FRÅN JÄRNBRUK TILL PAPPERSBRUK.

Ur Molæ Chartariæ Cueceanæ, 1923. Av Elis Bosaeus

Texten är något moderniserad och avkortad.

I västra, Värmland och på Dal är det främst skogen, men eljest mestadels vattenkraften, som knutit samman järn- och pappersindustrierna här i landet. Den utsträckning, vari detta skett, kan dock ej klargörande utredas, om icke i utredningen inbegripes jämväl sliperier och cellulosafabriker, alltså de verk, som bilda övergångsstadiet till pappersbruken. Men dessas öden falla utanför området för denna bok. Då frågan gäller endast pappersbruken, är det anmärkningsvärt, att antalet fall, där samband med järnbruk kan påvisas, icke är större.

Det gäller dock landets båda näst efter jordbruket viktigaste näringar. Än ytterligare förtjänar påpekas, att de järnbruk, som gett rum för pappersbruken, städse hört till de mindre betydande. Om tjugosju av våra pappersbruk kan med visshet sägas, att de ha järnbruksanor. I ett par fall, beträffande Timsfors och Rydö, det sistnämnda som bekant numera blott cellulosafabrik, gäller dock, att järnbrukstiden ligger så långt tillbaka, att den saknat direkt samband med sedermera anlagda maskinpappersbruk.

Timsfors järnbruk, anlagt av sjökaptenen och ostindiefararen A. Thim, hade sin glansperiod i slutet av sjuttonhundratalet, då tackjärn från Tabergs bergslag förädlades där, men hade längesedan lagts ned och fått egendomen sönderstyckad vid den tid, då Alvar Muntzing och Alex. Jensen väckte den gamla industriplatsen till nytt liv.

Det järnbruk, som ävenledes på 1700-talet fanns där Rydö fabriker sedan byggdes, hade till närmaste efterträdare Weka handpappersbruk. Först några år efter dettas brand 1882 började med ett mindre träsliperi företagets utveckling efter nutida linjer. Mera som kuriosum må också nämnas, att Järpforssen, det nutida Hjerpen, i början av 1800-talet haft privilegium på två stångjärnshammare och fyra härdar.

Någon anläggning av järnbruk skedde dock aldrig. Med pappersbruket vid Klippan förenades år 1670 ett bredvidliggande litet järnverk. Detta hade ursprungligen varit en "koppar- och messingsmölla", som på 1690-talet ödelagts.

Även järntillverkningen hade visat sig vara en misslyckad affär och den nya ägaren tog genast vattenkraft och lokaler i anspråk för utvidgning av pappersbruksdriften. Holmens bruk hade under åren 1873 – 1875 jämte åtskilliga andra industrier även spiksmedja och annan järnmanufaktur samt tidvis också stångjärnssmide.

Järnverket följde liksom vid Klippan efter en gammal messingsbruksrörelse på samma plats och synes icke ha påverkats av någon konkurrens med den tidigare införda papperstillverkningen. Vid Lessebo arbetade järnbruk och pappersbruk sida vid sida i nära tvåhundra år till omkring 1880. Kraftresursernas överflyttning till pappersbruket skedde småningom och en markerad omläggning från den ena till den andra industrin kan icke fastslås.

Vid Stjernfors-Ställdalen fortgår alltjämt järnbruks- och pappersbruksdrift inom samma företag. I ett par fall synes järnbruksdriften ha varit så obetydlig, att dess vara eller icke vara saknat nämnvärd betydelse vid pappersindustrins införande. Så var det troligen vid Munkedal, där stångjärns- och spiksmedja torde ha varit ungefär jämställda med platsens kvarn och såg; så även vid Forsså i Hälsingland, där manufaktursmedja drevs jämte kakelfabrik m. m.

Brättne pappersbruk har drivits under Sälboda gamla järnbruks namn. Detta verk, som någon tid också kallades Arvicanderström, fick sina för lagman Antonsson utfärdade privilegier år 1663. Såvitt av tillgängliga, mycket ofullständiga uppgifter kan bedömas, har vid Lindefors och Karlsfors i Småland, Oppboga i Närke, Kohlsäter och Bäckhammar i Värmland samt vid Torpshammar och Matfors i Medelpad järnhanteringen avsomnat någon tid innan pappersmassetillverkning började på platsen, dock icke med så långvarigt avbrott emellan de båda slagen av rörelse som i fråga om Timsfors och Rydö.

På Lindefors fick lagman Nils Stedt privilegium för en hammare och två härdar år 1728. Vid Karlsfors anlades 1783 en hammarsmedja, som privilegierades 1833 och hölls i drift till 1871. Sedan efterträddes den närmast av en lådfabrik, varpå kom ett litet träsliperi 1886 och slutligen 1914 års pappfabrik. Privilegierna för Skärblacka äro så tidiga som 1699. År 1779 synes bruket ha ödelagts och driften flyttats över till Gryt, men 1807 fick Skärblacka nya rättigheter, dock blott för en hammare och en härd.

Kohlsäter, även kallat Gillberga och Kolsäterud lär ha anlagts av Joh. Meijer och Sara Norberg enligt privilegier av år 1694 och hade i förra hälften av 1800-talet två hammare och tre härdar. Bäckhammar hörde till de s. k. Krontorpsverken, vars trenne vid skilda vattenfall belägna stångjärnshammare först privilegierades för Niclas Warenmark åren 1682 och 1690. En av hamrarna, "Bäck övre" skulle ödeläggas enligt en resolution år 1823, men de övriga synas ha haft bestånd ännu några årtionden.

Torpshammars privilegier äro utfärdade för L. Lundqvist och M. Huss år 1797. De bruk, där järntillverkning av någon, om än blott lokal, betydelse utan längre mellantid har avlösts av pappersfabrikation direkt eller med pappersmasseframställning som övergångsled, är sannolikt blott Pauliström och Qvill i Småland, Skärblacka i Östergötland. Forssa och Nykvarn i Södermanland, Frövifors i Västmanland, Largerfors i Västergötland, Koppom i Värmland samt Fengersfors, Håfverud, Billingsfors och Gustafsfors på Dal, tillsammans tolv.

Indirekt kan till samma grupp räknas Hånsfors på Dal i samband med det gamla järnbruket Töcksfors ävensom Mölnbacka-Trysils och Billerudsbolagens samt Åmotfors pappersbruk, som hör samman med åtskilliga till pappersmassefabriker omvandlade järnbruk.

Av alla de gamla järnbruk, som här uppräknats, torde blott Lessebo, Nykvarn, Fengersfors och Billingsfors ha haft masugnar och Stjärnfors-Ställdalen har det alltjämt. Övriga bruk hade blott ämnes- och stångjärnssmedjor samt manufakturverk. Flertalet låg också långt utanför trakterna för givande järngruvor och på bergmalm baserade masugnar.

Frånses Frövifors och Oppboga syns dessa järnbruk ha saknat utvecklingsmöjligheter ifrån den tid, då Sveriges gamla bergsbrukspolitik år 1859 slutligt avskrevs genom bergshanteringens frigivande. Alltefter kommunikationsväsendets utveckling förlorade de sedan den lokala marknad, där de tidigare haft oskrivna monopol, och så blev tiden för det slutliga nedläggandet blott beroende på det mått av affärsduglighet och sparat kapital, som bruksägarna ännu förmådde sätta in i den hopplösa kampen.

Pappersbruken har inte efterträtt järnbruken efter seg strid med jämngoda vapen, utan har, i den mån sådan succession hittills förekommit, vuxit upp som ungskog över av ålder och tvinsot multnade och fallna stammar i utkanten av det slutna bestånd, som landets järnindustri ännu kan sägas representera.

En annan sak är, att pappersbruken vid sidan av och utan direkt tävlan med järnbruken haft vida snabbare tillväxt än dessa och sålunda tillsammans med pappersmassefabrikerna redan torde ha nått den ställning som landets mest betydande industri, som i århundraden förut obestridd varit järnhanteringens.

Det mest intressanta momentet i den allmänna utveckling, som här skisserats, torde vara driftens omläggning vid hela gruppen av dalsländska bruk, där de ekonomiska faktorerna falla tydligare i ögonen än annorstädes. Järnindustriens existens vid vattenfallen och skogarna på "Västerlandet", den gamla brukstidens namn på Dal och västra Värmland, hade trots de betydliga fraktkostnaderna för tackjärn och malm från Bergslagen länge nog ett ekonomiskt berättigande.

Under forna transportförhållanden var en hel del svenska järnvaror särskilt välkomna i norska gränstrakter. Den svenska malmens väg från gruvan kunde sålunda ganska rationellt ledas västerut genom de olika etapperna i masugn, stångjärnshammare och manufaktursmedja till den norske köparen.

Därtill gav kolningen trots låga kolpris en behållning, som kunde tävla med sågverkens, så länge dessa saknade goda utfartsvägar. När sedan Dalslands kanal underlättade utförseln av skogsprodukterna och andra transportleder gjorde de norska gränstrakterna mindre beroende av svenska förbindelser, då var järnbrukens tid slut ; pappersmassans och papperets tog vid utefter kanalens hela trafikområde.

I fråga om skillnaden i sociala förhållanden vid järnbruken och vid de pappersbruk, där rörelsen togs i arv, torde som i mycket. annat den allmänna mening, som, om än omedvetet, har litterära rötter, icke fullt motsvara verkligheten. Mycket tyder på att den gamla stam av hammarsmeder, som förhållandens makt flyttade in i träsliperier, kokerier och pappersbruk, i förstone fortsatte sitt liv under i stort sett samma villkor som förr, om än mestadels inte så sotiga då dagarbetet var till ända. Den citerade skildringen av järnbruksarbetarnas liv hör också till en tid, åtskilligt före den, då övergången till pappersindustri skedde.

A k t i e b o l a g e t B i l l i n g s f o r s-L å n g e d.

Av de båda bruk, som år 1813 fördes tillsammans under Aktiebolaget Billingsfors-Långeds förvaltning, har Billingsfors gamla anor som järnbruk.

År 1838 fick bruksförvaltaren på Öxnäs Nils Kock jämte fyra andra personer privilegium på smedja och manufakturverk vid Billinströmmen emellan Lelången och Laxsjön på Dal. Kock var en mycket företagsam man, som vid Billingsfors utom järnbruket anlade färgeri, stampar, mjöl- och grynkvarnar samt tegelbruk. Även ett pappersbruk byggdes på platsen år 1747, men nedlades fem år senare. Kock hade då kommit på obestånd, bland annat genom misslyckade försök med en ny metod för stångjärnssmide, och drog sig tillbaka till det av honom jämväl anlagda Gustafsfors.

Efter Upperudsbolagets upplösning köptes Billingsfors år 1860 av Baldersnäs Bolag och kom därmed åter i Wernska familjens ägo. Billingsfors blev den sista masugnen på Dal. År 1882 nedlades järntillverkningen. I stället inrättades en natroncellulosafabrik, som togs i drift 1884. Liksom vid grannfabriken Gustafsfors hade ledningen vid Billingsfors särskilt intresse för lättblekande och blekt cellulosa. år 1899, då elektrisk kraftstation byggdes på platsen, inreddes där också landets första elektriska blekeri, vars produktion småningom ökades till 9,800 ton blekt cellulosa.

Blekvätskan framställdes genom sönderdelning av bergsaltlösning enligt systemet Siemens-Schuckert. Jämte cellulosafabriken drevs även slipmassetillverkning vid ett litet år 1889 anlagt träsliperi.

År 1910 upphörde sliperidriften och sedermera har blekningen av cellulosa inskränkts samt slutligen år 1922 fullständigt nedlagts. Numera produceras uteslutande kraftmassa, 6000 – 7000 ton årligen, och invid cellulosafabriken är ett pappersbruk under uppförande. På två yankeemaskiner av 120” bredd beräknas detta komma att tillverka 6000 ton kraftpapper och 1000 ton sulfitpapper årligen. Yankeemaskinerna levereras av verkstaden i Karlstad, övrig maskinell utrustning av bl. andra verkstaden i Hedemora.

F e n g e r s f o r s B r u k.

År 1795 fick brukspatronen Christoffer Sahlin privilegium att inrätta ett litet järnmanufakturverk vid Hensby förutvarande silverhytta på Dal och följande år medgavs honom att flytta detta privilegium till det närbelägna vattenfall i Fröskogs socken, som då fick namnet Lisefors och sedermera Fengersfors. Jämte Lennartsfors och Gustafsfors bruksbolag deltog Christopher Sahlins son Maurits för sina båda verk, Kristinedal och Lisefors, i det första större kanalföretaget på Dal, varigenom år 1842 Ärrsjön nedanför Lisefors sattes i förbindelse med sjön Ånimmen och Vänern.

Kort efteråt utvidgades anläggningen vid Lisefors med en stålugn, i början av 1850-talet med stångjärnshammare och sedermera även med masugn. Malmen forslades från Bergslagen efter häst 15 – 20 mil till Karlstad och lastades där på pråmar, som förde den över Vänern till Köpmannebro och vidare genom en tre mil lång kanalled till bruket. Järnet såldes till Göteborg.

Ägare av bruket efter Maurits Sahlin blev sonen Christoffer. Under dennes tid inföll 1880-talets dåliga järnkonjunkturer och den gamla bruksrörelsen måste nedläggas. Ett försök att utnyttja vattenkraften i ett träsliperi slog icke väl ut, då vattentillgången var ringa och ojämn. Dessutom var transportförhållandena svåra, då den gamla kanalleden för järnbruket icke motsvarade nyare tiders behov och därjämte förfallit under årens lopp.

En systerson till Christoffer Sahlin, ingenjör Wendel Bäärnhielm, föreslog då att inrätta pappersbruk på platsen samt bildade ett bolag, som arrenderade byggnader och vattenfall år 1891. En god förutsättning för papperstillverkning har platsen i det källklara och rena vattnet från Knarrebysjön. Krafttillgången var däremot alltför ringa vid denna tid, då elektrisk energi ännu icke stod att erhålla från annat håll. Fallhöjden är visserligen 30 m, men vattenföringen allenast 0,5 m³. i medeltal.

Därtill var företaget svagt finansierat. År 1894 upplöstes detta första pappersbruksbolag. Ett nytt sådant kom till stånd år 1895, men måste även det lägga ned driften år 1899. Dessförinnan hade dock ingenjör Bäärnhielm med biträde av ingenjören C. J. Nyberg, tidigare anställd vid Munksjö och Hannebol, experimenterat med tillverkning av kraftpapper i stället för tryckpapper, för vilket bruket byggts.

Ehuru utförda i obetydlig skala, gav dessa försök rätt lovande resultat. När därför direktören J. Fenger-Krog genom intressen i bolaget nödgades överta bruket, omlades driften för tillverkning av kraftpapper. Som pappersmästare tjänstgjorde den tiden ingenjör Nygren, uppfinnaren av den bekanta massaösaren.

Efter en eldsvåda år 1906 återuppbyggdes bruket i förbättrat skick med en 60" kombinerad maskin, vartill senare kommit ännu en sådan av 80" arbetsbredd. Dispositionsrätten till den gamla kanalleden förvärvades och kanalen sattes i gott skick. Tillgång på billig elektrisk energi skaffades genom anslutning till kraftverk, först Håfreströmsbolagets i Håfverud efter dess år 1907 fullbordade nybyggnad, sedermera statens Trollhätteverk.

Även vedtillförseln har i möjligaste mån tryggats genom den regulator, som bruket småningom vunnit i inköpta skogsmarker, för närvarande omkring 5000 tunnland (2468,3 Ha). Under de senaste åren har en genomgående modernisering av anläggningarna pågått. Hittills har sålunda kraftanläggning, ångcentral och cellulosafabrik fullständigt ombyggts.

Dessa arbeten erbjuda fackmannen mycket av intresse genom rationella och för en fabrik av denna storleksordning synnerligen arbetsbesparande anordningar. Kokarna äro fasta, stående, av 18 kbm :s rymd och fem till antalet. Luten avblåses särskilt. Den kokta flisen rakas ut på transportband och knådas i en direkt motordriven desintegrator med vertikal axel innan den går till utlakningscisternerna. Dessa äro öppna behållare av armerad betong och arbeta i serie liksom diffusörer.

Från dem tappas massan i rörkar och pumpas upp till kvistfångare, sandbord och avvattningsmaskin. Den avvattnade massan passerar sedan en vertikal rivare, konstruerad efter samma principer som desintegratorn, och faller på transportband, som leder den till de i en ljus och rymlig lokal uppställda kollergångarna.

Ännu andra transportband leda den kollrade massan till holländarna. I det nya sodahuset har ävenledes handarbetet reducerats till ett minimum genom goda transportanordningar. Cellulosafabriken lämnar hela behovet av massa för pappersbrukets nuvarande årsproduktion, 3,500 ton kraftpapper av hög kvalitet. Närmast direktör Fenger-Krog är det fabrikens ingenjör Berndt Lindqvist, som har hedern av det omdaningsarbete, som gjort Fengersfors till den måhända bäst rustade och mest effektivt arbetande bland landets smärre fabriker.

I jämbredd med den industriella verksamhetens framgång har också brukets mycket bofasta arbetarestam setts tillgodo både direkt ekonomiskt och indirekt genom fördelaktiga bostadsförhållanden och andra förmåner. Vad industriens blomstring betyder ej blott för ägare utan också för arbetspersonal och en hel omnejd illustreras sällsynt klart av motsatsen emellan nutidens framåtgående pappersbruk Fengersfors och det tynande järnbruket Lisefors en mansålder tidigare.

F r ö v i f o r s b r u k.

En av de vackraste dalgångarna genom Bergslagen är den, som Nitt-, Hörk- och Högforsälvarna samt Fröviån flyta igenom, innan deras vatten tömmes i sjön Väringen. Den rikliga vattenkraften har i denna dalgång sedan gammalt drivit kopparverk och järnbruk, kvarnar och mindre sågverk. I senare tider har också pappersindustrin tagit en avsevärd del av vattenfallen i anspråk. Numera finnas i dalgången fem pappersmassefabriker och pappersbruk.

Det gamla Frövi bruk, numera Frövifors pappersbruk, ligger vid Fröviån där den lämnar Vedevågssjön för att omedelbart därefter tömmas i Väringen. Genom egen bredspårig järnväg av 2,5 km längd har bruket förbindelse med Frövi station.

Redan på 1500-talet omnämnes ett järnverk, föregångare till det, som i slutet av 1200-talet av friherrliga ätten Fock såldes till familjen Tersmeden. I smältsmedjor vid det övre av de båda vattenfallen på platsen färskades det från Bergslagen kommande tackjärnet och utsmiddes till stångjärn. Under senare år skedde färskningen i Franche-Comté-härdar. Vid det nedre fallet drevs manufaktursmide.

I slutet av 1880-talet var järnbrukstiden förbi. Ett konsortium av ortens gamla bruks- och godsägare byggde ett träsliperi vid nedre fallets år 1889 raserade manufaktursmedjor. Anläggare och driftsledare under de första åren var ingenjör Wendel Bäärnhielm. Sliperiet tillverkade på den tiden vit massa på tre slipstolar med vertikal axel. Ägarna fann sig ha gjort en god affär, som lockade till utvidgning. Så fick det gamla järnverket vid övre fallet år 1891 lämna plats för ett pappersbruk, även det under ingenjör Bäärnhielms ledning.

Som ofta nog på den tiden blev dock övergången till papperstillverkning icke lyckosam. Den nya anläggningen vållade sina ägare blott förluster och bekymmer och gick snart i andra händer. Ingenjör Alex. Jensen, sedermera chef för Timsfors, köpte år 1894 både pappersbruk och sliperi, men behöll dem inte längre än till 1896.

Nästa ägare blev brukspatronen Sanfrid Berglund från Ohs sulfitfabrik i Småland samt mr A. E. Reed från England. Dessa intresserade sig vid den tiden också för familjen Indebetou's gamla pappersbruk Forssa och hade till pappersteknisk sakkunnig för sina anläggningar ingenjören James Fielding, en bror till Mölnbacka-Trysil-disponenten.

Redan 1901 sålde de Frövifors och Forssa till kommanditbolaget J. Fenger-Krog i Göteborg, som samma år avyttrade förstnämnda bruk till det alltjämt bestående Frövifors Bruks AB. Detta hade då ett aktiekapital av 400000 kronor, som sedermera höjts till 1000000 kronor. Aktiemajoriteten ägdes av familjen Dickson i Göteborg.

Under sina första år tillverkade Frövifors tidningspapper och färgat sulfitpapper på en 2 meter bred fourdriniermaskin från Helleforsnäs, uppställd i en tvåvånings träbyggnad. När Frövifors Bruks AB. övertog bruket beslöts att rationellt lägga om tillverkningen till slipblandat kraftpapper. Bruket sammanbands med landets järnvägsnät genom bibanan till Frövi station.

En sulfatcellulosafabrik för 4000 tons årsproduktion byggdes invid pappersbruket. Träsliperiet försågs med tre baskokare för att kunna övergå till brun slipmassa. Den gamla pappersbruksbyggnaden ersattes av en ny, större, uppförd i sten och betong. Pappersmaskinen ombyggdes fullständigt och en ny sådan köptes. Denna var en 2,5 m bred fourdriniermaskin av amerikansk tillverkning och samma typ som på andra sidan Atlanten då brukade användas för tidningspapper, alltså knappt anpassad för kraftpapperstillverkning.

Den nya anläggningen kunde inte drivas upp till beräknad produktion av 6000 ton papper och gav dåligt ekonomiskt resultat. En av orsakerna till detta var den otillräckliga vattenkraften. Pappersbruket låg på ofri grund och ovanför bruket hade markägaren en kvarn, som tog större delen av de genomsnittligt 10 sek.kbm vatten, som Fröviån lämnar. Det vatten, som släpptes fram till pappersbruket,. blev illa utnyttjat i den bristfälliga turbinanläggningen, men denna fick ej byggas om utan markägarens tillstånd.

Efter långa underhandlingar lyckades emellertid pappersbruksbolaget bli ägare till markområden, som gav tryggad rätt till både bruksområdet och till all vattenkraft emellan Vedevågssjön och Väringen. Då detta var klart, raserades kvarnen och de gamla vattenverken. Nya dammar och turbiner ersatte de förbrukade i det övre, 6,5 m höga fallet och åtskilliga ombyggnader, som under tiden visat sig påkallade i cellulosafabrik och pappersbruk, slutfördes innan driften återupptogs på våren 1905.

Inom kort övergavs sedan tillverkningen av slipblandat papper och sulfatfabriken utvidgades år 1906 för att fylla det ökade behovet av cellulosa. Antalet kokare blev sju, varav en roterande. Utöver de två äldre pappersmaskinerna anskaffades två yankeemaskiner av Karlstads Mekaniska Verkstads tillverkning, den ena av 2,3 m bredd år 1907 och den andra av 2 m bredd år 1911. Oaktat dessa maskiner tillsammans borde kunna lämna 10000 ton papper årligen, ha de hittills inte nått över 7,500 ton. Det är cellulosafabrikens produktionsförmåga, som fått bestämma denna gräns.

Det vid brukets nedre, 5,5 m höga vattenfall drivna träsliperiet, som under årens lopp förlorat sin tidigare betydelse i rörelsen, nedlades år 1916. Påföljande år fullbordades på dess plats en elektrisk kraftstation, beräknad för leverans av 1200 hkr, men tillsvidare försedd med maskiner blott för 600 hkr. Den utvunna energin överföres till pappersbruket.

Fröviforsbolaget har även under årens lopp sökt säkra sin tillgång till trämasseved. Visserligen hade både sliperi och sulfatfabrik baserats på köpvirke. Men redan förvärvet av Frövihemmanen 1904, då brukets tomter och vattenrätt tryggades, tillförde företaget en del skog. Sedermera köptes skogshemman i trakten undan för undan. Slutligen införlivades år lyras med bolagets domäner Guldsmedshyttans skogskomplex om ca 8500 Ha i bergslagsbygderna norr om bruket. Sammanlagda egendomsarealen är numera

ca 10000 Ha. I samband med skogsbruket driver bolaget jämväl sågverksrörelse. Det har vid Frövi station en 2-ramig ångsåg med hyvleri.

Familjen Dickson förblev huvudintressent i bolaget ända till 1918, då dess aktier såldes till ett konsortium. Företagets ledare under denna Dicksonska tid var först direktören J. Fenger-Krog åren 1901 – 1904 och grosshandlaren Walter Dickson från 1904 till sin död  år 1909. Därefter flyttades bolagets huvudkontor upp till bruket och ingenjören Georg Cedergren blev verkställande direktör. 

Den bekante experten på nickelframställning, ingenjör V. Hybinette, sökte som ledare för 1918 års aktieägarekonsortium få annan användning för Frövifors skogar och vattenkraft. Pappersbruksrörelsen avvecklades småningom och dess maskiner började försäljas. Emellertid lyckades icke försöken att få köpare till den fasta egendomen och i slutet av år 1920 sattes fabrikerna åter i gång som förut. Sina planer på deras utvidgning hann disponent Cedergren dock icke fullfölja före sin död i januari 1923. Det värvet väntar en kommande bruksledare på Frövifors.