Gustavsfors sulfatfabrik Dal
Gustavsfors Dal, Ägare: Gustavsfors fabrikers aktiebolag.
Aktiekapital 1904 750 000 Kr.
Ca
Natroncellulosafabriken anlades 1872 och pappersbruket 1897.
Produktion 1904: 2000 ton papper och 4000 ton oblekt sulfatmassa.
3 kokare, 3 urvattningsmaskiner, en torkmaskin, 2 pappersmaskiner.
Gustafsfors fabriker.
Ur Molae Chartariae Suecanae av Elis Bosaeus 1923.
Något avkortat, moderniserat och kompletterat.
Den mångfrestande brukspatronen på Billingsfors, Nils Kock, fick år 1747 privilegium på smedja och manufakturverk vid Halleforsen med markområde dels i Torrskogs socken på Dal och dels i Blomskogs socken av Värmland. Anläggningen kallades sedermera Gustafsfors.
Den synes ha haft någorlunda framgång till mitten av 1800-talet, då den jämte Lennartsfors, Gammalkroppa m.fl. bruk ägdes av ett bolag benämnt Gustafsfors Bruksbolag. Efter tillkomsten av Dalslands kanal år 1868 och nordvästra stambanan 1865-1871 ökades emellertid virkets värde.
Sågverkens och pappersmassefabrikernas tid kom under det att järnverken tynade bort, då träkolen inte längre kunde fås till vrakpris. Då ägdes Gustafsfors Bruksbolag med Gustafsfors och Lennartsfors järnbruk samt Krokfors sågverk av bröderna Gustaf och Johan Jakob Ekman, den förre känd som chef för Lesjöfors och en bland den svenska järnhanteringens främste, den senare chef för firman Ekman & C:o, betydande kommunalman och politiker.
Redan 1872 hade planerna på en natroncellulosafabrik vid Gustafsfors tagit fast form. I Gustafsfors Fabrikers Aktiebolags den 15 februari 1873 fastställda bolagsordning anges dess ändamål vara att efter inköp av nyssnämnda fastigheter
”idka skogsbruk, papperstillverkning, sågverksrörelse och andra industriella företag”.
Två tredjedelar av aktierna övertogs av J. J. Ekman, de återstående fördelades emellan Gustaf Ekman och dennes son Johan, som även utsågs till bolagets disponent
En fullständigare beskrivning från 1945
Cellulosafabrikens byggnader påbörjades år 1873 och synas följande år ha blivit färdiga i först avsedd omfattning. Med disponenten, brukspatron Ekman, och hans ingenjörer A. Unger och A. C. Häger synes därvid ha samarbetat den särskilt från Katrinefors kände konsulterande ingenjören Ludvig Lönnerberg.
De gemensamma ansträngningarna gav dock ringa resultat. Metoden var ny och oprövad och 1874 års drift omfattade tydligen blott experiment. 1875 års stämma beslöt att bevilja disponenten en gratifikation av 1,500 kronor, eftersom han ”under sitt vistande i Stockholm sistlidne vinter varit i tillfälle att åstadkomma den förändrade plan för pappersmassetillverkningen, på grund hvaraf bolaget nu ställer förhoppningar om bättre utgång”.
Svårigheterna vid den nya tillverkningsmetodens genomförande fortsatte likväl och år 1876 måste stämman anslå 75,000 kronor ”för att sätta pappersmassefabriken i full verksamhet”.
Samtidigt strävade man genom anslag till utvidgning av lie- och spiksmidet vid Lennartsfors att hålla järnbruksdriften uppe, ehuru bolagets revisor brukspatron Gustaf Ekman något år tidigare framhållit, att ”trädvarurörelsen numera måste anses såsom den egentliga inkomstkällan”.
Ej heller 1877 var fabriken färdig. Produktionen nådde inte mer än 350 ton, ”hvilken kvantitet var för liten att bereda vinst”. Tillverkningen synes också ha varit mycket oregelbunden. Ännu på eftersommaren skriver brukspatron Carl Ekman på Finspong, som efter brodern Gustafs död 1876 inträtt, som revisor, om vissa framtida åtgärder ”då pappersmassefabriken kommer i gång”.
Årets stämma beslöt också om ”anskaffande af maskiner och verkställande af byggnader, afseende dubbel tillverkning”. Johan Ekman hade emellertid, då han år 1877 anställt ingeniör C. F. Pettersson, lyckats få en utmärkt medhjälpare i sin oförtrutna strävan att förbättra resultatet av fabriksdriften.
Det var hög tid. Vid en bolagsstämma i början av år 1897 antecknas, ”att föga återstod af bolagets aktiekapital”.
För att förbättra ställningen medgav aktieägarna en rätt avsevärd avskrivning av sina lån till bolaget. För nya uppoffringar på cellulosafabriken ryggade de heller inte tillbaka. Sålunda anslogs medel till anskaffning av bland annat tre diffusörer för massans tvättning samt av åtta tackjärnscisterner för tvättning av massan efter samma princip.
Under 1879 års lopp var framstegen så påtagliga, att bolagsstämman i oktober anslog medel för tillverkningens ökning till 1,000 ton. Med år 1880 kom äntligen någon förbättring av det ekonomiska resultatet. Kostnaden för cellulosafabriken hade då nått ca 460,000 kronor.
Ur cellulosateknisk synpunkt erbjuder Gustafsfors ett rikt, tyvärr ännu inte bearbetat historiskt material, då tack vare Ekmans outtröttliga initiativkraft och intresse samt en rad av framstående fabriksingenjörer, utom C. F. Pettersson (1877-87) även G. F. Enderlein (1878-79 och 1881-82), Karl Helmer (1894-99) och Per Melander (1899-05), ett förvånansvärt stort antal idéer och förslag där utprovats eller kalkylerats.
G.F. Enderlein hade avgivit ett tystnadslöfte angående företagets metoder etc. Ett löfte han tog lätt på vilket resulterade i att han avskedades 1879. Lyckligtvis för övriga fabrikanter bidrog han på så sätt till utvecklingen av bl.a. varporna, som torde ha uppfunnits på Gustavsfors Dal.
Om dess papperstillverkning, som här närmast är av intresse, finnes blott obetydliga data. På hösten 1878 gjordes försök att tillverka omslagspapper på torkmaskinen. Provet visade sig vara av god kvalitet, men utseendet var mindre tillfredsställande på grund av en felaktig pressvals.
Ekman föreslog att avhjälpa detta fel och eventuellt att för den egna pappersfabrikationen
”bereda en serskild sort trämassa, tillverkad med mindre qvantitet soda, hvarigenom ock betydligt större utbyte af massa erhålles”.
Tyvärr synas dessa funderingar inte ha omsatts i praktiken. De hade tydligen en viss frändskap med de idéer, som från annan utgångspunkt ledde fram till kraftpapperstillverkningen på Munksjö. Först år 1892 beslöts att uppta en ordnad papperstillverkning på Gustafsfors, men denna torde inte ha nått till mer än ca 400 ton årligen.
Ett av skälen, varför bolaget tills vidare stannade vid cellulosaframställningen, var, att denna blev alltmer vinstgivande. Medan åren 1873-1880 betydde en förlust på sammanlagt ca 330,000 kronor, förbättrades ställningen år 1881 med 65,000, 1882 med 77,000 och år 1883 med 73,000 kronor.
Visserligen kom en nedgång i 1884 års vinst till 48,000 kronor och år 1885 en förlust på 20,000 kronor, men sedan gick det åter uppåt. 1886 synes ha lämnat ett överskott på ca 60,000 kronor och 1887 på 56,000 kronor. Sistnämnda år beräknades aktiekapitalet ha återfått sitt nominella värde och bolaget lämnade 1888 sin första utdelning, 4 %.
Gustafsforsbolagets tidigare revisionsberättelser, varifrån de angivna resultaten mestadels hämtats, förtjäna också omnämnas för den klara belysning av bolagets förhållanden, som särskilt brukspatron Carl Ekman på Finspong förstod att lämna däri.
Dennes redogörelse för 1884 års revision förklarar bolagets styrelse sig
”funnit så upplysande, att den ej ansett sig kunna lämna någon sakrikare, skriftlig berättelse om förvaltningen”.
Utan att försumma den fortsatta utvecklingen av Gustafsfors, redan 1882 beslöts dess utvidgning till 1,500 tons årsproduktion, fann Johan Ekman tid för planer på andra håll. Från Baldersnäs Bolag inköptes Skåpafors egendom med vattenfall och sågverk för 50,000 kronor år 1882.
Följande år framlades förslag att där bygga cellulosafabrik för 1,500 ton årligen och till en kostnad av 105,500 kronor. Trots att förslagställaren ansåg sig kunna lova, att en sådan fabrik ”med samma vinst, som vid Gustafsfors, eller ca 108,000 kronor per år, skulle på ett år amortera hela fabrikens byggnadskostnad” synas dock medintressenterna i bolaget ha ställt sig avvisande.
I stället beslöts år 1886 att vid Skåpafors ordna en ny, tidsenlig såg med hyvleri. Redan följande år gjorde sig Ekmans intresse för pappersindustrien åter gällande, då han genomdrev en utredning om sliperi, sulfitfabrik och pappersbruk för ca 1,300 tons årsproduktion vid Skåpafors. Både detta förslag och ännu ett liknande år 1890 ledde dock inte till någon nybyggnad.
Däremot beslöts år 1892 att anskaffa en yankeemaskin till Gustafsfors och år 1894 omnämnas ytterligare anslag till ”nya maskiner för pappersbruket”. Slutligen, år 1897, utlöstes ur de många planerna på pappersindustri vid Skåpafors ett beslut om pappersbruksanläggning där.
Först uppsattes efter ombyggnad den för Gustafsfors anskaffade yankeemaskinen av 180 cm:s bredd. År 1898 inköptes en fourdriniermaskin om 150 cm:s bredd och beslöts att följande år
”för en kostnad af 100,000 kronor uppföra vid Skåpafors en fabrik för att af furuved bereda den för papperstillverkningen erforderliga kemiska trämassan”.
Denna cellulosafabrik kom dock inte till stånd, sedan en noggrannare kalkyl angivit dubbla kostnadssumman som sannolik.
Jämte fabriksdriftens utveckling ägnade Ekman särskilt intresse åt bolagets skogsförvärv. Lennartsfors bruk försåldes visserligen år 1885 till bruksägaren J. N. Biesert å Töcksfors, men det ena stämmoprotokollet efter det andra talar om inköp av mer välbelägna fastigheter.
Då Ekman drog sig tillbaka från disponentbefattningen ägde bolaget omkring 15,000 tld skogsbärande mark.
Även brukens kommunikationer sågs omsorgsfullt tillgodo. Eget tonnage byggdes eller köptes. Järnvägar anlades för timmertransport och landsvägar byggdes i orten. Denna konsoliderande politik möjliggjordes väsentligen genom bolagets goda vinster, som numera ständigt medgav utdelningar, 10 % år 1889, 15 % år 1890 och sedan växlande emellan 6 och 10 %.
Ekmans kraft, som utöver företagets ekonomiska och tekniska utveckling även räckte till för mångahanda omsorger om brukens personal och om ortens angelägenheter, bröts till sist sedan hans hälsa länge varit vacklande.
Vid 1898 års 
stämma anmälde han på grund av tilltagande sjuklighet
sin önskan att avgå från disponentbefattningen, sedan han under följande år gjort
sin efterträdare väl förtrogen med brukets angelägenheter.
Från och med år 1900 bosatt på Hennikehammar invid Filipstad deltog dock han alltjämt med ingående intresse i ledningen. Under sin tjänstetid hade Ekman som en av pionjärerna för cellulosaindustrin bragt sitt företag genom experimentens alla mödor till en mycket god räntabilitet.
Cellulosatillverkningen hade nått 3,000-3,500 ton om året, det nya
pappersbruket kom inom kort upp till ca 1,500 ton.
Den ekonomiska ställningen medgav utom de ordinarie utdelningarna en höjning år 1902 av aktiernas nominella värde från 1,500 till 2,500 kronor, varigenom aktiekapitalets summa blev 750,000 kronor. Likväl var alla värden lågt upptagna. En mycket försiktig värdering för obligationslån kom till 910,000 kronors värde å skogarna emot bokförda värdet ca 627,000 kronor.
Fabrikerna upptogs vid samma tid i bolagets böcker till inalles 300,000 kronor men var enligt bolagets revisorer ”säkert värda betydligt mera”.
Den nya disponenten Vilhelm Hesslin fullföljde med framgång sin företrädares verk. Egendomsköpen fortsattes i allt större omfattning. Fabrikernas produktion ökades till ca 4,500 ton cellulosa och 2,000 ton papper. Det Ekmanska intresset för alla nya uppslag levde alltjämt kvar.
År 1901 gjordes utredningar om multipelindunstningsapparater för cellulosafabriken. I ett styrelseprotokoll 1903 uppdrogs åt disponenten att
”fortfarande rikta sin uppmärksamhet å fabrikationen af silke och tråd beredda af sulfatträmassa samt därom göra meddelanden till styrelsen”.
Vid ett annat tillfälle föreslog disponenten försöksvis papperstillverkning av blekt furumassa ”dels emedan sådant papper uppgafs nu hafva god marknad och dels emedan, om detta försök lyckades, bolaget framdeles kunde fullborda dess påbörjade blekeribyggnad vid Skåpafors och der, genom blekning af egen furumassa, bereda sig dylikt material”.
Numera finns byggnaderna kvar i stort sett intakta. Pappsalen används
till fiskodling och ett åkeri använder den gamla verkstaden. Av sulfatfabrikens
maskineri finns ingenting kvar.
Gustavsfors Daniel Ullgrens minnen
Innan jag övergår till mina minnen från Wermbohl, vill jag här inflicka några ord om Gustavsfors, som låg några mil längre upp efter vattendraget. Denna fabrik var anlagd många år tidigare och torde redan, innan Billingsfors byggdes, ha hunnit fram till en ekonomiskt lönande fabrikation samtidigt som de övriga tidigare fabrikerna.
Delary, Borkhult, Bruzaholm, Bäckhammar och Wermbohl, samtliga anlagda i början av 1870-talet, gått med stor förlust och haft ständiga driftssvårigheter. Gustavsfors har säkerligen varit långt före sin tid, men föga sipprade ut om vad som där gjordes. Brukspatron Johan Ekman var nog den man, som kunde sörja för den saken.
Han var en utomordentligt begåvad och klok man och rik på initiativ och enligt min övertygelse är det hans insatser, som är det väsentliga i Gustavsfors framgång. Jag skulle tro, att vid Gustavsfors finnes underlag för den fullständigaste skildring av denna fabrikations utveckling, som överhuvudtaget är möjlig att åstadkomma.
Jag hade förmånen känna brukspatron Ekman ganska nära och åtnjöt under Billingsforstiden många bevis på välvilja och vänskap från hans sida. Frågor rörande fabriken berördes då aldrig. Senare besökte han mig många gånger på Wermbohl, där jag med ungdomlig obetänksamhet experimenterade friskt och aldrig gjorde någon hemlighet av vad jag hade för mig.
Då kom en annan sida fram och han diskuterade öppet och gärna både
sina egna och mina förslag och ideer och jag fick den djupaste respekt för hans
omfattande kunskaper och förmåga, som han på allt sätt verkade vilja dölja för
världen. Han, var för visso en av de förnämsta märkesmännen inom denna
industri, och jag hoppas, att framtida forskning, innan det blir för sent,
skall ge honom den hedersplats som rätteligen tillkommer honom.
HISTORIK ÖVER VERKSAMHETEN VID GUSTAVSFORS
SULFATFABRIK OCH PAPPERSFABRIK.
Kongl. Maj:ts nådiga resolution uppå en av G. Ekman, J. J. Ekman gjord underdånig ansökan, att, sedan ett bolag under benämningen, Gustavsfors fabrikers Aktiebolag, blivit bildat i ändamål att med äganderätt överta ej än mindre samtliga i Normarks härad av Wermlands län och Vedbo Härad av Elfsborgs län belägna fasta egendomar, vilka nu tillhöra ägarna av Gustavsfors och Lennartsfors jernbruk, även Krokfors sågverk i Vedbo härad, tillika med alla såsom tillhörigheter till ovannämda egendomar ansedda och bokförda tillgångar, samt att vid dessa egendomar, ävensom vid sådana som bolaget kan komma att ytterligare inköpa, idka skogsbruk, papperstillverkning, sågrörelse och andra industriella företag fastställdes den 15 februari 1873.
Bolagets ledare och disponent var Joh. Ekman och
aktiekapitalet utgjordes av 450.000:- riksdaler.
I Gustavsfors, efter vilket bruk bolaget fått sitt
namn, har sedan år 1748 drivits järnbruksrörelse, vilken emellertid nedlades i
början av 1870-talet. Bruket, vars namn förr var Hallefors, ligger i en djup
sänka vid den av Dalslands kanals slussar, som sammanbinder Westra Silen med
sjön Lelången. På bruksområdet sammanstöta tre kommuner och två landskap,
nämnligen Blomskog i Värmland samt Torrskog och Vårvik i Dalsland. Järnbruket
låg dock på en ö i Torrskogs socken.
Lennartsfors bruk är beläget i Trankils socken av
Värmlands län vid vattenfallet mellan Stora Le och Lelången. Järnbruket var
nedlagt och det nya bolaget drev därstädes gjuteri, sågverk och kvarn.
Krokfors sågverk och kvarn ligga i Vårviks socken vid östra Silens utlopp i Westra Silen.
Genom att bolaget sålunda behärskade
vattentillgången från såväl östra som Westra Silen, kunde Gustavsfors bruks
vattenbehov i görligaste mån säkras. Som man torde inse, var den industri, som
här drevs, av underordnad betydelse och bolagets framsynta ledning avsåg vid
köpet av Krokfors i huvudsak att förse Gustavsforsbruket med erforderlig
vattenkraft.
I Gustavsfors, som var det därtill lämpligaste av de tre bruken, påbörjades år 1872 uppförandet av Skandinaviens tredje sodacellulosafabrik på den plats, där järnbruket legat. Den nya fabriken med sina primitiva maskiner torde blivit färdig att tas i bruk redan påföljande år.
De ringa virkesmängder, som erfordrades vid fabrikens start, var redan huggna i bolagets skogar, framforslade till bruket, barkade och, som på den tiden ansågs vara nödvändigt, upplagda till tork över en sommar. För den tillämnade tillverkningen av lättblekt massa användes huvudsakligast granved.
Brukspatron
Joh. Ekman ledde själv experimenten med tillhjälp av en ingenjör Unger, som
redan efter ett år måste lämna sin plats på grund av sjukdom. Hans efterträdare
blev en ingenjör Haeger.
Största svårigheten var att få stickorna lagom stora i förhållande till den lösning, i vilken de skulle kokas, ångtrycket i kokaren och koktidens längd.
Man försökte med olika form och storlek på stickorna, och de gamla minnas till och med, att det prövats med hyvelspån. En liten primitiv huggmaskin användes, men då stickorna blev alltför ojämna, anskaffades snart en större och kraftigare maskin, försedd med stålknivar, som fördelade huggskären till mindre stickor.
På den tiden fanns nämligen ingen desintegrator. Från
huggmaskinen transporterades stickorna till en sorteringsharpa, som sorterade
bort sågspån och kvist och större stickor. Därifrån gick stickorna till en
binge i koksalen varifrån de skottades i kokaren.
För att spara på råvarorna under experimenten tillverkades en liten cylindrisk provkokare, rymmande knappt en kvarts kubikmeter. Genom att låta kokaren rotera, vilket skedde med handkraft, ansåg man sig kunna få en jämnare lösning av stickorna.
Lösningen åstadkoms genom att tillsätta kaustik soda jämte ånga, som pressades in i kokaren tills det tryck uppnåtts, vid vilket cylinderns innehåll tvingades till kokning. Detta tryck bibehölls under hela koktiden.
Efter varje kok studerades det erhållna resultatet noggrant och man drog därav slutsatser, som omsatta i praktiken, så småningom skulle leda till gåtans lösning, nämligen träfibrernas fullständiga sönderdelning.
När man efter mycken möda hunnit så långt, att man med utsikt att lyckas kunde våga sig på större kok, lät patron Ekman göra två större cylindriska kokare. Den ena roterade i horisontalt läge, den andra i vertikalt, och båda drevs med vattenkraft. De var försedda med större öppningar.
Efter verkställd fyllning av sodalösning och stickor tillslöts kokarna med packningsförsedda lock. Genom de kraftiga bärtapparna var hål upptagna för tillförsel av ånga. Kokningen tillgick i huvudsak så, som då man använde den lilla kokaren. När koket var färdigt avblåstes den s.k. svartluten till stora behållare.
För att avlägsna kvarvarande ånga öppnades varligt kokarens lock,
som därefter avlägsnades, kokaren sattes åter i rotation, varvid dess innehåll
tömdes direkt på golvet. Så länge inte tillfredsställande massa erhållits,
lades den kasserade massan i allt mer växande upplag på fabriksgården för att
sedermera användas som bränsle och fyllnadsmaterial.
Många var de, som med ett medlidsamt löje hörde berättas om patron Ekmans till synes gagnlösa arbete och som skakade på huvudet åt de summor, som nedlades på dessa experiment. Men Ekman visste, vad han ville och var inte hågad att ge sig.
Med aldrig svikande förtröstan och energi arbetade han vidare tillsammans med sin ingenjör och så småningom efter ett par år kom äntligen den dag han arbetat för och hoppats på. Samma dag, som det första fullständiga massakoket erhållits, kom hans svåger på besök.
Denne, som
var av den gamla bergsmanssläkten Vallrot, tillhörde de tvivlandes skara. Han
hälsade Ekman med följande ord: ”Har du inte konkursmassan färdig snart, Johan
?” Ekman rätade på sig och svarade: ”Jo du, just nu är den färdig.”
Nu skulle massan renas från återståendo lut.
Därtill fanns flera större plåtcylindrar, s.k. diffusörer, försedda med sil c:a
Dessutom hade diffusörerna en större lucka på sidan
ovanför silen, för avtappning av massa. I koksalen skottades massan i lådor,
vilka hissades upp och tömdes i diffusören. Då denna var full, påsattes locket
och vatten påsläpptes från en varmvattenbehållare, placerad c:a
Samtidigt som vattnet tvättade massan, pressade det genom
sitt tryck luten ut genom silen och avloppet och vidare genom rörledningar till
behållare i sodahusot. När avloppsluten visade 0 grader Baumé, var massan
urtvättad.
Ovanstående, beträffande diffusörerna, torde vara
felaktigt. Vid denna tid fanns visserligen diffusörer men endast på
sockerbruken.
Den tömdes då i en stor lår, försedd med omrörararmar och därifrån pumpades den upp till en behållare i sileriet. Här förtunnades massan med vatten, så att den blev lämplig för silning. Genom rännor, försedda med ytterligare tvättanordning, leddes den till skaksållen, där den befriades från knubb, d.v.s. olösta trädelar.
Massan passerade över såll med olika storlek på slitsarna, så att den i görligaste mån även befriades från flis. Den gick nu vidare genom en trumma till en s.k. förtjockare eller urvattningscylinder och därifrån till två stora träkar, som var förenade och försedda med omrörare.
Därifrån pumpades den till en låda, där den späddes mod vatten, tills koncentrationen var lämplig för god flytning på viran på den flercylindriska torkmaskin, som inköpts. När den passerat gusken och en press, fick den gå över ångvärmda cylindrar, som torkade den.
Den torra massan upptogs nu på en haspel. När denna var full, skiftades den ut och massan skars från haspeln, varefter den skars i lämpligt format för förpackning. Innan den packades, fick varje ark synas noggrant och alla flisor och orenheter borttas för hand.
Detta arbete sysselsatte många ungdomar, men det lönade sig bra, ty
förfarandet höjde avsevärt massans kvalitet. När massan sålunda blivit fri från
flis och orenheter, packades den i en hydraulisk press till balar, vägande
Allteftersom tillverkningen ökades, ökades även råvaruåtgångon, och det stod snart klart för fabriksledningen, att man för att sänka tillverkningskostnaderna måste söka återvinna sodan ur svartluten.
För detta ändamål hade man byggt ett s.k. sodahus. Från koksalen hade svartluten letts till stora cisterner i sodahuset. Det första man nu hade att göra, var att avlägsna allt vatten ur luten. För detta ändamål byggdes ett murat torn med eldstad inunder. Inne i tornet var järnplåtar anbringade i sicksack på så sätt, att luten måste rinna från den ena plåten till den andra hela vägen.
Tillflödet var alltså på den översta plåten. I eldstaden eldades hela tiden, så att plåtarna var överhettade. Vattnet avdunstade härigenom och avgick genom tornets överdel. På plåtarna låg då kvar en svart massa, råbränne, bestående av i huvudsak soda samt organiska ämnen.
Detta rakades ut från plåtarna genom luckor
på tornets sidor. Ute på fabriksgården grävdes gropar, i vilkas botten man
eldade. När endast glöd återstod, fylldes gropen med råbränne. De organiska ämnena
antändes av glöden och när de förbrännts, låg den smälta sodan kvar på botten.
För att påskynda indunstningen gjorde man försök
med att leda avloppsgaserna från ångpannan till cisternerna, i vilka svartluten
lagrades. Dessutom användes mindre ångpannor, vilka fylldes med lut och eldades
med ved. Senare beställdes en stor ångpanna, i vilken svartluten från
diffusörerna användes i stället för vatten.
Denna visade sig vara så effektiv, att svartluten
snart inte räckte till utan man fick tillsätta vatten. Men olägenheter visade
sig snart, då råbränne avsatte sig på tuberna, som därav isolerades så, att de
överhettades. En tub sprang till och med sönder och därmed var den glädjen slut.
Nu byggde men en annan typ av sodaugnar, s.k.
planugnar. Den bestod av en murad ugn, 8 -
Luten i ugnen hade endast ett djup av
På detta sätt fick ångpannan även ett
kraftigt tillskott av värme samtidigt som sodan smälte i ugnen. När sodan
stelnat på botten av ugnen spettades den loss och togs ut till lutberedningen.
Detta var alltså råsoda, som måste kausticeras för att kunna användas till kokningen. För detta ändamål hade man stora plåtcylindrar, s.k. mixar, försedda med omrörare. De fylldes med en viss mängd vatten samt råsoda i en viss proportion därtill.
Omrörarna sattes i gång och blandningen uppvärmdes med direktånga. När sodan var löst, tillsattes släckt kalk för kausticeringen och blandningen uppvärmdes till 80 grader. Då stoppades omrörarna och den s.k. mesan fick sjunka till botten.
Genom ett fallrör drogs därefter luten, som till skillnad från svartluten kallades vitlut, av i ett filter för att renas frän eventuellt medföljande mesa. Filtret bestod av grovt grus, finare grus och överst fin sand. Den renade luten uppsamlades i en behållare för att därifrån pumpas upp till koksalen.
Mesan från mixen tvättades i murade filterbassänger och den lut, som här utvanns, gick till en särskild behållare för att användas vid nästa lutkok, Mesan, som inte kunde användas mera, bortkördes första tiden med hästfordon och senare med rallbanor till kärr och större gropar, där den användes som f'yllnadsmaterial.
I och med den ökade produktionen blev virkesbehovet allt mera trängande. Man inköpte virke från skogsägare runtom Öster- och Westersilen samt Lelången. Virket fraktades till Gustavsfors med pråmar samt i flottar och mosor(x) , dragna av en bolaget tillhörig mindre bogserbåt.
Pråmarna lossades direkt på upplaget, där även sjöveden drogs upp för hand, lades i travar, barkades och torkades. På upplaget
barkades veden för hand, och till detta arbete användes arbetare av alla
åldrar, från 10 år till 80 och däröver.
1876 eller 1877 avflyttade ingenjör Haeger och
efterträddes av en ingenjör Pettersson.
Massatillverkningen hade nu tagit fast form. De
cylindriska kokarna visade sig vara besvärliga och opraktiska, varför man
beställde två st. päronformade, roterande massakokare, vardera om
De nya levererades i början av 1880-talet. Ungefär samtidigt slopades den hittills vanliga massatömningen av kokarna på golvet. Kokarnas innehåll blåstes medelst ångtryok genom rörledningar till diffusörerna.
Som dessa kokare rymde mera än de gamla räckte
inte diffusörorna till utan nya sådana anskaffades.
En annan följd av den ökade produktionen var, att man inte nog hastigt hann indunsta svartluten i sodahusot, utan de fulla svartlutscisternerna tvingade fram onödigt långa pauser mellan koken, i sodahuset hade man länge experimenterat med olika indunstningsapparater, vilka här ovan beskrivits.
Till slut stannade man dock vid en apparat, bestående av
tre stycken cylindriska, horisontellt placerade plåtpannor, konstruerade för
ett tryck av 4 kg/cm , i vilka rörsllngor sedan inmonterades.
Pannorna fylldes med svartlut och två av dem uppvärmdes med direktånga, Den vid indunstningon alstrade ångan leddes till den tredje pennans element och denna panna i sin tur lämnade ånga till torkmaskinen.
Under 1880-talet insattes dessutom s.k. Enderleinsvarpor, i vilka
luten indunstades med avloppsgaser från ångpannorna.
För smältning av soda ur råbrännet uppsattes olika ugnar, först med naturligt drag, som dock var otillräckligt. Sedan försöktes med blästerrör, man hettan var för stark och rören smälte. Brukspatron Ekman kom då på iden att använda vattenkyld blästerforma.
Den gamla blåsmaskinon från smedjan iståndsattes och monterades upp i fabriken och en forma, avsedd för vattenkylning, tillverkades och sattes ned i valvet på en murad s.k. smältugn. Den smälta sodan rann ut genom att hål nedtill vid ena sidan.
När smältningen
av soda sålunda kommit tillfredsställande i gång, blev behovet av en
effektivare lutindunstning än mer pockande. Man byggde nu fler planugnar, men i
två våningar, s.k. dubbelugnar. Nu brände man inte längre soda i planugnarna,
utan allt råbränne forslades till smältugnen.
Omkring 1881 byggdes bolagets första lastbåt, s/s Gustavsfors I. Den var byggd av järnplåt och konstruerad för isbrytning. Man hade förut endast byggt båtar av trä på bolagets varv, men som detta lyckades bra, lät patron Ekman även bygga denna lastbåt där.
Dess huvudsakliga uppgift
var att frakta hem bränd kalk, som lagrades, så att det skulle räcka för hela
årsbehovet. Kalken hämtades i Hellekis.
Lossningen av kalken tillgick så, att kalkfyllda
tunnor hissades upp på en ställning med tillhjälp av linor från ett spel i
fabriken. Från ställningen gick en rallbana genom kalkhuset, där kalken tömdes
efter behag. Patron Ekman ansåg, att det borde bli billigare att bränna
kalkstenen själv, varför en kalkugn byggdes. Det ekonomiska resultatet blev
dock inte som väntats, varför man snart återgick till att köpa bränd kalk.
Innan bolaget fick isbrytaren, hade vinterfrakterna ställt sig både besvärliga och dyra. Massan fraktades då med forbönder till Åmål och Fredrikshald, där bolaget hade stora magasin. Ännu järnbåt inköptes, s/s Gustavsfors II, samt en Dalslandsbåt, Westra Ed, vilken omdöptes till Gustavsfors III.
Massan fraktades nu till Göteborg direkt eller till bolagets magasin i Köpmannebro och Ed, där den omlastades på järnväg. När isen om höstarna lade sig över sjöar och sund fick s/s Gustavsfors I bryta den så länge den kunde.
Dess resurser var dock ganska begränsade och när isen
blivit ordentligt tjock, var man helt hänvisad till forbönderna, vilka då
samlades på bruket från när och fjärran.
Patron Ekman började nu se sig om efter lämpliga
skogsegendomar för att säkerställa virkesbehovet. Han inköpte då för bolagets
räkning ett antal skogsegendomar i Värmland och Dalsland. Dessutom köptes
Skifors i Dalsland för dess vattenfall och egendomar.
Några år senare inköptes även Skåpafors bruk,
beläget vid Svärdlångens utlopp i Laxsjön.
Vid denna tid, närmare bestämt 1885, sålde Ekman bruket Lennartsfors till brukspatron J. N. Biesert på Töcksfors för c:a 60.000 kronor.
Han ansåg detta bruk vara av mindre betydelse, sedan Skåpafors blivit
införlivat med Gustavsforsbolaget och då Saugbrugsforeningen hade vissa
privilegier, vilka omöjliggjorde ett fullt utnyttjande av vattenfallet kunde
man inte heller bygga någon industri där.
Ett par år senare flyttade ingenjör Pettersson,
varefter en ingenjör Gahn tillträdde platsen som driftsingenjör.
I slutet av 1880-talet flyttades diffusörerna närmare kokarna, emedan massan ville stocka sig i de långa rörledningarna. En gång hade till och med ena diffusörens lock sprungit sönder och en man ihjälbrändes av den kokande luten och massan, då man satte på högre tryck för att pressa fram en propp, som uppstått.
Efter den betan sattes kraftigare lock
på diffusörerna. Man övergav också metoden med självtryck på tvättvattnet i
diffusörerna. I stället installerades pumpar. Vattnet värmdes med direktånga på
tryckröret.
I sileriet ersattes skaksållen av knutsilar, genom vilka massan pressades underifrån.
Detta för att förhindra, att massan rann
över sållkanterna och därmed gick till spillo, då slitsarna tätnade.
Torkmaskinernas kapacitet började bli för liten,
och den ökades med två cylindrar. Dessutom försågs den med cirkelknivar och
klippsax, varigenom massan lämnade maskinen i färdigskurna ark.
För borttransportering av mesan byggdes långa rörledningar, först och främst till ett närbeläget kärr och sedan till alla klyftor och hålor man kunde påträffa. Man stängde också av småvikar med pålverk och fyllde innanför.
För att få mesan tillräckligt tunn för att kunna pumpas
genom rören, skottades den från filtren till en ränna, försedd med omrörare,
silades och späddes med vatten. Pumpen sög nu mesan ur rännan och pressade ut
den i rören.
1890 inköptes en kraftig bogserbåt, s/s Gustavsfors IV. På sommaren. bogserade den de sex vedpråmarna, som lastade massa och brännved runt om Silsjöarnas och Lelångens stränder. Ibland åtog man sig privat bogsering, stora mossläp(x) drogs från Köpmannebro till Vänersborg.
Under vintrarna höll den ränna öppen till Bengtsfors, om inte kylan blev allt
för stark och långvarig. Ibland förhyrdes den av andra Dalslandsbruk för lsbrytning åt deras båtar.
När man nu hade massatillverkningen tillfredsställande i gång, byggdes en pappersfabrik för tillverkning av papper, troligen 1892. Den utrustades med en Yankeemaskin samt övriga erforderliga maskiner, En kokare fick nu köras uteslutande med massa för pappersfabriken.
Denna kokare kopplades till två diffusörer, helt skilda från dem, som användes
till den lättblekta massan. Två knutsilar fanns även samt en urvattnings- och
upptagningsmaskin, där massan rullades i rullar med 30-
Starkmassan kokades av fura och med svagare lösning, varför fibrerna bleve längre och starkare. Ett murat kalkhus byggdes, vari lagrades såväl kalk som glaubersalt, vilket mer och mer kom till användning i stället för soda för ersättande av de alkaliförluster, som uppstod vid fabrikationen.
Samtidigt som kalkhuset ombyggdes, ändrades
lossningsanordningen till en hydraulisk hiss.
Under första hälften av 1890-talet var åter vaktombyte, då ingenjör Gahn avflyttade. Ekman övertog nu själv driftsledningen, men ett år senare anställde han en ingenjör Hellner.
Denne hade haft liknande anställning i Amerika och hade där sett andra metoder vid indunstning av svartlut än som här användes. Dessa andra metoder infördes vid Gustavsfors och bestod av roterande ugnar. Först inköptes en mindre, sedan en större roterande sodaugn, vilka så småningom gjorde de gamla planugnarna överflödiga.
Den för lutindunstningen i de roterande ugnarna erforderliga
värmen alstrades i en framför roterarna placerad ugn. Gaserna från roterarna
passerade genom varpor, vilka tillvaratog värmen, Erforderligt drag erhölls
genom en fläkt, som uppsög de mättade ångorna och förde dem ut i fria luften.
På grund av att huggmaskinen ej sönderdelade
huggskären tillräckligt. utsorterades allt för mycken ren ved med kvisten. För
att avhjälpa detta anskaffades en desintegrator.
Vattenfallet i Skåpafors erbjöd med sin större fallhöjd, 4 à 5 gånger högre än i Gustavsfors, större krafttillgångar, varför man i mitten av 1890-talet började bygga en pappersfabrik där efter Hellners ritningar och under hans ledning.
Yankeemaskinen överflyttades och år
1898 kördes fabriken i gång. Redan året därpå kunde man inköpa en mångcylindrig
pappersmaskin samt övriga maskiner, erforderliga för fullständig
Då nu brukspatron Ekman efter nära tre decenniers intensivt arbete och många gånger svåra bekymmer hade sin kära massafabrik i full gång och även pappersfabrikationen hade startats, drog han sig tillbaka från den aktiva ledarställningen år 1899.
Han hade under senare år varit ganska sjuklig och var i behov av vila. Som bolagets direktör kvarstod han emellertid ännu. Genom oförtrutet arbete och sträng sparsamhet på alla områden hade han under denna tid drivit fram det nystartade bolaget till en solid ställning, hans framsynta köp av skogsegendomar, som alla låg inom bekvämt räckhåll, hade säkrat bolagets virkesbehov för ganska lång tid framåt,
Patron Ekman ställde
stora fordringar både på sig själv och andra och ansågs nog vara en sträng
husbonde, men avlöningarna var högre där än vid andra bruk och arbetsbrist var
det aldrig, Till hans efterträdare utsågs Vilhelm. Hesslin, som även inträdde i
bolagets styrelse.
1899 byggdes en keratt för uppfordring av massaved från sjön till vedupplaget på kanalens östra sida och samtidigt anlades en smalspårig järnväg längs hela denna upplagsplats. Veden torkades och barkades på platsen. Man körde även upp långved, som först kapades för hand.
Senare
insattes en kapsåg som kapade veden. Från vedupplaget fraktades veden med två
färjor till kajen utanför huggeriet, där den lossades. Sedan kördes den med
vagn in till huggeriet.
Ingenjör Hellnor stannade inte länge i bolagets
tjänst, redan 1899 lämnade han sin plats. Efter honom kom ingenjör Per
Mellander.
Massaproduktionen var nu uppe i 14 à 18 kok i
dygnet med c:a
En ny stor varpa s.k. Carlssons varpa, byggdes på bruket och insattes efter den ena ångpannan. Ångpannan var utrustad med Plåtskorsten, men även här monterade man på en sugfläkt i stället, som förde gaserna genom varpan för en effektivare indunstning.
För transport av råbrändorna uppsattes en transportör, ett
skopverk, som från stora roteraren tippade råbränderna direkt i smältugnen. Man
hade förut kört med kärror och skottat in råbränderna för hand. Transportören
sparade nu in en man per skift.
Som förut omtalats, lät man den smälta sodan rinna ut på golvet, varifrån den upptogs då den svalnat. Nu nedgrävdes en större behållare, lösaren, försedd med omrörare, i golvet framför smältugnen. Den fylldes med svaglut från mixeriet och mesafiltren.
I den smälta sedan rinna,
tills lösningen hade fått den lämpliga koncentrationen, varefter den pumpades
upp till mixeriet och kausticerades i de s.k. kalkmixarna. För att erhålla
större massautbyte per kokare ändrades luttillförseln så, att luten infördes
tillsammans med stickorna genom fyllnadsöppningarna i kokarnas övre halsar i
stället för genom bärtapparna.
Torkmaskinens kapacitet blev med den ökade
produktionen för liten, varför den åter tillbyggdes med två cylindrar.
En kasserad kalkmix byggdes om till roterande sodaugn, och framför densamma byggdes en smältugn, vilkens avloppsgaser leddes in i roteraren och där användes till lutindunstning.
På grund av roterarens
stora diameter (ca
1902 var vattenståndet ovanligt lågt, så lågt att kanalbåtarna ibland körde fast i botten av kanalen från Gustavsfors sluss till Westra Silen. Tillfället var synnerligen lämpligt för ombyggnad av dammen, som började bli gammal och murken.
På vintern flyttades två ångmaskiner från ångbåtarna in i fabriken för kraftalstring och i Skåpafors användes även en ångbåtsmaskin till hjälp. Senare inköptes till Gustavsfors en större ångbåtsmaskin om 60 hkr som reservmaskin.
Kondensvattnet från denna maskin
användes till tvättning av massan.
Bolagsstämman beslöt då att öka
aktiekapitalet från förutvarande 450.000 kr till 750.000 kr, på så sätt, att
varje aktie i stället för att lyda på 1500 kr. kom att lyda på 2500 kr. För detta
ändamål användes 300.000 kr. av reservfonden.
Påföljande år insattes ytterligare två diffusörer
för furumassa, alltså fanns fyra stycken för furumassa och sex stycken för
lättblekt massa.
Disponent Hessling insjuknade och dog år 1905.
Hans efterträdare blev bruksförvaltare P. G. Jansson med placering i Skåpafors,
dit huvudkontoret numera var förlagt. Ingenjör Mellander efterträddes samma år
av ingenjör Georg von Vicken.
År 1906 var återigen ett märkesår för bolaget, i
det att detsamma bytte ägare och gick ur den Ekmanska släkten till den de
Verdierska. Kapten B. A. de Verdier köpte nämnligen aktiemajoriteten och blev
bolagets verkställande direktör. Driften fortsatte som förut, maskiner och
metoder moderniserades och förbättrades undan för undan.
En mindre smältugn uppsattes vid sidan av eldstaden till den stora roteraren. Avgaserna från smältugnen leddes genom den befintliga eldstaden och bidrog på detta sätt att minska bränsleåtgången.
Roterarens bäringar var ej väl avpassade för plåtmanteln och kunde således ej monteras koncentriskt, vilket åstadkom excentrisk rotation av själva plåtmanteln. På grund härav måste för stor öppning göras i dammkammarens vägg genom vilken en mängd kall luft inträngde, avkylde gaserna och minskade draget.
För att avhjälpa detta tillverkades en plåtskärm, vilken fastsattes på roteraren, vinkelrätt mot densamma. Skärmen var så stor, att den täckte hela den öppning, som uppstod mellan roteraren och muren samt släpade mot muren. På detta sätt blev tätningen ganska effektiv.
En olägenhet till vid roteraren var,
att gaskanalen mellan roteraren och eldstaden bestod av en invändigt murad
plåtmantel, vilken ofta överhettades och brändes sönder, så att den måste muras
om. Detta avhjälptes dock genom att plåtmanteln ersattes med en vattenkyld
dylik. På detta sätt avkyldes den ständigt och murningen höll mycket längre.
Den gamla kvarnen vid Krokfors revs 1908 och ett träsliperi byggdes i dess ställe. Slipmassan som tillverkades där, såldes såväl inom som utom landet. Det var våtmassa. d.v.s. den bestod av 65% massa och 35 % vatten.
Denna massa var svår att lagra, därför byggdes torkrior, där massan
lufttorkades, På grund av bättre marknadsförhållanden användes dessa torkrior
endast en kortare tid.
Gustavsforsfabrikens första kokare hade tjänat ut
och utbyttes mot en ny. En barkmaskin för långved inköptes och uppmonterades i
fabriken. Barken från densamma blåstes i rör till en spånugn framför en av
pannorna. Förut hade barken fraktats från upplagsplatserna för massaveden i
färjor till fabriken.
En ny huggmaskin inköptes från K.M.W. och utbyttes mot den gamla. Huggrännan var dock opraktisk och en ny sådan leverarades. Denna ränna var inte heller bra, utan kubbarna hoppade så att stickorna blev ojämna och mycket sågspån erhölls.
Denna ränna användes emellertid länge. Under
överingenjör Helmer de Verdiers tid vid Gustavsfors gjordes modeller till en ny
ränna, vilken man lät gjuta, denna ränna fungerade sedan till belåtenhet.
Behovet av massa till papperfabriken översteg nu kokeriets kapacitet, varför en fjärde kokare inköptes, av samma storlek och utseende som de övriga. På grund av svårigheten att använda den gemensamma flisbingen för kokaren nr 4 revs denna binge och separata bingar monterades för varje kokare.
Samtidigt höjdes elevatorn och utloppsrännan från densamma
gjordes vridbar, så att kokflisen kunde ledas till vilken som helst av
flisbingarna. Fyllningen i flisbingarna sköttes nu av kokarpersonalen i stället
för av en extra man.
Försök hade gjorts med att använda råoljemotorer som kraftkällor, men de fungerade inte tillfredsställande, varför man monterade in vattenturbiner av modernaste slag. Denna var utrustad med två löphjul om vardera 40 hkr.
Året därpå insattes en liknande turbin men med tre löphjul om
vardera 40 hkr.
Tre mixar var inte längre tillräckligt, man hade
svårt att få tillräckligt med svaglut till lutberedningen. Ibland hanns det
inte med att tvätta all mesa, utan man fick låta en del passera ut otvättad.
Därför inköptes en ny mix för att underlätta tvättningen av mesan.
Vid nedblåsningen av ånga från kokarna till
normaltryck för massaavblåsning till diffusörerna hade man länge använt denna
vid lutkokningen, men som ångan innehöll en del biprodukter, började man 1911
att tillvarataga dessa till en del, såsom råterpentin och träsprit.
Detta tillgick på följande sätt: När massan var färdigkokt, nedblåstes trycket i kokaren till lämpligt tryck för blåsning av massan. Ångan, som bland annat innehöll sprit och terpentingaser, avkyldes i en kondensator.
Den sålunda erhållna vätskan uppsamlades i behållare, i vilka råterpentinet på grund av sin lägre specifika vikt bildade ett övre skikt. Den avtappades direkt i fat. Den tyngre vätskan innehöll sprit. Detta spritvatten pumpades från behållaren till den s.k. spritkolonnen.
Denna bestod av giutna
sektioner med mellanbottnar, över den översta bottnen var en kylare och ett
uttag för kondensatet., Denna kolonn var ca
Vätskan hölls vid en viss nivå och kokades med
ånga, tills det erhållna destillatet innehöll 65% sprit.
Destillatet fick därifrån rinna ner i den s.k.
retifikationskolonnen, där den neutraliserades med syra och åter kokades, tills
destillatet därifrån innehöll 95% sprit (metylalkohol), som förvarades i en
särskild därtill avsedd cistern.
Denna metylalkohol tappades liksom råterpentinet
på fat och såldes på export. Redan omkring 1920-21 nedlades emellertid denna
del av tillverkningen, då framställningen av dessa ämnen efter krigstidens slut
inte längre lönade sig.
Under samma tidsperiod tillvaratogs även en annan
biprodukt, nämligen harts. Den s.k. mesasåpan, som bildades ovanpå
svartlutsbehållarna, neutraliserades och kokades till harts. Denna vara rönte
under krigsåren en strykande åtgång, men sedan nedlades även denna tillverkning.
1914 avled disponent Jansson, som varit bolagets
disponent sedan 1905. Kapton B. A. de Verdier, som var verkställande direktör,
övertog nu även disponentbefattningen.
Den stora roteraren, som eldats med ved och bark, höjdes och en smältugn uppfördes framför, där råbränderna från roteraren föll direkt ned i smältugnen. Gaserna från densamma löpte då först genom roteraren och indunstade den itappade svartluten till råbränne och de avgående gaserna passerade sedan en stor Carlsons varpa för förindunstning.
Från denna varpa
tappades svartluten till roteraren. Som kokning av massan försiggick med direkt
kokning och veden ibland var rätt så våt, blev svartluten utblandad med vatten,
varför svårigheter uppstod vid indunstningen och återvinningen av soda för lutberedningen.
Kapaciteten vid pappersbruket hade nu ökats, så
att sulfatfabriken tidvis enbart fick tillverka starkmassa för dess behov, för
att senare övergå till lättblekt massa.
1923 insattes en ny större maskin i pappersbruket.
Trots att nu hela tillverkningen gick till pappersbruket, måste man även köpa
massa från andra massafabriker.
Helmer de Verdier var numera överingenjör med
ingenjör Ernst Enderlein som driftsledare. Förutom mindre ändringar i sodahuset
och mixeriet fortgick tillverkningen efter kristidens slut normalt.
Ingenjör Enderlein avflyttade 1926 och efterträddes av ingenjör B. Lindqvist, som fortfarande (1940) är platschef i Gustavsfors.
Under hans tid har genomgripande förändringar, byggen och moderniseringar vidtagits för rationalisering av driften i dess helhet. Ett roterande planfilter för tvättning av mesan har tillverkats i stället för de gamla murade mesafilterna.
Mixeriet har fullt moderniserats och man har
övergått från direkt turbinkraft till elektrisk drift, kraften alstras vid
Krokfors,
För tvättning av massan från kokarna uppfördes i
betong
Sodahuset har alltid velat ligga efter med
återvinningen av soda, mest beroende på otillräcklig
förindunstning. Åtskilliga experiment med olika varpor resulterade till slut i,
att en ny modern indunstningsapparat för indunstning med ånga insattes vilken
fyller sin uppgift oklanderligt.
För att erhålla varmvatten till ångpannorna uppsattes en kondensor, där ångan från kokarna uppvärmer matarevattnet till ångpannorna. I denna kondensor utvinnes även terpentin ur kondensatet.
Huggmaskinen flyttades, så att den kan matas
direkt från färjan eller kajen. Pappersveden, som mestadels hemfraktats
sjöledes, fraktas nu stället med lastbilar.
Pappersbrukets kapacitet ökade stadigt och för att
slippa köpa så mycket massa anskaffades större kokare till massafabriken.
Sålunda har man numera
Bland övriga förbättringar märks, att vid förut
omtalade skeppsvarv byggts en stabil slip, som avlöst den gamla metoden att
utlägga slanor, där fartygen med slädar inunder drogs upp med spel och
kappståndare.
År 1938 avled kapten B. A. de Verdier efter att sedan 1916 varit bolagets disponent. Under hans kloka och erfarna ledning hade bruket ständigt gått framåt och stabiliserats i alla hänseenden.
För sina
underlydande var han en god husbonde, varmt älskad och djupt sörjd, då han
efter en lång och lyckosam levnad fick sluta sina dagar.
Han har efterträtts av sonen Gösta de Verdier, som
då redan länge under sin faders ledning varit bolagets drivande kraft. Bolaget
blomstrar även under hans ledning och Gösta de Verdier tycks på intet sätt stå
sin fader efter.
Långbro, Dals Långed, 1940.
1900
Gustafsfors Fabriker (Gustafsfors o. Skåpsfors).
Pappersbruk och Sulfatfabrik.
Ägare: Gustafsfors Fabrikers Aktiebolag.
Läge: Älfsborgs län,
Postadress: Bengtsfors.
Drivkraft: vatten.
Antal pappersmaskiner: 2.
Tillverkar: alla sorter rent cellulosapapper.
1944
Billingsfors-Långed förvärvar Gustafsfors.
AB Billingsfors-Långed har till obekant pris förvärvat Gustafsfors
Fabrikers AB.
Gustafsfors Fabrikers AB har ett aktiekapital 1.500.000 kr. och äger pappersbruk och sågverk vid Skåpafors samt sulfatfabrik vid Gustafsfors, allt i Älvsborgs län.
Årstillverkningen utgörs av 9.000 ton kraftpapper och 1600 stds sågade
trävaror. Därtill äger bolaget ca 26000 tunnland skog och tre vattenfall.
För Billingsfors torde förvärvet vara av stor betydelse. Pappersbruket i Skåpafors ligger endast några kilometer från fabrikerna i Billingsfors och Gustafsfors skogar ligga huvudsakligast utmed vattendrag, som utmynnar i Laxsjön, där fabrikerna är belägna.
Regleringsrätten i sjöarna Östra och Västra Silen tillföres bolaget, vilket härigenom kan använda sig av de större dalsländska sjöarna som vattenmagasin. Den sammanlagda generatorseffekten blir 15000 hk.
Genom sammanslagningen kommer koncernens massafabriker, tillverkande
trämassa, sulfat- samt blekt och oblekt sulfitcellulosa att bättre kunna
utnyttjas och dess totala pappersproduktion att uppgå till ca 35.000 ton per
år. Antalet pappersmaskiner blir genom nyförvärvet sammanlagt
1946
Gustafsfors sulfatfabrik rivs.
AB Billingsfors-Långed har beslutat nedlägga driften vid Gustafsfors sulfatfabrik i norra Dalsland, en av de äldsta sist slag i landet, anlagd redan på 1870-talet.
Fabriken hade efter den senaste ombyggnaden för ett tiotal år
sedan en kapacitet av ca 9.700 ton kraftmassa, som använts för tillverkning
av kraftpapper vid Skåpafors pappersbruk. Koncernens tillverkning av
sulfatcellulosa koncentreras i fortsättningen helt till fabriken i Billingsfors.
1955
AB Billingsfors-Långeds tillverkning av mineralull vid fabriken i
Gustafsfors kommer att läggas ned från den 15 juni, enligt vad som meddelades
vid sammanträde med företagsnämnden den 5 april. I sammanträdet deltog även
representanter för kommunen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Länsarbetsnämnden och Industriens
Produktionsråd.
Fabriken, som sysselsätter ett 80-tal arbetare, startade 1948 för att ge arbete åt den personal som friställdes i samband med att driften vid sulfatfabriken på orten upphörde. Tillverkningen har inte kunnat göras lönande och under de senaste åren har förlusterna varit betydande.
Företagsledningen
har därför icke sett någon möjlighet att fortsätta driften. Samtliga arbetare
har erbjudits anställningar vid företagets fabriker i Billingsfors och Långed.