50 år med cellulosaindustrien
Av tekn. Dr Gunnar Sundblad, Stockholm
Föredrag vid Svenska Pappers- och Cellulosaingenörsföreningens 50-årsjubileum i Stockholms Konserthus den 24 april 1958.
Det är med stor tvekan jag lovat vår ordförande att här säga några ord om ämnet "50 år med cellulosaindustrien". Framför allt är jag rädd, att den självbiografi han velat ha, knappast kan intressera och så är det ju inte heller så lätt att tränga ihop och sovra ett helt livs material på 45 minuter. Jag vill från början understryka, att jag inte på något sätt vill överdriva egna insatser och förtjänster.
Jag har haft förmånen att få arbeta inom en industri, som när jag började, inte var stort mer än 25 år gammal och som då saknade utbildade tekniker i hög grad samtidigt som den öppnade de största möjligheter. Jag vill i detta sammanhang göra en honnör för de pionjärer, som infört och utvecklat cellulosaindustrien i vårt land under dess första årtionden.
Jag har växt upp i skogsindustrien. - Min far var chef för Skutskärsverken och vid Skurskär byggdes 1894 en sulfatfabrik om 6 000 ton för att tillgodogöra sågavfallet - i det fallet den första i sitt slag vårt land. I den fabriken och i den sulfitfabrik, som i anslutning därtill byggdes vid sekelskiftet, har jag vandrat och så småningom praktiserat under barndom och skoltid och det var givetvis det förhållandet och ett levande intresse för kemien samt goda lärare i realämnena, som tidigt bestämde mig för cellulosaindustrien.
Jag tog studenten i Uppsala 1906 och var då relativt ung - 17 år. Chefsingenjör vid Skutskär var vid den tiden Sixten Sandberg, som redan 1904 vid 24 års ålder tillträtt sin befattning. Sandberg var en förnämlig ingenjör. Han kom till Skurskär 1903 för att studera biproduktfrågor - terpentin och flytande harts. Han byggde där det första verkliga fabrikslaboratoriet inom vår industri med en anställd kemist. Han löste biproduktfrågorna, byggde terpentin- och hartsfabriker och i samarbete med F. L. Smidth i Köpenhamn konstruerade och installerade han den första mesaombränningsugnen i världen år 1904. Den eldades med generatorgas och drevs med gott resultat till världskriget 1914, då de höga kolpriserna satte stopp för fortsatt drift. Sandberg var verksam på alla områden - han var en uppfinnare och konstruktör av Guds nåde och en av alla uppskattad arbetsledare och vän. Han var efter Peter Klason vår förenings första Ekmansmedaljör och jag skulle kunna ägna hela mitt kåseri åt hans insatser.
Jag har nämnt detta för att Sixten Sandberg kommit att få ett mycket stort inflytande på min egen utveckling. I samråd med honom och min far beslöt jag att ta ett praktikår mellan studentexamen och KTH. Sixten hade då endast en laboratoriekemist och en ritare till hjälp vid skötseln av två stora fabriker. Jag anställdes som ett slags assistent med 75 kronor månaden och fick bli en verklig kastkäpp. Jag fick hjälpa till efter förmåga överallt, föra statistik, kontrollera nya maskiner, sköta biprodukter och kalkugn, tjänstgöra som tolk för utländska montörer m. m. Allt detta ledde till en vänskap mellan Sixten Sandberg och mig, som varade livet ut.
När jag på hösten 1907 övergick till KTH, bildade Sixten och jag samt ingenjör Arthur Ekström i Stockholm ett konsortium, Återvinningskonsortiet, med uppgift att bygga terpentin- och hartsfabriker samt mesaugnar inom sulfatindustrien. Jag var verkställande ledamot - ritade fabriker, beställde maskiner och apparater, monterade dem och satte igång fabrikationen. Bl. a. byggde vi exempelvis terpentin- och hartsfabriker och även en roterande kalkugn vid Deje, där jag fann en ny och varaktig vän i Emrick Hellström. Jag ritade på nätterna och tog ibland ledigt från Teknis för att resa ut till fabrikerna. Konsortiets vinster delades samvetsgrant i tre delar och min andel möjliggjorde för mig att självständigt finansiera mina studier.
År 1907 flyttade mina föräldrar till Wifstavarf, där min far blev VD och där hans första åtgärd blev att uppföra en sulfatfabrik, som konstruerades och byggdes av min kusin K. V. Sundblad. Jag deltog med livligt intresse i detta arbete. Sommaren 1908 fick jag rita och installera nära nog alla rörledningar i smidda rör i den fabriken, fick leda flera gäng av rörarbetare och dessemellan dra in rören på ritningarna. Samtidigt byggde vi här terpentin- och hartsfabriker och även en roterande kalkugn i specialkonstruktion, som dock blev ganska kortlivad. I november 1908 sattes fabriken igång och jag tog ett par veckors ledighet från Teknis för att få vara med om så lärorik händelse.
På Teknis hade jag förmånen att få Peter Klason till huvudlärare. Han var en otroligt inspirerande vetenskapsman och ägnade sig personligen åt varje elev. Han omspände faktiskt hela den dåtida kemiska teknologien, men var nog särskilt intresserad av cellulosaindustrien. Hans teorier om ved och lignin, om koniferylalkohol och vanilj stå sig i stor utsträckning ännu idag efter 50 år. Vi hade ju även för övrigt framstående lärare - Palmér , Kullgren, Kobb, den gamle chefskonstruktören hos Bolinders Erik Anderson m.fl.
Jag praktiserade sommaren 1909 vid Kvarnsvedens pappersbruk, men arbetet avbröts i augusti av storstrejken och jag övergick till massalastning vid wifstavarf.
1910 lämnade jag Teknis som civilingenjör. Under hela min studietid hade jag givetvis haft en intim kontakt med Skutskär och Sixten Sandberg. Där hade utvecklingen gått fram - Sixten hade fått en mycket dugande medhjälpare och vän i ingenjör Henry Rahmer, Under ingenjör Gösta Ekströms ledning hade en sulfitspritfabrik uppförts och laboratoriet utvidgats. Sixten hade länge i samarbete med docenten L. Rinman i Uppsala och professor A. Langlet på Chalmers experimenterat med utfällning av de organiska substanserna ur varm svartlut med kolsyra och försöken hade tett sig så lovande, att man beslutat uppföra en försöksanläggning. Jag erbjöds nu anställning vid Skutskär för att ta hand om dessa försök med den då avsevärda lönen av 2500 kronor per år och också min första ingenjörsbefattning.
Det vore lockande att här närmare beskriva de mycket omfattande försök med Rinmanmetoden, som utfördes vid Skutskär åren 1910-12. Vi prövade oss fram på olika vägar. Vi fick ofta lägga om våra idéer, men det hela resulterade i en utarbetad metod för sodaåtervinning med samtidig utvinning av lignin samt avsevärda mängder aceton, högre ketoner och oljor. Tyvärr medger tiden ej detta. Försöken nedlades 1912, då man befarade att avsättningen av så stora mängder av dessa produkter ej skulle nås till vinstgivande priser.
Under tiden hade jag avancerat till driftsingenjör vid sulfatfabriken, där jag bl. a. hade glädjen samarbeta med den gamle verkmästaren Gehrke, till ursprunget tysk, som hade varit med, när sulfatmetoden infördes av ingenjör Dahl i Stralsund. Han hade varit i Norge för att sätta igång sulfatfabriker och kom därifrån till Skutskär, där han stannade livet ut.
Jag kom här att syssla med värmetekniska beräkningar för lutåtervinning, som visade att man, om svartluten kunde koncentreras i avdunstningsapparater med flerkroppssystem och om varporna bakom rorerugnarna utbyttes mot ångpannor, borde kunna vinna upp till 5 ton ånga per ton massa och därmed åstadkomma en helt annan ekonomi i återvinningsprocessen. Försöken fullföljdes - vi flyttade en gammal ångpanna - och resultatet bekräftade våra kalkyler. Givetvis återstod många svårigheter, framför allt en pannkonstruktion, som medgav sotning, tätning mellan ugnar och kanaler och mycket annat. Vi hade dock klart för oss, att detta var ett definitivt steg till något nytt i sodaåtervinningen och vi arbetade med stort intresse vidare härpå. - Skumningen våra gamla vacuumindunstare vållade svårigheter och lutförluster. I litteratur på området hade jag funnit de moderna s. k. Kestner-avdunstarna med långa tuber och skumavskiljare, som då introducerades i sockerindustrien. Vi kom i förbindelse med tillverkaren, Sudenburger Maschinenfabrik, Magdeburg, och beställde i samförstånd med Wifstavarf en provapparat, som med mycket gott resultat installerades i sulfatfabriken där. Det var början till det nya avdunstningssystem, som sedan varit ledande inom sulfatindustrien.
På våren 1913 fick jag ett anbud från dåvarande chefen för Baltiska Trävarubolaget, sedermera envoyén Axel Wallenberg, att rita och bygga en sulfatfabrik om 12000 tons årsproduktion vid Karlsborg i Nederkalix. Jag var 24 år och skulle inte ha vågat mig på saken, om jag inte kunnat lita till goda råd och stöd från min vän Sixten. Nå, jag accepterade och anställde ritare. Jag måste här nämna Georg Hellström och Olle Eriksson som sedan följde mig många år vid olika fabriksbyggen - båda utomordentligt erfarna och kunniga. Georg Hellström har ju sedan verkat vid Östrand och Defibrator och är väl känd av många bland oss. När han gjort eller granskat en ritning kunde man lita på allt. Olle Eriksson ritade framför allt träkonstruktioner, renserier och silerier, men hjälpte även till överallt där så behövdes. Korrespondent, inköpschef och allt i allo var Mikal Gehrke, son till den gamle verkmästaren.
Vi hyrde Furuviks pensionat, 1 mil från Skurskär, och jag arbetade där på nätterna och i fabriken på dagarna. Entreprenör för bygget var Gunnar Monsén, en på den tiden välkänd byggmästare, som praktiskt taget hade monopol på cellulosafabriksbyggen, särskilt för bröderna Hanson. Han var en glad garson med mottot "Leve glädjen" och han hade en pålitlig stab av tränade byggnadsarbetare.
På sommaren i 913 kom direktör Zimmerman i Korsnäs till Sandberg och ville att han skulle konsultera för en 24 000 tons sulfatfabrik i anslutning till deras nya sulfitfabrik vid Karskär utanför Gävle. Sandberg var mycket intresserad och ville gärna prova våra idéer, men disponent Ljungberg i Bergslaget sade nej - och så fick jag ta hand om även den fabriken.
1 september 1913 lämnade jag Skutskär och flyttade med sju ritare och hushåll till Holmsunds gård utanför Gävle, som tillhörde Korsnäsbolaget. Kort därefter kunde ritkontoret installeras på Korsnäs nya kontor, som då var halvfärdigt.
I oktober 1913 åtog jag mig att ta hand om ytterligare ett sulfatfabriksbygge för Svanö och Strömsnäs AB i Sprängsviken i Ådalen. Fabrikerna var ju ganska likartat konstruerade - Kalix och Sprängsviken för vardera 12000 ton och Korsnäs för 24 000 ton - med roterande helsvetsade kokare, diffusörer, plansilar och torkmaskiner. För sodaåtervinningen gick vi nya vägar med indunstning i Kestner-apparater från Sudenburg och vertikalrörsångpannor av system Garbe efter sodaugnarna, tillverkade av Düsseldorf-Ratinger Dampfkesselfabrik. Det var det s. k. S.S.-systemet, som så introducerades. Avdunstningen arbetade under mottryck och avloppsångan därifrån utnyttjades för massans torkning - det betydde en väsentligt förbättrad värmeekonomi.
Arbetet gick raskt undan - kokare och ångpannor till Kalix transporterades mitt i vintern 5 mil från Vitvattnets station med 40 hästar.
Den 5 mars fyllde häradshövding Marcus Wallenberg 50 år. Till hans 50-årsdag utgavs en festskrift med uppsatser av ett stort antal vetenskapsmän, tekniker och finansmän. Jag hade fått äran bidraga med en uppsats om Cellulosaindustriens avfallsprodukter. Jag nämner detta för att få citera slutorden däri:
»Den dag då ett centralt laboratorium med statsunderstöd inrättas av de svenska cellulosafabrikanternas sammanslutning, kan bli en epok i industriens utveckling.» Detta har som bekant för mig blivit ett
motto, till vars förverkligande jag sedan haft glädjen få medverka.
Vid nyår 1914 flyttade vi ritkontoret för Kalix och Sprängsviken till Karlsborg. Korsnäskontoret blev kvar i Gävle och jag fick resa mellan anläggningarna var och varannan vecka. Det var en hektisk men rolig tid.
I augusti 1914 kom så krigsutbrottet. Det blev oerhörda svårigheter att få materiel både till fabriksbyggnaderna och ej minst kemikalier till lutstock och igångsättning. Leveranserna försenades också, men i november 1914 kunde vi sätta igång Karlsborgsfabriken. Givetvis fick vi från början en hel del barnsjukdomar och måste bl. a. konstruera om våra smältugnar. Men fabriken gick och erfarenheterna från Kalix blev ju till stor fördel för de andra fabrikerna.
Korsnäsfabriken igångsattes på våren 1915 och fabriken vid Sprängsviken på hösten samma år. Båda fabrikerna arbetade omedelbart med gott resultat, bortsett från ofrånkomliga justeringar här och där. Min gamle vän från Skutskär, Henry Brahmer, hade redan på våren 1914 antagit erbjudandet att bli chefsingenjör vid Sprängsviken (Nensjö) och han var en ovärderlig hjälp både vid bygget och igångsättningen.
I april 1915 erbjöds jag att konstruera och bygga en kombinerad sulfat- och sulfitfabrik vid Iggesund om vardera 12 000 tons kapacitet. Jag hade tidigare under 1914 uppgjort förslag härför och detta förslag accepterades nu av styrelsen. Det var andra tider då.- Ett fabriksförslag, komplett med kostnadsberäkning och skisser, kostade 3000-5000 kronor och en 12000 tons fabrik beräknades i anläggning dra 3 till 3,5 milj. kronor med kajer, transportanordningar och allt, men inte bostäder.
Bygget
vid Iggesund började omedelbart den 1 juni 1915. Under tiden hade Morterud i
Norge infört systemet med stående kokare och tvångscirkulerade lutar. Vi bestämde
oss härför vid Iggesund och ökade kokarvolymen till hela
Bygge och montage gick trots kriget raskt undan. Jag hade ju vana konstruktörer och arbetsledare från de tidigare fabrikerna och naturligtvis goda erfarenheter om ändringar och misstag, som borde undvikas. Även här fick kokare, ångpannor och diffusörer i avsevärd grad transporteras med hästar på vinterföre från Hudiksvall - Iggesund hade inte järnvägsför
bindelse på den tiden - men vi hade ju god erfarenhet från Kalix. En två månaders syndikaliststrejk på våren 1916 slutade med bibehållen timlön om 35 öre, vilken kort efter självmant höjdes till 40 öre. Arbetsdagen var 10 timmar för dagarbetare och 12 timmar vid skiftarbete. Fabrikerna vid Iggesund igångsattes, sulfatfabriken i november 1916 och sulfitfabriken i februari 1917. Hela anläggningen kostade ca 5 milj. kronor. Båda fabrikerna nådde under sitt första driftsår full beräknad produktion.
Världskriget pågick, bristen på mat vållade oroligheter bland arbetarna. Bl. a. hade vi demonstrationer med potatisinventering hos bönderna och hemliga transporter av smör och kött till vårt marketenteri för att överhuvudtaget få arbetskraft.
Jag stannade vid Iggesund som chefsingenjör till hösten 1918 med förbehåll att få fortsätta med byggnadskonsultationer. Under åren 1916-18 gjordes ett flertal fabriksförslag, bl. a. för en större halvstatlig anläggning i Tyskland avsedd för spinnpapper, för Ignaz Spiro i Böhmen, för Kungsgården Marieberg Ådalen m. fl., som inte kom till utförande.
I oktober 1917 fick jag ett telegram från Moskva med erbjudande att konstruera och bygga en 200 000 tons sulfit- och sulfatfabrik i Cotlace. Man önskade omedelbart besök för uppgörelse och anställning av kvalificerade medhjälpare. Undertecknaren representerade en större skogsägarekoncern och uppgav som referens Moscow Bank. Anbudet var lockande och jag föreslog konferens i Stockholm, men någon månad efteråt utbröt ryska revolutionen och det hela rann ut i sanden.
Vi hade redan på Skutskär haft ett stort intresse för Ryssland som ett framtidsland för cellulosaindustrien och vi hade gemensamt, Sandberg, och jag, haft en lärarinna, som under ett års gett oss åtminstone grunderna i ryska språket.
År 1918 avtalade jag om konstruktion och konsultation för en sulfatfabrik i Björneborg, som uppföras av firmorna Rosenlew och J. E. Francke i anslutning till ett planerat pappersbruk där. Ungefär samtidigt avtalades också om konstruktion och konsultation för Uddeholms nya sulfatfabrik vid Skoghall och för en ny sulfatfabrik för Bergviks bolag vid Sandarne. Korrespondens och brevböcker från denna tid vittna om stort intresse för sulfatindustrien på snart sagt alla håll.
Fabrikerna vid Iggesund arbetade nu mycket tillfredsställande och vi hade på statens rekommendation kompletterat sulfitfabriken med en spritfabrik. I samband därmed fick jag mycket att göra inom AB Svensk Sprit - både omedelbart och sedermera under många år som styrelseordförande i bolaget.
Kriget hade medfört ett stort intresse ej endast för cellulosa utan också för kemiska produkter träkolning, terpentin, flytande harts m. m. De höga priserna hade även väckt intresset för indunstning och förbränning av sulfitlut. År 1918 bildade vi - några intresserade tekniker (H. Bergström, G. Magnusson, H. Nilsson, S. Sandberg och jag) - ett konsortium som avsåg att exploatera våra möjligheter på dessa områden. Det hela resulterade i Apparatbolaget med säte i Stockholm och jag utsattes för stark övertalning av mina vänner att ta ledningen därav. Samtidigt diskuterades ett förslag, att jag skulle bli verkställande direktör i Iggesundsbolaget. Lusten till tekniken segrade och jag flyttade i oktober 1918 till Stockholm.
Strax därefter upphörde världskriget och visserligen bestod och t. o. m. stärktes till en tid den överkonjunktur, som varit rådande, men man hade dock på känn, att det nu pekade mot andra förhållanden. Vi hade full sysselsättning i Apparatbolaget med Björneborg, Skoghall, Sandarne, med spritdestillationsapparater för bl. a. Borregård, med elektriska ångpannor och mycket annat, men jag trivdes inte i Stockholm.
På våren 1919 beslöt styrelsen för Bergviksbolaget, att sedan Ståhlnacke avgått anordna en teknisk förvaltning för sina verk och erbjöd mig chefskapet härför i kombination med uppförandet av Sandarnefabriken. Jag accepterade och flyttade redan i maj 1919 till Sandarne med min hustru. Arbetet med sulfatfabrikerna pågick då på allvar. Björneborgsfabriken igångsattes 1919 och Skoghall sulfatfabrik 1920. Bygget vid Sandarne försenades genom en långvarig strejk 1920, men på våren 1921 sattes fabriken igång med gott resultat. SS-metoden för sodaåtervinning var nu stabiliserad och man nådde ganska väl den beräknade ångproduktionen av 4-5 ton ånga per ton massa.
Vid denna tid genomfördes 8-timmarslagen i den svenska industrien. - Vid Bergvik och flera andra fabriker hade man redan tidigare 3-skiftssystem för den kontinuerliga driften och inom cellulosaindustrien var man egentligen ganska tillfredsställd med denna reform även för övriga avdelningar. Dess tillämpning medförde emellertid långa förhandlingar och konferenser på olika håll och jag deltog för Pappersmasseförbundets räkning.
Vid Iggesund hade man under tiden haft svåra motgångar. Förhållandet till arbetarna hade försämrats och långa strejker hade begränsat produktionen. Massans kvalitet och goda rykte hade nedsatts i hög grad. En 1919 nyanställd verkställande direktör hade redan våren 1921 lämnat sin befattning. Jag erbjöds att återvända till Iggesund som VD och blev sedan bofast där till 1956 - i 35 år. Därmed kom jag ju i fortsättningen vid sidan av det tekniska intresset även få syssla med sågverksdrift, skogsskötsel, försäljnings- och finansieringsfrågor - varvid tekniken obestridligen är en värdefull tillgång.
Jag har kanske för länge uppehållit mig vid dessa ungdomsår, men det berör ju mest industriens tidigare utveckling och jag har utgått ifrån att detta borde vara av större intresse än den tid vi alla i stor utsträckning känna till.
Åren 1919-20 kännetecknas av en enorm efterfrågan på snart sagt alla varor - det gällde att komma igång och fylla upp i världen efter kriget. Massapriserna steg till kr. 1000: - per ton och däröver, men 1921 kom ett fruktansvärt bakslag. Priserna på alla produkter föll (massapriserna exempelvis till 150:-), avsättningen gick ned, fabrikerna inställde i stor utsträckning sin drift och många företag blev beroende av sina kreditgivare. 1921-22 genomfördes en hårdhänt deflation i hela landet - lönerna sänktes med 40%- och Sverige kunde åter basera sitt penningvärde på guld. Det gick ju inte smärtfritt och långa strejker måste genomlidas, men det gick och 1923 kunde skogsindustrien glädja sig åt bättre resultat.
Vid Iggesund hade vi satt fabrikerna i stånd -kvalitet och produktion hade kunnat återvinnas och förbättras. Vi hade köpt ett stort skogskomplex (Strömbacka) och kunde nu successivt bygga ut våra fabriker.
1920-talet karakteriseras av en allmän mycket omfattande produktionsökning inom cellulosaindustrien. Det var god efterfrågan särskilt från USA och produktionsökning var ju bästa vägen till ökad avkastning för att reparera kristidens svårigheter. Samarbetet mellan teknikerna blev mera öppet - ingenjörsföreningen vann ökad anslutning och intresset för forskning och utbildning växte.
Redan 1917 hade på initiativ av disponent Stor-johann i Billerud ett gemensamt forskningsinstitut för cellulosaindustrien - Pappersmassekontoret - grundats med ingenjör Hugo Wallin som ledare. Kontoret bearbetade en rad undersökningar på aktuella områden fram till år 1922, då industrien under intryck av efterkrigstidens svårigheter inte ville medverka vidare. Man hade bl. a. återupptagit och prövat Rinmanmetoden i en försöksanläggning vid Skoghall med ungefär samma resultat som tidigare vid Skutskär (d. v. s. man befarade att produkterna ej skulle vinna avsättning).
Mitt gamla intresse att industrien skulle forska kollektivt levde kvar och jag var mycket ledsen, när Pappersmassekontoret upphörde. Emellertid fick jag klart för mig att den rätta vägen för en gemensam forskning måste vara att knyta den till en bestående institution, i detta fall KTH, och därmed även vinna en förbättrad utbildning för våra unga ingenjörer.
Samtidigt hade inom cellulosaindustrien intresset väckts för kvalitet, utbyte, materialförbrukning, värmeteknik och biprodukter och man kände starkt behovet av en mer specialiserad och förbättrad utbildning.
Ar 1927 skrev jag till Cellulosaföreningen och föreslog att man skulle anslå 250 000 kronor till en professur i cellulosateknik och träkemi vid KTH. Förslaget godtogs enhälligt och framfördes med stor energi till statsmakterna och högskolan. Svaret blev att man gärna ville bevilja en professur, men man hade inga lokaler. Disponent Stor-johann lyckades då att få hela industrien - cellulosa, trämassa och papper - att donera ytterligare 250000 kronor till en särskild byggnad för denna avdelning - då accepterades förslaget - och byggnaden uppfördes. I denna byggnad reserverades också lokaler för gemensam forskning både för cellulosa- och pappersindustrierna.
Jag hade hela tiden klart för mig att Erik Hägglund, som då var professor i Åbo borde återförvärvas till Sverige till den nyinrättade befattningen, och så blev det också. Det dröjde till 1930 innan han utnämndes, men vi vet alla vad han sedan uträttat inom vår industri.
Jag gör nu en liten utvikning och följer Cellulosainstitutionen fram till våra dagar. År 1934 anslog Cellulosaföreningen ett blygsamt belopp om kr. 30.000 per år för att inreda och driva ett centrallaboratorium i de lokaler, som reserverats härför. Hägglund åtog sig ledningen därav och jag hade sedan glädjen att som ordförande få medverka till den målbetonade forskningen vid institutionen.
Intresset för en utökad teknisk forskning inom vår industri och framför allt inom skogsindustrien växte under 1930 och 40-talen och efter förslag av en kunglig kommitté under ledning av generaldirektör Malm träffades år 1942 ett avtal mellan staten och skogsindustrien om tillkomsten av Svenska Träforskningsinstitutet. Avtalet grundade sig på samma princip, som från början varit ledande för Cellulosainstitutionen, d. v. s. att staten sörjer för den grundläggande forskningen och industrien för det målbetonade arbetet.
Vårt forskningsarbete har nu bedrivits i snart 30 år och har därunder utvecklats - från det första årets 30.000 kronor har vi nu växt till en årsbudget ensamt för cellulosaindustriens centrallaboratorium år 1958 om 1185000 kr - vartill kommer för den träkemiska avdelningen vid institutet 550.000 kronor per år. Vi har vid sidan härav haft tillfredsställelsen att se vilken betydelse Cellulosainstitutionen och professuren haft för vår ingenjörsutbildning, för vår tekniska utveckling och ej minst för vårt anseende på detta område i utlandet. Erik Hägglund har här gjort en ovärderlig insats - och till honom samt till de teknikerna och goda kamrater, som offrat tid och krafter för vår gemensamma framgång, vill jag här rikta ett varmt tack.
Ja, kära vänner, tiden går. Jag måste begränsa mig till att i korthet erinra om några milstolpar i den utveckling av vår cellulosaindustri, där jag haft förmånen att få vara med.
Mot slutet av 1920-talet noterar jag tillkomsten av avtalslagen år 1928, som i hög grad bidrog till en stabilisering av våra arbetsförhållanden och att inge respekt för avtal inom vår industri, där svårigheterna tidigare i detta avseende varit avsevärda.
1928 hade vi en lång och besvärande strejk, som löstes med betydande eftergifter. 1932 hade vi en ny långvarig strejk och lockout, som sammanföll med den allmänna depression, som då rådde i hela världen och som därför närmast bidrog till en sanering både av marknaden och våra arbetsförhållanden. Efter denna tid har arbetet kunnat fortgå inom var industri utan stridsåtgärder, även om någon gång varsel därom förelegat. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare har successivt blivit allt bättre - företagsnämnderna har tillkommit och säkert varit till avsevärd nytta härför. På grund av starkt ökad cellulosaproduktion i Sverige och Finland samt även i USA blev konkurrensen både ifråga om priser och kvaliteter allt skarpare mot slutet av 1920-talet och under praktiskt taget hela 1930-talet. Vi måste vid Iggesund liksom inom industrien i sin helhet i hög grad koncentrera oss på att bringa ned produktionskostnader och förbättra vår tillverkning.
Intresset för blekning blev vid denna tid allt mera aktuellt och Sandbergs vid Skutskär införda flerstegsblekning för sulfat fick efterföljare vid många fabriker. Vid Iggesund stannade vi till en början -jag tror som pionjärer - vid halvblekt sulfat och sedermera också halvblekt sulfitmassa, som vann god avsättning. Men så småningom utvecklades denna produktion till helblekt massa både sulfit och sulfat.
I USA, där man byggde nya sulfatfabriker i sydstaterna på löpande band, utvecklade Tomlinson åren 1934-35 våra gamla idéer om sodaåtervinning och ångproduktion till den fulländning vi nu alla känna. Den första Tomlinsonanläggningen i Sverige installerades vid Husum 1936 och den andra vid Iggesund 1937.
Ruths ångackumulatorer blev ett nödvändigt komplement vid alla fabriker för utjämning av ångpannebelastningen. Sodaåtervinningen förbättrades genom införande av elektrofilter och kontinuerlig kausticering. Det syrafasta stålet har inneburit något av en revolution inom industrien.
- Klordioxidblekningen innebär särskilt för sulfatfabrikerna ett stort framsteg. Det kan vara intressant att veta, att Sixten Sandberg redan på sin tid lekte med tanken på en massarening enligt samma princip som våra nuvarande centricleaner, som betytt så mycket för att få en renare massa.
Jag vill tillskriva vår cellulosainstitution och vår specialprofessur samt i hög grad vår förening en stor förtjänst i det ökade intresse för utveckling och forskning, som under denna tid och senare vuxit sig allt starkare.
Tillgången på ingenjörer blev bättre, men samtidigt stegrades också behovet - där man sålunda de första decennierna hade en eller två ingenjörer, räknades de nu i tiotal eller mera.
Det andra världskriget, 1939-45, medförde, som väl många erinra sig, väsentliga förändringar för våra industrier. Våra marknader på de allierade länderna och USA avskars och produktionen begränsades i hög grad. Omedelbart efter krigsutbrottet blev frågan om ökad spritproduktion för motorbränsle aktuell - vi kunde då ansluta den till vår produktion av cellulosafoder. De svåra missväxtåren 1940-42 gjorde cellulosafodret högaktuellt -jag fick tillsammans med disponent Engström i Cellulosabolaget handlägga förhandlingarna med livsmedelskommissionen och regeringen i dessa frågor. Faktiskt har väl den miljon ton cellulosafoder, som då producerades, räddat vår svenska boskapsstam från omfattande decimering. Till en början gjorde vi foder av sulfit, men fann snart att även sulfatmassan var lika användbar. Vid Iggesund producerade vi dagligen 200 ton, som omedelbart expedierades efter livsmedelskommissionens anvisningar. Tack vare fodertillverkningen kunde fabrikerna i stor utsträckning hålla sin drift igång och bereda arbete åt personalen.
Under kriget deltog jag i stor omfattning för industriens räkning i ständiga konferenser med statliga och andra kommissioner om vedpriser och vedreglering, om bränslefrågor, om utlandsleveranser, om arbetarfrågor m. m.
Efter krigets slut 1945 vidtog en ny period av fortsatta regleringar och statsingripanden och konferenser.
Under kriget hade cellulosa- och pappersindustrien i USA vuxit sig större och starkare. Det gällde nu för oss att återvinna våra marknader. I Europa lyckades vi tämligen väl härmed, men i USA, dit vi före kriget hade en årlig export om ca 1 milj. ton och mera, har den nu successivt nedgått till ca 135000 ton år 1957.
Som vice ordförande i Cellulosaföreningen har jag fått deltaga i ett otal sammanträden och diskussioner både inom föreningen och med våra myndigheter under denna regleringarnas tid. Det gällde samverkan mellan fabrikerna för produktionsbegränsningar, vedreglering, prisutjämningsavgifter, kronrevalvering - tom. en kort tid exportprisreglering, det gällde exportavgifter till sociala ändamål och för skogsbruket, och mycket mera. Vi fick lära oss att hitta i kanslihusets irrgångar både materiellt och bildlikt.
Åren 1948-50 hade väl en viss stabilitet uppnåtts, men så kom Korea-krisen, som medförde en enorm efterfrågan och en motsvarande prisstegring på papper och cellulosa. Vi ställdes inför ett regeringshot om betydande exportavgifter, som säkerligen skulle ha vållat en storm av ovilja mot vårt land från köpareländerna. Jag fick vid underhandlingarna härom både 1950 och 1951 föra våra föreningars talan och vi lyckades till sist uppnå enighet om de konjunkturutjämningsavgifter, som då inbetalades och som nu successivt under åren 1958-62 återgår till industrien med vissa avdrag, som reserverats för skogsbruket och sociala ändamål samt även till viss - tyvärr alltför liten del - för teknisk och skoglig forskning. De komma nu givetvis väl till pass i ett svagare marknadsläge.
Jag behöver väl ej erinra om den fortsatta utvecklingen, som vi alla väl känna till under detta sista decennium. Det är en stor glädje att vår gemensamma forskning under denna tid i hög grad fått bidraga till belysning av de problem och de möjligheter, som alltjämt finnas inom vår industri.
Vid sidan av den tekniska forskningen har det varit mig en stor tillfredsställelse att få följa - och ej minst tack vare våra konjunkturutjämningsavgifter - få medverka till utvecklingen av vår skogliga forskning. Dess framsteg har varit intressanta och glädjande. - Jag erinrar om att vår årsproduktion av cellulosa, papper och slipmassa under de gångna 50 åren - från 1907 till 1957 - ökat från ca 800000 årston till 5450000 årston. Huru många gånger har man under den tiden påstått, att vi nu nått gränsen för våra skogstillgångar? Cellulosaindustrien är ännu endast 75 år gammal - här öppnar sig alltjämt stora framtidsmöjligheter till fortsatt utveckling.
Därmed har jag kommit till slutet på mitt lilla kåseri. 50 år är en lång tid, när man ser framåt, men den blir ganska kort, när man plockar i sina minnen och jag hoppas, att jag ej tröttat Er.
Jag lyckönskar vår förening till dess 50-årsjubileum - till vad den uträttat under dessa år och jag är övertygad att det fria och öppna kamratliga umgänge och det levande intresse för den industri vi alla älska, som där finnes, är och blir en utomordentligt stor tillgång för vår skogsindustri och vårt land.