Baggböleri

I början av 1900-talet förekom en tämligen omfattande propaganda mot skogsindustrin och särskilt sågverken, som ansågs ha lurat av skogsägande bönder deras skog till alltför låga belopp s.k. baggböleri. Förvisso fanns det många exempel på denna verksamhet. I riksdagen var det en del riksdagsmän som genom lagstiftning ville begränsa skogsindustrins möjligheter att köpa skog. Nedanstående (ofullständiga) text är ett av flera inlägg i debatten

Ur SVENSK PAPPERSTIDNING. Sid 157

Statens skogshushållning gör i denna riktning litet eller intet, och en sådan, som lämpade sig för trämasseindustrien, kunna vi väl från statens sida ej vänta på än ett hundratal af är. Vi lefva ej i Tyskland, där man förstod annat. Om det lagstadgas, att bolag ej få förvärfva skogsegendomar i Norrland, skulle följaktligen bolag, som det kunde ifrågakomma att bilda för utöfvande af trämasseindustri därstädes, ej i ofvanberörda syfte kunna inköpa skogsmarker, åtminstone ej utan stora vanskligheter eller utan kringgående af lagen. Detta skulle i hög grad försvåra för att ej säga omöjliggöra bildandet af dylika bolag, ty man skulle ej finna det vara klokt att starta en trämassetillverkningsaffär utan att äga möjlighet till att försäkra sig om skogsmark, därest sådant skulle visa sig vara nödigt.

Trämasseindustrien i Norrland blefve därefter beroende på. Om redan förut befintliga sågverksbolag vilja anlägga dylika fabriker. Så har redan skett i några fall, och exemplet torde nog få efterföljd, i det att ägare af sågverk med egna skogar inse, att de medelst trämassefabriker kunna ta större valuta af sina skogar än enbart med sågverk. Men alla sågverk ha ej härför nödiga medel eller kunna anskaffa sådana. Trämasseindustrien i Norrland skulle därför endast kunna bli en binäring till några beståndande sågverk.

Vi anse att detta vore sorgligt af flera skäl. Trämassetillverkningen i Norrland skulle aldrig, så länge en dylik lag vore gällande, kunna få den utveckling i omfattning, hvartill de naturliga förutsättningarna kunna ge anledning, och att tänka på pappersbruk för specialtillverkning för export, vore ej lönt. Som binäring till sågverksindustrien skulle trämasseindustrien efvenledes ej gärna komma till den själfständiga och kvalitativa utveckling, som under andra omständigheter vore möjligt. För sågverksmännen skulle ju alltid under långa tider ännu sågindustrien ha företrädet och skogskulturen därefter inrättas.

Från sågverk oberoende trämassefabriker komma otvifvelaktigt att kraftigare framdrifva en intensivare skogskultur. De ha ju intresse af att på möjligaste minsta och närbelägna område utfå sitt råvarubehof. Det är sant att nuvarande undantagslagstiftning rörande skogsfångst i vissa delar af Norrland härför lagt något hinder, men det vore väl ej absolut omöjligt att få rättelse härutinnan.

Man behöfver ej befara att en dylik för trämassetillverkning drifven skogskultur skulle skada sågverksindustrien. Det kommer att visa sig, att vissa trakter äro särskildt lämpliga för massavedsproduktion, andra ej. Och å de senare låter man skogen växa till dess den passar för sågen. Dessutom ha ju sågverksbolagen sina stora väldiga domäner. Dock anar det oss af flera skäl, att sågverksindustrien sett sin bästa tid och att trämasseindustrien är kallad att delvis taga arf. Man skulle kunna säga, att det för en fristående trämassefabrikation i Norrland skulle vara fördelaktigt, om där funnes en stor mängd af själfständiga bondhemman med stora skogsarealer, och detta är sant med en viss modifikation.

Ägare af sådana hemman blifva ju i allmänhet benägna att sälja af hvad de ha och så länge det räcker. Antagligtvis skulle fabrikerna i allmänhet kunna köpa relativt billigt af dem. Men en massavedtillförsel, baserad härå, skulle kunna blifva ojämn och osäker samt med tiden på ett för fabriken vådligt sätt aftaga. Vi känna ju väl, huru skogsbönder från och med Småland upp till högsta nord ej skatta sin skog årligen i mån af dess alstringsförmåga, utan det sker efter penningebehof och tillfälle att få sälja. Därför kan man emellanåt få mer massaved än man önskar och en annan gång för litet. Däremellan sälja bönderna afverkningsrätt å stora eller mindre skogslotter till skogsspekulanter, hvilkas sedermera skeende afverkningar vålla oregelbundenheter i massavedstillförseln.

Men värst är nog att bonden ej har något intresse för skogens värd. Tillgången å massaved i närheten af en nyanlagd fabrik blir på relativt kort tid utpumpad, och man måste sedermera utsträcka sina massavedsköp till aflägsna områden. Det är därför mycket nödigt att trämassefabriker skaffa sig egna skogsområden, dels för att reglera sin tillgång på massaved, dels för att i en mera aflägsen framtid ha råvara att tilltaga, när böndernas leveransförmåga aftagit. Vi hålla det ock för hvarje cellulosafabriks plikt mot sig själf och mot landet att inom sitt naturliga område på allt sätt befordra skogsodling och att härvidlag föregå med godt exempel. Det finnes ju chefer för sådana fabriker, som blott se på några års möjlig förtjänst och låta afskala skogsmarkerna rundt omkring sig i förhoppning om, att massaveden räcker under deras tid, men utan tanke på huru efter dem kommande skola reda sig. Dessa handla orätt ej minst mot egna aktieägare.

En fristående trämasseindustri har ej så stora skäl som sågverkshandteringen att söka få sina anläggningar vid kusten. Under förutsättning af eljest dräglig kommunikationsled, kommer den att söka sig till platser, där billig vattenkraft finnes i förening med skogstillgång. En följd häraf är att den i högre grad än sågverksindustrien har behof af att från kringliggande bygd erhålla landtmannaprodukter.

Liksom det nästan är en förutsättning att landtbruket och landthushållningen måste höjas i Norrland, om denna landsdel skall kunna få en verklig storindustri, blir den senare, i den mån den kommer in där, den kraftigaste sporre för framdrifvandet af ett landtbruk, som kan lämna födoämnen.

Bedröfligt nog lär erfarenheten, att i skogsbygder bönderna i allmänhet hysa ett mycket litet intresse för landthushållning, så länge de ha en vedpinne att sälja. Författaren af detta har en ganska rik erfarenhet af huru svårt det är att vid fabriksanläggningar i sådana trakter kunna framkalla en landthushållning, som något så när motsvarade den tillgängliga åkerjordens beskaffenhet, fastän behofvet af landtmannaprodukter varit stort och höga pris därå bort mana vederbörande till att med flit och nit söka alstra hvad, som kunnat åstadkommas.

Vi tro dock, att om storindustri sådan som t. ex. af pappers- och trämassa i öfrigt kan få trefasad i Norrland, skall den framkalla en intensiv jordbruksdrift å trakter, där sådan öfver hufvud taget kan åstadkommas med någon fördel. Går detta ej med de nuvarande jordinnehafvarne, hvilket tyvärr under nuvarande förhållanden kan vara fallet i ganska stor utsträckning, så är det naturligaste och för landet det bästa, att de ersättas med andra krafter. Att på konstladt sätt söka bibehålla yrkesutöfvare, af livad slag de nu må vara, som ej kunna reda sig själfva, gör dem på längden ej varaktig nytta och skadar landets intressen i öfrigt i allt för hög grad.

Vi tro äfven, att det ej är nyttigt att i Norrland söka framdrifva jordbruk å mark, som därför ej är tjänlig, och att man härvidlag bör se sig för. Oklokt nit i detta hänseende skapar blott nya nödlidande. Bättre då att sådan mark får bära skog, och att ansträngningen för landtbruk göres mera intensiv, där förutsättningarna äro gynnsammare.