Fredriksbergs sulfatfabrik

 

 

 

 

Bilderna är tagna 2001 ( i slutet av denna text finns flera bilder från 2001 )

 

Se även: http://www.eternit.se/album8.html   Klicka sedan vidare bland bilderna. 

 

Dalademokraten 19701023

NÄR ÄR TIDEN UTE för pappersbruket i Fredriksberg?

Driften går för fullt. Det betyder att Fredriksbergs problem kan utvecklas till en ren katastrof, ansåg man vid landstingets sammanträde. Billerudsbolaget fortsätter driften och Lesjöfors kommer inte in. Under tiden flyttar arbetskraften från kommunen. Sonja Wallin skymtar bakom fjädern. Men fjädertillverkningen är inte tillräcklig för att mildra stöten som Fredriksberg får.

 

FREDRIKSBERG (DD) Än en gång och allvarligare än någonsin: Hur ska det går för Fredriksberg?

Situationen är allvarligare nu än 1965 då Billeruds AB förklarade att pappersbruket skulle läggas ned tidigast första januari 1969. Bolaget var ute i god tid och fick många lovord.

Men Billerud håller fortfarande pappersbruket igång, säger riksdagsman, Ivar Andersson, kommunalfullmäktiges ordförande. Varslet ska lämnas ett år före nedläggningen. Det här betyder att Billerud utarmar samhället.

 

Nu flyttar arbetskraften från Fredriksberg kvar blir de äldre och medelålders. Frågan är om Lesjöfors AB som med statens hjälp ska etablera sig i pappersbruket efter Billerud har samma intresse längre.

Lesjöfors borde få komma hit medan högkonjunkturen råder. Då kan företaget etablera sina kontakter i affärsvärlden  och bygga en stabilare grund inför den väntade nedgången säger kommunalkamrer Bo Haag Fredriksberg.

Billerud kör pappersbruket för fullt. Det uppges att de anställda ofta arbetar på övertid och att bolaget försökt värva pensionärer.

 

Billerud försöker suga ut så mycket som möjligt ur fabriken. Inga pengar behöver läggas i nyinvesteringar. Bara de för driften nödvändiga reparationerna utförs, säger Björn Skalan, kassör i Pappers avd. 44.

Det här betyder, resonerar Predriksbergs kommunala företrädare, att samhället utarmas. Den långa förberedelsetiden har betytt en långsam utsugning. Man vet att pappersbruket skall läggas ner. Men man vet inte när Lesjöfors kommer.

 

De unga människorna tar det säkra före det osäkra och flyttar medan högkonjunkturen står sig och det finns gott om arbetstillfällen.

Jag tror att vi förlorat på det långa varslet, påpekar Bo Haag.

Jämför med andra orter där varslet varit ett halvår. Stor apparat sätts igång och allt klaras snabbt av. Den här segdragna tänjningen betyder bara att folk får längre tid att flytta.

 

Myndigheterna ryckte ut i vanlig ordning för att rädda Fredriksberg. Lesjöfors AB fick elva milj kr i lokaliseringspengar.

Ett par, tre milj kr har redan utnyttjas för tillverkning av bilfjädrar i gamla sulfitfabriken som som lades ned för snart tio år sedan. Omkring 35 personer sysselsätts. De gör fjädrar åt både Volvo och Saab och klarar båda bilföretagens behov.

 

Vad ska Lesjöfors tillverka i pappersbrukets lokaler? Hur många man ska syssesättas? En gång nämndes 123 personer. Men Billerud kör fortfarande. Stöter Lesjöfors inte på för att få komma in?

Vi vill ha ett resultat, säger Ivar Andersson. Någonting måste hända. Den här utarmningen får inte fortsätta. Vi i kommunen har gjort vad som ankommer på oss.

Det här är saker och ting som sker över våra huvuden.

Säfsnäs kommun hade 3.000 invånare 1959. Antalet har nu sjunkit till ca 1.700. Sedan 1964/65 har det minskat från 2.149.

 

De kommunala bekymren släpper något efter årsskiftet 1971 då Säfsnäs ingår i Ludvika storkommun. Det näringspolitiska problemet kvarstår men den kommunala servicen får bättre ekonomiska resurser.

 

Stig Lundgren är produktionschef vid pappersbruket i Fredriksberg. På väggen sitter ett diagram som visar innevarande års produktionsresultat. Kurvan går uppåt.

Produktionen håller sig vid 30.000 ton om året i pappersbruket.

 

Vi tillverkar kraftpapper. Produktionen ökar mycket lite. VI använder samma maskiner och investerar inte i produktionsökande faktorer.

Arbetskostnaden blir hög eftersom kapaciteten är så pass begränsad. Fredriksbergsfabriken kan med sin begränsning leva på kvaliteten.

 

Anläggningen är inte toppmodern. Den senaste avdelningen, sodahuset, kom igång 1960. Fabriken är för liten, idag då utvecklingen går mot färre och större enheter. Transporterna från Fredriksberg utgör ett besvärligt problem.

En gynnsam marknad har förlängt driften.

 

Vi har haft en övertid på fyra % i sulfatfabriken. Den uppgår till tre % i pappersbruket Det är i dagens läge en låg siffra. Stig Lundgren känner heller inte till att bruket försökt värva pensionärer. Varifrån sådana påståenden kommer är honom obekant.

   

1910

Byggdes en sulfatfabrik.

 

1913

Såväl sulfit- och sulfatfabriker som en papp- och kraftpappersfabrik ingår i det inom Örebro län belägna Hellefors bruks cellulosaindustrianläggningar vid Fredriksberg i Dalarna nära länsgränsen.

Fredriksbergs sulfatfabrik tillhörande Hellefors Bruks Aktiebolag

Bruket hade en varpanläggning med två axlar och med 168 plåtrondeller per axel. Varje rondell hade ytan 0,27m2 dvs totalt 181,4m2.

Gastemperatur 185°C före varporna och 120°C efter. Varporna till ungefär 1/3 nedsänkta i luten.

 

1913  

Fredriksberg

Kraftcellulosa                                                                                   5762,8 ton

Massaved                                                                                          52348 m3

Glaubersalt                                                                                       855,7 ton

Bränd kalk                                                                                        1978,7 ton

Kaustic lut, lösning                                                                        15914 m3

Behandlad svartlut                                                                         31784 m3

Återvunnen smältsoda                                                                  2988 ton

Bränsle, ved                                                                                     20928 m3

 

Apparaterna i sodahuset är följande:

Multipelavdunstningsapparater, ett sodaugnsaggregat, sodalösare, kalkmixar, div cisterner, kalkfilter, pumpar och två ångpannor.

Sodaugnsaggregatet består av en roterande ugn med avdunstningspanna i samma apparat och smältugn samt vid sidan uppställd ångpanna med två smältugnar, som gasgeneratorer till ångpannan. Efter det hela en gemensam lutvarpa med två varphjul för alla värmegaser samt slutligen två sodalösare.    

 

 

1920

Ångpanneexplosionen vid Hällefors pappersbruk den 29 oktober skedde också under förhållanden, där den tekniska sakkunskapen mötte överraskande problem. Den krävde två dödsoffer.

Olyckan skedde med en i vederbörlig ordning provad och besiktigad vattenrörspanna och i normal drift utan tryckstegring eller andra oförutsedda omständigheter. Sannolikt orsakades den av dolda brister i infästningen av vattentuberna i den slamsamlare, vars lösslitning från pannan var den direkta anledningen till katastrofen.

 

1932

Kompletterades fabriken med ett kraftlinerbruk, det första i Skandinavien. Kraftlinerbruket hade en kapacitet av 30 000 ton per år.

 

1972

Driften upphör i Fredriksberg

I och med midsommarstoppet nedlades definitivt driften i Fredriksbergs sulfitfabrik och kraftlinerbruk. Redan 1965 varslade ägareföretaget, Billeruds AB, om att driften skulle komma att upphöra, dock tidigast 1969, och för drygt ett år sedan gavs det definitiva varslet. Att tillverkningen nu upphör beror på att anläggningen är liten och i tekniskt hänseende inte uppfyller dagens krav men framför allt på att verksamheten sedan något år varit förlustbringande.

 

Vissa planer på förlängning av driften under ytterligare ett par år med understöd av statsmakterna har diskuterats men vid nuvarande marknadsläge och med hänsyn till fabrikens tillstånd bedömts som orealistiska.

Fredriksberg har industriella anor sedan 1721, då privilegiet för de första hyttorna i Säfsnäs socken utfärdades. 1898 byggdes en sulfitfabrik, 1910 en sulfatfabrik 1932 kompletterades denna med ett kraftlinerbruk, det första i Skandinavien. Sulfitfabriken, som lades ned l961 hade en kapacitet av 18 000 ton oblekt massa. Kraftlinerbruket har en kapacitet av 30 000 ton per år.

 

Slutligen må nämnas, att såväl sulfit- och sulfatfabriker som en papp- och kraft­pappersfabrik ingår i det inom Örebro län belägna Hellefors bruks cellulosaindustrianläggningar vid Fredriksberg i Dalarna nära länsgränsen.

 

Anteckningar rörande den industriella utvecklingen i Fredriksberg under tiden 1898 — 1972, av Rune Nordström

 

Källmaterial

G.Blixt: “Några minnesanteckningar om Säfsens tekniska utveckling efter år 1870 och 50 år framåt.”

Säfsnäsverkens 200-års jubileum.

(Jubileumsskrift av år 1921)

Personliga intervjuer med:

Norman Larsson, pensionerad förman i sulfitfabrikon

Axel Hagberg, pensionerad maskinförare i pappersbruket

Holger Helsing, pappersmästare

Enar Helsing, sulfatverkmästare

Viktor Pettersson, pensionerad verkmästare på mekaniska verkstaden

Ivar Sjökvist, ritare

Erik Engzell, kamrer

 

Inledning.

Den järnbruksrörelse som i Säfsnäs socken bedrivits sedan 1720-talet framstod mot slutet av 1800-talet som mindre lönande. Det stod vid denna tid klart att ett utnyttjande av traktens ansenliga skogstillgångar skulle vara ett betydligt mera attraktivt industriobjekt. Sågverk anlades vid Tyfors, Ulriksberg, Strömsdal och Annefors, varjämte ett träsliperi uppfördes i Tyfors. År 1897 sammanslogs Gravendalsverken och Fredriksbergsverken, samtidigt som järnbruksrörelsen i Fredrlksberg avvecklades och uppförandet av sulfitfabriken påbörjades.

 

Denna fabrik var klar för provdrift i slutet av 1898 men produktionen kom igång på allvar först 1899. Bruket stod vid denna tid under ledning av brukspatron Rutger Sundin, som till närmaste medhjälpare hade en civilingenjör Manne Sieurin från Falun.

De industriella aktiviteter som fanns i Fredriksberg vid sekelskiftet var förutom den nyuppförda sulfitfabriken ett sågverk och en snickerifabrik. Dessutom återupptogs år 1902 driften vid det tidigare nedlagda kalkstensbrottet.

 

Ägandeförhållanden och administration.

Industrin köptes 1916 av Hellefors Bruks AB, som hade järnbruksrörelse i Hällefors som huvudsaklig verksamhet. I Hällefors fanns också huvudkontorot, varifrån inköps-, försäljnings- och ekonomifunktionerna sköttes. Kort efter det att Billerud övertagit bruket år 1958 överfördes emellertid dessa funktioner till huvudkontoret i Säffle, varvid några tjänstemän överflyttades dit. Den direkta ledningen av fabrikerna i Fredriksberg utövades av en överingenjör (från 1963 produktionschef), som till närmaste medarbetare hade en driftingenjör för sulfitfabriken och en för sulfatfabrikon och pappersbruket.

 

På kontorssidan fanns kontorschef, produktionsplanering samt avlöningskontor och kassa. Kontorslokalerna fanns från början i fastigheten Lövåsen, som se­nare byggdes om till jägmästarboställe. Kontoret inrymdes därefter under en period i en av herrgårdens flygelbyggnader men flyttades senare till ett hus, som benämndes “Långholmen”, ett f.d. bostadshus som var beläget på fabriks­planen framför ångcentralen. 1957 uppfördes en ny kontorsbyggnad, där även revirförvaltningen inrymdes.

 

De personer som efter Hälleforsepokens början svarat för den direkta ledningen av bruket är följande:

Helmar de Verdier          överingenjör                   1918             — 1939

Rickard Hedlund                                                                             1939                      — 1942

Nils Wegner                                                                                                            1942             — 1952

Gunnar Lindström                                                                          1952                      — 1963

Evert Nilsson                  Produktionschef            1963             — 1966

Sven Stridsberg                                                                              1966                      — 1968

Stig Lundgren                                                                                  1968                      — 1971

Rune Nordström T.f. produktionschef                1971             — 1972

 

Sågverk och snickeri.

Sågverket uppfördes i slutet av 1800-talet och nedlades i början av

1920- talet. Snickerifabriken, som var belägen vid nuvarande lastbilscentralen och som på sitt tillverkningsprogram bl.a. hade fönsterkarmar, brann ned omkring 1904. En mindre snickeriverkstad uppfördes därefter intill det ovan nämnda sågverket. Denna verkstad, som svarade för fabrikens eget reparationsbehov, men dessutom tillverkade modeller för gjuteriet i Strömsdal, brann även den ned (omkring 1927).

 

Kalkstensbrytning.

Kalkstensbrottet eller “limgruvan” som detta kallades hade funnits till långt före cellulosaepoken och hade tidigare försett järnbruket med dess behov av kalksten. Senare bröts kalksten både för sulfitsyraframställning

och för kalkbränning för sulfatens del.

 

Om driften vid “limgruvan” berättas att fyra man var sysselsatta med arbetet där. Två man borrade med mejsel och slägga, sköt och slog sönder kalkstensstyckena medan två man skötte upptransporten, som skedde med hjälp av ett linspel. Stenen fylldes på små tippvagnar, som gick på räls. På grund av terrängens lutning kunde vagnarna för egen maskin dirigeras till syratornen resp. kalkhyttan medan de drogs tillbaka med ett lok. Sprängning av stenen skedde med dynamit, som förvarades i ett ouppvärmt förråd. Det berättas att man vintertid, då dynamiten ibland var frusen måste tina upp den i en hink på en vedspis i spelhuset innan den kunde användas. Kalkstensbrytningen pågick till början av 1950-talet. Därefter har såväl kalksten som bränd kalk köpts från Persberg.

 

Bränsleförsörjning.

Fabrikens behov av bränsle täcktes från början dels av ved och dels av bränntorv från en torvmosse vid “Stenbrohålet” ett par km nordost om fabriken. Torvupptagning skall ha pågått så länge Sundinarna ägde fabriken. Under sommarhalvåret, då sågverket var i drift fick man också ett bränsletillskott i form av ribbved, som lastades på järnvägstrallor. Detta var ett arbete för småpojkar ned till 8 à 10 års ålder, vilka kunde få arbeta ända till 11 timmar om dagen. Ett annat brännvedssortiment var kvistar, som höggs i skogen och transporterades fram till fabriken i s.k. kolryssor. Eldning skedde för hand i två mindre pannor. Då sulfatfabrikon byggdes, fick denna sitt eget pannhus, och först omkring 1928 fick fabrikerna en gemensam ångcentral. 1943 installerades en la Montpanna och 1952 en Borsigpanna, som eldades med flis, renseriavfall och kolpulver. Senare övergick man helt till oljeeldning.

 

Transportfrågor.

En stor del av den ved, som tillfördes fabriken flottades över Leijen och Kåensjön med hjälp av motorpråmar. Detta gällde såväl sågtimmer som massaved. Massaveden togs upp med en kerattbana och lades i vältor på den plats där senare det nya sulfatkokeriet byggdes. I övrigt kördes veden på vin­tern med häst fram till järnvägsspåret, där den lades upp för senare järnvägstransport till fabriken. Järnvägsvagnarna gick sedan i retur med massabalar och pappersrullar till Hällefors och Neva för magasinering eller di­rekt utlastning till normalspårvagnar.

 

Den del av produktionen, som skulle exporteras, fraktades sedan med järnväg till Kristinehamn eller Göteborg medan leveranserna för den inhemska marknaden gick direkt med järnväg till förbrukaren. Efter hand tog dock lastbilarna över en allt större del av vedtransporterna. Bansträckan Fredriksberg-Neva nedlades 1965, och 1970 rönte sträckan Fredriksberg-Hällefors samma öde. Efter denna tid skedde även tillförsel av övriga råvaror, ävensom uttransport av färdig produkt med lastbil. 1971 brann det ena av de båda magasinen i Hällefors ned varför lagring av liner under det sista året måste ske utomhus på fabriksgården i Fredriksberg.

 

Sulfitfabrikens nedläggning.

Sulfitfabriken nedlades vid årsskiftet 1961/62. Av det 70-tal arbetare som sysselsattes i sulfitfabriken bereddes dock 30 skiftarbete i sulfatfabriken och pappersbruket, vilket möjliggjordes genom en samtidig övergång till kontinuerlig drift i dessa avdelningar. Några placerades på byggnadsavdelningen, några pensionerades och andra skaffade nytt arbete genom eget ini­tiativ. Några avskedanden förekom ej.

 

Sulfatfabriken.

År 1910 utökades den industriella verksamheten. Detta år byggdes nämligen sulfatfabriken, från början för en produktion av ca 5000 ton pr år.

 

Sulfatrenseri.

Veden kördes på spårtrallor, som sköts för hand, från vedupplaget till renseriet. En betydande del av vedsortimentet utgjordes av klenved och annan sämre ved. Dessutom erhölls en del ribbved från sågverket i Hällefors, vilken höggs på en särskild ribbbugg. Längre fram, då sågverken allmänt börjat barka timret, tillkom också ribbhack från andra sågverk i trakten såsom Vad, Grangärde och Silverhöjden. Rundveden kom till fabriken randbarkad, och någon ytterligare barkning förekom ej. I början på 1950-talet gjordes dock ett försök att förbättra den färdiga produktens renhet genom att införa barkning med cambiomaskiner. Försöket utföll emel­lertid mindre bra, eftersom en alltför stor del av veden utgjordes av rötskadad klenved, som bröts sönder i maskinerna.

 

I renseriet fanns från början en KMV-hugg som senare ersattes med en Wigger-hugg. Den gamla huggen användes därefter för att hugga bränsleflis, som blåstes till ångcentralen. 1965 byggdes ett helt nytt renseri som försågs med en större bockkran med åkbar telfer, en Vaplan fickbarkare, transportutrustning av Jerfeds tillverkning samt Holmes blåsaggregat för flis och bark. Blåsledning byggdes för flis till kokeriet och för bark till ångcentralen. Någon ny huggmaskin anskaffades emellertid inte utan Wiggerhuggen flyttades över till det nya renseriet.

 

Orsaken till att man nu skulle satsa på barkning var dels att man i skogen slopat randbarkningen och börjat leverera veden helt obarkad och dels att enstaka kunder klagat på linerns renhet. Då barkhanteringen skulle provköras i slutet av 1965 stötte man emellertid på den oväntade svårigheten att barken, då den var bemängd med snö, stoppade upp i både barkrivare och slussmatare före blåsaggregatet. Svårigheterna var så stora att barkningsförsöken helt fick slopas. Insättning av en blötlåda för att den vägen lösa problemet diskuterades, men eftersom nedläggningsvarslet vid denna tidpunkt redan kommit, avstod man från denna ytterligare investering. Farhågorna beträffande försämring av linerns renhet på grund av större barkinblandning visade sig dessbättre överdrivna.

 

Sulfatkokeri.

Från början fanns i kokeriet fyra mindre störtkokare som producerade 2 à 2½ ton massa pr kok. 4 till 5 kok pr skift hanns med. Omkring 1928 installerados en 5:te kokare. Massan blåstes till små nitade diffusörer. Tömningen av dessa gick så till att man först tryckte ur så mycket som möjligt av innehållet genom att sätta vattentryck på toppen och låta massan rinna ut genom en lucka nedtill på sidan av diffusören. Den massa som blev kvar fick sedan hackas ut genom luckan. 1949/50 byggdes ett helt nytt kokeri. Fyra stående 85 m3:s kokare med invändiga kalorisatorer av lamelltyp samt Morteruds cirkulationssystem installerades. Massan blåstes via en centralcyklon till 8 st diffusörer, placerade i en ring.

 

Massautbytet var omkring 7 ton pr kok. De invändiga kalorisatorerna visade sig vara en ständig källa till bekymmer, då tätningarna mellan lamellerna ideligen gick sönder. Detta fick till följd att lut gick över på kondensatsidan med ty åtföljande alkaliförluster samt risk för förorening av matarvattnet. Visserligen hade man på kondensatutsläppet en pH-kontroll kopplad till en larmklocka, men då denna anordning emellanåt strejkade, fick man svartluthaltigt kondensat i matarvattensystemet. En tubläcka i överhettaren i sodapannan 1966 sattes i samband med invändiga beläggningar, sannolikt orsakade av föroreningar i matarvattnet. För att i fortsättningen undvika denna risk kopplade man i stället in en värmeväxlare och förvärmde på detta sätt matarvatten med kondensat.

 

Indunstningen

Uppgifter om den tidigaste indunstningsanläggningen är tyvärr mycket sparsamma. Den torde emellertid ha bestått av ett antal liggande indunstningspannor. 1946 tillkom den nya indunstningen med 5 Kestnerapparater av Rosenblads tillverkning. Luten togs in på effekt nr 3 passerade därefter effekterna 4 och 5 och pumpades därefter till en mellanlutcistorn för att sedan slutindunstas på effekterna 1 och 2. 1957 installerades i samma lokal som sulfatlutindunstningen en sulfitlutindunstning av Rosenblads fabrikat. Denna bestod av tre effekter — de två första av lamelltyp och den tredje försedd med tuber. Lutångan från den andra effekten användes till att förindunsta svartlut på den tredje effekten. Den indunstade sulfitluten brändes i två Loddbyugnar, som kopplats till Borsigpannan.

 

Sodahuset.

Uppgifter från 1913

Kraftcellulosa                                                                                  5762,8 ton

Massaved                                                                                       52348 m3

Glaubersalt                                                                                         855,7 ton

Bränd kalk                                                                                        1978,7 ton

Kaustic lut, lösning                                                                      15914 m3

Behandlad svartlut                                                                       31784 m3

Återvunnen smältsoda                                                                  2988 ton

Bränsle, ved                                                                                   20928 m3

 

Apparaterna i sodahuset är följande:

Multipelavdunstningsapparater, ett sodaugnsaggregat, sodalösare, kalkmixar, div cisterner, kalkfilter, pumpar och två ångpannor.

Sodaugnsaggregatet består av en roterande ugn med avdunstningspanna i samma apparat och smältugn samt vid sidan uppställd ångpanna med två smältugnar, som gasgeneratorer till ångpannan. Efter det hela en gemensam lutvarpa med två varphjul för alla värmegaser samt slutligen två sodalösare.    

 

Bruket hade en varpanläggning med två axlar och med 168 plåtrondeller per axel. Varje rondell hade ytan 0,27m2 dvs totalt 181,4m2.

Gastemperatur 185°C före varporna och 120°C efter. Varporna till ungefär 1/3 nedsänkta i luten.

Ångpanneexplosionen vid Hällefors pappersbruk den 29 oktober 1920 skedde också under förhållanden, där den tekniska sakkunskapen mötte överraskande problem. Den krävde tvenne dödsoffer.

 

Olyckan skedde å en i vederbörlig ordning provad och besiktigad vattenrörspanna och i normal drift utan tryckstegring eller andra oförutsedda omständigheter. Sannolikt orsakades den av dolda brister i infästningen av vattentuberna i den slamsamlare, vars lösslitning från pannan var den direkta anledningen till katastrofen.

1928 installerades i anslutning till smältugnarna en ny ångpanna med snett liggande tuber. I samband därmed revs den lilla ångpanna som svarat för sulfitfabrikens ångbehov och fabrikerna hade alltså från denna tidpunkt en gemensam ångcentral.

 

1947 tillkom det första insprutningsaggregatet, som var det första JMW levererade och som var dimensionerat för 90 ton massa pr dygn. Efter sodapannan fanns en Ekströms ekonomiser med kulsotning samt SF elektrofilter med 2 parallella kamrar. Sodahusaggregatet var som sagt JMW:s förstlingsverk och som sådant behäftat med en del barnsjukdomar. Åtgången av block var enorm. Blockbyte måste ske varje söndag och det var vid dessa tillfällen inte ovanligt att 20 à 30 block byttes.

 

I början av 1960-talet ansåg man sodapannan så nedsliten att den måste ersättas. Det blev ett nytt JMW-aggregat som uppfördes 1961 och togs i drift vid årsskiftet 1961/62. Det nya aggregatet var beräk­nat för en normal belastning av 145 ton/dygn och maximal belastning 170 ton/dygn. Den till pannan hörande ekonomisern hade två staplar, varav den övre delen utgjordes av matarvattenekonomiser och den nedre delen av cirkulationsekonomiser. Efter ekonomisern var ett SF elektrofilter inkopplat. Det nya aggregatet fungerade klanderfritt.

 

Mixeriet

Grönluten pumpades från lösaren via en tank till mixar där kalkning skedde direkt i mixarna. Kalken transporterades med linbana från kalkhyttan till mixeriet. 1956 installerades ett kontinuerligt kausticeringskärl, typ Celleco. Kausticeringen gjordes alltså kontinuerligt, medan mesans klarning och tvättning alltjämt skedde i mixarna. Mesan fick en slutlig tvätt på ett Dorr-Oliver mesafilter. 1962 utbyggdes mixeriet med ytterligare ett kausticeringskärl och ett nytt mesafilter.

 

Efter det driften i kalkhyttan nedlagts i början på 1950-talet köptes kalken från Persberg. I och med tillkomsten av den kontinuerliga kausticeringen levererades kalken i finfördelad form i specialbyggda järnvägscontainers som via Nova överfördes till smalspåret på överföringsvagnar. Kalken transporterades upp till en förrådsficka med hjälp av en redlertransportör. Omkring 1964 övergick man till biltransport och från denna tidpunkt blåstes kalken till kalkfickan.

 

Sulfatsileri.

I det ursprungliga sileriet silades massan först på två grovsilar, varpå den urvattnades på en liten urvattnare med en manchonklädd vals. Massan bearbetades därefter i kollergångar, som var uppställda i 2 rader med 4 i varje rad. Efter kollergångarna späddes massan ut och silades på roterande silar. I det nya sileriet, som tillkom i början på 1950-talet fanns tre Jönssonsilar för kvistavskiljning, därefter tre biffarsilar i primärsteget och en trimbeysil i sekundärsteget. Av kvisten tillvaratogs en del, som bearbetades på en biffarkvarn samt en kollergång. Det mesta av kvisten gick dock under flera år ut i avlopp.

 

1957 byggdes kvisthanteringen om. Ett par Skardalkvarnar, som tidigare anskaffats för att provas som malaggregat för massa, sattes in. Kvisten förbehandlades på en KMW- kvistrivare, passerade därefter skardalkvarnarna, urvattnades, eftermaldes på en mindre konkvarn samt silades på en trimbeysil. Acceptet från denna återfördes till biffarsilarna medan rejektet maldes om på skardalkvarnarna. Kvisten kom på detta sätt att rationellt återanvändas, vilket självfallet var en stor fördel. Problemet med skardalkvarnarna var emellertid att slagornas hål ofta sattes igen, vilket innebar att kvisten måste släppas ut under don tid verkstadsfolk fick montera isär kvarnhuset och rensa hålen.

 

Dessutom var kapaciteten på kvarnarna väl liten, varför man alltid fick försöka anpassa alkalisatson i kokeriet så att spetutfallet blev lagom stort för kvarnarnas kapacitet. År 1970 installerades en raffinör från AB Defibrator, vilket innebar en betydande för­bättring på detta område. I början på 1960-talet insattes ett virvelrenarbatteri, som tillverkats i egen regi på mekaniska verkstaden, Batteriet som var kopplat i 4 steg, avlägsnade betydande mängder grus från massan. Detta hade tidigare varit ett ganska stort problem, då gruset orsakade stort slitage på glättarna. Ibland kunde man bakom g]ättvalsarna samla upp små högar av finmalen sand. Efter virvelrenarbatteriets tillkomst be­hövde man endast skicka glättvalsarna på slipning en gång om året mot tidigare 2 à 3 gånger.

 

Pappsalen.

Vid sulfatfabrikens tillkomst uppsattes en torkmaskin. Det var denna maskin som 1930 ombyggdes till pappersmaskin och kallades PM 1. Omkring år 1927 tillkom en våtupptagningsmaskin på den plats där senare pappersmaskin nr 2 placerades. Upptagningsmaskinen var försedd med två högtryckspressar och producerade 50-procentig massa, som skars till ark. En mindre del av produktionen rullades upp för hand till platta packar. Senare kompletterades denna upptagningsmaskin med en fläkttork, i vilken massan fördes vågrätt fram och tillbaka. Framföringsanordningen bestod av kedjor och mellanliggande järnrör, på vilka massabanan vilade. Driftsäkerheten hos denna anordning var ej särskilt stor, då det ofta hände att järnrören hoppade av sina fästen. Det var då ett drygt arbete att dra massan ur torken. Under tiden som detta pågick och maskinen reparerades framkördes våtmassa.

 

Papperstillverkningen.

År 1931 inleddes kraftlinerepoken i Fredriksberg, något som, med hänsyn till den enorma utveckling wellpappindustrien skulle komma att få, helt säkert var en lyckad satsning. Ett holländeri mod fyra holländare byggdes, torkmaskinens viraparti förlängdes och utrustades med skak, torkcylinderpartiet utrustades med filtar och i maskinens slutända installerades en glättstapel och rullstol mod två friktionskopplingar. Maskinens trimmade bredd var 240 cm. På PM 1 företogs i etapper vissa till- och ombyggnader. Sålunda förlängdes virapartiet 1942 och insattes en ny drift 1953. Denna var försedd med Flenderväxlar och fjärrmanövrerade variatorer. I torkpartiets början insattes ett färgverk för ytfärgning. Detta bestod av två gummivalsar, av vilka den undre doppade ned i ett färgtråg.

 

Pappersbanan fördes in mellan valsarna, varvid den undre sidan färgades. 1965 tillkom en bestrykningsenhet, varom mera längre fram. Fram till 1950 kördes jäm­sides med kraftliner sulfatmassa för avsalu. Kvisten från sileriet maldes vid denna tid på en kollergång och kördes sedan fram som våt kvistmassa, vilken därefter användes för inmalning vid vissa tillfällen då kvistpapper tillverkades. Kraftlinertillverkningen var emellertid mera lönsam än massatillverkningen, varför bolagsledningen i slutet av 1940- talet beslutade att helt satsa på kraftliner.

 

En 3,4 m bred pappersmaskin köptes från KMW samtidigt som det nya sulfatkokeriet tillkom. PM II kör­des igång 1950. Den nya maskinen hade en öppen inloppslåda mod hålvals, viraparti med 24 m:s vira, 5 vanliga suglådor, rotabelt suglåda, suggusk, pressparti med sugpress + 2 solidpressar, torkparti med 24 torkcylindrar och 8 filttorkare, kalander med 6 valsar samt rullapparat med 2 friktioner. För driften fanns en likströmsmotor samt en längsgående axel med koniska remskivor. Över virapartiet fanns en 2:dra inloppslåda. Den ursprung­liga tanken med denna var att man skulle ha möjlighet att lägga ett blekt massaskikt på toppen. Maskinen var för detta ändamål också utrustad med två maskinkar.

 

Man körde dock oblekt massa på båda lådorna, skillnaden var endast den att man gav toppskiktet något kraftigare malning. Några genomgripande förändringar infördes ej på denna maskin. Dock försågs den i början på 1960-talet med två våta suglådor samtidigt som att 2:dra inloppslådan monterades bort. Orsaken till detta var att en undersökning visat att vissa ojämnheter i ytviktsprofilen härrörde från denna låda samt att man kunnat konstatera att borttagandet av ytskiktet ej medförde någon kvalitetsförsämring hos linern. Vidare flyttades en av filttorkcylindrarna i slutet av torkpartiet för att i stället användas som papperstorkcylinder. Detta möjliggjordes genom övergång till nya typer av öppna torkfiltar som ej krävde någon speciell torkning, åtminstone inte i slutet av torkpartiet.

 

Malningen av massan till PM II skedde kontinuerligt på två jordankvarnar i holländeriet + ytterligare två i anslutning till pappersmaskinen. I holländeriet tillkom 1952 en Dilt hydrafiner som skulle användas för förmalning av massan innan den fördelades i strängar till de båda pappersmaskinerna. Denna kvarn avställdes emellertid och användes ej under flera år. I början på 1960-talet väcktes tanken att ersätta holländar­na till PM 1 med Dilthydrafinern. Undersökningar visade att denna ut­förde samma malarbete som fyra holländare tillsammans. Holländarna avställdes därför, och massan maldes i fortsättningen kontinuerligt även för PM 1. För limning av mälden fanns ett Delthirna-limkök. I början på 1960-talet övergick man emellertid till förstärkt hartslim (pulverhartslim).

 

Den senare utvecklingen av papperstillverkningen i Fredriksberg.

Tillkomsten av nya, jättelika kraftlinerfabriker under 1950- och 1960-talen såväl inom som utom Sverige gjorde att Fredriksbergs Bruk fick allt svårare att hävda sig i konkurrensen. De moderna bruken hade, förutom för­delen av rationell stordrift, också fördelen av betydligt lägre vedförbrukning per ton, beroende på att högutbytesraassa användes i linerns basskikt. Kvalitetsmässigt var den nya typen av liner också i många avseen­den överlägsen. Toppskiktet av massa, kokad på barkad ved och framkörd utan kvistinmalning, gjorde ett rent och snyggt intryck, och basskiktet av högutbytesmassa gav linern bättre styvhetsegenskaper. Även sprängstyrkan på den moderna linern var bättre än Fredriksbergs.

 

En speciell svårighet som man i Fredriksberg dessutom hade att brottas med låg däri att de moderna wellpappformaten kommit att standardiseras till 210 och 220 cm, vilka format ju ej alls passade PM II, varför det började bli svårt att skaffa order med tillfredsställande täckning. Det hände sålunda att man för att överhuvud taget kunna hålla maskinen igång måste acceptera formatkombinationer ned till 295 cm eller att man rent av måste köra en bibana som sedan fick huggas upp och malas in. På PM 1 var det lättare att få någorlunda täckning för de nya standardformaten, men här hade man i stället det problemet att de beställda ytvikterna ständigt gick nedåt, vilket innebar en katastrofal nedgång i produktionen på denna maskin, eftersom den ej gick att köra snabbare än 70 m/min.

 

En fördel som Fredriksbergslinern emellertid trots allt hade var att den enligt många wellpappfabrikanters åsikt gick bättre att köra i wellpappmaskinerna än den moderna linern, Vissa engelska köpare talade sålunda om “good runability” hos Fredriksbergslinern trots detta var naturligtvis nackdelarna och svårigheterna med kraftlinertillverkningen sådan den bedrivits i Fredriksberg övervägande.

Det fanns alltså fog för tanken att bygga ut hela fabriken och i samband därmed slopa båda pappersmaskinerna och ersätta dessa med en eller even­tuellt två större. Allvarliga planer på en sådan utbyggnad fanns i slutet på 1950- och början på 1960-talet, sålunda beställdes ju det nya sodahusaggregatet för en betydligt större produktion än den dittillsvarande.

 

Tillgången på fabrikationsvatten var dock en begränsande faktor, och någon kraftlinertillverkning av liknande format som vid de nya stora fabrikerna var helt otänkbar. En utbyggnad hade alltså, om den kommit till stånd, blivit mycket begränsad och lönsamheten på längre sikt kanske diskutabel. Man gjorde också den bedömningen att en förädling av råvarutillgångarna vid Gruvön skulle ge ett bättre ekonomiskt resultat än i Fredriksberg, och därmed skrinlades utbyggnadsplanerna i Fredriksberg för gott.

 

Man övervägde i detta läge att satsa på andra papperskvaliteter än liner och därmed förbättra det ekonomiska utbytet. En del försök gjordes att tillverka “saturating base”, som utgör baspapper för perstorpsplattan och liknande produkter. Speciella kvalitetskrav ställdes på detta papper, sålunda fick sughöjden variera endast inom snäva gränser, varjämte ytviktsprofilen måste vara ytterligt jämn. De största svårigheterna hade man emellertid med renheten, många av kunderna kunde ej acceptera de bark- och spetfläckar som fanns i Fredriksbergspappret. En hel del leveranser gjordes dock, ända tills ökande konkurrens även på detta område gjorde det omöjligt att fortsätta med denna produkt.

 

Ett annat projekt var ombyggnad av PM II för säckpapperstillverkning. 1964 gjordes under forskningsinstitutionens medverkan ett försök i denna rikt­ning. Man kunde genom att byta ut en remskiva på drivmotorn köra upp ma­skinen i en hastighet av 220 m/min och lyckades få fram ett papper, som även om det ej fyllde kraven på ett fullgott säckpapper dock gav anledning att tro att projektet skulle kunna genomföras om vissa ombyggnader av maskinen utfördes. Detta projekt kom dock aldrig till utförande. På PM 1 skedde i stället en ganska stor satsning i och med tillkomsten av en Jagenbergs bestrykningsenhet med luftborste. Detta var år 1965.

 

I gamla kvistavdelningen installerades en Celliers smetberedningsanläggning, och på PM 1 flyttades upprullningsapparaten och rullmaskinen fram c:a 15 in för att bestrykningsenheten och kanaltorken av fabrikat Leckner skulle få plats. Enligt vad man hoppades skulle bestruken kraftliner bli en slagkraftig kva­litet, som skulle röna stor efterfrågan. Man räknade med att efter tre år hela PM 1,s produktion skulle köras bestruken. Resultatet blev emellertid inte det önskade. Dels hade man en mängd tekniska svårigheter med själva bestrykningsmaskinen vilka resulterade i stor utskottsprocent och katastrofal nedgång av dygnsproduktionen, och dels var många av kunderna ej nöjda med kvaliteten på grund av alltför dålig ytstyrka.

 

Man försökte komma till­rätta med problemet genom att justera smetreceptet, men resultatet blev än­då ej helt tillfredsställande, även om förbättringar uppnåddes. De efterkalkyler som gjordes visade att den bestrukna linern ej gav större täckningsbidrag än den obestrukna, snarare var det tvärt om. Ett undantag utgjordes emellertid av färgad bestrykning, för vilken man lyckades få ut ett pris som medförde en tillfredsställande vinst. Ett preblem var att man al­drig lyckades få större mängd order än som motsvarade ca 5 dygns körning vid varje tillfälle vilket gjorde att maskinpersonalen aldrig hann bli riktigt förtrogen ned den nya tillverkningen.

 

1968 kördes ca 1000 ton bestruken liner, vilket var den högsta årsproduktionssiffra som uppnåddes. Trots en del behjärtansvärda försök att rädda bruket genom övergång till nya kvaliteter kom meddelandet om nedläggning sommaren 1965. Detta var innan bestrykningsenheten hunnit tagas i bruk. Beslutet meddelades vid extra sammanträde med företagsnämnden den 6 juli.

 

Personalfrågor.                                   

År 1961, då sulfitfabriken fortfarande var i drift, var antalet kollektivanställda 395 och vid nedläggelsen i juni 1972 var antalet 152. Det kan vara av intresse att jämföra personalfördelningen på olika avdelning­ar vid dessa båda tillfällen:

                                                                                                                               1961                                   1972

                      Sulfitfabriken                                                                                    65

                      Sulfatfabriken                                                                                   49                                       48

                      Pappersbruket                                                                                 53                                       55

                      Ångcentralen                                                                                    7                                         5

                      Mekaniska verkstaden                                                                  26                                        10

                      Fabriksbyggnadsavdelningen

                      ( snickare, murare, grovarbetare,

                      transportarbetare)                                                                          70                                       12

                      Bostadsbyggnadsavdelningen                                                  21

                      Elektriska verkstaden inkl.

kraftstation                                                                                                             20                                       8

                      Städerskor                                                                                        16                                       1

                      Portvakter                                                                                         4

                      Järnvägen                                                                                         38

                      Omlastning i Nova                                                                          5

                      Diverse

                      ( laboratorium, förråd, m.m.)                                                         21                                      13

                      Summa                                                                                             395                                   152

 

Bostadsbyggnadsavdelningen har senare överförts till revirförvaltningen och har efter hand reducerats till några få man.

Även antalet tjänstemän och arbetsledare har kraftigt minskat:

                                                                                                                               1961                                   1972

                      Tjänstemän                                                                                       26                                       12

                      Arbetsledare                                                                                     18                                       10

                      Summa                                                                                               44                                       22

 

Under 1960-talet skedde succesivt en kraftig reduktion av personalstyrkan både på tjänstemanna- och kollektivsidan. Personalminskningen skedde näs­tan helt genom naturlig avgång endast en kvinnlig tjänsteman på laboratoriet blev friställd.

 

Genom en del tekniska rationaliseringsåtgärder samt omfördelning av arbetsuppgifterna lyckades man bortrationalisera följande befattningar:

                      Renseriarbetare                                                                               2 per skift

                      Hjälpkokare                                                                                      1   ”       ”

                      Kvistavdelningsskötare                                                                1   ”       ”

                      Utlastare                                                                                            2   ”       ”     

                      Hjälpeldare                                                                                       1   ”       ”

                      Skiftlaborant                                                                                     1   ”       ”     

                      Portvakt                                                                                             1   ”       ”

                      Summa                                                                                               9   ”       ”

 

Dessutom avskaffades klisterkokerskan och 3:dje sodabrännaren, som arbe­tade på dagtid.

Personalstyrkan minskades alltså på detta sätt med inte mindre än 38 personer. Detta är förklaringen till att personalstyrkan i sulfatfabrik och pappersbruk är nästan densamma 1972 som 1961 trots att ett 4:de skiftlag tillsattes.

 

Järnvägspersonalen minskades i omgångar, först på grund av Nevabanans nedläggning och sedan på grund av järnvägens totala upphörande.

Underhållsavdelningarna minskades succesivt efter nedläggningsbeskedet,  eftersom man i det läget hela tiden måste sikta på att endast utföra de nödvändigaste reparationerna och i stället slita ned maskinparken.

Personalen på den administrativa sidan kunde reduceras en del genom övergång till dataredovisning. Ritkontorspersonalen reducerades från tre till en eftersom det självfallet ej mera var aktuellt med några om- eller tillbyggnader och på laboratoriet inskränkte man provningarna till det absolut nödvändigaste, varför personalstyrkan också där kunde minskas.

 

Nya industrier.

Det nedläggningsvarsel som meddelades 1965 innebar att fabriken skulle nedläggas tidigast 1969. Tanken med detta tidiga varsel var att arbetsmarknadsmyndigheterna skulle ha god tid på sig att skaffa fram ersättningsindustrier. Frågan är väl dock om inte nedläggningsbeskedet lämna­des onödigt lång tid i förväg och om inte detta ur vissa synpunkter gjor­de mera skada än nytta. Det är ju alldeles självklart att det hela skapade stor förstämning i bygden och många kände säkerligen stor oro för framtiden. Den allmänna förstämningen avspeglades i arbetsresultatet, man lade inte längre ned samma energi och målmedvetenhet i arbetet.

 

Nu inleddes emellertid en period av stor aktivitet för att skaffa nya sysselsättningsmöjligheter. En samrådsgrupp, “Fredriksbergsgruppen” bildades, vilken bestod av företrädare för bolaget, de anställdas organisationer, länsarbetsnämnden och Säfsnäs kommun. Gruppen skulle syssla med problem i anslutning till industrinedläggningen och omställningen till nya arbeten.

 

Den första ersättningsindustrin som kom var en skruvfjäderfabrik som av Lesjöfors AB med AMS stöd byggdes i sulfitfabrikens lokaler år 1968 och som sysselsatte omkring 35 man. Några av de anställda på Billerudssidan bereddes arbete i den nya industrin. De som i första hand kunde komma i fråga för detta var anställda på underhållsavdelningarna, som alltså fick vidkännas en ytterligare minskning av personalstyrkan. Det gjordes också upp, att Lesjöfors AB i ett senare skede, då cellulosa och papperstillverkningen lades ned, skulle överta även de övriga lokalerna för annan tillverkning.

 

Omkring 125 man beräknade Lesjöfors totalt kunna sysselsätta. Ytterligare en industri, som skulle tillverka vissa elektriska detaljer, etablerades i samhället. Denna gick emellertid tyvärr i konkurs. Åren gick, och det gjordes då och då nya ansträngningar att intressera företagare att slå sig ned i Fredriksberg, man resultatet lät vänta på sig.

 

Vid det ordinarie sammanträdet med företagsnämndon i december 1970 meddelades att man definitivt kunde räkna med att nedläggningen skulle ske under första halvåret 1972. Ansträngningarna att skaffa fram ersättningsindustri skärptes, detta i all synnerhet som Lesjöfors AB av olika anledningar måste göra omdispositioner som innebar att det totala antalet anställda i Fredriksberg blev rätt mycket mindre än beräknat. Endast ett par veckor före fabrikssteppet blev det klart att en beredskapsindustri i AMS regi skulle etableras i pappersmaskinsalen, ett företag som skulle tillverka formplattor för gjutändamål, och som skulle sysselsätta omkring 32 personer. Lesjöfors AB avstod då från pappsalen, som man annars tänkt använda för annat ändamål.

 

Driften i pappersbruket stoppades torsdagen den 22 juni, dagen före midsommarafton, och redan omedelbart efter midsommarhelgen påbörjades nedmonteringen av pappersmaskinerna, vilket skedde under ledning av en från AB Cellmo i Karlstad inhyrd montör. Detta arbete pågår fortfarande för fullt då dessa rader skrives. 38 man av de f.d. cellulosa- och pappersindustriarbetarna är sysselsatta med nedmonteringen.

 

Må denna översikt över den industriella utvecklingen i Säfsnäs under 74 år avslutas med en förhoppning att nya verksamheter skall tillkomma som kan skapa arbete och trygghet åt de människor som bygger och bor i denna del av vårt land och att samhället Fredriksberg skall fortleva och blomstra.

Fredriksberg i augusti 1972

 

 

PM om Fredriksbergs kalkstensbrott

Fredriksbergs kalkstensbrott ligger omedelbart öster om nya kontoret i

Fredriksberg. Brytning har skett i dagbrott sedan järnhanteringens tid.

Fyndigheten har från början av 1890-talet för sörjt cellulosaindustrien i

Fredriksberg med kalkprodukter. Driften nedlades år 1949.

 

Enligt PM av juli 1944 (Alarik) var kalkfyndigheten då blottad till en längd av ca 700 m med en area av minst 5.000 m2 och avsänkt till ett djup av ca 30 m. Övergång till djupbrytning bedömdes av säkerhetsskäl nödvändig. Ur försörjningssynpunkt för cellulosaindustrin ansågs det nödvändigt, att djupbrytningen var fullt ordnad inom 7 år från PM.

 

PM av augusti 1947 (Janelid) sammanfattar dåvarande utredningar och planläggning för övergång till djupbrytning. Planeringen utgår från en till 3. 500 m2 reducerad central kalkstensarea, som ökar mot djupet i varje fall till ca 100 m. Som underlag för planeringen redovisas, att djupborrning på­visat kalksten av god kvalitet på sistnämnda djup. En ytterligare kalkstensförekomst om uppskattningsvis ca 1. 500 m2 area öster om brytningsområdet nämnes i PM men ingår icke i planeringen.

 

Av brytningsrelationerna framgår, att år 1945 slagits två borrhål, det ena med en längd av 149, 25 m genom den centrala kalkkroppen och det andra med en längd av ca 98 m mot den öster därom konstaterade kalkkroppen. Det förra borrhålet visade, att kalkkroppens bredd på 90-100 metersnivån i för­hållande till brytningsnivån mer än fördubblats till ca 50 m. Det senare borr­hålet nådde aldrig kalk. Sista brytnings relationen avser år 1948, då kalksten av god kvalitet bröts och schaktsänkning pågick.

 

Hellefors Bruks AB:s styrelseprotokoll visa, att kalkugnen den 2/7 1949 avblåstes på grund av brist på arbetskraft, att driften vid kalkugnen och kalkgruvan var nedlagd åren 1950-1951 samt att beslut i början av år 1953 fattades, att driften tills vidare icke skulle återupptagas.

 

Gruvkartorna ha enligt bilagt bevis kompletterats t. o. m. mars 1943. Kompletteringar ha dock gjorts även senare. Exempelvis ha de två borrhålen år 1945 inlagts på plankartan över gruvan.

 

Säffle

 

 

 

LESJÖFORS AKTIEBOLAG              LESJÖFORS den 2.11 1970

 

DISPONENTEN

Personligt och konfidentieflt

 

Herr Direktör T. Bergek

Billeruds Aktiebolag

661 00 SÄFFLE

 

Bäste Broder

Tack för Ditt brev av den 27.10 1970, i vilket Du uttrycker en önskan om att snarast få inför Dina anställda i Fredriksberg deklarera när fabriken skall nedläggas Jag har full förståelse för detta önskemål från Din sida, och detta desto mera som även jag själv varit föremål för vissa påtryckning­ar från Dala-Demokratens sida i Falun att säga ifrån vad vi önska göra i Fredriksberg.

Sedan vi träffades har åtskilligt hänt här i Lesjöfors, som gör att vi nog knappast längre avse att draga oss ur vårt engagemang i Fredriksberg, vilket jag antydde till Dig vid ett besök i Lesjöfors omedelbart före valet.

 

I stället avse vi nog att fullfölja våra gamla planer på att bygga ett linslageri där, och dessutom ha vi synnerligen intressanta för­handlingar på gång med Firestone i Akron, U.S.A., rörande möjligheten att ta upp tillverkning av stålfälgar för gummidäck i Fredriksberg. Den senare tillverkningen skulle framför allt drivas av Firestone, men administreras av oss och avse stålfälgar icke blott för Sverige utan även för England och övriga länder inom EFTA-området. Hela denna fråga är ganska intressant, enär ju avståndet till Domnarvet är mycket kort i Fredriksberg och plåten därför blir ganska billig. Däremot är Fredriksbergs läge en nackdel då det gäller att skeppa ut den färdiga produkten, som vid leveranser till England sannolikt skulle gå över Kristinehamns hamn till Hull.

 

Till Arbetsmarknadsstyrelsen i Stockholm har jag redan varit, och konfererade jag med direktör Bertil Burman och byråchef Ola Gustafsson den 27.10 1970, alltså precis samma dag som den Du skrev Ditt brev på! Vi voro därvid överens om att Lesjöfors för närvarande icke behövde publicera vad vi avsåg att göra i Fredriksberg, men väl att vi skulle begära att man “drog ett streck under” vad vi hittills gjort, så att vi få ett vettigt utseende på vår balansräkning. Som det nu är ha vi flera miljoner på skuldsidan, som i praktiken skall vara bidrag från AMS, och den saken önska vi reglera.

 

Det är min avsikt att ta direkt kontakt med redaktören Deger­man i Dala-Demokraten, och att för honom muntligt redogöra för förhandlingarna med Firestone, Samtidigt tänker jag då be honom att inte skriva om saken, enär risk då finnes för att Goodyear i Norrköping tar upp samma produktion på annan plats, sannolikt då i, Norrköping. Jag skall emellertid hålla Dig orienterad om vad som händer, så att Du och Billerud hela tiden kan bedöma när Ni måste publicera uppgifterna om Fredriksberg.

 

Med hjärtliga hälsningar,

 

Din tillgivne

Lars De Geer

 

 

 

Angående driftstopp i Fredriksberg 12.1.1971

     1.        Sammanfattning

Med båda flingtorkarna i Gruvön i drift skall driften stoppas i Fredriksberg. Bifogade kalkyler visar att driften bör fortsätta till sommaren 1972, men att de sista månaderna ger små marginaler. Driftstoppet bör samplaneras med de an­ställda och Lesjöfors på ett sådant sätt att även vissa demonteringsarbeten kan göras i tid.

     2.        Bakgrund                                                                           -

Ärendet har diskuterats flera gånger under den senaste tiden och för att få till stånd en nedläggningstidpunkt som någorlunda väl passar Billerud bör ett beslut om en definitiv tidpunkt fattas.

     3.        Kalkylresultat

                Förvaltningsresultat inklusive ränta

                på   bundet rörelsekapital:                                                                 Mkr

                1.     Drift fram till 1.7.1971. Demonterings­

                        arbeten i 8 månader.                                                                    0,7

                2.     Drift 1.7.1971 — 1.3.1972. Demonte-

                        ringsarbeten i 3 månader (varsel 1.2.71)                                0,3

                3.    Drift 1.7.1971 — 1.7.1972. Demonterings-

                        arbeten i 3 månader .                                                                     1,2

                        (varsel sommaren 1971)

     4.                För drifttiden 1.3.1972 — 1.7.1972

     4.        Kalkylförutsättningar

     4.1      Marknadssynpunkter, Nettoförsäljningspris.              

Dagens genomsnittspris vid fabrik är närmare 665 kr/ton och representerar utan tvekan ett bottenläge. Vad som dock är intressant i nedläggningskalkylen är priset från och med andra halvåret, 1971, vilket naturligtvis får bli en bedömning men allt pekar på en betydlig förbättring på grund av förväntade mindre utbud av oregelbundna US-kvantiteter. “Listpriset” ligger för skandinavisk liner för kontinenten på 100-150 kr över dagens. Det är därför fullt rimligt att räkna med en uppgång på 50-70 kr för andra halvåret 1971.

 

Nedläggningskalkyl

                                                                                   1970           1971         1972            1973

Leveranser                               ton                     30.000        30.600      30.600        30.600

Nettoförsäljningspris          kr/ton                         788             788           788              788

Mängdkostnader                                                      390             406           417              420

Täckningsbidrag T1                                                 398             382          371

Marginella vedkostnader(12.50 kr/m3f)                62                62             62                62

Täckningsbidrag T1 korrektion                            336             320          309

Nettoleveransvärde                       Mkr                    23,6            24,1       24,1                24,1

Mängdkostnader                                                       11,7            12,4       12,8                12,9

Täckningsbidrag T1                                                  11,9            11,7       11,3                11,2

Marginella vedkostnader                                           1,9              1,9         1,9                  1,9

Täckningsbidrag T1 korrektion                              10,0              9,8         9,4                 9,3

Biprodukter                                                                   0,2              0,2         0,2                 0,2

Driftskostnader                                    

Hjälpändamål                                                               6,2               6,7         7,2                  7,7

Underhåll och reparationer               

Täckningsbidrag T2                                                    4,0               3,3         2,4                  1,8

Förvaltningskostnader                                              1,3               1,5         1,6                  1,8

Täckningsbidrag T3                                                    2,7               1,8         0,8                  0

Ränta på bundet kapital 10%                                   0,3               0,3         0,3                  0,3

Centrala kostnader(direkta för FRB)                      0,1               0,1         0,1                  0,1

Direktpensioner och nedläggnings—

kostnader                                                                      0,1               0,1         0,1                  0,1

Förvaltningsresultat jämfört med

nedläggning                                                                 2,4               1,5         0,5              —0,3

 

11.8.1970

 

 

FREDRIKSBERGS BRUK

 

Brukets nedläggnings tidpunkt

Enligt budgetförutsättningarna skall bruket läggas ned 1.7.1969. Enligt kalkyl i an­slutning till meddelande av 13.10.67 beräknas bruket gå med en förlust som motsvarar 2,1. mkr för hela 1969. Bruket skall då läggas ned så tidigt som möjligt. Som tidigaste nedläggningsdatum har offentliggjorts 1.1.1969. Tidigare kan alltså bruket inte läggas ned utan ytterligare åtaganden från bolagets sida.

 

För år 1960 beräknas förlusten till 1,7 mkr. Genom permitteringar kan emellertid för­lusten reduceras. En direkt kompensation till arbetarna, arbetsledarna och tjänstemännen innebär en större förlust för bolaget än att fortsätta driften. Don totala lönesumman överstiger nämligen 5,0 mkr. Genom permittering och avgångsbidrag per 1.1.1969. (eller annan kompensation) har bolaget möjlighet att både reducera sin förlust och säkra de anställda full lön under hela 1968.

 

En beräkning har utförts för tre alternativ (se bilaga 1 och 2) innebärande 10, 36 respektive 11 driftsveckor jämfört med budgetens 47 driftsveckor.

 

Slutsatsen av dessa beräkningar blir att förlusten kan reduceras till knappt hälften. Den bästa förbättringen uppnås med permittering från och med 1.4.1968.

 

Oberoende av eventuellt beslut om permittering bör driften vid bruket planeras för 4 veckors senesterstopp i stället för budgetens 3 veckor varvid resultatet förbättras med lägst 10 tkr. Slutsatsen gäller endast om priset blir högst 590 kr/t i genomsnitt.

 

När drift under 11 veckor av 1963 har säkerställts bör därefter inga order med lägre netto ab fabrik pris än 530 kr/ton antagas då det i så fall blir mer ekonomiskt att permittera (se vidare bilaga 4).

 

Kommentarer i övrigt

 

Länsarbetsnämden måste varslas senast 1 februari om en permittering från och med 1.4.         (2 månader i förväg). Till arbetarna ges varsel minst 14 dagar i förväg.

 

Under de första 5 dagarna står bolaget för alla lönekostnader utan att permitteringslön utgår. Om permitteringen sker i två etapper med minst 5 veckors drift emellan ut­går två gånger 5 karensdagar. 5 karensdagar metsvarar en kostnad på ca 75 tkr (dock högst 10 karensdagar per år, dvs två gånger).

 

Försäkringskassorna träder in under högst 150 dagar per försäkringsår (1.9 till 31.3). Försäkringskassorna utnyttjas maximalt om permitteringen påbörjas 1.4 och fortsätter resten av året.

 

I beräkningarna förutsätts att de anställda skall få samma inkomst (efter skatt) under 1963 vare sig permittering genomföras eller ej. Vidare förutsätts att 20% av de anställda lämnar bolaget i mitten av permitteringsperioden. Av arbetarna förutsätts 10% ej vara fackorganiserade och för tjänstemännen förutsätts siffran vara 15-20%. Av arbetsledarna förutsätts samtliga vara fackorganiserade.