Korsnäs sulfatfabrik

 

 
 
Man genomförde högst betydande skogsköp och att på så sätt konsoliderades företagets råvarubas. Efter tid flyttades sågverket till havet och de första planerna på en ny förädlingsgren gjor­des upp. Den som kom att genomföra dessa planer blev Jägmästare Gerdt Zimmerman. Han kom i bolagets tjänst 1902 som disponent och chef på Korsnäs i Dalarna och hade hand om skogarna i det landskapet, men tillkallades för besiktningar och för avgivande av utlåtanden innan de här berörda skogsköpen bestämdes. På hans lott kom det att bygga upp Korsnäsbolagets cellulosafabriker och sulfitspritfabrik under sin direktörstid till och med år 1923.

 

Som plats för den nya sulfitfabriken utsågs ett av bolaget år 1898 förvärvat område Karskär eller som det tidigare kallats Fårskär sydost om Kastet. Här fanns fast grund för uppförande av fabriker och möjlighet att omedelbart intill dessa bygga kajer till vilka även djup­gående fartyg kunde gå in.

 

Byggnader för sulfitfabriken uppfördes under åren 1909 och 1910 i huvudsak efter samma principer som de nämnda bröderna Hansson följt även på andra håll.

 

Erfarenheterna från sulfitfabriken blev redan under de första åren goda, och då det fanns stora kvantiteter sulfatved i bolagets skogar, dröjde det inte länge förrän beslut fattades att på Karskär uppföra även en sulfatfabrik med en produktionskapacitet av 22000 ton kraftmassa per år. Den kunde sättas i drift 1915. Därmed var Korsnäsbolaget definitivt inne på den förädlingslinje som sedan dess följts. Förskjutningen inom bolagets tillverkning jämfört med tidigare år avspeglar sig klart i försäljningssiffrorna för året 1916. Försäljningen av trävaror inbringade 7,4 milj. kr och massaförsäljning 10,8 milj.

9

 
 


Till sulfatfabriken på Karskär levererades kokflisen med linbana från Kastets sågverk. I kokeriet fanns åtta roterande kokare vardera om 30 m3 för direkt kokning. Diffusörernas antal var 16 vartill kom fyra efterfällor. De bägge torkmaskinerna hade en arbetsbredd av 2,8 m. Även sulfatfabriken var i stort sett utrustad på gängse sätt. Anläggning för ut­vinning av terpentinolja och flytande harts fanns.

De bägge massafabrikernas kapacitet utökades genom till- och om­byggnader under de närmaste åren. Men det fanns ännu en möjlighet att utnyttja virket, nämligen i en sulfitspritfabrik. En sådan med en ka­pacitet av 1,5 milj. liter 95 procentig sprit uppfördes i anslutning till de övriga fabrikerna på Karskär och kunde igångsättas i juli 1918.

Vid världskrigets slut 1918 var i huvudsak den första etappen i Korsnäsbolagets utbyggnad genomförd.

 

Branden 1923

Under åren efter världskrigets slut fram till 1923 hade Korsnäsbolaget att kämpa med ökade tillverkningskostnader och svårigheter att vinna avsättning, särskilt för cellulosa. Därför kunde sågen och fabrikerna en­dast delvis hållas i drift. Det dröjde längre än man i allmänhet väntat innan uppbyggnadsarbetet i de krigshärjade länderna kom igång och innan importförbud och andra restriktiva åtgärder i de trävaru- och cellulosaköpande länderna lättats eller avskaffats. Särskilt besvärligt var år 1921, då bolaget endast tillverkade hälften av den normala kvantite­ten av trävaror. Den långvariga råvaruanskaffnings- och förädlingspro­cedur, som är utmärkande för trävaruindustrien utgjorde ett hinder för trävaruindustrien att hastigt anpassa sig efter konjunkturskiftningarna. Vid den utpräglade lågkonjunktur, som började i slutet av år 1920, hade bolaget liksom andra liknande företag stora lager av förädlad vara och ansenliga råvarutillgångar som förvärvats till de högsta priser, som dit­tills betalts i vårt land. De priser på trävaror som kunde fås täckte inte ens

 
 
tillnärmelsevis produktionskostnaderna. Detsamma var förhål­landet med sulfatmassa, då däremot det låg bättre till för sulfitmassa. Bolagets solida ställning rubbades dock inte nämnvärt av dessa problem.

 

Tack vare sågarna var bränsleförsörjningen till ångpannorna förhållandevis enkel att ordna, eftersom det fanns avfallsved och sågspån som billigt bränsle. Såväl sågarna i Korsnäs som den första sågen vid Kastet byggdes helt för drift med ångmaskiner. Den första sågen i Korsnäs hade på 1850-talet två ångmaskiner på sammanlagt 170 hk. Sågen vid Kastet hade femtio år senare två ångmotorer på sammanlagt i 250 hk.

 

När cellulosafabrikerna byggdes 1910 och 1915 ställde sig frågan om ång- och kraftförsörjningen helt annorlunda. Vid sulfitfabriken uppför­des därför en ångcentral med 8 st. Babcock-Wilcox pannor (12 atö), var­dera med 250 m2 eldyta. En kraftstation med två Parsons' ångturbiner med gemensam kondensor, kopplade till var sin 750 kW trefasgenerator drevs från ångcentralen. Därmed hade elkraften börjat användas i större utsträckning. För sulfatfabrikens kraftbehov installerades 1915 en de Lavals avtappningsturbin med direktkopplad generator på 1000 kW. Ångturbinen hade två avtappningstryck på resp. 6 och 1,5 atö jämte särskild kondenseringsdel. Den var den första i sitt slag och motsågs med stora förväntningar och på många håll även med skepsis. Den visade sig emellertid väl fylla sin uppgift och fick många efterföljare på andra håll.

 

Med det nyuppförda Älvkarleby kraftverk träffade Korsnäsbolaget år 1915 ett avtal om köp av elektrisk kraft så att anläggningarnas behov till­godosågs genom en kombination av inköpt vattenkraft och ångkraft från bolagets egen kraftstation.

Den totala elkraftförbrukningen vid fabrikerna, sågen och i samhället på Bomhusområdet uppgick till 15 å 20 milj. kWh per år under den pe­riod fram till 1931 under vilken detta kombinerade system användes.

Sulfitfabriken hade vid denna tid väsentligt utbyggts. För att tillgodose de båda cellulosafabrikernas växande behov av ånga installerades under åren 1931 och 1932 tre stycken strålningspannor för ca 40 tons ångproduktion vardera per timme och ett arbetstryck på 40 atö. I samband med detta kunde kraftförsörjningen helt läggas om. Genom att cirkulationskokning införts vid sulfitfabriken kunde kraftproduktionen baseras på mottryckskraft. I kraftstationen insattes sålunda en mottrycksturbin av STAL:s tillverkning med en generator för 7500 kW.

 
 
 


I fabriken installerades fem kokare om vardera 125 m3 för indirekt kokning, Schauffelberger kalorisatorer, 12 diffusörer om 150 m3 samt två sodahuspannor för 120, respektive 140 ton massa per dygn. Årskapa­citeten bringades upp från 35 till 55 tusen ton sulfatmassa, och sedan ännu en kokare insatts år 1954 ökades kapaciteten till 72 000 ton vid intermittent drift.

Efter laboratorieförsök, som under en följd av år utförts vid bolaget av Överingenjör Wilhelm Rosen, framkom ett nytt förfarande att bleka sulfatmassa med användande av klordioxid. Planer fanns att i samband med sulfatfabrikens ombyggnad uppföra ett särskilt blekeri, varvid det visade sig mest praktiskt och ekonomiskt att inrymma detta i den redan existerande blekeribyggnaden. Detta klordioxidblekeri för sulfatmassa kunde tas i bruk år 1952 och utfördes liksom sulfitblekeriet för blekning i fem steg. För framställning av de blekningsmedel som behövas uppfördes en särskild klordioxidfabrik med tillhörande kloratelektrolys­anläggning. Här kan tilläggas att år 1955 beslut fattats om anläggande av en kloralkalifabrik, så att bolaget blir självförsörjande med bleknings­medel.

 

Tillgången på färskvatten till Karskärsfabrikerna hade länge varit otillfredsställande och försvårat en övergång till framställning av högre förädlade produkter i massafabrikerna. Då en sådan övergång var ett av bolagsledningen uppsatt angeläget mål, vidtogs den åtgärden att bygga en 10 km lång tubvattenledning från Dalälven till fabrikerna vid Karskär. Tuben var färdigställd 1950 och hade byggts för en kapacitet av 200 000 liter vatten per minut. Ett vattenreningsverk för färskvattnets rening på kemisk och mekanisk väg inrättades vid fabrikerna, och där­med hade åstadkommits en betydelsefull teknisk förutsättning för den högre förädlingen av massan.

 

Den år 1925 installerade pappersmaskinen för tillverkning av sulfit­papper betydde ett första steg till förädling på platsen av en liten del av den i sulfitfabriken framställda massan. År 1944 byggdes denna ma­skin om till en kombinerad kraftpappersmaskin med en arbetsbredd av 320 cm och en årskapacitet av ca 15 000 ton.

 

Utbyggandet av de industriella verken, vilket bland annat även inne­bar en större användning än förut av elmotordrivna maskiner och tek­niska anordningar, medförde ett väsentligt ökat behov av elkraft. Korsnäsbolaget var delägare i Krångede Aktiebolag. Genom avtal innebar detta att Korsnäsbolaget fick dispositionsrätt till motsvarande del, 15,5 A, av Krångedebolagcts krafttillgångar. Vid ny­teckningar av aktier i Krångedebolaget, som vid flera tillfällen skett i samband med kraftverkens utbyggnad, har Korsnäsbolaget deltagit i proportion till sitt aktieinnehav. Sedan kolprisen efter krigsutbrottet 1939 stigit, övergick Korsnäsbolaget till att nästan helt basera sin kraft­försörjning på abonnerad elkraft från Krångede. Ångkraftanläggningen vid Karskär användes därefter som reserv och för utfyllnad av Krång­edekraften under vattenbristtider samt även för försäljning av kraft till utomstående. För att tillvarata överskottskraft som finns tillgänglig, huvudsakligen under sön- och helgdagar samt under tider med god vattentillgång, installerades vid Karskär 1952 en elångpanna på 16 000 kW från AB Zander & Ingeström.

 

Ett mått på energiförbrukningens ökning ger följande siffror. År 1932 var denna förbrukning ca 25 milj. kWh, tjugo år senare ca 100 milj. år 1955 beräknas den till 160 milj. kWh, exklusive den energi, som användes för drift av elångpannan.

 

När Korsnäsbolaget på sin tid förvärvade mark framförallt i Dalarna, ingick också en del vattenrätter. Några av dessa har utbyggts. Sålunda byggdes i Ore älv 1942--43 Furudals kraftverk om 1000 kW med en årlig produktion av ca 7 milj. kWh. Denna kraft säljs dels till en sam­manslutning av mindre kraftföretag, dels detaljdistribueras den i Ore socken, inom vilken Furudal är beläget.

 

I samband med kraftförsörjningen bör sägas några ord om värme-och ångförsörjningen till fabrikerna. Vid sulfatfabrikens ombyggnader 1943 och 1951 installerades i fabriken nya tidsenliga sodahuspannor. De i den använda kokluten ingående organiska ämnena kunde därvid som bränsle utnyttjas för generering av ånga för sulfatfabrikens behov, vari­genom fabriken i det avseendet blev självförsörjande även då fabriken utbyggdes för en kapacitet av 72 000 ton per år.

 

Bränsle till den gemensamma ångcentralen var från början till stor del stenkol. Efter krigsslutet skedde en övergång till oljeeldning. Som bränsle användes även sågverksavfall. När ångcentralen ombyggdes på 1930-talet blev dess storlek sådan att den räckte till för leverans av ånga även sedan sågverkets torkanläggning samt den stora pappersmaskinen tjugo år senare kommit till.

 

Ur värmeekonomisk synpunkt har anläggningarnas inbördes läge vid Karskär och Kastet den stora fördelen, att endast en ringcentral erford­ras och att ett överskott av värme, ånga eller varmvatten inom en fa­briksenhet kan tillgodogöras i andra. Sålunda kan t.ex. överskott av varmvatten i spritfabriken distribueras till massafabrikernas blekerier och överskott av ånga från sulfatfabrikens sodahus kan sändas till en annan fabriksenhet.