På denna plats, i Mölndal, låg en gång Götafors handpappersbruk.

Natroncellulosa

Det ganska obetydliga Götafors handpappersbruk i kvarnfall nr 23 inköptes den siste januari 1857 av intressenterna i ett nybildat bolag, Mölndals Spinneri AB, för 36 000 rdr rmt. Omedelbart uppfördes en ståtlig tegelbyggnad i tre våningar invid Götaforsliden strax ovanför Forsebron. Avsikten att åstadkomma något verkligt storslaget i Mölndal framgår även av det förhållandet, att byggnaden avbildades på de hos Meyer och Kösters Lithografiska AB i Göteborg tryckta aktiebreven lydande på 2 000 rdr rmt.

Det stort anlagda projektet kom av sig vid starten framförallt beroende på den svåra ekonomiska krisen under åren 1857-1858. Anläggningarna jämte kvarnfall nr 22 såldes exekutivt den 9 juli 1861 för 80 000 rdr rmt till ett antal personer, som bildat ett bolag fördelat på 30 lotter. I många år stod byggnaderna därefter oanvända.

I ett brev (29/5 1870) från snickarmästare Anders Andersson Ahlin i Mölndal finnes följande passus:

”Herr Francke har köpt Göthafors för 45 000 rdr. Där är fullt med arbetare för att iståndsätta det. Där skall bliva valsar och holländare, för att mala massa på. Det var riktigt roligt att det blev sålt, för det har varit en skamfläck för Mölndal, med alla sina utslagna fönsterrutor ...”

Återigen hade Rosendahlsverken utvidgat sina domäner, och ny fabrikation togs upp. Det gamla spinneriet och en parallellt med detta på andra sidan av Götaforsliden belägen tegelstensbyggnad omändrades till halmkokeri samt för malning av massa. Drivkraften erhölls dels från de till ett 20,6 fot högt fall sammanslagna fallen nr 22 och 23, som drev ett bröstfallshjul av järn, 26 fot i diameter med en effekt av 60 hk, dels från ett 21,6 fots fall mitt över strömmen, där två turbiner var igång. Med en 300 fot lång järntrådslina överfördes 110 hk från dessa turbiner till fabriken.

Här startades nu också framställning av pappersmassa av gran enligt natronmetoden efter Sinclairs system. Troligen kom fabrikation igång 1871.

Om denna har verkmästare Schoultz berättat att stående kokare användas. De hade en yttre mantel med ca 1,5 m diameter och innanför denna på ca 50 mm avstånd en inre mantel, tätt perforerad med 3 mm hål samt försedd med silbotten. Denna kokare var uppställd på ett podium av tegel samt helt inmurad på så sätt att runt omkring kokaren var i spiral murad en rökkanal. Denna kanal började i nedre ändan i en eldstad, i vilken eldades på vanlig rost. Övre delen var utbildad till skorsten.

Den alstrade värmen och gaserna i spiralform fick direkt bestryka hela kokarytan för att sedan gå ut i skorstenen. Ett cirkulationssystem av luten var ordnat. Ungefär mitt på kokarcylindern (kokarformen var cylindrisk med något konisk övre hals) var insatt ett pumpsystem av metall med sugrör, som gick igenom yttre manteln, sög luten ur kokaren och kastade in den i kokarens nedre del. Pumpen igångsattes vid 50 skålpunds tryck och efter 4 timmar hade ca 180 skålpunds tryck uppnåtts. Då avställdes kokaren och efter ytterligare 2 timmar var koket färdigt och avblåst.

I våningen över kokaren var för tvättning av koken uppsatt en vattenförvärmare, som uppvärmdes genom att gasen och luten från resp. kokare indirekt leddes genom denna. Varmvattentvättningen visade sig vara nödvändig för att möjliggöra blekning, för om kallvatten användes ”brändes sodaluten fast på massafibrerna”.

Inte heller här fanns någon som helst återvinning av sodaluten, utan denna fick flyta ut i strömmen och åstadkom skada för det på den tiden rätt livliga fisket i Mölndalsån.

Sedan varmvattentvättning verkställts, igångsattes ca 3 timmars livlig kallvattentvättning i kokaren, varefter koket tömdes ned i trälådor och forslades till tvättholländarna för vidare befordran till blekhuset vid Korndal.

Senare utbyttes dessa kokare mot roterande sfäriska kokare, som inköptes från England. De arbetade enklare och med direkt ångkokning under 6 à 8 timmar.

I Götafors fanns vidare en avdelning för kokning och tvättning av lump. Alla möjliga slags lumpsorter användes såväl tjärade hamptåg som allt möjligt linne- och bomullstyg etc. En typ av tvättholländare fanns också inrättad, dock inte konstruerad med roterande tumlare, utan massan kastades mot en vertikal, perforerad, silduksklädd vägg och vattnet rann ut i holländarens mellanvägg.

I samband med framställning av natronmassa gjordes även försök med och tillverkades espartomassa. I en roterande kokare fylldes

ca 1000 kg espartogräs och tillsattes ca 15-procentig kaustik soda, vilket kokades under 60 skålpunds tryck i ca 6 timmar. Först fick kokaren rotera en halv timme i ett sträck, sedan stoppades den och vändes sedan tre gånger i timmen, utom under den sista timmen, då den vändes sex gånger. Massan blev bra och blektes lätt. Denna natroncellulosa framställdes under 1870-talet.