Engelbrektsson m.fl. och Gustavsfors

(Utdrag ur Svensk Papperstidning 1911)

 

......på man vid de andra första svenska cellulosafabrikerna sökte lösa det praktiska problemet. hans första medhjälpare vid fabriken var ingenjör  Moren, död för många år sedan. Moren var sluten och inbunden, stundom mycket dyster och ej så litet hätsk, då han ansåg sig hafva anledning därtill.. Engelbrektsson var däremot öppen, kolerisk med något af tusandjäfla i kroppen, om får använda det gamla Serrlska uttrycket. Han kunde brusa upp för litet nog men var lätt blidkad, mente alltid väl och glömde hvad som borde glömmas. De skildes därför åt. Moren gick till Vermbols cellulosafabrik, byggd ungefär samtidigt med den vid Gustafsfors, och fick vid gustafsfors till efterträdare förutvarande fabriksledaren vid Vermbol ingenjör Gottfrid Boberg. De bytte således plats.

 

Tillverkningen kunde till en början ej bedrifvas med fördel. Metoderna voro för ofullständiga och de tekniska hjälpmedlen, som stodo till buds, voro ej tillräckliga. Engelbrektsson gaf dock ej tappt i första tag. Tillverkningen afbröts allt emellanåt af ändringar och förbättringar i afsikt att ernå bättre resultater. En cellulosatillverkare hade den tiden att kampa med stora svårigheter. som emellanåt föreföllo oöfvervinneliga, och om hvilka nutidens knappast ha en aning. Kokpannor och kranar hade man svårt att få motståndskraftiga nog mot det höga trycket, den starka hettan och den direkta eldningen samt nödtorftligen täta. Värst var det med att återvinningen af det för kokningen använda kaustika natronet utföll så dåligt. Knappast 40 procent erhöllos åter och för dryga kostnader. Dessa svårigheter hade alla de första fabrikerna att bekämpa i mer eller mindre grad och ingen lämnade vinst.

 

Engelbrektson och hans meddelägare mot slutet af 1876 voro nära att uppgifva kampen och E. på väg till en bolagsstämma, å hvilken cellulosafabrikens öde skulle afgöras, påträffade han af en slump ingenjör A. Müntzing, som då tillhörde sockerindustrien och just stod i begrepp att antaga erbjuden plats i Sydamerika. E. hade en tio år förut användt Muntzing vid vattenbyggnadsarbete samt därefter mer än en gång bevisat intresse och vänskap för honom. Tillfälle häraf lämnades honom meddelande om svårigheterna vid cellulosatillverkningen. Müntzing föreslog E. en kort tid därefter att borttaga den mekaniska anordning, som hittills användts för att ur den kokta cellulosan borttaga kokluten och som gaf dåligt resultat, och i stället använda ett diffusionsbatteri. Ehuru dåtidens auktoriteter och främsta fackmän på området förklarade för­slaget vara olämpligt och oanvändbart, omfattade E detsamma med intresse, sedan ett försök i liten skala med några fotogen­tunnor gifvit honom ett begrepp om verkningsgraden.

 

E. och hans meddelägare beslöto att ännu en gång göra ett försök, visserligen ett sista, för att komma till ett  godt resultat, och ganska omfattande ändringar vidtogos i fabriken och under ledning af ingenjör Müntzing, som anställdes i stället för in­genjör Boberg, hvilken ville ägna sig åt annan Verksamhet. —Han blef kort därefter sekreterare och kamrer i Svenska Teknologföreningen, hvilken befattning han sedermera med berömmelse innehade under många år — Diffusionsbatteriet liksom öfriga ändringar vid fabriken medförde de åsyftade resultaten

 

När sedermera Müntzing, föreslog Engelbrektsson att stället för vanlig cellulosa göra färdigt, Starkt omslagspapper direkt, omfattade E. detta förslag med ifver, fastän bland då tidens pappersmakare den uppfattningen var rådande att det ej var möjligt att af endast  cellulosa åstadkomma papper. Papperstillverkning kom. till stånd sedan en del svårigheter öfvervunnits vari E. med intresse deltog i och sedan pappershandlarnas motstånd mot det nya fabrikatet brutits, hvartill äfven E. bidrog, började fabrikationen gå väl och affären blifva lönande.

 

Då Müntzing 1879 afflyttade till Munksjö erhöll han till efterträdare vid Gustafsfors nuvarande chefen för Papyrus direktör G. Danielson, som då erhöll sin första beställning, som fabrikschef. D. hade förut biträdt M. under någon tid förut då det gällde att göra papper af cellulosa. Sedan D. efter några år afflyttat att tillträda förmånligare plats med större verkningsfält, skötte Gustafors affärer med biträde af pappermästaren till dess att papperstillverkningen är 1888 nedlades. Detta skedde ej på grund af någon sådan försämring af affären, som gjorde ett dylikt steg nödvändigt, utan af andra orsaker.  Visserligen hade Gustafsfors fått en ganska stor konkurrens uti den pappersspecialitet, hvarmed den börjat. nämligen ensidigt glatt cellulosapapper men bruket kunde mycket väl bestå i konkurrensen, i synnerhet som dess papper var omtyckt och hade säkra afnämare.

 

E. hade beslutat sig för att afflytta från Örebro och att öfverlämna sin kvarnaffär till sin son Carl och sin svärson ingenjör Knut Hallgren. Hans hustru, vid hvilken han varit mycket fästad, hade aflidit, och med den i Örebro stadsfullmäktige den tiden härskande klicken hade E. kommit i spändt förhållande. Han ville därför lämna Örebro och omlägga sin verksamhet samt ansåg sig af denna anledning ej vara i stånd till att handhafva chefskapet för Gustafsfors. Då hans enda kvarstående meddelägare uti bo­laget konsul Enhörning, som öfvertagit sin förut af­lidne faders intressen i Gustafsfors, ej heller kunde och ville åtaga sig öfverledningen af Gustafsforsaffären, så beslöt de att nedlägga tillverkningen.

 

Därförinnan ämnade E. göra förenämnde ingenjör Müntzing ett erbjudande om att få öfver­taga Gustafsfors på billiga och förmånliga villkor. Innan han verkställde detta sitt uppsåt fann han det vara riktigast — kännetecknande för hans redbara karaktär — att först vända sig till herr M:s dåvarande chef, för hvilken han redogjorde för sina afsikter. Af denne erhöll då E. försäkran om att M:s framtid var säkerställd på fullt tillfredsställande sätt och kännedom om hvad M. hade att påräkna, men varom denne tillsvidare ej skulle underrättas. E. meddelade därefter Müntzing hvad han haft för afsikt att föreslå honom och göra för honom, men att han efter samtalet med M:s chef afstod därifrån, då han ansåg att det. E. kunde erbjuda honom ej erbjöd honom bättre framtidsutsikter än hvad M. redan nu vore tillförsäkrad.  Till vildt främmande personer ville han ej öfverlämna Gustafsforsaffären och därför blef den nedlagd.

 

För flera år sedan intresserade vi oss mycket lifligt för att insamla materiel till en historik öfver cellulosaindustriens första tid i Sverige samt antastade våra fackvänner från den tiden allt emellanåt skriftligen och muntligen, med anhållan om bidrag utan att få några. Vi hade i den historik, hvartill förberedelser gjorts, äfven ämnat redogöra för huru cellulosatillverkningen bedrefs och utvecklades vid Gustafsfors samt för en del experimentet, som där utfördes. Engelbrektsson hade kunnat lämna viktiga upplysningar ej blott hvad som rörde hans egen insats uti. cellulosaindustrien utan äfven beträffande de ansträngningar härför, som af andra gjordes på Sjuttiotalet. För några år sedan besökte han oss — så pigg och spänstig man.. ej kunde spåra att han var åtskilligt öfver sjuttio år och vi androgo då ånyo vårt förenämnde önskemål. E. lofade oss då att snart nog återkomma med uppfriskadt minne och sina anteckningar samt att stå till vår disposition under ett par dagar, hvarvid vi skulle tillsammans fördjupa oss i den gamla tiden och våra minnen samt upp­teckna det. märkligaste. Men han kom ej, långt efteråt er­foro vi att han under en åktur blifvit svårt skadad i hufvudet. Han tillfrisknade väl därefter, men hade nog fått en obotlig skada.