Borkhult sulfatfabrik

Fabriken låg ungefär mitt i bilden.

Borkhult bruk

Bruket var lokaliserat till den översta av de tre forsarna i Borkhult. Massan transporterades på en deacouvillejärnväg till sjön Yxningen, över sjön med ångbåt, vidare med deacouvillejärnväg till Valdemarsvik. Oenigheten mellan brukschef och fideocommisariatet ledde till nedläggningen 1905. Bruket blev spiksmedja och tegelbruk efter nedläggningen. Sulfatfabrikens skorsten revs och teglet användes till ett kyrktorn i Borkhult på 1920-talet. Magasinet på bruket finns kvar, likaså en del av banvallen från bruket till sjön Yxningen och delar av dammen.

Bilder från ca 1920

Bild av grundmur 2006

Bild troligen från 1882

Berättelse Axel Håkanson den 28 juni 1939.

År 1894 började jag min bana inom sulfatindustrien som elev vid Borkhults Cellulosafabrik, belägen i Yxnerums socken Östergötland på Burenskiöldska fideikommissets ägor. Firman hette Borkhults Nya Cellulosafabrik och ägdes av den då på området rätt bekante norrmannen Carsten Hjersing, bördig från Moss i Norge.

I sin födelsestad hade han säkerligen fått intresset för sulfatindustrien från därvarande fabrik. Han byggde på uppdrag av vederbörande ägare Eds och Forsmarks sulfatfabriker, vilka på sin tid ansågos båda moderna och med stor tillverkningskapacitet, Forsmark c:a 3000 ton.

När Borkhult anlades är mig obekant, men troligen var det i slutet av 1870-talet eller början av 80-talet. Även är det mig obekant, vem som anlade fabriken, men troligen var det i samarbete med det stora Burenskiöldska fideikommissets ägare. Detta gods, beläget 1 mil från Björsäters station vid Norsholm Vesterviks järnväg, ägde då mycket stora och orörda skogar, från vilka fabriken nästan uteslutande fick sin ved till såväl massan som till ångalstring.

Under det år, som min anställning vid Borkhult varade, var tillverkningen ca 600 à 800 ton lättblekande cellulosa av synnerligen god kvalitet. Fabriken var, som synes, efter nutida förhållanden, mycket liten men den gav dock sin innehavare en ganska vacker förmögenhet. Den arrenderades denna tid av den förut omtalade Hjersing, som hade kontrakt med godsförvaltningen på även vedleveranserna.

Veden, som var uteslutande gran av allra högsta kvalitet, en nutida sulfatingenjör skulle råka i hänryckning över den, levererades vid fabriken till ett pris av 18 kronor per kubikfamn; den var då savbarkad i skogen och utan några smådimensioner.

Tallveden gick till ångpannan. Det ansågs då omöjligt att få massa av tall

Den färdiga produkten gick på pråmar över ett par små insjöar till järnvägsstationen. Som återfrakt fördes kalksten, som bröts i närheten.

Kraften erhölls från ett vattenfall, som lämnade om jag minnes rätt, omkring 70 hästkrafter. Vid vattenbrist fanns en liten ångmaskin som reserv.

Massaveden var, som förut nämnts savbarkad i skogen och den obetydliga kvantitet som levererades med bark barkades för hand med kniv. Vedens förvandling till kokflis var i det hela lika som än i dag. Där var huggmaskinen, en mycket enkel och hemgjord sönderdelare, flisharpa och transportör till flisbingarna.

Naturligtvis var alla transportanordningar av enklaste slag och nutida storartade anläggningar okända. Det var den mänskliga arbetskraften man mest litade till. För transporten från vedgården till huggeriet användes dock en hästkraft: Det var en karl med häst, som fraktade fram hela vedbehovet.

Vad jag särskilt minns från denna avdelning var, att man fäste stor vikt vid att erhålla jämnstor flis, säkerligen en av faktorerna till den goda massan

Borkhult hade 5 st. små stående kokare av c:a 10 à 12 kbm storlek. Flisen påfylldes som vanligt och likaså vit- och svartluten. Hur kvantiteten färsklut bestämdes minns jag ej, men undras om inte svavelsyran spelade en roll, Det var mycket noga med på grund av koksättet, att lagom kvantitet vätska påfylldes alltefter flisens torrhetsgrad, som lyckligtvis var rätt jämn. Så började kokningen. Att sköta den var en hel konst då cirkulationen i kokaren helt var beroende av den arbetare, som skötte kokningen.

Cirkulationen åstadkoms på så sätt, att med jämna mellanrum ånga avblåstes från kokarens topp, så länge tills vätska från koket medföljde ångan. Var det då för mycket vätska i kokaren, medföljde denna omedelbart ångan, utan att åstadkomma den önskade omsättningen i kokarens nedre skikt. Resultatet vitstickig ojämn massa, Var det för litet vätska, kunde denna helt enkelt inte följa med vid blåsningen till kokarens övre skikt.

Kokningen tog en tid av 3 till 3,5 timmar Kokets avblåsning till diffusören var alltid, åtminstone för mig, en lidandets historia. Utblåsningsventilen var nämligen en vanlig enkel kikkran och som sådan alltid mycket otät på grund av slitning och av att massa trängde in mellan kiken och kikhuset. För att under kokning hålla tätning måste ett särskilt lock iskruvas vid röröppningen.

När då kokarens avblåsning skulle äga rum, måste detta lock skruvas bort och detta var sannerligen ingen lätt sak. För varje mutter, som lossades, sprutade en stråle av kokhet lut och när locket äntligen lossats, sköljde en hel kaskad av den frätande vätskan fram. Det gällde då att snabbt springa undan det värsta utbrottet för att sedan så snabbt som möjligt koppla ihop rören och öppna kranen för blåsningen

Men till slut uppdrevs konsten att avgöra cirkulationen i kokaren till mycket hög nivån, varför misslyckade kok var rätt sällsynta. En gång, när jag sedan åter skulle beskicka kokaren, skruvade jag fast locket, men glömde stänga till kranen, Och så blev det skiftbyte. När min efterträdare skulle börja skruva av det olycksaliga locket för avblåsning, var det värre än vanligt naturligtvis. Till all lycka upptäckte han felet och avvärjde, ske pris, en hemsk olyckshändelse.

Diffusörernas antal minns jag ej. men jag tror högst fyra, uppställda i en rad. Till varje diffusör hörde en kikkran av förut nämnd konstruktion. Mellan diffusörer och kokarna var ett gemensamt rör, som nedtill mot dessa var svängbart. Hela detta system gjorde naturligtvis det mycket osäkert och svårt att få kokarna tomma , varför omblåsning ofta måste ske med stor tidsförlust.

Tvättningen gick sedan normalt och diffusörens tömning ägde rum genom en öppning, vars lucka var fastsatt med flera skruvar. Det fordrades en viss, metod att få loss dessa och “slå ifrån” luckan, varefter innehållet delvis rann, delvis rakades ut i en massabinge Detta förfarande har ju för övrigt tillämpats intill våra dagar.

Silarna voro plana av Forsviks modell, men tillverkade på platsen och underkastade ständiga reparationer med åtföljande driftavbrott,

Av torkmaskinerna, två till antalet kommer jag blott ihåg, att den ena var hopsatt vid fabriken med några gamla cylindrar som modell. Då tyckte jag de var ett under av storlek men ack vad det skulle vara roligt att se dem nu bredvid en av våra största moderna maskiner.

Tänk er två maskiner i kontinuerlig gång upptagande ca 800 ton massa årligen. Denna pressades i en skruvpress och emballerades, som alltid då, i juteväv och var färdig för sin vandring ute i världen. Det var Holmens bruk, som köpte en stor del och då förstå vi, att den måste ha varit av god kvalitet.

Borkhults sodahus liknade inte mycket de nutida. Indunstningen var som alltid ett mycket svårt kapitel. Omkring 14-gradig kom svartluten till sodahuset, där den först förvarades i cisterner, placerade på ugnarna för att där befrias från litet vatten. Därifrån tappades den ner i sodaugnarna, som var av två typer.

Den ena var en tämligen lång flamugn med eldstad på ena gaveln och luckor på sidorna, genom vilka arbetarna flitigt bearbetade luten, tills den var så pass torr, att den kunde rakas ut som stoff på golvet. Den andra typen var också en slags flamugn, men byggd i tre våningar. Värmen från eldstaden strök igenom alla tre våningarna och luten tappades efter någon tid ner till understa våningen, där den behandlades som vanligt.

Naturligtvis var driften kontinuerlig. Man kan förstå, att detta system slukade massor av brännved, som fördyrade tillverkningen i hög grad. Just vid denna tid höll man som bäst på med att experimentera fram lutvarporna, men jag minns ej, om man hade några där, troligen ej, ty då skulle jag nog lagt märke till dem.

Men en sak var tip top i Borkhults sodahus.

Det var smältugnen. Hjersing hade det svenska patentet på smältugn mod bläster och hade byggt en fullt modern sådan. Det var många, som kom dit för att se på undret och som reste hem och byggde en likadan utan att betala licensavgift. Sodan upplöstes direkt i mixer utan mellanliggande sodalösare.

Om vitlutberedningen är inte mycket att säga. Styrkan skulle vara 21°Bé. Avtappningen skedde som vanligt och mesan tvättades i bingar samt kördes ut på backen, var det fanns något hål att fylla. Kalken brändes i egen ugn.

Men trots detta primitiva sodahus (eller kanske vi få säga, tack vare) var sulfatåtgången ej så stor som man skulle tro, omkring 17 à 18 % och någon extra tillsats av kaustik soda, som på den tiden var rätt vanlig, var sällan behövlig.

Hur arbetades vid en sulfatfabrik på 1890-talet? Skiftväxling var 12:te timme med igångsättning på söndagskvällen kl. 6 samt stopp på söndagsmorgonen kl. 6. För driften svarade en ingenjör med två skiftförmän samt en verkstadsbas, som medhjälpare. För arbetarna var naturligtvis denna långa arbetstid mången gång rätt tung, men någon klagan hördes mycket sällan. Fabriken var, liksom alla dåtida sulfatfabriker, dåligt byggd med mörka och dragiga lokaler

Man kan gott säga, att väder och vind hade fritt spelrum i dessa. Belysningen på natten var dålig den utgjordes av råoljelampor på de mest dragiga ställen och fotogenlampor. Man måste medföra en råoljelampa för att lysa sig med vid förflyttning inom lokalerna. Men trots allt gick dock arbetet sin jämna gång och olycksfallen vore nog ej större än nu. En stor fördel ägde Borkhult.

Den låg, med härlig frisk natur, som gjorde mycket till, att arbetarnas hälsa var god. Någon trångboddhet fanns ej och platsen solen var stor nog för alla. Många sociala vådor undveks härigenom.

Timpenningen var 12 öre i timmen plus potatisland och bostad.

Minderåriga, som användes rätt mycket, hade 5 öre. Arbetareantalet minns jag ej, men var ju större per ton tillverkad massa än nu. Skillnaden var dock ej så överväldigande stor tack vare det ringa antal man, som skötte veden. Den kom ju till fabriken färdigbarkad.

Borkhult var en liten trevlig fabrik, där man trivdes gott. Den lag i en härlig trakt i hjärtat av Östergötland. Detta satte sin prägel på befolkningen Arbetarna vore glada och gemytliga, med vilka man på fritiden gärna språkade bort en stund. De flesta var intresserade av jakt och fiske. Detta senare var fritt för alla och rikt givande i de vattendrag, som rikligen fanns kring Borkhult.

Jakten i de stora skogarna var visserligen ej fri, men eftersynen var skral.

När arbetet var slut för dagen och de ljusa sommarnätterna tog vid, då tog fabriksarbetaren ut sin del av livets njutningar i fulla mått och någon ledsnad på landsbygden var okänd, trots den absoluta frånvaron av bio, godtemplarloger och Folkets hus.

Det är länge sedan Borkhult spred sin för oss sulfatare välkända doft kring bygden. År 1905 råkade arrendatorn i tvist med godsförvaltningen om fel på massaveden. Process uppstod som Hjersing förlorade, Då lade han ner fabriken. Maskiner och lösa inventarier, som ägdes av honom, såldes eller skrotades ner och själv njöt han sitt otium i Oslo, i sitt fädernesland.

1900

Borkhults Nya Cellulosafabrik.

Sulfatfabrik.

Ägare: s. k. Burenchöldska Fideikommisset.

Arrendator: C. M. Hjeising.

Läge: Östergötlands län. 18 km. fr.

Björsäters järnvägsstation samt 12 km. över Risten till Lakviks ångbåts- o. järnvägsstation.

Postadress. Björsäter.

Kommunikationer : landsväg fr. Björsäter.

Drivkraft: 3 turbiner, 120 hk

Antal pappersmaskiner: 2.

Kokare: 3.

Tillverkar: sulfatmassa.

Tillverkning pr år: 1,500 ton torr massa.

Tillverkn. värde pr år: c:a 200,000 kr.

Fabriken anlades av Fideikommissarien, Hovmarskalken Ad. v. Schwerin år 1874. Arrenderades sedan av Fabrikör G. Deutgen till 1884 och övertogs först som bolag 1885 och därefter ensamt av nuvarande innehavaren år 1887.

BORKHULT

Av Alfred Kämpe.

Detta är historien om ett furstendömes storhet och förfall.

Redan vid historiens gryning var Borkhult, beläget i Yxnerums socken, Skärkinds härad av Östergötlands Iän, en betydande handels- och marknadsplats. I senare tid, då det kom i konungarnas händer, blev det skogsbältets mest betydande jord- och bergsbruk i denna del av länet.

Flera delvis öppna, delvis igenfyllda gruvhåI påminna om, att malm upptagits ur bergens innandömen och över den mäktiga sjön Yxningen forslats till de närmare kusten belägna hyttorna Gusums och Frörums m. fl. andra i trakten att förtiga. Sedermera, sedan egendomen kommit i Borensköldarnas händer, men först då malmtillgången var förbrukad, uppbyggdes här ett järnbruk med såväl hytta som hammare.

Det närbelägna, under Borkhult lydande Gobo, skattade även för hammare ända fram till gränsen av våra dagar. När Borkhults järnbruk mot slutet av 1700-talet, eller måhända redan vid medio därav, övergick till den med Borensköldska familjen ingifta von Schwerinska ätten, var dess glans och maktperiod redan förfluten.

Visserligen försökte general Philip Schwerin, som Ievde mellan 1751 och 1828, att under 1800-talet rädda etablissementet från förfallet, och han hade tvivelsutan åtminstone tillfälIigt lyckats däri, om icke ålderdomen och döden kommit hindrande emellan.

Hans brorsöner övertog härefter ledningen, den ene som fideikommissarie och den andre som vampyr, och det var vampyren, som tilltvingade sig järnbruket, innan den redan vid tilllrädet dödssjuke brodern gått ur tiden.

Denne s.k. brukspatron, identisk med hovmarskalken Adolf Henning von Schwerin, råkade snart förstöra järnbruksrörelsen, själv gjorde han en dundrande konkurs, så att den måste nedläggas. Därefter försökte han med en landsticksfabrik, som gick med förlust under ett par, tre år, och då densamma måste nedläggas på grund av brist på rörelsekapital, Iät den fantasirike hovmarskalken uppföra en fabrik för tillverkning av sulfatmassa.

Då byggnaderna var färdiga och maskinerna insatta på hösten 1874, nedbrann hela härligheten till grunden; men då alltsammans var högt försäkrat, många påstodo över dubbla värdet, gjorde hovmarskalken ingen egentlig förlust, snarare tvärtom. Han lät uppföra fabriken ånyo; men måste lämna den nödtvunget i andra händer, då han år 1878, Iiksom alla andra, måste skatta åt, förgängelsen.

Numera torde endast ytterst få minnas de väIdiga, totalt orubbade skogar, som under 1800-talet på så gott som alla sidor omgav Borkhults bruk och hörde därunder. Visserligen kan man tycka, att järnbruket skulle ha krävt sin dryga tribut av dessa i form av brännkol, men till historien hör, ett markant utslag av godsägaregodtycke för övrigt, att desamma av frälsebönder och torpare fick huggas, brännas och köras från andra underlydande egendomar och skogar.

Men nu, ungefär från slutet av 1877, tillgreps och avverkades BorkhuItsskogen till massaved med en hänsynslöshet, med ett raseri, kan man säga, som saknar motstycke i den svenska skogsskövlingens historia.

Så länge skogen räckte i pappersbrukets närhet, det vill säga under första hälften av 1880-talet, gick inkomster och utgifter något så när ihop, någon liten vinst utdelades till och med ett eller annat år, men när massavedstransporten måste företagas från milslångt bort belägna skogar, växte förlustkontot högst väsentligt.

Dessutom var den nytillträdande fideikommissarien, brukets förste ofrälse innehavare, en i affärshänseende föga förfaren man. Och därför kunde del inte gå annat än galet. Han utarrenderade bruket åt fackmän, men det visade sig att rörelsen gick utan någon egentlig vinst, och därför ledsnade de flesta.

En broder till fideikommissarien, som var varken det ena eller det andra, men övertog driften för alt kunna försörja sig, gick det synnerligen illa för. Däremot lyckades en norrman, N. Hjersing, att bringa upp rörelsen högst väsentligt, långt efter sedan många andra givit spelet förlorat.

Efter Hjersing vågade ingen längre driva någon rörelse vid Borkhult, pappersmassefabriken nedIades definitivt 1907 eller 1908. Maskinerna nedbröts och kastades ut på bar backe av exekutionstjänstemän och byqgnaderna revs, Åtminstone till stor del.

Nu återstår emellertid att i någon mån vidröra arbetarförhållandena på platsen. De var i sitt slag ganska intressanta, då 7 tiondelar av hela styrkan togs från de kringIiggande torpen och backstugorna. Det var ett synnerligen trögt och svårhanterligt släkte, men samvaron med arbetarna från andra orter gjorde, att de så småningom fick pli på sig.

De såg inte längre ut som bond- och torpardrängar, utan som kuItiverads stads- eller, låt oss säga, fabriksarbetare. Någon organisation fanns givetvis inte på, den tiden, därtill var arbetarstammen aIIt för förlamad och slö, dessutom ligger Borkhult i en avkrok av världen, men flera försök gjordes likväI att få till stånd en förening.

De osäkra ekonomiska förhållandena gjorde emellertid, att ingenting med energi och aIlvar gjordes i saken. AvIöningen var usel.

Hade bruket drivits rationellt, skulle måhända dess verksamhet ännu ha pågått, men den fruktansvärda rovdrift, som påbörjades redan med hovmarskalken, tog bort alla förhoppningar deförinnan. En period fanns omkring 150 arbetare vid bruket, mestadels annars inte mer än 40 à 60.

SlutIigen inskränktes dessa skaror ännu ytterligare till ett fåtal. Visserligen försökte skogsmän övertyga fideikommissarien om att reglera skogsavverkningen efter rimliga mått, någon som helst lag angående avverkning och återväxt fanns inte då för södra Sverige, men han hörde icke på det örat.

Han och hans förvaltare behövde pengar och åter pengar. Därmed ha vi med några rader velat föreviga ett pappersbruk som till och med torde vara glömt av mannen av facket.

Sulfat-Greven

En originell banbrytare inom svensk pappersindustri.

En fantastisk regim inträdde med hovmarskalkens tillträde av bruket. Hyttan och hamrarna som i det närmaste gått över styr i konkursen, nedlades fullständigt, i stället begynte den spekulativa arvtagaren att fundera över andra företag.

Sedan han förlorat i processerna mot broderns änka, vars morgongåva, två stora lantegendomar, och änkesäte, en tredje, han ville lägga beslag på, begynte han nödd och tvungen att natt och dag fundera på hur pengar lättast skulle kunna anskaffas. Han förstod mycket väl, sedan bruksrörelsen av brist på såväl järnmalm som driftkapital inte längre var att tänka på. skogstillgången var det enda som återstod.

Men på grund av att egendomarna, både Borkhult och Gabo, jämte andra smärre låg alltför avsides i obygderna, krävdes dyra transportkostnader, om avtrubbade vinsten i hög grad. Han beslöt därför att anlägga en modern tändsticksfabrik vid Borkhult för att därigenom bringa sina tilltrasslade affärer, och för att något sånär mätta sitt oerhörda penningbehov, i ett fördelaktigare läge.

En särskild byggnad uppfördes för ändamålet, maskiner införskrevs och verksamheten begynte under stora förväntningar, men snart slog beräkningarna fel även här. Visserligen hade greve Adolf i egen person iklädd, som det sägs, en arbetares enkla habit, enligt vad traditionen vid Borkhult ännu förmäler, lyckats få tillträde till Jönköpingsfabriken. men hade ingenting lyckats lära.

En skicklig driftsingenjör, som haft anställning på nyssnämnda ställe, lyckades ej, trots de

mest energiska ansträngningar hålla konkurrenten stången. Jönköping låg framför överallt, först och främst därför att hovmarskalken saknade nödiga driftspengar; och år 1864 eller måhända i början av 1865 måste fabriken nedläggas.

Det berättas att den nackstyve greven gråtit, som ett barn, när den oundvikliga kraschen stod för dörren, inte allenast för att han förlorade allt han nedlagt på företaget, utan även därför att hans illusioner så obotligt krossats ännu en gång.

Men greve Adolf skulle icke ha varit den han var om han givit tappt på andra resan, den andra stora motgången, som nog i grund och botten gripit honom ganska hårt. Redan innan tändstickskraschen var fullbordad eller utplånad begynte den outtröttlige företagaren, den lika fantastiske som sangviniska spekulationsmänniskan, att kalkylera över nya företag att komma ut ur sin ekonomiska misär med.

Som förut, när tändsticksfabrikationen grundlades, var han på det klara med att hans oberoende framtid måste skapas. Han drömde alltid, vaken som sovande, om det oberoende ekonomiska tillståndet, i vilket likväl innefattades så oerhörda anspråk, att han aldrig kunde komma därhän.

Hans utgifter och levnadsbehov krävde sådana summor, att näppeligen en Monte Christos bottenlösa förmögenhet skulle ha räckt till. Hans fickor var alltid tomma, kredit saknade han på några få riksdaler till hushållet hos hökarna, och slutligen, när han grundat och förlorat även en pappersmassefabrik, på vilka andra tjänade förmögenheter, fick han själv dö på ett av Stockholms sämsta fattighus sägs det. Huruvida det är sant vet numera ingen.

Men vi måste återgå till tidpunkten för tändsticksfabrikens avveckling och det nya projekt, som hans hjärna kläckt ut. Han. företog återigen en resa till Tyskland, som han älskade med en infödings brinnande kärlek, fastän hans vagga stått i Sveriges huvudstad för att påträffa nya uppslag och nya idéer.

Hans beslut var redan fattat impulsivt och oöverlagt som alltid, och av denna anledning styrde han kosan till det dåvarande Darmstadt. som även vid denna tidpunkt var huvudort för Tysklands pappersindustri.

Länge stannade han inte där, infödingarna, som han annars gärna älskade kalla landsmän och fränder, mottog honom inte så synnerligen väl.

De misstänkte strax i den bullersamme och framfusige greven en person, som hade för avsikt att intränga på deras marknad och göra dem övermakten på pappershandelns område stridig i Sverige.

Däri hade de också tvivelsutan rätt, ty om även hovmarskalkens fosterländska sinnelag, trots alla motsatta deklarationer på riddarhuset sköts tillbaka för hans allt uppslukande personliga penningbehov, låg det ändock ett visst berättigande i deras misstankar.

Han ville med understöd, och han har efterlämnat skriftligt på denna uppfattning, i grundläggande mening nationellt upphjälpa landets pappersindustri, ehuru han själv i främsta rummet ville njuta fördel därav. Men han nådde aldrig så långt, i stället fick, som sagt, andra njuta nyttan såväl av hans uppslag som hans arbete, därav.

Det var alltså i början av 1870-talet närmare bestämt 187I, då den ett par år efteråt nedbrunna fabriken vid Borkhult begynte ombyggas och då greve Adolf Henning von Schwerins benämning bland allmogen inom orten förändrades från det förutvarande hovmarskalken till SulfatGreven.

Vilketdera han mest värderade vet antagligen ingen numera, men så mycket är likväl bekant att det senare aldrig användes som tilltalsord, men att det förra alltid var det vanliga i vardagslag mellan husbonden och hans underhuggare på godset och hans tjänare i huset.

Som SulfatGreven lämna vi honom emellertid plats i pappersmassehistoriens annaler, där han i verklig mening trots sina många misstag och talrika osympatiska drag har förtjänt att inta ett betydande rum. Han var ändock banbrytare, inte allenast på sin ort utan över hela riket.

När SulfatGreven kom hemresande från Darmstadt, låste han först in sig på sina rum i Borkhults eleganta karaktärsbyggnad, som han själv låtit ombygga och restaurera, berättas det, för att därefter helt oväntat låta sammankalla alla godsarna, som herrgårdsarbetarna kallades den tiden, och kräva dem på extra dagsverken.

De skulle gräva grunden till en större byggnad, som han själv uppgjort till, åtminstone efter egen utsago, ehuru är föga troligt, och hugga ung granskog, barka på ett visat sätt och avsåga i 5 alnar långa kubbar vilka därefter skulle uppläggas i s.k. “klipp”, att det var sådant virke som sedermera skulle beredas pappersmassa av. förstod ännu ingen på orten!

Hur som helst, sedan ett par driftiga och därtill kunniga byggmästare påkallats från Tyskland, hemmastadda även i inmonterandet av nödiga ugnar, kokare och maskiner, reste sig så småningom här nya fabriker, dock inte på den avbrändas grund. Den nya placerades på ett bättre ställe, mera lämpat för ändamålet och står ännu orubbad kvar, men i ett fruktansvärt förfallet skick.

Den står som ett gammalt förfallet minnesmärke från ett tidevarv, då arbete och bröd anskaffades åt hemtrakten fastän oförnuftig hushållning raserade allt närmare våra dagar åtminstone i s.k. nyare tid, till våra dagar.

Till Sulfat-Grevens heder må dock nämnas att han i stället för att införskriva arbetare från andra orter använde godsets eget folk, dess uppväxande ungdom, som därigenom bevarades åt hembygden, men å andra sidan gavs så dålig betalning, att det var till stor skam.

Gamla journaler, som vi i detta hänseende haft att följa påvisa att kr. 1: 20 à 1: 25 för en vuxen karl med 12 timmars arbetsdag var vanlig dagspenning, och när timlön begynte användas på 1880- och 1890-talen uppgick densamma till 13, 14 och 15 högst 18 öre pr timme. Det var sannerligen inte mycket att leva på.

Traditionen berättar också om vissa “oroliga tillställningar med Borkhults bruk”, för att citera ett gammalt rättegångsprotokoll, som händelsevis kommit under våra ögon från Kumla tingsställe, och att dessa oroliga tillställningar var liktydiga med strejk behöver man inte tvivla på, ty det är känt.

Strejken utbröt helt hastigt något år på sjuttiotalet och gällde avskedandet av en obillig förman men övergick sedermera till ren lönestrid. Det var medan den gamle hovmarskalken ännu hade makten, ty själva udden riktades mot honom. han uppvaktades i sin eleganta bostad och förelades ett avlöningsförslag, som han inte ville godkänna.

Då blev han hotad till livet av en sodabrännare som hette Jansson eller Jonsson traditionen använder båda namnen, och då föll han omsider till föga. Men att det inte skedde med lätt hjärta förstår man av denne gamle ärkereationärs bravader på riddarhuset, där han bredvid en Henning Hamilton eller rättare sagt, i hans fotspår spelade den konservativaste bland de konservativa

Men sulfatfabriken gick några år före hans död över till andra, borgenärerna tog den. Så att han inte fick njuta sin trägna mödas lön. Han hade måhända om han känt säker ekonomisk grund under sig kunnat bli en framstående industriman härtill hade han osedvanliga anlag, men på grund av sitt slösaktiga sinnelag och bristande förmåga att sköta pengar gick det som det gick.

Han blev därför under sin samtid en tvivelaktig figur, som sådan hållen av både arbetare och likar, och ryktet i detta hänseende vidlåder hans namn ända fram till våra dagar. Men äran av hans verk om än numera ur tiden, kan ingen frånta honom.