FRÖVIFORS PAPPERSBRUKS

AKTIEBOLAG 1891-1901

Texten är hämtad ur Frövifors bruk, utarbetad av Bertil Walden 1951.

Texten är avkortad och något moderniserad.

Under det att Frövi Fabriks Aktiebolags arkivaliska kvarlåtenskap bevarats i en omfattning, som gjort det möjligt att tämligen i detalj skildra bolagets korta tillvaro, har ett okänt öde drabbat de papper, som skulle kunna lämna närmare besked om Frövifors Pappersbruks Aktiebolag och dess efterföljare på 1890-talet. Vi är därför nödsakade att med ledning av de fåtaliga skriftliga och muntliga upplysningar, som stått till buds, teckna en blott summarisk och på vissa punkter ofullständig bild av de olika bolagens organisatoriska och affärsförhållanden.

Bolaget bildades, som redan i föregående kapitel omtalats, 1891. Intressenterna utgjordes av brukspatron August Tersmeden, häradshövding Benjamin Tersmeden, löjtnant Henrik Gahn, civilingenjör Wendel Bäärnhielm, som utsågs till företagets disponent, samt grosshandlarna Ralph Evers och August Röhss i Göteborg. Den 29 april x892 utarrenderade Aug. Tersmeden på tjugofem års tid övre fallets vattenkraft, tomtområde för pappersbruket samt Frövi bruksherrgård jämte omgivande park (jfr kartan) till bolaget.

Sedan ingenjören Alexander Jensen med firman C. Uggla & Co i Göteborg såsom förlagsgivare 1894 förvärvat aktiemajoriteten och arrenderättigheterna, bildades den i april 1895 ett nytt bolag, dock med samma namn. Redan den 3 maj samma år nödgades detta bolag inställa sina betalningar, och vid middagstid dagen därpå upphörde arbetet i fabriken. Stilleståndet kom att vara i över två år, under vilken tid allt bal och en del av arbetsstyrkan i övrigt flyttade från Frövifors.

Ingenjör Jensen, som är född 1870, hade 1892 anställts såsom ingenjör vid pappersbruket och blev samma år. ägare av detta samt 1896 av Frövi trämassefabrik.

Sedan han 1897 avyttrat båda anläggningarna, anlade han tillsammans med direktör Alvar Müntzing på Munksjö Timsfors (sedermera Lagamills) pappersbruk, vars ledare och verkställande direktör han förblev till 1917. Han blev därefter, 1923, verkställande direktör för Slipers Aktiebolag i Stockholm och är numera givetvis pensionerad. Vid åttio års ålder besökte han sommaren 1950 Frövifors, där han en gång som ung ingenjör bodde i herrgårdens västra flygel.

1897 sålde Jensen och Uggla & Co anläggningarna vid Frövifors jämte arrenderättigheterna till brukspatron Sanfrid Berglund, ägare till Ohs sulfitfabrik i Småland, och dennes kompanjon, en engelsman vid namn A. E. Red. I samband härmed ombildades bolaget under namnet Frövifors Pappersbruk, Sfrd Berglund & Co.

Som teknisk ledare anställdes ingenjör James Fielding, en broder till den blivande chefen för Mölnbacka-Trysil, den kände pappersmannen David Fielding. Ingenjören anlände till Frövifors i augusti 1897 och tog itu med att iståndsätta fabriken, som kom i gång mot årets slut men i full omfattning kunde återupptaga driften först i början av år 1898.

Den 7 november 1900 sålde bolaget Frövifors pappersbruk och Frövi trämassefabrik till kommanditbolaget J. Fenger-Krog i Göteborg. Den i juni 1901 stiftades Frövifors Bruks Aktiebolag av grosshandlarna Johan Fenger-Krog och Walter Dickson, vice häradshövding Otto Mannheimer, kontorschefen Julius Jonassen och ingenjör Herman Wanselin. Registrering av bolaget beviljades den 10 i samma månad.

Åren 1891-92 revs den gamla hammarsmedjan, och på dess plats uppfördes pappersbruket, en lång, tvåvånings träbyggnad. I dess bottenvåning installerades en 84" sexcylindrig fourdriniermaskin med två våtpressar (denna brukets äldsta pappersmaskin, numera "PM II", finnes alltjämt kvar, ehuru ombyggd och moderniserad) från Hälleforsnäs, två kollergångar och en rullmaskin. I övre våningen var installerade tre holländare, en skärmaskin, två omrullningsmaskiner, sorteringsbord och en banddriven packpress. Det i bottenvåningen tillverkade papperet upphissades för hand medelst ett fyrskuret tågblock.

Verket drevs med vattenkraft, och i sitt arrendekontrakt hade Aug. Tersmeden förbehållit sig förmånsrätt till Frövi kvarns vattenförsörjning. I allmänhet räckte vattnet, i medeltal 10m³/sek. till, men alltemellanåt tröt det, och då blev det pappersbruket som blev mest lidande. Den förutvarande hjulbäcken hade ersatts med en underdimensionerad och bristfällig träsump för två turbiner, en för pappersmaskinen och en för de övriga maskinerna.

Brukskontoret var inrymt i byggnadens övre våning. På backen ovanför verkbyggnaden (invid det senare pappersbrukets skorsten) uppfördes 1894 ett gulmålat trähus, "Pappersmästarvillan".

En annexbyggnad till smedjan, ett stenhus, som av smederna nyttjats såsom bagarstuga och brygghus, apterades till ångpannehus och reparationsverkstad.

Tillverkningen utgjordes till övervägande del av tidningspapper samt tapet-, omslags- och smörpapper ävensom någon makulatur. Kapaciteten uppgick till 3 a 4 ton per dygn. Störste avnämaren var Grubbens & Co i Stockholm.

Sedan Frövifors genom Sanfrid Berglund lierats med Ohs sulfitfabrik, levererades sulfitmassa i form av balar från det småländska bruket, och tillverkningen kom att omfatta även färgat sulfitpapper. Från Frövi station till Frövifors transporterades balarna med hästar och oxar såsom dragare.

Pappersbrukets grundare och dess driftsledare åren 1892-94 var, som i det föregående omtalats, ingenjör Bäärnhielm. Den på Frövi bruksherrgård sedan 1892 bosatte löjtnant Oscar Fredrik Strokirk synes ha fungerat såsom något slags platschef.

Som den nya anläggningens förste pappersmästare anställdes 1892 Per Arvid Lindman, som stannade i två år för att senare återkomma 1906-09. Han efterträddes 1894-96 av Magnus Åberg, den förste som bebodde »Pappers-mästarvillan». Efter brukets stillestånd kom 1897 den tidigare omtalade ingenjör James Fielding, som blev kvar till 1900.

Arbetsstyrkan, som varierade mellan ett fyrtio- och femtiotal man, omfattade förare, passare, malare, påläggare, skärare, kollrare, packare, rullare, limkokare, ångpanneeldars, reparatörer, diverse utearbetare samt sorteringsflickor, de sistnämnda en åtta-tio stycken. Åtskilliga av dessa arbetare bar namn, som röjer deras härkomst från Frövi järnbruk. En Granbom, som arbetade vid trämassefabriken, har redan nämnts. Ej mindre än tre medlemmar av smedfamiljen Maxe arbetade vid papperssbruket, två som ångpanneeldars och en som skärare. En Daniel Kropp var limkokare.

FRÖVIFORS BRUKS AKTIEBOLAG

1901-28

Kommanditbolaget J. Fenger-Krog i Göteborg, som hösten 1900 förvärvade Frövifors pappersbruk med Frövi trämassefabrik, var en agenturfirma, som exporterade bl. a. pappersmassa. Dess chef, den norskfödde direktören Johan Fenger-Krog var intresserad i åtskilliga pappersbruk: Bäckhamnar i Värmland, Lisefors på Dal, Forssa i Södermanland m. fl. Sin mest betydande insats såsom industriman gjorde han i egenskap av ägare sedan 1899 av Lisefors bruk, som han lät döpa om till Fengersfors.

Innehavet av Fengersfors, Frövifors och Forssa samt ett invid Göteborg startat pergamentsbruk blev måhända alltför många järn i elden för den driftige norrmannen. "Denna röra gick illa", upplyser i varje fall Carl Sahlin i sina indiskreta minnesanteckningar.

Enligt samme sagesman skulle den räddande ängeln ha varit grevinnan Marika Julie Dickson moder till Fenger-Krogs kompanjon i kommanditbolaget, grosshandlaren Walter Dickson. Grevinnan uppges ha satsat i 000 000 kr., varefter Frövifors frånskildes och övergick i hennes ägo.

Att familjen Dickson i varje fall åren 1904-18 var huvudintressent i Frövifors Bruks Aktiebolag, är ett faktum, liksom även att Fenger-Krog 1904 såsom verkställande direktör efterträddes av Walter Dickson. Denne var en helt ung man, född 1879, och han avled redan vid trettio års ålder, 1909. Intill sistnämnda år var brukets huvudkontor förlagt till Göteborg.

Efter Dicksons död utsågs brukets disponent sedan 1904, ingenjör Georg Cedergren, till verkställande direktör, och huvudkontoret flyttades till Frövifors. Cedergren var född 1872 i Vänersborg. Efter studentexamen och studier vid Tekniska högskolan i Stockholm var han anställd 1895-96 vid Laxå och Röfors bruk, 1897- 98 vid Långeds pappers- och trämassefabriker samt 1898-1904 såsom fabriksledare vid Skärblacka Aktiebolags pappers- och trämassefabriker.

Innan han tillträdde platsen vid Frövifors företog han sommaren 1904 såsom statsstipendiat en studieresa till Tyskland, Frankrike, Schweiz, Italien och Österrike. Vid flera tidigare tillfällen hade han därjämte såsom konsulterande ingenjör planlagt och övervakat om- och nybyggnader vid speciellt trämasse- och pappersbruk. Det var alltså en förfaren fackman, som i ett betydelsefullt utvecklingsskede övertog den tekniska ledningen av Frövifors.

Disponent Cedergren bosatte sig på bruksherrgården och blev med tiden vid sidan av sin gärning som industriman en med många uppdrag betrodd kommunalpamp: landstingsman, nämndeman och häradsdomare, ordförande i Näsby kommunalnämnd samt vice ordförande i socknens kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd m.m. Han avled den ro januari 1923 å Örebro lasarett i sviterna av en blindtarmsinflammation.

Cedergren närmaste medarbetare under de första åren var den unge ingenjören Allan Stigman, som 1903 tillsammans med en amerikansk ingenjör Warren (?) kommit till Frövifors för att montera en nyanskaffad pappersmaskin. Han kom att stanna till 1906 såsom fabrikschef. Sedermera konsul Stigman blev med tiden ett inom pappersindustrin ej blott i Sverige utan också i våra nordiska grannländer välkänt namn.

Det lokala brukskontoret var intill 1909 av helt blygsam omfattning. I samband med huvudkontorets överflyttning från Göteborg till Frövifors 1909 anställdes som kontorschef Fritz Almfelt.

Tack vare de rikt flödande Dicksonska pengarna undergick anläggningarna vid Frövifors en successiv utbyggnad och upprustning, som under loppet av ett årtionde resulterade i ett industriföretag av helt annan kapacitet än 1890-talets pappersbruk och trämassefabrik. De viktigaste etapperna i denna utveckling var följande:

1900-01 järnvägsförbindelse mellan bruket och Frövi station;

1902-03 uppförande av sulfatfabriken samt ombyggnad av pappersbruket;

1904 förvärv av fabriksområdet och vattenrätt;

1905-06 ombyggnad av vattenverken, uppförande av reparationsverkstaden, utvidgning av sulfatfabriken och pappersbruket;

1907 och 1911 ytterligare utvidgning av pappersbruket;

1912 förvärv av ca 8 000 ha skogsareal, de s. k. Hammarbacksskogarna.

Till de industriella anläggningarna får vi tillfälle att återkomma i senare avsnitt av detta kapitel, till brukets skogsdomäner i ett följande kapitel. Beträffande övriga ovan berörda förhållanden må här lämnas några kortfattade upplysningar.

Den normalspåriga bibanan från Frövi station via trämassefabriken vid Nedre fallet och över Fröviån till fabrikskomplexet vid Övre fallet påbörjades 1900 och blev klar för trafik hösten 1901. Signaturen "Waldmann" , som i Bergslagernas Tidnings illustrerade bilaga "Järnbäraland" för år 1905 skrev en utmärkt välorienterad och vederhäftig skildring av ett besök vid Frövifors, trafikerade nyssnämnda år den lilla banan:

Vi börja då vid Frövi station. Där står ett helt tågsätt med pappersved lastade järnvägsvagnar, ankomna från skilda delar af Vestmanland och Nerike, och framför "sättet" bolagets "lok" Frövifors. Några kupéer finnas icke på denna järnväg, utan vi stiga upp på loket. till den knarrige föraren och så bär det af mot fabrikerna. Om några få minuter äro vi framme vid trämassefabriken.

Att brukets byggnader och övriga anläggningar var belägna på ofri grund samt att Hinsebergs ägare hade förmånsrätt till Övre fallets vattenkraft, innebar givetvis en avsevärd olägenhet, som det nya bolaget med all makt sökte få undanröjd.

Efter långvariga, segslitna förhandlingar träffades slutligen en nöjaktig uppgörelse: den 12 oktober 1904 sålde Aug. Tersmeden för 362 000 kr. bruksområdet inklusive de båda vattenfallen samt herrgården med närmaste omgivning till Frövifors Bruks Aktiebolag. Köpet avslöts i Stockholm mellan borgmästaren Victor Schneider och kamrer Claes Bergman å Tersmedens vägnar samt bankdirektör Charles Bergström å bolagets. En punkt i köpekontraktet bekräftade, att förlikning ingåtts i den process, som säljaren anhängiggjort mot köparen och som en gång förevarit vid Lindes tingslags häradsrätt; processen gällde en tvist angående järnvägen.

Det försålda, på ömse sidor om Fröviån belägna området omfattade 73,82 ha land samt 18,87 ha vattenareal, som avsöndrades från de under Hinseberg lydande hemmanen Frövi nr 1 och 2.

Den värsta förargelseklippan, den gamla Frövi kvarn, revs därefter omedelbart, och fördämningen vid Övre fallet ombyggdes. I samband härmed ökades fallhöjden med 1 m till 6,5 m och i den för denna fallhöjd avsedda turbinsumpen installerades två Francisturbiner á 250 hkr. Medan detta arbete pågick, försiggick en partiell ombyggnad av såväl pappersbruket som sulfatfabriken. Våren 1905 kunde driften återupptagas i full omfattning.

Vi övergår så till kortfattade översikter av de olika anläggningarnas utveckling under det tidsavsnitt, som detta kapitel omspänner.

Trämassefabriken.

Frövi trämassefabrik eller Frövifors pappersbruks sliperi, som anläggningen vanligen kallades under senare delen av sin tillvaro, utökades 1900 med ytterligare ett slipverk. Samtidigt försågs sliperiet med tre baskokare för framställning av brun slipmassa samt en ångpanna, för vilken en särskild byggnad av tegel uppfördes. 1902 installerades en 133 hkr :s elgenerator, som lämnade kraft till pappersbruket. På bekostnad av två av slipstolarna utökades den elektriska anläggningen 1905 med ytterligare en generator á 156 hkr. Härigenom blev sliperiets drift helt beroende av vattentillgången och måste inskränkas vid minskade vattenflöden.

I 1905 års "järnbäraland" återfinnes bl. a. följande skildring av fabriken:

Här äro stora förlag av pappersved upplagda; nästan så långt man kan se inom den skogkransade slätten ser man endast pappersved. Den pappers- eller massaved, som skall förbrukass vid sliperiet, införes först till kaperiet, där den kapas i 1½ fots längder, kubbarne barkas på en därför inrättad maskin, uppfordras medelst paternosterverk till en öfver kokarne anbragt behållare, hvarifrån de genom en öppning i kokames öfre ände nedsläppas i dessa och kokas i några timmar, hvarunder de få en kastanjebrun färg.

Från kokarne gå de till slipstolarne med sin själfreglerande mekanism, där de slipas från sidan till en kortullig massa, som jämte vatten rinner genom ledningar till de s. k. afvattningsmaskinema, på hvilka massan urpressas en stor del vatten och upprullas i tjocka skifvor. Efter ytterligare vattenförminskning i en hydraulisk press är massan färdig att lastas å järnvägsvagnar och fraktas till pappersbruket.

Allteftersom anläggningarna vid Övre fallet växte i omfång och kapacitet, avtog träsliperiets betydelse, och 1916 befanns tiden mogen att nedlägga fabriken. Såväl byggnader som maskiner var vid det laget tämligen uttjänta. En av baskokarna såldes senare till Rällså pappfabrik och ångpannan till Rockhamnars bruk. Ångpannehuset apterades till lokomotivstall. Övriga byggnader revs, och 1926 skrotades det då ännu kvarvarande maskineriet. På platsen för sliperiet uppfördes en cirkelsåg för emballage och husbehovsvirke.

Pappersbruket.

Innan 1892 års verkbyggnad efter tio år tjänat ut, utökades den i densamma inrymda pappersmaskinen med sju torkcylindrar. Även holländeriet utbyggdes för den större produktionen.

1903 års fabrikskomplex omfattade två längor, av vilka den östra, belägen på den gamla verkbyggnadens plats, inrymde det egentliga pappersbruket och den västra sulfatfabriken. På östra stranden av Fröviån, snett emot pappersbruket, uppfördes 1905 ett tvåvånings tegelhus, inrymmande reparationsverkstad, smedja med metallgjuteri, plåtslageri och snickarverkstad.

Den 125 m långa, av tegel med mellanbottnar av betong uppförda tvåvåningsbyggnad, vari pappersbruket var inrymt, beskrevs 1905 av "Waldmann":

Nedre våningen, delad i 3:ne afdelningar, är den egentliga maskinsalen med plats för 5 ångmaskiner, däraf en compoundmaskin á 250 hkr och 3 högtrycksmaskiner á respektive 200, 60 och 50 hästkrafter, transmissionshus, elektrisk motor, linledningar, lut- och massacisterner, massabehållare och pumpar samt 2 pappersmaskiner, af hvilka den år 1903 insatta stora maskinen är en amerikansk snabblöpare från The Bagley & Sevall C:o, Watertown, Newyork. Denna maskin är 2¹/₂ meter bred och har 26 cylindrar under plåthuf.

De båda pappersmaskinerna, stående i bredd, upptaga jämte rullmaskiner södra delen af bottenvåningen i hela dess längd eller nära 60 meter. Öfver den stora maskinen löper en travers (= lyftkran) för 5 000 kg. Den äldre pappersmaskinen är 2 meter bred och har 13 cylindrar.

I öfre våningen är sorterings- och packsalen belägen i södra ändan och holländeriet i den norra.

I packsalen finnas 3 st. skärmaskiner, däraf 2 st. för 16 rullar hvardera och en för 10 rullar, 2 st. pressar eller packningsmaskiner samt en travers för 2 000 kg.

I holländeriet äro 10 st. stora holländare i verksamhet af Bendy & Jacksons, Manchester, kända tillverkning.

Ytterligare 2 holländare äro under uppsättning. Af dessa är den ene försedd med stenvals (basaltlava).

Längst bort i salens norra ände står dessutom en s. k. våtmaskin för vattnets pressande ur natroncellulosan, men som nu står obegagnad sedan denna art af cellulosakokning fått lämna rum för enbart kraftkok.

I sin helhet är detta en ovanligt ljus och ståtlig sal, i 2:ne skepp och med järnkonstruktioner i taket af ej mindre än 125 meters längd och 20 meters bredd.

Kraften ur det cirka 5 mtr höga fallet, som dock kan och troligen kommer att höjas betydligt, uttages medelst 5 st. turbiner, däraf 2 St. á 250, en á 60, 40 och 20 hästkrafter hvardera. De 2 största turbinerna äro kopplade direkt på hufvudaxeln liksom ock 125 af från sliperi öfverförda hästkrafter för dragande af holländeriet, kollergångar, huggmaskiner och vedrenseriet.

Öfriga 3 turbiner användas dels för den elektriska belysningen i fabrikslokalerna, verkstaden, tjänstemännens bostäder och å bangården, dels för sodahuset och diverse arbetsmaskiner. Från sliperiet uttagas dessutom 35 hästkrafter för drift af skärmaskiner, pressar och rullstolar samt 12 hkr för reparationsverkstaden.

Angående den i "Waldmanns" skildring omtalade amerikanska pappersmaskinen meddelar överingenjör Georg Lundgren:

Denna kördes igång på hösten 1903 men visade det sig vara svårt att erhålla beräknad produktion på grund av att hela torkpartiet endast hade en drift. Vid högre gramvikter gick det något så när, men vid tunnare papper kördes tills hela maskinen var full av utskott, varefter maskinen måste stoppas och personalen hjälpa till att få utskottet till holländeriet.

Maskinen byggdes om påföljande år med torkpartiet uppdelat på fyra drifter. Med maskinen levererades tre holländare á 500 kg., men dessa visade sig snart vara olämpliga, varför från England anskaffades 10 st. holländare á 250 kg. Denna maskin, som benämns PM 1, och den äldre PM Il, har sedan varit i oavbruten drift med den ursprungliga utrustningen, frånsett utbyte av ångmaskinen och elektrifiering 1946.

Beträffande den maskinella utvecklingen i övrigt uppger samme initierade och

minnesgode sagesman:

I det magasin, som uppförts i omedelbar närhet av pappersbruket, uppsattes år 1907 en yankeemaskin, PM III, med en arbetsbredd av 225 cm och 305 cm cylinderdiam. Maskinen har senare ej undergått någon förändring. Ångmaskinen har utbytts två gånger, och pappersmaskinen är sedan 1946 elektrifierad.

Från det nedlagda Forssa Pappersbruks AB inköptes 1911 en mångcylindermaskin, som uppställdes parallellt med PM III i en maskinhall över ån, sammanhängande med den föregående. Denna maskin, PM IV, kördes igång som mångcylindermaskin, utökades efter någon tid med dubbelvira för duplexpapper för att efter någon tid avställa för ombyggnad till yankeemaskin med 235 cm arbetsbredd och 305 cm cylinderdiam. De överblivna cylindrarna såldes sedermera.

Såsom av ovanstående uppgifter framgår, arbetade pappersbruket med fyra maskiner, anskaffade resp. 1892, 1903, 1907 och 1911. "Oaktat dessa maskiner tillsammans borde kunna lämna 10 000 ton papper årligen, ha de hittills", skrev E. Bosaeus 1923, "icke nått över 7500 ton. Det är cellulosafabrikens produktionsförmåga, som fått bestämma denna gräns."

Sulfatfabriken.

Den 1902 fullbordade, i den västra, 130 m långa, tvåvånings fabrikslängan inrymda sulfatcellulosafabriken hade en årlig kapacitet av 4 000 ton. Den tillbyggdes och utvidgades 1906 för att fylla det ökade behovet av cellulosa. Vid signaturen Waldmans besök vid Frövifors 1905 tedde sig anläggningen sålunda:

Cellulosafabriken inrymmer vedrenseri, kokhus, kollergångar med 10 par stenar och sodahus. I vedrenseriet finnes huggmaskin för träets sönderdelning, desintegrator, spånsorterare och spånbehållare. I kokhuset inrymmas 5 st. kraftkokare, däraf 3 st. á 30 och 2 st. á 15 kbms rymd hvardera.

I sodahuset finna cisterner för natronlutens förvaring, afdunstningsapparater eller s. k. varpor och 2 st. sodaugnar, hvardera bestående af 2 roterande pannor samt 2:ne smältugnar. Den kokta luten rinner genom afdunstningsapparaterna till brännugnarne, där afdunstning af vatten och förbränning af hartsämnen sker. Ur brännugname framväller den återvunna sodan i smält form liksom järnet ur en masugn. Återvinningen beräknas till 73%. Den återvunna sodan upplöses med tillsättning af kalk, kokas och användes till nya cellulosakok.

För afförande af rök och de vid lutens afdunstning och förbränning uppstående osunda och illaluktande gaser är en nära 70 meter hög skorsten uppförd vid fabrikens vestra sida.

Ångpannehuset inrymmer ej mindre än 6 ångpannor med en sammanlagd eldyta af 760 kv.-meter.

Några af ångpannorna äro försedda med öfverhettare och ekonomizer.

Denna beskrivning (som här återgivits i oförändrat skick, ehuru den för den tekniskt initierade icke är fullt korrekt utan innehåller en del, må vara oväsentliga felaktigheter och missförstånd) må kompletteras med nedanstående uppgifter, vilka välvilligt ställts till förfogande av överingenjör Georg Lundgren:

Utrustningen utgjorde från början huggmaskin med flissåll, 3 st. stående kokare á 32 m³ för manuell utrivning av massan samt 2 kokare á15 m³ med 4 diffusörer, vilka inköptes begagnade från Korndals pappersbruk, nuvarande Papyrus, Mölndal; två roterande sodaugnar med varpor och vardera två smältugnar, fem kalkmixar, 10 kollergångar och två ångpannor, som även skulle tillgodose pappersbrukets behov av ånga.

Den ena roterande sodaugnen var på vanligt sätt infodrad med eldfast material, den andra åter var invändigt försedd med längsgående plåtar, som skulle ösa svartluten genom de heta gaserna från ugnarna och därmed åstadkomma en effektiv indunstning. Ugnen var dessutom välisolerad. Svartluten klibbade emellertid fast vid plåtarna och manteln och det vållade mycket arbete att hålla ugnen ren. Efter många fruktlösa försök att få det hela att funktionera blev isoleringen vid ett tillfälle så överhettad att den antändes och spolierades utan att åstadkomma annan skada.

Ugnen byggdes då om för inmurning. Sodasmältan upptogs i flata gjutjämsformar, som sedan den stelnat lastades i plåtkärra och fraktades till kalkmixama för kausticering. Ett varmt, tungt och obehagligt arbete.

Den färdigkokta massan tvättades på kokaren, uttogs genom en lucka i kokarens underdel och fraktades med kärra till kollergången. Dessa primitiva anordningar utbyttes snart nog mot lösare för sodasmältan och mekanisk transport för massan. Kokningen på de mindre kokarna blev ej tillfredsställande, varför de ändrades för manuell tömning i likhet med de större. Någon silning av massan förekom ej.

För att kunna tillfredsställa pappersbrukets ökade behov av massa utökades sulfatfabriken med ytterligare en kokare av den större typen och en roterande á 15 m³, varvid de avställda diffusörema åter kom till användning, samt, i en nybyggnad, ett sodahusaggregat.

Som ett kuriosum kan nämnas, att de större kokarna var vällda och den roterande helsvetsad, samtliga levererade från Julius Pinsch, Berlin, Tyskland.

I ångcentralen insatta nya ångpannor, som kom att omfatta ej mindre än 6 enheter med tillsammans

800 m² eldyta, vilket möjliggjorde ångproduktion för reservkraft. I rökkanalen monterades varpor för att nyttiggöra ångpannornas avgasvärme.

För sodahuset fanns en 40 m hög skorsten och för ångcentralen en med 65 m höjd, vilken fortfarande användes för såväl ångcentralen som sodahuset.

Med denna utrustning drevs sulfatfabriken för att åter börja reformeras i början av 1920-talet.

Driftsförhållandena för sulfatfabriken, frånsett sodahuset, som hade egen turbin, var synnerligen komplicerade, då huggmaskinen med vagnspel, transportörer och elevatorer, kollergångarna, kokeriets pumpar, massa- och flistransportörer samt den roterande kokaren hade drift ifrån holländeriets huvudaxel med linor, remmar och mellanaxlar.

När en rem hade gått av och skulle påläggas, måste holländeriet stoppas, om förbudet mot påläggande av rem på gående transmission. skulle respekteras. Detta gav anledning till ständiga trätor mellan holländeri- och sulfatfabrikspersonalen och framtvingade särskilt hos dem som arbetade vid huggmaskinen en fenomenal färdighet att hjälpa sig själva genom att trotsa förbudet.

I norra ändan av fabriken var brukskontoret inrymt med lokaler i bägge våningarna.

Kraftstationen.

År 1916 skattade Frövifors ångsåg på västra sidan av Nedre fallet, mitt emot den samtidigt nedlagda trämassefabriken, åt förgängelsen. På dess plats uppfördes 1916-18 en elektrisk kraftstation av tegel och betong, utrustad med tvillingturbiner av Francis-typ med en generatoreffekt av 400 kW. På grund av stilleståndet 1918-20 (jfr nedan) togs kraftstationen i bruk först sistnämnda år. övre fallas turbinsump av trä, tillkommen 1904, ombyggdes 1920 i betong, och sommaren 1922 ersattes den våren samma år förstörda äldre fördämningen vid Nedre fallet av en betongdamm.

Övrig bebyggelse.

Under 1900-talets första fem år växte arbetsstyrkan till ca 200 man, vilka med sina familjer tarvade tak över huvudet. Det gamla brukets tillgång på bostäder förslog ej långt. En omfattande byggnadsverksamhet måste igångsättas.

Bruksherrgårdens huvudbyggnad beboddes i regel av disponenten, under det att flyglarna disponerades av ingenjörer, kontorspersonal, fabriksförmän m. fl.

Den 1894 uppförda "Pappersmästarvillan" har tidigare omtalats. Den togs sedermera i anspråk som marketenteri och kvarstod till 1927.

Under åren 1901-06 tillkom så arbetarebostäderna "Stora kasern", "Röda kasern", en från Kopparberg flyttad gammal gästgivaregård, och "Lugnet", 1908-1910 "Holmen", "Galet vänt" och "Riksbanken" samt 1912 "Ingenjörsbostaden".

I samband mcd markförvärvet 1904 övertog bolaget lägenheterna Karsboda, Tallbacken, Koltorp, Sågstugan, Mjölnarstugan, Hagen, Åtorp, Björklund och Kullen, av vilka de flesta moderniserades och efter hand togs i anspråk såsom arbetarebostäder.

Bostadsbeståndet, som 1900 utgjorde tjugosex lägenheter, fördelade på sexton fastigheter, hade 1912 ökats till fyrtiofem lägenheter, resp. tjugotre fastigheter.

Af alla anordningar vid bruket, skrev "Waldmann" 1905 synes att vederbörande ha blicken öppen för tidens kraf och såväl genom ljusa, luftiga och sunda arbetslokaler, som genom goda och sunda bostäder vill sörja för sina arbetares hälsa och trefnad. Arbetarepersonalen utgör cirka 200 personer. Arbetarebostäderna, som till god del äro nybyggda och tidsenliga, ligga spridda i backsluttningarne dels på 2 sidor om pappersbruket, dels i närheten af trämassefabrikcn. Alla arbetare åtnjuta fri bostad och ved, och hvarje fast anställd dessutom potatisland. Aflöningen är i största möjliga utsträckning baserad på ackord.

Vid bruket finnes sjukkassa, i hvilken hvarje fast anställd arbetare är skyldig att ingå, godtemplarloge samt nyuppförd handelslokal.

Åren 1918-28 inträffade ett sällsamt mellanspel i Frövifors bruks historia.

Det Dicksonska familjebolaget avyttrade sitt aktieinnehav till ett konsortium, vars huvudman var den nye ägaren till Hinseberg, ingenjör Victor Hybinette, köpeskillingen uppges ha utgjort 5 000 000 kr.

Hur det kom sig, att denne världsberömde uppfinnare och mångmiljonär vid ett tillfälligt besök i hemlandet köpte först Hinseberg och senare Frövifors bruk, förmäler inte historien. Kanske var det emigrantens hemlängtan, kanske en nyck av hans sköna och dyrkade maka. Det blev i varje fall den sistnämnda, som med sina barn mera stadigvarande bebodde Hinseberg åren 1914-20, under det att maken alltsomoftast befann sig på andra sidan Atlanten, vanligen i Washington. Det var dit han återvände, lämnande Hinseberg, Frövifors och ett enormt konkursbo åt sina respektive öden.

Frövi 1928

Men bankruttören var av segt dalavirke, hans anseende i USA hade inte lidit något avbräck, och efter några år är han ånyo en av förgrundsgestalterna inom sin bransch.

Så långt fakta. Vi övergår så till legendbildningen, ty om en dylik kan man verkligen tala. Hybinettes gästspel på Hinseberg måtte ha satt folkfantasin i rörelse; minnet av den excentriske svenskamerikanen är ännu efter trettio år ett kärt samtalsämne för dem som har åren inne.

Uppenbart är, att Näsby med omnejd inte upplevt en sådan magnat sedan Magnus Gabriel De la Gardies dagar. Även Jakob Tersmedens namn bör bringas i åtanke. Liksom denne etablerade sig Hybinette som byggherre vid Hinseberg, en högst självrådig byggherre, som inte frågade folk om lov eller råd. Resultatet vart inte just lyckat.

Det är kanske mest dessa hortikulturella utsvävningar och det slöseri de innebar, som gjort ett outplånligt intryck på de sparsamma Näsbyborna. När frun bodde där och herrn väntades hem, berättas det, då kom det vagnslaster med de sällsyntaste och dyrbaraste blommor, så att hela huset förvandlades till ett doftande orangeri.

Dråplig är historien om hur Hybinette satte ett par tre hundra tunnland åker under vatten för att efter föredömet av Nilens översvämningar åstadkomma en mirakulös gröda. Några konsternerade gamla bönder från Lundby och Lia rodde ut på den nya sjön: de kunde icke stå på land och se eländet, ut måste de och ro på de forna åkrarna.

Några dagar senare, när de starka pumparna gjort sitt verk och gärdena åter låg över vattnet, gick jag än en gång över till min iderike granne. Tillsammans tittade vi på förödelsens styggelse: den var icke vacker; nästan all gröda var död.Godsherren var icke riktigt belåten med sitt verk."Den gången gick det inte", sade han, »men det kostade ju inte så mycket heller; det var ju bara ett par tre hundra tunnland."

Och sedan var det icke mer om den saken.

Att Hybinette trots sin excentricitet var en märklig man, vill dock ingen bestrida. I "Teknisk Tidskrift" 1937 tecknades hans minnesruna av ingenjörerna Egon Nordström och Paul Palen, som bl.a. skriver:

För vännerna, och sådana ägde han många, var han alltid den store optimisten, som sällan lät sig nedslås av motgångar och bekymmer, som han tyvärr ej undgick att möta. Då var det stundom att bokstavligen spotta i nävarna och ta nya tag. Hans djupa sinne för humor stod honom ofta bi, och då han på sitt ännu på gamla da'r oförfalskade dalmål berättade om sina bekymmer, lyste alltid en trosviss förtröstan på framtiden igenom.

Även beträffande Hybinettes relationer till Frövifors är man i viss utsträckning hänvisad till de lokala legendernas, att ej säga skvallrets, osäkra vittnesbörd.

Sålunda berättas det, att fru Hybinette ansåg den å Torps mark mitt emot Hinseberg belägna Frövi ångsåg vanprydande, den störde den vackra utsikten, och man borde inte ha "industri" så nära inpå knutarna. Hon förmådde sin man att inköpa sågen i akt och mening att bortflytta densamma. Men ej nog därmed!

Den sensibla frun led illa av sulfatodören från Frövifors, som alla de exotiska blomstrens dofter ej förmådde trolla bort. Alltså övertalade hon sin man att köpa och nedlägga pappersbruket.

Dessa sällsamma historier motsäges i varje fall ej av fakta: den 1918 inköpta Frövi ångsåg flyttades till Hammarbacken, dock först 1926, och 1918 inställdes driften vid det av Hybinette förvärvade Frövifors pappersbruk.

Man har emellertid svårt att tro, att en garvad industri- och affirsman, hur svag han än må vara för sin fru, satsar fem miljoner enbart för att avlägsna ett illaluktande objekt!
Vidare var driftsinställelsen vid Frövifors ett faktum, redan innan Hybinette inköpte bruket. Anledningen var en lönekonflikt, som utlöst strejk.

De flesta strejkande bereddes omedelbert arbete vid Hinseberg, och därmed inträffade det egendomliga förhållandet, att bruksägarens strejkande arbetare hade arbete vid hans gods till mångdubbelt högre lön än vad som utgjorde deras anspråk vid brukets. Sedan strejken bilagts, återupptogs arbetet vid Frövifors, men blott för några veckor. Mot slutet av året, alltså 1918, avskedades samtliga anställda, fabrikerna slogs igen, och deras maskinella utrustning begynte realiseras.

Det var tydligen allvar med Hybinettes planer att inställa papperstillverkningen. Han umgicks med andra, tvivelsutan större planer. Han "sökte få annan användning för Frövifors skogar och vattenkraft", antyder Bosaeus i "Molæ Chartariæ Suecanæ".

I ett föregående kapitel har omtalats, hur det ett halvsekel tidigare lekte Theodor Tersmeden i hågen att göra Frövi till ett mellansvenskt centrum för järnförädlingsindustri. Måhända var Hybinette inne på likartade tankegångar, ehuru det inte gällde järn utan andra metaller, med vilka han var mera förtrogen. Av hans uttalanden att döma, i den mån man nu vågar lita på ortstraditionens referat av dessa, lär en elektrifiering i stor stil av Frövifors ha ingått som en första etapp i realiserandet av hans i övrigt okända planer.

Pappersbrukets och sulfatfabrikens stillestånd varande under hela år 1919 samt de första månaderna 1920. Åtskilliga maskiner försåldes, större delen av arbetsstyrkan flyttade från orten och sökte sig bärgning på annat håll.

Våren 1920 skrinlade Hybinette sina stolta planer och satte ånyo i gång Frövifors. Men det var nu inte gjort i en handvändning. Nya maskiner måste anskaffas och de befintliga iståndsättas. Kompletteringen av arbetskraften slog över förväntan väl ut, ty de allra flesta av de halvtannat år tidigare avskedade arbetarna återvände till bruket. På eftersommaren kunde fabrikerna återupptaga driften.

Men då var Victor Hybinettes dagar som bruksägare räknade. Innan året gått till ända befann han sig på andra sidan Atlanten.

Som konkursboets största fordringsägare övertog Aktiebolaget Nordiska Handelsbanken (den ovan omtalade Göteborgs Handelsbank hade, då den 1919 sammanslogs med Industribanken, antagit detta namn; 1925 blev namnet ånyo Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank) Frövifors bruk.

Det var mitt i efterkrigstidens konjunkturkris, och brukets situation var ytterst bekymmersam. Under större delen av år 1921 låg arbetet nere, och först mot årets slut kom verksamheten i gång igen, att börja med och ännu för ett par år framåt i en omfattning, som alls ej motsvarade anläggningarnas kapacitet.

Det blev disponent Cedergren uppgift att klara denna kris, och denna hans sista insats som bruksledare fördes lyckligt i hamn. Efter Cedergrens död 1923 anställdes såsom disponent brukskontorets kamrer sedan tio år tillbaka, Gustaf Schröder. Han kom även i fortsättningen att ägna sig åt pappersbranschen: åren 1931, då han avflyttade från Frövifors, till 1944 hos Aktiebolaget Papyrus i Mölndal och därefter hos föreningen Scanpapp i Stockholm.

Under åren 1920-28 genomfördes bl. a. omläggning av massatvättningen, installerande av nya ångpannor samt holländeriets utrustning med jordankvarnar. För massatvättningen anskaffades fem öppna cisterner. Huggmaskineriet och "lilla kokeriet" dvs. den roterande kokaren, försågs med elmotorer; 1927 installerades i "lilla kokeriet" ytterligare en roterande kokare.

1925 erhölls anslutning till Vattenfallsstyrelsens elektriska kraftnät genom en 40 kV-ledning. Detta medförde en ökad elektrifiering, som avlastade turbindriften.

Som tidigare nämnts uppfördes sommaren 1922 betongdammen vid Nedre fallet. Den gamla fördämningen hade dessförinnan under dramatiska omständigheter gått all världens väg. Härom berättar överingenjör Georg Lundgren:

Dammen vid Nedre fallet hade för länge sedan uppförts av timrade kistor, fyllda med sten, och mellan dessa flodutskov, skibord och vattenränna till sliperiets turbinsump. I början av maj 1922 var tre arbetare sysselsatta med att taga bort skibordsplank, och när de för ett ögonblick lämnade dammen för att se efter om en planka fastnat eller medförts av vatten, brast hela den 5 m djupa och 25m långa dämningen. Vattenmassorna med luckor, timmerkistor och sten raserade även landsvägsbron 800 m nedströms kraftstation. Katastrofen medförde även att nedre vattenytan vid Övre fallet sänktes så, att turbinernas sugrör kom att hänga i luften, varför hela anläggningen måste stoppas.

Efter tre veckor, under pågående vårflod, var en provisorisk dämning färdig, så att fabriken kunde köras i gång, och under sommaren uppfördes den nuvarande dammen i betong.

Bolagets aktiekapital, som 1928 uppgick till 1 000 000:- kr., har sedan dess fyrfaldigats i tre etapper: 1938 genom gratisemission à 500 000: — och nyemission till pari à 500 000: — kr.; 1940 genom gratisemission à kr. 500 000: — och slutligen 1947 genom gratisemission à kr. 1 500 000: —. Aktiekapitalet utgjorde alltså 1950 kr. 4 000 000:-

Själva fabriksbyggnaderna har inte undergått några mera genomgripande förändringar, men den maskinella utrustningen har successivt moderniserats. Sålunda ombyggdes 1932 PM II till s.k. kombinerad maskin, och 1939 försågs PM IV med en ny, större cylinder. Fullständig elektrifiering av maskindriften verkställdes 1946. Pappersbrukets aktuella innehav av arbetsmaskiner består av två yankeemaskincr à 92" (dvs. 234 cm:s arbetsbredd), resp. 94" (239 cm), en fourdriniermaskin à 100" (254 cm) och en kombinerad maskin à 83" (211 cm).

Ett fyravånings pappersmagasin uppfördes 1929 i hinderfri anslutning till sortersalen. Denna träbyggnad eldhärjades i juli 1947 och har sedan ersatts av ett femvånings magasin av tegel med betongbjälklag.

Pappersbrukets lokaler uppvärmes med den från maskinerna avgående vattenångan. Det första värmeåtervinningsaggregatet installerades 1925, och 1950 togs ett kompletterande aggregat i bruk.

Om pappersbruket alltså har visat sig kapabelt att i stort sett motsvara de tekniska kraven, så framstod snart nog sulfatfabrikeris kapacitet som otillräcklig för att tillgodose behovet av råvara ej blott för Frövifors utan också för Örebro pappersbruk. Kapacitetsökningen, som projekterades från 13 000 till 30 000 ton, nödvändiggjorde en ombyggnad av fabriken, påbörjad sommaren 1941 och i huvudsak avslutad 1943. Kompletterande arbeten ägde dock rum ännu under de tre närmast följande åren.

Byggnadsarbetet försiggick under pågående drift utan att detta inverkade menligt på produktionen. De ansenliga nybyggnaderna är uppförda av bärande betongkonstruktioner med tegelväggar och tak av siporexplattor.

Följande redogörelse för sulfatfabrikens ombyggnad har lämnats av överingenjör Georg Lundgren: Sommaren 1941 igångsattes arbetet med byggandet av kokeriet, vilket skedde i två etapper. 1 augusti 1942 var kokeriets första etapp jämte huggeriet färdiga. Huggmaskinen, som på grund av lokala förhållanden placerades på andra sidan ån, har förbindelse med kokeriet genom en 165 in lång stålbandstransportör med en höjdskillnad av 30 m mellan ändskivorna.

Huggeriet mottar massaved från såväl järnvägsvagn som bil. Veden lossas med en telfer i en blötlåda, varefter stockarna medelst stocklyftare och kättingtransportör förflyttas direkt i huggstupet. Flisen desintegreras och fortsätter på stålbandet till ett över flisbingarna placerat sorteringssåll. Avfallet fortsätter i stuprör direkt till ångpannan.

Efter demontering av de gamla kokarna med tvättcisterner och annat maskineri påbörjades uppförandet av andra etappen av kokeriet, som kunde tas i drift i maj 1943. Under tiden hade installerats en maskin för upptagning av massa till Örebro för en produktion av ca 100 ton 50-procentig massa per dygn.

Upptagningsmaskinen består av en grovsil och två finsilar, vira, roterande suglåda, sugusk samt två högtryckspressar med mellantork. Massan levereras som 50-procentig i rullar om 60 kg.

Kokeriet i sin helhet består av fyra kokare à 75 m³ för indirekt kokning samt tolv diffusörer 67 m³, vilka på grund av lokalens bredd, 12 m, måste placeras i två rader med kokaren centralt. Genom förskjutning av blåsintaget på diffusörtoppen kunde svängröret ordnas på vanligt sätt. Till vardera diffusörcirkeln finnes centralfälla, värmeväxlare för tvättvattenberedning och terpentinutvinning.

Flisbingarna är av betong om 1 000 m³, och under diffusörema är anbragta fyra massakar med en volym av totalt 1200 m³.

I en bredvid kokcriet befintlig lokal uppsattes en grovsil och två finsilar samt vacuumfilter för massakoncentration till kollergångarna.

En av de roterande kokarna var fortfarande i drift för kokning av från sileriet kommande kvist; tidigare hade kvisten återförts till flisbingama för omkokning. Båda kokarna såldes sedermera; diffusörerna lagrades och lokalen, "lilla kokeriet", togs i bruk för annat ändamål.

I juni 1944 var anordningen för kvistbehandling färdig. Kvisten rivs och mals på en biffarkvarn, och den förtjockade kvistmassan lagras i ett 250 m³ betongkar för att, när karet är fullt, köras fram på upptagningsmaskinen och transporteras till Örebro.

Sodahuset utgjorde nu "flaskhalsen", varför detta nybygge omedelbart sattes i gång, och i augusti 1944 kunde det nya Tomlinsonaggregatet tas i bruk. Samtidigt pågick ombyggnad av indunstningsanläggningen på så sätt, att sedan en ny enhet anskaffats försågs de gamla enheterna med nya pressbottnar för 484 st. 33 mm tuber i st. f. tidigare 250 tuber med 51 mm:s diam.

Mixeriets ombyggnad pågick samtidigt i därför nybyggd lokal, som omfattar kontinuerlig kausticering, system Dorr, och fickor för kalk och natriumsulfat om 300, resp. 100 ton. Tomlinsonaggregatet levererar ånga med 40 atö till en nyinstallerad STAL-ångturbin om 2 400 kW, som med avtappning vid 10 atö förses kokeriet med ånga och mottrycksånga à 2,5 atö för indunstningen och pappersmaskinernas värmebehov.

I ångsystemet ingår även en ångackumulator à 250 m³, för att magasinera och avge ånga vid varierande ångbehov. I direkt anslutning till Tomlinsonaggregatet finnes economiser och luftförvärmare samt filter, som med elektrisk utfällning återvinner den i gaserna medföljande sublimerade sulfaten. För det tillsatsbränsle, som periodiskt användes, finnes en 250 m³ lagringscistern för olja. Genom elfiltret och övriga reformer är sulfatförbrukningen numera en tredjedel mot tidigare.

För närvarande pågår ombyggnad av pannhuset och montering av en LaMontångpanna med 40 atö arbetstryck, som avser att nyttiggöra från huggningen utsorterad kvist och spån samt med tillhjälp av olja ersätta tillfälliga variationer i ångproduktionen från Tomlinsonaggregatet.

Då platsbehovet för lagring av mesa är begränsad, kommer detta i framtiden att framtvinga anläggning för ombränning av mesan, vartill även tagits hänsyn vid projekteringen av det nya mixeriet. Likaså ingår i utvecklingsplanen anläggning av blekeri, för vilket kan beredas lokal i det gamla sodahuset.

Sulfatfabriken är numera fullt rationell och tillgodoser väl de båda anslutna pappersbrukens behov av massa.

Ett nytt sulfatmagasin med höjt spår för bekvämare lossning av järnvägsvagnarna

uppfördes 1937.

Av denna produktion användes f. n. ca 55 % för eget behov, under det att ca 45% förädlas vid Örebro pappersbruk.

Bland övriga anläggningar kan nämnas reparationsverkstaden, vars maskinavdelning och snickarverkstad förstördes genom en eldsvåda 1931; byggnaden iståndsattes omedelbart och försågs med förnyad, välbehövlig uppsättning av arbetsmaskiner. Den tillbyggdes 1947 för erhållande av ökat förrådsutrymme, matsal för verkstadspersonalen, tvätt- och duschrum m.m. Dylika sanitära anläggningar, tvättrum med dusch, tvättstuga m.m., har även inrättats i de nybyggda fabrikslokalerna. En sedan flera år inneliggande ansökan om byggnadstillstånd, avseende personalrum för 60 personer, har ännu 1950 inte beviljats.

Bostadsbeståndet har ytterligare ökats under 1940-talet, bl.a. med två 1948-49 uppförda tjänstemannabostäder. Antalet fastigheter uppgår f.n. (1951) till 33 med 113 lägenheter, varav 15 fastigheter, resp. 64 lägenheter, som är fullt moderna; samtliga lägenheter är försedda med vatten och avlopp. Omfattande borrningar har företagits för att erhålla ett fullgott hushållsvatten, men då vattnet ofta utlöst saltavlagringar, som omöjliggjort dess användning, har åtskilliga av fyndigheterna måst kasseras.

Av de anställda, ca 230 1950, hyr 118 i bolagets fastigheter, 54 är hyresgäster i privata lägenheter och 76 egnahemsägare, av vilka 11 erhållit bostadsbidrag frän bruket.

Sedan 1943 existerar en fristående pensionsstiftelse, benämnd Frövifors Bruks Aktiebolags Pensionsstiftelse, till vilken bolaget nyssnämnda år avsatte 200 000:- samt 1948 och 1949 400 000:- , resp. 343 000:- kr.

För att täcka behovet av energi tillföres anläggningarna kraft från de utbyggda vattenfallen med 900 kW, från installerade mottrycks- och kondenseringturbiner om vardera 2 400 kW samt från Statens vattenfallsverk. Vid full vattenföring är den egna kraftanläggningen tillräcklig för energibehovet, som utgör ca 55 000 kWh per dygn.

För ett bättre utnyttjande av vattenkraften har sedan 1941 tillämpats en tillfällig reglering av sjön Råsvalen samt Stora och Lilla Lindesjöarna. Dämningshöjd och tappningsplan fastställdes definitivt 1946 av vattendomstolen. Regleringen handhas av "Mellersta Arbogaåns regleringsförening", vari mellanliggande verksägare från Lindesberg till Arboga är intressenter.

Under det senaste årtiondet har bolaget ägnat stor uppmärksamhet åt vattenföroreningsproblemet och nedlagt stora kostnader för att lösa detta på ett tillfredsställande sätt. Sålunda har företagits en ytterst noggrann utredning angående såväl de kvantiteter industriellt avloppsvatten, som tillföres sjön Vådligen, som arten av detta vatten.

Vidare har inköpts och iordningställts ett område för ett nytt mesaupplag, anskaffats nytt återvinningsfilter för fiber, denna nya typ har utprovats vid bruket, samt s.k. avluftningstorn för kokerikondensat, varigenom antalet giftenheter i vattnet kunnat nedbringas avsevärt och vattnet befriats från den mest kännbara lukten från svavelföroreningarna. Härutöver har kontrollanordningar och diverse omläggningar av rörsystem m.fl. förebyggande åtgärder vidtagits, vilket skett i samförstånd med fisketillsyningsmyndigheten i Drottningholm.

Trots dessa bolagets bemödanden att med de medel, vilka på teknikens nuvarande stadium står till buds, förebygga vattenförorening, har dock Väringens fiskevårdsförening framställt krav på skadestånd med anledning av påstådd försämring av fisket i sjön.

Den utveckling, för vilken redogjorts på föregående sidor, har alltså kännetecknats av en initiativkraft, som avsatt betydelsefulla resultat. Givetvis har företaget dock icke förmått undgå även menliga känningar av konjunkturväxlingarna. Den nya bolagsledningens start var icke helt lovande, ty på grund av allmän lockout inom pappersindustrin måste driften inställas 5 mars - 9 april 1928.

Det tidiga 30-talets depression återverkade 1932-34, då driften ej kunde upprätthållas i full omfattning på grund av orderbrist; detsamma var förhållandet 1938. Det andra världskrigets utbrott medförde under tiden maj-september 1940 driftsinskränkning på grund av exportspärren.

Tack vare den svenska pappersindustrins s.k. Globalavtal med Tyskland kunde därefter produktionen drivas i full utsträckning åtminstone en tid framåt. De därpå följande krigsårens driftsinskränkningar framgår av nedanstående tablå, som anger tillverkningens procentuella proportion till kapaciteten: