Frans Oscar Flensburg, född i Malmö 7/4 1820, dog i lunginflammation i Gävle 4/11 1883; apotekarexamen 1842

Flensburg sulfatfabrik

Fabriken var belägen där det nu är parkeringsplats och spårområde.

Frans Oscar Flensburg, född i Malmö 7/4 1820, dog i lunginflammation i Gävle 4/11 1883; apotekarexamen 1842. Samma år kondition på apoteket Lejonet i Gävle 1844, vilket apotek Flensburg övertog 1846 av sin svärfar Johan Cornelius Luth och å vilket Flensburg samma år erhöll privilegium. Apoteket Lejonet bortarrenderades 1857 och såldes sedan av Flensburg 1861. Frans Oscar Flensburg anlade 1860 Sveriges första fabrik för mekanisk tillverkning av skopligg. Fastigheterna var belägna ca 50 m söder om Gavleån, samt väster om och alldeles intill järnvägen.

Platsen är numera delvis överbyggd av den breddade järnvägen. 1870 igångsatte han framställning av tändsticksämnen för export, också det en nyhet för Sverige. År 1871 startade han en bobinfabrik, också i Gävle. Detta år blev han också tysk konsul. Då bobintillverkningen visade sig mindre lönsam, ombyggdes för dem avsedda lokaler 1871-1872 till en natroncellulosafabrik, en av de första i Sverige. År 1875 råkade emellertid Flensburg i affärssvårigheter vartill mågen Bengt Arvid Wikström lär ha verksamt bidragit. Förlusterna på denna fabrik blev så stora, att Flensburg begärdes i konkurs den 24 dec. 1874.

Konkursbouppteckningen klar den 2 jan. 1875 och visade på tillgångar om 627770:- och skulder på 490362:-.

Bouppteckningen som var synnerligen detaljerad redovisade såväl företagets som Flensburgs privata tillgångar.

Vid konkursen fanns pappersmassa till ett värde av 4649:- (uppskattningsvis 15 ton).

Kungl Maj:t godkänner Flensburgs Industrier AB den 30 juli 1875, bildat av bl.a. Th. Flensburg (son till F. O. Flensburg). Aktiekapital lägst 150000:- högst 600000:-.

Bolagsstämma hölls den 31 aug 1875.

Ur fastighetsbok Gävle:

"Flenburgs fabrikers aktiebolag. Köp den 22 sept 1875. Köpt av F.O.Flensburg (oläsligt) tomterna Nr 38,39 Nr 38½ med derå uppförda fabriksanläggningar för kemisk pappersmassa jämte skopligg och svarveri med alla derå varande byggnader, maskiner, apparater, axel o rörledningar, remskivor, dragremmar, ångskåp, vattenledningar o cisterner m.m. mot 190000 kronor."

Sedan Flensburg gjort rätt för sig hos borgenärerna avskrevs konkursen den 10 juli 1876.

Massafabriken, som kostade 270222:- i inköp, levererades av Hougton Lee och bestod av:

Liggande kokare med direkt undereldning.

Cirkelsåg och hyvelmaskin för tillverkning av träspån.

Vagnar, som fylldes med träspån och rullades in i kokaren.

Hydraulisk press för urvattning av massan.

Massatvättmaskin, troligen fabrikat Lespromonte.

Ångpanna och ångmaskin eftersom vattenkraft inte var tillgänglig.

Torkugn för massan.

Sodaugnar.

Kausticeringsanläggning.

Man köpte tydligen kaustik soda och osläckt kalk.

Företaget hade också en lastpråm för transporten till hamnen, Gavleån var för grund för större fartyg.

Vatten fick man från Gavleån.

Den uttvättade kokvätskan plus övrigt avloppsvatten gick till ån.

Massan levererades till Nykvarns pappersbruk och till Holmens bruk.

Firmorna H. Flensburgs Söner samt Byberg & Flensburg i Malmö hade gått i borgen för Flensburg och det arrangerades efter Flensburgs konkurs så att ett nytt aktiebolag Flensburgs Fabrikers AB övertog F.O. Flensburgs fabriker.

Kungl Maj:t godkänner Flensburgs Industrier AB den 30 juli 1875, bildat av bl.a. Th. Flensburg (son till F. O. Flensburg). Aktiekapital lägst 150000:- högst 600000:-.

Bolagsstämma hölls den 31 aug 1875.

Ur fastighetsbok Gävle:

Sedan Flensburg gjort rätt för sig hos borgenärerna avskrevs konkursen den 10 juli 1876.

Det nya bolagets kapital förbrukades emellertid rätt snart. I samband med en ihållande allmän lågkonjunktur och ett från 1875 opåräknat starkt prisfall på oblekt kemisk trämassa måste sålunda bolagets styrelse, vari bl.a. Frans Oscar Flensburg ingick, i januari 1879 begära företaget i konkurs. Konkursen avslutades 1882. År 1880 lyckades emellertid Flensburg med hjälp av sonen Oscar F. Flensburg under firma F.O. Flensburg & Co i Sätra utanför Gävle starta en skopliggfabrik, som även tillverkade trådrullar, fatsprund o.dyl.

Citat ur artikel i Teknisk Tidskrift 1876

"Det från skogen framkörda eller från aflägsna trakter flottade tall- eller granvirket (löfträd lemna jemte långt mindre utbyte mycket kortare och mindre brukbara fibrer) befrias först genom handarbete grundligt från bark och bast samt sönderdelas sedan i stora kraftiga skär- eller hyfvelmaskiner, antingen till små stycken eller hyflas till tunna skifvor. En dylik maskin kan sönderdela 40 c:r (1700 Kg) trä i timmen."

"Vid andra fabriker lägges träet åter i små cylindrar af genomborrad jernplåt, hvilken till ett antal af 10 stycken skjutes in i vågrätt liggande pannor af samma dimensioner som de lodräta. I båda slagen af pannor kokas sedan träet öfver fri eld med natronlut, som oftast beredes af kalcinerad soda och bränd kalk af 8 till 12 grader Beaumé 25 – 30 ort natron per kanna vatten (40 - 50 g per liter) – vid ett tryck af 10 till 14 atmosferer.

Genom denna kokningsprocess vid 180ºC lösas icke blott de inkrusterande ämnena utan äfven hartserna i träet; ja sjelfva fibrerna angripas, om man använder för stark lut, för högt tryck eller låter kokningen fortgå, för länge. Alltså beror den erhållna produktens godhet på ett riktigt kokningssätt med en lagom stark lut. Om man användt för kort tid med för lågt tryck eller för svag lut, observeras det felaktiga i beredningssättet genom produktens mörka färg och svårigheten att bleka densamma. Efter 5 till 6 timmars kokning låter man genom att öppna en kran ångtrycket falla ned till atmosfertrycket och afblåser luten, under det den kokade massan qvarhålles i kokpannan, i stora jernreservoirer, hvarifrån den nu mörkbruna luten flyter in uti en flamugn, der den afdunstas och lemnar sedan efter utglödgning åter användbar soda.

Det kokade, från den afrunna luten befriade träet är nu alldeles mjukt och synes, då, det ännu qvarhåller mycket lut, vara mörkbrunt. Denna återstod af lut tillvaratager man för att återvinna den deri innehållna sodan, och träfibrerna befrias från densamma, antingen genom utpressning eller passande urtvättning, t. ex. i en Schanks utlutningslåda eller Lespromontes tvättapparat, i hvilka uttvättningen sker nästan fullständigt; och från den då qvarvarande luten befrias vanligen massan fullkomligt i s. k. tvättholländare, hvarest äfven de till knippor sammanhängande fibrerna skiljas från hvarandra. Utblandade med vatten befinna de sig redan nu i ett för papperstillverkning passande tillstånd. I de trämassefabriker, som försälja sin massa, blifva de sålunda isolerade träfibrerna, hvilka fortfarande innehålla ett gulbrunt färgämne, förarbetade på en pappersmaskin till torr papp och försändes i denna form till pappersfabrikanterna, hvilka åter lösa upp densamma och derefter särskilja fibrerna samt bleka och förarbeta dem till papper."

Från cellulosaindustriens första tid

(ur Svensk Papperstidning 1910).

Cellulosafabriken i Gefle.

Knappast någon af de nuvarande cellulosatillverkarne veta att i Gefle funnits en cellulosafabrik, en af de i Sverige först anlagda. I den staden fanns och verkade för längesedan en företagsam och driftig man, nämligen

konsul F. O. Flensburg, som var mycket intresserad för industri och som ej var rädd för att pröva nya uppslag. Den tiden var man emellertid i Sverige i vida högre grad än nu okunnig om huru industriella affärer borde startas och ledas.

Det fanns föga af modernt tränade industrimän, varken för skötsel av affärerna eller den egentliga industridriften.

Därför gick även mycket på tok. Det fanns emellertid i olika delar av riket män, vilka insåg att något måste göras för att i Sverige få till stånd tidsenlig industri och som gjorde det, ehuru det ej kunde bliva på annat än dilettantmässigt sätt. Kännetecknande för flera af dessa män var att de med en djärvhet, som måste inge beundran, kastade sig in på nya oprövade vägar och därför offrade ansenliga penningmedel, vilket förfaringssätt i flera fall föranledde deras ruin.

Konsul Flensburg anlade på 1860-talet den första skopliggsfabriken i Sverige. Den gick och tillverkningen fortfar ännu.

Under senare delen af 1860-talet anlade han en fabrik för tillverkning af tändsticksämnen, men den tillverkningen gick ej tillfredsställande och nedlades. Fabrikslokalerna härför användes därefter i början af 1870-talet för att däri driva tillverkning af natroncellulosa. Detta gick dock ej heller bra och medförde ansenliga förluster, varför konsul Flensburg, vars förut goda ekonomiska ställning härigenom blivit rubbad, överlät fabriken på Flensburgs Fabrikers Aktiebolag, som emellertid måste göra konkurs omkring 1879.

Tillverkningen hade ej kunnat komma ur experimenternas stadium och någon fortlöpande drift torde ej hava ernåtts. Man lär ha uppnått en tillverkning per år af 300 - 400 ton.

Tekniska Aktiebolaget Flora är nu ägare af den forna cellulosafabriken.

Konsul Flensburg hade åtminstone, efter vad vi erfarit, mångfaldiga konferenser med grefve Lewenhaupt liksom med den dåvarande tekniske chefen för Delaryd cellulosafabrik, Tompson. Konsul Flensburg anlitade även den på tid mycket kände ing. L. Lönneberg. Denne Lönneberg, som under många år hade en mekanisk verkstad i Södertälje, var en i flera avseenden snillrik man, kunnig på många områden, men mycket ombytlig och oberäknelig. Som teknisk medhjälpare har även nämnts en ing. C. O. Lundholm.

Beskrivning av den då nedlagda fabriken 1879

Några små stående kokare fanns och var de enligt den tidens sätt inmurade och uppvärmdes medelst direkt eldning med ved. Sedan luten avblåsts utrakades den kokta cellulosaflisen genom ett manhål och utpressades på något sätt. För sodaåtervinningen fanns en vanlig enkel flamugn, som eldades med ved. Förbränningsgaserna leddes genom en lång något uppåtlutande kanal, som täcktes av flata järncisterner, i vilka kokluten långsamt framfördes i riktning mot rökgaserna för att avdunstas. I cisternerna fanns på axlar ett slags omrörare för att öka avdunstningen. Dessa kringvreds emellanåt av arbetarna med handkraft. Det var ett slags föregångare till de nuvarande harporna.

Huggmaskin och kausticeringsanordningen (mixen) var av ungefär samma konstruktion, som användes ännu i dag.

Det kokades naturligtvis med kaustiskt natron och återvinningen torde ej ha varit över 40%. Detta i förening med de i förhållande till den lilla tillverkningsmängden mycket stora driftkostnaderna föranledde att tillverkningen ej kunde bära sig i trots av cellulosans dåvarande höga pris, mot vad nu betalas. Då cellulosapriset 1877 från omkring 30 kr. per centner sjunkit ned till 16 kr, så ansågs av den tidens cellulosatillverkare det vara omöjligt att kunna erhålla vinst.