Ur Molae Chartariae Suecanae 1923 Av Elis Bosaeus

Deje bruk.

Sulfatcellulosaindustrin hör som bekant till de av en stor allmänhet mindre uppskattade. Det var säkerligen den, som inspirerade den Karlfeldtska nidvisan över en jordförvärvare: "Din ära stinker kring vår nejd i skyar av sulf it", fastän skillnaden emellan sulfat och sulfit förlåtligt nog ligger utom skaldens intressen. Att nyssnämnda stora allmänhet skall ha samma mening som den industrivänlige kemiprofessorn, som fann sulfatfabrikerna; »dofta som kålsoppa, som ju är ganska gott», är kanske också för mycket begärt.

Även den, som med mångåriga band är fästad vid cellulosaindustrien, kan inte låta bli att tycka, att fagra nejder med gamla minnen profaneras av kålsoppans doft, när den på halvmila vägar annonserar en modern sulfatfabrik. Men ändå, hur mycket mer står där inte på kreditsidan för denna industri, helst i vårt land. Det är den, som gjort det möjligt för skogsägarna att få ut något värde av den undermåliga skogen, när järnbruk inte längre äro köpare av träkolen eller kunna betala långväga frakter för dessa.

Det är den, som kompletterar sågverksdriften genom att utnyttja det avfall, som förr med kostnad och besvär eldades för kråkorna. Den har mer än något annat område av pappersmasse- och papperstillverkningen ställt problem för teknikens män och sett dessa problem lyckligen lösta. Det är slutligen på den, som "the Swedish kraft paper's" världsrykte har byggts upp, vårt land till stor vinst, ej blott direkt ekonomiskt utan även som en kommersiell reklam med räckvidd jorden runt.

Så ungefär resonerar en gammal pappersmakare, som från Karlstad far landsvägen upp efter Klarälven och ovanom det stora fabrikssamhället Forshaga möter de första lätta spåren av merkaptanerna från Deje i vinden, som susar kring bilen. Från odlade slätter och enformiga skogsdungar nere omkring Vänern har färden nått fram till början av det vackra Värmland, med branta backar, yppig granskog på kullarna och frodiga ängar i dalsänkorna samt här och där långa utsikter över Klarans lugna vatten emellan de stupande älvbrinkarna.

Där Bergslagsbanan korsar Karlstad—Munkfors järnväg och Klarälvens flottled vid Dejefors vattenfall nå vi Deje sulfatfabrik och pappersbruk. Ingenjör Emrick Hellström, platschef och fabriksledare alltsedan första anläggningsåret, 1906, möter oss på sitt kontor och ger oss en första orientering på plankartorna över anläggningen innan han välvilligt ledsagar oss genom fabrikerna.

Det är inte många industriföretag i vårt land, som av sina grundare kunnat placeras i ypperligare läge. De stora trafiklederna till lands och vatten från Värmlands och västra Dalabygdernas skogar lämna sitt virke direkt till fabrikens vedgård. För fabrikanten är Bergslagsbanan en direkt och bekväm utfartsväg till Göteborg, men i reserv för denna står förbindelsen genom Karlstad-Munkfors järnväg rätt ned på Karlstads hamn och vidare med kanalbåt till västkusten. I omvänd riktning är denna led av än större betydelse vid infrakten av stenkol. För energitillgången har ordnats rikligt och bekvämt genom dotterbolagen Dejefors Kraft- och Fabriksaktiebolags samt Frykfors Aktiebolags närbelägna, på samma ledningsnät arbetande kraftstationer. Liksom i stort, så har ock i detalj läget väl utnyttjats.

Fabrikerna ligga emellan järnväg och älv med järnvägsspåren parallellt med fabrikernas längdriktning. Vedgården, där nu kabelkranar av 225 m spännvidd äro under uppsättning, ligger ett par kilometer från fabrikerna och är sammanbunden med dessa genom linbana. övriga upplagsplatser och magasin ligga däremot emellan järnvägen och fabrikerna samt liksom järnvägsspåren på ett plan några meter över fabriksgårdens. Fabrikerna själva ha byggnaderna i följd från sodahuset fram till pappersmagasinet. Sålunda kan den brända kalken direkt från avlastningsplatsen köras in i mixarna, sulfat direkt till smältugnarna, stenkol med automatisk elektrisk transportanordning kortaste vägen från kolgården upp i ångpannehusets silos o. s. v. åt älven till, på sidan om huvudlängan, ligga kontor, terpentinförråd, brandstation och pumphus.

Anordningarna inomhus präglas av samma genomarbetade följdriktighet som den yttre planläggningen.

Efter ett hastigt besök i förrådsbyggnader, smedja och mekanisk verkstad leder oss vår ciceron först till sodahuset. Tvärs över byggnaden vid dess sydöstra gavel ligger där på höga stativ den roterande ugnen för bränning av mesan. Ugnens dimensioner, 27, m diameter och 25 m längd, göra den till en dominerande pjäs. Generatorn i sodahusets södra hörn ligger väl till att matas med sina speciella kol från ett särskilt upplag utanför sydöstra långsidan och den brända mesan lämnar sitt kylrör i bekväm närhet till kalkupplag och mixar.

Sedan följa alla till ett sodahus hörande apparater, varje slag i sin rad tvärs över den breda byggnaden och alla högt placerade på bjälklag och fundament. Först efter roterugnen med dess tillbehör ligga sålunda tolv mesafiltra, plåtcisterner med sand på sten och med längsgående transportör samt en kort tvärgående sådan till roterugnen. Sedan kommer raden av åtta mixar och så fyra lösare för råsodan från smältugnarna. Varje par av smältugnar tar emot den indunstade svartluten från en av de fyra roterugnarna och dessa i sin ordning tjockluten, envar från dubbla varpor av den kända Carlsonska typen med plåtarna vinkelrätt mot förbränningsgasernas riktning.

Gasernas värme utnyttjas ytterligare till eldning av en 80 kvm ångpanna innan de gå till skorstenen, som sodahuset har gemensam med det närmast i ordningen följande ångpannehuset.

Emellan sodahus och ångpannehusligger en liten byggnad för samling och omkokning av hartssåpan från svartlutscisternerna.

Ångpannehuset med sex pannor om tillsammans 800 kvm eldyta har på ena sidan förbindelse med kolgården genom den tidigare omnämnda anordningen för koltransport, på den andra med flishuset. Då veden icke barkas, lämnar flisberedningen dock inga andra bidrag till bränsletillgången än sågspånen, som sorteras ut vid de plana flissållen och direkt blåsas över till ångpannornas eldstäder.

Linbanan från vedupplaget har sin ändstation i flishusets övre våning och avlämnar veden vid rännorna till de båda stora huggmaskinerna. Till dessa är desintegratorerna direkt kopplade. Vid plansållen avskiljas blott sågspånen men icke kvisten, som får följa flisen till den breda remtransportören upp i flisbingarna. En nyttig eldsvåda på kokarvinden år 1921 tvang till ombyggnad av flistransport och flisbinge, som nu ordnats på ett mycket tilltalande sätt. Remtransportören har vandrande avlastare, som på båda sidor om remmen fylla betongbingarna. Dessa rymma förråd av flis för tvenne dygns tillverkning.

Kokarnas arbetsplan är av brandbotten skilt från flisvinden, ljust och praktiskt ordnat för fyllningen av de åtta kokarna om vardera 27 kbm. Tydligen har utrymmet beräknats för ytterligare två eller kanske fyra kokare.

I kokeriets bottenvåning ger oss ingeniör Hellström tillfälle att se de av honom själv konstruerade, förträffligt arbetande förvärmarna, en för varje par av kokare. Av de vanliga svårigheterna med uppränsning av förvärmarna har Dejefabriken inte lidit. Blott var fjärde månad måste en dag offras åt detta arbete.

Diffusörhuset, ombyggt 1921, rymligt, ljust och bekvämt, har två batterier om vardera tio diffusörer. Bland förtjänstfulla detaljer observera vi särskilt, att diffusörernas avtappningsöppningar äro kringbyggda, så att arbetsplatsen mitt i varje batteri förblir torr och - ren under tappningen. Likaså uppskatta vi de kontinuerligt arbetande lutprovarna, inkopplade i ett grenrör till svartlutcisternerna. Husets bottenvåning under diffusörrummet upptages av de fyra stora massa-kar, som utgör'a cellulosans mellanstation på vägen från diffusörer till sileri.

Sileriet har fullständiga och konsekvent genomförda anordningar för kvistens tillvaratagande. Den kvist, som de två kvistfångarna lämna, går sålunda på kollergångar och jordankvarn. Den därvid frigjorda fibern skiljes ut på knutsilar och förenas med den, som kvistfångarna släppt igenom. Kvisten åter skickas ut på rundgång samma väg som nyss tills den knådad och mald som en tuktad syndare omsider silas ut bland den goda fibern. Lika noga som kvisten tages fibern i avloppsvattnet tillvara.

Allt sådant, som inte kunnat utnyttjas annorstädes i fabriken, samlas till en bakvattenssil vid kvistfångaren och fibern däri får följa med massan till avvattningsmaskinerna.

Dessa sistnämnda, en efter varje kvistfångare, äro byggda som ett vanligt viraparti, och släppa massabanan ned till remtransportören för de tjugu kollergångar, som i våningen under verkställa defibreringen. Avvattningen underlättas genom de av fabrikens pappersmästare Wilh. Hallberg anordnade små förpressvalsarna, som underifrån trycka viran med massan emot övre guskvalsen innan den definitiva pressningen emellan de båda guskvalsarna sker.

Från kollergångarna ledes massan av en skruvtransportör till fyra behållare med vertikala omrörare. Den cellulosa, som skall vidare för- arbetas vid Klarafors pappersbruk, pumpas för avvattning upp på ett viraparti i det nyss beskrivna sileriet. Vad som vid Deje omedelbart skall förädlas till papper pumpas däremot till nästa byggnad i den stora fabrikslängan, holländeriet. Detta holländeri är säreget i sitt slag och en föregångare till de moderna holländerier, där den gamla holländartypen mistat sin betydelse som malningsmaskin.

Cellulosans bearbetning sker på kraftigt dimensionerade jordankvarnar, en för varje av de fem pappersmaskinerna. Den färdigmalda massan rinner från jordankvarnarna direkt i holländare, där limning och eventuellt färgning sker, men därutöver ingen annan bearbetning än blandning före tappning till pappersmaskinernas massakar i bottenvåningen. För den stora produktionen av över 15,000 ton kraftpapper årligen kräver holländeriet ej större utrymme än annorstädes för 5,000 ton.

Från det rum under holländeriet, där massakaren placerats, komma vi in i den stora maskinsalen, uppförd som envåningsbyggnad emellan holländeri och färdiggöringsavdelning. Pappersmaskinerna äro fyra 120" yankeemaskiner med 10 cylindrar och en 130" dylik med 11 cylinder. De förstnämnda, installerade åren 1914-1915, ha stora Partingtonska knutsilscylindrar, till synes åbäkiga pjäser, men lättskötta och produktionskraftiga. Ännu vid en slitsvidd av mm lära de arbeta förträffligt och icke släppa igenom några föroreningar. Även i övrigt äro maskinerna säregna; papperet föres runt torkcylindern i motsatt riktning mot den eljest vanliga.

Upprullningen sker sålunda på en över presspartiet byggd plattform på cylinderns virasida. Detta byggnadssätt, närmast inspirerat av den kände pappersmannen lord Doverdale — förut captain Partington — när brukets högsta ledning låg i hans hand, har dock ej bibehållits för 130" maskinen av 1918, som är av Karlstads Mekaniska Verkstads vanliga typ och med Spangenbergs-sil. Även de fyra första maskinerna ha byggts i Karlstad. En av maskinerna drives elektriskt, de övriga av snabbgående reglerbara ångmaskiner med gemensam bakångsledning, från vilken torkcylindrarna matas.

Pappersmaskinerna arbeta upp till 75 m pr minut med M.G. papper mellan 25 och 250 grams vikter. Dejepapperets höga kvalitet är världsbekant och ett gott bevis för det praktiska värdet av de särdrag i tillverkningen, som på denna plats genomförts. Vid vårt besök pågår som bäst arbete på maskinsalens yttertak för att där bygga efter egna konstruktioner gjorda anordningar för utnyttjandet av den varma luft, som suges ut från kåporna kring torkcylindrarna. Det beräknas, att de kalorier, som sålunda till billigt pris förvärvas åter, skola räcka till att värma den inströmmande friskluften i ej blott maskinsalen utan också de stora lokalerna för papperets färdigöring.

Allenast en brandmur skiljer maskinsalen från den tre våningar höga byggnaden för rullning, skärning och sortering. I bottenvåningen stå tre rullmaskiner, varav två från Karlstads Mekaniska Verkstad. En mera ovanlig apparat år den utskottskvarn av numer avlidne ingenjören Gust. Amans konstruktion, som placerats lämpligt för att ta emot allt utskottspapper från hela färdiggöringsavdelningen och väl lär hinna med denna för en så stor produktion stundom rätt krävande uppgift.

Våningen en trappa upp rymmer tre Walmsleys skärmaskiner med Collis & Sons arkavläggare samt en Haubolds skärmaskin. Där stöta vi också på ett till synes beståndande minne från den stora spinnpapperstiden — en Jagenburgs tvinnmaskin för papperssnören. Dylika snören fylla även nutida fordringar i prisbillighet och kvalitet så snart det blott gäller bestämda enklare ändamål.

Översta våningen är sortersal, där de femtio sortererskorna arbeta undan ca 27 ton papper dagligen, resten av produktionen går vanligen som rullpapper. Här stå också de fyra packpressarna. Genom alla tre våningarna löper ett rymligt hisschakt, där hissarna är dimensionerade för rullar av pappersmaskinernas fulla bredd. Genom den tredje våningen går för övrigt allt det försändningsfärdiga papperet. Golvnivån i denna våning ligger nämligen med en bekväm liten lutning till det stora pappersmagasinet, från vilket utlastningen sker till godsvagnarna på lastspåren längs efter fabriken.

Med färdiggöringshus och magasin ha vi ändå inte nått slutet av den långa längan fabriksbyggnader. Där ligger också pappersmassefabrikernas numera ofrånkomliga bihang, en såg för husbehovs- och emballagevirke, rymmande en sågram, åtskilliga cirkelklingor och en särdeles nyttig ting för pappersbruket, en pluggsvarv.

Vi har nu börjat se oss om utanför det stora fabrikskomplexet och ägna en stund åt brukets synnerligen trevliga och praktiska badhus. Detta byggdes 1918 för en kostnad av ca 25,000 kronor. I första hand avser det finsk badstu med dusch och ger därvid utrymme för femton personer åt gången. Därjämte har det ett par karbad med avskilda klädhytter. På övre våningen är bostad om 2 rum och kök för baderskan. Badhuset är flitigt utnyttjat både av brukspersonalen och ortens befolkning. Baden är också ett billigt nöje, 25 öre för dusch, 40 öre för badstu och 50 öre för karbad.

När vi gingo igenom fabrikerna passerade vi icke biproduktsavdelningen, som fått sitt särskilda hus ute på fabriksgården. Deje inriktade sig tidigt på att ta tillvara tallolja och terpentin. Talloljan, vanligen kallad flytande harts, har dock för närvarande ringa avsättning i vårt land. Den behandling, som man tidigare kostade på den för neutralisering, omkokning med surt sulfat, lönar sig för närvarande inte, så den få vi ej tillfälle se vid vårt besök. Däremot sker alltjämt kokning i vacuum och destillation av råterpentinen för avlägsnande av dess föroreningar, i första hand merkaptaner, i andra växtfett o. d. Destillation av metylalkohol ur kondensat från kokare och diffusörer sker på kolonnapparat, installerad 1918.

Vår visit i biproduktionshuset blir inte så långvarigt som denna intressanta avdelning förtjänar. Men doften där har en otrevlig benägenhet att fastna i besökarens kläder på ett sätt, som gör vänligt bemötande från senare medresandes sida något tvivelaktigt.

Mitt för fabriken har invid älvstranden byggts ett spruthus med en fast pentamotorspruta om 1,300 minutliters kapacitet. Den kan också kopplas in för elektrisk drift. En transportabel motorspruta av Ludvigsbergs tillverkning, lämnande en vattenmängd av 500/600 minutliter, fullständigar utrustningen. Från älven hämtas också behovet av fabrikationsvatten med två 10000 minutliters centrifugalpumpar. I regel står dock den ena av dessa blott i reserv.

För fabrikens arbetare har ett betydande antal bostäder uppförts. Först bebyggdes i regelbundet ordnade kvarter tvenne områden, Lyckorna och Risäter, med flerfamiljshus av äldre typ i två våningar. Den tredje och hittills sista kolonin planlades år 1918 efter moderna principer på den höga skogbevuxna stranden mitt emot pappersbruket med vacker utsikt över älven. Den har envåningshus för två eller flera familjer, i sistnämnda fall med bostäderna väl skilda från varandra enligt radhusprincipen. Arkitekturen och förläggningen i terrängen är lika tilltalande som inredningen praktisk.

Liksom vid Hylte har bruksledningen också fått fram en mycket lyckad typ av ungkarlshem med nio tvåmansrum förlagda å ömse sidor om en genom byggnaden löpande korridor, som mynnar ut i en rymlig gemensam matsal. Invid denna ligger sedan köksavdelning med rikliga källarutrymmen. Liksom vid Hylte står hemmet under överinseende av en gift föreståndare. Dennes hustru har hand om hushållet. Innan vi lämna Deje bruk infångas vi naturligtvis av dess populäre disponent David Fielding. Vi låta oss utan motstånd föras bort till: Dejefors gamla herrgård på en höjd invid vattenfallet. Denna har numera inretts till bostad för Mölnbackabolagets styrelse under dess besök vid bolagets verk, och lämpar sig ypperligt för utövandet av den gammaldags gästfrihet, vari disponent Fielding fullföljer värmländsk tradition.

Stora salongen i herrgården med sin rad av de forna brukschefernas porträtt minner oss om åtskilligt av AB. Mölnbacka-Trysils öden utöver vad förut i dessa anteckningar berättats. Bland de första cheferna finna vi sålunda L. G. Örn. Denne var med år 1831, då Trysils gamla skogsbolag bildades med tjugu andelar. Under årens lopp blev Örn en bland huvuddelägarna i detta skogsbolag och sålde år 1840 elva av andelarna till det då nybildade Mölnbacka bolag, där han också var delägare.

Mölnbacka liksom det därunder alltjämt lydande Kvarntorp har gamla anor som stångjärnshammare och manufaktursmedja. Dess privilegiebrev från år 1630 förvaras ännu i bruksarkivet. När Mölnbacka bolag bildades hade skogsdriften hunnit bli företagets tyngdpunkt. Den första anknytningen år 1840 mellan TrysiIs- och Mölnbackabolagen ledde efter åtskilliga mellankommande tilldragelser, bland annat en separation emellan Örn och Mölnbacka bolag åren 1843-1855, slutligen till en sammanslagning år 1873. Då bildades A.-B. Mölnbacka-Trysil.

Utvidgningar av företaget skedde undan för undan och år 1879 uppges bolagets areal till 120,000 tld (ca 58200 Ha), varav ca 100000 tid i Norge. År 1881 tillkom Snaröns hyvleri och Hults ångsåg. År 1884 anlades vid Mölnbacka träsliperi med tre stenar och en produktion av 3,000 ton massa.

År 1895 såldes från bolaget de s. k. Gördalsskogarna invid Västerdalälven och dess tillflöden. Vid denna försäljning medföljde också Eldforsens nyanlagda träsliperi. Detta hade avsetts att utnyttja smågranen under det att det grövre virket fraktades över vattendelaren till en av Klarälvens bifloder. Som ersättning för Gördalsskogarna förvärvades successive betydande marker i norra Värmland.

Det var köpet av Klarafors och den samtidiga planeringen av Deje bruk som från år_‘ 1906 länkade in AB. Mölnbacka-Trysil på cellulosa- och papperstillverkning för utnyttjande av skogarna. En minskning av skogsarealen skedde visserligen genom försäljningen av skogar i Trysil 1906, men å andra sidan tillkom skogsmarker från inköpta delar av Östanås, Norums och Torskbäckens bruk. År 1908 torde arealen ha varit ca 90,000 tld. Sedermera ökades företagets egendomar och fabriker genom inköp år 1909 av Forshaga Sulfit AB. och därefter undan för undan nya marker.

Totala arealen utgör nu ca 170,000 tld, varav ca 130,000 tld produktiv skogsmark. Utom pappersbruken och cellulosafabrikerna vid Forshaga och Deje omfattar den industriella verksamheten, när dotterbolagen inräknas, även träsliperierna vid Dejefors, Kvarntorp, Mölnbacka, Frykfors, Edsvalla och Ransberg, det sistnämnda med kartongfabrik, kraftverk vid Dejefors och Frykfors samt ett flertal sågar även kvarnverk och tegelbruk. Därtill drives en stor jordbruksrörelse. På annat ställe har redan omtalats de betydande tillverkningssiffror, som Mölnbacka-Trysils verk representera.