Källa: Halmmassetillverkningen i Sverige av Elis Bosaeus, 1945.

Texten är avkortad och delvis moderniserad.

 

1. En förhistoria

Vid artonhundratalets början hade papperskonsumtionen vuxit så starkt, att behovet av ersättning för den sedan länge alltför knappa råvaran, lumpen, blivit ett verkligt bekymmersamt problem. Än mera kännbart blev detta, när pappersbruken i och med allmännare användning av de år 1799 uppfunna pappersmaskinerna såg sina tillverkningsmöjligheter mångdubblade.

Halmmasseföredrag från 1918. 

Redan från 1700-talet bevarar uppfinningarnas historia åtskilliga minnen av försök även i vårt land att ersätta lumphalvtyget med andra fiberämnen. Dock var det säkerligen först med Matthias Koops engelska patent nr 2433 av den 2/8 1800 och nr 2481 av den 17/2 1801, som ett ihärdigt fortgående arbete in­leddes i syfte att till papper utnyttja fibrerna av halm och esparto samt, som ett mera avlägset skymtande mål, även träfibrerna.

Att halm och esparto i första hand kom i åtanke som ersättare för lumpen var helt naturligt därför att deras fibrer i motsats till träfibrerna kunde utvinnas medelst maskinell utrustning och värmetekniska resurser av ungefär samma art som redan stod till förfogande och inarbetats för tillverkningen av lumphalvtyg.

 

Enligt Koops patent skulle den skurna halmen först lakas i kalkvatten, varvid även kristallsoda eller pottaska kunde tillsättas, och därpå kokas i rent vatten eller i lut av kristallsoda eller pottaska. Sedan följde uttvättning och ny kokning samt slutligen pressning av massan och malning på det vid pappersbruken van­liga sättet. Kokningen eller bykningen skedde ännu inte i slutna kärl utan helt enkelt i vanliga bykkar.

 

Den omständliga upprepningen av arbetsprocesserna vidhölls länge och omnämns i flertalet av de talrika patenten ännu under 1850-talet. Först med Melliers åren 1854-57 patenterade metod hade bykningen målmedvetet reducerats till en enda operation och detta i samband med användningen av slutna, under tryck arbetande kokare.

 

I beskrivningen till det engelska patentet nr 988 av den 2 maj 1855 kan läsas:

“Straw or other fibrous material, cut up in a chaffcutter, freed from dirt and steeped in water is disgested with a weak solution of alkali in a boiler at a considerable pressure, and is then washed successively with hot water, acidulated hot water and cold water. The boiler used is cylindrical with hemi­spherical ends which are separated from the body by partition plates. A ring of longitudinal tubes ending in the partition plates conveys steam from one end to the other and the boiler is thus heated. The boiler rotates on hollow trunnions, through which the steam enters and leaves.”

 

Det betydelsefulla i Melliers förfarande var, att kokningen skedde vid ”con­siderable pressure”, 3 à 4 atm., i stället för som förut utan övertryck. Därigenom vann uppfinnaren en betydande förkortning av hela proceduren samt besparing av arbetskraft och kemikalier. Råvarutillgången medgav framställning av halmmassa i för dåtida förhållanden stora mängder. Mellier gav pappersindustrin en i många hänseenden fullgod ersättning för lumphalvtyget. Kvalitativt stod halm­massan i en helt annan klass än slipmassan, som, åtminstone så länge den kallslipades, i viss mån måste hänföras till pappersindustrins s.k. fyllnadsämnen.

 

Själv lade Mellier stor vikt vid den i patentbeskrivningen angivna indirekta kokningen. I praktiken tycks dock direkt kokning ha blivit mest använd, något som tydligen mycket berodde på den länge bestående lokala sam­hörigheten mellan halmkokning och lumpbykning. I övrigt var det på underlag av Melliers idéer, som det industriella utnyttjandet av halm och esparto blomst­rade upp samt från och med 1860-talet under ett kvarts sekel spelade en betydande roll för pappersbruken även i Nordeuropa.

 

2. Halmmassetillverkning i Sverige

I Sverige kokades halmmassa fabriksmässigt från år 1862 till omkring år 1916. Efter sekelskiftet förekom den dock endast vid ett par bruk och i liten skala. De femton kända företagen i branschen representerade genom olika tillverknings­betingelser och produkter samma, skiftande förhållanden som de i halmmasseindustrin på kontinenten förekommande. Flertalet av fabrikerna tillverkade själva papper av sin halmmassa.

 

Halmpapper som huvudtillverkning hade dock endast Skövde pappersbruk. Övriga papperstillverkare använde halmmassan dels i blandning med lumphalvtyg, slipmassa och träcellulosa och dels utan till­sats av andra fiberämnen för vissa av sina specialiteter, den för butikernas strutar avsedda s.k. halmmakulaturen, ett tämligen tunt, gult halmpapper, det tjockare s.k. karduspapperet, det mörkgröna omslagspapperet för tändstickspaketen, förhydningspapp m.m.

 

Det papper, som framställdes av blandat material skulle mestadels användas till omslag, mera sällan till koncept- eller skrivpapper. Till den här avsedda största gruppen av halmmasseproducenter hörde främst Munk­sjö, Katrinefors och Fiskeby. Mindre omfattning hade halmmassetillverkningen vid de i övrigt betydande företagen Korndal och Vargön liksom även vid Troll­hättan, Sörstafors och de båda södermanlandsbruken Nykvarn och Gustavsfors.

 

Uteslutande blekt halmmassa gjordes vid Granholms pappersbruk liksom dess­förinnan sannolikt vid Klippan, på båda platserna huvudsakligen eller helt för egen förbrukning. Detsamma var troligen fallet vid Aktiebolaget Papyrus om­kring sekelskiftet. Liksom på kontinenten hade Sverige också halmmassefabriker utan kombination med pappersbruk. Dessa fabriker, som representerade den högst utvecklade tekniken på området, var blott två, den ena i Södertälje och den andra på ett invid Linköping beläget område kallat Nykvarn. Ingendera överlevde emellertid ett par startårs ekonomiska svårigheter.

 

1860-talets fabriker

Tidigast i Sverige tillverkades halmmassa fabriksmässigt vid Rosendalsverken i Mölndal. Företaget, som stod under ledning av grosshandlaren D. O. Francke, hade under 1850-talet av en konkursmassa inköpt en nyuppförd större fabriks­byggnad vid Götafors i Mölndalsån, tidigare det s.k. fallet nr 23, som lämnat kraft till pappersbruksdrift från 1700-talet till år 1857. I byggnaden inrymdes en­ligt en samtida ortsbeskrivning bl.a. en roterande sfärisk kokare. Denna användes till kokning av lump och halm, varvid luten gjordes av soda för lumpen och av

kaustik kalk för halmen. Tillverkningen av halmmassa fortgick enligt senare an­teckningar av en verkmästare Schoultz åtminstone ett stycke in på 1870-talet.

 

Om införandet av Melliers kokningsmetod i samband med anläggningen av Munksjö pappersbruk år 1861 föreligger mer detaljerade uppgifter.

I Molae chartariae suecana har kamrer Carl A. Estberg skildrat brukets tillkomst enligt arkivhandlingar och muntlig tradition. Den kände industrimannen J. E. Lundström i Jönköping hade efter ett sextonårigt arbete som den svenska tändsticksindustrins främste pionjär riktat sitt intresse på papperstillverkningen. Med denna var han redan i viss mån förtrogen genom att hans far sedan 1821 arren­derat och hans yngre broder åren 1847-57 varit huvuddelägare i Stensholms pappersbruk nära Huskvarna. Själv hade han också någon tid haft del i bruket. Dessutom hade hans verksamhet inom tändsticksindustrin med dess betydande förbrukning av papper givit honom synpunkter av värde på de fordringar, sons borde ställas på denna vara.

 

Genom en studieresa till Frankrike och Tyskland sökte Lundström vinna ytter­ligare erfarenheter och lära känna de modernaste tillverkningsmetoderna på sitt tillämnade nya verksamhetsfält. Under resan träffade han samman med den bekante politikern och affärsmannen L. J. Hierta. För denne utvecklade han sina planer. På utländsk mark beslöts att i Jönköping uppföra ett modernt pappers­bruk under Lundströms ledning och med Hierta som kompanjon och förlagsman.

 

Lundströms planer avsåg enligt en gammal beskrivning över Munksjö ”att Sverige så att säga i en hand samla den tillverkning av halmpapper, som här och där vid mindre pappersbruk bedrevs för hand” i stället för detta ruggiga, av grova lumpor något uppblandade fabrikat även i stället för det ännu sämre s.k. gråpapperet, som från sin lösa yta lämnade en mängd småpartiklar av stoft och damm på de från kryddboden hemköpta specerivarorna, erbjuda den kö­pande och säljande allmänheten ett av ren halm berett papper, utmärkt lika mycket för sin fasta massa som sin släta och vackra yta.

Något senare eller kanske samtidigt hade han också kommit på att i stället för det i ark förekommande s.k. förhydningspapperet, som invändigt klistrades eller nubbades på väggarna under tapeten, erbjudande ett svagt skydd mot draget, som inträngde genom fogarna och utmed foderlisterna, införa till begagnande

”förhydningspapp i långa banor” och på samma gång också söka få till heders den i Tyskland redan länge med förkärlek begagnade ”asfaltpappen i långa banor” till yttre taktäckning.

 

Lundströms studieresa torde ha gjorts redan år 1859, de första räkenskapsböc­kerna för det nya företaget börjar med den

2 februari 1860. Den dagen fick en tysk firma Moldenhauer & C:o, senare Moldenhauer & Kronenberg, den första inbetalningen på brukets första halmpappersmaskin, som inköpts för 4122:43 sv. kronor.

 

Nyanläggningen gick i början långsamt. Den 11 augusti 1860 avgick en remissa till herr E. F. Scholl i Berlin, tydligen i samband med beställning av brukets första pappmaskin. Samme Scholl skulle enligt avtal lämna ritningar till pappersbruket, men fullgjorde aldrig detta åtagande utan avvecklades med ett ”skäligen nedsatt” arvode.

 

Brukets äldsta inventarium av den 2 september 1861 upptog ännu i huvudsak endast verktyg för verkstad och byggnadsarbeten. Först när Lundström med 1862 års ingång lämnade tändsticksfabriken, där han, som hans egna ord föll, ”trampat många trötta fjät”, och kunde odelat ägna sig åt pappersbruket, skedde dettas fullbordan med önskvärd fart. I maj månad 1862 torde anläggningen ha stått färdig för provkörning.

Från och med augusti samma år började brukets regelbundna leveranser till L. J. Hiertas firma som främsta avnämare. På pappersmaskinen gjordes gult halmpapper, dels ”makula­tur” i mindre format avsett för specerihandel, dels ”karduspapper” i större format. Pappmaskinen framställde av halmmassa, förhydningspapp och av lump golv­papp, bådadera avsedda att användas utan impregnering, samt vidare av lump eller blandad massa råpapp, som dränktes i bad av tjära, tjäroljor eller asfalt för att sedan utnyttjas dels till taktäckning och dels till väggförhydning.

 

Avsättningen ökades raskt trots konkurrens med Rosendalsverken och sedermera även med Nykvarns pappersbruk. Redan 1863, året efter igångsättningen, beställdes en ny pappersmaskin med 60 decimaltums arbetsbredd.

 

Produktionsvärdet steg jämnt och säkert till 352,000 kronor år 1868. Ett övergående bakslag träffade bruket 1869, då tillverkningens värde sjönk till 281,000 kronor. Samma år sålde Lundström sin andel i bruket till Hierta. Denne upptog som kompanjon och ledare av före­taget dettas dåvarande prokurist K. O. Ljungquist.

 

Därmed började, gynnad av högkonjunkturen under 1870-talets första år, en förnyad snabb utveckling av Lundströms skapelse. Tillverkningsvärdet steg från 1870 års 350,000 kronor till 1,147,000 kronor år 1877 och antalet arbetare från 70 till 150.

 

Någon påverkan av det allmänna konjunkturfallet år 1874 kan inte spåras i brukets siffror. När lågkonjunkturen med förnyat eftertryck blev kännbar mot årtiondets slut, und­gick inte heller Munksjö dess verkningar och nämnda värde sjönk år 1879 till ett minimum av 562,000 kronor, vilket dock omedelbart följdes av en fortgående återhämtning. I denna fick papperet och pappen av halmmassa allt mindre del.

 

Från och med år 1880 trädde sodacellulosan och ”lakaspen” undan för undan i halmmassans ställe och med 1886 var dennas roll utspelad. De undersökningar, som fram på 1890-talet gjordes om möjligheterna att med fördel åter använda halm, bekräftade blott att denna tills vidare måste vika för träet som råvara.

 

Vid utredningar om användningen av halm till pappersmassa har ofta anförts, att det överskott av halm, som jordbruket kan lämna, är så beroende av växlande skördeförhållanden att ett fabriksföretags jämna tillgång på och rimliga kostnad för sådan råvara sällan kunna bli tillfredsställande säkrade. Som senare skall visas har denna mening också på sina håll bekräftats av erfarenheten.

 

Munksjö tycks emellertid inte ha mött kännbara svårigheter. Tidigast täcktes pappers­brukets behov av halm från närbelägna jordbruk sydväst om Jönköping. Från och med år 1866 torde de största halmleveranserna ha kommit från järnvägssta­tioner på Västergötlands slättbygd med Falköping som uppköpscentrum. Priset på halmen hade hållit sig emellan en och två kronor/centner (1 centner=42,5 kg) vid fabriken. Några siffror för årsförbrukningen ha tyvärr inte gått att få fram ur företa­gets räkenskapsböcker. Vissa anteckningar av brukspatron Ljungquist antyder emellertid en högsta kvantitet bearbetad halm av omkring 3,500 ton år 1875.

 

Lundström lyckas nästan omedelbart göra både halmpapper och halmpapp till en kvalitetsvara inom de gränser som den kortfibriga råvaran kunde medge. Sålunda förekom visserligen ett och annat klagomål att även Munksjö halmpapper var skört, men både gammal korrespondens och enstaka bevarade prov visar att detta fabrikat under 1860-talet var till utseende och användbarhet överlägset de konkurrerande fabrikaten från Rosendalsverken och Nykvarn. Denna överlägsenhet bestod även i fortsättningen, då de efter modernare principer byggda 1870-talsfabrikerna tog upp konkurrensen. Först fram på 1880-talet torde dessa på sina håll ha nått upp till en kvalitet jämförlig med den som Munksjö hade fört i marknaden.

 

Vid Nykvarns pappersbruk i Södermanland var driften sedan år 1853 eller något tidigare fördelad på ”övre bruket” och ”nedre bruket” belägna på en kilo­meters avstånd från varandra.

Till övre bruket var huvudparten av tillverknings­processen förlagd. Det nedre bruket inrättades från början endast för att överta en del av den kraftförbrukande halvtygsmalningen. Enligt överingeniören Ivar Humbles Nykvarnshistorik i Turingeboken utbyggdes nedre bruket år 1860 eller 1861 för en nyköpt encylindrig pappersmaskin med 60 tums arbetsbredd. På två sfäriska kokare med ca 2 meters diameter kokades förutom lump även halm. En gammal priskurant från bruket tar upp halmkarduspapper och halmmakulatur. Den maskinella utrustningen tycks ha motsvarat den som var vanlig vid de små halmpappersfabrikerna på kontinenten.

 

Uppgifter saknas om hur länge tillverkningen av halmpapper pågick. Humble nämner att ett litet träsliperi troligen inrättades 1868, och att driften vid nedre bruket nedlades och pappersmaskinen försåldes till Sörstafors år 1875, då Ny­kvarns Pappersbruks Aktiebolag gick i konkurs.

 

Oavsett träsliperiets tillkomst fortgick Nykvarns tillverkning av gult halm­papper åtminstone under 1869, då i juli månad magister Lundström på Munksjö i brev till brukspatron Deutgen på Nykvarn påtalade Deutgens besvärliga pris­konkurrens i denna vara.

Redan dessförinnan syns Nykvarn ha tillsammans med sin tillverkning av det grövre halmpapperet försöksvis påbörjat tillverkning av fin­papper av blekt halmmassa.

I en ansökan till manufakturförlagslånefondcn 1868 skrev Deutgen att han ”efter en för två år tillbaka i Belgien med framgång använd metod” åstadkommit dylikt papper. Senare syns tillverkningen av kalk­halm ha nedlagts och den maskinella utrustningen för halmmassetillverkningen vid nedre bruket moderniserats. Enligt ännu en, i december 1876 daterad låneansökan, som undertecknats av styrelsen för Nya Aktiebolaget Nykvarns Pap­persbruk, hade tillverkningen koncentrerats på ”bättre tryck- och något skrivpapper”, huvudsakligen av lump men ”för en del sorter halmmassa, vilken tillverkas på ett vid Nykvarn på de senare åren anlagt halmmasseverk, som vid sin anläggning var det första av detta slag i riket”. I bifogat värderingsinstrument upptogs vid nedre bruket följande byggnader:

 

Byk- och ångpannor                                             5000:-

Sodaugnshus av sten under papptak              1000:-

Maskinhus                                                               7000:-

Fabrikshus                                                            12000:-

Delsumma                                                             25000:-

 

2 st. ångpannor                                                      5000:-

1 turbin med järntrumma                                      3000:-

1 sodaugn med fläkt och tillbehör                     6000:-

1 halmrensningsapparat                                      1200:-

3 st. sfäriska kokpannor                                    10500:-

4 cisterner av järnplåt                                             600:-

1 lutpump                                                                 1500:-

1 vattenpump                                                            100:-

1 hackelsemaskin                                                    450:-

1 decimalvåg                                                             100:-

1 skruvpress                                                             100:-

Div. mindre inventarier                                           250:-

Transmissioner och remmar                               2600:-

Rörledningar för ånga, vatten och lut                 800:-

Brandredskap                                                         1000:-

Körvåg                                                                        300:-

Delsumma                                                             33500:-

Totalt                                                                      58500:-

                                               

Varken slipstolen av år 1868 eller några holländare återfinnas i denna inventarie­förteckning, som tyder på en uteslutande för halmkokning enligt sodametoden iordningställd anläggning. Det torde få antagas, att den kokta halmen forslades upp till övre bruket för att där tvättas, malas och blekas. På detta utvecklingssta­dium tedde sig nedre bruket vid Nykvarn som en föregångare till den Schoeller­ska fabriken i Södertälje ävensom till ett Linköpingsbolags anläggning vid ett annat Nykvarn, för vilka båda sedermera skall redogöras. Emellertid lär ”sodahalmen” vid nedre bruket inte ha tillverkats längre än till 1875 eller möjligen till 1877, då all papperstillverkning vid Nykvarn i Södermanland upphörde för att inte återupptas förrän fram på 1880-talet, sedan övre och nedre bruken fått skilda ägare och det senare därmed övergått till annan industri.

I Skövde igångsattes i november månad år 1866 ett pappersbruk för tillverk­ning av gult omslagspapper av halm. Ägare var Skövde Pappersbruks Aktiebolag med ett aktiekapital av 50,000 riksdaler. Bolagsordningen stadfästes av Kungl. Maj :t den 18 maj sagda år. Enligt en tidningsnotis var till föreståndare för fabriken utsedd ”en herr C. G. Lundqvist, som vid Munksjö pappersbruk inhämtat grundlig kännedom i facket”. Föreståndaren för Skövde stads auktionskammare A. F. Kylander synes ha tagit verksam del i företagets tillkomst och blev sedan uppköpare av halm för dess behov samt höll kommissionslager av dess papper. Som disponent för bolaget nämns under början av 1870-talet en herr A. W. Appelgren. Det ekonomiska resultatet torde ha varit mindre gott. Driften måste läggas ned och den lilla encylindriga pappersmaskinen såldes till Gustavsfors cellu­losafabrik i Södermanland omkring år 1877. Byggnaden, solid av rappat tegel under tegeltak i en våning jämte rymlig vind, täckte en yta av c:a 13 X 29 meter och kvarstår ännu, ehuru delvis ombyggd för skilda ändamål.

 

Av landsarkivarien G. Clemenssons arbete ”Klippans pappersbruk 1573-1923” framgår, att detta bruk på 1860-talet under Chr. A. Bocks ledning inrättade en ”halmmölla” med holländare. Något vidare om denna ”mölla” är inte bekant.

 

1870-talets fabriker

Under högkonjunkturen i början av 1870-talet tillkom de båda vid sidan av Munksjö mest betydande halmmasseproducerande företagen i Sverige, Katrinefors Aktiebolag och Fiskeby Fabriks Aktiebolag. Det föredöme, som Munk­sjö givit, och de där vunna erfarenheterna utnyttjades uppenbarligen vid bägge nyanläggningarna. Dessutom började troligen under samma årtionde halmkokning vid Trollhättans och Sörstafors pappersbruk, dock i förhållandevis liten skala vid sidan av tillverkningen av annan pappersmassa.

 

I Molae chartariae suecanae lämnas följande uppgifter om den äldsta halmmassa­tillverkningen vid Katrinefors bruk invid Mariestad. I huvudsak är de hämtade från en uppsats av bolagets chef under många år, kapten Claes Sandek.

Då initiativtagaren till Munksjö pappersbruk, J. E. Lundström, år 1869 från C. G. Åhlen övertog det gamla handpappersbrukct Katrinefors, tillverkades där med 12 arbetare karduspapper och makulatur av halm och lump samt papp.

”Halmen kokades med ånga i stora träkar och maldes tillsammans med lump i holländare. I denna massa nedfördes därefter ett såll med botten av metallduk, och sedan vattnet avrunnit, pressades de sålunda formade arken mellan filtar och upphängdes därefter till torkning på stora vindar.”

 

Lundström uppförde åren 1870-71 en större fabriksbyggnad av trä, byggde smedja och reparationsverkstad samt satte de gamla byggnaderna i stånd. På hösten 1872 var fabriken i sin nya gestalt färdig att sättas igång med två små yankeemaskiner av 1,45 m. arbetsbredd.

Lundström inbjöd år 1871 till aktieteckning i sitt nya företag, som skulle få namnet Katrinefors Aktiebolag. Därvid framhöll han brukets naturliga förut­sättningar bl.a. att råghalmen på orten var mer än tillräcklig för fabrikens behov och priset det billigaste, som kunde fås på någon plats i landet. Vidare kunde kalk av utmärkt beskaffenhet och till lågt pris levereras från Kinnekulle.

Den framgång, som Lundström haft vid Munksjö, medförde att höga förvänt­ningar allmänt ställdes på resultaten vid Katrinefors. Enligt samtida vittnesbörd ansågs det mycket eftersträvansvärt att komma med på teckningslistan för det nya aktiebolaget.

 

Förhoppningarna sveks länge. Först fram på 1880-talet kunde bruket under Gustaf Grevillis ledning börja att regelbundet ge ekonomisk vinst. Då hade det emellertid kommit över på tillverkning av papperssorter, som krävde andra material än halm och lump. År 1886 (enligt annan uppgift 1888) byggde det egen sulfitfabrik och 1896 träsliperi. Halmmassa användes alltjämt, om än i begränsad utsträckning, längre än vid något annat svenskt pappers­bruk, slutligen sannolikt endast för vissa slag av tändstickspapper. Det uppges, att halmkokningen vid Katrinefors fortgick till omkring 1916, men därom liksom i övrigt om brukets tillverkning och användning av halmmassa efter den Lund­strömska tiden är förstahandsuppgifter av något värde mycket sparsamma.

 

Grosshandlaren John Blomberg, grundare av den förnämliga gamla firman John Blomberg & Co A.B., väckte bruks­patronen Carl Ekmans på Finspong intresse för en pappersbruksanläggning på Fiskeby gårds mark. Den Ekmanska egendomen Fiskeby ägde emellan sjön Glan och Norrköping ett invid södra stambanan beläget, ganska betydande vattenfall, som redan utnyttjats, bl a. för järnmanufakturering och tillverkning för hand av papper. Vid början av 1870-talet återstod emellertid av äldre småföretag på platsen blott en mjölkvarn.

 

Konstituerande stämma för Fiskeby Fabriks Aktiebolag hölls den 4 november 1871 på brukspatron Ekmans kontor i Norrköping. Bolaget skulle av Ekman få överta vattenfallet tillsammans ett markområde om 13 tunnland. Av aktiekapitalet 305,000 kronor tecknade Ekman själv 100,000 samt honom närstående personer 35,000 kronor. Övriga aktietecknare var mestadels medlemmar av kända familjer i Norrköping och dess omnejd.

 

Blombergs avsikt med nyanläggningen var tydligen att få till stånd ett kon­kurrenskraftigt företag på samma linjer som J. E. Lundström tio år tidigare med stor framgång utstakat för Munksjö och sedermera tänkt sig att åter följa vid Katrinefors. Fiskeby bruk skulle sålunda tillverka förhydningspapp och omslags­papper av halmmassa samt golv- och takpapp av lump. De naturliga förutsätt­ningarna var goda. Transportlederna och tillgången på vattenkraft överträffade konkurrenternas. Den rika jordbruksbygden erbjöd pålitlig tillgång av råghalm samt spinnerier och väverier i Norrköping möjligheter att billigt anskaffa textilavfall.

Fabriksbyggnadernas planläggning var tydligen rationell och över­lägsen Lundströms äldre vid Munksjö liksom sannolikt även den med Fiskeby ungefär samtida vid Katrinefors.

Anläggningen utfördes i större skala än ursprungligen avsetts och kalkylerna för dess kostnader stämde inte alls under den nedgång i penningvärdet, som hög­konjunkturen i början av 1870-talet förde med sig. Arbetet med fabrikatets in­förande på marknaden kom sedan att infalla ungefär samtidigt med lågkonjunktu­ren från år 1874 framåt.

 

Först år 1881 fick bolaget disponenten Emil Wessberg som chef en dugande industriman, därtill väl förfaren i papperstillverkning. I samråd med den bekante maskinbyggaren ingenjör Th. Moll vidtog Wessberg omedelbart energiska åtgärder för att driva upp företagets tillverkningar till sådan kvalitet att de kunde göra sig gällande på marknaden och samtidigt också nå upp till en kvantitet, som motsvarade tillgängliga maskinella och andra resurser. Redan år 1883 började resultatet av Wessbergs arbete bära frukt. Efter ett bakslag åren 1886 och 1887, då besvärliga marknadsförhållanden, vattenbrist och pågående om- och nybvggnadsarbeten tillsammans vållade betydande produktionsminskning, kom den definitiva ekonomiska framgången år 1888.

 

När Wessberg år 1893 av hälso­skäl lämnade sin befattning, var bolagets ställning konsoliderad och dess aktie­ägare hade redan i fyra år fått den jämna 6% utdelning, som länge behölls.

 

Vid Fiskeby kalkylerades ursprungligen med en förbrukning av ca 800 ton halm årligen och denna kvantitet blev nog också i stort sett den genomsnittliga. Som mest ca 930 ton och lägst c:a 500 ton till mitten av 1890-talet. I ett gott och vid den tiden på rågodling särskilt inriktat jordbruksdistrikt kunde med skäl förväntas att anskaffningen av dessa relativt blygsamma mängder inte skulle ha krävt några större svårigheter.

Motsatsen blev dock fallet. Redan år 1871 var fa­briken illa däran i brist på halm. Pappmaskinen kunde endast köras på dagarna och då till stor del med grålumppapp. Arbetare måste avskedas på grund av driftsinskränkningen. Som sista utväg att skaffa halm antogs ett anbud på ett större parti från Moheda i Småland till ett pris som vid Fiskeby motsvarade 2,48 kronor per centner.

 

Liknande om än inte fullt så svåra prisstegringar förekom då och då. Dessemellan kunde halmleverantörerna få nöja sig med 50 eller 60 öre per centner.

 

Den tidigaste impulsen till att utbyta halmmassa emot trämassa vid Fiskeby vållades dock inte av svårigheterna att anskaffa halm utan av inköpet 1880 av en maskin, som dittills tillverkat finpapper och inte passade för det grova halmpapperet. Pappersbruket vid Motala hade gått över styr och dess pappersmaskin såldes till ett så billigt pris, 10,268 kronor, att Fiskeby bolagsstyrelse inte kunde motstå fres­telsen att förvärva den. Först när detta skett, började man fundera på vad maski­nen skulle kunna användas till och räknade ut att den skulle passa för kardus- och spinnpapper i bättre kvaliteter av lump och slipad trämassa. År 1881 gjordes att första försök med sulfitcellulosa inköpt från Bergvik till ett pris av högst

10 kr/centner, alltså ca 230 kr. per ton.

 

Från år 1884 noteras ett lyckat experi­ment att i förhydningspappen använda basad slipmassa som levererats från Al­stermo, varpå ytterligare ett par hundra centner sådan massa omedelbart inköptes. Från och med oktober månad 1887 täcktes behovet av slipad trämassa delvis av eget träsliperi. Avsättningen av halmkardus och halmmakulatur gick undan för undan tillbaka, men till förhydningspapp begagnades halmmassa alltjämt i ungefär oförändrade mängder till dess att nytt träsliperi byggdes 1895. Då uppsattes en baspanna och på en av slipstolarna producerades uteslutande s.k. brunmassa för papptillverkningen. Sedan sulfitfabriken färdigbyggts 1898 kunde den kollrade kvistmassan därifrån, så långt den räckte till, ersätta halmmassan.

 

Något nämnvärt intresse för fortsatt tillverkningen av halmmassa fanns inte och de sista halmkoken vid Fiskeby torde ha gjorts i början av det nya seklet, alltså ungefär trettio år efter brukets anläggning.

 

Några dokumentariska uppgifter om halmmassetillverkningen vid Sörstafors pappersbruk ha inte gått att få fram.

1901 drabbades bruket av en omfattande eldsvåda, som förintade inte bara den enkla träbyggnad, där halmkokeriet inrymts, utan även fabrikskontoret med vad där fanns bevarat av ritningar och noteringar.

Från uppgifter av en gammal arbetare framgår emellertid, att halmkokeriet fanns åtminstone så tidigt som 1878. Verkmästaren Johan Nordströms anteckningar om pappersrecept på Sörstafors gör sannolikt att halmmassa inte använ­des efter september månad 1896 och tidigare under

1890-talet i obetyd­liga kvantiteter.

 

Nordströms anteckningsböcker ge även upplysningar om tillverkning och användning av halmmassa vid det äldre av de båda maskinpappersbruk, som tillhörde Trollhätte Pappersbruks AB. Bolaget grundades år 1873 och dess första fabrik efterträdde ett litet handpappersbruk, som utöver lump även använde halm som råvara. För halmmassetillverkningen vid maskinpappersbruket torde bruks­ledningen emellertid ha hämtat sina värdefullaste lärdomar från Rosendalsverken, som de hade goda förbindelser med.

 

Enligt Nordströms uppgifter, som sträcker sig över åren 1881-89 och 1898-1902, kokades halmen i regel med kaustik soda och stundom med både soda och kalk. Blekning av halmmassan förekom tidvis. Årsförbrukningen av halm uppgick i början av 1880-talet till ca 9,000 Centner, alltså ca 380 ton. Med år 1899 tycks halmkokningen ha upphört och 1902  såldes anläggningen till firman Nydkvist & Holm, varefter bolagets papperstillverkning uteslutande bedrevs vid den år 1888 som träsliperi anlagda och 1891 till pappersbruk utbyggda s.k. Tröskelns kvarn. På denna plats verkade kokning av halmmassa inte ha förekommit.

 

Sedan bruksägaren Edward Deutgen år 1871 tvingats lämna Nykvarns pappers­bruk i andra händer, satte han tydligen som sitt närmaste mål att på annan plats få till stånd en sådan tillverkning av blekt halmmassa, som han under sin sista tid på Nykvarn experimenterat med. Nyanläggningen skulle ske i stor skala, och massan skull inte upparbetas till papper utan saluhållas.

Deutgens idéer om den ekonomiska bärigheten av sådan tillverkning sammanföll av allt att döma med vad som den tiden förfäktades av grosshandlaren Gustaf Josephson i dennes propaganda för Deiningers halmkokningsmetod.

 

För sin plan lyckades Deutgen intressera en sin landsman från den gemensamma hemstaden Düren, Leo Schoeller. Denne synes ha satt in kapital i det nya företaget, men vistades inte i Sverige under anläggningstiden.

Såväl då, som senare, lämnade han Deutgen oinskränkt fullmakt för affärens skötsel.

Till teknisk ledare utsågs år 1872 ingenjören Ludvig Lönnerberg, som biträtt konsul F. O. Flensburg vid byggandet av dennes cellulosa­fabrik i Gävle.

 

Den nya halmmassefabriken anlades i Södertälje på ”gården n:ris I & 3 i stadens första östra kvarter”. Den var efter dåtida förhållanden ganska stort tilltagen. I en värdering av 1874 upptogs fastigheterna till 121,700 kronor, varav 95,000 kronor belöpte på fabrikstomten med byggnader och återstoden på andra mark­områden och även arbetarebostäder. Maskinerna värderades till 111,850 kronor samt lager och inventarier till 49,670 kronor.

En sodaåtervinningsugn om­nämndes särskilt i samband med värderingen, men i övrigt saknas tyvärr uppgifter om arten av fabrikens apparatur och maskinella utrustning.

Företaget försattes i konkurs i november 1874 och hade då säkerligen inte drivits längre än högst ett år.

Godemännen i konkursen anmärkte eftertryckligt på Deutgens underlåtenhet att lämna tillförlitlig upplysning om firmans ekonomiska förhållanden. ”Antagas måste dock”, skrev de, ”att obeståndet förorsakats dels därav att gäldenären saknat eget tillräckligt kapital för sin stora och kostsamma fabriksanläggning samt fördenskull måst i vidsträckt skala och kanske stundom under hårda villkor anträda kreditens ruinerande bana för att genom penning­upplåningar bereda sig nödig tillgång till de stora utgifternas bestridande, dels därav att priserna å såväl byggnadsmaterialier som arbetslöner under anläggnings­tiden varit ovanligt och orimligt dyra samt dels till en viss grad även därav att tillverkningen i kvalitativt hänseende icke lämnat det gynnsamma resultat, som väntades, och vilken omständighet sannolikt minskat både värdet och omsätt­ningen av fabrikatet icke så obetydligt.” Godemännen ansåg sig inte kunna be­räkna högre utdelning till de oprioriterade fordringsägarna än 5%.

 

Bland dem som förlorade på den Schoellerska konkursen var den kände pappersmaskinbygga­ren, ingeniör Th. Moll. Fabriksbyggnaden stod kvar till år 1889, då den revs för att lämna plats för Svenska Juteväveri Aktiebolagets anläggning. Seder­mera har fastigheten övergått i AB. Vin- och Spritcentralens ägo.

De båda arbetarebostäder, som tillhörde halmmassefabriken, finnas ännu kvar och kallas fortfarande för ”Massan”.

 

Det lilla, som är känt om halmmassefabriken i Södertälje, gör sannolikt, att detta företag ingalunda grundlades och leddes på sådant sätt, att det haft utsikter att fortleva även om inte 1874 års konjunkturfall drabbat det som en oförutsedd belastning.

 

Annorlunda förhöll sig med den nästan samtidiga anläggning, som gjordes av Linköpings Fabriksaktiebolag. Även denna blev så kortlivad, att den liksom Södertäljefabriken aldrig kom att lämna några uppgifter om sin tillverk­ning för kommerskollegiets statistik.

Men den grundades uppenbarligen på vederhäftigt underlag, med nödvändigt kapital samt både teknisk och ekonomisk sakkunskap bakom sig.

Den 8 april 1873 antog Linköpings stadsfullmäktige ett anbud av landssekre­teraren i länet, Ad. Wallenberg, att för 28,000 kronor köpa ett vattenfall vid Nykvarns sluss i Kinda kanal nära stadens hamn.

Anläggningen blev färdig på försom­maren 1875 och omfattade en fabriksbyggnad av tegel i två våningar, 290 fot lång och 49 fot bred, kontorsbyggnad, en stor halmlada samt tre bostadshus för arbetare med sammanlagt 18 lägenheter för hushåll och 18 för ogifta personer.

I Östgöta Correspondenten för den 14 oktober 1875 finnes en beskrivning över anläggningen, där följande förtjänar att återges:

”Fabriken drives uteslutande med vattenkraft av en i byggnadens sydvästra hörn inrymd turbin, som sätter den stora huvudaxeln i rörelse. Rummet ovanför turbinkammaren innehåller utväxlingen, en centrifugalpump, som uppdriver 400 kannor vatten i minuten till husets vindsvåning, och en del maskiner, som höra till en här jämväl inredd mekanisk verkstad. Den oerhörda turbinen och växelhjulen arbeta regelbundet och tyst och man förnimmer nästan icke den minsta skakning, vilket oftast plägar vara fallet på liknande ställen. Men orsaken härtill torde kunna sökas däri, att hela byggnaden, från grundmurarna till tak­åsen är ett mönster av soliditet, och att intet sparats för att göra det hela bastant, ändamålsenligt och varaktigt. Vattnet tillföres turbinen genom en helt kort ränna. Vattentillgången är för närvarande särdeles knapp, men ändock ungefär tre gånger större än som för verkets drivande erfordras. Utanför växelrummet befinner sig ångpannerummet. Ångan användes uteslutande till halmens bykning och sätter icke någon maskin i rörelse. Till eldning under pannan användes stenkol. Sedan röken passerat genom en mellan tvenne väggar anordnad gnisterkammare, går den i ett på ett valv vilande rör upp i den på det 20 fot höga berget stående skorstenen.

Från halmladan leder en liten spårväg och på små vagnar föres halmen från denna upp i fabrikshusets tredje våning, skäres här till fin hackelse och nedstörtas genom ett par trummor till andra våningen. Här upptages den i en på en liten vagn hängande korg, vari den genom en sinnrik mekanism väges och stjälpes sedan ytterligare en våning ned samt hamnar nu i en av de fyra i ett särskilt rum befintliga sfäriska bykkulorna, av vilka var och en rymmer omkring 20 centner halm. Kulan påfylles nu ett visst kvantum sodalut, ånga inledes och under ständig rotation av den ofantliga sfäriska kroppen blir halmen här genom stark bykning befriad från kiselsyra och andra ämnen.

Då massan efter slutad kokning urstjälpes ur bykkulan, har den ett utseende, som påminner om bränntorvmassa. Genom en sugpump bortskaffas nu luten och in­pressas i ett annat rum, där sodan genom en omständlig process tillvaratages för att ytterligare användas. Massan åter lastas på små vagnar, vilka genom en i ett hörn anbringad hissinrättning upplyftas i andra våningen, på den s.k. valsbotten, där fyra 'halvtygsholländare' stå redo att emottaga och ytterligare förarbeta den­samma. Härifrån går massan åter ned i undre våningen och föres där genom en i axelledningsrummet uppställd s.k. knutsil, vilken fördelar massan i tre olika sorter. Första sorten är ogräs, vilket kvarligger oupplöst och såsom oanvändbart bortkastas; den andra sorten består av mindre väl upplöst massa, vilken ännu en gång måste genomgå halvtygsholländarne, och den tredje äntligen är fin vara, vilken från knutsilen ledes in i en behållare, uppställd i ett hörn av rummet. Från denna behållare ledes sedermera den tunna massan ännu en gång upp i andra våningen och fördelas genom en ränna till 8 st. heltygs- eller blekningsholländare, vilka avse att ytterligare upplösa fibrerna och att, genom en tillsatt klor­kalkslösning, bleka den ännu gulgrå, nästan geleartade massan. För klorkalklösningens beredning finnes ett särskilt rum i undre våningen, innehållande en dyrbar patenterad apparat, av bolaget inköpt och i likhet med knutsilen den enda i sitt slag inom landet. Lösningen ledes genom blyrör upp i reservoirer och silas från dessa ut i holländarne.

Då massan nu blivit tillräckligt arbetad och blekt, inledes den i pappersmaskinrummet samt samlas där i en stor behållare. Från denna utflyter den på ”sand­fångaren” samt därpå över en ändlös metallduk, genomgår ett system av rullar och ändlösa filtar och framkommer omsider i fullt färdigt tillstånd vid maskinens främre ända. Varan är då av ett grovt karduspappers tjocklek, av en rent vit, något i gult stötande färg samt med en av filtarnes tryckning ojämnad yta. Massan uppvevas strax i fuktigt tillstånd i stora rullar och är sedan färdig att sändas i marknaden.”

 

Om företagets vidare öden är endast känt, att det i början av 1877  försattes i konkurs med uppgivna tillgångar till ett värde av 589,000 kronor och skulder till ett belopp av 472,000 kronor. På grund av tvistigheter om vissa fordringar förekom konkursmålet ett flertal gånger i rådhusrätten, varefter den­na den 1 oktober 1877 avkunnade dom överklagades i hovrätten.

De för sin tids förhållanden gedigna fabrikslokalerna utnyttjades intill 1898 först av ett kvarnbolag och därefter till jästfabrik.

 

1880-talets fabriker

Sannolikt 1868 grundlade tre bröder Ericson ett träsliperi på hemmanet 1/8 mtl Vargöns mark invid Göta älv, 1/2 mil från Vänersborg. Hemmanet lydde under Rånnums säteri, som ägdes av de tre brödernas fader, översten friherre Nils Ericson, den bekante järnvägsbyggaren. År 1869 sålde överste Ericson hemmanet till sina söner, som i sin tur överlät förvärvat på det av dem bildade Wargö Fabriksbolag. Detta utvidgade anläggningen med ett pappersbruk år 1879. Två år senare ombildades släktbolaget till Wargöns aktiebolag.

Vid bolagsstämma i mars 1879 bemyndigades styrelsen att, när bolagets ekonomiska förhållande så kunde medge, vidta åtgärder för att genom tillverkning på platsen fylla pappersbrukets behov av sodacellulosa och halmmassa.

Nybyggnaden påbörjades för halmkokeriet redan 1879 och för cellulosafabri­ken följande år. Den sistnämnda igångsattes i augusti 1881, men halmmassefa­briken blev inte färdig förrän i juni månad 1885. Den hade tre kokare. Dess drift var i så måtto sammanbunden med sodacellulosatillverkningen, att vitluten från denna användes för halmkokningen, varefter den avblåsta luten gick tillbaka till cellulosafabrikens sodahus. Halmmassan blektes och användes huvudsakligen till ett på sin tid mycket uppskattat gulaktigt konceptpapper. Tillverkningen på­gick ett tiotal år med följande produktionssiffror för massan:

 

år         1885                       76 ton    år 1890                   107 ton

             1886                     141 ”             1891                        -

             1887                     139 ”              1892                      40 ”

           1888....................... 99 ”             1893                      14 ”

           1889....................... 91 ”             1894                        8 ”

 

I vad mån det minskade intresset för halmmassan berodde på att bolaget i början av 1890-talet anlade sulfitfabrik, varigenom annan blekbar massa stod till förfogande, eller på försämrade avsättningsmöjligheter för konceptpapperet, har inte kunnat fastställas.

 

Den lilla Sinclairska sodacellulosafabriken Gustavsfors i Södermanland, som an­lades av ingenjören G. A. Engelbrechtsson, troligen åren 1872-73, och som un­der senare hälften av 1870-talet utbyggdes till pappersbruk, följde Vargöns exempel att förena träcellulosatillverkning med halmmassekokning. För den sistnämnda anskaffades en nitad sfärisk kokare av 12 mm plåt och med 2,7 m. diameter. Användningen av halm infördes fram på 1880-talet. I P. A. Hellströms minnen från Gustavsfors intill augusti 1880 nämns inget därom, men i ett bolagsstämmo­protokoll angivs senare, att antalet halmkok 1884 utgjorde 79 och följande år 92 emot respektive 611 och 630 träkok.

Th. Moll räknar i en utredning av den 30 januari 1891 med 10%-ig tillsättning av halmmassa i brukets papper. Detta verkade ha blivit väl inarbetat hos kundkretsen.

Sedan fabriksdriften vid Gustavsfors nedlagts år 1894 gjorde en av brukets större pappersköpare, firman Fr. Liedberg & Co i Göteborg, energiska, men sannolikt fruktlösa försök att på annat håll få köpa en liknande vara. Brevsamlingen vid Gustavsfors på Dal bär vittne om dessa försök.

 

Ingen av Sveriges under någon längre tid bestående halmmassefabriker fram­ställde en kvalitativt så högt stående produkt som den lilla anläggningen vid Granshohns finpappersbruk under åren 1887 till 1898. Minnena från denna anlägg­ning har med berömvärd pietet bevarats och ger ännu efter femtio år en nästan i varje detalj fullständig bild av sin tids teknik.

 

Som tidigare framhållits var det från Europas kontinent och särskilt från Tysk­land som den svenska pappersindustrin hämtade sina värdefullaste erfarenheter under senare hälften av 1800-talet. I Tyskland hade också ingenjören Per Axel Hellström

just avslutat sina läroår, när han 1886 efterträdde sin vän Gustaf Danielson som föreståndare för pappersbruket vid Gransholm.

Redan år 1886 lades vid Gransholm grunderna till det nya halmbruket och en halmlada invid detta. Följande år blev anläggningen färdig att tas i drift.

Halmen inköptes från bönderna i socknar omkring pappersbruket samt lagrades dels i den nya halmladan vid detta, dels i en lada vid det till bruksegendomen hörande hemmanet Usteryd­-Norregård.

Drivkraft för tillverkningen erhölls av en från Brevens bruk levererad 8 hkrs turbin med vertikal axel, konisk växel och linskiva med ståltrådslina till en annan sådan skiva på gaveln av det 30 meter från turbinen belägna fabrikshuset.

Ånga för kokning och uppvärmning lämnades av en liten stående panna, för vilken särskilt rum anordnats inom halmbruket.

Halmbrukets bottenvåning utfördes i granit och övervåningen i fogstruket tegel. Bottenvåningen hade cementgolv. En rad gjutna järnpelare uppbar trä­bjälklaget för övre våningen med dess plankgolv. Pelarna hade konsoler för lager till en axelledning genom bottenvåningen.

Halmladan byggdes fristående av resvirke och bräder samt med samma höjd, bredd och takresning som halmbruket. Båda husen låg i linje med varandra och transporterna dens emellan gick över en brygga i höjd med halmbrukets övre våning. Vid halmladans gavel ledde en trappa upp till bryggan. På fabrikstom­ten byggdes sedermera ytterligare en halmlada för att ersätta den tidigare om­nämnda vid Usteryd-Norregård.

Fabriken sysselsatte regelbundet 6 man i 12-timmars dagskift.

Enligt muntlig tradition i orten blev tillverkningen småningom alltför dyrbar genom att halmleverantörerna drev upp priset för råvaran. Någon siffer­mässig bekräftelse på detta finns inte, men motsvarande erfarenheter vid andra företag i branschen gör traditionens uppgifter sannolika.

 

När halmmassetillverkningcn upphörde, överflyttades till använda bygg­nader den magasinering, sortering, rensning och bykning av lump, som tidigare skett i lokaler under samma tak som pappersbrukets holländeri.

Den vid Gransholm tillverkade halmmassan användes inte endast för behovet på platsen. Något såldes även till Nykvarns pappersbruk, där disponenten Danielson tydligen uppskattade den förstklassiga blekta varan. En särskild fördel hade denna i att den inte torkades före leveransen. Den torkade halmmassan var vida svårare att lösa upp än torkad träcellulosa.

Om den inte före behandlingen i heltygsholländarna omsorgsfullt kollrats, har den brukat lämna ”lappar”, små olösta fiberbuntar i det därav tillverkade papperet.

 

1890-talets fabrik

Förmodligen var det erfarenheter av nyss nämnt slag, som 1899 föranledde Gustaf Danielson, då disponent för Papyrus pappersbruk, att för detta inrätta en liten halmmassefabrik. Redan vid igångsättningen med den för dylika fabriker vanliga svårigheten att få pålitlig tillförsel av råvara. Torka un­der sommaren 1898 hade vållat, att ringa mängder halm fanns att tillgå.

Närmare uppgifter om Danielsons försök att återuppliva den på platsen tidigare drivna halmmassetillverkningen visade sig inte kunna erhållas ens vid den grund­liga inventering av företagets arkivmaterial som intendenten Althin gjorde för sin Papyrusbok. Med all sannolikhet blev Sveriges senast anlagda halmmasse­fabrik blott ett kortvarigt experiment.

 

3. Halmmassatillverkningens teknik

Tidigare har omnämnts den tekniska utvecklingen av halmmassefabrikationen, innan denna av Francke och Lundström infördes i svensk industri.

Några nya och egna insatser för en fortsatt utveckling tycks svenska fackmän på området inte ha åstadkommit. Såvitt nu kan bedömas nöjde de sig med att trampa i Melliers spår åtminstone fram till början av 1870-talet. Därefter var Deiningers tyska metod under någon tid föremål för uppmärksamhet i Sverige, väsentligen tack vare den propaganda, som uppfinnarens ombud Gustaf Josephson i Stock­holm bedrev.

Metoden hade då vunnit insteg på flera bruk i Tyskland, där man tidigare enligt en reseberättelse från 1866 av dåvarande pappersmästaren vid Tumba, A. F. Nordendahl, haft liten framgång med försöken att ekonomiskt tillverka en blekbar halmmassa och i stället köpt blekt sådan från Belgien.

 

År 1871 studerades Deiningers metod vid tyska fabriker av bl. andra brukspatronerna Johan Ekman på Gustavsfors och Ljungquist på Munksjö. Ljungquists intresse för ”denne evige Deininger med sitt snack”, svalnade fort, något som var förklarligt även därför att ”kalkhalmen” vid Munksjö alltjämt fullt motsvarade de anspråk, som ställdes på specialfabrikaten vid detta bruk.

 

Ekmans intresse sträckte sig längre än Ljungquists och hans utredning förtjänar att ihågkommas även därför att den tekniska litteraturen veterligen inte ägnat någon uppmärksamhet åt Deiningers för sin tids ståndpunkt karakteristiska metod. Enligt Ekman var Deiningers förfarande i korthet följande:

”Ånga av ungefär 4 atmosfärers tryck genereras i en panna och ledes därifrån in i sprängapparaten, som liknade en ångpanna. Ångan inledes vid bottnen av sprängappa­raten, som inuti är förtennad överallt och fylls varje gång med 25 centner halm, sön­derhackad i 1/2" à 1" långa bitar. Ångan tjänar blott till att värma massan till den nö­diga temperaturen, som skall vara

100° R (125°C), ävensom till att åstadkomma nödigt tryck.

—Pannan eller sprängapparaten fylles 2ne gånger i dygnet med 25 ctr halm, varav erhålles — 66 2/3 % färdigt papper och

75 2/3 % blekt pappersmassa. Innan uttags­öppningen öppnas, utsläppas sodaluten genom sprängapparatens bottenkran uti under densamma befintliga lårar, där luten genom tillsats av svavelsyra åter göres brukbar.

— Det är förvånande att se huru behandlingen i sprängapparaten förmår att sönder­klyva efter längden alla vegetabiliska ämnen, som i densamma behandlas. Prover  förevistes och meddelades mig huru trä, halm, nässlor och en hel del andra växter därmed sönderdelats och egendomligt är, att oaktat de så fullständigt sönderdelats efter längden fibrerna nu dock voro så starka som de voro.

Sedan luten avtappats ur sprängapparaten öppnades nedre öppningen i densamma, varigenom massan utrakades. Massan kom därefter (3 ctr varje gång) i tvättholländarns, vars knivar ej voro slipade vassa, utan tvära för ändan och dessa gingo emot en urhålkad sandstenshäll, så att en slags malning, men icke skärning ägde rum i tvättholländarne. Massan stannade där ungefär 6 timmar så att för en sprängapparat rymmande 25 ctr halm fordras 4 st. tvättholländare. Holländarne voro för övrigt (även tvättholländarne) gjorda av trä och sågo alls icke dyrbara ut. Uti tvättholländarne tvättades massan med vanligt rent vatten, som avrann genom en ringformad sikt i vars inre ett öskjul rörde sig och varigenom sålunda det vatten uttömdes, som genomträngt sikten.

Då massan äntligen ansågs nog tvättad och nog mald, avtappades allt vattnet och massan upphämtades i en hel mängd träkärl, ur vilka, då förblekholländaren blev ledig, massan tömdes i densamma. Efter upparbetning av 50 ctr halm pr dygn fordras 3 förblekholländare och 3 färdigblekholländare. I dessa finnas inga knivar, men väggarne äro klädda med bly för att förekomma att blekvätskan skulle insupas av hollän­darens väggar. — Då massan var färdig från färdigblekholländaren släpptes den genom hål i dennas botten i stora lårar, i vars botten var anbragt siktduk, varigenom blekluten avrann. Sedan luters fått avrinna, hämtades massan ut ur Tårarna och pressades ytterligare för att tillvarataga ännu mera bleklut och därefter fördes massan till den närbelägna pappersmaskinen för att genast användas. —

Vad som nu ytterligare talar för Deiningers metod är att han genom sin sprängappa­rat lyckats sönderdela knutarne, så att dessa ej behöva frånsilas. Då massan uti tvätt­holländaren var färdigmald och vattnet avtappat, var det mig alldeles icke möjligt att finna en enda s.k. knut. Återvinnandet av soda och bleklut gör dessutom denna metod billigare än övriga jämförliga metoder.”

 

Det har tyvärr inte kunnat fastställass, om någon av de båda svenska halm­massefabrikerna i Södertälje och Linköping hade sitt ursprung i Gustaf Joseph­sons arbete som Deiningers representant i Sverige.

Att Södertäljefabriken vä­sentligen var en frukt av Edward Deutgens experiment vid Nykvarn verkar dock troligt.

Däremot ligger nära till hands att anta, att företaget i Linköping, som onekligen intog en särställning i svensk pappersmasseindustri, kom till stånd på grund av Josephsons propaganda.

 

När det sedermera blev klart, att initiativtagarna till sistnämnda fabrik miss­lyckats, hade träcellulosans teknik, hur ofullkomlig den ännu var, utveck­lats så långt, att den framför halmmassans fångade intresset hos landets fackmän på pappersmasseområdet.

Senare tillkomna nya halmkokerier blev obe­tydliga anläggningar. De kunde väl tillsvidare fylla sitt ändamål, men utveck­lades inte vare sig kvalitativt eller kvantitativt.

 

Den principiellt nya metod, som italienaren Pomilio i linjen från Cross och Bevan över De Vains ideer utarbetat, hör i sin praktiskt användbara utformning till de båda senaste årtiondena, då den svenska halmindustrins historia redan gått till ända.

 

Råvaran för ”kalkhalmen” stackades vanligen på fabrikens närliggande upplags­plats utan någon täckning. Undantagsvis, som vid Skövde pappersbruk, placerades över varje stack ett slags flyttbart tak, s.k. halmhjälm. Där halmmassan blektes, lagrades råvaran helst i lador som vid Gransholm samt Nykvarn invid Linköping.

 

”Kalkhalm”-fabrikerna tog halmen direkt från stackarna till hackelsemaski­nerna. ”Sodahalm”-fabrikerna gjorde gärna en förberedande rensning.

Vid Vargön fick sortererskor plocka bort boss o.d. från den på en ”grind” upplagda halmen.

Gransholm behandlade sin råvara med stor omsorg. Där köptes den slagtröskade råghalmen buntad i ”bukar”, 3 nekar i varje, samt uppvägdes på decimalvåg. Då halmen i ladan vid halmbruket packats in till samma höjd som viadukten emellan ladan och vinden ovanför kokaren, langades den direkt ut på viadukten. Eljest bars ”bukarna” uppför trappan till viadukten och vidare till kokarvinden. Där löstes kärvarna upp och lades på ett stort bord, rissel, vid dörren till viadukten. Risslet hade ungefär 3 meters längd och 1 1/2 meters bredd. Dess ram utgjordes av på kant ställda 2" X 6" battens, över vilka spänts ett nät av 3 mm järntråd med 2" maskor. Allt grönt, tistlar och annat ogräs sorterades bort, buntades och såldes som svinfoder.

 

Hackelsemaskinerna brukade vara de vanliga i lantbruket använda med exem­pelvis Överum i Sverige eller någon sachsisk maskinfirma som leverantör. De hade ett balanshjul med två tvärgående krökta armar, på vilka knivarna var fastsatta, samt ett anhåll för halmens sammanpressning vid skärningen. Givetvis användes de största i handeln förekommande remdrivna maskintyperna.

 

Efter skärningen gick hackelsen för grövre massa direkt till kokarna. Vid Ny­kvarns yngre verk och vid Gransholm omnämns halmsorterare eller ”harpa av den vanliga bondtypen fastän betydligt större”, som hackelsen fick passera innan den tömdes i kokarna. Harpan befriade hackelsen från ax och rågkorn samt i viss mån från ”leder”.

Troligen förekom liknande sorteringsapparater även i övrigt där blekt massa skulle framställas.

 

Flertalet fabriker, exempelvis den första vid Rosendalsverkens Götafors, Ny­kvarn i Södermanland, Fiskeby, Nykvarn invid Linköping, Gustavsfors och Gransholm använde sfäriska roterande kokare lika lumppappersbrukens välbe­kanta bykkulor. Liggande cylindriska roterande kokare är kända från Munksjö, Sörstafors och Vargön.

 

Om kokningsförfarandet vid Munksjö skrev J. E. Lundström i december 1863 till den kände agrikulturkemisten professor Alexander Willer:

”Då halmpapperets godhet beror på styrkan hos den kalklut, vari halmen kokas, men då lutstyrkan aldrig kan utrönas vid det nuvarande förfaringssättet, som är det att en viss volym kalkgröt uppblandas med vatten och att denna kalkmjölk genast får strömma ned i kokkärlet, så önskade jag kunna begagna klar kalklut, vars styrka kunde utrönas med lutprovare. Huru skulle då en urlakning allra förmånligast kunna ske, så att den bleve både verksam och skyndsam och så att för lutens uppbevaring inga större bassänger erfordrades? Jag hade en gång tänkt mig möjligheten att begagna Realska metoden (metoden innebär att vatten pressas under tryck genom det material man önskar extrahera vattenlösliga beståndsdelar ur), men fruktar att icke kalklagret blir nog genomträng­ligt för luten. Också vet jag icke om den presshöjd av 17,3 fot, som här kan åstadkommas, är tillräcklig för att göra nöjaktig effekt. — Det torde böra nämnas, att jag till kokning av 550 skålpund halm använder 11/3 kubfot av sådan kalkgröt, som Ni undersökte, samt förtunnar den med cirka 20 à 25 kub.fot vatten, vilket na­turligtvis ökas under kokningen medelst ångans övergång till vatten.”

 

Samma sätt att hantverksmässigt arbeta ”på känn” vid kokningen av kalkhalm, sona Lundström beskrev år 1863, förblev sannolikt vedertagen praxis så länge halmmassa användes här i landet. Förre pappersmästaren Hj. Ericsson vid Katrinefors har om därvarande metod vid sekelskiftet uppgivit: ”Råghalm skars till hackelse cirka 7 cm (?) lång och tömdes sedan i roterande kokare, packades så hårt som möjligt. Till ett kok åtgick cirka 1,000 kg. halm och tillsattes 3 à 4 såar släckt kalk, som slammades upp och tömdes i kokaren samt fylldes kokaren till hälften med helst varmt vatten. Kokades sedan vid 3 kg. ångtryck på en tid av 3 à 4 timmar. Ångan avblåstes sedan i en större vattenbehållare för att erhålla varmt vatten för nästa kok.”

Förman Axel Gustafsson vid Fiskeby berättade:

”Kalken släcktes i lave på fabriksgården och kördes i halvtunnefat, s.k. holkar, ned till halmkokeriet, 2 holkar gingo åt per kok. — Koktiden torde ha varit 12 timmar under ständig rotation på kokaren. Ångtrycket ca 40 skålpunk pr kv.tum (2,2 kg. per kv.cm.).

 

De tidigaste svenska funderingarna på att ersätta kalken med andra alkalier har jag mött i J. E. Lundströms förenämnda brev till Alexander Muller. Däri skriver Lundström: ”Som träaska här betalas med blott 25 öre pr kub.fot, så får jag vördsamt förfråga om det icke skulle vara mera skäl att jämte kalk även använda sådan till byklut för halmen. Ni skulle öka min förbindelse för upplys­ningar i detta ärende genom att låta mig veta huru priset på luten skulle ställa sig vid användning av soda. Jag äger ingen skrift, som ger minsta upplysning därom.”

Tyvärr tycks Mailers svar på Lundströms brev ha förkommit.

 

Först fram på 1870-talet synes ”sodahalm” ha kommit i bruk, och då för att erhålla en blekbar massa. Därvid används alltefter rådande prislägen på kaustik och kalcinerad soda antingen den förstnämnda ensam eller kalcinerad soda tillsammans med

kalkmjölk för kausticeringen. I det längsta torde man ha givit handelns kaustika soda företräde. Till det vid lumpkokningen använda argumentet för kalcinerad soda med kalkmjölk, att fibern skonades genom den långsamma kausticeringen, fäste man mindre avseende vid, då det gällde halmen. Storleken av alkalitillsatsen kunde av praktiska skäl noggrant fastställas endast i fråga om sodan.

 

Kokning av sodahalm på ”f. d. träkulan” vid Korndal under 1870-talet beskri­vs i verkmästaren A. Schoultz anteckningar sålunda:

”Kulan fylls och trampas väl med hackelse. Större delen av satsen påtappas. Under tiden satsen rinner, istoppas så mycket hackelse som möjligt, så att, hon. (kulan) innehåller 2,000 skålpund halm. Locket påsättes och hon får rotera 1/2 timma, då ifylles ånyo 1000 skålpund halm och resten av satsen samt roteras 3-4 timmar. Då påsläpps ångan (60 skålpund tryck) och kulan roterar i 6 timmar (d.v.s. kokar). Ångan avblåses och massan lämpas ner i en binge, där den får vaska tills den är ren, därpå tömmes den i valskista, 3 lådor på varje, där den ytterligare vaskas och ble­kes med 6 spänner klorvatten på valsen och 1 glas syra.

Av koket blir 23-24 lådor oblekt och 27-28 lådor blekt massa. Halmsatsen utgör 450 skålpund soda och 65 kbf vatten.”

 

Den omnämnda bingen var förmodligen en cementerad behållare med silste­nar i bottnen såsom vid lumppappersbrukens blekbingar, eller möjligen i stenar­nas ställe gammal viraduk på t.ex. trägaller. Beträffande utbytet synes Schoultz ha kastat om siffrorna för oblekt och blekt massa.

 

Vid Sörstafors användes enligt Nordström 336 skålpund (ca 143 kg) soda på 24 cent­ner (ca 1,020 kg) halm vid 6 timmars kokning.

 

Vid Trollhättan satsades 125 kg soda på 800-850 kg halm vid 12 timmars koktid och ett ångtryck av 40-50 skålpund  (2,4-2,7 kg). I allmänhet torde man i Sverige inte ha gått upp till det tryck,

80 skålpund (4,3 kg), som Mellier på sin tid rekommenderade för besparing av sodan.

 

Från. Vargön uppges dock 100 skålpund tryck under 3 à 4 timmar vid en lutstyrka av 13-14° B. De tre faktorerna alkalimängd, ångtryck, alltså temperatur, och koktid varierades för övrigt alltefter lokal erfarenhet. Kokaren hölls i rotation under hela kokningstiden. Luten från det färdiga koket avblåstes vid flertalet fabriker utan att dess alkalihalt togs tillvara. Undantagen var Gus­tavsfors och Vargön, där alkalit från halmkoken regenererades tillsammans med sodacellulosafabrikernas svartlut.

 

Av härovan lämnade beskrivningar på fabriker framgår också, att sodaåtervinning förekom vid Nykvarns sista halmmassebruk liksom vid de i Södertälje och Linköping anlagda. Även förekom, att värmeinne­hållet i avblåsningsånga och avloppslut utnyttjades för att få varmt vatten till massans tvättning.

Kalkhalmfabrikerna tvättade ut luten ur den kokta halmen på tvättholländare (vaskar) eller helt enkelt i bingar med silbotten genom att fylla på vatten exem­pelvis tre gånger.

I början av 1870-talet började man låta den inte alltför grundliga uttvättningen omedelbart följas av en första defibrering på kollergångar.

 

Vid Munksjö installerades den första ”stenkvarnen för halmkrossning” i oktober 1870, snart följd av ännu en i juli 1871 och ytterligare en 1873.

 

Kostnadsförslaget för Fiskeby år 1872 upptar en ”halmkross”. En senare planritning av halmkokeriet, troligen uppgjord för återuppbyggnaden efter en eldsvåda 1885, visar krosshuset under samma tak som kokeriet samt inrymmande fyra kollergångar.

 

Sodahalmfabrikerna, som i stor utsträckning blekte sin massa, måste givetvis ägna uttvättningen av luten ganska stor omsorg. Av citatet härovan efter verk­mästaren Schoultz framgår hur tvättning och blekning skedde vid Korndal. Övriga sodahalmsfabriker arbetade med lokala variationer på ungefär samma sätt. Nykvarn vid Linköping lät massan, såsom Östgöta Correspondenten beskrivit, först tvättas och i någon mån defibreras i halvtygsholländare, därpå silas och sedan på nytt malas i heltygsholländare, där den även blektes, varpå den ytterligare rena­des genom att få passera ett sandbord vid avvattningsmaskinen. Vid silningen tredelades den i oanvändbart avfall, grov massa, som fördes tillbaka till halvtygsholländarne, samt fullgod massa, som gick till heltygsholländarna.

 

Sörstafors tog massan först på tvättholländare i 2 timmar, därefter på kollergångar i 1 1/2 timme och slutligen på blekholländare.

 

Uppgifterna om behandlingen av Varg­öns halmmassa stämmer inte överens. Mest sannolikt synes att massan från kokarna tappades ned i silbingar med viraduk, tvättades genom tre gånger upp­repad påfyllning av kallt vatten i bingen och, sedan vattnet avrunnit, skovlades upp till blekholländare, varifrån den efter blekning och uttvättning av klorkalklösningen fick rinna ned i massakar med omrörare.

 

Vid Gransholm fick massan avrinna i kokaren under 12 timmar, innan den tömdes i underliggande träbinge. Från bingen östes den med grepar upp i kärl, s.k. skaft, som tömdes i

tvättholländarna, där den behandlades i minst 3 timmar, innan klorkalklösning tillsattes för blekningen. Under denna rensades också massan på ett säreget sätt. Vid utspädningen i holländaren flöt de okokta ”knutarna” eller ”lederna” upp till vätskeytan och syntes svarta mot halmmassan, när denna nått ett halvblekt sta­dium. En man placerades vid vardera ändan av ”vasken” för att fiska upp ”knu­tarna”, sannolikt med hjälp av en silplåt. Metoden finnes beskriven i Hofmans ”Handbuch”. Efter fullbordad blekning fick massan passera en raffinör för finmalning mellan ett par refflade lavastenar.

 

Blekningen skedde överallt med klorkalklösning, för högsta vithet i två om­gångar. En beskrivning från Trollhättan lyder som följer:

”Holländarens innehåll. uppvärmes till 50° C. Därpå tillsättes klorkalklösning, som under omröring får inverka tills spår av klor försvunnit efter ungefär 3 112 timmar. Sedan följer uttvättning med kallt vatten i 3 timmar. Efterblekning sker under svagare upp­värmning än första blekningen och med blott hälften så mycket klorkalklösning som förut. Blandning och tvättning sker liksom vid första blekningen. Klorkalklösningen beredes med 4,500 liter vatten till ett fat klorkalk om 560 kg. samt håller 4° Be”

 

Blekholländarna var oftast de vid blekning av lumphalvtyg vanliga med ett stort skovelhjul för blandningen samt tvättrumma av vanlig typ klädd med vira­duk.

Den färdigblekta massans avvattning skedde i blekkistor med silbotten och därovan viraduk. Yngre fabriker såsom Vargön och Gransholm avvattnade på sieb­cylindrar. Den enda fabrik, om vilken man med visshet känner, att den på vira­parti rationellt avvattnade sin massa, förmodligen till 50%-ig, var Nykvarn vid Linköping.

 

De med pappersbruk förenade halmkokerierna inrättades för att även kunna utnyttjas vid bykning av lump. Exempel på detta ger den av J. E. Lundström egenhändigt ritade äldsta planen för Munksjö, daterad den 29 januari 1862, liksom även en senare plan av den 24 november 1878. Den sorterade och skurna lumpen fraktades till halmmassefabriken för att bykas, varefter pappersbruket fick ta emot halmmassan i sitt krosshus och den bykta lumpen i holländeriet.

 

Fastän lumpen vid Fiskeby fick fraktas den längre vägen till och från kokarna i halm­bruket, blev proceduren där i övrigt densamma som vid Munksjö. Planlägg­ningen av halmkokeriet vid Fiskeby med dess uppställning av kokare och kollergångar visar en målmedveten inriktning på ett nytt och så att säga mer flytande arbetssätt än det som annars var vanligt vid det flertal bruk, som arbetade med både lump och halm.

 

Ett konsekvent särskiljande av beredningen av de båda halvfabrikaten lumphalvtyg och halmmassa förekom endast vid Gransholm.

 

Den svenska halmmassetillverkningens ställning som ett led mellan den år­hundraden gamla beredningen av lumphalvtyg och den med 1870-talet nya fram­ställningen av träcellulosa torde ganska väl framgå av den redogörelse för produk­tionstekniken, som ovan lämnats och som kan sammanfattas sålunda:

Den förberedande rensningen av halmen, i den mån en sådan förekom, utfördes i starkt förenklad forna efter samma princip som ”ristningen” av lumpen. Däremot hämtades maskinen för halmens skärning till hackelse direkt från jordbruket och fick med hänsyn till erforderlig stor avverkningsförmåga förhållandevis stora dimensioner samt remdrift. Om ställbara matningsvalsar för automatisk reglering av hackelsens längd, om handskydd för arbetaren, direkt kombination av hackelsemaskinen med fläktanordning för hackelsens rensning m.fl. anord­ningar, som förekom vid anläggningar på kontinenten, föreligger dock inga minnen vid de svenska fabrikerna.

 

Kokarna var oftast lumppappersbrukens vanliga ”bykkulor”. Användningen av alkali i form av kalkmjölk, kaustik soda eller kalcinerad soda i förening med kalkmjölk hade sin direkta motsvarighet vid lumpkokningen.

Att återvinningen av den begagnade lutens sodahalt endast undantagsvis ifrågakom, berodde på att det, liksom vid lumpkokningen, gällde för små mängder alkali för att anordningen i regel skulle kunna bli lönsam.

 

Lutens uttvättning ur halmmassa i massabinge hade ju ingen direkt motsvarighet vid behandlingen av lumpen, men när tvättningen förlads till holländare, användes sådana av samma typ som pappersbrukens blekholländare.

 

Defibreringen av halmmassan på vanliga holländare innebar ett konservativt fasthållande vid maskiner, som föga passade för det nya materialet.

 

En ny och lämplig användning av en redan beprövad maskintyp var halmmas­sans malning på kollergångar. Tidigare hade dessa i pappersindustrin endast utnyttjats för behandling av pappersavfall.

Att de redan tidigt på 1870-talet infördes i halmmassebruket på Munksjö är av särskilt intresse, ty därmed gavs i sinom tid uppslaget till deras betydelsefulla ställning i cellulosatillverkningen alltsedan den dag, då den första kraftcellulosan kollrades vid Munksjö.

 

Idén till de raffinörer, som omtalas vid ett och annat halmbruk, hämtades från slipmassaindustrin. Om detsamma gäller halmbrukens knutsilar eller om dessa närmast hade sitt ursprung i pappersbruken låter sig inte avgöras av de knapphändiga uppgifter som står till buds.

 

Blekningen av halmmassan med klorkalklösning motsvarade den för lumphalvtyget vanliga, när det gällde lättarbetat material. Mera svårblekt lumpmassa behandlades annars under 1800-talet först med klorgas och därefter med den vanliga blekvätskan.

 

För halmmassetekniken var Frankrike och Belgien föregångare till Tyskland, som i sin tur lärde ut konsten till Sverige. Troligen beaktades nog också de när­liggande engelska metoderna för espartokokning.

Vissa uppgifter från Korndal och Munksjö tyder på detta. På kontinenten utvecklades halmmassetekniken från en på metoderna för framställning av lumphalvtyg och slipmassa grundad begynnelse till god anpassning efter halmens egenart som råvara.

I Sverige kom, i stort sett, ingen sådan utveckling till stånd. De ansatser, som kunna skön­jas, bromsades upp.

I ett par fall och särskilt vid Linköpingsfabriken berodde detta på nästan omedelbart mötande ekonomiska svårigheter, i övrigt utefter hela lin­jen på halmmassans sviktande konkurrenskraft gent emot träcellulosan.

 

Med åren 1875-76 hade den svenska halmmassetillverkningen nått sin höjdpunkt både kvalitativt och kvantitativt. Föreliggande data för produktionsmängden är mycket knappa och osäkra men en högsta årlig tillverkningssiffra vid den tiden torde kunna sättas till 5,000 ton. Därmed kan lämpligen jämföras greve Sten Lewenhaupts uppskattning år 1874 av kapaciteten hos då anlagda och pla­nerade sodacellulosafabriker till 5,100 ton. Skillnaden var att det för halmmassan sedan ständigt gick utför men för träcellulosan motsatt väg.

 

Flertalet av de svenska halmbruk, som omkring sekelskiftet eller dessförinnan kokade sina sista kok, stod ännu kvar på 1860-talets och det tidiga 1870-talets tekniska ståndpunkt.

 

Den halmmassetillverkning, som nu i vårt land gått till historien, präglades sålunda inte av några självständiga insatser av svenska tek­niker.

När dessas intresse från 1870-talet och framåt vaknade för det arbetsfält, som pappersbrukens fiberförsörjning erbjöd, ägnade de sina krafter, fullt riktigt ur ekonomisk synpunkt, åt träcellulosan.

 

4. Halmrnassetillverkningens möjligheter i våra dagar

Återupptagandet av halmmassetillverkning i Sverige har kommit på dagord­ningen ett flertal gånger sedan de ovan nämnda fabrikerna nedlagts. Så snart några goda skördeår givit överskottslager av halm i landets jordbruksbygder, har problemet med användningen av dessa lager anmält sig igen.

 

Från 1920 till 1936 framfördes offentligen inte mindre än åtta initiativ till industri­ellt utnyttjande av halm, företrädesvis inom Östergötland, men även avseende anläggningar i Södermanland, Närke och västra Skåne.

En av godsägaren K. G. Hedmark i november 1936 gjord ansökan om statligt stöd för anläggande av en halmcellulosafabrik i trakten av Vadstena föranledde i juni 1937 dåvarande jord­bruksministern att genom tillkallade sakkunniga låta göra en ingående undersök­ning om möjligheterna att skaffa industriell användning för den svenska halmen.

 

De sakkunniga framhöll i sitt utlåtande år 1939, att tillgången och därmed priset på halm i Sverige var betydligt mera oregelbunden än tillgången och priset på trä­masseved. Tillverkningen av halmmassa blev därför ekonomiskt osäkrare än sådan av träcellulosa.

Lagring av halmen för utjämnande av växlingarna i till­gång och pris skulle möta hinder både genom brandrisk och halmens låga volymvikt, helst som halmen, om den skulle användas till högvärdig massa, måste lagras under tak. Den låga volymvikten, även då halmen var hårt pressad, medförde en relativt hög transportkostnad och hindrade en utjämning av till­gången på varan.

Frakt- och lagringssvårigheterna tillsammans gjorde, att halmen i vårt land knappast kunde förarbetas i fabriker av sådan storleksordning, att ett rationellt utnyttjande av tillverkningsprocessen blev omöjligt.

Vad användningen beträffade hade den grövre halm­massan en svår konkurrent i cellulosafabrikernas kvistmassa, en avfallsprodukt, som kunde säljas till mycket lågt pris.

 

Den blekta halmmassan av hög kvalitet hade visserligen i regel ett tillfredsställande marknadspris, men det inhemska be­hovet av massan var obetydligt.

Även en förhållandevis liten fabrik för dylik massa skulle bli hänvisad till att avsätta större delen av sin tillverkning på utländska marknader med i regel gynnsammare egna framställningsvillkor.

 

Vid tiden för den officiella utredningen fanns knappast några utsikter för att halmmassatillverkningen skulle kunna återupptas i vårt land.

 

Sedermera ha emellertid förhållanden inträffat, som möjligen kunna motivera en annan syn på problemet om halmens industriella värde än den, som 1937 års utredning angav.

I samband med bl. a. användningen av AIV-fodret pågår en allmän omläggning av foderstaterna i åtminstone de större ladugårdarna. Halmen har därmed vä­sentligen förlorat sin gamla betydelse inom jordbrukets egen förbrukning. Myc­ket större och relativt jämnare halmmängder än förut står numera till förfogande för eventuellt tillgodogörande inom industrin.

Därtill kommer, att krigsårens onormala förbrukning av virke tillsammans med de ökade anspråk på virkestillgångarna som återuppbyggnadsarbetet efter det stora kriget ställer, har försatt pappers­masseindustrins vedförsörjning i ett nytt och svårare läge.

 

Närmast tycks halmen ha nya möjligheter som råvara för det moderna byggnadsmaterialet wallboard.

Den risk för en överproduktion, som 1937 års kommitté ansåg att det fanns, torde numera (1945) vara utesluten för överskådlig framtid.

 

Även för massa till papper har halmen möjligen också kommit i ett annat läge än vid slutet av 1930-talet, detta tack vare ett ständigt pågående utvecklingsarbete, när gamla tillverkningsmetoder utbytt mot helt nya.

 

Utvecklingen på området kan komma att erbjuda mycket av intresse och kanske leder till pånyttfödelse, visserligen i förut oanade former, av gamle magister Lundströms och hans samtidas idéer.