B. Cellulosafabrikerna

Träslipningen och cellulosatillverkningen är även så olika, att den tekniska utvecklingen i den sistnämnda skett i ett flertal ganska särpräglade pe­rioder. Anmärkningsvärt är att soda- resp. sulfatcellulosametoden å ena sidan och sulfitmetoden å den andra i stort sett följts åt trots att sodacellulosa-framställningen är äldre till åren och de agenser, som frigöra träfibern, är helt olika i de båda metoderna.

 

Hittills bör räknas med fem perioder. Den första av dessa från början av 1870-talet till 1890 var de grundläggande experimentens tid. Under den andra perioden fram emot 1910 skedde en rätt allmän övergång från smådrift till relativ stordrift, som allt fortfarande väsentligen byggde på praktisk erfaren­het. Den tredje perioden 1910 - 22 utmärktes av begynnande tekniskt veten­skaplig behandling av cellulosatillverkningens många problem, främst de värmetekniska. Den fjärde perioden, som började med återhämtningen efter första världskrigets svårigheter och efterverkningar, medförde en framgångsrik fort­sättning av tredje periodens på fördjupade vetenskapliga studier grundade ar­bete. Inflytandet från nordamerikansk pappersmasseindustri betydde där vid mycket.

 

Genom tillgången på nya syrafasta material bereddes samtidigt väsent­ligt ökade praktiska möjligheter att genomföra mera rationella metoder. Denna fjärde period räckte till det andra världskrigets början, då industrin ställdes inför en hel rad av nya problem under en femte period, som väl i vissa avseenden, men inte helt kan sägas ha slutat med krigshändelserna. Att teckna dess förlopp måste lämnas åt framtiden. Att gränserna emellan de sålunda an­givna perioderna är ganska flytande torde knappast behöva framhållas.

 

1872 - 1890

I redogörelsen för produktionsutvecklingen har här ovan antagits att den svenska Cellulosaindustrins övergång från initial- till normalfas skulle, om alla bestämmande faktorer togs med i räkningen, sammanfalla med avslutningen av teknikens grundläggande försöksperiod och alltså ligga vid 1880-talets sista år.

 

Sodacellulosatekniken enligt de engelska uppfinnarna Houghton och Lee samt Sinclair bestod illa proven i fabriksdrift. I vedbehandlingen hade engelsmän­nen endast ägnat huggningen något nämnvärt intresse. Trots att barkningen vid dåtida arbetslönenivå nog tillsvidare allmänt gjordes för hand, daterar sig dock ett första uppslag till långbarkmaskin, patenterad av G. F. Enderlein, så långt tillbaka som 1882. Kvisten utborrades vanligen.

Sodacellulosafabrikerna använde väl från början allmänt huggmaskiner, men måste snart utbyta Lee's komplicerade och Sinclairs svaga typer mot vid svenska verkstäder utförda enklare och starkare konstruktioner. Möjligen ersattes dessa redan omkring 1890 här och var av Wiggers än bättre tyska maskin.

I sodahu­sen experimenterades med flera rätt invecklade anordningar för lutens indunstning och för den ursprungligen ytterst primitivt ordnade smältningen, innan man nådde fram till en ganska god konstruktion av lutvarpor för det första ste­get i avdunstningen och rikligt dimensionerade reverberugnar för ett andra sådant, varpå smältningen skedde i särskild ugn.

 

Glaubersalt enligt tysken Dahls patent ersatte småningom under 1880-talet den kalcinerade eller kaustika sodan. Mesabingarna gjordes stora nog för att medge en effektiv uttvättning av mesan. I stället för direkteldade kokare av flera typer hade nästan överallt insatts direkt ånguppvärmda sådana, roterande eller fasta, de sistnämnda ofta med anordning för lutcirkulation. Kokarinnehållet tömdes inte för tvätt­ning i bingar eller Lespermontsapparater utan blåstes till diffusörer. I och med framställningen av ”kraftpapperet” vid Munksjö år 1885 och av den därför er­forderliga ”kraftmassan” blev kollergången en värdefull och alltmera använd maskin för sulfatcellulosans defibrering och förberedande malning. De primitiva, från halmmassefabrikernas eller träsliperiernas typer eftergjorda plana ”knacksilarna” ersattes av någorlunda tillfredsställande roterande silar.

 

Sulfatcellulosans teknik under perioden intill 1890 kom att i hög grad likriktas, medan utvecklingen vid sulfitfabrikerna gick åt ett annat håll.