Cellulosafabrikernas 3:e period - 1910-1922

Vad i redogörelsen här ovan nämnts om värdefulla tekniska uppslag redan under år 1908 kan berättiga uppfattningen att gränsåret till en ny epok inom svensk cellulosaindustrin låg något tidigare än 1910, som jag räknar med. För 1910 talar, att från det året kan dateras samarbetet emellan de unga ingenjörer, som sedan med ”SS-systemet” gjorde först den värmeekonomiska kalkylen och sedan en tekniskt vetenskaplig syn på cellulosatillverkningen i dess helhet till regel i stället för till undantag inom sin industri. Det var ingen slump som förde värmeekonomin fram i förgrunden åtskilliga år innan det första världskrigets bränslebrist gav de värmeekonomiska problemen en speciell aktualitet.

Sveriges förste träkemist av rang, professor Peter Klason, ägnade den kemiska industrins värmefrågor en ingående uppmärksamhet som forskare, lärare och föreläsare. Redan en erinran om hans inspirerande föredrag vid 4:e svenska teknikermötet år 1906 i Norrköping torde ge vittnesbörd nog därom. Det blev en av Klasons lärjungar, civilingenjör Gunnar Sundblad, sedermera disponent vid Iggesund, som vid anläggningen av ett flertal sulfatcellulosafabriker i Norrland under

åren 1913-21 genomförde sitt och överingenjörens vid Skutskär, Sixten Sandbergs, förenämnda system med Kesmerska indunstningsapparater i serie, vilket från den tiden i regel ersatt lutvarporna. Till systemet hörde, att roterugnarna inte byggdes så långa, som tidigare var vanligt, samt att efter dem ånggeneratorer inkopplades. Med Sandberg och Sundblad samarbetade under åtskilliga år flera dugande yngre tekniker i Apparataktiebolaget, en cellulosaindustrins hjärntrust, som genom sina initiativ och den samlade sakkunskap den representerade kom att utöva ett inte ringa inflytande på branschens hela tekniska utveckling.

Vid Skutskär genomförde Sixten Sandberg landets första nästan fullständiga automatisering av barkningsprocessen under kombination av transportanordningar med knivbarkmaskiner, konstruerade av Sandberg i samråd med Karlstads Mekaniska Werkstad. Under namn av BS-barkmaskiner fördes dessa sedan ut i marknaden av verkstaden.

Föregående periods barkmaskiner för kortkapad ved ersattes vid de flesta fabriker med långbarkmaskiner. Tidigast torde den av norrmannen överingenjör Olof Eidsaeter år 1911 konstruerade typen ha fått mera allmän användning. Sedermera tillkom en rad mer eller mindre självständigt utarbetade maskiner av inhemskt ursprung. År 1919 introducerade ingenjören vid Robertsfors bruk Albert Fresk efter flerårig utprovning den långbarkmaskin, som sedermera intill det allmänna genomförandet av trumbarkningen blev den i Sverige mest använda. Uppslaget till Fresks maskin erhölls från en amerikansk sådan, Robert & Liberts, som emellertid väsentligen omarbetades och förbättrades av den svenske konstruktören. Jämte Fresks var Sandbergs BS-maskin och den tyska Beznertypen uppmärksammade under perioden. De båda sistnämnda har, ytterligare förbättrade, ej utan framgång hållit sin ställning i en senare tids skarpa konkurrens med barktrummorna.

Om årtiondets betydelsefulla nya metoder för sulfatcellulosafabrikernas lutavdunstning har redan berättats. En annan nyhet av intresse var den i alkalibesparande syfte tidigast vid Skutskär år 1920 provade Cottrellska anordningen för utskiljandet av natriumsulfatstoft ur sodaugnsgaserna.

Kokeriet är som bekant vanligen den dyrbaraste sektionen i en cellulosafabrik och det är av stor ekonomisk betydelse att dess kapacitet utnyttjas i möjligaste mån. Till detta hör att fyllningen av kokflisen sker så att största möjliga mängd flis sammanpackas i disponibelt kokarutrymme. Detta önskemål tillgodosågs icke genom den äldre metoden att låta flisen från flisbinge eller transportör ovanför kokaren av egen tyngd rinna ned i denna samt eventuellt för hand skovlas ut åt kokarens sidor. Veterligen den förste som utarbetade en praktisk lösning av problemet var överingenjören vid Skoghall Chr. Aug. Geijer, som 1916 patenterade metoden att från en roterande skiva under kokarens manhål slunga flisen ut i kokaren. Historien om hur sättet för flisfyllningen sedermera under 1920-30-talen ytterligare fullkomnades av andra svenska cellulosamän, förenämnde Albert Fresk samt slutligen direktören Sjune Svensson vid Hissmofors, är ett intressant kapitel i teknikens utveckling.

De roterande kokarnas företräde framför de fasta ansågs sedan gammalt ligga bl. annat däri, att flisen blev jämnare utlöst av kokvätskan än i fasta kokare. Snart nog befanns dock mera effektiva anordningar för lutens cirkulation vara önskvärda. Redan tidigt på 1800-talet förekom sådan cirkulation vid den engelska espartokokningen och var ofta föremål för uppfinnares funderingar. I de nordiska länderna torde dock Einar Morterud först ha fört fram den till praktisk användning. Redan 1906 vid anläggningen av cellulosafabriken i SälbodaBrättne försökte han att använda sin kalorisator, uppvärmningsanordningen för den cirkulerande kokvätskan, i sulfitmetoden. Därvid mötte dock svårigheter att finna ett mot syran tillräckligt motståndskraftigt material, svårigheter som genom det syrafasta stålet först ett tjugotal år senare skulle övervinnas.

Men när det gällde sulfatmetoden förelåg inte motsvarande hinder. År 1913 installerades den första kalorisatorn för sulfatlut i Moss samt fick snart nog ett flertal efterföljare vid svenska fabriker.

Behovet av värmebesparande åtgärder när världskrigets bränslebrist blev allt mera kännbar samlade under några år ett starkt intresse för de av verkstäderna i Karlstad och Sundsvall byggda högtryckspressarna i torkmaskinerna. ( Enl. Alf Prydz byggdes högtryckspressar först av Jensen & Dahl 1909 och togs i användning för både slipmassa och cellulosa 1910. Karlstad verkstad byggde inte förrän 1925. Patent på refflade pressvalsar föreligga för hrr Schaanning, Ullgren och Wagner.)

Metoden med refflade valsar för att underlätta avrinningen av det utpressade vattnet hade långt tidigare i primitiv form försökts vid bränntorvstillverkningen, men utan nämnvärd framgång. När den sedan fullt självständigt återupptogs i pappersmasseindustrin blev den konstruktivt väl utarbetad och motsvarade på tillfredsställande sätt de förhoppningar som från värmeekonomisk synpunkt ställdes på den. Tyvärr medförde den emellertid flerstädes i pappersbrukens holländerier svårigheter att tillfullo defibrera den torkade massan. Där den överhuvudtaget behölls nödgades man därför avsevärt moderera utpressningens effektivitet.

Det första världskriget påverkade givetvis den tekniska utvecklingen liksom produktionens omfattning. Detta gällde såväl huvudtillverkningen av cellulosan som utnyttjandet av biprodukterna vid dennas framställning, det förstnämnda dock i en omfattning, som numera förefaller ganska begränsad.

En för värmetekniken i allmänhet mycket värdefull uppfinning var dr. ing. Johannes Ruths ångackumulator. Denna utgörs av en stor vattenbehållare, som genom sinnrika regleringsanordningar kan magasinera överskottsånga från fabriksdriften för att vid behov åter ställa denna ånga till förfogande. Sålunda tjänstgör den som utjämnare av fabrikationens ångförbrukning, särskilt vid kokerier, blekerier och torkmaskiner, samt gör det möjligt att driva ångpanneeldningen vida jämnare och mera ekonomiskt än tidigare.

Från grundandet av AB Vaporaccumulator år 1916 blev den undan för undan ansedd som en nästan oumbärlig hjälpapparat vid de flesta cellulosafabriker i Sverige och utlandet. Dock har ångteknikens utveckling under senare tid inte oväsentligt minskat dess betydelse vad cellulosaindustrien beträffar.

Utnyttjandet av cellulosaindustriens biprodukter kom i förgrunden mer än någonsin tidigare.

Sulfatindustriens flytande harts, som tyska kemiska fabriker dittills mest fått ta hand om, när den ej, som vid de mindre företagen vanligen var fallet, helt enkelt gått som lokalt bränsle tillsammans med svartluten, bearbetades flerstädes till visserligen föga kvalitativt högtstående, men under omständigheterna dock användbara ersättningar för tidigare importerad harts samt tvättmedel.

Doktor E. L. Rinman utarbetade åren 1909-14 en på sin tid mycket uppmärksammad metod att genom torrdestillation av lutar från sodacellulosaframställning framställa ett flertal värdefulla produkter. Metoden blev fabriksmässigt tillämpad i Tyskland. Att i samband med den återvinna något varaktigt intresse för sodacellulosatillverkning lyckades dock icke. En överflyttning av Rinmans uppslag till sulfatfabrikerna lät sig å andra sidan icke genomföra på grund av svårigheten att där erhålla destillationsprodukter fria från föroreningar av svavel.

Vid sulfitfabrikerna koncentrerades intresset på avfallslutens användning som bränsle och för spritjäsning. Dels av ingeniören R. W. Strehlenert, dels av disponenten Holger Nilsson utarbetades metoder för utfällning resp. indunstning av luten för att göra den ekonomiskt brännbar. Metoderna förlorade emellertid aktualitet genom den oväntat hastiga nedgången av stenkolsprisen på 1920- talet. Den utveckling av sulfitsprittillverkningen, som krigsförhållandena gynnat, förblev däremot av bestående värde.