Inte mindre betydelsefulla har varit de av en rad dugande kemister utarbetade nya snabba analysmetoderna, som väsentligen bidragit till de framsteg som gjorts ifråga om cellulosakokningen och blekningen.

Professor dr Peter Klason.

E. Vetenskaplig forskning

Svensk pappersmasseindustri har sina vägvisare. Den förste av dessa vägvisare var professorn vid tekniska högskolan i Stockholm, Peter Klason.

Från år 1881, då han den 20 februari som docent i Lund dagtecknade den sannolikt tidigaste vetenskapliga utredningen inom vår cellulosaindustri, en undersökning av svartlut från Delary, till kort före nyårsdagen 1937, då han 89-årig slutade en sällsynt arbetsfylld och resultatrik levnad, ägnade han huvuddelen av sin forskaregärning åt träkemins och särskilt cellulosatillverkningens problem.

Ett av en gammal lärjunge meddelat citat från en av ”Peters” föreläsningar förtjänar att ihågkommas i detta sammanhang: ”Herrarna har lärt sig åtskilligt under åren här på tekniska högskolan, men nu gäller det att ekonomiskt tillämpa Era insikter, jag säger ekonomiskt, ty det är penningen som är den röda tråden i näringslivet. En uppfinning må vara aldrig så genialisk, bär den sig inte i praktiken är den till föga gagn.”

De flesta svenska cellulosatekniker, som under 1900-talet fullföljt och fullkomnat insatserna av pionjärerna i de föregående 30 åren, står i direkt eller indirekt tacksamhetsskuld till läraren Peter Klason.

Ur de frön, som den akademiske föregångsmannen sådde, har småningom en i sin organisatoriska gestaltning åt skilda håll förgrenad teknisk-vetenskaplig forskning vuxit upp. Sedan Klason både i professorstjänsten och som emeritus under många år gjort sitt laboratorium till ett centrum för landets forskning i träkemi kom den tid, då de större cellulosafabrikerna undan för undan inrättade sig för egen vetenskaplig behandling av lokalt betydelsefulla problem.

Redan innan detta skedde hade idén om en kollektivt bekostad forskning upptagits. Det var den svenska järnhanteringens centrala organ, Jernkontoret, som till industrins gemensamma gagn år 1906 grundade Kolningslaboratoriet. Närmast avsett för ett ingående studium av och försöksarbeten rörande träkolningen i ugnar och milor.

Redan från början av laboratoriets verksamhet ägnade dess ledning stort intresse åt biprodukterna vid cellulosaframställningen. I ett flertal fall stå ju dylika biprodukter nära de ämnen, som utom kolet erhållas vid ugnskolningen. Initiativet från Jernkontoret var säkerligen förebilden till Chr. Storjohanns vid Svenska Cellulosaföreningens sammanträde den 28 februari 1914 framförda förslag om en gemensam försöksanstalt för cellulosa- och trämasseindustrierna.

Förslaget ledde 1917 till konstituerandet av Pappersmassekontoret, en ideell förening för främjandet av forskningen i nämnda industriers tjänst. Olyckliga omständigheter vållade att Kontoret fick ett annat öde än det ännu sedan mer än 40 år framgångsrikt arbetande Kolningslaboratoriet. Den ekonomiska depression, som från hösten 1920 drabbade det svenska näringslivet, berövade föreningen dess ekonomiska underlag och tvinga den att nedlägga sin verksamhet våren 1922.

Fem år senare, på nyåret 1927, framförde Gunnar Sundblad i skrivelse till Svenska Cellulosaföreningen ett förslag, att föreningen skulle erbjuda sig att genom en donation av 250 000 kronor möjliggöra inrättande av en forskningsprofessur i cellulosateknik och träkemi vid Kungl. Tekniska Högskolan.

Avsikten var att på så sätt i kombination med en förbättrad och specialiserad utbildning av cellulosaingenjörer vid högskolan åstadkomma en fördjupad forskning inom cellulosatekniken. Förslaget godkändes enhälligt av föreningens styrelse och stämma. En kommitte tillsattes under ordförandeskap av föreningens dåvarande ordförande, disponent Storjohann, för att föra frågan vidare.

Genom ett energiskt arbete av Storjohann kunde föreningen sedermera i samverkan med Svenska Trämasseföreningen och Svenska Pappersbruksföreningen utöka donationen med ytterligare 250000 kronor, avsedda att möjliggöra uppförandet av en särskild byggnad för den nya institutionen. I denna byggnad reserverades redan från början utrymme för centrallaboratorier för de tre samverkande industrierna.

Den nya institutionen för cellulosateknik och träkemi vid Kungl. Tekniska Högskolan invigdes högtidligen den 17 december 1931. De år som gått efter 1939, då slutpunkten för denna historik programenligt skulle sättas, har medfört en utomordentlig utveckling av resurserna för vår forskning inom träets, pappersmassans och papperets områden.

Den hittills betydelsefullaste dagen i denna utveckling är den 24 februari 1942, då mellan

Kungl. Maj :t och representanter för skogsindustriernas sammanslutningar avtal träffades om ömsesidiga åtaganden för att upprätta Svenska Träforskningsinstitutet.

Officiellt invigdes dettas avdelningar för grundläggande forskning den 7 november 1946. Redan året dessförinnan hade vissa av institutets sex avdelningar kunnat börja sin verksamhet i de nya lokalerna.

I en översikt som den förevarande kunna ovan lämnade huvuddrag i forskningens utveckling endast i ringa mån utfyllas av detaljuppgifter. Ett motiv för att en samlad redogörelse för de särskilda företagens egna forskningslaboratoriers tillkomst och utveckling får sin plats här är att uppbyggandets gång blir ganska svåröverskådlig om dess data behandlas endast i samband med vederbörande företags historia, alltså splittrad på flera skilda delar av skriftserien.

Kolningslaboratoriet har organisatoriskt intagit en mellanställning, det stod länge under kollektiv regi, men har sedermera övergått i enskild ägo. Dess arbete, fastän ursprungligen inriktat på visst järnhanteringens intresse, har kommit att bli mycket fruktbärande även för cellulosatekniken.

Pappersmassekontoret syns förtjänt av en minnesruna i egenskap av den svenska cellulosa- och trämassaindustrins eget kollektivt arbetande forskningsinstitut. Under sin korta livstid kom det i anmärkningsvärt god kontakt med flertalet då aktuella frågor i branschen.

Dess dokument ger därför en värdefull bild av industrins förhållanden vid slutet av den utvecklingsperiod, som ovan benämnts cellulosafabrikernas tredje, åren 1910 - 22.

Träforskningsinstitutet organiserades som en enskild anstalt. Industrins ledande branschorganisationer inom träförädlingens område bildade gemensamt Stiftelsen Svensk Träforskning som en juridiskt lämplig form för avtalet med staten. Enligt detta avtal uppförde staten på egen tomt byggnader för institutet, inrymmande dels avdelningar för grundläggande forskning och undervisning, dels centrallaboratorier för tillämpad forskning och service åt industrin. Staten har för byggnader anslagit sammanlagt 4 245 000 kr. Den nyttiga golvytan i komplexet uppgår till c:a 7_.600 m². Den av industrin bekostade utrustningen uppskattas till ett belopp av ungefär 3,2 milj. kr.