 i princip bestämt att bruket skulle utbyggas för en kapacitet av 110 ton kraftmassa per dygn. Man inledde allvarliga förhandlingar med leverantörer av kokeriutrustning och sodahuspanna, men på grund av det häftiga konjunkturomslaget efter Korea-haussen och därigenom orsakade osäkra förhållanden, uppsköts beställningarna.

Men på styrelsens sammanträde i januari 1958 togs frågan upp på nytt. Ordföranden erinrade om händelserna från oktober 1950, då det nuvarande bolaget tog hand om. Bäckhammar samt om det för bruket goda försäljningsåret 1951 och det svaga 1952. Inom styrelsen hade olika alternativ om brukets framtid diskuterats. Målsättningen var att av Bäckhammar skapa ett konkurrenskraftigt medelstort pappersbruk.

Det skulle byggas en ny fabrik, och den skulle förläggas ett stycke väster om gamla bruket på den inköpta tomten. Nu hade slutligt beslut fattats om ett anslag av 5 milj. kr för ett nybyggt sodahus med mixeri m. m. Dessa nyanläggningar betecknades såsom Etapp I i den av överingenjör Sahlberg med ledning av experternas utlåtande uppgjorda generalplanen. I Etapp II var kokeriet huvudinvesteringen och i Etapp III en ny pappersmaskin. I verkligheten kom Etapp III att bliva färdig före Etapp II.

De olika etappernas omfattning framgår i grova drag av nedanstående sammanställning.

UTVECKLINGSPROGRAMMET

På styrelsens sammanträde i januari 1958 togs frågan upp på nytt. Ordföranden erinrade om händelserna från oktober 1950, då det nuvarande bolaget tog hand om. Bäckhammar samt om det för bruket goda försäljningsåret 1951 och det svaga 1952. Inom styrelsen hade olika alternativ om brukets framtid diskuterats.

Målsättningen var att av Bäckhammar skapa ett konkurrenskraftigt medelstort pappersbruk. Det skulle byggas en ny fabrik, och den skulle förläggas ett stycke väster om gamla bruket på den inköpta tomten. Nu hade slutligt beslut fattats om ett anslag av 5 milj. kr för ett nybyggt sodahus med mixeri m.m. Dessa nyanläggningar betecknades såsom Etapp I i den av överingenjör Sahlberg med ledning av experternas utlåtande uppgjorda generalplanen. I Etapp II var kokeriet huvudinvesteringen.

Det var nödvändigt att först bygga sodahuset, ty därigenom skulle man få ånga för nytt kokeri och ny pappersmaskin. Sodahuspannan inköptes från Jönköpings Mekaniska Werkstad AB. Den utfördes med tanke på framtida alstring av elkraft i mottrycksturbin för 40 atö tryck. I övrigt var den av konventionellt utförande. Elektrofiltrer beställdes hos Svenska Fläktfabriken.

Svartlutsindunstningen blev en 5-stegs vakuumanläggning från Rosenblads Patenter. Till mixeriet köptes en kontinuerlig Dorr-anläggning från Hedemora Verkstäder. Då man ej på länge kunde tänka på att bränna om mesan, tog man ej med s.k. grönlutklarning i denna etapp. För att utjämna variationerna i ångförbrukningen köptes en ångackumulator på 250 m³ från Hedemora Verkstäder.

Planering av etappernas byggnader hade gjorts under medverkan av Stadler, Hurtler & Co. Bolaget hade lyckats få sträckningen av den nya vägen mellan Kristinehamn och Gullspång dragen betydligt längre åt väster, varigenom fabriksområdet mellan den gamla och den nya vägen blev tillräckligt stort för en normal utveckling av fabrikerna.

Byggnadskonstruktionen för sodahuset bestod av en pannstomme med utvändiga järnpelare, och först efter pannmontaget blev tegelväggarna uppmurade. På det sättet kunde montaget påbörjas tidigare än vid betongskelett med tegelväggar.

Det blev en pressad byggnadstid, och även maskinleverantörerna hade hårda villkor beträffande tid för leverans och montage. Sommaren 1956, just som Vattendomstolen givit Bäckhammar provisoriskt tillstånd att starta första delen av fabrikernas utbyggnad, kunde sodahuset sättas igång. Det blev en mycket stor förbättring av driftförhållandena för sulfatfabriken. Det blev minskade kostnader för arbetslöner, värme samt natriumsulfat och kalk.

UTBYGGNADSETAPP II

Bäckhammar bestämde sig för ett kontinuerligt kokeri enligt Ka-myrs system. Vid denna tidpunkt fanns inte många sådana anläggningar i drift, och de som fanns hade inte nått den fulländning, som nya anläggningar sedan skulle få. Det var alltså ett djärvt grepp av bolaget att välja kontinuerligt kokeri. Fördel med detta system är, att anläggningskostnaderna blir billigare mycket tack vare att byggnaden blir mindre än för ett diskontinuerligt kokeri. Arbetskostnaden blir mindre, och värmebehovet blir avsevärt lägre.

Närheten till KMW, som skulle bygga anläggningen, ansågs vara en trygghet, för att eventuella fel snabbt skulle bliva avhjälpta. Sedan byggnadstillstånd hade beviljats 1 september 1955 köptes Kamyr-kokeriet i oktober. KMW stod som leverantör även för tvätteriet.

Det kontinuerliga kokeriets utrustning består av en 20 m hög kokare, vars volym är ca 180 ms. Vid sidan av denna ligger en flisbinge, från vilken flisen går i en jämn ström ned i en förvärmare och matas in i kokaren genom en högtryckspump. Kokaren står ständigt under ett tryck av 11 atö. Temperaturen inne i kokaren är 170^°C. Flisen rör sig nedåt i kokaren och blir härunder "uppsluten". Massan och luten utmatas kontinuerligt ur botten på kokaren. Det finns många sinnrika konstruktioner i kokeriet, som gör att det kan fungera så bra, som det gör. Det är t. ex. nödvändigt, att massan är likartat kokad och har maximal fiberstyrka.

För tvättningen av massan levererade KMW 1 st. skruvpress från Thunes Mek. Verkstad, Oslo, och 2 st roterande zonfilter, vars dimensioner är 3,0 m i diameter x 3,7 m i längd. Då tvättningen av massan ej var så bra som önskvärt, insattes år 1961 ytterligare en skruvpress. Den tvättade massan befrias i sileriet från kvist på 3 st Jönssons kvistfångare. Därefter sker silning i 2 st Biffar-silar, och massan Törtjockas på 2 st Strindlund-filter, som är 2,0 m i diameter x 2,5 m i längd.

I samband med kokeriets uppförande fick man ordna med blåsning av flisen från renseriet i gamla bruket. Det var en lång transport och stor höjdskillnad upp till en cyklon ovanpå kokeritaket. Denna anläggning innebar dock inga större problem.

Den från massan sorterade kvisten maldes till s. k. kvistmassa varav gjordes kvistpapper på PM Il. Viss tid inblandades den också i cn billigare kraftlinerkvalitet, som såldes till något reducerat pris. Senare har det ordnats så att kvisten återföres till kokaren och kokas om.

Driften i kokeriet kom igång i september 1957. Tyvärr kunde man snart konstatera, att kvaliteten på massan var långt ifrån bra. Svenska träforskningsinstitutet gjorde undersökningar och kunde konstatera detsamma. Nu stod mycket på spel för Bäckhammar och andra fabriker, som just satt igång liknande kokerier, samt några, som beställt anläggningar. Bäckhammar tog initiativ till samarbete med Billeruds AB, som hade startat en kokare i Gruvön.

Vidare önskade Skogsägarnas Cellulosa AB i Mönsterås, som hade 2 kontinuerliga kokare i beställning hos Kamyr och Träforskningsinstitutet massor av undersökningar samt försök i fabrikerna genom ändringar på apparaturen. Det viktigaste felet var, att massan vid hög temperatur skadades av bottenskrapan. Genom att taga ut svartlut i nederdelen av kokaren, kyla denna och leda den tillbaka till kokaren, kunde felet till största delen avhjälpas. Senare har man utvecklat den kontinuerliga kokningen, så att massan nu är lika bra om inte bättre från de kontinuerliga kokerierna.

Intressant är, att det ovannämnda samarbetet blev upphov till den s.k. "kontinuerliga klubben", en sammanslutning av ingenjörer från alla sulfatfabriker i Skandinavien, som har kontinuerliga kokerier. Dessutom är representanter från Kamyr och Träforskningsinstitutet med på klubbens sammanträffanden, som sker en gång om året. Man diskuterar helt öppet och delar med sig av sina erfarenheter. Detta samarbete har haft mycket stor betydelse.

Felet på koksystemet orsakade Bäckhammar mycket stora förluster och det uppstod en allvarlig tvist mellan å ena sidan Kamyr och KMW och å den andra sidan Bäckhammar. Sedan själva felet avhjälpts kunde tvisten lösas på ett tillfredsställande sätt i december 1960, genom att Bäckhammar fick ersättningsleveranser av maskiner för kokeriet.

UTBYGGNADSETAPP III

Det var mycket viktigt för Bäckhammar att så fort som möjligt få ökad produktion. Självklart ville man gå in för papper. Det föll sig naturligast att ytterligare sätta upp en MG-maskin. Offert på en sådan hade infordrats från flera maskintillverkare. Det visade sig, att offerten från 0. Dörries AG i Düren, Västtyskland, var den för Bäckhammar lämpligaste med hänsyn till kort leveranstid och ett konkurrenskraftigt pris.

Beställningen lämnades därför till Dörries. Maskinens bredd skulle motsvara en trimmad arbetsbredd av 4850 mm, och hastigheten skulle maximalt vara 305 m/min. Avsikten var att köra förhållandevis stor kvantitet tunna papper, som betingar högt pris. Utloppslådan är för sådana papper särskilt viktig. Därför undantogs denna från beställningen och köptes från Valley Iron Works, Appleton, USA, då denna firma har specialiserat sig på utloppslådor.

I övrigt blev det en ganska konventionell maskin, men en bland de största MG-maskiner, som dittills tillverkats. Den var försedd med suggusk, en sugpress och två varmpressar mot cylindern. Rullmaskinen kom från JagenbergWerke i Dusseldorf, Väst-Tyskland.

Transporten av den stora, 81 ton tunga, MG-cylindern från Düren till Bäckhammar blev en dramatisk historia. Den båt, som transporterade cylindern från tysk hamn till Otterbäcken, var ej stabil nog vid lossningen, utan den fick gå till Karlstad, där KMW:s stora kran flyttade över den till en stor båt från Ahlmarks rederi, som gick till Otterbäcken.

Till Bäckhammar kom den 1 juli efter första järnvägstransport och sedan på trailer på landsväg. Underligt nog var det besvärligt även med transporten av den stora Valley-utloppslådan, då stuvarna tappade den i New Yorks hamn, så att den blev skadad, och Valley Iron Works måste forcera fram en ny låda, men igångsättningen blev ej försenad därigenom.

För massans malning valdes Asplunds raffinatorer. Detta var den första, större kraftpappersmaskin, som utrustades med denna typ av malorgan, men sedan har de installerats på flera ställen. Driften till maskinen är av typ flermotordrift, levererad av Siemens. Montaget forcerades, och man kunde starta hösten 1956. Då fattades det en hel del av byggnadsarbetena, men det gick att köra papper i alla fall.

Det dröjde ej så länge, förrän det visade sig, att den stora cylindern till PM IV var behäftad med ett allvarligt, tekniskt fel, då godstjockleken i manteln var ojämn. En del av pappersbanan torkade sämre. Papperskvaliteten blev givetvis lidande, när två tredjedelar av pappersbanan blev för torr och resten för fuktig. Det drog ut på tiden, innan tvisten kunde lösas. Båda parter hade enats om att den tyska professorn Brecht skulle som expert gå igenom hela ärendet.

Hans utlåtande bekräftade till fullo Bäckhammars anmärkningar. Dörries hade tydligen i sin verkstad råkat ut för ett oförklarligt missförstånd under den invändiga svarvningen av manteln. De förband sig att leverera en ny cylinder. Det blev ett par nya cylindertransporter på vägen till Otterbäcken, ty den felaktiga cylindern skulle också fraktas tillbaka. Intressant i denna affär är, att i samband med förhandlingarna kom frågan upp om att glätta MG-papper.

Sådant papper har normalt en exceptionellt hög glans på den sida, som legat mot cylinderns slipade mantelyta, men ganska rå yta på den andra sidan. För flera användningsområden för kraftpapper skulle det vara en fördel, att den råa ytan bleve slätare. Dörries hade erfarenhet härav, och i samband med den nya cylindern levererade de en glättstapel till Bäckhammar, som monterades in samtidigt med cylindern i oktober 1959.

Effekten på papperets kvalitet blev oerhört stor. Det blev inte längre sprött papper på ena sidan och för fuktigt på den andra. Det dubbelglättade papperet blev också en succé, och Bäckhammar fick stora order härpå från bl. a. tillverkare av gummerat, papper (klisterremsor). Automatisk ytviktsmåtare, speciell, effektiv rening av massablandningen från slemklumpar och fiberknutar, omedelbart innan den flyter in på maskinen, var ett par av många åtgärder, som hjälpte till att höja kvaliteten. Slutresultatet blev, att Bäckhammars kraftpapper fick ett stadgat rykte som förstklassigt.

RATIONALISERINGSPERIODEN 1958-1960

När de tre första etapperna var igångsatta, blev det en välbehövlig paus i de stora investeringarna. Men denna tid användes till en intensifiering av rationaliseringsarbetet. Först gällde det att klara av felen på Kamyr-kokaren och PM IV:s cylinder. Hur detta lyckades efter samarbete med leverantörerna, har redan beskrivits under Etapp II och Etapp III. Det erfordrades dessutom en hel del kompletteringar på det nya bruket och ombyggnaden på det gamla. Kvalitetsfrågorna stod till en början i förgrunden. Tiden måste också utnyttjas för en intensiv kostnadsjakt. Tiderna var svåra, och konkurrensen hård.

Kalkavfallet från mixeriet, den s. k. mesan hade pumpats ut i en hög öster om gamla fabrikerna. Denna hade gått i höjden, och det var mycket svårt att hindra genombrott av de vallar, som lades upp, varvid mesa kom ut i Visman. Vatteninspektionen fordrade att något gjordes, och år 1958 inköptes av Persbol en del av en mosse, som ligger ca 1 km väster om nya fabrikerna och här iordningställdes nytt mesaupplag.

I februari 1959 var det färdigt. Innan man gjorde detta undersöktes, om det inte i stället skulle vara bättre att installera en mesaombränningsugn, varigenom fabrikens kalkbehov skulle återvinnas. Men det visade sig, att man borde vänta härmed, då det fanns andra investeringsplaner, som var mer lönande. När tillgängligt kapital år begränsat, måste man välja bland förslagen och sätta till sidan projekt, som kanske i och för sig har god lönsamhet.

En större reparation och ombyggnad av sodapannan för att få ökad driftsäkerhet och ökad kapacitet var nödvändig. Bolagets planer var nu att så småningom få sulfatfabrikens kapacitet till 180 t/dygn. Den var ursprungligen byggd för 110 t/dygn.

Mixeriet var också i knappaste laget och därför utvidgades det med ännu en Dorr vitlutklarare, som förbättrade tvättningen och ökade kalkutnyttjningen vid en högre produktion. Den uppställdes så, att den kunde infogas i den utökning av mixeriet, som skulle ske, när mesaombränningsugn en gång införes. Ett magasin för glaubersalt byggdes år 1960.

Eftersom den nya sulfatfabriken kunde producera mera massa, än vad pappersmaskinerna kunde förbruka, hade styrelsen våren 1958 beslutat, att sätta upp en upptagningsmaskin för våt kraftmassa. Man skulle få över 35-40 ton massa per dygn för avsalu. En begagnad KMW-maskin med tre pressar inköptes. Arbetsbredden var 3,2 m. Den uppställdes i byggnaden för PM III. Genom sulfatfabrikens högre produktion erhölls en betydande minskning av tillverkningskostnaden per ton massa och därigenom även per ton papper. Högsta årsproduktion av våt kraftmassa för avsalu var år 1960, då 10.900 ton försåldes.

År 1958 började arbetet på att få gator och planer asfalterade. För att hårdgöra ett så stort område, som det hår är frågan om, är kostnaden mycket hög. Asfalteringsarbetena har därför gjorts i omgångar. Samtidigt har ordnats med enhetlig ytterbelysning, samt med brunnar för dagvattnet, så att dessa ledes förbi sedimenteringsbassången. År 1966 var hela områdets gator och vägar hårdgjorda.

UTBYGGNADSETAPP IV

Nytt renseri förlades söder om nya fabriken med vedgård intill detsamma. Vedmottagning med en stor travers för hela buntar på 12 ton. Barkning sker med Cambio barkmaskiner. Huggmaskinerna levererades från Söderhamns Mek. Verkstad, båda av typ Orkan, en större för 300 ms flisitim och en mindre för 150 ms/ tim. De 3 svängsållen var även från Söderhamn. För mottagning av sågflis byggdes en nedsänkt betongficka med Grafströms utmatning. Flisen föres med en stigande 180 m lång remtransportör till toppen av kokeriet.

Ombyggnad av kokeriet för att höja kapaciteten till 180 ton massa per dygn samt förbättring av tvättningen enligt Vatteninspektionens önskemål. Ombyggnaden bestod av nya kvistfångare, typ Dunbar för borttagning av kvisten ur den otvättade massan. Kvisten återföres till flisbingen och blir omkokad. Förstoring av kokaren i toppen samt flera andra förbättringar ingick i arbetet, som utfördes av KMW.

Lagertorn för massa vid hög koncentration byggdes utanför kokeribyggnaden för lagring av upp till 130 ton massa, vilket utgjorde en riklig buffert mellan sulfatfabriken och pappersbruket för att hindra, att ett fel på den ena avdelningen orsakar driftstörning på den andra. Utmatningsanordningarna levererades av KMW.

Tekniskt kontor med laboratorium byggdes på nya området och var klart den 1 juli 1961.

Elkraftförsörjningen kompletterades med en ny högspänningstransformator, elcentraler, fördelningstransformatorer.

Landshövding Nilsson framhöll i sitt högtidstal, att Bäckhammars Bruk är "ett av pionjärbruken i Sverige, då det blir fråga om sulfatcellulosaframställning. Bruket är också det enda i sitt slag i länet, som är beläget öster om Klarälven. Under. många år hade Bäckhammar betecknats såsom fellokaliserat ur transportsynpunkt. Men på senare tid hade en annan uppfattning sakta men säkert arbetat sig fram.

Landshövdingen fortsatte:

"Man har tidigare hört sägas, att Bäckhammar skulle vara fellokaliserat. Fraktläget skulle vara ogynnsamt. Det är med verklig glädje man nu konstaterar, att detta pionjärcentrum fått en chans att leva vidare på ett fullvärdigt sätt. Tvivlet på Bäckhammars framtid bör efter denna invigning vara definitivt slut."

Direktör Wegner höll avslutningstalet:

"Ett viktigt skede i Bäckhammars historia är i och med igångkörandet av den nya pappersmaskinen avslutat. Vi har fått en ekonomiskt konkurrenskraftig storlek på fabriken. Sulfatfabriken, som de senaste åren utbyggts genom mindre ändringar och kompletteringar, kan nu göra 55.000 ton massa och på pappersmaskinerna omvandlas all denna massa till ca 50.000 ton papper.

Den nya maskinen PM V är nu i regelbunden drift sedan försöksperioden avslutats. Maskinen har en hel del specialutrustning och finesser, som gör, att man kan tillverka flera olika kvaliteter på den. Den är emellertid framför allt gjord för att kunna köra högsta kvalitet av s. k. MG-papper, på vilket område Bäckhammar redan förut var en av landets största producenter och nu blir än mer betydande. Vidare skall här tillverkas s.k. oglättat papper för påsar, säckar och asfaltering."

KOMPLETTERINGSTIDEN 1963-1969

Det var mycket dåliga tider, när PM V sattes igång. Härigenom och på grund av svårigheter med pappersmaskinen under igångsättningsperioden blev det ekonomiska resultatet för bolaget avsevärt försämrat. Trots detta beviljade styrelsen under åren 1962-1964 anslag för några större och en mängd mindre investeringar. Bland de senare kan nämnas upprustning av byggnaderna i det gamla bruket. I gamla kokeriet inreddes elektriker-verkstad och förråd för reservdelar. Den gamla verkstaden utvidgades, och ett modernt förråd ordnades genom att ta några garageutrymmen i anspråk. Asfaltering av vägar och planer fortsattes. Dagvattenavlopp med direkt ledning till Visman byggdes.

Indunstningsanläggningen för svartlut hade blivit en trång sektion. Under de gångna åren hade förbättringar utförts, men det blev nu nödvändigt med en utökning. Rosenblads Patenter lämnade in ett förslag, som gick ut på att sätta in en stor indunstningsapparat som sista effekt och koppla samman två av de andra till en effekt, vilket gjorde, att med en del kompletteringar kunde kapaciteten ökas till att motsvara 190 t/dygn kraftmassa. Anläggningen köptes den I februari 1964 och start kunde ske redan i november samma år.

Mesaombränningsugn hade tidigaree varit aktuell, men år 1963 började det nya mesaupplaget bliva så högt, att man skulle bli tvungen att göra en mycket kraftig förstärkning av vallarna. Styrelsen godkände ett förslag på sammanträde den 27 januari 1964. Själva mesaugnen skulle bliva nära 60 m lång och uppställas söder om kokeriet och placeras så att den inte hindrade framtida utbyggnad av pappersbruket eller sodahuset.

Ugnens kapacitet hade bestämts till att motsvara 300 t/dygn kraftmassa. Kostnaden hade kalkylerats till ca 2,6 milj kr. I samband med denna utbyggnad ordnades utrymmen för personalrum för vissa grupper av arbetarna. Mesaugnen köptes från F. L. Smidth & Co, Köpenhamn. Dessutom beställdes ett nytt mesafilter från Hedemora Verkstäder och en skrubber, som skulle effektivt rena de utgående avgaserna från kalkdamm, hos Warkaus i Finland. Som komplettering av anläggningen insattes år 1967 en s. k. grönluts-klarare, typ Dorr, för att få högre kvalitet på den ombrända kaiken.

Genom att grönluten renas undanskaffar man en mängd orenheter, som annars skulle komma in i mesan och sänka halten av verksam kalk. Mesaugnen var en mycket lönsam investering samtidigt som problemet med mesaupplaget klarades av.

Mesaugnen är endast inbyggd i båda ändarna, medan resten befinner sig under bar himmel. Byggnadsentreprenör var Kristinehamns Byggnads AB.

Problemet med sodapannans överbelastning blev mer och mer accentuerade allt efter som produktionen steg. Under 19681969 gjordes stora ombyggnader. Bland annat sattes in dubbla löphål.

År 1966 anskaffades en anordning för tillvaratagande och komprimering av det sediment, som avsätter sig i reningsbassängen. Fabrikens ångbehov täckes till största delen av sodahuspannan. I en äldre panna på gamla bruket brännes kapspån och bark, som faller i nya renseriet.

Som reserv för ångleveranserna inköptes år 1969 en ångpanna för oljeeldning, en s. k. Steam-Blocpanna. Den uppställdes utanför sodahuset och är helt automatiserad.

Slutligen skall nämnas det tryckeri för utförande av flexografiskt förtryck på kraftpapper i rullar, som inköptes år 1968 och kom igång i januari 1969. Det levererades från Windmöller & Hölscher, Västtyskland. Det är utrustat med tre färgverk. Plats för tryckeriet fanns i byggnaden för PM III. Tack vare möjligheten att göra ett sådant förtryck kan man få många nya kunder.

Det som här kallats kompletteringsperioden 1968-1969 har, som vi sett, inte varit någon stillaståendets tid. Utöver vad som nämnts har många åtgärder vidtagits för att förbättra kvaliteten, höja produktionen eller göra arbetsplatsen säkrare.

RÅVARUFÖRSÖRJNINGEN 1962

Bäckhammars skogar, ca 1250 hektar, förmår ju endast täcka en obetydlig del av vedbehovet. Skogarna är i mycket bra skick. Inventering gjordes år 1962 av jägmästare Åkerlund, Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län. På basis av denna uppgjordes en avverkningsplan och en skogsvårdsplan för närmaste 10-årsperiod.

Det timmer, som faller, bytes bort mot massaved. Förr såldes sulfitveden, men senare gjordes ett gemensamt sortiment av tall, gran och björk. Genom denna förenkling uppnåddes fördelar, som uppvägde, att sulfitveden är dyrare.

En del av vedbehovet täckes av sågflis från sågverk i Västergötland. Kvantiteten sågflis i % av hela vedförbrukningen har varierat mellan 8-15%. Under 50-talet var den ved man köpte mest helbarkad sulfatved.

Men sedan blev man tvungen att efterkomma många leverantörers krav att även mottaga obarkad ved. För att klara detta satte Bäckhammar upp en transportabel barkningsmaskin på vedgården. Kvantiteten obarkadad steg så hastigt, att man även fick anlita entreprenörer, som skötte barkning på Bächammars vedgård.

Omkring 1967 var andelen obarkad ved av all ved ca 70% i och med att nya renseriet kom till år 1961, kunde barkningen ordnas rationellt med s.k. enstocksmaskiner av Cambiotyp. Dessa är placerade under traversbanan. De barkade stockarna går på transportörer direkt från barkmaskinerna till huggmaskinen.

Skaraborgs Skogsägareförening i Skövde har varit den dominerande sulfatvedleverantören. Bäckhammar har hela tiden köpt all den sulfatved, som föreningen erbjudit. Det har varit så lyckligt, att alltefter som skogsägarna i Västergötland fått mer att leverera, har Bäckhammar behövt köpa mera.

Redan i början av 50-talet började man i Bäckhammar att använda en mindre del björkved. Det visade sig, att en inblandning av 7-12% kunde ske, utan att kvaliteten på massan föll. Under senare delen av 50-talet föreskrev vedleverantörerna, att fabrikerna måste köpa en viss kvantitet björkved för att få köpa sulfatved av barr.

På 60-talet blev björken emellertid efterfrågad av fabriker, som tillverkar s.k. flutingmassa, och det ovannämnda kravet bortföll. Delar av vedbehovet köpte Bäckhammar från östra Värmland, Örebro län och norra Älvsborgs län, bl.a. från Domänverket.

Kriser på massavedsmarknaden kommer då och då, som vid den s. k. Koreakrisen 1952. Massavedspriserna, som under "boomen" skruvats upp till en nivå, som varken förr eller senare uppnåtts, föll till "normalt" pris. Då bruken hade kontrakt till fasta priser, uppstod en besvärlig situation. Även Bäckhammar råkade ut härför, och styrelsen och verkställande direktören fick lägga ned mycket arbete på att klara av situationen.

Men som sagt sådana kriser fast av mindre omfattning kommer då och då. När det på världsmarknaden blir sämre konjunkturer för massa och papper börjar priserna på dessa att falla. Detta ger snabbt till resultat, att produktionen sjunker, och massavedslagren stiger. I vetskap om att ett prisfall på massaveden är oundvikligt, passar skogsägarna på att hugga så mycket som möjligt, och

skogsägareföreningarna samt privata vedhandlare utnyttjar kontraktens bestämmelser om att de får leverera upp till 10 % över kontrakterad kvantitet. En annan orsak att vedlagret vid sulfatfabrikerna ökar, är att sågflisen måste tas emot i första hand annars stannar sågverken.

FABRIKATIONSVATTEN FRÅN VÄNERN

Vattendraget Visman förmår under normala nederbördsår väl förse bruket med färskvatten, men under långvariga torkperioder kan den minskade vattentillgången förorsaka ett visst produktionsbortfall.

Ar 1959 tedde sig situationen så bekymmersam, att bolagsstyrelsen beslöt att ordna med vattenförsörjning från Vänern.

Vattenbyggnadsbyrån utarbetade ett förslag bestående av en pumpstation vid Brattsand med en sugledning av trätub 340 m lång ut i Vänern. Vidare en tryckledning av eternitrör 400 mm i diameter till fabrikerna, ett avstånd av ca 9 km.

För att spara på investeringskostnaden beslöt man att endast draga ledningen 2/3 av vägen, d.v.s. ett stycke över vattendelaren och låta vattnet därefter ledas i kanaler och en bäck till Visman ovanför fabrikens vattenintag.

Tillstånd att göra denna vattenöverföring har erhållits av markägarna. Runt vattenledningen har en så pass bred markstrimma arrenderats, så att ytterligare en ledning kan nedläggas.

VATTENFÖRORENINGSFRÅGOR

Föroreningen av Visman och Kolstrandsviken, där ån mynnar, har länge varit ett bekymmer för bolaget. När fabrikerna under 50-talet skulle byggas ut, måste bolaget ansöka om tillstånd att få släppa ut avloppsvatten från den förstorade fabriken i Visman. Ansökan uppgjordes av Olof Håkanssons Advokatbyrå och inlämnades till Vattendomstolen den 20 december 1955.

Vattendomstolen ansåg, att ansökan i vissa delar var ofullständig, men lämnade den 1 juli 1956 ett provisoriskt tillstånd för bolaget att köra igång det nya sodahuset. Detta var då så gott som färdigt. Den 29 december 1956 inlämnades nya handlingar.

Bolaget preciserade sedan under skriftväxling med domstolen sina önskemål att gälla följande produktionssiffror:

1:a etappen; max 180 t/dygn kraftmassa

" 110 " papper

2:a etappen; " 180 " kraftmassa

" 240 " papper

I deldom den 29 maj 1957 meddelade Vattendomstolen tillstånd att utsläppa industriellt avloppsvatten för produktionssiffrorna enligt Etapp I och föreskrev villkoren härför.

Under åren 1957-1967 har man arbetat efter denna deldom. Stort intresse och stora kostnader har bolaget ägnat föroreningsfrågan och vidtagit åtgärder utöver vad Vattendomstolen fordrade. Någon av Vatteninspektionens tjänstemän har gjort så gott som årliga inspektionsbesök.

Kontroll över att bolaget sköter reningsanordningarna och granskning av analyserna av avloppsvattnet har utförts av fiskerikonsulent Stenberg i Karlstad. Bolaget har låtit Skogsindustriernas Vattenskyddslaboratorium göra en fullständig kartläggning av förhållandena på vattenföroreningsområdet, dels år 1960, dels år 1967.

Som bolagets juridiska ombud anlitas sedan år 1957 Alrutz' Advokatbyrå, Stockholm, med advokat S. Carlberg som ansvarig handläggare. Under årens lopp har en mängd förbättringsåtgärder vidtagits. För de skador, som gjorts på fisket, särskilt kräftfisket, och för andra olägenheter utbetalar bolaget ersättning till strandägare, fiskare m.fl. Utbetalningarna har fastställts efter förhandlingar med varje sakägare och avsåg även gången tid, i allmänhet från år 1999.

Per år utgör nu det totala ersättningsbeloppet ca 55000:-kr.

Under år 1966 förbereddes ansökan om slutlig dom i vattenföroreningsfrågan av advokat Carlberg och bolagsledningen. Vattenbyggnadsbyrån och Skogsindustriernas Vattenskyddslaboratorium var behjälpliga i vissa frågor. Vattendomstolen hade förhandlingar i Båckhammar den 28 juni till 29 juni 1967.

Dom meddelades den 2 april 1968. I vissa avseenden gick de föreslagna åtgärderna längre ån vad bolaget ansåg rimligt, varför domen överklagades till Vattenöverdomstolen, som meddelade utslag den 18 december 1969, varvid bolagets anspråk i stort sett godtogs.

BLICK FRAMÅT

Här har tidigare sagts, att Bäckhammarsbruket räddades som industriellt företag, när Gösta Schotte köpte det år 1937, när Thilén med kompanjoner övertog det den 1 januari 1945, samt när Carl-Bertel Nathhorst och Victor Hasselblad förvärvade det år 1950. När sedan bruket år 1969 förvärvades av Otterbäckens Industri AB räddades det förmodligen som pappersindustri.

Det hade nu blivit ett så stort samhälle, och det hade byggts så goda fabrikslokaler, att någon form av industri hade det säkert blivit, även om, mot förmodan, det skulle blivit sådana tider, att massa- och papperstillverkningen ej skulle kunnat fortsätta i Bäckhammar. Det har talats så mycket om att en massafabrik måste vara på så och så många årston.

Det är nog svårt att sätta någon gräns. Nathhorst och Hasselblad hade år 1964 låtit ledningen i Bäckhammar göra en utredning om en förstoring av bruket till 125.000 årston för att få en uppfattning över kostnader och ekonomiskt resultat.

Doktor Hasselblad, som efter 1966 var ensam ägare, hade den åsikten, att på lång sikt borde en avsevärd förstoring ske, men han ansåg, att så stora investeringar är för mycket för en person. Skulle en sådan komma till stånd, fordrades att nya intressenter kom in.

Under 1968 kom det fram en möjlighet att sälja Bäckhammar till en seriös spekulant, som hade möjlighet att inte blott driva det i befintligt skick utan även utveckla det. Den viktiga råvarubasen skulle av den nya spekulanten vara säkrad, ty det var Otterbäckens Industri AB, som i sin tur äges av skogsägareföreningarna runt Vänern.

Förhandlingarna ledde till att Otterbäckens Industri AB övertog Bäckhammars Bruk AB från och med den 1 april 1969. Den 14 mars 1969 informerades företagsnämnden i Bäckhammar om försäljningen av direktör Wiklander i Bäckhammar, som vid sin sida hade direktör Johannesson från AB F. W. Hasselblad i Göteborg.

Den 21 april 1969 var det ett nytt informationsmöte med företagsnämnden, varvid doktor Victor Hasselblad, lantbrukare Carl Lindén, lantbrukare Johannes Johansson och direktör Gösta Tiderman lämnade informationer och svarade på frågor.

Det var en bra fabrik, som bytte ägare. Den hade låga tillverkningskostnader, god kvalitet på produkterna och en väl inarbetad kundkrets. Den hade under 50- och 60-talen utvecklats kraftigt, men under åren 1963-1969 hade man fått tid och möjligheter att komplettera sådant, som under expansionstiden ej hunnits med.

Svagheter var låg produktion i förhållande till dagens jättar och hård överbelastning av några avdelningar.

Under de nya ägarna, Skogsägarnas Vänerindustrier AB, som namnet nu ändrats till, kommer säkert Bäckhammarsindustrin att bliva framgångsrik.