Hällefors sulfatfabrik, Silverdalen

Hällefors Pappersbruk, sulfatfabrik, träsliperi, Ägare  Aug. B. Kollen, 2 Km från Lönneberga i Småland.

Produktion 1200 ton omslagspapper, pergamyn, grease proof m.m.

2 kokare, 2 pappersmaskiner.

Kompletterande text i boken om Silverdalen, Uppsala 1944

Flygbild 1974

Utvidgningarna skulle avse framställning av bl. a. kemisk trämassa. Nyströmer hade redan vid brukets anläggning haft sin uppmärksamhet inriktad på sådan, men låtit förslaget anstå, i avvaktan på utgången av de inom denna industrigren anställda försök. Vidare skulle tillverkas ornamenter av trämassa enligt en särskild av Nyströmer gjord utredning varjämte träbearbetningen skulle utvecklas till ett fullständigt snickeriverk. Det nya bolaget sköt sedermera cellulosatillverkningen ytterligare på framtiden, vilket säkert var klokt, då tekniken på detta område alltjämt var ganska outvecklad.

Planerna i övrigt torde däremot ha genomförts, åtminstone ihågkommer den muntliga traditionen i orten att bl. a. dörrspeglar av pappersmassa tillverkades.

Traditionen i Nyströmerska familjen ger en i viss mån annan bild av förhållandena vid den äldsta Hälleforsfabriken än den, som de fåtaliga bevarade officiella urkunderna framkallat. Maskindirektör Nyströmers son har sålunda meddelat, att initiativtagaren och huvudintressenten var en i nordöstra Småland välbekant man. Han skriver:

"Då Far lämnade Sörstafors kom han i kontakt med häradshövding Tillberg i Vimmerby, som hade planer på att anlägga en trämassefabrik å nämnda plats (Hällefors). Denne Tillberg tillhörde en kapitalstark släkt. Far åtog sig då att uppföra fabriken i fråga och därefter sköta driften jämte ett mindre jordbruk hörande till fabriksområdet. Han blev sålunda driftsingenjör och disponent för det hela. Förutom fabriken uppförde han åt sig en bostad i dess närhet med en vacker parkanläggning genom vilken Silverån slingrade sig fram. Vill minnas det var år 1874.

Far tog ner familjen dit och att han var disponent till år 1878. Anledningen till att Far lämnade Hällefors var följande. Driften gick bra, men Far insåg att resultatet av densamma skulle kunnat bliva ännu mycket bättre om inköp av en del moderna maskiner jämte tillbyggandet av fabriken utfördes. Detta hans förslag motsatte sig Tillberg såsom enligt hans mening onödigt. Det uppstod härigenom en kontrovers mellan dem och Far fann för gott att dra sig tillbaka då Tillberg icke ville höra på de tekniska skälen vilka Far framhållit och fasthöll vid."

Ifrågavarande häradshövding Tillberg var säkerligen brukspatronen Herman Tillberg, bosatt på Storebro bruk från 1865 till 1885, då han sålde det till sin broder, ryttmästaren Axel, och själv övertog det gamla fädernegodset Falsterbo. Dessförinnan torde han ha vidtagit de förberedande åtgärderna för sulfitfabriken vid Storebro och möjligen även sett tillverkningen där igång enär enligt föreliggande intyg ledaren för denna, ingenjör Ernst Weissbach, tillträdde sin befattning redan den 1 juli 1884. Inför sulfitmetoden hyste Tillberg sålunda icke de betänkligheter, som tidigare, när det gällde sodacellulosametoden, sannolikt vållade misstämningen mellan honom och Nyströmer.

Sulfitfabriken slog också väl ut. Fram på 1900-talet skulle en ny förbindelse under några år knytas från Hällefors till Storebro såsom sedermera skall berättas. År 1878 lämnade ingenjör Nyströmer Hällefors. Fabriksdriften säges ha legat nere några år och fastigheterna övergingo den 5 maj 1881 till Kungl. boktryckaren Carl Laurin, stor delägare i den förnämliga firman P. A. Norstedt & Söner. Av denne såldes bruket den 14 mars 1882 till en av Stockholms storbyggmästare, arkitekten C. A. Olsson.

Denne var en imponerande personlighet, mångintresserad och initiativrik. Anledningen till hans inköp av Hällefors lär ha varit att han önskade bereda sin bror Jakob sysselsättning. Utan att i nämnvärd mån ha ägt sin broder arkitektens begåvning och duglighet synes dock Jakob 0lsson ha någorlunda tillfredsställande skött sin befattning som förvaltare på det lilla bruket. Nyströmers gamla plan på tillverkning av sodacellulosa förverkligades. Ingenjör Ludvig Lönnerberg, dåtidens mest anlitade konsulterande fackman och dessutom sedan den Nyströmerska tiden förtrogen med brukets förhallanden, gjorde upp förslaget till den nya installationen. Denna omfattade tvenne stående kokare.

Sannolikt hade de lutcirkulation medelst injektor och rörslinga genom en vid sidan av kokarna uppmurad eldstad. Lönnerberg lär nämligen till förebild ha tagit de något tidigare av Alvar Muntzing vid Munksjö byggda kokarna. Dock uppgives, att kokarna vid Hällefors gingo genom två våningar och betjänades uppe i den tredje samt hade en diameter av 1,5 – 2 meter medan Munksjökokarna hade blott en meters diameter och något över 4 meters höjd, varvid produktionen per kok stannade vid blott 175 kg. Enligt hörsägen barkades veden på maskin och kvistarna borrades ut, huggningen skedde som vanligt, men varken krossvalsar eller flisharpa funnos. Alkali tillfördes genom att den uppvägda kaustika sodan lades in i toppen på den med flis och vatten fyllda kokaren.

Återvinning av svartlutens soda hade från början planerats och rester av en lutcistern och en 5 – 6 meter lång indunstningsugn fanns kvar ännu fram på 1890-talet. Snart nog tappades dock svartluten utan vidare i vattendraget.

För kokens första uppvärmning användes en särskild ångpanna. Blott ett kok på dygnet erhölls från vardera kokaren. Koktrycket säges ha varit 10 kg., vilket var vanligt vid dåtida cellulosatillverkning. Massan tvättades med hjälp av tvättcylinder på brukets båda holländare, där dubbelknivarna i valsen ej arbetade emot vanliga underskär utan mot en slät gjutjärnsplatta. Blott defibrering men ej malning i vanlig mening blev resultatet av den behandling, som massan sålunda under två timmars tid brukade få undergå och som gav ett kvalitativt gott resultat.

Fabriken 1908

Vid samma tid hade bruket också en baspanna och tillverkade brun slipmassa.

På en efter den tidens sed i andra hand inköpt liten yankeemaskin gjordes omslagspapper, såväl ett brunt cellulosapapper, som säges ha med framgång tävlat med det välkända Munksjöpapperet, som även havannapapper. Bruket drev också fabrikation för hand av påsar och kuvert dels inom egna väggar med 10 – 15 arbeterskor, dels som förläggare för hemindustri i bygden. Särskilt en viss Pasa-Karlsson vid Haddarps kvarn lär som underleverantör till bruket ha sysselsatt ett avsevärt antal flickor.

Sannolikt gjorde denna förädlingsrörelse det möjligt att fabriksdriften vid Hällefors blev ekonomiskt tillfredsställande ehuru alkaliåtervinningen vid cellulosafabriken nedlagts. Det uppges att arkitekt Olsson, så länge tillverkningen drevs blott i det begränsade omfång, som yankeemaskinen medgav, kunde räkna med ett årligt netto av omkring 20,000 kronor.

Tyvärr lockade det goda resultatet till utvidgningsplaner utan att nödig hänsyn togs till platsens naturliga resurser, ett inom industrin både tidigare och senare vanligt misstag. Ytterligare en maskin inköptes, säkerligen för billigt pris.

Det var Lessebo bruks första maskin av år 1836, en 54" bred fourdrinier från de engelska fabrikanterna Donkin & C:o. Den var en bland landets äldsta i sitt slag. Vid Lessebo hade maskinen redan 1883 ersatts av en större sådan. Först 1891 installerades den gamla maskinen vid Hällefors. Vattenkraften där, som någorlunda stått bi för yankeemaskinen ensam, räckte alls icke till även för Lessebomaskinen, ehuru denna fick gå blott med sockerpapper och liknande föga kraftkrävande fabrikat.

Det ekonomiska problem, som Hällefors ställts inför, fick först ett par årtionden senare sin lösning. Då arkitekt Olsson år 1886 byggde träsliperi vid Pauliströms nedlagda järnbruk, avsåg han att därifrån förse Hällefors med slipmassa och sålunda avlasta kraftförsörjningen vid detta bruk. Hällefors gick dock allt fortfarande med förlust.

Rester av det nedlagda bruket

Ur Silverdalen 1874 - 1974:

Sodamassa från Hällefors

Grundaren av nuvarande Silverdalens Pappersbruk, fabrikör J. O. Nyströmer, hade fullt klart för sig, att det ej räckte med slipmassa utan att man även behövde kemisk massa för att kunna åstadkomma ett acceptabelt papper. Detta framgår av hans ansökan till manufakturlånefonden år 1875. Han lyckades emellertid ej uppbringa erforderliga medel för att bygga den planerade fabriken för sodamassa. Först år 1887 kunde dåvarande ägaren, arkitekt C. A. Olsson, ta i bruk en anläggning för tillverkning av sodamassa i Hällefors. Dessförinnan hade dock verkligt papper tillverkats av kemisk massa och egentillverkad slipmassa. Enligt Thäbergs beskrivning (Tekniska Museets arkiv) utgjordes utrustningen för tillverkning av sodamassa av 2 kokare och en sodaugn jämte en del övrig utrustning.

Tillverkningen av kemisk massa i Hällefors blev ej långvarig. År 1894 framgår det av brandförsäkringsbolagets beskrivning, att det då ej förekommer tillverkning av kemisk massa, varför tillverkningen måste ha lagts ner före denna tid. Anledningen finns det inga uppgifter om, men antagligen var det de begränsade möjligheterna att använda den bruna sodamassan i blandning med slipmassa för tillverkning av papper, som fällde utslaget.

Kartan är från 1976 och det är bara Mönsterås sulfatfabrik, som fortfarande är i drift 2010.