Underdånig promemoria angående Kalix träindustriaktiebolags nuvarande kapitalbehov och förutsättningarna för fortsatt. drift vid bolagets anläggningar enligt Kungl. Maj:ts uppdrag av den 19/1 1934.

Historik.

Den hamnplats Karlsborg vid Kalixälvens mynning,

Textruta: i's där Kalix Träindustriaktiebolags sågverk och cellulosafabrik ligga, har förhållandevis länge varit säte för handel och industriell drift. Från år 1852 anordnades där upplag för handsågade plankor, som flottats ned på älven. I slutet av 1850-talet utökades denna upplagsrörelse väsentligt i samband med uppkomsten av vattensågar utefter Kalix älvdal. År 1862 uppfördes en ångsåg med 4 ramar och en mjölkvarn för importerad spannmål. År 1870 anlades ännu ett sågverk med 6 ramar. Den sammanlagda försågningen på platsen lärer då ha uppgått till 18.000 stds. Dessutom utskeppades betydliga mängder bilade varor, bjälkar och sparrar.

Anläggningarna innehades av samma ägare, firman Bergman, Thimmel a C:o, sedermera aktiebolaget Bergman, Thimmel & Co, till år 1899, då aktiemajoriteten övergick till den på sin tid mycket kända affärsmannen William Olsson. Denne grundade år 1901 Nordiska Trävaruaktiebolaget, vari Karlsborgsverken jämte ett flertal andra anläggningar införlivades.

Efter en större eldsvåda år 1900 ersattes de gamla anläggningarna vid Karlsborg av en efter dåtida förhållanden modärn såg med tio ramar.

På grund av starkt prisfall på trävarumarknaden råkade Nordiska Trävaruaktiebolaget år 1909 på obestånd. Dess anläggningar övertogos av Baltiska Trävaruaktiebolaget, som åren 1913-1914 uppförde en sulfatcellulosafabrik om 10000 tons kapacitet.

Från Baltiska Trävaruaktiebolaget överginge Karlsborgsverken år 1918 till aktiebolaget Ytterstfors-Munksund. Detta lade ner driften av cellulosafabriken och sålde 1919 dennas maskiner till Finland.

Aktiebolaget Ytterstfors-Munksund gick i konkurs år 1925. Dess skogs-fastigheter och industriella anläggningar överlätes successivt till andra företag.

Vid Karlsborg inställdes driften i samband med konkursen. Detta öde drabbade även Ytterstforsbolagets inom samma kommun, Nederkalix, belägna sågverk Båtskärsnäs. Arbetslösheten i orten steg därigenom till sådan höjd, i december 1926 omfattade den 1068 personer, att åtgärder för dess avhjälpande genom att återuppta den industriella verksamheten syntes ofrånkomlig av såväl sociala skäl, som med hänsyn till kommunens ekonomi. Ombud för kommunen framlade för regeringen förslag om iståndsättande av anläggningarna vid Karlsborg, såväl sågverket som cellulosafabriken, vid vilken sistnämnda byggnader och

kabelkran fanns kvar efter realisationen av maskineriet 1919. Sågverket skulle enligt förslaget få en kapacitet av 8 – 10000 stds och cellulosafabriken av 15000 ton.

Detta förslag föranledde proposition till 1927 års riksdag om aktieteckning i ett bolag med lägst 3,000,000/ 3 miljoner/ kronor i kapital i aktier lydande på 100 kronor. Fördelningen av tecknarna skedde sålunda:

Aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, som likvid för anläggningarna kr   850,000

Enskilda tecknare                                                                                            ”    158,100

Statsverket                                                                                                         ”    398,500

Föreningen Nederkalix Industri u.p.a.                                                        ” 1,597,000

Summa kronor                                                                                                     5,004,500                             

Föreningen erhöll det för teckningen erforderliga beloppet, som ett 15-årigt lån av statsverket. Såsom säkerhet för lånet lämnades dels bolagets aktier till motsvarande nominella belopp, dels reverser av de enskilda aktionärer på vilka teckningarna fördelats genom föreningens förmedling. Aktieinnehavet kom sålunda att fördelas på ett stort antal personer, inalles ca 2400, till större delen bland ortens befolkning.

Förutom den direkta teckningen och lånet till föreningen bistod statsverket det nya företaget genom ordnandet av ett för 15 år gällande leveransavtal med domänstyrelsen om sågtimmer och trämasseved på efter dåtida förhållanden gynnsamma villkor. Ett femtonårigt kontrakt om leverans av elektrisk kraft erhölls från vattenfallsstyrelsen.

Företagets kapitalbehov, som av Kalix kommuns ombud beräknats till kronor 7,558,850, varav 4,050,000 för anläggningarna och 3,508,850 för förlaget, ansågs på grund av senare, av direktören J.L.Ekman uppgjorda kalkyler komma att uppgå till kronor 4,700,000 för anläggningarna och 4,250,000 kronor för förlaget eller sammanlagt ca 9,000,000 kronor.

Detta kapital anskaffades sålunda:

Aktieteckning                                              3,004,500

Lån från industrifonden                              500,000

Lån från postsparbanken                           500,000

På ett år förlängd kredit för virkesleveranser

Från domänverket                              ca     500,000

Förlagskredit av AB Svenska Handelsbanken

enligt avtal, högst                                       4,500,000

Summa kronor                                            9,004,500

 

Beloppet av förlagskrediten från Handelsbanken skulle beräknas på värdet av vid varje tidpunkt inneliggande, under förlagsinteckning eller annan pantförskrivning fallande råvaru- eller andra lagertillgångar respektive däremot svarande säkra fordringar. Detta värde visade sig emellertid icke medgivas på långt när det högsta avtalade kreditbeloppet, vilket sedermera begränsades till 2,500,000 kronor.

Som säkerhet för bolagets lån ställdes fastighets- och förlagsinteckningar.

Kalix Träindustriaktiebolag konstituerades den 29 februari 1928.

Karlsborgs ångsåg ombyggdes och försågs med nytt maskineri. Brädgårdsanläggningen försattes i användbart skick och har sedermera successivt förbättrats. Vid dessa sistnämnda arbeten liksom vid timmermagasinets uppmuddring har statens arbetslöshetskommision lämnat bistånd.

Cellulosafabrikens byggnader iståndsattes och helt nytt maskineri anskaffades. Vid materialleveranserna garanterad kapacitet uppgår till 18000 ton per år, men denna kan som sedermera skall visas, höjas väsentligt.

Sågverket togs i drift under augusti 1928 och cellulosafabriken i juli 1929.

De vid företagets planering uppgjorda kalkylerna för anläggningskostnaderna visa sig vara i allt väsentligt hållbara. Däremot drog den hösten 1929 inbrytande världskrisen med åtföljande starka prisfall för sågade varor och cellulosan ett brett streck över beräkningarna angående räntabilitet och behövligt rörelsekapital. Leveranskontraktet med domänstyrelsen, vilket beräknats kunna lämna bolaget skälig vinst, visade sig under de oförutsedda marknadsförhållandena ej medföra den fördel varmed företaget vid sin start räknade. Till det sämre resultatet bidrog även det förhållandet att tillverkningskostnaderna för såväl sågen som sulfatfabriken under de första verksamhetsåren voro tämligen höga. Redan resultatet av 1931 års drift nödvändiggjorde därför en betydande förstärkning av bolagets rörelsekapital.

I proposition till 1931 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t en ny aktieteckning direkt av statsverket till ett belopp av 2,000,000 kronor. Detta förslag bifölls.

Vidare ersattes hösten 1931 det ursprungliga 15-åriga kontraktet med domänstyrelsen av ett 5-årigt sådant. Detta sistnämnda baserades på avverkat timmer och ved i stället för som tidigare på rotstående skog. I stället för det äldre kontraktets fasta pris hade det en glidande skala ställd i förhållande till bolagets medelförsäljningspris. Då dessa emellertid fortsatte att gå nedåt samt under 1932 för sågat virke lågo lägre än vad prisskalan förutsatte kom i förstone icke heller detta nya kontrakt att för det sågade virket ge företaget de avsedda vinstmöjligheterna.

Under hösten 1932 ansåg sig bolaget nödsakat att hos domänverket anhålla om ett års förlängning av den kontraktsenliga krediten på verkets råvaruleveranser, alltså inalles

ca 2 ¾ års kredit, vilket också beviljades sedan frågan underställts Kungl. Maj:ts prövning. Genom detta betalningsuppskov nådde emellertid bolagets den 15 september 1933 till betalning förfallna skuld till domänverket ett belopp av 981,425:89 kronor, som bolaget såg sig ur stånd att likvidera. I underdånig framställning, som inkom till socialdepartementet den 5 juli 1933 anhöll bolaget därför:

Att Kungl, Maj:t ville av tillgängliga medel bevilja bolaget ett lån å 1,000,000 kronor mot säkerhet av inteckningar i bolagets sågverks-, fabriks- och jordbruksfastigheter i Nederkalix socken av norrbottens län.

Under ärendets behandling befanns sedermera lämpligt, att bolagets mellanhavande med domänverket tills vidare ordnades genom att detta medgav bolaget att till den 1 juni 1934 framskjuta betalningen av ett belopp om kronor 723,706:30 jämte ränta, sedan skulden i övrigt inbetalts till förfallodagen den 15 september 1933.

Ifrågavarande provisorium avsåg möjliggöra ett förslag till riksdagen om sanering av bolaget.

Bolaget kan icke av egna medel fullgöra den sålunda framskjutna likviden. I övrigt är bolagets ställning sådan, att det för uppehållande av drift i den utsträckning, 8-10000 standards försågning och 20000 tons cellulosaproduktion, som dess nuvarande resurser medgiva, behöver viss förstärkning av rörelsekapitalet utöver vad som erfordras för gäldande av nyssnämnda skuld till domänverket.

 

Bolagets ekonomiska ställning 31/12 1933

 

Tillgångar

Maskiner, inventarier m.m.                       8,912,882:15

Årets vinst, minskad med föregående

års förlust                                                              2191:38

Summa                                                          8,913,073:53

 

Skulder

Lån, checkräkn. m.m.                                3,908,573:53

Eget kapital                                                  5,004,500:00

Summa                                                          8,913,073:53

 

Mot denna bolagets sammanställning ovan (starkt förkortad), göres följande erinringar, nämligen:

Dels beträffande avskrivningar:

Då under årens lopp praktiskt taget inga avskrivningar å anläggningarna verkställts, böra i balansräkningen upptagna värden justeras. Undertecknade hava därvid upprättat trenne olika beräkningar, varav den ena, här nedan betecknad a, enligt bilagda tablåer n:ris 1 och 2, och den andra, här nedan betecknad b, grundats på följande avskrivningsprocenter, nämligen:

 

Sågverkets och cellulosafabrikens byggnader                    3%

Bostadsbyggnader                                                                      2%

Sågverkets maskiner och inventarier                                     8%

Cellulosafabrikens maskiner                                                     7%

             -”-                inventarier                                                   15%

Båtar och pråmar                                                                        10%

 

                                                       Enl. beräkn. A                Enl. beräkning b

Avskrivningsbehov                      Kr. 1,571,375                  Kr. 903,900

 

Härifrån avgå avskrivningar åren 1929-32 och

delvis utförda förbättrings och underhålls-

kostnader 1933

 

Summa avskrivningsbehov         Kr. 1,131,073                  Kr. 903,900

 

Taxeringsvärdet för anläggningarna är kronor 3,493,300 och dels beträffande lagervärden:

De angivna värdena för sågtimret, sulfatved, sågade varor, sulfatmassa etc. hava framkommit genom uppskrivning utöver anskaffningsvärdena. Sålunda har bl.a. lagret av sågade trävaror upptagits till kr. 171:99 per standard inkl. utskott etc. ett genomsnittspris av 195:50 per standard fob.

Balansens lagervärden synas under inga förhållanden böra uppskrivas utöver de verkliga anskaffningskostnaderna, som äro:

För sågtimmer 29,3 öre per kubikfot

För sulfatved  21,5 öre per kubikfot

För sågat virke 123:25 per standard

För sulfatmassa 103:61 per ton.

 

Säkerheter för lån:

För bolagets lån ligga följande säkerheter:

A.                             Fastighetsinteckningar

1.                                        500,000  hos  AB Svenska Handelsbanken

2a.         500,000    ”     Postsparbanken och industrifonden

2b          500,000    ”                -”-                             -”-

3.           500,000    ”     AB Svenska Handelsbanken

4.           350,000    ”                     -”-

5.           150,000    ”     Domänstyrelsen

6 – 11 2,000,000    ”                 -”-

 

B.                            Förlagsinteckningar:

5 st tillsammans  2,250,000 AB Svenska Handelsbanken

 

Skulden till AB Svenska Handelsbanken per 31/12 1933 uppgående till

Kr. 1,553,182 motsvarades av lagervärden enl. reviderad balansräkning

Kr. 1,187,251

Och förbrukningsartiklar Kr. 193,440

Summa 1,380,691

 

Förlagskrediten hos banken uppgår till högst kr. 2,500,000, varmed sålunda svara förutom ovanstående lagervärden även ovanstående av banken innehavda fastighets- och förlagsinteckningar.

 

Cellulosafabriken.

 

Sulfatcellulosafabriken byggdes åren 1913-1914 för 10,000 tons årsproduktion enl. plan av ingenjören Gunnar Sundblad efter i huvudsak samma linjer som följdes vid ett flertal nyanläggningar närmast före och efter världskrigsåren. Utmärkande för det därvid använda s.k. SS-systemet var bl.a. lutindunstning med ångvärme i multipelapparater med utlämnande av de tidigare vanliga varporna  samt utnyttjandet av uteslutande, i ångpannor, av värmet i rökgaserna från smält- och roterugnar. Vidare utelämnades ofta såsom vid Karlsborg den eljest sedan gammalt brukliga bearbetningen av cellulosan i kollergångar.

 

Tillverkningen respektive kostnaderna och medelförsäljningspriser har varit:

År        1929   1930   1931   1932   1933

Tillv.total      

Ton     6669   15848 15129 17024 17309

Från:

Rundvirke    45,5    52,3    65,2    72,8    80,5 %

Sågflis           54,5    47,7    34,8    27,2    19,5 %

Råvaru-

Kostnaden

Per ton

Vid rundv.     55,46  57,70  45,05  42,57  40,13

Vid sågfl.       42,60  40,13  40,70  40,55  39,05

Totalkostn.

Per ton          160,55            142,07            129,61            119,38            114,34

Medelpris

Per ton          153,07            105,33            104,04            125,18            105,12           

 

Vid installerandet av nytt maskiner åren 1928-1929 följdes i huvudsak, såsom också byggnadernas dimensioner på och inbördes läge påkallade, den ursprungliga planen, men med utnyttjande av dennas möjligheter ifråga om utvidgad produktion. Vederbörande leverantörer garanterade sålunda en årskapacitet av 18000 ton för fabrikens maskinella utrustning. I själva verket torde denna med nedan nämnt undantag medge en produktion upp till

ca 21000 ton per år utan obehöriga materialförluster eller eljest olämplig överbelastning av anläggningen. Den s.k. minsta sektionen, som bestämmer den aktuella kapaciteten, ligger f.n. i sodahuset, som icke kan arbeta fullt rationellt vid sistnämnda produktionsmängd ehuru väl denna tills vidare torde vara ekonomiskt motiverad, även om utbyggnad icke sker. Försörjningen av fabrikationsvatten är ävenledes vid nuvarande pumputrustning relativt knapp när ogynnsamt d.v.s. lågt vattenstånd råder i älven. Beträffande kabelkranen för vedupplaget, uppförd i träkonstruktion 1919, bör anmärkas, att den, ehuru alltjämnt fullt användbar, är av föråldrad typ. Samma erinran kan göras beträffande flissållen, som dock tillhöra maskinuppsättningen 1928-1929. På dithörande område har utvecklingen emellertid gått särskilt raskt framåt. I övrigt kan den maskinella utrustningen betecknas som fullt modärn. Avsaknaden av maskiner, kollergångar eller andra, för cellulosans malning innan den bringas i salufärdigt skick medför dock, som erfarenheten visat, en viss begränsning av varans avsättningsmöjligheter.

Driftsförhållandena giva f.n. anledning till erinran egentligen blott i tvenne avseenden, beträffande utnyttjandet av arbetskraft och bränsle. Arbetskostnaden torde ligga ca 3 kr pr ton cellulosa högre än vad vid föreliggande lönenivå och storlek av anläggningen kan anses normalt.  Detta missförhållande torde under hand kunna avhjälpas utan avskedanden i den mån anläggningens kapacitet i högre grad kan utnyttjas och bränslefrågan kan lösas annorlunda än under senare år varit möjligt. Sammanlagda kostnaden av bränsle och förhyrd elektrisk kraft är ävenledes ett par kronor högre än den, som sannolikt kan erhållas vid ett rationellt utnyttjande av den för kokning och torkning erforderliga ångan jämväl till kraftalstring. Dessutom torde bland annat viss kostnadsminskning kunna påräknas i den mån tillförsel av bränslehack och kokflis åter liksom före de senaste två åren kan ordnas från närliggande sågverk. Särskilt önskvärt synes härvid ur flera synpunkter vara att nuvarande förbrukning av importerade stenkol, motsvarande ca 7000 ton årligen vid en tillverkning av 20,000 ton cellulosa, helt eller till största delen ersättas av sågavfall från orten. Med stigande pris på sulfatveden, vilket torde vara att vänta, blir ökad användning av kokflis från sågverken av större ekonomisk betydelse än nu, särskilt om viss omläggning av hittillsvarande barkningsmetod genomföres. Slutligen medför en produktionshöjning upp till ca 20,000 ton vilken kan genomföras med ringa ökning av totalbeloppet för de fasta kostnaderna, att de sistnämnda fördelas på tillräckligt stor kvantitet för att per ton räknat, minskas med ca 2 kronor. Nuvarande totala produktionskostnad torde sålunda på skilda vägar kunna reduceras med sammanlagt minst 8 kronor per ton vid nyssnämnda utnyttjande av anläggningen.

Fabriksledningen ha för sin del framlagt följande nyanskaffningar såsom för närvarande önskvärda, nämligen:

Dels ytterligare ett sodaugnsaggregat jämte utbyggnad

Dels 2 st s.k. rodmills för malning av massan

Dels 1 st flisfyllningsapparat för kokarna

Och dels diverse mindre kompletteringar

Med en beräknad kostnad av inalles 231500:-

Med dessa kompletteringar beräknar ledningen kunna utvinna en ökning av fabrikens produktionsförmåga till 23,000 à 24,000 ton årligen, ävensom en jämnare kvalitet på cellulosan.

Av vad som förut anförts framgår också, att såväl utbyggnad av sodahuset som anordningar för cellulosans malning har visst fog för sig. Undertecknade kunna dock inte förorda att dessa åtgärder vidtages annat än i samband med en eventuell framtida större utökning av anläggningen. Först därvid synas de kunna bli tillräckligt starkt ekonomiskt motiverade och därjämte kunna genomföras på sätt som inte olämpligt förgriper planeringen av en sådan utökning. Befintlig kokarkapacitet bör utan flisfyllningsapparat kunna medge den för maskinuppsättningen i dess helhet för närvarande tydligen optimala årsproduktionen 20,000 à 21,000 ton. De föreslagna mindre kompletteringarna av inventarie- och maskinuppsättning är sådana, som en fabriksledning på eget ansvar successivt brukar genomföra.

Av större omedelbar betydelse än vad sålunda föreslagits torde vara, att företagets ångcentraler rationellt utnyttja både avfallet från eget sågverk och den bränslehack, som numera åter står till förfogande från andra sågverk i orten. Därvid bör också beaktas den för cellulosaindustrien viktiga samtidiga användningen av ånga för kraftalstring och värmeändamål. För dessa ändamål erforderligt större motor, elektriska ledningar och transportanordningar torde betinga en kostnad av ca 75,000 kronor.

Vid en produktion av 17,300 ton cellulosa utgjorde 1933 års förbrukning av importerade stenkol ca 6,000 ton, som vid fabriken kostade kronor 108,000:- samt kostnaden för köpt elektrisk energi kronor 71,000:-

Summa för inköpt stenkol och kraft kronor 179,000:-

Vid fabrikens första planering åren 1913 – 14 beräknades en framtida utbyggnad till dubbla kapaciteten. Motsvarande möjligheter föreligga alltjämt och därest råvarutillgång m.m. så skulle motivera, kan fabriken rationellt utökas för en årsproduktion av ca 40,000 ton.

Efter en sådan utbyggnad böra cellulosafabrikens tillverkningskostnader kunna bringas ned åtminstone fyra kronor per ton utöver förut omnämnda åtta kronor. Detta vinnes dels genom fördelning av de fasta kostnaderna, vilka omfatta jämväl arbetarlöner och material till avsevärda belopp, på en fördubblad varumängd, dels också genom möjligheten att vid en utbyggnad ordna för mera ekonomisk materialförbrukning än den nuvarande, särskilt ifråga om sodahuset. Vid en dylik utbyggnad skulle också frågan om cellulosans kollring eller annan motsvarande bearbetning kunna lösas mest rationellt och varan därmed bliva mera begärlig på marknaden. I det hela skulle ernås att Karlsborgsfabriken liksom sågverket enligt förut framlagt förslag erhölle samma konkurrenskraft som flertalet modärna anläggningar av medelstorlek. Då därjämte de ökade avsättningsmöjligheter för sulfatved och kokflis, somutbyggnaden skulle bereda, äro synnerligen önskvärda för skogsbruket och sågverksrörelsen i Norrbotten, torde man böra räkna med ett framtida förverkligande av de gamla planerna.

En ingående kalkyl av kostnaderna för en dylik utbyggnad har icke ansetts påkallad i ärendets nuvarande stadium. Kända genomsnittsvärden för cellulosaindustrien göra sannolikt, att denna kostnad stannar vid eller något under 4 mill. Kronor.

 

Nuvarande administration.

Utgifterna för löner till tjänstemän och förmän utgör för närvarande:

Vid huvudkontoret och sågverket inkl. skogsförvaltning kr. 97,500:-

Vid sulfatfabriken                                                                          ”   68,300:-

Tillsammans                                                                                  "  165,800:-

 

Arvoden m.m. till styrelsen och revisorerna

Utgjorde under år 1933                                                                ”    8,469:50

 

Dessa kostnader torde generellt icke kunna överskridas vad som vid ett företag av här ifrågavarande storlek är normalt. Dock bör framhållas, att kostnaderna för bolagets skogsavdelning ännu är relativt höga. Denna avdelning, som organiserades för handhavandet av jämväl avverkning och utdrivning av betydande kvantiteter rotstående skog från statens skogar, har från 1931, då domänverket självt övertog avverkningen av ifrågavarande virke, endast att ombesörja anskaffningen av de i öppna marknaden inköpta relativt obetydliga virkeskvantiteterna. I övrigt är emellertid ofrånkomligt, att ett större företag har större möjligheter att utnyttja den individuella arbetskraften och sålunda kan, per produktionsenhet räknat, ernå lägre fasta kostnader än vid här ifrågavarande kunna påräknas.

Liksom under bolagets fyra föregående verksamhetsår har det ekonomiska resultatet  även år 1933 starkt påverkats av den världskrisen åtföljande låga prisnivån för sulfatcellulosa. Verkningarna av den tendens till stigande pris som under 1933 förelegat, i någon mån beträffande cellulosa och mycket påtagligt ifråga om de sågade varorna, ha tyvärr uppvägts av förluster på cellulosaleveranserna till följd av dollarkursens fall.

Sågverkets och cellulosafabrikens tillverkningskostnader hava år  för år kraftigt nedbringats och överskred år 1933 i allmänhet icke vad som kan anses vara normalt för företag av motsvarande storlek och teknisk utrustning.

Företagsledningen synes ha med omtanke, sparsamhet och kunnighet gjort vad som rimligen kunnat uträttas för att under rådande svåra marknadsförhållanden och med relativt knappa ekonomiska resurser, som stå till förfogande, få fram tillfredställande resultat.

Lokala och övriga förutsättningar för framtida drift.

Karlsborgsanläggningarnas läge vid god hamnplats vid Kalixälvens mynning torde erbjuda större lokala fördelar för förädlingen av övre norrbottens virke än vad någon av de övriga industriplatser inom distriktet kan räkna med.

Enligt undertecknad Norlins underdåniga utlåtande av den 29 december 1932 torde statsskogarna i Norrbotten kunna utan svårighet tillgodose behovet av sågtimmer vid såväl statens nuvarande sågverk i dessa trakter som vid den med fulla kapaviteten arbetande anläggningen vid Karlsborg. Tillgången av sulfatved är god. Transportkostnaderna för kokflisen försvåra leveranser av sådan till sydligare belägna fabriker, varför övre Norrbottens sågar äro ifråga om denna vara hänvisade till Karlsborgsfabriken. Karlsborg jämte Båtskärsnäs och Sandviks sågar skulle vid en försågning av sammanlagt 40,000 stds kunna lämna kokflis för 11,000 – 13,000 ton cellulosa samt därjämte bränslehack för, utöver eget behov av drivmedel och värme, den vid cellulosatillverkningen erforderliga kok- och torkångan.

I den offentliga diskussionen om övre Norrlands näringsliv har ofta gjorts gällande, att ett flertal omständigheter så väsentligt skulle fördyra och försvåra industriell drift därstädes, att förädlingen av dess virkestillgångar borde lämnas åt sydligare belägna företag. I gemensamt utlåtande den 6 mars 1931 anförde socialstyrelsen och kommerskollegium däremot att ”enligt ämbetsverkens mening intet motsade uppfattningen att de naturliga betingelserna för en industriell anläggning av ifrågavarande typ i Kalixorten vore ungefär likvärdiga med betingelser på andra håll, där liknande industriell  verksamhet dreves. Anläggningarna vore fullt modärna. Det handikap i förhållande till andra liknande anläggningar i Sverige som Karlsborgsverken, de nordligaste i landet, nämligen kunde äga i sitt läge – genom kort skeppningssäsong och andra klimatiska olägenheter – torde ej vara så stort, att det i och för sig fällde ett avgörande utslag i negativ riktning. Belägenheten invid ett av våra största timmerförande vattendrag och de tillfredställande hamnförhållanderna invid havet vore att hänföra till de gynnsamma betingelserna”. Undertecknade ha haft tillgång till vissa detaljuppgifter för jämförelser emellan tillverkningskostnader och produktpris vid Kalixindustrien och i Norrlands sydligare skeppningsdistrikt. Enligt dessa uppgifter ha för sågverksdriften nämnda kostnader ej ställts sig högre än söderut, som väl råvarukostnaden, sågtimmerpriset, ofta hållit sig lägre i övre Norrbottens öppna marknad än i distrikten Piteå-Härnösand. Frånses emellertid sistnämnda förhållande, vilket givetvis kan förändras vid växlande lokal efterfrågan så kvarstår emellertid att man, om Norrbottenvirket skall förädlas i sydligare distrikt har att räkna med utgifter för hamnhyror, flottanläggningar, kättingar  och bogseringar till belopp av 3 – 6 öre per fl.kbf, motsvarande minst 9 kr per std, som sålunda inbesparas vid de nordliga verken. Därmed kompenseras de rikligt de 2 – 3 sh per std merkostnad i utfrakt som belasta Norrbottensågarna gentemot exempelvis de i Härnösandsdistriktet belägna. Numera är cif-priserna för jämförliga specifikationer från Österbotten ungefär de samma som för Härnösand.

För norrbottens cellulosatillverkning gäller liksom för sågverksindustrien att råvarukostnaden vanligen, ehuru ej alltid, blir lägre än söderut. Vid förädlingen av eget virke inom distriktet bliva transportkostnaderna 4 – 8 kr per ton cellulosa lägre än om samma ved utnyttjas vid sydligare belägna fabriker. Däremot betungas driften vid Karlsborg av högre isfrakter för vissa förbrukningsartiklar, motsvarande genomsnittligt 0:50 kr per ton cellulosa samt - i den mån stenkol icke ersättes av träbränsle – av förhöjda kolfrakter upp till ca 0:25 kr per ton cellulosa. Merkostnaden för utfrakten av cellulosan kan uppskattas till ca 1:75 kr per ton. De sammanlagda merkostnaderna utgöra sålunda ca 2:50 kr per ton cellulosa och dessa uppvägas vanligen av det billigare vedpriset samt kunna i alla händelser icke motivera en transport till sydligare fabriker.

Om en cellulosafabrik i Norrbotten vid motsvarande teknisk utrustning och inom sin storleksklass är fullt konkurrensmässig beträffande produktionskostnaderna har den däremot, åtminstonde till vidare, en påtaglig svårighet att räkna med vid försäljningen. Dess läge medger icke att utnyttja linjetonnage eller att kombinera frakter med andra. Dessutom ligger den icke vid järnväg och är sålunda avskuren från vinterskeppningar över isfria hamnar. Fabriken kan alltså icke åtaga sig kontinuerliga leveranser av mindre partier utan måste basera sin försäljning på större poster, där givetvis priskonkurrensen är stor. Vad detta missförhållande ekonomiskt betyder på den totala försäljningssumman kan icke med någon säkerhet beräknas, för en alltefter marknadsförhållandena växlande del av den försålda kvantiteten torde det betyda upp till 5 kr per ton. Kristiden med den allmänna tendensen att i möjligaste mån minska lagerhållningen hos köparna har givetvis skärpt denna olägenhet. Med återgång till normala förhållanden – samt på längre sikt – i  den mån pappersindustrien i importländerna successivt koncentreras på större tillverkningsenheter kommer svårigheten att bli mindre kännbar.

 

Betydelsen för ortens arbetsmarknad samt i skattehänseende.

 

Nedanstående tabell anger antalet sysselsatta arbetare och förmän vid företaget sedan dettas start år 1928.

 

                                    Medeltal                    Medeltal

                                    Arbetare                    arbetare

Sågverket 1928                   120 (4 förmän)         3 (4 förmän)

Medeltal 1929 – 33              155                             4

Cellulosafabriken 1929     223 (4 förmän)         6 (4 förmän)

Medeltal 1930 – 33              158                             6

 

Under år 1933 utgjorde antalet vid Karlsborg sysselsatta arbetare:

Vid sågverket          202 man under 310.531 arbetstimmar

   ”  sulfatfabriken    145    ”        ”     303.505           ”

 

Medelförtjänsten för ackordsarbete utgjorde under år 1933:

 

För sågverksarbetare                      107:54       öre per timme

   ”   brädgårdsarbetare                   124:02         ”     ”       ”

   ”   extraarbetare                               87:41         ”     ”       ”

   ”    sulfatfabriken                           112 a 114    ”     ”       ”

 

Det sammanlagda avlöningsbeloppet vid sågverk och cellulosafabrik utgjorde under 6-årsperioden 1928 – 33 kr 5.300.500, varav på fabriken kr 2.970.000.

Om beträffande utdrivningen av sågtimmer med fog kan sägas, att denna i alla händelser skulle skett för andra köpares räkning om Kalixbolaget ej kommit till stånd, så gäller en liknande invändning blott i mindre mån för sulfatveden.

Bolagets och (under 1932 – 33) domänverkets sammanlagda utbetalningar för sulfatvedens avverkning och intransport åren 1030 – 33 utgjorde 1.911.400 kr. Ej minst länets mindre jordbrukare utefter Luleå, Töre, Kalix och Torde älvdalar ha haft fördel av sulfatvedsköpen. Kontrakten om småleveranser från dylika säljare, som eljest svårligen kunnat avsätta sina skoksprodukter, ha årligen uppgått till 250 – 300.

De av bolaget, dess arbetare och tjänstemän inbetalade skattemedlen utgjorde:

År 1928                             kr      53,742

 ”  1929                              ”     152,402

 ”  1930                              ”     215,052

 ”  1931                              ”     213,387

 ”  1932                              ”     213,690

 ”  1933                              ”     205,917

 

Summa 1928 – 1933      ”  1,054,190

 

Då till dessa belopp komma betydande sådana som influtit från andra orter än Karlsborg bosatt befolkning, vilken som vedleverantörer och skogsarbetare beretts inkomster genom bolaget, är tydligt, att en mycket betydande del av den förlust på ca 3 milj. kronor av huvudsakligen allmänna medel, vilket konjukturförhållandena vållat under de gångna verksamhetsåren, redan blivit ersatt på andra vägar.

Tages då hänsyn till de besparingar, som rent ekonomiskt vunnits för det allmänna genom hjälpåtgärder i form av kontantstöd eller relativt improduktiva nödhjälpsarbeten för befolkningen inom Nederkalix och angränsande kommuner fått ett mycket mindre omfång än vad eljest varit oundvikligt, torde, trots allt, kostnaderna för företaget ha blivit rikligt ersatta. Än mer gäller naturligtvis om ej blott ekonomiska utan även sociala synpunkter läggas på saken.

 

Sammanfattning och förslag.

 

Vad här ovan anförts och i övrigt vid utredningen framkommit torde kunna sammanfattas sålunda:

Den maskinella utrustningen vid Karlsborgsanläggningen är i gott skick och medger på grund av de framsteg, som inom såväl sågverks- och brädgårds- som cellulosateknikens område gjorts sedan anläggningens tillkomst, numera i vissa avseenden icke så låga produktionskostnader som annorstädes ernåtts med senare tillkomna anordningar. En modärnisering av Karlsborgsanläggningen är f.n. dock icke i stort sett ekonomiskt motiverad utom i samband med en produktionsökning upp till ca 15.000 stds sågade varor och ca 40.000 ton cellulosa.

Även om nuvarande produktion icke skall avsevärt överskridas, äro dock komplettering av sågverk och hyvleri för en kostnad av ca 75,000 kronor samt en viss omläggning av företagets värme och kraftförsörjning för en kostnad ävenledes ej överstigande 75,000 kronor påtagligt önskvärda.

Företaget till ca 3 milj. kronor uppgående förlust under dess hittillsvarande verksamhetstid är i huvudsak att tillskriva det med världskrisen sammanhängande katastrofala prisfallet på trävaror och cellulosa. Motsvarande förluster ha, som känt är, under samma tid drabbat andra företag i branschen oaktat dessas i motsats till Kalixbolaget ägt det under konjunkturväxlingar särskilt betydelsefulla stödet av betydande egna skogstillgångar. De vid företagets planering uppgjorda beräkningarna för anläggningskostnaderna ha i allt väsentligt visat sig hållbara. Emot de av sakkunniga gjorda förhandsberäkningarna över erforderligt rörelsekapital synes däremot med skäl kunna erinras, att alltför ringa hänsyn tagits till de svårigheter och förluster med vilka ett nytt företag under sin första verksamhetstid bör räkna.

Ej blott de för Kalixbolagets tillkomst avgörande sociala skälen, vilka alltjämt ha full aktualitet, motivera åtgärder för företagets framtida bestånd. Ur nationalekonomisk synpunkt torde företaget, trots därmed förbundna förluster för aktieägarna, ha haft fullt berättigande.

Detta lärer icke mindre gälla för den närmare framtid, under vilken en för trävaru- och cellulosaindustrierna gynnsam konjunktur synes vara under utveckling.

De alternativa åtgärder, som i anledning av Kalixbolagets iråkade läge torde främst sättas ifråga, äro:

a)                             Att uppskjuta en definitiv sanering av företaget till dess bolagets nuvarande  kontrakt om virkesleveranser från Domänverket utgår under vintern 1935 -  36 samt tillsvidare lämnas bolaget erforderlig kapitalförstärkning i form av lån.

b)                             Att snarast genomföra den erforderliga saneringen av företaget.

 

Alternativet låneprovisorium.

För härovan angivna åtgärd talar väsentligen:

Kalixbolagets hittillsvarande verksamhetstid har infallit under en allmän ekonomisk kris som särskilt drabbat cellulosa- och trävaruindustrierna. Först år 1934, synes en för bolagets ekonomiska resultat fördelaktig återgång till normala marknadsförhållanden vara att vänta. De talrika enskilda personer och lokala samfälligheter i Norrbotten, som tecknat aktier i bolaget, torde därför icke utan skäl kunna göra gällande att ett slutligt bedömande av företagets ekonomiska förhållanden bör ske ej blott på resultaten av en rad exceptionella krisår utan även efter vad som under ett par år av någorlunda normala konjunkturer kan framkomma.

Därest på grund härav Kalixbolaget enligt min i juli månad 1932 ingivna underdåniga framställning skulle beviljas ett lån, torde numera föreliggande omständigheter påkalla annat lånebelopp och andra lånevillkor än de i framställningen avsedda.

Kapitalbehovet för en årstillverkning och skeppning av 8,500 stds sågade varor och 20,000 ton cellulosa skulle intill skeppningssäsongens början innevarande år bliva följande:

 

Skuldökning   januari                    kr        163,210:-

         -”-           februari                     ”         208,260:-

         -”-           mars                          ”         214,260:-

         -”-                april                       ”         259,810:-

         -”-           maj                             ”         260,260:-

Likvid till domänverket                

1/6 1934 jämte ränta                       ”       735,330:-

Summa                                    ”              1,841,130:-

 

Av detta belopp beräknas 550,000 –

850,000 kr Skola täckas av gällande

kreditavtal med  AB Svenska

Handelsbanken                              kr                 550,000:-

 

Sålunda återstår att täcka ca      kr             1,290,000:-

 

På företagsskulden till AB Svenska Handelsbanken den 1/1 1934 uppgick till 1,553,182 kr. Skulle även det högsta här angivna beloppet för kreditökning icke bringa skulden att uppnå det avtalade maximalbeloppet 2,500,000 kr. Differensen emellan de belopp 850,000 respektive 550,000 kr. som beräknas skola tagas i anspråk enligt kreditavtalet med banken torde böra utgöra reserv för eventuell förskjutning av tiderna för inkomster och utgifter under första skeppningsmånaden för säsongen, juni.

Önskvärt vore, att till bolagets förfogande utöver nyssnämnda 1,290,000 kr. kunde ställas 75,000 kr. för anordnande av hyvleri samt 75,000 kr. för rationellare utnyttjande av träbränsle, vilket skulle bringa totala erforderliga beloppet för ett nytt lån upp till 1,440,000 kr. eller, avrundat, till 1,500,000 kr. Då lånen från reservationsanslaget till främjandet av enskild företagsamhet i ett flertal fall äro räntefria under två års tid från utlämnandet, synes icke omotiverat att räntefrihet beviljas för nu ifrågasatt lån intill 1935 års utgång. Enär definitivt avgörande rörande företagets framtida förhållanden förutsättes skola träffas omkring nyssnämnda tidpunkt föreslås, att beslut om räntefrihet från den 1 januari 1936 samt om amorteringstid då meddelas av Kungl. Maj:t.

 

Alternativet omedelbar sanering.

För en definitiv sanering av företaget kan anföras:

a)                             Bolagets aktiekapital har redan gått förlorat till så stor del, att laga skyldighet till likvidation skulle inträda redan efter en ytterligare förlust av ca 300,000 kr., vilket belopp väsentligt understiger den genomsnittliga årsförlusten under bolagets hittillsvarande verksamhetstid.

b)                             Det osäkerhetstillstånd, som råder intill dess att definitiva linjer för bolagets framtid föreligga, försvårar givetvis en effektiv och planmässig driftsledning.

Om saneringen sker inom det nuvarande aktiebolaget kan den genomföras utan den tidsutdräkt och de icke obetydliga kostnader, som är förbundna med ett likvidationsförfarande och överförande av bolagets egendom på ny ägare. Vidare kunna bolagets enskilda aktieägare kvarstå med den inskränkning, som betingas av den i alla händelser sannolikt nödvändiga likvidationen av Kalix Industriförening UPA. Tidigare har ansetts, att ortsbefolkningens aktieägarintressen i företaget vore av ett visst värde och denna synpunkt har möjligen ännu skäl för sig. Slutligen betyder de nuvarande aktieägarnas kvarstående i företaget att frågan om dettas räntabilitetsvärde, vilket under rådande förhållanden är föremål för mycket skiljaktiga uppskattningar, icke har så stor aktualitet som vid en likvidation.

Den uppfattning om utvecklingen av bolagets framtida verksamhet, på vilken här angivna förslag om sanering grundats, är följande:

Den på lång sikt nödvändiga modärniseringen av anläggningarna synes med hänsyn till den produktionsökning, som är ofrånkomlig om ett nyinvesterat anläggningskapital skall ge tillfredställande avkastning, kunna endast successivt genomföras. Avsättningsmöjligheterna för det sågade virket och än mer ifråga om cellulosan torde ännu vara i någon mån ovissa och ett bakslag på marknaden kan tänkas inträda under år 1935 sedan köparna upphört att, såsom under senaste året sannolikt skett, öka en efter krisåren alltför knapp lagerhållning.

Ävenledes kan man befara, att hittillsvarande köpare av timmer från Norrbottenskogarna icke omedelbart kunna anpassa sig efter den hastiga nedskärning av tidigare salubjudna virkesmängder, som uppstår, därest kort efter den nu iordningsställda Sandvik och den snart driftsfärdiga Båtskärsnäs även Karlsborg med 75% utökning av produktionen skulle göra anspråk på det virke som Domänverket kan disponera. Visserligen torde genom ändrade lagbestämmelser rörande de enskilda lappmarksskogarna, som innevarande år trätt i kraft, timmermarknaden komma att få ett visst tillskott, men hur stort detta blir och huru snart det gör sig gällande är givetvis svårt att förutsäga.

Det av modärniseringsåtgärder föranledda kapitalbehovet vid en sanering torde i förstone böra inskränkas till förut omnämnda ca 150,000 kr., för hyvleri och rationellare bränsle- och kraftförsörjning. Därefter torde i ordningen följa det utlägg på 905,000 kr. jämte med produktionsökningen sammanhängande ökning av rörelsekapitalet med ca 1,150,000 kr. eller inalles 2,050,000 kr., som sågens och brädgårdens iordningsställande påkalla. Först i sista hand skulle utbyggnaden av cellulosafabriken och därav betingade avsevärda ökning av såväl anläggnings- som rörelsekapital komma ifråga.

Vid saneringen bör bolagets nuvarande aktiekapital nedsättas till det belopp, som enligt ovan gjord utredning kan anses återstå av bolagets egna  kapital, alltså med 35% av nominella 5,004,500 kr. Erforderligt nytt kapital utgör tillsammans ca 3,550,000 kr., motsvarande dels de 1,500,000 kr., som likvider till Domänverket m.m. enligt föregående utredning omedelbart påkalla, dels ca 2,050,000 kr. för den i sinom tid utökade sågverksrörelsen. Det på grund av större försågning högre lagervärdet bör ge möjlighet till en ökad förlagskredit utan bistånd från statens sida. Sålunda torde statsverket icke behöva bidraga till saneringen med högre belopp än 3,000,000 kr. Denna insats förutsättes skola ske i form av aktieteckning och det nya aktiekapitalet sålunda belöpa på 4,750,000 kr.

Den förlust, som statsverket i samband med saneringen får att bokföra, utgöras av skillnaden emellan nuvarande och nedsatt nominellt värde på såväl de bolagets aktier, som statsverket direkt tecknat, som även större delen av Kalix Industriförenings upa aktiestock. Därutöver torde vid likvidationen av föreningen framkomma viss förlust, som omnämnes i redogörelsen för föreningens förhållanden här nedan.

 

Föreningen Nederkalix Industri upa

Den vid bildandet av Kalix Träindustriaktiebolag föreliggande planen, att med Föreningen Nederkalix Industri upa, som mellanhand anskaffa en avsevärd del av det nya företagets kapital från enskilda inom orten, har sedermera visat sig ohållbar. Den långvaria krisen har för flertal föreningsmedlemmar, särskilt jordbrukare och arbetare, gjort det svårt eller omöjligt att verkställa avtalade amorteringar och räntelikvider. De som säkerheter lämnade personliga reverserna äro av samma anledning till stor del värdelösa. Därjämte synes en påfallande passivitet vid bevakandet av föreningens intressen från föreningens styrelses sida, vilket även föranlett upprepade erinringar av föreningens revisorer.

Den ursprungliga planen för amortering och förräntning av det statslån på 1,597,700 kronor, som år 1928 lämnades föreningen, följdes blott till år 1930, då den första amorteringen erlades. Sedermera begärdes och erhölls uppskov med 1931 och 1932 års amorteringar. År 1933 har föreskriven amortering underlåtits och icke ens ett sedan länge föreliggande styrelsebeslut om framställning till Kungl. Maj:t om uppskov med inbetalning av förfallen ränta och amortering verkställts.

Anmärkningsvärt är vidare, att belopp, som av föreningsmedlemmar inbetalts såsom avbetalning på tecknade aktier, sedermera av föreningen använts att hos statskontoret likvidera förfallna, men av flertalet medlemmar försummade räntor. Vid utgången av den 30 juni 1933 av senaste räkenskapsår redovisades sålunda en kapitalfordran hos föreningens medlemmar av kr. 1,595,321:85 emot en kapitalskuld till statskontoret av 1,512,970:- kr. För skillnaden kr 117,648:15 har statskontoret ingen säkerhet i medlemmarnas reverser enär medlemmarna äga rätt att individuellt utbekomma sina aktier efter till föreningen gjord inbetalning. Redan vid utgången av senaste bokslutsår utgjorde föreningens bokförda för upplupna, ej betalda räntor kr. 178,919:07 och denna fordran torde till större delen vara värdelös. Föreningens styrelse har också själv funnit föreningens ställning ohållbar och ifrågasatts i sin 7 september 1933 daterade berättelse, att föreningen borde träda i likvidation. En sådan åtgärd synes numera ofrånkomlig och torde icke böra uppskjutas även om ett definitivt ordnande av Kalix Träindustriaktiebolags förhållanden ännu icke skulle anses lämpligt.

 

Stockholm den 2 mars 1934

 

Elis Bosaeus   Knut G. Norlin