Källorna till den svenska massaindustriens historia.

Av Elis Bosaeus 1949

 

En fortlöpande, allom tillgänglig redogörelse för pappersmasseindustrins utveckling föreligger i kommerskollegii årligen publicerade industriella statistik. Dennas utnyttjande samt möjligheten och önskvärdheten av en översyn av dess primärmaterial för tiden intill år 1913 ha redan berörts i föreliggande översikt.

 

En synnerligen värdefull källa för kännedom om både ekonomiska och tek­niska förhållanden inom pappersmasseindustrin fram till 1890-talet är riksar­kivets samling av manufakturförlagslånefondens handlingar. I en utsträckning, som bär vittne om den överraskande ringa kontakten emellan industrin och dåtida bankinrättningar, sökte pappersindustrin och de unga pappersmasse­fabrikerna få sitt kreditbehov täckt genom fonden. De till låneansökningarna fogade, av mestadels opartiska sakkunniga upprättade utredningarna och be­siktningsprotokollen ge i regel en mycket fullständig bild av fabrikerna och dessas förhållanden.

 

Ännu ett slag av officiella handlingar är ägnade att, om än indirekt, ge goda upplysningar om 1800-talets pappersmasseindustri. Det är de till kommerskollegium ingivna, numera i Kungl. Tekniska Högskolans bibliotek tillgäng reseberättelserna av tekniker, som utomlands gjort industriella studier med statligt understöd. Helt naturligt jämföra de sina i andra länder gjorda iaktta­gelser med erfarenheter frän hemlandet.

Från 1900-talet finns några offentliga utredningar, som belysa speciella frå­gor inom pappersmasseindustrin. Dit höra de som bilaga till dikeslagstiftnings­kommitténs betänkande av år 1915 publicerade undersökningarna om luft- och vattenföroreningar genom pappersmassafabriker, socialstyrelsens redogörelse samma år för vissa hygieniska förhållanden inom cellulosaindustrien i Sverige, kommerskollegii ävenledes 1915 slutförda utredning om åtgärder för främjande av sulfitsprittillverkningen samt halmindustrisakkunnigas betänkande av år 1939.

                                                                                                       

 

 År 1869 gjorde ”Trä-pappers-masse-fabrikationen” sitt inträde i svensk teknisk fackpress med en reseberättelse från Tyskland av signaturen C (möjligen seder­mera professor A. W. Cronquist). Berättelsen publicerades i ”Ingenjörföreningens förhandlingar” och redogjorde för ”det enda hittills använda sättet att tillverka trämassa för pappersfabrikation”, nämligen genom att ”bromsa en träkloss emot en roterande slipsten”. Voelters, Siebrechts och Hartmans slipapparater beskrevs. Ganska ingående ekonomiska data lämnades för anläggning och drift av ett sliperi med fem maskiner om vardera 60 hkr. Redan år 1868 hade då grosshand­laren Gustaf Josephson utgivit sin tidigaste, sedermera av ett flertal följda, broschyr i ämnet.

 

I första årgången 1871 av Illustrerad Teknisk Tidning, senare Teknisk Tid­skrift, möter en artikelserie om fabrikation av såväl slipmassa som kemisk trämassa. Houghton-Lee's sodacellulosafabrik vid Lydney, Gloucestershire, i England samt Sinclairs svenska patent omnämns däri.

 

Senare årgångar av nyssnämnda båda tidskrifter ägnade inte något större intresse åt massatillverkningen om än Teknisk Tidskrift nästan årligen införde något eller några bidrag från författare på området.

Anledningen till denna återhållsamhet var troligen att den av ingenjören Per Lindell år 1873 grundade Industritidningen Norden redan i sina tidigaste num­mer tog hand om nyheterna från landets pappersmasse- och pappersfabriker samt lät sina medarbetare besöka och beskriva dylika företag. Från och med september månad 1879 och med statsunderstöd från ingången av 1880 hade tidningen som textavdelning en fortlöpande redogörelse för svenska patent. Med år 1885 blev denna som ”Svensk Tidskrift för industriellt rättsskydd” en särskild bilaga till tidningen. Denna kom sålunda att bli den fullständigaste ur­kunden för landets uppfinnareverksamhet, varvid inte minst pappersmasse- och pappersindustrien gynnades även i huvudupplagan. Till yttermera visso enga­gerade tidningen år 1902 som fast medarbetare civilingenjören Gustaf Thalin, en kunnig sulfittekniker, som flitigt bidrog med uppsatser rörande sitt fack. Efter Thalins frånfälle 1906 upptogs visserligen inte hans tekniska författarskap av annan fackman, men tidningen fortsatte som förut att samla notiser av in­dustrihistoriskt intresse från pappersmassetillverkningens område.

 

I viss mån som konkurrent till »Norden» uppträdde med fyra årgångar 1884/5 -1888 en ”Nordisk Papperstidning” utgiven av grosshandlaren fil. dr. Chr. Semb. I sitt sista nummer klagar dess redaktion över bristande intresse från fackmännen. ”Så t. ex. annonserades titt och ofta efter pappersingenjörer och andra fackmän, som erbjöds att mot lämpligt honorar skriva fackuppsatser för tidningen, men inte en enda svensk anmälde sig, utan redaktionen måste nöja sig med de krafter, som från början stod henne till buds, och i övrigt an­lita utlänningar.” Klagomålen hade nog fullgoda skäl; de ännu relativt fåtaliga kvalificerade svenska ingenjörerna i yrket var alltför upptagna av att lösa praktiska uppgifter för att hinna med något} skriftställarverksamhet. ”Nordisk Papperstidning” gav ej heller i originalartiklar något nämnvärt av bestående industrihistoriskt värde.

 

År 1885 fick landets träindustri sitt alltjämt livaktiga huvudorgan ”Svensk Trävarutidning”. Redan tidigt ägnade detta intresse åt pappersmassetillverk­ningen genom publicering av marknadsnoteringar och samling av pressnotiser om företagen i branschen. Fram på 1920-talet utvidgades detta intresse väsent­ligt sedan tidningens ledning övergått till civilingeniörerna Knut och Torsten Lyrholm. I sin prenumerationsanmälan till tidningens årgång 1924 meddelade dessa, att tidningens program skulle omläggas ”i det att utrymmet kommer att i lika stor omfattning ägnas trämasse- och pappersindustrierna som hittills trä­varuindustrien och vill Redaktionen på så sätt åstadkomma ett centralt organ för samtliga skogsindustrier”. I februari 1924 markerades genomförandet av denna plan genom att tidningen uppdelades på två avdelningar: »Svensk.  Trä­varutidning, Organ för svensk trävaruindustri” och ”Svensk Pappersmassetid­ning, Organ för svensk pappersmasse- och pappersindustri». I Pappersmasse­tidningen har inte blott industrins ekonomiska och allmänna angelägenheter utan även dess tekniska frågor fått ett uppmärksammat forum. Särskilt värde­fulla som sådant är de omfattande specialnummer som utgivits, första gången i februari 1925 till firandet av Trävarutidningens 40-årsjubileum, och sedermera årligen i samband med ”skogsveckan”.

 

En namne och föregångare till den nutida ”Svensk Papperstidning” utgavs år 1892 av Carl Killberg i Hälsingborg. Den upplevde emellertid blott sju nummer, som till största delen fylldes av annonser från utgivarens pappers­handel.

Grundaren av våra dagars ”Svensk Papperstidning” var generalkonsul E. C. Gjestvang. Provnumret utkom i mars månad 1898. Redaktionen under ledning av den förutnämnde dr. Chr. Semb var förlagd till utgivarens affärskontor, St. Vattugatan 10 i Stockholm. Med år 1901 fick tidningen, som i förstone nog var mera annons- än fackorgan, en ställning som officiellt organ för Svenska Pappersbruksföreningen. Vid sidan av generalkonsul Gjestvang inträdde som huvudredaktör den tekniske direktören i Munksjö AB, Ragnar Wieselgren. Denne kvarstod i tidningen ännu någon tid efter det att han från Munksjö flyt­tat över till Nokia i Finland, men torde redan under 1902 års lopp ha till efter­trädare fått den bekante pappersbruksmannen, ingeniör Alvar Müntzing, som vid den tiden i Stockholm grundade ett konsulterande företag för pappersmasse­ och pappersindustrierna. Liksom Wieselgren hade Müntzing intresse och för­måga för journalistiska uppgifter och därjämte sannolikt en mer omfattande teknisk erfarenhet inom sagda industrier än någon dåtida fackman i landet. Han skaffade Papperstidningen snart en auktoritativ ställning och ledde det re­daktionella arbetet uppfriskande personligt om än inte alltid påfallande objektivt. Intresserad och vaken för allt nytt i facket var han samtidigt pietetsfullt ange­lägen att åt framtiden bevara minnen och dokument från industrins tidigare utvecklingsskeden.

 

Våren 1917 lämnade Miintzing i anledning av hög ålder och vacklande hälsa redaktörskapet för tidningen till sin efterträdare som Sven­ska Pappersbruksföreningens sekreterare, fil. lic. Fredrik Jahn. I sitt redaktionella tack för Müntzings femtonåriga ledning av tidningen skrev Jahn att dennas lä­sare utan tvivel kommer att sakna den subjektiva färg, som Muntzings starka personlighet förmått att ge Svensk Papperstidnings innehåll. Denna förmodan har erfarenheten bekräftat. Å andra sidan har tidningen under de efter varandra följande nya redaktionerna alltmer effektivt anpassat sig efter de fordringar på objektiv forskning och välorganiserad översikt av forskningens resultat som industrins och ej minst cellulosaindustrins utveckling krävt i de årtionden, som förflutit efter den Müntzingska tiden.

 

En första inte officiell och ganska summarisk översikt över svensk pappers­masseindustri gjordes i Industritidningen Nordens årgång 1889.

 

Mera auktoritativ var den omfattande redogörelse för pappersmasseindustrins uppkomst och tidigaste utveckling i Sverige, som dåvarande byråchefen greve Hugo Hamilton  gav i sitt redan tidigare i denna översikt omnämnda föredrag. Detta är i sin helhet tryckt i Nationalekonomiska Föreningens hand­lingar år 1890. Ett kortfattat referat därav lämnades på sin tid av Industritidningen Norden, men gör ej i någon mån rättvisa åt originaltextens mångsidiga värde. Möjligen ligger däri orsaken till att denna förträffliga avhandling så föga uppmärksammats av senare författare på området.

 

Hamilton hade genom en omfat­tande brevväxling med företagen i branschen kompletterat det material, som officiellt ingått till hans ämbetsverk. De sålunda erhållna uppgifterna stå sig i regel vid den kontroll, som senare kunnat göras, medan däremot eljest förekom­mande data om Sveriges äldre massafabriker ofta befunnits ovederhäftiga. Deras ursprung är till stor del ortstidningars notiser och liknande källor, många gånger grumlade genom meddelarnas missuppfattningar samt brist på industriell och teknisk kunskap.

 

Själv inte tekniker gav Hamilton oftast fullt korrekta redogörelser för tekniska förhållanden. Det enda väsentliga, som skulle kunna anmärkas, är att han förbisåg den ingalunda obetydliga roll, som den Sinclairska sodacellulosametoden kom att få på 1870-talet. Hans upp­fattning om den unga industrins ekonomiska frågor var anmärkningsvärt klar och framsynt. Han uppmärksammade pappersmassefabrikernas betydelse som efterträdare till de inte längre konkurrenskraftiga järnbruken under den då ännu pågående omläggningen av järnhanteringen på moderna linjer. Likaledes spårade han på dåvarande tidiga stadium tendensen hos träsliperier i södra och mellersta Sverige att frångå sin ursprungliga fristående ställning och bli integra­tionsled i pappersbruksföretag. Skogsbrukets möjligheter att tillgodose pappers­masseindustrin med råvara kalkylerade han. Konjunkturväxlingarnas återver­kan på anläggningsfrekvensen och avsättningsförhållandena diskuterades.

 

Bland bilagorna till föredragets text finnes den första karta, som visar den svenska pap­persmasseindustrins lokalisering. Utan överdrift kan sägas att svensk industri­historisk forskning på pappersmassetillverkningens område har greve Hamilton att tacka för en ovärderlig grundläggande urkund.

 

Nästa stora arbete på området var den av Cellulosaföreningen år 1918 publi­cerade festskriften till firande av föreningens tjugofemåriga tillvaro. Dess för­fattare hade till sitt förfogande och utnyttjade mönstergillt ett statistiskt mate­rial, som var vida fullständigare än det som stod greve Hamilton till buds. Materialet omfattar tiden till och med år 1915, då ännu inte det första världskrigets återverkningar på näringslivet hunnit bli alltför kännbara.

 

Med hänsyn till den dominerande betydelse, som de norrländska landskapen fått i Sveriges pappersmasseproduktion, bör som den tredje stora urkunden för denna räknas dåvarande sekreterarens i Cellulosaföreningen Karl Nyströms  redogörelse för nämnda landsdelars trämasse- och cellulosaindustri i Norrländskt, Handbibliotek del X av år 1925. 

 

Inte minst förtjänar denna redogörelse att upp­märksammas för de detaljerade och pålitliga uppgifter den ger om de enskilda företagens uppkomst och senare förhållanden. Därigenom kompletterar den ej blott Hamiltons föredrag och 1918 års festskrift utan även de sedan 1895 perio­diskt utkommande s.k. papperskalendrarna.

 

Den första ”Nordisk Papperskalender”, som utgavs av ett Göteborgstryckeri, Hugo Brusewitz Aktiebolag, kan intill nu räkna 24 årgångar. En konkurre­rande publikation upphörde med årgången av 1907--09. Den Brusewitzska kalendern, som redan från början hade försäkrat sig om god facklig med­verkan av civilingenjören Gustaf Engström, anknöt snart samarbete med per­soner, som stod organisationerna i de nordiska ländernas pappersmasse- och pappersindustri nära. Den har därigenom blivit en av de pålitligaste källorna för kännedomen om denna industri.

I motsats till pappersbruken saknar de svenska pappersmassefabrikerna hittills nästan fullständigt fristående uppteckningar av sina öden. Dessa sistnämnda är vid branschens företag i södra och mellersta Sverige vanligen nära förknippade med något pappersbruk och har i bästa fall bevarats åt eftervärlden som ett kapitel i dettas historia. Så är fallet med massafabriker under det gamla Korndalbruket, sedermera AB Papyrus, Klippankoncernen, AB Brusafors-Hällefors och J. H. Munktells Pappersfabriks AB. I andra fall såsom i den Collinska boken om Iggesund och Rabenius' bok om Wikmanshyttan har järnbruk spelat huvudrollen, varför cellulosafabriker och träsliperieer under samma ägare behand­lats blott som parenteser. I  J. A. Almqvists stora arbeten över Uddeholmsverken och Graningeverken, i Nils Ahnlunds om Mo och Domsjöverken lik­som i Robertsfors bruks historia av Bertil Boethius har företagens numera be­tydande pappersmasseindustri på giltiga skäl lämnats utanför eller fått blott ringa plats.

 

Huvudsyftet vid dessa författares forskningar har varit att reda ut de anrika företagens öden långt före trämassans tid. I Hugo Fahkns ”Svan Aktiebolag 1867-1917” dominerar trävaruintresset, i J. Mannerheims ”Kram­fors Aktiebolag” av 1928 företagets mångsidiga organisationsfrågor och i Sven Wallins ”Hissmofors Aktiebolag 1894-1944” bolagets utveckling till stor pro­ducent av vattenkraft. Mera givande ur pappersmassehistorisk synpunkt än något av förenämnda arbeten är Birger Steckzens berättelse om den Scha­rinska firman 1824-1924 samt Wifsta Varfs 1948 utgivna hundraårsbok av Torsten Althin, jämväl författare av förutnämnda historik över Korndal-Papyrus.

 

Både Mannerheims och Wallins böcker är till sitt syfte måhända mindre historiskt än kommersiellt upplysande och stå såtillvida nära en rätt talrikt före­trädd grupp av smärre publikationer, tid efter annan utgivna av välkända före­tag sådana som bruken och fabrikerna Munkedal, Papyrus, Billerud, Holmen och Nissaström samt av den namnkunnige fabriksbyggmästaren Gunnar Monsen. En ny typ inom denna kategori representeras av den koncentrerade, men utomordentligt välskrivna och lärorika krönika om Mo och Domsjö aktiebolag, som 1945 såg dagen under namnet ”Skogen ger”. Läsaren får i denna av Esselte Reklam sammanställda krönika en konkret bild av ett stort skogsindustricllt företags övergång i en helt ny epok, då produktionsutvecklingen bör mätas med nya mått och tekniken arbetar med nya medel och mot andra mål än vad fallet varit inom cellulosa- och slipmassetillvcrkningcn under största delen av tiden före 1939.

Utövcr det material som ovan angivits tjänar till belysning av den svenska massaindustrins utveckling ett särskilt under de senaste åren allt talrikare antal uppsatser och utredningar, vilka dels publicerats i tidskrifter eller separat, dels ingått som avsnitt i mera omfattande arbeten. Här må blott nämnas de värdefulla utredningar, som i Svensk Papperstidning lämnats om D. O. Frankes Korndal av Einar Schiller, om Billeruds anläggning av Thorild Folin samt om den Ek­manska tiden på Bergvik av Ewald Granström. Under ett trettiotal år har Anstrin i talrika tidskriftsuppsatser och som medarbetare i KF:s samhällseko­nomiska bibliotek med ingående sakkunskap behandlat massatillverkningens jämte andra skogsindustriers ställning och betydelse i folkhushållet. Källor av här nämnd art är numera så många och så vitt spridda att det som ett alltmer träng­ande önskemål för forskningen på området framstår att de få sin egen bibliografi, ett motstycke till den som bibliotekarien Tönnes Kleberg givit pappersindustrin i landsarkivarien Clemensson stora standardverk ”En bok om papper”.

Slutligen torde något böra sägas om de erfarenheter som framkommit när fackets äldre industrihistoriska litteratur kontrollerats emot samtida skriftliga urkunder eller möjligast noggrant sovrade muntliga vittnesbörd Till den äldre litteraturen räknar jag då den som ligger före 1920-talet. Ju längre tillbaka i tiden man sedan kommer, desto mer göra sig tvenne irrationella moment gäl­lande, det ena bristen på elementär sakkunskap i behandlingen av de ofta från landsortstidningarnas lokala notisjägare stammande uppgifterna, den andra en hos gamla tiders yrkesmän ofta starkt utpräglad överskattning av egna insat­sers värde och betydelse i större sammanhang.

En journalistisk praktblomma av år 1898 må illustrera det förstnämnda mo­mentet. Det gäller beskrivningen av ett par fabriker:

 

”Vid ett besök hos — — besåg jag de tvenne där befintliga pappersfabrikerna. Vackra är de icke. Först kommer ett torn av trä, 36 meter högt, uti detta 3 rader på varandra ställda pelare eller ståndare, lika höga; i dessa kommer bets­ningen. Under detta torn ligger fabriken, i vilken papper förarbetas till pap­persmassa, varav man gör kläder och i den andra skrivpapper. Jag såg där två stora pannor. Bredvid svarvas furuträ, c:a 60 cm långt och 25 cm tjockt. Dessa rullar kommer i en maskin, där de huggas i småbitar. Dessa förmalas av andra maskiner till en massa. Man behöver mycket vatten. Massan blir nu silad, bet­sad och färgad. Sedan hälles denna äckliga massa genom rännor ner på en matta, som löper mellan stora och små med ånga uppvärmda valsar och torkar mas­san, och så på en gång är papperet färdigt. I den bakre delen av fabriken kastar man in träet och framtill utkommer det färdiga papperet.”

 

Mellan detta extrema exempel och det för lekmannen mera likgiltiga, men för den med svensk brukshistoria något förtrogne ganska stötande slarvet att genomgående låta en så känd tekniker som Wilh. Wenström, Jonas Wenströms fader, få figurera som en herr Wennerström, ett slarvfel som sedan gått igen i 1918 års festskrift och flerstädes finnes i den äldre litteraturen hela skalan av gradationer.

 

Textruta: 185Den både roande och rörande självöverskattningen hos pionjärerna blir dock ganska förklarlig när man minnes, att de var nära arvtagare till de pappersmakare, som kunde göra goda affärer i kufiska ”recept” med yrkets unga adep­ter och som låste in sig i brygghuset med endast hustrun som förteget biträde för att koka ihop hartssåpan till limningen. I veteranen Hugo Lundbergs me­moarer finnes bevarad en historia om ingeniör Moren på Värmbol, som fick betala i 000 riksdaler per minut för att tillåtas beskåda utblåsningen av massan från en cellulosakokare, når denna procedur ännu var en nyhet, samt klarade av titten och hemligheten på 3 minuter, Förr som nu var de tekniska fram­stegen likväl blott undantagsvis frukter av någon ensam fackmans mödor. Problemen var gemensamma och i allmänhet arbetade ett flertal samtida med för somliga något snabbare, för andra något långsammare framgång mot samma mål. Någon samfällighet i meriterna till resultaten erkändes dock inte gärna. Denna mentalitet kom väl mest till uttryck i muntligen återgivna minnen, men har också avsatt åtskilliga spår i senare historieskrivning.

 

Ett exempel ger upp­gifterna om ingenjören Albert Seberg. Denne nämner sig själv i en år 1885 publicerad, för övrigt korrekt redogörelse för de äldsta sodacellulosafabrikerna som en av ledarna vid dessas anläggning. Tydligen är det på detta tryckta ord som han senare gång efter annan av författare på området tilldelats rang av en bland den svenska cellulosaindustrins föregångsmän. Hans namn återfinnes emellertid ingenstädes i handlingar och brevväxling från de fabriker, där han uppgav sig har varit med. Sannolikt var hans kontakt med cellulosaindustrin begränsad till studieresor på uppdrag av hans chef vid Malmö yllefabrik, greve Sten Lewenhaupt, innan han definitivt övergick till sin långvariga verksamhet som journalist. Om åtskilliga av de under 1800-talet verksamma fackmännen med notoriskt vida större industriella meriter än Seberg, gäller nog att ett in­gående och opartiskt studium av otryckt primärmaterial väsentligt begränsar den betydelse, som de i litteraturen kommit att tillerkännas.

 

I detta sammanhang må erinras om ett på sin tid debatterat bidrag ”Till frågan om sulfitfabrikationens uppkomst och utveckling”, som broschyr publicerat av överingenjören Lars Lunden år 1927. Trots påfallande ensidigt och i flera avseenden vederlagt av opartisk sakkunskap förtjänar det att uppmärksammas. Det ger mycket initierade uppgifter om de tekniska svårigheter som ännu i början av 1890-talet kunde återstå att övervinna av fabrikernas ingenjörer. Och det innebär en utan tvivel befogad erinran att den uppfattning om cellulosaindustriens uppkomst och genombrott i vårt land, som blivit traditionell trots att dess underlag tillkommit slumpvis och till inte ringa del utan nödig kritik, nog i åtskilliga hänseenden behöver revideras.

 

Under den gemensamma rubriken ”Svenska Pappers- och Cellulosaingeniörsföreningens cellulosahistoriska samling i Tekniska Museets arkiv” finnes ett an­tal uppteckningar av äldre fackmäns minnen från 1800-talets cellulosaindustri. Ingenjörsföreningens dåvarande sekreterare, direktör Gunnar Hultman, har äran av initiativet till samlingen. Texterna går att erhålla i stencilerade exemplar hos föreningen. Tillhörande skisser och ritningar, som inte lämpligen kunnat re­produceras, finns tillgängliga på museet. I motsats till åtskilligt av den äldre journalistiken på området präglas dessa uppteckningar av erkännansvärd ob­jektivitet och torde i regel av författarna själva ha kontrollerats emot noteringar från den tid, som uppgifterna avse. De är sålunda av stort värde för känne­domen om interna förhållanden inom 1880- och 1890-talens industri samt har flitigt utnyttjats i föreliggande skriftserie.

 

Såsom inledningsvis redan framhållits ge företagens egna arkiv, även där valier och skrift- ordnade sådana funnits sedan långe, oftast blott ett knappt eller alls intet underlag för studier av fabrikernas tekniska förhållanden under den tid, som utredningarna för skriftserien hittills i huvudsak avsett, fram till 1890 eller i vissa fall till sekelskiftet. Av de omständigheter, som trots detta bidragit till att ge en ganska fullständig bild av tillverkningsförhållandena under nämnda tid, för­tjäna några att särskilt framhållas.

 

I flera fall finnas kopieböcker eller originalbrev bevarade från korrespondens, där brevskrivarna på grund av särskilda skäl haft att hålla huvudmän på annan ort i detalj underrättade om anläggning och drift, vilket då inte kunde ske telefon­ledes. Därvid har ofta diskuterats inte blott företagets egna frågor utan även vad som blivit känt om konkurrenters öden och missöden. På denna väg har material framkommit och tillfällen till kontroll av föreliggande uppgifter yppats i vida större utsträckning än som vid förarbetet för en historik över allenast ett enstaka företag vanligen kan påräknas. Konkreta exempel på detta är ut­talanden från skilda håll om de erfarenheter som gjordes, när massan från de äldsta sulfitfabrikerna först släpptes ut i marknaden.

I många hänseenden och däribland även för den industrihistoriska forskningen att jämsides med svensk pappersmasse- och pappersindustri vuxit upp en inhemsk verkstadsindustri, som i anmärkningsvärt stor utsträckning kunnat förse fabrikerna med deras behov av maskiner och appa­rater. Maskinleverantörernas kontakt med en omfattande kundkrets ger dem ofta en vidare utblick över den industribransch, som de betjänar, än vad den till en enda arbetsplats bundne fabriksingenjören vanligen kan skaffa sig. Rörande den period före sekelskiftet, som avsågs att först mera ingående genomarbetas, har värdefulla uppgifter och ritningar lämnats av Karlstads Mekaniska Werkstad. Redan omkring år 1880 konstruerade verkstaden maskiner för träslipe­rier och 1883 levererade den utrustningen för Billeruds sulfitfabrik.

 

Arkivalierna från fabriker och verkstäder har i inte ringa mån kunnat komplet­teras med material dels i Tekniska Museets samlingar, dels från anteckningar, utredningar och ritningar som anförvanter till bortgångna fackmän ställt till förfogande, vanligen för att efter utnyttjandet införlivas med museets arkiv.

 

Vid många äldre företag har möjlighet beretts till samråd med numera pensionerade verkmästare, förmän och arbetare, som haft sin tjänstetid under 1800-talet. Tack vare dessa veteraner har betydelsefulla uppgifter framkommit, ägnade att fullständiga eller ge ny belysning åt de skriftliga urkunderna. Oftast är de gamla yrkesmännens hågkomster klara och uppenbart exakta. Främst bland dessa mina sagesmän minnes jag Gustaf Nilsson i Pershult, som 1940 vid 79 års ålder lämnade en detaljerad beskrivning av fabrikationsprocessen vid den närliggande sodacellulosafabriken Brusaholm. Denna färdigbyggdes 1873 och hölls i drift även några månader fram på följande år. Den tolvårige Gustaf blev hjälpare vid huggmaskinen efter att förut ha varit kolpojke vid masugnen, som rivits för att lämna plats åt den nya fabriken. Inte bara utseende och anordning av dennas maskiner utan även exempelvis antalet arbetare på varje ställe hade noggrant bevarats i hans minne 66 år efter det att anläggningen demonterats. Detta var för historieskrivaren så mycket mera värdefullt, som skriftligen upp­tecknade data om det kortlivade företaget är mycket fåtaliga.