Dokumentation kan rädda gamla bruksmiljöer

MARIE NISSER, Uppsala universitet

Det nya sodahuset i Skoghall är 62 m högt. Från taket kan man se ut över ett Värmland, som förlorar sig i fjär­ran med till synes oändliga vidder av skogar, slätter och vatten. På närmare håll urskiljer man bebyggelsen i Skoghall. Utanför industriområdet utbre­der sig bostadsområdena. Där ligger Rödlon med vitputsade hus, en gång uppförda för sågverksarbetarna - där syns Rödgrindsgärdet med de första sulfitarbetarnas bostäder i rödmålade flerfamiljsvillor. Längre bort skymtar hyreshusbebyggelsen från 1940- och 50-talen. Rakt nedanför sodahuset ligger den väldiga anhop­ningen av fabriksbyggnader. På ena sidan syns de karakteristiska sågverks­byggnaderna av rödmålat trä, och på den andra utbreder sig sulfit- och sulfatfabrikernas många enheter med kokerier, blekeri, sileri, ångcentral och alla de andra avdelningarna; där ser man de östra och västra pappersbru­ken och de stora massa- och pappers­magasinen. Högt över fabrikstaken reser sig Kamyrkokarna med sina sil­verglänsande skal av rostfritt stål. Rök och vit ånga väller med jämna mellanrum fram ur skorstenarna, och fabriken ligger inbäddad i ett svagt dis.

Utsikten är onekligen vacker. Kon­trasten mellan natur och bebyggelse känns oerhörd. Det är så stilla och rofyllt med de mörka trädridåerna och Vänerns blåa vatten. I gengäld sjuder det av liv och rörelse inom industriområdet. Människorna ser ut som små dockor, både på grund av avståndet och i förhållande till om­givningens dimensioner.

Det är ett stycke historia man upplever. På Hammarön fanns för hundra år sedan inte mycket mer än några bondgårdar och fiskestugor. I slutet av 1800-talet byggdes några sågar och ett par tegelbruk. Befolkningssiffran var låg, och Hammarön hörde inte precis till centralorterna i Värmland. Från och med 1915 ändrades bilden helt. Det året började Uddeholmsbolaget bygga en sulfitfabrik i Skoghall på Hammarön. Två år senare lades grunden till en sulfatfabrik, och sam­tidigt flyttades den elektrokemiska fabriken från Stjernsfors till Skoghall. Ett pappersbruk planerades redan från början, men det kom inte till utförande förrän 1930.

 

Ny samhällstyp

Strömmen av invandrare blev så stor, att Hammarön fick en nästan helt ny befolkning. Fiskare och jord­brukare blev snart en minoritetsgrupp. Från Värmland, men också från Norrland och Sydsverige, kom de nya industriarbetarna. Några av dem ha­de tidigare arbetat inom skogsindustrin och hade en viss yrkesrutin, andra var helt oerfarna.

Skoghall låg avsides, trots närheten till Karlstad. Det skulle dröja, innan ordentliga vägförbindelser upprätta­des. Man måste därför bygga bostä­der åt de anställda, och ett nytt sam­hälle planerades. Under 1910- och 20-talen tillkom flera bostadsområden med enhetlig bebyggelse. Dessa områden karakteriserades av en utpräglad kategorisering, eftersom varje fabriks­enhet hade sin särskilda bostadsen­klav. Sulfitfabrikens arbetare hänvisades till Rödgrindsgärdet och till Björk­hagen, sulfatfabrikens arbetare bo­satte sig i Lillängen, och sågverksar­betarna samlades i Rödlon.

 

Det ensartade och det representativa

Grundandet av Skoghall skiljer sig från många andra bruksetableringar i Värmland. Fabriksanläggningar och samhälle anlades på mark, som tidigare inte tagits i anspråk för bygg­nadsändamål i större utsträckning. Utbyggnadstakten var snabb. Kombi­nationen sågverksindustri-massafabri­ker var inte ovanlig. Fabriken i Skoghall skulle kunna jämföras med några av de nya norrländska massafabriker­na, där man definitivt tagit steget från småindustri till stordrift. Dessa, det tidiga 1900-talets nyanläggningar, markerade övergången från den em­piriskt utvecklade tekniken, som dit­tills hade varit utmärkande för mas­saindustrin, till ett mera vetenskapligt sätt att arbeta. Fabrikerna uppfördes i ett tidigare okänt format, och där förverkligades samtidigt nya tankegångar om planering och drift.

 

Pionjärinsatser

Män som bröderna Hansson, Sixten Sandberg, Arthur Ståhinacke och

Karl Helmer arbetade under 1900-talets första år på att vidareutveckla cellulosatekniken. De, och många av deras kolleger, syftade bl a till att uppnå bättre värmeekonomi, att an­vända kemikalierna på effektivare sätt samt att finna mer tillfredsställande metoder för kokning och kvistavskiljning. Flera viktiga nyheter in­troducerades under dessa år. Fabriks­byggnaderna anpassades bättre till den tunga utrustningen och de farliga syrorna. De första årens fabrikshus av trä var nu ett minne blott. De nya fabrikerna uppfördes som stora tegelpalats, putsade eller oputsade, med bärande konstruktioner av det nya byggnadsmaterialet betong.

Bostadsbebyggelsen i Skoghall fick under de två första årtiondena en arkitektoniskt sett tillfredsställande utformning och en mycket homogen prägel. På samma sätt utvecklades också några av 1800-talets stora sågverkssamhällen utmed Norrlandskus­ten: Skutskär i Gävlebukten, Norrbyskär på en ö söder om Hörnefors, Vivsta varv vid Indalsälvens utlopp och Skönvik, också det beläget norr om Sundsvall. Här växte nya sam­hällen upp på mark, som dittills ut­nyttjats för andra och huvudsakligen agrara ändamål.

I flera orter levde den patriarka­liska andan vidare med herrgård, kyr­ka och brukskontor som symboler för makt och ordning. Bebyggelsen var regelbundet planerad, men bostäder­nas tekniska och hygieniska standard varierade från plats till plats.

Flera av de stora sågverksindust­rierna utökades med cellulosafabriker. Skutskärs sågverk anlades 1868, och 1894 byggdes en sulfatfabrik. Några år senare uppfördes också en sulfit­fabrik. Vid Vivsta varv invigdes en sulfatfabrik 1906 och fyra år senare togs Fagervik (Vivsta varv), landets dittills största sulfitfabrik i drift. Såg­verksorterna växte som en följd av den nya invasionen av industriarbe­tare.

 

Engelskt mönster

Ett exempel bland många är Skut­skär. Där planerades kort efter sågverksindustrins start en arbetarstad, till stora delar byggd enligt de idealplaner, som figurerade i tidens tekniska litteratur med de engelska filantroperna som varmaste föresprå­kare. Där fanns en klar uppdelning mellan permanenta bostäder för de fast anställda och baracker för de många arbetare, som hade tillfällig anställning i sågverket under sommaren. Torget var centrum i samhället, kantat av bostäder likt en engelsk square. Övrig bebyggelse låg i långa rader med bostadshusen efter huvudgatorna och ekonomibyggnaderna på baksidorna. Denna regelbundna och väl planerade bostadsbebyggelse ut­ökades betydligt, när cellulosafabri­kerna i Skutskär anlades.

 

Koppling järn-trä

Trots allt var det inte enbart frågan om en ny kolonisation, när det gällde den expanderande skogsindustrin. Fram till 1920-talet anlades nämligen

en massafabrik av två på orter, som tidigare hyst järnindustri.

“Vi sjunker med järnet och flyter på träet”, yttrade en järnbrukspatron vid ett tillfälle under krisåren inom järnhanteringen. Där det tidigare fun­nits järnbruk, fanns i regel ett etable­rat samhälle med bostäder och verksbyggnader, som ibland till och med kunde återanvändas. Hammarsmeder och hyttarbetare erbjöds sysselsätt­ning i de nya trästiperierna eller i de kemiska massafabrikerna.

Många värmländska och dalsländs­ka exempel kan anföras: Bäckham­mar söder om Kristinehamn, samt Billingsfors, Håverud och Upperud vid Dalslands kanal är några av de platser, där man tidigare drivit järnhantering. I Upperud fanns flera smedbostäder från sent 1700-tal, som kunde tas i bruk, när ett träsliperi kom igång på 1890-talet. Bruksbebyggelsen i Billingsfors bestod på tradi­tionellt sätt av herrgård. kyrka, smed­bostäder, ekonomibyggnader, hytta och smedjor. Flera av verksbyggna­derna revs för att lämna plats åt den nya massafabriken på 1880-talet, men bostäder och övrig bebyggelse i samhället utnyttjades för den nya industrins arbetare.

Fler jämförelser av detta slag skulle kunna anföras. Det gäller då inte enbart fabrikernas första tillkomstår, utan också den fortsatta utvecklingen, fabriksbyggnadernas utformning, den maskinella utrustningen, arbetsorgani­sation och bostadsstruktur. Vad är

signifikant för en anläggning, och vad är gemensamt för flera? Vad skiljer en fabrik från de andra, och på vil­ket sätt kan den infogas i ett generellt mönster?

 

Den historiska dokumentationen

Den svenska massa- och pappersin­dustrins grundningsskede, dess fortsatta och framgångsrika expansion under första hälften av 1900-talet och dess gradvisa koncentration till allt större enheter under de senaste åren utgör ett viktigt kapitel i Sveriges in­dustrihistoria. Händelseförloppen är värda att analyseras utifrån ekono­misk-historiska, tekniska, arkitektoniska och socialhistoriska aspekter.

Framtida generationer vill med stor sannolikhet ha svar på frågor, som rör såväl den enskilda fabriken som branschen i allmänhet. Vilka märkes­män fanns utöver pionjärerna? Hur såg de första fabrikerna och industri­orterna ut? Varifrån kom arbetarna, och vilka livsvillkor hade de? Vad hände under den fortsatta utveckling­en? När, hur och på vilket sätt bygg­des fabrikerna ut? Vad blev resulta­ten av den stora omvandlingsproces­sen under 1950- och 60-talen? Till sist - vad hände vid en fabriksnedlägg­ning? Vart tog de friställda tjänste­männen och arbetarna vägen? Står fabriksbyggnaderna kvar eller har de rivits? Och den maskinella utrustning­en - vad har det blivit av den?

Byggnader och maskiner bär vittne om utvecklingen, och det är därför viktigt att de registreras medan de ännu finns kvar. Ritningar, foton och skriftligt källmaterial utgör värdefulla och i vissa fall oersättliga dokument.

 

Framsynt byråchef

Tanken att samla dokument om branschens historia är inte ny. Redan 1890 anbefallde dåvarande byråche­fen, greve Hugo Hamilton i ett föredrag inför Nationalekonomiska före­ningen en undersökning om svenska ingenjörers insatser till fromma för massaindustrins industriella utveck­ling.

“För en dylik undersökning lämpar sig den svenska trämasseindustriens historia synnerligen väl. Denna industri är, så att säga, uppfunnen in­för våra ögon; den har på en otroligt kort tid från ett intet arbetat sig upp till en bland landets mest betydande näringsgrenar.”

1937 samlade SPCI cellulosa- och pappersveteraner i Stockholm för att dra upp de första riktlinjerna till en kartläggning av cellulosaindustrins tidigaste historia. Målsättningen för de­ras verksamhet kom att bli ungefär som Hugo Hamilton formulerat:

“Om man väljer någon bland de industrier, som under de senare årtiondena hunnit en mera betydande utveckling, och studerar dess inre historia under samma tid, skall det säkerligen lätt kunna hända, att man icke påträffar någon enda bland de uppfinningar, vilka gemenligen räk­nas till de epokgörande. Men icke desto mindre skall man snart finna, att den ojämförligt viktigaste faktorn i denna industris utveckling likväl utgjorts av uppfinnandet, dvs av det arbete, som teknici nedlagt på möj­ligheter att öka produktionen, sänka dess omkostnader och förbättra dess kvalitet. Och ju mer man utsträcker en dylik undersökning, dess tydligare skall det stå fram, att den verkliga motorn till vårt århundrades storar­tade ekonomiska utveckling utgörs icke av några få världsberömda uppfinningar utan av dessa tusen sinom tusen, dag för dag och timme för timme fortgående, ofta var för sig obetydliga detaljförbättringar av maskiner, redskap och arbetsmetoder, genom vilka den ene yrkesidkaren oavlåtligt söker och oavlåtligt tvingas söka vinna ett försteg framför den andre.”

 

Värdefullt arkiv

Det var framförallt männen bakom den industriella utvecklingen man vil­le skildra. Ständigt aktuell var också frågan om vem som drev fram de viktiga besluten, eller vem som uppfann den ena eller andra metoden. De första fabrikernas tekniska utrust­ning ville man också kartlägga. Ansträngningarna bar frukt. Tekniska Museet bevarar resultaten av denna insamlingskampanj. Där finns dels ett cellulosahistoriskt arkiv, dels en sam­ling stencilerade uppsatser av vetera­ner, som tecknat ned sina minnen från den tidiga cellulosaindustrins verksamhet.

Nu har denna insamlingsaktion satts igång på nytt - om än med en något annorlunda målsättning än den man hade på 1930-talet. Det gäl­ler nu inte enbart de tekniska för­bättringarna “dessa tusen sinom tu­sen, dag för dag och timme för timme fortgående”, utan arbets- och livsvill­kor för alla de människor som verkat i kokerier, ångcentraler, på ritkontor och huvudkontor.

 

Dokumentationen försvåras...

De små anläggningarna, som lades ned för länge sedan, är ganska lätta att dokumentera. Ofta står byggna­derna kvar, medan maskinerna försvunnit. Det är däremot inte alltid lätt att hitta dokument som beskriver den ursprungliga tekniska utrustning­en.

Få fabriker är så väl dokumente­rade som det Ekmanska Gustavsfors i Dalsland, som många författare in­gående skildrat i sina redogörelser för cellulosaindustrins första skede. Gustavsfors är sedan länge nedlagt, men andra inte lika väl dokumente­rade anläggningar arbetar fortfarande med ålderdomliga pappersmaskiner från 1900-talets början, vilka ännu har remdriften i behåll.

 

... av ständiga förändringar

De stora fabrikerna i drift är kompli­cerade att kartlägga och beskriva. Det är också mycket svårare att urskilja det unika och det allmängiltiga. Det är inte heller lätt att rekommendera några större objekt lämpliga att beva­ra åt framtiden i en anläggning, som hela tiden är föremål för utveckling och förändring.

Det är ändå viktigt, att dokumen­tationen om de senaste årens tekniska, ekonomiska, organisatoriska och ar­betspolitiska projekt, beslut och förverkliganden blir så fullständig som möjligt.

Låt oss också hoppas, att någon som är väl förtrogen med gårdagens och dagens utveckling inom svensk massa- och pappersindustri känner sig manad att analysera och beskriva ut­vecklingen. Uppgiften måste kännas

lockande!