Cellulosafabrikernas 4:e period 1923-1939

 

För pappersmasseindustrin torde som mellankrigsperiod böra räknas åren 1923-39, även om en sådan tidsbestämning inte alldeles sammanfaller med den politiska historiens. Från och med 1923 kunde industrins män börja andas fritt efter den växling av först onormalt högtryck, sedan nästan tröstlöst låg­tryck, som följde på världskrigets stormar. Året 1939 låg visserligen delvis un­der det andra stora krigets åskmoln, men den industriella produktionen fort­gick någorlunda ostörd av åtgärderna för att möta det hotande ovädret.

 

Åtminstone för en nutida betraktare ter sig perioden emellan krigen präglad av en pappersmasseteknikens omdaning så genomgripande, att någon dess mot­svarighet icke tidigare kunnat registreras. Från och med vedens barkning till den färdiga varans gång till packpressen slog nya metoder igenom i nästan vartenda led av fabrikationsprocessen. En både tekniskt och ekonomiskt intres­sant företeelse under denna omdaning var emellertid, att parallellt med genom­förandet av de nya metoderna fortgick förbättringar av gamla sådana, som i många fall motiverade dessas bibehållande för viss framtid, vanligen intill dess att den lokala ramen för den äldre metodens apparatur och utrustning i övrigt sprängdes genom utökning av produktionen.

 

Denna syn på utvecklingen under åren mellan krigen gäller framställningen av huvudprodukten, cellulosan. Beträffande biprodukterna blev framstegen icke så mångsidiga. Betydelsefullast var nog initiativet vid Skoghallsverken i början av 1920-talet att i stor skala tillverka eter med sulfitsprit som utgångs­material. Framställningen av andra produkter från denna råvara började där och följdes av andra företag. Sålunda upptog Stora Kopparbergs Bergslag fr.o.m. 1935 fabrika­tion av Faluättika ur sulfitsprit jämsides med den äldre tillverkningen ur ättik­syrad kalk samt övergick 1937 till att för ändamålet uteslutande använda sådan sprit. Först under den utanför denna översikt liggande epoken, andra världs­krigets och därefter närmast följande år, har bearbetningen av biprodukter skett i stor skala vid Domsjöverken samt på andra håll åtminstone fått ett visst uppsving.

 

Två företeelser satte sin prägel på nästan hela Sveriges pappersmassein­dustri under åren 1923-39.

Den ena var förhållandet mellan konjunkturväxlingarna och de tekniska framstegen. Med de ljusnande ekonomiska utsikterna från och med år 1923 intensifierades arbetet på anläggningarnas kvalitativa modernisering jämsides med ökningen av deras kvantitativa kapacitet fram emot konjunkturens topp­unkt 1928 - 29. När den från Förenta Staterna utgående ekonomiska krisen sedan under 1930-talets första år blev kännbar även i Europa, pressades väl utnyttjandet av den ökade produktionsförmågan nedåt, men den eggelse till teknisk utveckling, som högkonjunkturen befordrat, hade verkningar på så lång sikt, att tekniken ingalunda följde med i den ekonomiska vågdalen. Det kan också med skäl hävdas, att just depressionen gav en ytterligare stimulans åt tekniken, den tvang till nya förbättringar för att bringa ned tillverknings­kostnaderna eller få fram högre kvaliteter. Under de affärsmässigt mörka åren 1930 - 33 slutfördes periodens mest betydande nybyggnader och ingen av­mattning märktes i åtgärderna för omdaningen av de äldre fabrikerna. Det förefaller som om industriledningarna i facket mangrant hade slutit upp kring den gamla kloka, men förr sällan följda principen att bygga i dåliga tider för att stå beredd för de goda.

 

Motsatsen är bjärt till omkastningarna i nybyggnads­frekvensen åren 1873 och 1890. Även detta vittnar om industrins stabilisering från kriserna på 1870- och 1890-talen. Lönen för uthålligheten och uppoffring­arna under det tidiga 1930-talets prövande år kom vid det nya uppsvinget från och med 1934. Lättnaden i avsättningsförhållandena föranledde ingen vila på vunna lagrar i tekniken. Intresset för arbetsprocessernas och produkternas kva­litativa förbättring förblev alltjämt levande.

 

Det andra utmärkande draget för perioden ifråga var pappersmassetillverk­ningens slutliga omläggning från nästan ren empiri till den tekniska vetenskap, som är syntesen av empiri och kritisk rationalism.

 

I ett senare avsnitt skola här skisseras huvudlinjerna av det forskningsarbete, som kommit till stånd både vid storföretagens egna laboratorier var för sig och kollektivt inom in­dustrin samt på sistone med statsmakternas ekonomiska stöd.

 

Det är ingalunda lätt att inom ramen av några få sidor tränga ihop en redo­görelse för den tekniska omdaning, som skedde under åren emellan de båda stora krigen. Materialet är så överflödande rikt. Försöksvis må som de vikti­gaste momenten i den nya tekniken här nämnas:

 

Friktionsbarkning i stället för knivbarkning.

 

Omedelbar förbränning av svartluten i finfördelad form under samtidigt ökad ångproduktion, fram till

helt intern täckning av bränslebehovet vid sulfatcellulosatillverkningen.

 

Kontinuerlig separering av vitlut och mesa samt kausticering av grönluten.

 

Cirkulationskokning vid både sulfit- och sulfatfabriker.

 

Flerstegs- och tjockblekning med direkt klorering och alkalitvättning.

 

Fläkttorkning.

 

Generellt och i samband med förenämnda processer ett effektivare utnytt­jande av värmeinnehållet i kondensvatten och lågtrycksånga samt i gaser och lutar. Därtill är att räkna bl. a. värmeåter-vinningen från den avgående luften vid torkmaskiner .

 

Arbetsbesparande transportanordningar.

 

Fortlöpande automatisk kontroll av fabrikationsprocesserna.

 

Utom här anförda moment bör erinras om ytterligare ett sådant av grund­läggande betydelse för hela utvecklingen av pappersmassetekniken sedan mit­ten av 1920 – talet. Rätteligen hör det dock samman med framstegen inom järn­hanteringen. Massaindustrin är endast ett av de många områden inom närings­livet, som fått skörda frukter av de märkliga insatser, för vilka vi har att tacka metallurger i vårt land och andra länder.

 

Dessa insatser gälla det syrafasta stålet.

Av detta material levererade verkstaden i Karlstad år 1925 en cirkulations­pump och senare kokarhalsar för exportmarknaden därpå följde användningen för den fram på1930 - talet alltmer utvecklade blekningstekniken. Vidare har det nya materialet utnyttjats bl.a. vid fläkttorkarna och de Rosenbladska värmeväxlarna. Det kan utan vidare fastslås, att både cirku­lationskokningen och de moderna blekningsmetoderna inte blivit genomförbara utan tillgången på det syrafasta stålet.

De svenska järnverk, som från början försåg maskinverkstäderna med detta material, var Sandviken, Uddeholm och Avesta.

 

Redan i Svensk Pappersmassetidnings specialnummer år 1933 skrevs: ”Bark­ningsproblemets utveckling tyder på att knivbarkningens saga är all.” Omdö­met, om än kanske alltför kategoriskt, är dock såtillvida riktigt, att knivbark­ningen behållits endast för att möta vissa undantagsvis ställda fordringar på cellulosans kvalitet.

Vad som främst drivit fram friktionsbarkningen är den besparing av virke och manuellt arbete, som därmed stått att vinna. Denna fördel är så påtaglig, att tempot i utvecklingen från början av 1890-talet nu förefaller överraskande långsamt. Man bör emellertid minnas, att nödtvånget att spara på veden knap­past förrän efter det första världskriget gjorde barkningsmetoden till ett av pappersmasseindustrins allra viktigaste problem. För övrigt har skogsdriftens olika förhållanden i skilda delar av landet hindrat en enhetlig lösning av pro­blemet. Virkets kvalitet, handelsbruken på vedmarknaden och i viss mån även pappersmassemarknadens krav ha gjort sig gällande på växlande sätt.

 

Konstruk­törerna av barkningsapparater ha också gått fram efter olika linjer, trumbark­ningens och trågbarkningens. I bådadera fallen ha de dock anslutit sig till er­farenheterna från flottningens inverkan på flottgodset, dettas friktion inbördes i strömmande vatten. En tredje linje, torrbarkning med kedja eller wire har i praktiskt utnyttjande tillkommit efter 1939.

 

Trumbarkningen har norska anor från Bache-Wiig, Morterud och A. A. Alfsen. En betydelsefull förbättring blev den av Gleditsch och Schaanning konstrue­rade upphängningen av trummorna i kättingar. Därigenom kunde drivanord­ningen placeras över trummorna, skyddad för det orena vattnet som rinner genom dessas järnskenor. Den rationellare typen av trummor fördes i mark­naden av Aktiebolaget Kamyr, ett företag vari svenska, norska och finska in­tressenter samarbeta för att tillvarata ett flertal betydelsefulla nyheter inom pappersmasseindustrin.

 

Waplans verkstad er­satte framgångsrikt upphängningen i kättingar med sådan i kraftiga ringar utformade till mot varandra riktade bärbanor. Dessa banor vila på roterande rullar lagrade ovanför trumman i en ställning.

 

Trumbarkningen skedde ursprungligen periodiskt med kortkapad ved. Från denna ”kubbarkning” övergick man flerstädes till parallellbarkning av långved, även den periodisk. Långveden hölls därvid i jämnstora längder.

 

Kubbarkningen utfördes även kontinuerligt, varvid veden i skruvlinje tum­lade fram genom trumman och stjälptes ut vid ett överfall i trummans bortre ända.

 

Från och med Ljusnans flottningsområde söderut i landet med undantag för Värmland är skogsägarna sedan gammalt inställda på leverans av massaveden i bestämda längder, numera 2, 3 eller 4 meter. För sådan ved passar kubbark­ningen och den periodiska långvedsbarkningen. I Värmland och övre Norr­land har man funnit att virket bäst utnyttjas när det från skogen får levereras i fallande längder så som apteringen av trädets grövre delar till sågtimmer kan medge.

 

Därjämte har, så långt söderut som en rationell samverkan emellan sågverk och massafabriker kunnat ordnas, det blivit ett önskemål att sågtimret helbarkas så att ribb och bakar kan huggas till massaflis och sålunda i värde nå upp över bränsleflisens. Allt detta har lett fram till intresse för en samord­nad kontinuerlig långbarkning av sågtimmer och långved för massa. I denna utveckling torde insatser från Waplans verkstad ha varit av stor betydelse. Långbarkningen kräver överhuvudtaget vid fallande vedlängder trumaggregat av betydande längd. Man har nått fram till sådan av 34 meter.

 

Urtypen för barkningstråg har utarbetats i Förenta Staterna av den norske ingeniören Thorne. Metoden går ut på att i bottnen av öppna tråg eller fickor, anordnade i serie, ha lyftanordningar, som försätta vedstyckena i dels en upp- och nedgående rörelse, dels en horisontalt fortskridande sådan från tråg till tråg. Denna form för kontinuerlig parallellbarkning har i vårt land fått flerstädes utnyttjade och uppskattade varianter. Ytterligare en sådan variant är den, som förs i marknaden av Ruths Nordiska Ackumulatoraktiebolag.

 

Sistnämnda företag har båda använt en förberedande värmebehandling av icke flottad eller eljest svårbarkad ved. Till Karlströms metod hör, att vedens nedkylning och avbarkning efter ångupp­värmningen sker med vattenstrålar under högt tryck.

 

Friktionsbarkningen i vatten gav ett nytt problem, det praktiska utnyttjan­det av stora mängder våt bark. För användning till bränsle måste denna bringas till en torrhalt av 45-50%. Den utveckling, som den hittills nått, är en kontinuerlig högpressning emellan vertikalt ställda, refflade valsar.

 

Redan ifråga om barkningen möter ett exempel på det tidigare omnämnda förhållandet att gamla fabrikationsmetoder i förbättrat skick och under vissa lokala förutsättningar kunna behålla en anmärkningsvärd livskraft gentemot såsom principiellt lämpligare erkända nya.