Från papyrusrullen till det moderna bokbandet

En bokhistorisk återblick

av Bertil Danielsson

Boken har en lång utvecklingshistoria, som sträcker sig 4—5.000 år tillbaka i tiden. De äldsta böckerna tillkom i kulturländerna kring Nilen samt Eufrat och Tigris. Kina har också en gammal kultur, med säkerhet ännu äldre än den egyptiska, där boken fyllde en stor uppgift både för sin tids lärda och för bevarande av det förvärvade vetandet till eftervärlden.

Vad som finns bevarat från de gamla kulturfol­ken är ler- och trätavlor från Babylonien och Assy­rien samt även Kina jämte papyrusrullar från Egypten och de hellenistiska länderna. Lertavlor med hieroglyf- och kilskriftstecken var opraktiska att föra med sig och handskas med. De gav heller inte så stor skrivyta. Sådana lertavlor var till storleken något mindre än hälften av vårt oktavformat. I detta avseende var papyrusrullen lättare och behän­digare för skrivändamål.

Papyrusväxten förblev också under långa tider från omkr. 3500-talet f. Kr. fram till 200-talet e. Kr. det viktigaste materialet för den tidens bokframställning. Papyrus var ett bra material att skri­va på. Man använde sig därvid av en rörpenna, för­sedd med kluven spets. Bläcket framställdes av växt­ämnen och hade en mörk färg och vacker glans, som bibehållits förvånansvärt väl genom tiderna.

Man skrev på insidan av papyrusrullen, som indelades i ett antal kolumner eller ”sidor”, motsva­rande våra boksidor. En bok kunde utgöras av en eller flera bokrullar, alltefter verkets omfattning. Det fanns också större rullar, vilka vanligtvis användes för vetenskapliga arbeten, och mindre sådana för poesi och andra skönlitterära verk. I Leipzigs universitetsbibliotek bevaras en bokrulle av papy­rus, som är 20 meter lång och omfattar inte mindre in tio ”sidor” eller avdelningar.

Under läsningen rullades papyrusstycket upp från höger till vänster. När bokrullen var färdigläst, måste den rullas tillbaka igen, innan den användes på nytt. För att underlätta den saken begagnade man sig av en käpp, som var instucken i rullen.

Titeln på en sådan bokrulle återfanns i slutet. Det var också vanligt, att man fäste en remsa utan­på rullen, som angav bokens namn.

Det förekom även illustrationer i dessa papyrusrullar. Ett berömt arbete från antiken är Varros Imagines, som utgjorde en samling biografier, där enligt Plinius förekommit inre mindre än 700 bilder av framstående personer. Det som härvid kanske förundrar oss mest är, hur en sådan bok kunde ut­ges i många exemplar, såsom lär ha förekommit.

I Grekland har man funnit spår efter bokrullar från början av 400-talet f. Kr. Från samma tid före­kommer bilder i konsten, särskilt bildhuggarkonsten, om antikens böcker, läsvanor och skrivmaterial. På en vacker relief är bilden av en läsande yngling uthuggen. Den finns på en grav i klostret i Grottaferrata utanför Rom. Ett stilleben med skrivmaterial och bokrulle förekom som väggmålning i Pompeji. Den förvaras nu i Neapels museum. På en annan väggmålning från Pompeji ser man bilden av en läsande flicka, som håller en upprullad bokrulle med sina båda händer. Hon gör på bilden intryck av att vara så försjunken i sin läsning, att hon försum­mat att rulla upp bokrullen med vänstra handen, medan läsningen pågår, som det brukade tillgå. På den s. k. Neumageureliefen ser man bokrullar i ett bibliotek upplagda på hyllor sida vid sida flera lager.

Alla dessa konstverk visar bokens roll under an­tiken och tyder på att det skrivna ordet hade en stor uppgift, även om diskussions- och samtalsformen var mycket vanlig, då det gällde att förmedla vetan­de. Under det klassiska skedet spreds den grekiska litteraturen på papyrusrullar. Även romarna började använda sig av papyrus omkr, år 100 f. Kr., sedan Grekland blivit underkuvat.

Mot slutet av 200-talet e. Kr. kom pergamentet till användning som ersättning för det dyrbara papy­rusbladet. Pergament torde först ha kommit i bruk i Pergamon, den stad, varifrån det fått sitt namn. Det bereddes av djurhud och behandlades på ett spe­ciellt sätt med kalk, krita och pimpsten för att bli användbart för skrivändamål. Pergamentet rullades på liknande sätt som papyrus. Det skars också i lösa blad och därigenom uppkom codexformen, och bo­ken fick ungefär det utseende den har i våra dagar.

Pergamentsboken nämns i litteraturen först under senare delen av första århundradet e. Kr. På 300-talet började skrivarna göra avskrifter på pergament av hela den klassiska litteraturen. Det utbildades en hel stab av skrivare, kalligrafer och illustratörer, och boken fick god marknad och spreds allt vidare till nya länder. Skrivarna var vanligen slavar. De erhöll dock lön för sitt arbete och utvecklade i många fall en utomordentlig skicklighet.

Tack vare denna åtgärd att göra flera avskrifter och den ökade efterfrågan på böcker, uppstod också den första bokhandeln och tillkom även förläggare. Tillkomsten av bokhandeln i Grekland förläggs till fjärde århundradet f. Kr., vilket brukar betecknas som den tidens litterära guldålder. Det är känt, att de mest betydande verken inom poesi, historia och vetandets övriga områden fått stor spridning redan på Sokrates och Aristofanes tid.

Det fanns även stora bibliotek vid denna tid. De mest berömda låg i Alexandria och Pergamon. Det anses ju, att pergamentet kommit i flitigare bruk, sedan den egyptiske konungen upphörde med sina papyrusleveranser till konungen av Pergamon för att denne skapat ett bibliotek, som i storlek och anseende tävlade med Alexandrias.

Under medeltiden blev det i huvudsak munkar­na, som fortsatte denna kulturgärning med avskrift av den klassiska forntidens litteratur. I klostrets skrivarestuga, scriptorium, satt de vid sina skriv­pulpeter och präntade vackra och välformade bok­stäver på pergament. De skar ut fyra pergament­stycken och vek vardera arket en gång, stack dem sedan in i varandra, varefter bladen häftades sam­man. Initialer och illustrationer gjordes sist av allt av i den konsten särskilt utbildade illustratörer. Denna konstfärdighet utvecklades vidare, och med tiden uppstod ett särskilt skrå av bokmålare. De böcker, som munkarna gjorde avskrifter av, var inte endast utförda med stor omsorg utan var merendels också estetiskt tilltalande genom ornament och stili­serade utsmyckningar.

Böckerna från senmedeltiden hade inte boktiteln angiven på bokryggen. Den återfanns i stället på framsidan och översnittet. Quentin Matsys har ut­fört en målning, som föreställer den lärde nederländaren Agidus med en boksamling med titlarna ut­förda på det gamla sättet.

Boken var under medeltiden ännu inte allmänhe­tens egendom i någon större utsträckning. Den fanns till en början knappast utanför universiteten och klostren med undantag av de bibliotek, som skapa­des av furstliga personer. En bok kostade nästan lika mycket som en lantegendom. Det berättas sålunda, att en grevinna av Anjou på 900-talet fått betala 200 får, 3 tunnor korn och några mårdskinn för en predikosamling. Ungefär vid denna tid började ock­så papperet att användas, vilket även bidrog till att bildade och läskunniga personer av borgarskapet kunde skaffa sig böcker.

I Kina men även i andra länder hade man prakti­serat metoden att skära in bokstäver i trätavlor och sedan göra flera avtryck på papper. Under 13- och 1400-talen tillkom sådana xylografiska tryckalster, som man kan beteckna som en början till bok­tryckerikonsten. En av de mest kända s. k. blockböckerna är Biblia pauperum, den fattiges bibel, där både bilder och text ur Kristi pinas historia var skurna i trä.

Som boktryckerikonstens fader räknas Johann Gutenberg från Mainz. Det var han, som kom på den lyckliga idén att gjuta stilar, lösa metallbokstäver, som sedan kunde sättas samman och varieras och på så sätt användas för olika texter. Den med denna metod först tryckta boken, den s. k. 42-radiga bi­beln, utgavs 1454.

Gutenberg själv fick ej så mycken glädje av sin uppfinning. En borgenär, Johann Fust, och hans medhjälpare Peter Schöffer satte upp ett tryckeri, som konkurrerade ut uppfinnaren Gutenberg, vil­ken dog utfattig.

Med den nyare tidens ökade upplysning och läskunnighet blev boken en mera allmän egendom. Böcker blev heller inte så svåra eller dyrbara att anskaffa. Pehr Hilleström har utfört ett par mål­ningar, som är synnerligen belysande för hans tids bokliga intressen. Den ena tavlan är ett porträtt från 1780-talet av en läslysten ung dam. Han har kallat den: Ett fruentimmer sitter och läser samt hennes servant, stående med en kopp thé. Den and­ra målningen En gåsse lånar en piga Dagligt Alle­handa att läsa på gatan.

För vårt lands del har läsintresset varit stort inom så gott som alla folkgrupper. Detsamma gäller i all­mänhet för länder med en hög folkbildning. En in­tressant studie i läsandets psykologi kan man med skäl kalla en målning från mitten av 1600-taler av Gerard Dou, som han kallat Holländsk bondkvin­na läser i en bok.

Om boken varit älskad av många genom tiderna, har den också varit fruktad. In i ganska sen tid har vi exempel på hur böcker förbjudits eller förstörts, då de betraktats som farliga av ledande statsmän och regeringar, vilka varit motståndare till åsikts- och tryckfrihet. Under inkvisitionens tid på 1400-taler förstördes och brändes värdefulla och med möda åstadkomna bokskatter. Offentliga bokbål är emel­lertid ingen sentida uppfinning. Det är känt, att den grekiske filosofen Protagoras böcker blev beslagtag­na och offentligen brända år 411 f. Kr., då dess innehåll inte behagade makthavarna.

För oss som vant oss vid den moderna tidens alla tekniska resurser, även inom boktryckerikons­ten, och som lever i massupplagornas och bokflodernas tidevarv kan det vara värt att studera bo­kens förändring genom tiderna. En sådan tillbaka­blick kan i bästa fall föra det goda med sig, att vi lär oss uppskatta bokens värde och betydelse som vår allra väsentligaste bildnings- och kulturfaktor.