Utdrag ur Edsbruk

Ett samhälles uppgång och fall.

Av Bengt O. Edberg

......... Masugn och smedja blev allt mindre inkomstbringande och diskussionerna om att övergå till annan verksamhet tog åter fart. Följaktligen var det naturligt att låta virkestillgången bli utgångsläge för en ny industri, en sulfatfabrik med inriktning på pappersmassetillverkning.

Tanken var från början låta järnbruket och massafabriken löpa parallellt med varandra. Tyvärr blev det inte så. Dels räckte inte vattenkraften till och dels sviktade järnmanufakturproduktionen. Man beslutade då att enbart satsa på sulfatfabriken. Järnbruket lades ner 1899. Nu tystnade hammarslagen, masugnen slocknade och det gamla vattenhjulet stannade för alltid ...

Nu inleds en ny era i den lilla bruksorten. Smederna byter ut hammaren och städet mot helt andra verktyg och maskiner och ny råvara i sin förädlingsprocess.

Idén att vid Ed anlägga en sulfatfabrik ansågs alltså ligga i tiden och var en utvecklingstanke som i högsta grad måste ha tilltalat dåvarande brukspatron Alfred de Maré 1889 hade man beslutat att projektet skulle förverkligas.

Även under 1800-talets senare del var det svårt att få tag i pengar för att bygga en fabrik. Enbart med hjälp av aktiekapital och privata medel kunde anläggningen inte byggas. Försök gjordes att få ett lån från den s.k. Manufakturförlagslånefonden. Ett sådan lån, på 150.000 kronor, beviljades. Förutsatt var dock att lämplig säkerhet kunde lämnas. Ett intressant tillägg i protokollet är "att anläggningen färdig och i full gång samt att omkostnaderna för densamma med tillbehör, icke får understiga 300.000 kr".

Uppbyggnaden av fabriken startar och pågår under större delen av 1890 varvid produktionen efter hand kommer i gång. Fabriken får en avsedd produktion på 1.600 ton. Under 1891 utgjorde dock produktionen endast 1.032 ton. Successivt stiger produktionen och under 1894 var den uppe i 2.745 ton.

De närmaste åren fylldes av ett allt fortlöpande arbete för att höja såväl kvantitet som kvalitet. Man bytte också ut och justerade olika delar och ca 20 år efter starten hade man en relativt god fabrik med goda resurser. Åren 1915-16 ökade produktionen med 536 ton varför man sistnämnda år var uppe i en produktion av 4.352 ton.

Första världskrigets efterverkningar var kännbara även för Eds Cellulosafabrik. Åren gick dock och 1930-talet betecknades av en viss aktivitet. Mekanisering och rationalisering var slagorden. 1939 gjorde sig de starkt försämrade konjunkturerna gällande. Planerade arbetet fullföljdes men nyanskaffningar kunde ej komma i fråga.

Nu följde en tid av högst osäker karaktär. Det politiska läget ute i Europa påverkade ömsom markanden och ömsom utskeppningen. Under 1940 trodde man på en stor efterfrågan och priserna beräknades stiga. Allt detta slog dock fel på grund av avspärrningarna i Skagen, som började i april. Det hela resulterade i att driften fick läggas ner.

Ej heller påföljande år körde man fullt. Produktionstiden blev endast tre månader. Förhållandena var likartade under hela krigstiden. Man utnyttjade dock stoppen till att komplettera och förbättra maskinparken. En bidragande orsak till driftnedläggelsen under krigets slutskede var också bristen på virke.

Ett diagram av massaproduktionen under tiden 1890-1953 visar hur konjunkturkriser drabbat företaget. År 1890 var produktionen drygt 1.000 ton. Vid flera tillfällen, 1921 och 1943, var produktionen under 1.000 ton. Slutet av 40-talet bar det åter uppåt och 1953 noterade man närmare 12.000 ton. Nämnas kan att 1983 var årsproduktionen vid Eds Cellulosafabrik ca 79.000 ton.

Eds Cellulosafabrik i Edsbruk har under de år som gått sedan pappersmassetillverkningen startade då och då drabbas av problem som orsakat att driften har lagts ner. Har det inte varit konflikter och strejker så har det varit ekonomiska sammanbrott som orsakat konkurser och driftstillestånd.

1907 bildade de anställda sin första fackförening. Då ägdes bruket av häradshövding Carl Gripenstedt, f. ö. svärson till brukets grundare Alfred de Maré Chef för företaget var disponent Albert Ahlin.

Att bilda fackföreningar i Sverige den här tiden var inte populärt Den 14 juli 1909 förklarade Svenska Arbetsgivareföreningen storlockout vilket Landsorganisationen, den 4 augusti, besvarade med storstrejk. Pannorna släcktes i Edsbruk. Kraven för återgång var upplösning av fackföreningen. Så skedde också 4 oktober.

Första världskriget sätter också sina spår i arbetet och produktionen vid Edsbruk. 1918 bildas åter en fackförening. Chef för företaget är nu disponent Ekeberg. Vid krav på bättre löner hotade företagsledningen att lägga ner driften. Konflikter och lågkonjunkturer finns hela tiden med i bilden under 1920-21. 1922 och med en ny fabrikschef, disponent Einar Ljunggren, kommer man åter igång. Det blir dock inte långvarigt utan nya konflikter uppstår under 1923.

Strider

En följd av år, disponent Ljunggren tid, kännetecknas av strider vid så gott som alla avtalsuppgörelser, förutom driftstopp av andra orsaker såsom vattenbrist. Det förekom rätt ofta permitteringar.

1930-talet började med depressionstider och utsikterna att hålla fabriken i gång syntes små. Det längsta driftstoppet varade i nio månader under 1933.

Disponent Tage Hobro blev sedermera fabrikens ledare. När han tog sig an fabriken 1934 gjordes också förbättringar för att utöka driften. Nya orosmoln på världshimlen (andra världskriget) satte dock stopp för hans planer för industrin och samhället. Under kriget låg driften nere under långa perioder och de anställda skingrades

Efter det ekonomiska sammanbrott som sedermera följde inköptes fabriken i slutet av 1940-talet av AB T. An. Tesch, Stockholm, med direktör Erik Håkansson som högste chef. Nu följde också bättre tider för företaget och dess anställda. Fabriken byggdes om och moderniserades och bolaget gynnades av goda tider med stor efterfrågan till fördelaktiga priser.

Glädjen blev dock inte långvarig, 14 mars 1964 beslutade T. An Tesch att ställa in sina betalningar. Det blev nu en oviss vår för de anställda och det dröjde ända fram till den 18 juni innan Östgötabanken (som hade stora fordringar i företaget) på konkursauktionen ropade in Eds Cellulosafabrik för 3,63 miljoner kronor.

Banken åtog sig att fortsätta driften till i första hand 1 oktober. Det blev längre, eller fram till 1966 då det norska företaget Peterson & Sön i Moss, köpte fabriken.

Åter började framtidstron att spira hos de ca 120 anställda. Högkonjunkturen gynnade också norrmännen i början av 1970-talet. Men det svängde snabbt och redan 1975 blev det bekymmer. Det slutade med att Peterson & Sön i oktober 1976 beslutade att fabriken skulle läggas ner den 1 juli 1977.

Nya orosmoln drog upp över Edsbruk och fackklubbarna fick träda in i nya förhandlingar. Det hjälpte inte. Och vad värre var, ägarna beslutade att tidigarelägga nedläggningen. Nu blev det 31/12 1976.

Tidsfrist

Facken fick till sist en tidsfrist på två månader, dvs. fram till den 1 februari. Intensivt fackligt arbete följde med uppvaktningar både hos tilltänkta köpare och hos Industridepartementet.

Staten (regeringen) svarade med att i mitten av februari ge företaget ett lån på 9 miljoner kronor, som skulle räcka fram till sommaren. Om ingen köpare uppenbarade sig var de anställda beredda på att själva överta fabriken.

Det senare var också vad som hände. En intresseförening bildades bland de anställda och tillsammans med flera lokala intressenter (bl.a. Västerviks kommun och skogsägare) köptes fabriken våren 1978.

Nu började det hända saker. Våren 1979 inledde man en investering på drygt 30 miljoner kronor. Bl.a. uppfördes ett nytt sodahus, som nu skulle bli ryggraden i den fortsatta produktionen.

Nya förändringar och en ny ägarstruktur blir det sedan under hösten 1982. Bankdirektör Börje Lundh, Linköping, som funnits i bakgrunden en längre tid, köper Eds Cullulosafabrik tillsammans med direktör Rolf Norling, Södertälje. Den senare ägare till Nordsales Handels & Konsult.

Lundh och Norling bildar bolaget Special Pulp, som köper samtliga aktier i Eds Cellulosa. Nya pengar pumpas in i företaget. Bl.a. ett nytt statligt garantilån på 15 miljoner kronor. Pengar som bl.a. satsas på ombyggnad och upprustning. Nu diskuteras också en ny produktionsinriktning - kondensatormassan.

Uppgång och fall

Kondensatormassan är den produktion som skall ge Edsbruk dess fortsatta livsnerv. Maskiner och kunnande köps från massafabriken Norrsundet utanför Gävle. Edsbruk blir därvid en av två tillverkare i världen av kondensatormassa. En ny epok i Eds drygt 300-åriga industrihistoria har börjat.

Tillsammans med Börje Lundh inträder nya ägare i företaget våren 1983. Det är Nordström & Thulin i Stockholm, som övertar Rolf Norlings del av företaget.

1 september 1984 får man ny VD i Mats Johansson. För första gången på åtta år noterar företaget nu en vinst på sin verksamhet.

Men säg mig den glädje som varar. Detta med kondensatormassa var svårare än man trott. Motigheterna hopar sig under 1985 och detta medför att företaget den 16 augusti beslutat att ställa in sina betalningar.

Onsdagen den 21 augusti slutade det att ryka i den stora fabriksskorstenen. Klockan 10.55 pressades den sista massabalen.

Vad händer nu? Skall samhället och företaget resa sig än en gång?

Som så många gånger tidigare var inte sista ordet sagt, när det gäller Eds Cellulosafabrik i Edsbruk. Det skulle de arbetslösa (110) edsborna ännu en gång få erfara. Konkursförvaltaren arbetade hårt med att under den resterande delen av året (1985) hitta en köpare.

Jämsides pågick också förhandlingar med staten, kommunen och bankerna. Det var stora pengar det handlade om och som krävdes för att driften skulle säkerställas. Tyvärr drog det ut på tiden. Den 1 oktober började delar av personalen att skingras och situationen för konkursförvaltaren blev allt mörkare.

Inte nog med att det behövdes kraftiga ekonomiska insatser för att få igång driften i fabriken, miljökraven kom också att bli avgörande för fortsättningen och en rekonstruktion av företaget. Under tiden dyker nya

intressenter upp men försvinner lika snabbt. Hoppet om fortsatta arbeten tänds och släcks lika snabbt för edsborna.

Den siste fabruari 1986 lämnar de sista anställda fabriken. Trots att allt nu verkar kört, arbetar olika grupper med att söka efter det s.k. halmstrået för att än en gång rädda det anrika bruket. Hoppet

ställs till regeringen. Som "gubben i lådan" dyker så i juli den internationelle affärsmannen Lennart Bylock upp med sitt Schweizbaserade företag, Bylock Invest, som tillsammans med Gyllenhammar & Partners, är beredda att starta driften i Edsbruk.

Staten och de nya ägarna satsar tillsammans ca 20 miljoner kronor i det nya bolaget. Ett 60-tal personer väntas få arbete. Under oktober månad inleds ombyggnaden av olika lokaler och intrimningen kan börja.

Under 1987 års inledande månader ryker det åter i fabriksskorstenarna i Edsbruk. Framtidstron gryr åter bland företagets anställda och bland invånarna i samhället.

Men tyvärr går det inte helt smärtfritt för det nya bolaget. Det är inte bara driftstörningar utan miljövårdsmyndigheterna kräver bättre rening av utsläpp i luft och natur. Mats Kjellqvist, som varit företagets VD, ersätts vid halvårsskiftet av Ossi Kokkonen. Avgående VD:n räknar med att bolaget under 1987 skall omsätta ca 42 miljoner kronor. Det innebär dock en förlust.

Återstarten av företaget blev dyrare än vad man räknat med. 1988 väntas bli ett vinstår. För att uppnå detta, krävs dock en försäljning på 50 milj. kr. Nya optimistiska tongångar. Nyanställningar, och snart är man uppe i 75 personer. Förutom den vanliga "kraftmassan", har företaget nu på allvar hittat sin nisch i olika specialmassor.

Framför allt då kondensatormassan men också den specialmassa som går till att tillverka oblekt kaffefilter! Ett giftfritt och miljövänligt filter. Med detta skulle nu "världen" erövras. Tyska Melitta var en av företagets storkunder. Blöjor och dambindor skulle bli andra produkter av edsmassan.

Det skulle dock visas sig, att det var svårare än man trodde att slå sig in på specialmassemarknaden. Under hösten blir Per Larsson, Västervik ny VD, då Osso Kokkonen återgår till verksamhet i Finland.

Läget ljusnar?

I början av 1989 kan företaget för första gången visa ett positivt resultat. De röda siffrorna har blivit svarta och budgeterade 15.000 ton årsmassa ser ut att hålla mer än väl. Omsättningen detta år är budgeterat till 80 miljoner kronor.

Men allt är tydligen inte frid och fröjd. För innan året är till ända kommer nya problem och i början av december stoppas driften och fem personer varslas om om uppsägning. Resterande skall utbildas, svara för underhåll och reparationer. Bakgrunden till stoppet var att man producerat mer än man lyckats sälja.

Större delen av 1990 förflyter innan det åter, fram på hösten, blir nya rubriker och spekulationer i tidningarna av att Eds-Bruk AB går dåligt och skall säljas. Vad som får ryktena att vara trovärdiga är de förlustsiffror, som presenteras för de senaste åren: 10,8 milj. kronor 1988, 12,2 1989 och 10-15 för 1990. Den 15 september dementerar dock styrelseordförande Mats Kjellqvist att företaget skall läggas ner. Men tillade att man söker ny samarbetspartner.

Vid årsskiftet 1990-91 har företaget 68 anställda. Den 15 januari får företaget en ny delägare. Det är Handels & Industri AB Altona, som köper 40 procent av aktierna, Lennart Olsson AB, 20 procent, medan Bylock & Nordsjöfrakt behåller 40 procent. Den nya ägarkonstellationen sätter in 21 miljoner kr i företaget.

Per Larsson avgår som VD, Henri Bergstrand, från Altona, blir ny. Platschef blir Göran Grundström, Göteborg. De nya ägarna räknar med att Eds-Bruk AB skall vara lönsamt inom ett år.

Nu sprider sig åter optimismen bland de anställda. Inte minst av att företaget genom nya miljoner får möjligheter att investera i ny teknisk utrustning. Orderportföljen sägs också vara bra.

Under 1990 produceras ca 16.000 in massa. Målet är att Edsbruk skall bli bäst i världen på kondensatormassa. Förutom Ed är det bara Kemi i Finland, som tillverkar denna massa.

Redan under årets inledande månader (mars) kommer dock tecken på att det inte gick som man trott och hoppats.

Arbetsstyrkan minskas med 12 och tekniska problem uppstår. Bl.a. har man svårt med reningen av massan. Prisutvecklingen på massa var heller inte så gynnsam.

I början av juni kom det som så många befarat, en ny konkurs. Orsaken angavs vara dramatiskt sjunkande priser på inte minst kaffefiltermassan. Filtermassan var vid denna tidpunkt 70 procent av brukets försäljningsvolym. Förlusten uppgavs vid konkursen vara 7 milj. kr och skulle man ha fortsatt året ut så skulle förlusten stiga till minst 17 milj. Konkursförvaltaren driver företaget fram till den 30 augusti, då de 50-talet återstående arbetarna lämnar fabriksområdet.

Inte riktigt slut

Ännu var dock inte Eds-Bruks AB:s saga helt slut. Senare under hösten offentliggör konkursförvaltaren att han sålt företaget till Mats Kjellqvist och Henri Bergström, båda f.d. styrelseledamöter i det konkursdrabbade företaget. En rekonstruktion av företaget inleds. Planerna finns att köra anläggningen i mindre omfattning.

Trots tester och olika prov, som gjordes under 1992 års fortsatta del, kom inte de nya optimistiska ägarna till någon godtagbar lösning, utan bruket glider långsamt in i sin törnrosasömn. Det blev aldrig någon omstart av "norra Europas" minsta pappersmassefabrik. Under de fem år som företaget var i bruk, före den senaste konkursen, pumpade de olika ägarna in 70 milj. kr i anläggningen.

De anställda, som in i det längsta hade hoppats, fick inte några nya jobb. Många går fortfarande (årsskiftet 1992-93, då detta skrivs) fortfarande utan jobb. En del kommer aldrig att få några.

Under sommaren 1992 rivs också vissa lokaler av anläggningen. Att det resterande så småningom kommer att gå samma väg, är det ingen som betvivlar. Det har för alltid slutat ryka i den stora fabriksskorstenen.

Den epok, som inleddes 1890, är alltså nu efter drygt ett sekel till ända. Med- och motgångar har under årens lopp präglat det lilla bruket. Har jag räknat rätt, så är det sex konkurser, som drabbat fabriken och samhället.

Att man hela tiden kommit tillbaka, bevisar väl något av den tro, som inte bara företagsledare, utan också arbetarna vid bruket haft. Man kämpade och trodde in i det sista. Den industriepok som 1670 inleddes med att masugnarna tändes och som fortsatte 1890 med pappersmassefabriken, är obevekligen slut. En industri går i graven. Edsbruk, som samhälle och industriort kommer aldrig mer att vara sig likt ...

Sodahuset faller......

Egen järnväg

I avsaknad av en regional järnväg (det blev ju aldrig någon "ostkustbana" via Edsbruk) mellan Kalmar-Västervik och Norrköping, byggde ledningen för Eds Cellulosafabrik AB redan i slutet av 1800-talet en egen järnväg mellan Edsbruk och Helgenäs. Detta för att underlätta utskeppningen av pappersmassa. Morgon och kväll gick här på den lilla banan, under närmare 70 år, ett stort antal vagnar till magasinen eller direkt ut på brygga där de stora lastbåtarna (3.000-5.000-tonnare) tog produkten till hamnar runt om i Europa.

Före järnvägen hade en privat väg, vilken för övrigt till huvuddelen kom att bli kommande järnvägsbanken, anlagts till Helgenäs. Där drog ett s.k. landsvägslokomotiv (inköpt i England 1885) varor för ut- och inskeppning. Det var järnbrukets produkter som via hamnen gick både till svenska och utländska hamnar, Före landsvägslokomotivet var det ox- och hästdragna ekipage som drog järnbrukets produkter.

Järnvägen, som anlades kring 1889, fick en mycket speciell spårvidd, eller 600 mm. Det var en s.k. Deauvillbana. Den första rälsen lär vara inköpt i England. Banan, som mätte ca 4 km, gick via fabriksområdet och Ängarna mot Strömstad (där det fanns ett stickspår till tegelbruket) och vidare ner mot "Getbogen" till Hultavägen och hela tiden längst Storån till Helgenäs och fram till den stora lastbryggan.

Det första ångloket som kom att trafikera sträckan var "Helgenäs". Ett litet lok som 1889 inköptes från England och då närmare bestämt av ett företag i Leeds som hette Hudswell Clarke & Co. Dess längd med buffertar var endast 3.870 mm och det kan väl sägas att det aldrig funnits något mindre ånglok i Sverige. Vikten var 4,5 ton.

Helgenäs, med sin 6,4 eldyta, invändig slidrörelse och sadeltak, upphörde aldrig att fängsla sina beundrare. Loket hade en stor plats i edsbornas hjärta. Det hände då och då att de anställda vid fabriken på fritiden fick fabriksledningens tillstånd att tillsammans med fruar och barn göra utflykter längst järnvägen eller ner till Helgenäs.

Helgenäs förste förare hette Lundgren. Förnamnet har jag inte lyckas få fram. Sedermera, och vi skriver nu 1910-talet, heter föraren Karl Hammarström, som vid 1920-talets början efterträds av sin son Felix, vilken i sin tur körde loket fram till mitten av 1930-talet. Det senare berättar bl.a. Helge Forsberg, som var hjälpreda och växlare åt Felix Hammarström.

I samband med att disponent Tage Hobro kom till Edsbruk 1934 inköpte han ett nytt lok sedan "Helgenäs" börjat komma till åren. Det "nya" loket var av tyskt fabrikat och byggt 1909 av Aktiengesellschaft Vorm Orenstein & Koppel Lokomotivfabrik i Berlin-Diewitz. Det hade en tjänstevikt av 6,7 ton. Det här loket hade innan det kom till Edsbruk gått som skogsbanelok i Misterhult.

När det gäller Helgenäs så utrangerades loket 1937 och kom sedan under många år att stå uppställt vid det gamla lokstallet intill Handelsträdgården. Felix Hammarström blev också lokförare på det tyska tåget, och var det fram till 1946. Han avled samma år. Som växlare åt Felix tjänstgjorde bl.a. Harry Åberg.

Under 1940-talets senare del var det Alf Andersson som tjänstgjorde som förare och därefter kom bl.a. John Eld, innan loket i mitten av 1950-talet utrangerades och ställdes upp på Ängarna. Under de sista åren gick loket som växellok inne på fabriksområdet.

Bakgrunden till att Orenstein & Koppelloket gjort sitt var ett nyförvärv, även det ett tyskt lok, som inköpts 1948 från Aspa Bruk. Som tillverkare stod A. Borsig i Berlin. Det var byggt 1919 och hade en tjänstevikt av 13 ton. Det här loket var i drift fram till 1953. Då hade det varit Martin Karlsson (Änglöv) som varit lokförare. Karl-Axel Zettergren, som varit växlare åt Martin, berättar att han fick äran att avsluta lokepoken, genom att för alltid parkera loket i lokstallet.

Anledning till att loket nu gjort sitt, var att "Sme'n i Storsjö", Helmer Karlsson, byggt ett motorlok, som drevs med diesel och att detta nu satts i trafik. Det här skedde redan 1952, men en del "barnsjukdomar" orsakade att ångloket fick ett extraår. Martin Karlsson blev premiärförare. Kort tid efteråt övertogs dock sysslan av Henry Wigren.

Järnvägstrafiken mellan Edsbruk och Helgenäs pågick fram till början av 1960-talet, då den upphörde. Anledning var bl.a. nybyggnationen av Europaväg 66 (i dag 22), som korsade järnvägen vid Helleberg. Men också att utskeppningen minskat från Helgenäs till förmån för Västervik, dit massan kördes på bil.

Byggandet av en bro över Bjursundsström till Loftahammar, satte också definitivt punkt för de stora lastbåtarna på Gudingen och Syrsan upp till Helgenäs. Som slutkläm om järnvägstrafiken kan också sägas att flera mindre motorvagnar, med dieseldrift, fanns såväl på fabriksområdet i Edsbruk som i hamnen i Helgenäs.

För två av de gamla ångloken tog livet inte slut med att dessa togs ur drift i Edsbruk. Det lilla, "Helgenäs", tuffar än i dag och detta på museijärnvägen i Mariefred. När det 1965 lämnade Edsbruk så var det Museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg, som fick ta hand om det gamla loket. Föreningen har också lyckats med bedriften att hitta originalritningar till loket och på så sätt har tåget återfått det utseende det från början hade. Dvs. med öppen hytt: ett tak med fyra stolpar. Loket har också återfått sina ursprungliga färger.

När det gäller det största loket, det sista som tuffade fram i Edsbruk, så övertogs det 1967 av Järnvägarnas Museiförening i Linköping och står i dag uppställd i föreningens stall vid Stora Valla och i anslutning till "Gamla Linköping". Mellanloket, som efter utrangering uppställdes vid Ängarna, skrotades 1970, och därifrån fick medlemmarna ur museiföreningen i Mariefred tillfälle att plocka reservdelar.

Slutligen kan också sägas att motorloket från Storsjö, eller "Baggen" som det kallades, sedan 1970 finns bevarat vid Ohs Bruks Museijärnväg i Värnamotrakten.