FORSMARK

Forsmark sulfatfabrik Johannesfors ,belägen ca 5 km söder om Forsmarks bruk, anlades 1895 av ägaren till Forsmarks bruk Baron Ludvig af Uggla. Fabriken byggdes under ledning av disponent Carsten Hjertsing på Borkhults bruk. Fabriken byggdes för 3000 ton massa per år.

Produktion 1904: 4000 ton oblekt sulfatmassa.

3 kokare, 1 torkmaskin

Fabriken brann i dec 1931.

Fabriken revs under våren 1937 rivas av firman Wallentins Industririvningar, Uppsala, som inköpt anläggningen för utförsäljning av kvarvarande material.

Numera (1999) används en kvarvarande byggnad, som uppges ha varit en kvarn som bostad. Av fabriken finns husgrunder och dammen kvar.

Ungefär mitt i bilden finns ett litet hus, som var en del av forsmarks bruk.

1900

Forsmark. Sulfatfabrik.

Ägare: Aktiebolaget Forsmarks Bruk.

Läge:           Stockholms län, 30 km . fr. Dannemora järnvägsstation.

Postadress:                    Johannisfors, Forsmark.

Kommunikationer: Aktiebolaget Forsmarks Bruks lastageplats vid Kallerö (Öregrunds distrikt).

Drivkraft: ånga, 140 hk

Antal pappersmaskiner: 1.

Kokare: 3.

Tillverkar: Sulfatcellulosa.

Tillverkning/år: 4,000 ton torr, oblekt massa.

Tillverkningsvärde pr år: 500,000 kr.

Fabriken anlades av nuvarande Ägaren Aktiebolaget Forsmarks Bruk under året 1895 och står nu i förbindelse med bolagets hamnplats Kallerö med en linbana av 2,800 meters längd.

Denna fabrik var belägen i socknen med samma namn, den nordligaste i Stockholms län och Roslagen mellan städerna Öregrund och Östhammar. Den anlades 1895 av Ägaren till Forsmarks Bruk kabinettskammarherren baron Ludvig af Ugglas, under ledning av disponent Carsten Hjersing på Borkhult. Fabrikens läge var mycket bra. Forsmarks bruk disponerade stora skogskomplex, 50.000 tunnland, hade egen hamn vid Öregrundsgrepen, vattenfall och kalkstensbrott. En nackdel var, att fabriken hade 31/2 mil till närmaste järnvägstation, Dannemora, varför alla förnödenheter för vinterbehov måste lagras, då hamnen, Kallerö, var tillfrusen minst fyra månader årligen.

Fabriken byggdes, som sagt, av Hjersing med ingenjör Axel Olofson, död sedan 25 år, som teknisk ledare och undertecknad, som hans närmaste man. Den byggdes för en tillverkning av 3000 ton sulfatmassa och utvidgades sedermera till en kapacitet av 5.000 ton. Dessa siffror ansågos på den tiden för mycket höga.

Fabriksbyggnadernas stomme var ett gammalt trevåningars magasin av mycket förnämlig byggnadsstil krönt med ett åttakantigt torn, i vars tornrum flera celebriteter från 1700-talet ristat sina namn på väggarna, bland den konung Gustaf III.

Utan några genomgripande ändringar inrymdes i detta magasin kokeri, diffusörhus, sileri, torkmaskinsal och packsal. Väggarna voro av tegel och alla bärlinor och golv av trä, men ansågos så friska och kraftiga att några extra förstärkningar av betydenhet vore onödiga. Endast i maskinsalen inlades tegelgolv. Men ack, även dessa gamla dunderdon från 1700-talet bleve småningom besegrade av cellulosafabrikens fukt och måste efter 8 år delvis utbytas mot järn. För ångpannor och huggeri gjordes särskilda utbyggnader, men sodahuset förlades 50 meter från magasinet och hade egen skorsten.

Drivkraften var dels vattenturbiner, dels ångmaskiner, varvid den avgående ångan gick till torkcylindrarna.

Kokarna vore två stycken stående av c:a 18 m3 diffusörerna 4 st , allt uppställt och monterat så som beskrivits för Borkhult med undantag för den olycksaliga luckan för kokarröret, I stället var kokare och diffusörer stumt förbundna med varandra och växlingen mellan de två kokarna var en trevägskran, i vilken massan vid blåsningen ofta fastnade. Den till blåstryck avgasade ångan gick till uppvärmning av kokluten och ångan från blåsningen fick gå ut i luften.

Tillvaratagande av terpentinen var ej tal om och fråga är, om det var så känt, att det fanns något att taga vara på. Jag minns, hur en söndagskväll kokarmannen kom inrusande till, mig och skrek, blek av skräck, att en stor eldorm ringlade sig ut ur avgasningsröret från kokaren, då han lyste på dettas utloppsrör för att se efter, om någon lut följde med. Jag blev också rädd, då jag trodde, att det hade tänt i trätaket, men så var ej fallet. Av denna orsak skulle däremot Wermbohl gå sitt öde till mötes. Detta hände sedan vi börjat använda tallved. De första åren förbrukades uteslutande gran, då det enligt skogsförvaltningens åsikt fanns granskog på brukets mark för fabrikens behov hur länge som helst.

Men snart nog kom man underfund med, att detta var en from önskan. Då började vi så vackert med att blanda ut granveden med mycket liten procent tallved, Och se, det gick bra, Så utökades tallprocenten mer och mer, då skogsförvaltningen åter försäkrade, att nu skulle tillgångarne i skogen aldrig sina. Åter en sviken förhoppning. Men priset på massaveden var lågt, savbarkad i skogen 18-20 kr. m3. Således något dyrare än på Borkhult.

Då tillverkningen var baserad på savbarkad ved, byggdes intet renseri, men efter hand blev tillgången på sådan ved mindre varför knivbarkning för hand påbörjades för att slutligen efter c:a 5 års drift ersättas med maskinbarkning, först på vanliga kortvedsmaskiner, men sedan på en långvedsmaskin. Som Forsmarks massa fordrade absolut renhet, efterbarkades veden, i detta sammanhang kan kanske nämnas, att massans renhet var första villkoret för en god sådan.

Om styrkan talades överhuvudtaget mycket litet. Veden framfördes till fabriken dels genom vinterkörningar, dels genom flottning, Det var ett rörligt liv på vedbacken under vintern. Hundratals slädar, körda av livliga, skrikande rospiggar, kappades om att först få avlastat och uppmätt. Bjällerklangen hördes bittida och sent på vägarna. Det var så olikt den nutida biltransporten och krananordningarna.

Huggeri och flisbehandling var lika med Borkhults.

I sileriet blev en nyhet. Där inmonterades två stycken roterande Finckska silar, Man spådde oss mycket bekymmer för dessa. Och det blev det också i början. Men sedan man kommit underfund med deras skötsel - bland annat var det mycket noga med riktig tunnhetsgrad på massan - så fungerade de till stor belåtenhet under hela min Forsmarkstid, 10 år,

Torkmaskinen var en gammal pappersmaskin från Katrinefors. Överhuvudtaget älskade Hjersing att köpa gamla maskiner, som han sedan fick rucka en smula på. Denna affär gav uppslag till en mera varaktig familjeförbindelse inom släkton Grevillius.

Den färdiga massan, som först uppvägdes och såldes i engelska ton, men sedan ändrades till meterton, emballerades mycket noga med juteväv och fraktades först med hästskjutsar, sedan per linbana till Kallerö hamn. Forsmarks massa var mycket vacker och följaktligen omtyckt och lättsåld ute i marknaden. Den var ren och lättblekande.

Sodahusot byggdes i början mod flamugnar och vanliga smältugnar, som hade tre blästerör på sidorna och som voro försedda med kikglas, genom vilka man kunde iakttaga smältprocessen. Visade det sig då, att sodamassan kokade i ugnen, måste man genast genom spettning laga så, att massan rann ur ugnen. Efter flamugnarna voro Enderleinska varpor placerade. Dessa blevo efter en veckas gång så igensatta med med inkruster, att de liknade cylindrar och voro mycket besvärliga att sedan göras rena.

För att få sodahusets kapacitet att hålla jämna steg med kokningen, måste ugnarna forceras i hög grad. Följaktligen var ej tid att låta dem svalna vid nypåtappning av lut, varför denna process var mycket riskabel för explosioner, En gång sprang så gott son hela sodahuset i luften, då undertecknad som genom ett under kom ifrån med livet, men måste tillbringa en längre tid på Östhammars sjukhus.

Efter denna olyckshändelse byggdes nytt sodahus med roterande sodaugnar av samma system, som den blinde ingenjören Enderlein hade utexperimenterat på Bamle sulfatfabrik i Norge. Flera år efter detta var jag med Enderlein på Bamle. Han var mycket intresserad att då ånyo få "se" - som han alltid sade - sina ugnar. Han stod en stund och lyssnade, så sade han med stolthet i rösten "Hör, den där knäpper än precis som vid första varvet, då han kördes i gång." Dessa sodahus ansågos på  den tiden för en mycket stor förbättring i fabriken. Man ville då överhuvudtaget ha så mycket roterande som var möjligt.

För lutindunstning insattes en vanlig Steinmüller ångpanna matad med svartlut. Det gick ej länge förrän alla tuberna vore igensatta och experimentet måste uppgivas.

Alla förnödenheter till fabriken och produkterna från den forslades med linbana till Kallerö hamn, som ägdes av godset.

Kalken togs från egna kalkbrott och var av god beskaffenhet.

Forsmark hade alla möjligheter att bliva en god affär för ägaren och blev det även. Hur det slutligen gick sakta utför, så att fabriken måste nedläggas, kan jag ej förstå.

Regimen på Forsmark var patriarkalisk. Baron Ugglas var ensam ägare och han styrde sina domäner med mild hand. Från sitt ståtliga Forsmarks slott cyklade han dagligen den 5 km långa vägen till fabriken vid Johannisfors, där han gick sin noga utstakade rond och alltid gjorde ungefär samma frågor.

En gång kom en gammal vallon fram till honom med mössan i handen och de gråa hårtestarna fladdrande för blåsten. Gubben, son fyllt de sjuttio, gjorde stram giv akt, sägande: "Herr Baron, jag vill gifta mig." Baron såg på honom road och svarade: "Ja, det får du, men din hustru får inte pension, när du dör. Han tyckte tydligtvis det var onödigt, att gubben åter skulle taga, hustru, nu för tredje gångcn.

Jag berättar denna lilla episod för att visa hur det kunde tillgå vid en cellulosafabrik i slutet på 1800-talet, där folket, som till 50% utgjordes av valloner, bott på platsen generation efter generation,

Katrineholm den 28 juni 1939.

Axel Håkanson.

Forsmarks Sulfatfabrik Johannesfors

Fabriken brann i dec 1931.

Fabriken revs under våren 1937 av firman Wallentins Industririvningar, Uppsala, som inköpt anläggningen för utförsäljning av kvarvarande material.

Numera används en kvarvarande byggnad som bostad.

Arkiv: AB Forsmarks Cellulosafabrik

Bildad: 1893

Upphörd: 1937

AB Forsmarks Cellulosafabrik drev den år 1893 anlagda sulfatcellulosafabriken i Johannisfors, en av de äldsta av sitt slag i landet. 1931 hade fabriken en årskapacitet av ca 7000 ton sulfatmassa. Fabriken drabbades av en brand 1932. Enligt "P.M. ang. industriområdet vid Johannisfors och Kallerö" (se arkivets volym 4) blev resultatet av branden följande:

"Genom branden förstördes hugghuset, diffusörhuset, det gamla kokarhuset och till större delen pappsalen. Pappmaskinen uppgives vara användbar, men holländaren och viran äro förstörda. I samband med brandskaderegleringen hava 2 st. kokare och 5 st. diffusörer tryckts och uppgives de hava godkänts. Ångpannehuset är tämligen oskadat ävensom pannorna, men de senare äro mycket gamla och torde snart hava behövt förnyas. Sodahuset var orört av branden, men äro väggarna delvis rötade. Linbanan till Kallerö uppgives vara väl underhållen och i gott skick ävenså kablarna därtill. Vattenpumpar och -rännor starkt rötade och snart oanvändbara. Vattenturbiner och likströmsgeneratorer för fabrikens belysning gamla."

28/12 1933 köpte Gimo-Österby bruks AB samtliga aktier i AB Forsmarks Cellulosafabrik. Enligt köpekontraktet bestod Cellulosafabrikens tillgångar av fabriksanläggningarna vid Johannisfors och Kallerö, samt 21 bostadshus och omfattande markområden.

De nya ägarna lät inte bygga upp fabriken på nytt. Enligt 1936 års styrelseberättelse (se arkivets volym 4) utgjordes bolagets inkomster detta år endast av hyror och arrenden. Bolagets nedläggning bör ses i ljuset av Gimo-Österby bruks AB:s konkurs 1936.

Arkivet förvarades tillsammans med Gimo-Österby bruks AB:s arkiv. Efter att detta bolag gick i konkurs övergick dess tillgångar, däribland arkivmaterialet, till Korsnäs AB. Bolaget såg till att arkivet ordnades, förtecknades och etiketterades. Troligen skedde detta skedde på 1950-talet. I samband med inventering 2008 uppdaterades förteckningen, såtillvida att handlingar som förut legat löst bifogades volym 4.