Inom Värmland har som bekant järnbruksrörelsen varit den dominerande industrin. Klarälvens stora forsar vid Deje (Dejeforsen) blev helt förbigångna av den äldre järnbruksrörelsen och de mera lätthanterliga bifloderna utnyttjades istället.

Redan under medeltiden idkades laxfiske vid Dejeforsen, och troligen fanns där på 16 - 1700-talen kvarn och husbehovssåg. I början av 1800-talet uppblomstrade emellertid sågverksindustrin kraftigt i landet. Den behövde stor vattenkraft och det var därför helt naturligt, att Dejeforsarna utnyttjades för sågverksindustri.

Redan på 1820-talet fanns en vattensåg vid Dejefors, en vattensåg ägd av göteborgsfirman Dickson. Den var med sina 4 ramar ett av Värmlands mest betydande sågverk. När man sedan på 1860-talet blev förtrogen med planerna på stora järnvägslinjer och på en koncentrerad järnindustri, riktades blickarna mot Deje som en ypperlig plats för ett järnbruk I stor stil.

Det torde varit tanken på platsens utvecklingsmöjligheter i denna riktning som motiverade uppbyggandet av en stångjärnssmedja vid Dejefors 1862. Emellertid drogs den stora stambanan ej, över Deje, som Värmlands bruksägare önskade, och därmed kom planerna på en stor bruksrörelse vid platsen att förfalla. Det blev i stället så småningom trävaru- och pappersindustrin som kom att utnyttja Dejes goda möjligheter för storindustrin.

Järnindustrin vid Dejefors fick ej lång livstid. Redan 1873 upphörde smidet där, och smedjan ombyggdes till en träförädlingsfabrik, fastän i nya lokaler efter två eldsvådor.

Under större delen av 1870 - 80-talen bedrevs alltså där sågverks- och träförädlingsrörelse, och sågverket var alltjämt ett av länets största.

Pappersindustrin höll sitt intåg i Deje år 1889, då träsliperiet vid Dejefors uppfördes. År 1905 - 06 uppfördes vid Dejefors en kraftstation, 1910 byggdes valsdammen vid Dejefors, 1913 - 14 uppfördes den nya kraftstationen vid Dejefors och slutligen har under åren 1935 - 36 företagits en tredje utbyggnad. I och med uppförandet av den första kraftstationen vid Dejefors kan man säga att den moderna storindustrin i form av pappers- och cellulosaindustri höll sitt intåg vid Deje.

Sulfatfabriken, som då beräknades för en årsproduktion av 20,000 ton, uppfördes åren 1906 - 07 och pappersbruket, åren 1913 - 14. Sedermera har under årens lopp genom om- och tillbyggnader samt en omfattande rationalisering produktionen höjts till avsevärda siffror av cellulosa och papper. Vid Dejefors har däremot tillverkningen av mekanisk massa avsevärt inskränkts och det är väl endast en tidsfråga när det gamla träsliperiets saga är all och det får lämna rum för ett högmodernt kraftverk.

Driften vid träförädlingsverket och sågen, som även den moderniserats och rationaliserats, pågår alltjämt och produktionen vid dessa verk torde f. n. vara högre än någonsin. Dejeforsens energi, som under århundraden varit föga utnyttjad, har genom modernt kraftverk satt liv i Dejeforsarnas slumrande krafter, och dessa lämna nu indirekt bröd och utkomst åt 1,000-tals arbetare såväl här i Deje som på flera andra platser I länet.

Den moderna pappers- och cellulosaindustrins uppkomst och utveckling.

I en minnesskrift som denna kan det sägas vara av stort intresse att ta del av pappersindustrins uppkomst och utveckling genom tiderna. Den sträcker sig tusende år genom tiderna.

Redan då våra förfäder i högan nord väl i stort sett ej kände annat skrivmaterial än den fasta klippan och bronshammaren material som knappast uppmuntrade till våra dagars skrivklåda och polemik hade de gamla egyptierna av Nilens susande säv lärt sig att tillverka det skrivmaterial, som var papperets direkta förlöpare och som givit upphov till dess namn papyrus.

Kineserna uppfann för något århundrade före Kristus konsten att tillverka papper av söndermalt textilavfall. Konsten att genom denna metod tillverka papper överfördes genom kinesiska krigsfångar till araberna, vilka år 795 efter Kristus anlade den första pappersfabriken i Bagdad. Det kan vara intressant att veta i dessa dagar, då det så mycket diskuteras om statsmonopol, att under 500 år upprätthölls papperstillverkningen där som statsmonopol.

I elfte århundradet förde morerna konsten att tillverka papper till Toledo i Spanien, varifrån konsten att tillverka papper spred sig till Italien, Frankrike och Holland. I vårt land var under medeltiden pergamentet, så vitt man nu kan döma, det skrivmaterial, som övervägande eller kanske t. o. m. uteslutande användes.

Så småningom började även papper att importeras till vårt land, mest från Holland och Tyskland, och behovet stegrades i hög grad efter boktryckerikonstens uppfinning och introduktion i vårt land.

Det första pappersbruket, ej blott i vårt land utan även i hela Norden, lär ha anlagts av den bekante Linköpingebispen Hans Brask utanför nämnda stad, och det nuvarande pappersbruket Klippan i Skåne anlades 1573. På 1660-talet anlades Lessebo, 1740 Grycksbo, som är världsberömt för sitt filtrerpapper, år 1758 anlades riksbankens pappersbruk i Tumba och år 1790 GranshoIms bruk.

Pappersmaskinerna uppfinns.

Ända fram i början av 1800-talet framställdes i huvudsak allt papper medelst samma metoder som av de gamla araberna och morerna. Papperskvarnarna drevs med vattenhjul, ett fåtal enkla maskiner användes, men arkens utformning försiggick för hand i formar av arkens storlek, i huvudsak samma metod som man kan få se avbildad på gamIa kinesiska träsnitt.

Först år 1798 uppfann Nicolas Louis Robert den första pappersmaskinen, vilken möjliggjorde tillverkning av papper i sammanhängande längder (på 12 till 15 meter ).

Fourdriniermaskiner

År 1821 var det en engelsman Dickingson, som på grundval av Roberts konstruktion tillverkade den första efter cylindriska principer arbetande moderna pappersmaskinen, vilken år 1821 kompletterades med torkcylindern.

I Sverige installerades den första pappersmaskinen i Klippan 1832. År 1836 följde Grycksbo och Lessebo exemplet. Steg för steg har sedan pappersindustrins maskinella utrustning förbättrats, och de moderna 40 - 50 meter långa jättelika komplettmaskinerna, vilka arbeta efter helautomatiska principer, förvandla utgångsmaterialet cellulosan till väldiga pappersrullar, ha nått fullkomlighetens gräns.

Råvarufrågan var dock under århundraden, då papperstillverkningen sakta utvecklade sig från hantverk till industri, brännande.

Som råvara kunde ej annat än lump användas, och då tillgången på sådan var begränsad och ej kunde anskaffas i öppna marknaden, var det därför ej ovanligt att, såsom i vårt land, statliga tvångsåtgärder tillgreps för att säkerställa pappersbrukens råvaruförsörjning.

Behovet av papper växte ständigt, ej minst genom den moderna tidningspressens uppkomst, och man experimenterade under denna tid med ett otal olika utgångsmaterial för papperstillverkning, varibland må nämnas löv, halm och sågspån, men utan att några egentliga resultat uppnåddes.

Den som slutligen löste frågan och skaffade pappersindustrin tillgång till ett billigt, i så gott som obegränsad myckenhet förefintligt utgångsmaterlal, var en tysk textilarbetare, en vävare Heinrick Gottlieb Keller, vilken av en egendomlig tillfällighet leddes till sin uppfinning.

Han hade tillbringat sin ungdom i en trakt, som var synnerligen rik på getingar, och erinrade sig deras av ett pappersliknande ämne uppförda bon. Han betvivlade icke att det skulle bli möjligt, för den mänskliga uppfinningsrikedomen att tillverka en liknande substans av träfibrer, som getingarna använt vid byggandet av sina bon.

Det gällde endast att finna de riktiga metoderna härför. Av en tillfällighet kom han så att erinra sig, hur han i sin barndom sett en slipsten, mot vilken någon hållit ett vedträ, överdragits med en hinna av pappersliknande substans. Han experimenterade på grundval av detta uppslag och lyckades i mitten av 1840-talet framställa det första papperet av slipmassa.

Det var ett grovt och föga tilltalande fabrikat, som Keller först tillverkade i samarbete med pappersbruksägare Voelter, men denne förbättrade efter hand genom små detaljuppfinningar metoden, så att träslipningen relativt fort blev en tekniskt användbar process.

På grundval av det Keller-Voelterska förfarandet uppstod nu vid mitten av 1800-talet i de skogrika länderna en verklig storindustri på, papperstillverkningens område. I vårt land anlades det första träsliperiet redan 1857 vid Trollhättan.

Det av slipmassa framställda papperet kunde emellertid väsentligen endast användas för tidningstryck och för framställning av böcker. Slipmassepapperet var däremot för svagt för användning som omslagspapper, närhelst verkliga anspråk på hållbarhet ställdes på detta. Och till finare tryck- och skrivpapper dög det ej alls.

Man fortsatte därför experimenterandet för att på grundval av den Keller-Voelterska metoden få ett renare papper, d.v.s. ett i vilket cellulosafibrerna befriats från varje kvarleva av hartser och andra inkrusterande ämnen i veden, vilket gjorde trämassepapperet grovt och skört.

En tysk uppfinnare Behrend uppfann och utvecklade den s. k halvkemiska metoden. Veden basas, d.v.s ångkokas under tryck och ganska hög temperatur i stora kokare under en tid av 12 - 18 timmar, om den är nyhuggen ända upp till 30 timmar.

Härigenom uppmjukas den och fibrerna skiljas sedan lättare åt vid slipningen. En del bindande ämnen bortgå vid kokningen i gasform, däribland terpentin, som kan tillvaratagas. Den bruna färgen är en oundviklig följd av den höga temperaturen och kan icke genom blekning borttagas. Å andra sidan är brunmassan så mycket starkare, i det fibrerna, som ovan anmärktes, ha lättare att skiljas och att skadas mindre vid slipningen, som även i detta fall är kallslipning.

Kännetecknande för den mekaniska framställningen av trämassa, för vilken här i korta drag redogjorts, är att massan icke befriats från de inkrusterande beståndsdelarna, vilka binda fibrerna samman. Detta kan ske endast på kemisk väg, och vi skola i det följande lämna en kortfattad översikt av teknikens utveckling på den kemiska trämassetillverkningens område.

Ett stort antal uppfinnare experimenterade världen runt stadigt vidare för att på kemisk väg framställa ännu bättre och renare pappersmassa ur trä, och i sinom tid ledde dessa experiment till de båda metoder, vilka slagit alla andra ur brädet, nämligen sulfat och sulfitmetoderna. Och bland föregångsmännen på detta område kunna här nämnas: engelsmännen Mathias Koops, Charles Watt, Haugton och amerikanaren Haugton.

Den senare sulfitmetoden, vilken nu är den, enligt vilken i vårt land den mesta kemiska massan framställes och som f. ö. i hela världen nått den största betydelse för framställning av massa till gott tryckpapper, omslagspapper. konstsilke etc, har till väsentlig del en svensk, ingenjör Carl Daniel Ekman, att tacka för sin uppkomst.

Efter att ha experimenterat i många år, framställde denne genom kokning av trä i en lut av surt magnesiumsulfit år 1873 sulfitcellulosa och fabriksmässig tillverkning härav började vid Bergvik i Hälsingland. När helst svenska uppfinnare nämnas, vilka genom sina uppfinningar tillfört vårt folkhushåll och. världshushållet i dess helhet miljon- och miljardvärden, får C. D. Ekmans namn ej glömmas.

Samtidigt med Ekman arbetade också andra svenska uppfinnare på problemet att framställa billig kemisk massa. Redan i början av år 1870 hade i samarbete med engelskt kapital och fackkunskap ett par fabriker efter den s. k. natroncelluIosametoden startats, och under 1870-talets senaste hälft och i början av 1880-talet anlades ytterligare några, bl. a. Här i Värmland vid Klarafors, Stjärnsfors och Gustafsfors i Dalsland.

En svensk ingenjör Alvar Muntzing gjorde emellertid 1885 en betydelsefull uppfinning, då han vid Munksjö framställde s. k. kraftmassa genom kokning med svag lut vid låg temperatur.

Principen för tillverkningen av denna massa är att koket sker med så svag lut som möjligt samt under svagare tryck och samtidigt under längre tid än vad som eljest brukas vid sulfatmassetillverkning, varigenom fibern skonas bättre och blir starkare. I det följande skall lämnas en redogörelse för de båda huvudmetoderna för tillverkningen av pappersmassa på kemisk väg.

Sulfatmetoden.

Vid sulfatkoket består luten av en blandning av natriumhydrat, svavelnatrium och natriumkarbonat samt något natriumsulfat och natriumsilikat. Vid kokning ingår natrium i luten en förening med de inkrusterade ämnena i veden, vilket sker genom en process, som liknar försåpning, cellulosan frigöres.

Vid kraftkoket, varigenom en mörkare massa, den ovannämnda s.k. kraftmassan, erhålles, utlöses inkrusterna endast ofullständigt, men utbytet av veden blir större och fibern grövre. Vid blekkoket utlöses däremot de bindande ämnena fullständigt och den rena cellulosan frigöres. Fibern, som är brun till färgen, kan sedan blekas med klor.

Under det att cellulosan frigöres, stanna inkrusterna i luten, som de färga mörk, varför ock densamma efter koket benämns svartlut. Denna sistnämnda Innehåller alltså, utom koklutens oorganiska ämnen, omkring hälften av vedens organiska substans, vilket framgår av här nedan meddelade siffror över granvedens sammansättning.

Vattnet i svartluten bringas nu till avdunstning, varefter de organiska substanserna förbrännas så att de oorganiska, vilka samtidigt smälta ned, till största delen (90 - 92 %) återvinns. Sodaåtervinningen är, som redan förut antytts, den viktigaste och svåraste processen vid sulfatfabrikerna, och det är på denna punkt som de största ansträngningarna att förbättra sulfatmetoden alltjämt inrikta sig.

Granvedens sammansättning:

Cellulosa 53 %

andra kolhydrater 14 %

lignin 29 %

proteiner 0,7%

fett och kåda 3,3%

Summa 100,0%

Massan består nu av enkla, hela och jämna fibrer, icke mer eller mindre söndertrasade, som de är i slipmassan. Efter de nu beskrivna stadierna av behandlingsprocessen pressas sulfatmassan på liknande sätt som sker med slipmassa, till en pappliknande konsistens och torkas, medan den ännu passerar över torkmaskinen, vilken består av en eller flera stora järncylindrar, vilka är uppvärmda med ånga.

Sedan massan perforerats och skurits i ark, packas den i balar och är färdig att sändas ut i marknaden. Den kemiska massan säljes vanligen lufttorr, fuktighetsgraden för sådan massa beräknas till 10% men växlar i verkligheten mellan 8 och 12%.

För tillverkningen av finare papperssorter bleks cellulosan i blekholländare med en tillsats till fibermassan av klorkalk. Även elektrisk blekning kommer till användning. Det beräknas, att vid blekningen 3 - 6% av cellulosan förstöres, huvudsakligen genom att en del fibrer upplösas. I fråga om utbytet av veden gälla i genomsnitt följande procentsiffror, som alla angiva utbytet i % av flisens torrvikt:

Sulfatkokning: blekmassa 40 %

kraftmassa blandad gran och tall 45 %

kraftmassa övervägande torr fura 40 %

En av de största olägenheterna vid den kemiska processen är omöjligheten att få veden fullt jämnt kokad. Det kan icke undvikas att virke av olika hårdhet blandas i samma kok, vari antingen det lösa virket kokas för länge och förstöres eller det hårdare virket kokas för litet och blir oupplöst samt måste utsorteras till sämre massa.

Denna olägenhet har Muntzing sökt att förebygga genom en på senare år patenterad kokningsmetod. Massaveden, som vid denna metod icke sönderhugges, kokas i roterande kokare och cirkulerande koklut. Luten angriper veden utifrån, och när trycket i kokaren blir tillräckligt starkt, frigör den cellulosafibern på vedens yttre sida. Genom massabitarnas friktion mot varandra glides fibern av, slammas upp i den cirkulerande kokluten och bortföres ur densamma i fiberavsköljningsapparaten.

Härigenom undandrages den redan färdigkokta cellulosan vidare påverkan av den frätande luten och bortföres ur kokaren, Innan den tagit någon skada. Genom att variera lutens styrka, trycket och rotationshastigheten kan man lämpa kokningen efter den kvalitet på massan som önskas.

Under inbördes konkurrens mellan natroncellulosa-, sulfat- och sulfitmetoderna fördes den svenska pappersindustrin framåt. År 1892 tillverkades sålunda i landet 30,000 ton sulfit, 16000 ton sulfatmassa och 3,000 ton natroncellulosa, en för dåtida förhållanden stor kvantitet, även om den utgör en fyrtiondedel av produktionen f. n.

Natroncellulosametoden var vid denna tid på retur, ty det kokningsmedel, varav sulfatmetoden använde sig, natriumsulfat, var vida billigare än natron (natriumhydrat). Numera har natroncellulosametoden alldeles försvunnit.

Efter sekelskiftet, då den sammanlagda produktionen av pappersmassa i vårt land var cirka 300,000 ton, har utvecklingen gått fram med explosiv kraft och fart, och under de senaste åren har den totala tillverkningen närmat sig två milj. ton.

Samtidigt har pappersindustrin gått kraftigt framåt. Ännu vid sekelskiftet var hela produktionen 100,000 ton, nu tillverka de båda största bruken Hallsta och Kvarnsveden detta kvantum.

Det mesta av den svenska pappersmassan exporteras visserligen oförädlad, i runt tal tre fjärdedelar, men Sveriges pappersindustri är dock internationellt sett så betydande, att Sverige näst Kanada intar främsta platsen bland världens pappersexporterande länder.

Den totala exporten år 1935 av pappersmassa, papp och papper, arbeten därav samt tryckalster uppgick till den respektabla siffran av 166,173 milj. kr. och exporten går ut över hela världen.

1973

Man satsar på den inre miljön vid Deje pappersbruk, som bl.a får en ny ventilationsanläggning för

ca 200 000 kr.

1975

DEJE PAPPERSBRUK

Läge: Vid Klarälven c:a 3 mil norr om Karlstad.

Godsadress: Deje.

Utskeppningshamnar: Karlstad, Göteborg och Uddevalla.

Elkraft för driften: Energiförbrukning: 90 GWh/år. Effekt: 14.000 kw, därav produceras 2.000 kW i 1 st . mottrycksturbin.

Arbetsmaskiner i sulfatfabriken: Kokare 7 st . för indirekt kokning.

Upptagningsmaskiner för våt massa 1 st ., 240 cm .

Lutindunstningsningssystem Rosenblads.

Lutförbränningssystem Tomlinson, Götaverken.

Arbetsmaskiner i pappersbruket: Yankeemaskiner 5 st ., arbetsbredd 310 cm , 335 cm , 345 cm . Mångcylindermaskin 1 st ., 440 cm . Bestrykningsanläggningar i maskiner, typ KMW, horisontell limpress.

Kräppmaskiner 2 st ., arbetsbredd 160 cm .

Tillverkning: Oblekt sulfatcellulosa för eget behov, M.G. och oglättat kraftpapper, M.G. råpapper för engångskarbon och kräppat papper.

Årskvantitet: 70.000 ton sulfatcellulosa, 59.000 ton M.G. och oglättat kraftpapper, 1.000 ton kräppat papper. Härav för av salu: Hela kvantiteten papper. Biproduktframställning: Rå tallolja 2.500 ton.

Anläggningsår: Sulfatfabriken 1906. Pappersbruket 1914.

Bild från 1970

1979

DEJE BRUK AB

Pappersbruk

Aktiekapital: 3.000.000 kr.

Platschef Hans-Olof Lindh.

Produktionschef: Reinhold Rutks.

Postadress: 660 92 Deje.

Telex: 66341 vkraftd s.

Telefon. 0552/110 20.

Läge: Vid Klarälven ca 3 mil norr om Karlstad.

Godsadress: Deje.

Utskeppningshamn: Karlstad.

Elkraft för driften: Energiförbrukning: 70 GWh/år.

Arbetsmaskiner: Yankeemaskiner 2 st , arbetsbredd 305 cm och 337 cm . Fourdrinier: 420 cm .

Tillverkning: MG, och oglättat kraftpapper, M.G. råpapper för engångskarbon och kräppat papper.

Årskvantitet: 40.000 ton.

Anläggningsår: 1914.

Dejehistorik skriven 1962:

I början av 1800-talet byggs i Dejeforsen en vattensåg med 4 ramar och sågverk som kom att drivas ända till 1 okt. 1977.

1862 tillkom en stångjärnssmedja men denna försvann redan efter 11 år och istället byggdes lokalerna om till träförädling. Trots två eldsvådor hölls detta igång till på 1960-talet.

Massaindustrin började även den vid Dejeforsen med ett träsliperi. Det startades 1889 och kördes till strax före 1940.

Det första kraftverket byggdes 1905 - 1906. Ett flertal om- och tillbyggnader har följt,

den senaste 1952 - 1953.

Orten har i långa tider varit en knutpunkt i samfärdseln. Först för sitt läge vid en av Klarälvens forsar. Mycket av de transporter som bruken i norra Värmland skulle frakta söderut måste gå vattenvägen.

Fraktbåtar kunde av naturliga skäl inte färdas i forsen utan godset fraktades på land förbi forsen till en annan båt.

När Klarälvsbanan byggts försvann godstrafiken från älven ovanför Deje, men massa- och pappersfrakten söderut fortgick ända till 1950-talet. 1875 hade Bergslagsbanan tillkommit som en ny länk i trafiken, 1887 byggdes en bro över Klarälven och 1904 var NKIJ klart.

En mycket stor omlastning och rangering försiggick vid Deje under lång tid, ända till efter 1950. Med godstrafikens övergång från järnväg till landsväg försvann denna betydelse mer och mer.

1907 gick man också in i Arbetsgivarföreningen. 1909 övergår aktiemajoriteterna i Mölnbacka - Trysil i engelska händer, The Kellner Partington Paper Pulp Ltd.

1914 byggs pappersbruket, för 1,5 mkr och man får pengarna från Kellner - Partington.

Borregaardkoncernen kommer in i bilden 1918 och Mölnbacka - Trysil kom att inrangeras i den i 50 år.

Den första cellulosaindustrin i Deje tillkom 1889 och på Dejefors där ett träsliperi byggdes.

Även i Mölnbacka och vid Kvarntorp har träsliperier funnits från samma tid. 1905 bestämde sig Mölnbacka - Trysil för att uppföra en anläggning för tillverkning av sulfatmassa. Fabriken byggdes 1906 - 1907 några hundra meter nedanför Dejeforsen.

Den mark som blev industritomt hade tidigare varit jordbruk och där hade även varit marknader. Den enda fasta förbindelsen över Klarälven utanför Karlstad fanns där. Den var placerad strax nedströms den nuvarande bron. Det bidrog väl till att sulfatfabriken förlades just där. Transporten till bolagets andra anläggningar på Dejefors och i Mölnbacka underlättades.

Emellertid, här byggdes en sulfatmassefabrik för en årlig produktion på 20.000 ton. Hälften skulle säljas och hälften förädlas i Klarafors Pappersbruk.

Dejebruk hade från starten 1906 6 st helsvetsade kokare från Julius Pintsch Berlin. Kokarna var roterande med 27 m3 volym. Pris 6675 mark/st. Man hade också 20 st diffusörer volym ca 42 m3/st. Skorstenen blev färdig den 6 dec. 1906. Första provkoket den 4 juli 1907. Den osläckta kalken från Karta & Oaxen kostade 12,50/ton + frakt 6,10/ton.

Läget har utnyttjats väl, fabrikerna ligger mellan järnväg och älv med järnvägsspåren parallellt med fabrikernas längdriktning. Vedgården, där kabelkranar med 225 m spännvidd sattes upp 1922, låg från början ett par kilometer från fabrikerna och var sammanbunden med dessa genom linbana. Massaveden skiljdes ut, buntades och togs upp ur vattnet. Den fraktades på en liten järnväg och lyftes sedan hängande i vajrar mellan två torn, 37 meter höga. Tornen kunde röra sig i sidled längs spår och med väldiga motvikter av betong. Virket lades upp i vältor som kunde vara upp till 20 - 25 meter höga.

När virket skulle användas lyftes det ner, delades i mindre buntar och fraktades med linbana över till fabriken. Ett förbjudet men mycket populärt nöje för halvvuxna pojkar var att sitta på en bunt över älven och hoppa av på något strategiskt ställe, helst innan mor, far eller vedgårdsförman fick tag i dom.

Övriga upplagsplatser och magasin ligger mellan järnvägen och fabrikerna samt liksom järnvägsspåren på ett plan några meter över fabriksgårdens. Fabrikens byggnader ligger i följd från sodahuset fram till pappersmagasinet.

Sålunda kunde den brända kalken direkt från avlastningsplatsen köras in i mixarna, sulfat direkt till smältugnarna, stenkol med automatisk elektrisk transportanordning kortaste vägen från kolgården upp i ångpannehusets silos osv. Åt älven till, på sidan om huvudlängan, ligger kontor, terpentinförråd, brandstation och pumphus.

Anordningarna inomhus präglas av samma genomarbetade följdriktighet som den yttre planläggningen. Tvärs över sodahuset vid dess sydöstra gavel låg på höga stativ den roterande ugnen för bränning av mesan. Ugnens dimensioner, 2 m diameter och 25 m längd var på 1920-talet mycket stora.

Ångpannan i sodahusets södra hörn matades med speciella kol från ett särskilt upplag utanför sydöstra långsidan och den brända mesan lämnar sitt kylrör i bekväm närhet till kalkupplag och mixar. Sedan följde alla till ett dåtida sodahus hörande apparater, varje slag i sin rad tvärs över den breda byggnaden och alla högt placerade på bjälklag och fundament.

Varje par smältugnar tog mot den indunstade svartluten från en av de fyra roterugnarna och dessa i sin ordning tjockluten, från dubbla varpor av den kända Carlsonska typen. Gasernas värme utnyttjades ytterligare till eldning av en 80 kvm ångpanna innan de gick till skorstenen, som sodahuset har gemensam med det närmast i ordningen följande ångpannehuset.

Mellan sodahus och ångpannehus låg en liten byggnad för samling och omkokning av hartssåpan från svartlutscisternerna.

Ångpannehuset med sex pannor med tillsammans 800 m2 eldyta hade på ena sidan förbindelse med kolgården, på den andra med flishuset. Då veden inte barkades, lämnade flisberedningen inga andra bränslebidrag än sågspånen, som sorterades ut vid de plana flissållen och blåstes över till ångpannornas eldstäder.

Linbanan från vedupplaget hade sin ändstation i flishusets övre våning och avlämnade veden vid rännorna till de båda stora huggmaskinerna. Till dessa var desintegratorer direktkopplade. Vid plansållen avskiljdes sågspånen men inte kvisten, som fick följa flisen på den breda remtransportören upp i flisbingarna.

En eldsvåda på kokarvinden 1921 tvingade fram en ombyggnad av flistransport och flisbinge. Remtransportören hade en vandrande avskrapare, som på båda sidor om remmen fyllde betongbingarna. Dessa rymde förråd av flis för två dygns tillverkning.

Kokarnas arbetsplan var genom brandbotten skild från flisvinden, ljust och praktiskt ordnat för fyllningen av de åtta kokarna om vardera 27 kbm, utrymmet hade beräknats för ytterligare två eller kanske fyra kokare. I kokeriets bottenvåning fanns av ingenjör Hellström konstruerade, förträffligt arbetande förvärmare, en för varje par av kokare.

Dejefabriken har inte haft de vanliga svårigheterna med upprensning av förvärmarna, men var fjärde månad rensades förvärmarna. Diffusörhuset, ombyggt 1921, rymligt, ljust och bekvämt, hade två batterier om vardera tio diffusörer. Husets bottenvåning under diffusörrummet upptogs av fyra stora massakar, som mellanstation på vägen från diffusörer till sileri.

Den kvist, som de två kvistfångarna i sileriet lämnade, gick till kollergångar och jordankvarn. Den frigjorda fibern skiljdes ut på knutsilar och förenades med den, som kvistfångarna släppt igenom. Kvisten gick i rundgång tills den så småningom silas ut till den goda fibern. Lika noga som kvisten tas fibern i avloppsvattnet tillvara.

Allt, som inte kunde utnyttjas direkt i fabriken, samlades till en bakvattenssil vid kvistfångaren och fibern fick följa med massan till avvattningsmaskinerna. Dessa, en efter varje kvistfångare, var byggda som ett vanligt viraparti, och släppte ner massabanan till remtransportören för de tjugo kollergångarna i våningen under. Den cellulosa, som skulle förädlas till papper pumpas till nästa byggnad i den stora fabrikslängan, holländeriet.

Detta holländeri var säreget och en föregångare till de modernare holländerier, där den gamla holländartypen mist sin betydelse som malningsmaskin. Cellulosans bearbetning skedde på kraftigt dimensionerade jordankvarnar, en för var och en av de fem pappersmaskinerna.

Den färdigmalda massan rann från jordankvarnarna direkt till holländare, där limning och eventuellt färgning skedde, men ingen annan bearbetning än blandning före tappning till pappersmaskinernas massakar i bottenvåningen.

Pappersmaskinerna var fyra yankeemaskiner, tillverkade av KMV, med 10 fots cylindrar och en 130 tums maskin med 11 fots cylinder. De förstnämnda, installerades åren 1914 – 1915. 130" maskinen från 1918, av KMVs vanliga fourdriniertyp. En av maskinerna drivs elektriskt, de övriga av snabbgående reglerbara ångmaskiner med gemensam bakångsledning, från vilken torkcylindrarna matas.

1973

satsade man på den inre miljön med bl.a. en ventilationsanläggning för ca 200 000 kr.

1975

Elkraft för driften: Energiförbrukning: 90 GWh/år. Effekt: 14.000 kW, därav producerades 2.000 kW i en mottrycksturbin.

Kokare 7 st . för indirekt kokning.

Upptagningsmaskiner för våt massa 1 st ., 240 cm .

Lutindunstning: Rosenblads.

Lutförbränning: Tomlinson, Götaverken.

Pappersmaskiner: Yankeemaskiner 5 st ., arbetsbredd 310 cm , 335 cm , 345 cm . Mångcylindermaskin 1 st ., 440 cm . Bestrykningsanläggningar i maskiner, typ KMW, horisontell limpress. Kräppmaskiner 2 st ., arbetsbredd 160 cm .

Tillverkning:

Oblekt sulfatcellulosa för eget behov, M.G. och oglättat kraftpapper, M.G. råpapper för engångskarbon och kräppat papper.

Årskvantitet: 70.000 ton sulfatcellulosa, 59.000 ton M.G. och oglättat kraftpapper, 1.000 ton kräppat papper. Härav för av salu: Hela kvantiteten papper.

Biproduktframställning: Rå tallolja 2.500 ton.

Man kom snart underfund om att ett pappersbruk skulle vara bra att ha i anslutning och 1913 - 14 byggdes det och beskrivs längre fram.

Allt virke till fabriken kom vid den här tiden vattenvägen. Genom flottning i Klarälven men även på Orten, och dess vattensystem, fraktades råvaran till fabriken och sågen.

I skiljestället Lustnäs togs virket till Dejeindustrierna undan.

För sulfatens del fraktades en del uppströms till fabriken men vintertid måste man ha ett lager. För det ändamålet tillkom vältorna och kabelkranen på Lustnäs.

Linbanan var i drift sista gången 1969 och kabelkranarna monterades ner i början på 1970-talet.

Sulfatfabriken byggdes om ett flertal gånger under årens lopp. Från början fanns inte någon återvinning av kemikalier att tala om.

Klarälven fick ta emot mycket men “mesan” som blev över kördes ut i rörledningar till olika raviner och hålor runt fabriken.

Många gamla Dejebor minns säkert ett flertal “mesamper” där vattnet filtrerades bort i jorden och kvar blev en mycket fast massa liknande blågrå lera.

Bakom Gullkrogen fanns en “mesampa”, likaså vid Lyckorna, och nuvarande reningsverket. Mesan användes till jordförbättringsmedel - den var mycket kalkrik - men också som vägmaterial. Längre fram i tiden när återvinning av kalken i mesan var möjlig kördes stora delar av de gamla mesaupplagen in i fabriken igen.

Eftersom sulfatprocessen inte var fulländad måste hela tiden ett tillskott av material och energi ske. Hur många tusen kalk- och kolvagnar som lossats här vet ingen, men att det skedde för hand lärde sig många. Ett arbete som på grund av tyngd, kol- och kalkdamm kostade både blod och svett.

Exempel på ackordslöner från 1923.

Utearbetarna:

Lossning av kalk och sursoda pr ton 65 öre

sulfat och alun ” ” 45 ”

kol ” ” 40 ”

flis, stor vagn pr vagn kr 3,76

” liten ” ” ” ” 1,90

ved, stor vagn ” ” ” 4,50

” liten ” ” ” ” 3,65

Lastning av papper pr ton 36 öre

Våtmassa på järnväg ” ” 20 ”

” ” båt ” ” 38 "

kalkmesa ” ” 65 ”

Utdragning av papper å 2 ballag ” ” 36 ”

” ” ” ” 3 ” ” ” 54

Tekniken gick framåt och på samma gång som PM 10 byggdes (1948) uppfördes även den s k JMW-pannan. (JMW står för Jönköpings Mek Werkstad). Som ett led i en långsiktigare plan uppfördes sen 1959 ännu ett sodahus med ett Tomlinsonaggregat från Götaverken, samt en ny indunstning och mesaombränningsugn.

Efter något år kompletterades vedintag, kokeri och sileri så att sulfaten nu kunde producera 60.000 årston massa. Det behövdes för egen förbrukning från 1965 då PM 10 och holländeri byggts om för högre produktion.

Med detta utseende fick sulfaten fortleva till 1978. Den 1 april övertogs Deje Pappersbruk av Vänerskog och i samband med detta lades massatillverkningen i Deje ner. Det innebar inte bara att 71 års massatillverkning var slut, utan också att ca 200 arbeten försvann. Som ersättning för sulfaten byggdes en mottagningsstation för massa både i balad och lös form och befintliga massakar används.

Vilken sorts massa som helst kan nu tas in: blekt, oblekt, slipmassa, viss returfiber samt även andra material som jag återkommer till i samband med beskrivning av PM 10.

Som sagt 1913 - 14 byggdes pappersbruket. Detta år monterades inalles 4 yankeemaskiner (maskiner med en stor torkcylinder). På dessa tillverkades oblekt, ensidigt maskinglättat kraftpapper för olika ändamål, mest emballage.

En 5:e maskin av samma typ byggdes år 1918. Som kringutrustning fanns holländeri, limkök, färgberedning samt rullmaskiner och packning. De var av KMW:s fabrikat och ännu 1979 kunde en av dem få fram ett bra papper.

Totalt fanns alltså en tid 5 ungefär likartade maskiner. Av dessa är nu 2 skrotade, 2 står kvar som monument över en svunnen epok, den 5:e (PM 9) byggdes om 1970 - 71 och går fortfarande. Sedan tillkom den största maskinen (PM 10)1948 - 49.

Maskinernas numrering hänger ihop med ägare och samkörning. Från början kallades de PM 1 till 5. Sedan infördes gemensam numrering med Klarafors. Där fanns 4 maskiner, alltså fick Dejemaskinerna numren 5 - 10. Efter Uddeholms övertagande skedde en samordning med Skoghall. PM 9 och 10 behöll sina nummer, övriga döptes till 11 - 14.

Det förtjänar nämnas att långt in på 1970-talet var en unik maskin i drift. En upptagningsmaskin för otorkad massa från början avsedd för Klarafors Pappersbruk. Massan pressades endast och rullades sedan till balar. Det officiella namnet var våtupptagningsmaskin, men den kallades också Klaramaskin eller mest Rå-Maja.

Utlastning skedde till en början i stor utsträckning med hjälp av en lastbrygga över landsvägen till pråmar i älven för vidare befordran vattenvägen. Senare togs detta bort och numera går utgående gods med järnväg och lastbil.

Över pappersbruket fanns skärmaskiner för arkning av papper samt en sortersal för räkning och paketering. En stor del av de anställda här var kvinnor, det enda industriarbete man då ansåg kvinnor klarade av. Som framgår senare skulle det ändra sig.

Så såg fabriken och tillverkningen ut mot slutet av 1930-talet.

1939 - 40 började 2:a världskriget och för ett exportföretag uppstod stora problem.

Som kuriosa kan nämnas att under 2:a världskriget hade man inte bara besvär i Deje. Att sådana fanns är givet. Att sälja produktionen var inte det lättaste och dessutom hade man naturligtvis problem med personal. Stora delar av Sveriges manliga befolkning liksom av Dejes personal, var inkallade och befann sig “någonstans i Sverige”.

Men det fanns militär också i Deje.

’

Det fanns militära sjukhus på Mon (Framtiden) och i Dejeskolan (där vårdhemmet nu ligger).

Vi hade Iuftvärn! Ett luftvärnstorn står ännu kvar vid Dejefors.

Dessutom fanns luftvärn stationerat på gamla tvättens tak.

Sedan fanns en liten avdelning inom fabriken i en egen byggnad. Den låg alldeles intill järnvägen i närheten av det förråd som finns där och som kallas Götaboden. Byggnaden kallades NC-fabriken, ty där tillverkades Nitro-Cellulosa, utgångsmaterial för krut.

Efter andra världskrigets slut fanns det utrymme för expansion inom svensk skogsindustri, så även i Deje. Aren 1948—49 byggdes PM 10, en mångcylindermaskin för oglättat papper men med en Yankeecylinder inbyggd. Där tillverkades mest säckpapper men även andra kvalitéer förekom.

Man kunde tillverka 65 - 75 ton/dygn med en högsta maskinhastighet på 200 m/min.

1964 - 65 gjordes en grundlig ombyggnation. Utöver holländeriutrustning byggdes maskinen om så att egentligen endast maskinstativ i torkparti samt torkcylindrar är de ursprungliga.

Hastigheten ökades till 380 - 400 m/min och kapaciteten därefter. Nu kunde man tillverka framförallt säckpapper och nådde upp till en årsproduktion på runt 36.000 ton. Samtidigt tillverkades omkring 20.000 ton på övriga maskiner. Så här kunde pappersbruket köras till slutet av 1970-talet.

Nu hade jättemaskinerna för tillverkning av säckpapper definitivt överflyglat Deje PM 10. Man kunde inte längre konkurrera utan måste hitta på någonting annat, något nytt.

Man drog igång ett stort arbete för att hitta en egen s k “Nish” för sin produktion.

Vänerskog övertog Deje Bruk 1 april 1978 och med det lades inte bara Sulfaten utan även de gamla yankeemaskinerna ner. PM 11 fick en nådatid på ett år, medan Åmotfors lärde sig dess produktion, men sedan återstod endast två maskiner, PM 9 och PM 10.

PM 9 är den maskin som våra gamla medlemmar minns som 5:an. Den byggdes om 1970 - 71. Ombyggnad är kanske fel ord, man tog 5:ans plats och dess yankeecylinder och byggde en ny maskin.

Det blev en maskin för mycket tunt papper, ner till 17 gr per m². PM 9 har sedan dess gått med i stort sett samma produktion, ett papper med vikt mellan 17 och 21 gr/m². Det kallas OTC (One time Carbon) eller på svenska, engångskarbon och utgör råpapper till exempelvis karbonen i blankettset och liknande.

PM 9 kan tillverka 6.500 - 7.000 ton per år och det säljs både i Sverige och på export. Man brukar säga att ju mer byråkratiskt ett land är desto bättre affärer gör Deje.

Exempelvis militärdiktaturer och liknande. Närmast konkurrent till OTC är ett papper kallat NCR. Det uttyds No Carbon Required (ungefär inget karbon nödvändigt) alltså ett s k självkopierande papper.

Efter Vänerskogs övertagande uppstod stillestånd en tid med framtagandet av nya produkter. Så småningom ledde emellertid många olika kontakter till att man på Dejes PM1O började prova om man kunde ta fram ett underligt papper som kördes i Strömsnäsbruk.

När många provkörningar och tester gjorts kunde man från 1980 påstå att den här produkten var klar för massaproduktion. Det är först en blandning av olika cellulosakvalitéer, blekt eller oblekt sulfatmassa, slip-eller raffinörmassa. Sedan tillkommer en, förenklat uttryckt, förädlad stenull.

Dessutom tillsätts en mängd kemikalier bl.a. latex. Slutprodukten blir kartongliknande, vit, grå, brun eller vad kunden skulle vilja ha. Den väger 300 - 350 gr/m²och ersätter den asbestbana som förut varit bärare i de maskiner som tillverkat plastmattor.

De mattor som lagts i så många bostäder (av fabrikat Forshaga ex.vis) som vi kallat plastmattor, har alla haft en baksida av asbest. Nu är chansen mycket stor att baksidan kommer från Deje. Som ett mått på de stora tal man rör sig med i de här sammanhangen kan nämnas att 1981 tillverkades i Deje ungefär 22 milj. m²mattbärare.

Tekniken för framställningen går ju att använda även för tunnare kvalitéer och det torde väl vara nästa produkt. Som baksida till exempelvis våtrumstapet och liknande.

För att göra maskinen mer flexibel och produkterna bättre och flera har man beslutat om ett investeringsprogram som till en del är klart och till en del skall genomföras under 1982.

Det innebär: mottagning och upplösning av mineralfiber, kemikalietankar och doseringssystem, styrning och reglering av massa- och kemikaliemängder, ny kåpa över torkparti. Det här är klart, plus ny rullpackning och uttransport av rullar. Under 1982 tillkommer ny inloppslåda, ny glätt och ytterligare en limpress.

Efter en brand i torkpartiet strax före jul 1978 och därav följande reparationer är el- och instrumentsidan modern. Ytterligare utbyten på elkomponenter ingår också i investeringsprogrammet. Därefter kan PM 10 tillverka “papper” med vikter från 38 gr/m²och uppåt i hastigheter mellan 70 - 400 m/sek. “Papper” med en mångfald olika egenskaper som man egentligen inte tror papper kan besitta.

En mycket mångsidig maskin således, som man bara kan hoppas får möjlighet att utnyttja sina unika egenskaper.

Arbetarna villkor 1900

"I nittonhundratalets början kunde man ej tala om någon som helst arbetarrörelse i vårt samhälle. Den tidens arbetare fick i regel nöja sig med vad som arbetsgivarna behagade betala för arbetet. Någon som helst medbestämmanderätt över arbetsvillkor och lönevillkor hade arbetarna ej. Lönevillkoren var därefter. Vid Dejefors bruk, som på den tiden var den största arbetsgivaren här på platsen, var timpenningen 14 à 16 öre för fullgoda arbetare och för yngre 8 à 10 öre pr timma.

I Lusten var dagpenningen 2:— kr pr dag för fullgoda arbetare och för småpojkar och ynglingar mellan 60 öre och 1:- kr pr dag. Arbetstiden var 12 timmar och pågick mellan 6 f .m. och 8 e.m. På lördagarna avslutades arbetet kl. 6 e.m. Det kanske låter för arbetarna i nutiden som en saga, men så var faktiskt förhållandena här omkring år 1900.

Den första gryningen till arbetarrörelsens uppkomst här i samhället kan dateras till år 1905. Till den då påbörjade dammanläggningen vid Dejefors kom en hel del arbetare utifrån och då började friskare fläktar blåsa även bland arbetarna här.”

Så skildrar en av pionjärerna, Gustav Lungkvist i Torp, förhållandena vid industrin i Deje före arbetarrörelsens uppkomst, i den minnesskrift han utarbetade för Föreningen Folkets Hus u.p.a. vid dess 20-årsjubileum.

Varför bildades fackföreningarna?

Förmodligen kom man underfund med att ensam är inte stark, en sanning som inte har trängt igenom till alla människor än. 1889 bildas SAP, Socialdemokratiska Arbetar Partiet.

Det är ett antal fackliga förbund och politiska organisationer som beslutar att bilda partiet och detta var sedan i nio år det organ som skulle samordna hela den unga arbetarrörelsens strävanden. 1898 säger man att man måste ha en organisation för politisk och en för facklig verksamhet och bildar då LO.

Att LO och SAP är två grenar på samma stam har alltsedan dess visats många gånger, så även i Deje. Den politiska rörelsen var först här och 1906 på försommaren kom en legendarisk man hit, en agitator, “Texas” Ljungberg. Han håller möte och Deje socialdemokratiska ungdomsklubb bildas. Det sker i skogen vid “Gammelbyggninga” på Risäter.

Denna klubb arbetade redan från början på att starta en fackförening i Deje. Att det var nödvändigt behöver man inte tvivla på Om man ser på de förhållanden under vilka man levde kan man undra över att det fanns industriarbetare över huvud taget. En fullgod arbetare hade 14 - 16 öre per timme och arbetsdagen var 12 timmar lång.

Bostäderna var miserabla. De arbetarbaracker, som på senare tid har fått så stort historiskt värde, var trånga, kalla förvaringsplatser för arbetskraft, inget annat.

Förvaltare eller disponent var “kung” på platsen och styrde invånarna med järnhand. Ända in i vårt århundrade förekom ekonomiska och kroppsliga bestraffningar.

Årsarbetstiden vet vi inget om i Deje, men exempel finns från andra bruk. Vid Skutskär hade man 1900 en årsarbetstid över 4.000 timmar.

För att försöka råda bot på detta bildar man 1907 på våren den första fackföreningen, avd. 265 i Sv. Grov- och Fabriksarbetareförbundet. Om styrelsens sammansättning och dess förste ordförande finns delade meningar. I Ullerudsboken står C E Berglund som avdelningens förste ordförande.

Att C E Berglund står som första namn i avdelningens matrikel är klart och han borde således även vara ordförande. Einar Andersson är inte införd i matrikel förrän 23/111907 men står som ordförande i protokoll från 1/3 1908.

Berglunds historia som ordförande torde således vara kort, ett öde som många rönte under de första åren. Således hade man under åren 1907 - 10 inte mindre än 7 olika ordförande. Som sista namn i 1907 års matrikel står D Olsson som skrivs in den 24/12 1907, alltså på julafton.

Man förhandlar om löner först och främst. Den 12 april 1908 har man lämnat in ett löneförslag som man får svar på den 3 maj. Det är inte utan att man känner igen tongångarna.

Citat:

"Beträffande begärda förhöjning för vid trävarurörelsen anställda arbetare få vi meddela att då denna rörelse redan med gällande arbetspriser är för bolaget förlustbringande, sådan absolut icke är tänkbar. Skulle mot förmodan ni genom eder organisation ändock söka erhålla en sådan tvingar ni bolaget att omedelbart nedlägga denna rörelse."

I början av 1800-talet byggs i Dejeforsen en vattensåg med 4 ramar och sågverk som kom att drivas ända till 1 okt. 1977.

1862 tillkom en stångjärnssmedja men denna försvann redan efter 11 år och istället byggdes lokalerna om till träförädling. Trots två eldsvådor hölls detta igång till på 1960-talet.

Massaindustrin började även den vid Dejeforsen med ett träsliperi. Det startades 1889 och kördes till strax före 1940.

Det första kraftverket byggdes 1905 - 1906. Ett flertal om- och tillbyggnader har följt, den senaste 1952 - 1953.

Fraktbåtar kunde av naturliga skäl inte färdas i forsen utan godset fraktades på land förbi forsen till en annan båt.

Den första cellulosaindustrin i Deje tillkom 1889 och på Dejefors där ett träsliperi byggdes.

Emellertid, här byggdes en sulfatmassefabrik för en årlig produktion på 20.000 ton. Hälften skulle säljas och hälften förädlas i Klarafors Pappersbruk.

Dejebruk hade från starten 1906 6 st helsvetsade kokare från Julius Pintsch Berlin. Kokarna var roterande med 27 m3 volym. Pris 6675 mark/st. Man hade också 20 st diffusörer volym ca 42 m3/st. Skorstenen blev färdig den 6 dec. 1906. Första provkoket den 4 juli 1907. Den osläckta kalken från Karta & Oaxen kostade 12,50/ton + frakt 6,10/ton.

Genom flottning i Klarälven men även på Orten, och dess vattensystem, fraktades råvaran till fabriken och sågen. I skiljestället Lustnäs togs virket till Dejeindustrierna undan. En del fraktades en del uppströms till fabriken men vintertid måste man ha ett lager. För det ändamålet tillkom vältorna och kabelkranen på Lustnäs.

Massaveden skiljdes ut, buntades och togs upp ur vattnet. Den fraktades på en liten järnväg och lyftes sedan hängande i vajrar mellan två torn, 37 meter höga. Tornen kunde röra sig i sidled längs spår och med väldiga motvikter av betong. Virket lades upp i vältor som kunde vara upp till 20 - 25 meter höga.

Linbanan var i drift sista gången 1969 och kabelkranarna monterades ner i början på 1970-talet.

Först efter roterugnen med dess tillbehör låg tolv mesafilter, plåtcisterner med sand på sten och med längsgående transportör samt en kort tvärgående sådan till roterugnen. Sedan kom raden av åtta mixar och så fyra lösare för råsodan från smältugnarna. Varje par smältugnar tog mot den indunstade svartluten från en av de fyra roterugnarna och dessa i sin ordning tjockluten, från dubbla varpor av den kända Carlsonska typen.

Gasernas värme utnyttjades ytterligare till eldning av en 80 kvm ångpanna innan de gick till skorstenen, som sodahuset har gemensam med det närmast i ordningen följande ångpannehuset.

Mellan sodahus och ångpannehus låg en liten byggnad för samling och omkokning av hartssåpan från svartlutscisternerna.

Sulfatfabriken byggdes om ett flertal gånger under årens lopp. Från början fungerade inte återvinningen av kemikalier så bra. Klarälven fick ta emot mycket men “mesan” som blev över kördes ut i rörledningar till olika raviner och hålor runt fabriken. Många gamla Dejebor minns säkert ett flertal “mesamper” där vattnet filtrerades bort i jorden och kvar blev en mycket fast massa liknande blågrå lera.

Bakom Gullkrogen fanns en “mesampa”, likaså vid Lyckorna, och nuvarande reningsverket. Mesan användes till jordförbättringsmedel - den var mycket kalkrik - men också som vägmaterial. Längre fram i tiden när kapaciteten för ombränning mesan ökades kördes stora delar av de gamla mesaupplagen in i fabriken igen.

Så såg fabriken och tillverkningen ut mot slutet av 1930-talet. 1939 - 40 började 2:a världskriget och för ett exportföretag uppstod stora problem.

Men det fanns militär också i Deje.

Det fanns militära sjukhus på Mon (Framtiden) och i Dejeskolan (där vårdhemmet nu ligger).

Ett luftvärnstorn står ännu kvar vid Dejefors.

Dessutom fanns luftvärn stationerat på gamla tvättens tak.

Tekniken gick framåt och på samma gång som PM 10 byggdes (1948) uppfördes även den s k JMW-pannan. (JMW står för Jönköpings Mek Werkstad). Som ett led i en långsiktigare plan uppfördes 1959 ännu ett sodahus med ett Tomlinsonaggregat från Götaverken, samt en ny indunstning och mesaombränningsugn.

Efter något år kompletterades

vedintag, kokeri och sileri så att sulfaten nu kunde producera 60.000 årston massa. Det behövdes för egen förbrukning från 1965 då PM 10 och holländeri byggts om för högre produktion.

1975

Elkraft för driften: Energiförbrukning: 90 GWh/år. Effekt: 14.000 kW, därav producerades 2.000 kW i en mottrycksturbin.

Kokare 7 st . för indirekt kokning.

Upptagningsmaskiner för våt massa 1 st ; 240 cm .

Lutindunstning: Rosenblads.

Lutförbränning: Tomlinson, Götaverken.

Pappersmaskiner:

Yankeemaskiner 5 st , arbetsbredd 310 cm , 335 cm , 345 cm .

Mångcylindermaskin 1 st ; 440 cm .

Bestrykningsanläggningar i maskiner, typ KMW, horisontell limpress.

Kräppmaskiner 2 st ., arbetsbredd 160 cm .

Tillverkning:

Oblekt sulfatcellulosa för eget behov, M.G. och oglättat kraftpapper, M.G. råpapper för engångskarbon och kräppat papper.

Med detta utseende fick sulfaten fortleva till 1978. Den 1 april övertogs Deje Pappersbruk av Vänerskog och i samband med detta lades massatillverkningen i Deje ner. Det var inte bara sulfatfabriken utan även de gamla yankeemaskinerna lades ner. PM 11 fick en nådatid på ett år, medan Åmotfors lärde sig dess produktion, men sedan återstod endast två maskiner, PM 9 och PM 10.

1988 gick Vänerskog i konkurs och Deje bruk lades ner för gott. År 2000 fanns större delen av byggnaderna kvar, samt den gamla sodapannan. I en del av lokalerna huserar ett företag för återvinning av plast.

2010 På våren rivs hela fabriken.

Dejebruk hade från starten 1906

6 st helsvetsade kokare från Julius Pintsch Berlin. Kokarna var roterande med 27 m3 volym. Pris 6675 mark/st. Man hade också 20 st diffusörer volym ca 42 m3/st. Skorstenen blev färdig den 6 dec. 1906. Första provkoket den 4 juli 1907. Den osläckta kalken från Karta & Oaxen kostade 12,50/ton + frakt 6,10/ton.

Där Bergslagsbanan korsar Karlstad – Munkfors järnväg och Klarälvens flottled vid Dejefors vattenfall ligger Deje sulfatfabrik och pappersbruk.

I början av 1900-talet ansågs fabriken ha ett idealiskt läge med närheten till två olika järnvägar och två närbelägna vattenkraftverk. Dessutom hade man tillgång till massaved på nära håll, samt fabrikationsvatten från klarälven.

Läget har utnyttjats väl, fabrikerna ligger mellan järnväg och älv med järnvägsspåren parallellt med fabrikernas längdriktning. Vedgården, där kabelkranar med 225 m spännvidd sattes upp 1922, låg från början ett par kilometer från fabrikerna och var sammanbunden med dessa genom linbana. Övriga upplagsplatser och magasin ligger mellan järnvägen och fabrikerna samt liksom järnvägsspåren på ett plan några meter över fabriksgårdens.

Fabrikens byggnader ligger i följd från sodahuset fram till pappersmagasinet. Sålunda kunde den brända kalken direkt från avlastningsplatsen köras in i mixarna, sulfat direkt till smältugnarna, stenkol med automatisk elektrisk transportanordning kortaste vägen från kolgården upp i ångpannehusets silos osv.

Åt älven till, på sidan om huvudlängan, ligger kontor, terpentinförråd, brandstation och pumphus.

Ugnens dimensioner, 2 m diameter och 25 m längd var på 1920-talet mycket stora. Ångpannan i sodahusets södra hörn matades med speciella kol från ett särskilt upplag utanför sydöstra långsidan och den brända mesan lämnar sitt kylrör i bekväm närhet till kalkupplag och mixar. Sedan följde alla till ett dåtida sodahus hörande apparater, varje slag i sin rad tvärs över den breda byggnaden och alla högt placerade på bjälklag och fundament.

Mellan sodahus och ångpannehus låg en liten byggnad för samling och omkokning av hartssåpan från svartlutscisternerna.

Den kvist, som de två kvistfångarna i sileriet lämnade, gick till kollergångar och jordankvarn. Den frigjorda fibern skiljedes ut på knutsilar och förenades med den, som kvistfångarna släppt igenom. Kvisten gick i rundgång tills den så småningom silas ut till den goda fibern. Lika noga som kvisten tas fibern i avloppsvattnet tillvara.

Den cellulosa, som skulle förädlas till papper pumpas till nästa byggnad i den stora fabrikslängan, holländeriet. Detta holländeri var säreget och en föregångare till de modernare holländerier, där den gamla holländartypen mist sin betydelse som malningsmaskin. Cellulosans bearbetning skedde på kraftigt dimensionerade jordankvarnar, en för var och en av de fem pappersmaskinerna.

1973

satsade man på den inre miljön med bl.a. en ventilationsanläggning för ca 200 000 kr.

1975

Elkraft för driften: Energiförbrukning: 90 GWh/år. Effekt: 14.000 kW, därav producerades 2.000 kW i en mottrycksturbin.

Kokare 7 st . för indirekt kokning.

Upptagningsmaskiner för våt massa 1 st ., 240 cm .

Lutindunstning: Rosenblads.

Lutförbränning: Tomlinson, Götaverken.

Tillverkning: Oblekt sulfatcellulosa för eget behov, M.G. och oglättat kraftpapper, M.G. råpapper för engångskarbon och kräppat papper.

1931

Tiden var hård och fylld av klasstrider. På Kristi himmelsfärdsdagen 1931 demonstrerade de strejkande arbetarna i Lunde, Ådalen. Demonstrationen besköts av ditkallad militär, som skulle skydda strejkbrytarna, varvid 5 arbetare, däribland en ung kvinna, dödades.

Dessa de s.k. ådalsmorden, framkallade stor förbittring bland arbetarna och en våg av sympatistrejker över hela landet bröt ut. Vid extra fackföreningsmöte i Deje Folkets Hus den 20 maj 1931 beslöts, att Dejefabriken skulle stoppas under 24 timmar på begravningsdagen för dödsoffren i Lunde, samt att en protest och sorgedemonstration skulle utgå samma dag, d.v.s. den 21 maj, från Risäter till Folkets Park.

Så kom år 1932 och därmed aktualiserades på nytt lönefrågorna. Arbetsgivarna krävde nya lönereduceringar. Detta fick till följd, enligt protokoll, som fördes vid avdelningsmötet den 21 februari 1932:

Förbundsstyrelsen och representantskapet beslöt vid sitt möte den 19 febr. proklamera strejk vid följande fabriker: Munksund, Obbola, Östrand, Sandarne, Iggesund, Skutskär, Skoghall och Deje. Ordförande rapporterade att AB Mölnbacka Trysil meddelat styrelsen att någon lönereducering ej kommer att tillämpas vid Deje, Forshaga och Edsvalla fabriker, vilket styrelsen omedelbart meddelat förbundet.

Den konflikt inom pappersmassaindustrin, som därmed begynte och som var den sista intill våra dagar, kom alltså Dejefabrikerna att stå utanför. Det gamla avtalet prolongerades nämligen för samtliga Mölnbacka Trysils fabriker.

Stora omfattande rationaliseringar i fabrikens sodahus hade genomförts under 1932. Den utrationaliserade personalen hänvisades till dagarbete, men härigenom utökades manskapsstyrkan i grupp III till närmare 100-talet och bolaget införde deltidsarbete för denna grupp så att grupp Ill-arbetarna fick arbete blott varannan 14-dagarsperiod.

Denna halvarbetslöshet fortsatte till långt in på år 1936 för denna grupp och skapade givetvis stora problem för dessa arbetare, men även för fackföreningen.

Andra världskriget 1939 — 1945 och efterkrigsåren

En av krigets följder var den inflatoriska utvecklingen, vilken gjorde lönerna mindre värda. Som skydd mot denna utveckling överenskoms redan 1940 om indexreglerade löner. Även om dessa indexavtal, som träffades inte gav full trygghet, på grund av deras eftersläpande konstruktion, var de dock av stort värde för arbetarna.

Vid dejefabrikerna fick man redan första krigsåret känning av driftsinskränkningar på grund av svårigheter, bl.a. med sjöfarten. överflödig arbetskraft sysselsattes dock i skogsavverkning för bolagets räkning, andra fick sysselsättning vid den av staten uppförda s.k. Nitro-Cellulosafabriken vid Deje med halvfabrikat av krut som tillverkning.

Under större delen av kriget prolongerades löneavtalen. Inför sista krigsåret 1945 sades emellertid riksavtalet upp inom massa- och pappersindustrin. Resultatet blev en förbättring uppgående till ca 8 öre pr timma för samtliga grupper jämte en del andra förbättringar. På hösten 1946 sades även detta avtal upp och arbetarna krävde 15% förhöjning av utgående löner.

Den 8 februari strandade förhandlingarna och den 26 samma månad utfärdade vårt förbund strejkvarsel. En kompromissuppgörelse kom till stånd, vilken gav i genomsnitt 14 öre pr timma i högre förtjänst. Samma höjning lades även på ackorden samt förbättrades skifttilläggen.

Åren därefter, 1948, 1949 och 1950, prolongerades avtalen. Givetvis fördes under dessa år lokala förhandlingar varvid uppnåddes vissa förbättringar i lokalavtalen.

Men ett av dessa år var ändock ett märkesår i annan mening nämligen 1949. Detta år överenskoms vid ett möte i Forshaga mellan AB Mölnbacka Trysil och deras arbetare och tjänstemän i Forshaga, Deje, Dejefors och Edsvalla om bildandet av en Industrins Företagsnämnd.

Vidare kan nämnas, att avd.-protokollet av den 12 sept.1950 förtäljer att man överenskommit om nytt driftackord vid fabriken med en normalproduktion vid sulfaten på 116,36 ton och i pappersbruket på 54,47 ton. I båda fallen blev lönebasen 155,56 öre.

För år 1951 kom ett nytt riksavtal till stånd. I det nya avtalet hade man inbakat indexet i timlönen. Vår fackförening krävde med anledning av detta vid möte den 6 mars d.å., att förbundet skapar ett skydd mot nya ev. prisstegringar som kan komma, detta som ersättning för det slopade indexavtalet.

Koreakriget hade nu pågått en tid och pappers- och massabolagen hade på grund av detta inhöstat otroliga vinster. För att inte dessa ökade inkomster hos bolagen skulle kunna kastas ut i marknaden och orsaka inflation beslöt riksdagen om “infrysning” av en del av dessa vinster samt att en del av dessa stora summor efter en tid skulle tillföras en social fond.

Ur denna fond tilldelades de anställdas vid företagen organisationer vissa summor samt uppmanades dessa att bilda lokala fonder. I ett protokoll av den 20 april 1951 står således att läsa:

“Val av ombud till Mölnbacka Trysils Sociala Fond företogs. Första året överfördes 185.971 :38 kr till fonden, vilka medel under året skulle utdelas till följande ändamål: Understöd åt sjuka behövande, bidrag till samlingslokaler samt andra kulturella och sociala ändamål”.

Ur denna sociala fond skänkte deje- och dejeforsarbetarna under de nu närmast följande åren bl.a. 350.000:- kr till ombyggnad av Deje Folkets hus. Åtskilliga arbetare har dessutom erhållit semesterbidrag ur densamma.

År 1952, som också var avtalsår, uppnåddes en förhöjning av lönerna uppgående till 42 öre pr timma C-grad, 41 öre pr timma för grupp III och 37 öre pr timma för grupp IV. Under 1953 prolongerades avtalen inom pappers- och massaindustrin medan man år 1954 erhöll smärre förbättringar i riksavtalet. Detta år genomfördes också inom vårt förbund obligatorisk arbetslöshetsförsäkringskassa.

Berättelse från 1947

Mölnbacka Bruk räknar sin industrihistoria tillbaka till år 1628. År 1831 bildades Trysils Skogsbolag. Från och med år 1840 samarbetade dessa tvenne företag och ägde sammanslagning av dem rum 1873 under namnet AB Mölnbacka-Trysil.

Detta var i verkligheten endast så att säga en formell bekräftelse på en nära förbindelse mellan de båda företagen, som pågått under många år. I stora salen på bolagets representationsgård Dejefors finnas målade porträtt av dess ledare från år 1848 oavbruten följd.

Efter 1873 företer bolaget en bild av ständig expansion. Skogar och vattenfall köptes, andra bolag inkorporerades.

År 1906 lierades bolaget med Klarafors Aktiebolag och därmed började fabrikationen av cellulosa och papper, året därpå köptes Frykfors, 1909 Forshaga Sulfit Aktiebolag med Ransbergs bruk; senare tillkom Dejefors Kraft- och Fabriksaktiebolag.

Idag har AB Mölnbacka-Trysil 4 stora träförädlingsindustrier: Forshaga Sulfitfabrik med spritfabrik och Klarafors Pappersbruk.

Dessa industrier ligga i Forshaga köping med ca 4.000 innevånare.

Deje Sulfatfabrik med Pappersbruk och Dejefors Såg- och Träförädlingsverk äro belägna i Deje, ett samhälle med ca 3.500 innevånare.

Dessutom ägs följande kraftstationer: Dejefors och Forshaga i Klarälven, Frykfors och Edsvalla i Norsälven samt Mölnbacka mellan Örtensjöarna och Klarälven.

En betydande del av råvaran till cellulosa-, pappers- och sågverksindustrierna erhålles från egna skogar i Värmland. Skogsarealen utgör ca 150.000 tunnland produktiv skogsmark.

Bolaget administreras från huvudkontoret i Forshaga.

År 1890 räknas som grundläggningsår för detta pappersbruk. Bruket byggdes för en produktion av 10.000 ton tidningspapper, en betydlig kapacitet på den tiden. Till en början producerades mest tidningspapper och slipblandat sulfitomslagspapper, men från och med 1907 har kraftpapperet blivit den viktigaste produktionsgrenen.

Bruket producerar nu ca 16.000 ton oglättat och M. G. kraftpapper.

I förädlingsavdelningen kan ca 10.000 ton av produktionen förädlas till säckar, kräppapper och duopapper samt paraffinerat papper. Bruket har idag 4 pappersmaskiner.

1 st . 96” Fourdriniermaskin som för övrigt helt skall ombyggas

under år 1946.

1 st . 96” kombinerad maskin.

2 st . Yankemaskiner 124” och 127” .

Pannhus och vattenreningsverk är gemensamma med Forshaga Sulfitfabrik.

Av fabriksplanen framgår att bruket är beläget på en ö i Klarälven med bro och linbaneförbindelser till fastlandet på båda sidor. Utlastningsmagasin till järnväg är beläget vid Skiveds station.

Sommartid gå alla transporter på älven på bolagets egna älvpråmar till Deje och Karlstad.

Forshaga Sulfitfabrik byggdes åren 1893—1894 och Klarafors Sulfitfabrik år 1900. Först 1921 påbörjades samkörning av fabrikerna i det att gemensamt vedupplag ordnades. Senare har efter hand fabrikerna byggts ihop så att de idag utgöra ett samlat helt och efter ombyggnad av blekeri och kokeri under åren 1938 och 1940 kan man säga att ytterst litet kvarstår av de gamla fabrikerna. Produktionen av idag 33.000 ton blekt pappers- och viskosmassa.

Till vedgården, som rymmer 180000 m³ fast mått, lyftes veden direkt ur älven. Buntningen sker vid Lustens länsa i närheten av Deje. Veden barkas i barktrummeanläggning, som varit igång sedan 1931. Kokeriet har 5 st . 225 m³ kokare och Rosenblads återvinningssystem för värme och S0₂.

I blekeriet arbetas med flerstegsblekning med efterblekning i 7 st .12 tons holländare. Allt vatten filtreras på sandfilteranläggning med en kapacitet om 75 m³/min.

Kraft erhålles från brukets egna kraftkällor. Som reserv finnes mottrycksturbin på 1.000 hk.

Ångcentralen rymmer 7 pannor med 1.700 m² eldyta och 1 st . elektrisk ångpanna om 8.000 kW. Ackumulatorn är på 150 m³ .

Kolgården är belägen vid Skiveds station och rymmer 18.000 ton kol samt är utrustad med släpskopeanläggning.

Under 1946 skall anläggning för indunstning och förbränning av sulfitlut byggas.

Spritfabriken är nybyggd under 1941 och har en kapacitet av 50m³lut per timme. Absoluteringsanläggningen har en kapacitet på12.000 liter sprit per dygn. Foderjäst tillverkas.

Deje Sulfatfabrik och Pappersbruk

Deje Sulfatfabrik igångsattes 1907. Sedan har den utbyggts i två etapper för, en nuvarande årlig massaproduktion av ca 40.000 ton.

Vedgården för ca 150.000 m³ är utrustad med 2 par kabelkranar. I kokeriet är numera 8 st . 27 m³ och 4 st . 57 m³ kokare installerade, alla för indirekt kokning med cirkulation. I diffusörhuset 20 st . 25 m³ och 15 st . 50 m³ diffusörer. Destillationsverk finnes för terpentin och råmetanol. Likaså hartsoljefabrik.

I sodahuset finns 4 roterareaggregat med Enderleins varpor och en 560 m² ångpanna med ekonomiser. Vidare finnas här Raméns indunstningsanläggning medelst rökgaser ävensom en indunstningsanläggning med ånga i kvadruppelsystem med vakuum. Mixeriet har 10 st . mixar och mesafilter. Roterande kalkugn för ombränning av mesan med kolgasgenerator är installerad.

Ångcentralen har 2 st . Steinmullerpannor à 200 m² och 1 st . om 300 m² alla för 18 atö, förutom en Lancashirepanna om 100 m² och 10 atö för spåneldning. 2 st . ångackumulatorer finnas.

I sileriet är installerade 3 st . Jönssons kvistfångare och 2 st . Biffarsilar samt 2 st . sugfilter. Bottenvåningen inrymmer 20 st . separatdrivna kollergångar.

Två sorters massa kan samtidigt framställas.

Deje Pappersbruk byggdes 1913 - 1914 och omfattade 4 yankeemaskiner för inalles ca 10.000 ton kraftpapper per år. Den femte pappersmaskinen insattes 1918.

Under de senaste 10 åren har pappersmaskinerna ändrats således att de numera ha följande dimensioner:

PM 1, renskuren arbetsbredd 122” , cylinderdiameter: 3,60 m .

PM II, ” 122” , ” 3,05 m .

PM III, ” 132” , ” 3,35 m .

PM IV, ” 122” , ” 3,05 m .

PM V ” 135” , 3,60 m .

Brukets årliga nettoproduktion uppgår numera till ca 24.000 ton kraftpapper för olika ändamål,

Fabrikernas färskvatten erhålles från en stor klarningsbassäng invid Klarälven. Den elektriska kraften levereras av bolagets egna kraftverk i Klarälven och Norsälven.

Laboratoriet är inrymt i andra våningen i kontorsbyggnaden. Badhuset är en särskild byggnad strax väster om pappersbruket och omfattar bastu, karbad och duschrum.

För Dejefabrikerna har bolaget familjelägenheter med vatten och avlopp för nära halva antalet arbetare.

År 1752 beviljades privilegier till drift av Dejefors Såg, som utbyggdes med 4 finbladiga ramar och en kapacitet av 800 tolfter timmer årligen.

Sågverket beskrevs då som “Wermlands största och enda salusåg”, och de sågade varorna såldes till större delen på export.

Efter brand år 1825 återuppbyggdes sågverket med 10 ramar och man övergick till den s. k. skotska sågmetoden (genomskärning).

Den gamla sågen fick år 1913 lämna plats för kraftverksbygge och är nu efter flyttning och modernisering år 1944 försedd med 2 snabbramar med en kapacitet av 18.000 tft timmer pr ram och år, d. v. s. vid fyrskärning = ca 5500 stds.

Träförädlingsfabriken daterar sig från år 1873 och drives nu med snickeriavdelning och 2 hyvlar med en kapacitet av ca 3000 stds. pr år.

Företaget, som år 1752 startade med 18 arbetare, sysselsätter nu ca 200 personer.

Bolagets Kraftverk. Dessa är belägna i Klarälven med biflöden samt Norsälven.

Dejefors, Klarälven 10000 kW

Forshaga 1100 ”

Mölnbacka, Mölnbackaån 2000 ”

Frykfors, Norsälven 3000 ”

Edsvalla, 6000 ”

Tillsammans kan dessa verk lämna en energimängd av 130 GWh pr år. Ytterligare fall finnas att bygga ut varvid betydligt ökade energikvantiteter kan erhållas.

Alla bolagets kraftverk äro hopkopplade. Bolaget bedriver även distribution av elektrisk kraft i stor utsträckning inom länet.

Övrig verksamhet

Bolaget driver på sina egendomar en mångskiftande verksamhet. De större gårdarna skötas i egen regi under lantbruksförvaltningen i Mölnbacka. Dessutom finnas kvarnar och tegelbruk samt laxfisket i Dejefors. Om detta senare kan berättas att redan på 1200-talet omtalas “Deijaforsens laxefiske” som då tillhörde katolska kyrkan.

Efter att en tid varit indraget till Kronan, kom det 1628 i enskild ägo.

Högsta bokförda årsfångsten utgör 8367 laxar år 1854, men mycket talar för betydligt större fångster tidigare. Genom reducering av fångstställena från 14 till 2, orsakad av bland annat industriella anläggningar, samt myndigheternas begränsning av fisketiden, räknas nu 1200 laxar som medelgod årsfångst.

Sedan år 1870 har bolaget på eget initiativ bidragit till laxbeståndet genom utplantering av 15-20000 laxyngel pr år.Genom biltransporter överföras sedan år 1933 ca 800 levande laxar årligen till lämpliga lekplatser i övre Klarälven.

Sedan 1200-talet drevs även laxfiske i “Grossbols eller Skiffueds laxfors”, nuvarande Forshagafallet, vilket omnämndes i handlingar från konung Magnus Ladulås tid år 1347. Fiskerätten ägdes även här av Riseberga m. fl. kloster, övergick senare till Kronan liksom Dejeforsfisket, varefter det kom i privat ägo. Detta laxfiske nedlades emellertid på 1920-talet.

Förslag till byggandet av sulfatfabrik 1905

De små sliperierna kunde inte förbruka all den ved, som timmeravverkningarna och en mer ordnad skogsvård ställde till förfogande, och 1906 (ev. 1905) framlägger styrelsen ett förslag, att riva Mölnbacka sliperi och där bygga en sulfatfabrik för 6000 tons tillverkning. Eventuellt med papperstillverkning av en del av massan. Wermlandsbanken var villig låna ut pengar, och fabriken hade kostnadsberäknats till 825.000 kronor, inbegripet nya bostäder.

Förslaget hade upprättats av ingenjör K. Helmer i Katrineholm, som också var påtänkt såsom driftsingenjör vid fabriken. Vid Mölnbacka hade man kraften och delvis grunden, om sliperiet kom bort. I projektet ingick anläggandet av en smalspårig järnväg till Mölnbacka station för en kostnad av 55.000 kronor, (eventuellt en hästbana).

Det av ing. Helmer upprättade förslaget förelåg vid ett styrelsesammanträde i Karlstad den 3 november 1905, och innebar en fabrik om 6000 ton med möjlighet att utvidga den till 8000 ton. Det var en stor sak som tålde att tänka på, och under tiden ville styrelsen att disponenten Wallberg, KMW, och den för Värmlandsindustrierna välkände ing. C. J. Nilsson i Blombacka skulle ta en titt på kalkylerna. Det hade de gjort till ett sammanträde i Stockholm den 5 december 1905 och allt syntes vara gott och bra. Kostnadssumman justerades en aning uppåt. Disponent de Verdier hade utverkat fraktnedsättning av B. J., och Hypoteksföreningen hade lovat mera pengar än som förut låg bundet i Mölnbackaegendomarna.

Något tidigare hade ing. Nilsson besökt Mölnbacka och tillsammans med de Verdier undersökt platsen för fabriken. Nilsson höll på de gamla tomterna vid Mölnbacka. Dels fanns där arbetarebostäder och “om 1:a fabrikat avses måste rent vatten erhållas” och det kunde man få från Orten. Klarälvsvattnet, lika med Lustenvatten, var ganska orent.

De båda herrarna hade tillsammans gjort en vandring efter Lustens stränder och även där funnit fina byggnadsplatser, särskilt en plats öster om Sjövik. Avståndet till B. J. blev här kortare, men då var det bostadsfrågan. Det var för långt till Mölnbacka. “Långa vägar till arbetarehemmen får nog fabriksägaren dyrt betala”, säger ing. Nilsson.

Till ingenjör Hellner skriver han: “För en sådan plats talar, att man ej behöver befara obehag av fabrikslukter fram till herrgården. Jag tror för min del att en väl anlagd sulfatfabrik är nästan luktfri, men härför får Du och Disp. Wallberg svara, som i denna fråga har större erfarenhet”.

Slutligen föreslår ing. Nilsson följande alternativ:

1. nära s.k. Ånberget

2. närmare Halmstad

3. öster om Sjövik, då bostaden där ändras till ingenjörsbostad

4. närmare B. J., men då blir det nya arbetarebostäder. Bäst vore, enl. Nilsson, att fabriken låg vid bruket.

I oktober 1905 hade de Verdier förelagt styrelsen en utredning. Han nämner att tanken på en fabrik varit uppe inom styrelsen för flera år sedan. Han hade gjort utdrag betr. slipmassetillverkningen för 10 år och den visade visserligen medelnetto av 34.000 kronor, men då var vedpriset satt till kr. 3:14 per kbm, och den är värd 5 kronor.

Kraften var inte alls medräknad. Så länge kraften icke kunde användas bättre var det naturligt, men ej nu. “Slipmassetillverkning med vårt läge och resurser är numera icke ekonomiskt berättigad”.

Disponent de Verdier anser att det bästa man kunde göra var att övergå till kemisk massa. Tanken var inte ny utan hade diskuterats disponenterna emellan “utan att frågan trängts närmare in på livet”. de Verdier hade satt sig i förbindelse med 2 sulfitbyggare (vilka nämner han inte) och så framlägger han ett förslag att bygga för 10 à 12.000 ton och en kostnad av 1.175.000 kronor.

En i alla avseende modern fabrik. Den skulle byggas av sten, med golv av sten och murbottnar av betong på järnbalkar. Han hade varit i förbindelse med disponenten för Brattfors AB om att få köpa 600 hästkrafter elektrisk kraft för 70 kronor hkr (1,1 öre/kWh) , till vilket pris Brattfors nyligen kontrakterat med Karlstads Stad.

Det hade på sista tiden byggt många sulfitfabriker, men “de invigda anse att konsumtionen ökat i samma mån”.

En sulfitfabrik enligt förslaget skulle ge ett netto på 192.000 kronor, motsvarande 18% på enläggningskapitalet.

Gemensamt för kalkyler i början av 1900-talet men även tidigare, är att de aldrig räknade med någon avskrivning, men även den saken fick man så småningom lära sig.

Så fortsätter de Verdier att utveckla förslaget om Sulfatfabrik. Även härvidlag hade han varit i förbindelse med sakkunnig person.

Denne hade besökt Mölnbacka och uppgjort en kalkyl på 900.000 kronor för 8.000 tons tillverkning. “Expertens” kompetens kan vitsordas även genom att han räknat med ränta och amortering på anläggningen. Likväl kommer han fram till ett netto av 211.000 kronor, “lågt räknat”.

Sulfit fordrade fin granved, sulfat sämre och billigare ved, varav bolaget hade gott om.

Efter redogörelse för vedanskaffning och de finansiella frågorna tillägger de Vertier: “Lämplig man att bygga fabriken samt överta den tekniska ledningen av densamma finns att få sex månader efter uppgörelse”.

Fabriken (eller fabrikerna) tänkts nu ligga vid Mölnbacka eller Deje. Vid ett styrelsesammanträde den 9 januari 1906 framlägges ett förslag om att bygga sulfatfabrik, pengar skulle tillhandahållas av Wermlandsbanken. Styrelsen hade även tänkt sig papperstillverkning som en utveckling.

Det blev tydligen icke enighet i planerna och hela styrelsen ställer sina platser till förfogande. 14 dagar senare, eller den 23 januari 1906, är det en ny styrelse.

Nu inträffade stora händelser slag i slag. 1906 beslutar man bygga sulfatfabrik i Deje, man säljer egendomen Kärn Nyed, förvärvar Klarafors, beslutar om att lägga ned rörelsen i Snaröen, tar på allvar upp frågan att sälja Trysilskogarna, inköper Norum, Agnhammars skogar i övre Ullerud samt förvärvar 120 öre skatt av Risäter i Nedre Ullerud.

Bolaget ingår som medlem i Svenska Arbetsgivareföreningen “då en del arbetare bildat fackförening”.

1907 köper bolaget Norra och Södra Saxån (Torskbäcken) samt Norra Viken och Råglanda, ävensom Walserud och Perstorp.

Bolaget hade från 1906 två disponenter i Sverige, och huvudkontoret flyttas enligt styrelsebeslut den 14 mars 1906 till Karlstad. Kapten de Verdier skulle bo på Mölnbacka och sköta “vad som hör till domäner och virkesköp” och Albert Holmgren med kontor i Karlstad sköta “finanser, fabriker och försäljningar”.

Den nya styrelsen fortsätter att göra affärer i rask följd. 116 stamaktier i Frykfors AB förvärvas och via Wermlands Elektriska Försäljnings AB hamnar 4.175 av Dejefors 8.000 aktier i Mölnbackas händer, som därmed har aktiemajoriteten i de båda bolagen. Snaröen försäljes till disponent Naeser för 140.000 kronor.

1908 flyttas bolagets huvudkontor från Karlstad till Forshaga.

Kapten de Verdier släppte disponentbestyren endast för ett halvår, under vilken tid disponenten C.O. Forsberg på Dejefors uppehöll disponentbefattningen vid Mölnbacka. Men hösten 1908 (troligen den 1 oktober) tillträder David Fielding ensam disponentbefattningen för AB Mölnbacka-Trysil och bosätter sig i Forshaga. Därmed tar de Verdier definitivt avsked, som disponent.

Mölnbackaförvaltningen uppdelades på en jägmästare, som skulle sköta skogarna och flottningen samt en förvaltare för lantbruket och arrendegårdarna.

När disponenter och styrelsepampar kunde komma och gå ungefär hur som helst, vad skulle då inte kunna inträffa för enkla kontorstjänstemän?

Den 23 januari 1908 smyger sig en skrivelse fram till styrelsen: Genom på sista tiden inträffade händelser, som på det närmaste beröra Mölnbacka-Trysil och med anledning av pågående underhandling om försäljning av aktiemajoriteten i Bolaget: så hemställde sex tjänstemän om kontrakt på sina befattningar. Svaret blev ett bestämt nej.

Kanske var deras farhåga obefogad, men dock mycket förståelig.

Forshaga Sulfitaktiebolag var då ännu ett eget företag, men underhandlingar pågick om sammanslagning. Detta bolags skogstillgångar var föremål för värdering.

Undan för undan sålde man jordbruksegendomar, och Hults ångsåg utbjöds även till salu. Klarafors hade fallit 1906 och Forshaga Sulfit AB absorberades av Mölnbacka år 1909. Deje var nyskapelsen. Dejefors och Frykfors behärskade man aktievägen.

Den nye disponenten, till vilken man satte stort hopp, hade i en handvändning samlat allt under en hatt. Gav det perspektiv för framtiden, så blev inte bekymren mindre. Särskilt som 1909 års storstrejk med alla sina konsekvenser bjöd på obehagliga efterdyningar.

De sammanförda företagen redovisade endast stora förluster, och lagren bara växte, så att fram på våren 1909 måste ifrågasättas inställelse av driften någon tid.

Det engelska bolaget The Kellner Partington Paper Pulp Ltd, (KP) hade kommit att äga aktierna i Forshaga Sulfit AB, och genom KP erbjudes nu ,1909, Mölnbacka att överta denna stora aktiepost, KP hade även aktiemajoriteten i Mölnbacka. Likvid till Forshaga Sulfit skulle ske med Mölnbackaaktier. Köpet innefattade sulfitfabriken vid Forshaga på 12.500 ton, Ransbergs pappfabrik på 1.200 ton samt 20.000 tunnland skog i Sverige och 28.000 tunnland i Norge.

Alternativt skulle Mölnbacka köpa de svenska egendomarna, och KP behålla skogarna i Norge, men i sådant fall måste det bli kontantaffär. Styrelsen uttalar, att konjunkturen inbjuder visserligen icke till någon utvidgning av verksamheten, men man befarade att detta tillfälle till förvärv icke skulle återkomma. Betr. vinstutsikterna vore det ”under nuvarande konjunktur ett otacksamt företag” att yttra sig om.

KPs roll då det gällde införlivning av Forshaga Sulfit AB var ju betingad därav, att KP redan då ägde aktiemajoriteten i Mölnbacka-Trysil. Under de svåra åren hade ett stort antal Mölnbackaaktier belånats i Wermlandsbanken. Samma var förhållandet med Edsvalla.

Robert Dickson hade som exempel fått låna 446 kronor per styck på Mölnbackaaktierna, som nominellt löd på 500 kronor. Visserligen hade de en gång varit uppe i 700 kronor, men hade senare icke varit föremål för notering. Då Dickson så plötsligt lämnade landet och krisen syntes oundviklig, kungör banken auktion på aktierna, vilken skulle hållas den 11 januari 1908.

Storstrejksåret

bjöd på många besvärligheter för industrien, och det dröjde en tid innan det blev jämvikt igen. För Mölnbackas vidkommande karaktäriserades 1909 även av nästan helt uteblivna försäljningar, vilket innebar stora lager överallt. Den 12 juni 1909 måste styrelsen besluta, att arbetet vid Klarafors sulfitfabrik skulle nedläggas och arbetarna uppsägas till den 3 nästa juli.

Det bästa folket skulle dock behållas och i möjligaste mån beredas arbete. Styrelsen uttalade samtidigt, att den övervägde att återuppta tillverkningen så snart marknaden förbättrats. Inskränkningen i driften skulle även gå ut över Deje sulfatfabrik, på grund av stora lager där. Snart kunde man dock skönja bättre tider.

Utan tvivel började i och med 1910 - talet Mölnbacka-Trysil att ta formen av storindustri, och man siktar ständigt mot utveckling av redan befintliga fabriker samt anläggande av nya.1910 är man i färd med att till ett bolag sammanslå Dejefors Kraft- och Fabriks AB, Frykfors AB och Wermlands Elektriska Försäljnings AB, men uppskjuter efter en ingående diskussion denna fråga. 1911 är den ånyo på dagordningen, men det blir uppskov även nu.

Den 15 november 1912 tar man upp frågan om ett pappersbruk vid Deje och i januari 1913 har man utredningen klar. Den går lös på 1 miljon kronor, fullt utbyggt 1,5 miljoner, och dessa pengar skulle man få genom EP. Det var alltså bara att bygga. 1914 var pappersbruket igång med 4 Yankeemaskiner installerade. I november 1913 lämnar man anbud på minoritetens aktier i Dejefors, men först 1918 kan man säga att denna affär är genomförd.

Efter svåra år i början av första världskriget steg vinstbarometern hastigt mot sjusiffriga krontal. 1917 kan man av ett netto på 9,6 miljoner dela ut 25% till aktieägarna. Man hade då även råd att ge större och mindre anslag till varjehanda, varibland 72.000 kronor till Forshaga kyrkbygge.

Den 5 februari 1918 representeras EP av generaldirektören Hjalmar Wessel, och ifrån det året kan man alltså inrangera Mölnbacka i Borregaardkoncernen.

Borregaardkoncernen 1948

Forshaga med

sin sulfitfabrik 36.000 ton

sitt pappersbruk 20.000 ton

sin spritfabrik 4.000.000 liter 100%-ig vara och en biprodukt på 250 ton foderjäst

Deje med

sin sulfatfabrik 40.000 ton

sitt pappersbruk 22.000 ton

Dejefors med

sitt sågverk 5.000 standards

sitt exporthyvleri 4.000 stds., samt delvis bearbetning och omsättning av 3.000 stds. köpvirke

sitt kraftverk 15.000 hästkrafter, koncernens största av de utbyggda sex kraftstationerna på tillsammans ca 22.000 kilowatt.

En högst variabel men reglerad vattenmängd alstrar 130 miljoner kilowattimmar per år, som räcker väl till för den egna industriens kraftbehov. En god del blir över och nyttiggöres av andra konsumenter.

Runt omkring de olika verken och även avlägset ligger 125.000 tunnland värdefulla skogar, indelade i 15 skogvaktaredistrikt.

Skogarnas tribut till produktionen utgör 125.000 kubikmeter årligen, men behovet är tre gånger så stort.

150 arrendegårdar tar musten av utjordarna och under eget bruk ligger 1000 tunnland mekaniserat jordbruk, 400 ton mjölk är ladugårdarnas bidrag till folkförsörjningen.150-talet tjänstemän, manliga och kvinnliga, fyller olika funktioner inom en moderniserad kontorsorganisation.

En stor sak i bolagets historia är dess egen pensionsstiftelse, som jämte mycket annat inger den trygghet, vilken de sex tjänstemännen av år 1906 saknade och i en skrift bad om med negativt resultat.

I produktionen sysslar 2.500 arbetare, vars lönestandard och övriga villkor regleras genom kollektiva avtal och lokala överenskommelser.

Startår för verksamheterna:

Klarafors pappersbruk 1890

Forshaga sulfitfabrik 1894

Utbyggd 1900

Spritfabrlk 1941

Kraftverk 1930

Utbyggt 1949

Deje sulfatfabrik 1906

pappersbruk 1913

Dejefors såg 1752

Utbyggd 1929

hyvleri 1873

Utbyggt 1918

Kraftverk 1906

Mölnbacka kraftverk 1939

Frykfors kraftverk 1907

Edsvalla kraftverk 1943

Den 12 juni 1909 måste styrelsen besluta, att då inga försäljningar av massa ägde rum, arbetet vid Klarafors sulfitfabrik skulle nedläggas och arbetarna uppsägas till den 3 nästa juli.

AB Mölnbacka –Trysil, 1962

Värmlands rikedom på skog och vattenkraft utgör den naturliga grunden för den skogsförädlingsindustri, vilken under årens lopp fått en storartad utveckling och gjort vårt landskap till något av ett föregångsland inom denna gren av näringslivet, företrädd av en rad toppindustrier. En av dessa är AB Mölnbacka-Trysil, som med sina 3 000 anställda har rang och värdighet av en av vårt landskaps största koncerner. Företagets huvudtillverkning är pappers- och silkemassa, papper samt trävaror och därjämte är bolaget storproducent av elkraft till avsalu.

Sedan år 1918 ingår AB Mölnbacka-Trysil tillsammans med AB Edsvalla Bruk i den stora norska industrikoncernen Aktieselskapet Borregaard i Sarpsborg.

I Mölnbacka-Trysils historia skymtar ett flertal ortnamn runt om i landskapet, men bolagets verksamhet är numera till övervägande del koncentrerad till Forshaga - Deje - Edsvalla och de i firmanamnet ingående ortnamnen har numera ur produktionssynpunkt relativt litet att göra med företaget.

Mölnbacka är sålunda namnet på en 8 km nordost om Deje belägen herrgård, där bolaget har trädskola och revirkontor. Namnet Trysil syftar till koncernens tidigare innehav av de s. k. Trysilskogarna vid Trysilelf — trakten omkring Klarälvens övre lopp på norska sidan.

MÖLNBACKA, KÄRNAN OCH URSPRUNGET

Redan på 1620-talet hade vid Mölnbackaån, den korta förbindelsen mellan sjöarna Örten och Lusten, ett mindre järnbruk blivit anlagt. Under det första århundradet av sin verksamhet synes bruket ha fört en tynande tillvaro, men under 1750-talets goda konjunktur hade en spiksmedja kommit till och då Mölnbackaspiken var väl ackrediterad på Göteborgs våg, kom efter hand allt flera spikhamrar igång.

År 1816 blev den kände bruksmannen häradshövding David Frölich ägare av Mölnbacka och på hans initiativ anlades en finbladig såganläggning därstädes. Senare uppfördes ett större bryggeri och år 1864 ytterligare ett sågverk.

Det år 1831 bildade Trysils Skogsbolag samarbetade sedan år 1840 med Mölnbacka Bruk och Kvarntorps Bruk. Den sammanslagning och bolagsbildning under namnet AB Mölnbacka-Trysil, som kom till stånd år 1873, var endast en formell bekräftelse på de gångna årens förbindelser.

KONCERNEN AV IDAG

Järnhantering är emellertid sedan länge ett avslutat kapitel i bolagets historia och det är på en allt längre driven förädling och vidareutveckling av skogarnas avkastning som produktionen numera baserar sig. De träsliperier och småsågar, som under 1800-talets senare del vuxit upp runt om i trakten, har numera avvecklats och efterträtts av större driftsenheter.

Massatillverkningen sker nu enligt kemiska metoder i de väldiga cellulosafabrikerna och de många småsågarna har koncentrerats till den större sågverksanläggningen i Dejefors. Koncernens anläggningar har i vår tid nått en aktningsvärd omfattning och konturerna av nya tillskott och projekt skymtar här och var i dagens bild av detta vårt stora värmländska trävarubolag. En schematisk uppställning av koncernens viktigaste driftsenheter ter sig sålunda:

Forshaga: sulfitfabrik, pappersbruk (Klarafors), spritfabrik och kraftverk.

Deje: sulfatfabrik, pappersbruk.

Dejefors: sågverk, träförädling, kraftverk.

Edsvalla: sulfitfabrik, kraftverk.

SKOGEN, RÅVARAN

Skogens rationella vård ägnas av bolaget den största uppmärksamhet. Årligen utsätts flera hundratusentals, plantor av gran och tall, uppdrivna i egna plantskolor, av vilka en finns i Vägsjöfors, en i Mölnbacka samt en i Kaggheden. Anläggningen i Mölnbacka är en av de äldsta i Sverige. Bolagets behov av råvara kan dock endast till en tredjedel tillgodoses från egna skogar. Koncernens skogsmarker är fördelade på tre skogsförvaltningar, en i Mölnhacka, en i Vägsjöfors och en i Höljes i norra delen av vårt landskap.

KONCERNEN TAR FORM

Den av AB Mölnbacka - Trysil bedrivna järnhanteringen lades som sagt ned successivt och samtidigt vidgades den sektor av företagets produktion, som skogsförädlingen representerar. Den mera markanta expansionen började emellertid först 1906, då Klarafors AB i Forshaga, grundlagt 1890, inköptes, och vid samma tid byggdes en sulfatfabrik i det närbelägna Deje.

Några år senare inlemmades också Forshaga Sulfit Aktiebolag, anlagt åren 1893 och 1894, i koncernen. I och med dessa förvärv tillfördes bolaget, förutom ökad produktionskapacitet, en betydande skogsareal.

För att tillgodose den expanderande fabriksdriftens behov av elkraft införlivades Dejefors Kraft- och Fabriksaktiebolag liksom också Frykfors Aktiebolag med AB Mölnbacka - Trysil.

AB Edsvalla Bruks samhörighet med koncernen härleder sig från 1908. Företaget, beläget vid Norsälven en knapp mil sydväst om Kil, har anor såsom järnbruk från 1600-talet, men liksom fallet varit för så många andra företrädare av järnhanteringen, tvingades järnet vika för träet och AB Edsvalla Bruk driver sedan 1907 uteslutande en sulfitfabrik, vilken numera är speciellt inriktad på framställning av silkemassa.

EN MÅNGSIDIG PRODUKTION

Sida vid sida vid Klarälven - det centrala Värmlands stora kraftalstrare - reser sig idag den imponerande industriprofilen av Mölnbacka - Trysilkoncernens stora sulfitfabrik i Forshaga och Klarafors Pappersbruk. Sulfitfabriken levererar dels silke- och pappersmassa till avsalu och dels råmassa för det egna pappersbrukets tillverkningar.

Vid sidan av sulfitmassan utgör kraftpapperet koncernens främsta produkt, en vara, som i vår moderna tid fått en alltmer mångsidig användning. Kraftpapper framställs i både Deje och Klarafors och större delen av produktionen exporteras i form av oglättat säckpapper, maskinglättat spinnpapper, papper för gummering samt kabelpapper och våtstarka typer av papper.

Klarafors pappersbruk har en förädlingsavdelning, vari ingår en säckfabrik med en kapacitet av ca 20 miljoner säckar per år. Där tillverkas också det dubbla, vattentäta papper, som kallas Duokraft, samt kräppapper och liknande specialiteter.

Tillverkning av skriv- och tryckpapper med egen sulfitmassa såsom råvara kompletterar det digra produktionsprogrammet. Fabrikernas kapacitet för framställning av papper uppgår till ca 60 000 ton per år. I anslutning till sulfitfabrikens produktion byggdes år 1941 en spritfabrik med en årskapacitet av 4 miljoner liter högprocentig sprit. Som biprodukt erhålles foderjäst.

FRÅN SULFITFABRIKENS TAKTERRASS

I en fabrik för framställning av kemisk massa löper produktionskedjan i rätt stor utsträckning vertikalt och detta för med sig, att delar av fabriksbyggnaden måste ges en utformning à la höghus för att svara mot det arrangemang i höjdled, som den tekniska apparaturen kräver.

Ett mycket storslaget panorama över Forshagatrakten och den här breda och mäktiga Klarälven bjuds sålunda från sulfitfabrikens takterrass. Åt söder — alldeles nedanför oss — delar sig älven i två grenar och på en ö mellan dessa ligger Klarafors Pappersbruk, ett väldigt komplex med bro och linbaneförbindelse med fastlandet. Som ersättning för det utlastningsmagasin, som tidigare funnits vid Skiveds station, har en modern utlastningsanläggning nyligen uppförts i Kil.

FORSHAGA — INDUSTRIORT OCH HANDELSCENTRUM

Med sina mer än 4 000 invånare är Forshaga i våra dagar en betydande ort, främst med tanke på sin expanderande industri, men också i egenskap av handelscentrum för den omkringliggande bygden. Till denna plats i själva hjärtat av Värmland löper trådarna samman från det stora bolagets industrier, kraftstationer och skogskontor och härifrån sköts dess omfattande in- och utrikes affärsförbindelser

DEJE SULFATFABRIK OCH PAPPERSBRUK

Industrierna i såväl Forshaga som Deje är av relativt ungt datum samhällsbildningen kring företagen har till övervägande delen tillkommit under 1900-talet. En mil norr om Forshaga ligger invid Klarälven Deje sulfatfabrik och pappersbruk, ett byggnadskomplex, som i synnerhet med älvens breda vatten i förgrunden, bildar en storslagen silhuett.

Deje sulfatfabrik byggdes 1907 och 1913 stod pappersbruket färdigt. Fabrikerna har sedan dess ökats ut och moderniserats i flera omgångar och det senaste tillskottet blev färdigt på våren 1960. Den stora byggnadsetapp, som då slutfördes, omfattar tre produktionsavdelningar på den s. k. återvinningssidan, nämligen indunstningsanläggning, sodahus och anläggning för mesaombränning.

De återvinningsprocesser, som äger rum i dessa avdelningar, avser tillvaratagandet av de dyrbara kemikalier, som finns kvar i kokvätskan efter cellulosans avskiljning från andra i veden ingående ämnen. Dessa processer är, som vi antytt i samband med en tidigare beskrivning, av fundamental och avgörande betydelse för massaproduktionens driftsekonomiska resultat.

Det är emellertid inte endast kemikalierna i kokvätskan, som tillvaratas i dessa hypermoderna anläggningar, även stoftpartiklarna i rökgaserna återvinns. Detta sker med hjälp av ett elektrofilter, som mycket effektivt utskiljer partiklarna.

Förutom detta värdefulla tillskott medför ett sådant arrangemang den fördelen, att den omkringliggande trakten påtagligt befrias från skorstensgasen. En pjäs av jätteformat utgör det pannaggregat, som installerats i det nybyggda sodahuset, en 40 meter hög byggnad, vilken tillsammans med sin 86 meter höga skorsten utgör ett dominerande inslag i omgivningen.

KRAFTPAPPER, MÖLNBACKA - TRYSILS SPECIALITET

Med undantag för avspärrningen under krigsåren visar Dejeindustrins produktionsresultat numera en oavbrutet stigande kurva. I våra dagar framställs ca 50000 ton sulfatmassa per år, vilken uteslutande går till de egna pappersbruken i Deje och Klarafors.

Som biprodukt vid massaframställningen erhålls en ansenlig mängd terpentin, metanol och flytande harts. Man får vid en rundvandring i dessa stora skogsförädlingsfabriker ett intryck av att de står under ständig och intensiv utveckling. I forskningslaboratorier och försöksanläggningar experimenteras oavbrutet med nya produkter och då det kommer därhän, att de nya idéerna skall prövas i industriell skala, krävs större utrymmen och ny apparatur.

Omändringsprojekt och nybyggnationer är därför alltid aktuella och utgör påtagliga bevis för detta ständiga utvecklingsarbete en vältalig bild av den expansiva kraften i vår värmländska storindustri. Beslut om betydande nyinvesteringar har fattats och ett omfattande byggnadsprogram kommer under de närmaste åren att genomföras vid industrierna såväl i Forshaga som Deje.

DEJEFORSVERKEN

Sågverksindustrin i Dejefors har gamla anor. År 1752 beviljades privilegier till drift av Dejefors Såg och det är denna rörelse - på sin tid betecknad Som ”Wermlands största och enda salusåg” som utgör ursprunget till våra dagars moderna såg- och träförädlingsrörelse i Dejefors.

Dejeforsverken är belägna i grannskapet av sulfatfabriken men på den motsatta sidan av älven och utgör en betydande anläggning. Sågade och hyvlade trävaror jämte fönster, dörrar, inredningar samt profilerat listverk är de viktigaste produkterna från detta MölnbackaTrysils dotterbolag. Dejeforsverken sysselsätter ca 200 personer. Ungefär sjuttio procent av produkterna exporteras. Sågverkets årsproduktion utgör ca 6 000 stds.

DEJEFORS, KONCERNENS KRAFTCENTRUM

Koncernens många kraftverk - Frykfors, Edsvalla, Mölnbacka, Forshaga m. fl. - dirigeras administrativt från Dejefors, som utgör koncernens största kraftverk. Ungefär 70 procent av den elkraft, som verket levererar, går till koncernens eget behov, medan resten saluförs. Alla kraftverken är samkörda och bolagets kraftnät är anslutet till Kungl. Vattenfallsstyrelsens.

1946

DEJE, JÄRNVÄGSKNUT OCR INDUSTRICENTRUM

Deje, som är beläget i skärningen mellan Bergslagsbanan och Nordmark - Klarälvens järnväg, är huvudort i Ulleruds storkommun och har ca 3 000 invånare. Dess ur kommunikationssynpunkt förnämliga läge har starkt bidragit till den storartade utvecklingen av ortens industrier. Samhällsbildningen i Deje karakteriseras av en välordnad villabebyggelse, vackert inplanerad i den kuperade, natursköna trakten.

Okänt årtal

SVENSK-NORSK ALLIANS

Den intressegemenskap, som på sin tid utgjorde grundvalen för samarbete mellan de enskilda företagen Mölnbacka Bruk och Trysils Skogsbolag, utmärker i våra dagar också samarbetet mellan AB Mölnbacka - Trysil och dess norska moderbolag AS Borregaard och har i betydande grad bidragit till skapandet av förutsättningar, som möjliggjort dessa företags storartade utveckling.

Känslan av gemenskap och samhörighet har i alla tider varit framträdande drag i befolkningens umgänge på ömse sidor av värmlandsgränsen. Denna anda har blivit en levande tradition och bestämmer också tonen i den svensk - norska allians, som de båda storföretagen representerar.

1962

VÄLKÄNDA FABRIKAT

Liksom våra övriga skogsförädlingsindustrier arbetar Mölnbacka - Trysil-koncernen i stor utsträckning på export. Bolagets fabriksmärken och de i dessa infattade namnen F:HAGA sulfit, Mölnbacka KRAFTPAPER och DEJE trävaror är välkända varustämplar, som garanterar en svensk kvalitetsprodukt och med heder för dessa gamla värmlandsnamn ut i världen.

I Mölnbacka står en gammal ek, ett 800-årigt vårdträd, som ofta syns avbildat i AB Mölnbacka-Trysils annonser. I våra förfäders föreställningsvärld ansågs vårdträden utgöra hemvist för goda makter — de bringade välfärd åt gård och folk.

Med sina rötter djupt i den värmländska jorden utgör den gamla Mölnbackaeken en levande symbol för det rotfasta och beständiga i tillvaron, en sinnebild för sambandet mellan en gången tid och vår egen. Vårdträdets roll som främjare av välgång och framgång ger syn för sägen. AB Mölnbacka-Trysil bär bilden av den gamla eken såsom ett märke i skölden.

Sulfatfabriken lades ner år 1978.

Pappersbruket gick till 1988.

Fabriken revs våren 2010.

Flera bilder från 2001