B. Kvantitativ produktionsutveckling

Produktionsförloppets faser.     

I en intressant uppsats (”Något om cellulosaindustrins utveckling” i Studier i svenskt näringsliv tillägnade Jacob Wallenberg. Stockholm 1942.) framlade direktör Torsten Hernod år 1942 sina synpunkter på dittillsvarande utveckling och framtidsutsikter för världens cellulosa­tillverkning. Han anknöt till av professor I. Högbom givna definitioner (”Produktionsförloppets fasen” i Skandinaviska Bankens kvartalsskrift.) Oktober 1942.

 På ett störningsfritt industriellt produktionsförlopp i tre faser, initialfas el­ler anslutningsfas, Normalfas (likformig stegring) och retardationsfas. Resultatet av den analys, som cellulosaindustrin underkastades i den Hernodska uppsat­sen, blev, att denna industri, mondialt sett, ännu befinner sig i normalfasen, men att den i vissa grenar redan nått fram till retardationsstadiet och i andra under­går en föryngring genom tillkomsten av nya användningssätt.

 Av värde för en ingående kännedom om den svenska pappersmasseindustriens förhållanden vore att fullfölja det Hernodska uppslaget genom envar av denna industris tre grenar. Detta kan dock icke slutgiltigt göras förrän den officiella statistikens primärmaterial genomarbetats med stöd av den utredning om de enskilda företagen och dessas öden, som genom denna skriftserie avses att åstadkomma. Ännu så länge medger den officiella industristatistikens summa­riska sammandrag icke några detaljerade slutsatser i det nyssnämnda upp­slagets syfte.

 Först med år 1892 är slipmassa och cellulosa samt med år 1913 även sulfat- och sulfitcellulosa statistiskt åtskilda. Även den mera fullständiga statistiken från och med 1913 ger icke utan vidare vad som fordras för en specialundersökning som den ifrågavarande, där bl. annat begreppet anläggning måste användas i vidare betydelse än den, som befunnits lämpligast för officiellt statistiskt bruk. Till frågan om statistikens anpassning efter industrins struk­turella förändringar under de senaste årtiondena återkommer jag nedan.

 Så långt det nu tillgängliga materialet medger, har den svenska pappersmasse­produktionens totalförlopp från de av professor Högbom angivna synpunkterna grafiskt återgivits i vidstående logaritmiska diagram A. I detta har använts in­terpolerade genomsnittstal för 5-årsperioder under tiden 1871-1939 enligt ta­bell I.

 Såsom författaren av 1918 års festskrift framhållit, är den äldsta officiella pappersmassestatistikens produktionssiffror icke fullt exakta. Särskilt torde detta gälla tiden fram till början av 1870-talet, då förutom vissa missförstånd vid omräkningen av ”våt” massa till ”torr” även kan ha inverkat att träsliperier i en del fall inte redovisat för massa, som använts i egen pappersproduktion.

 Skulle en förnyad genomgång av de statistiska primäruppgifterna föranleda vissa kor­rigeringar av hittills använda officiella siffror, behöver dock inte befaras någon avsevärd ändring i den bild av produktionsutvecklingen, som dia­gram A ger. Enligt detta hade den svenska pappersmasseindustrin som helhet sin initialfas under en långvarig, anmärkningsvärt jämn årlig produktionsökning av 16,7% fram till slutet av 1890-talet.

 Normalfasen följde sedan med 10,4% stegring per år nästan fram till första världskrigets utbrott. Avsättnings­svårigheter mm under krigsåren pressade ned produktionskurvan till ett nytt utgångsläge omkring 1919, men från detta fortsatte normalfasens tidigare pro­centuella ökning genomsnittligt till 1925. Återstoden av mellankrigsåren blev däremot en tydlig retardationsperiod med en i medeltal till 3 % minskad årlig stegring. Denna är dock inte lägre än den, som enligt Gustav Cassel genomsnittligt förelegat i den allmänna industriella utvecklingen.

 Att förhållandena för vårt lands vidkommande blivit andra än i stort sett de mondiala, som Hernod haft i sikte, är ingalunda överraskande. Avvikelser från vad genomsnittligt gäller måste man i enskilda fall alltid räkna med. Produk­tionsökningen har skett, enligt av Högbom använda termer, såväl i planet eller geografiskt som vertikalt. Inom Sverige ändades den geografiska expansionen av pappersmasseindustrin med denna senares slutliga erövring av de norrländ­ska landskapen på 1920-talet.

 Den vertikala expansionen fortsatte emellertid. Påfallande framträder detta i diagram B, där siffrorna i tabell I återgivits i aritmetisk skala. Därunder nåddes och överskreds den gräns, som landets egna virkestillgångar tillsvidare betinga. Massatillverkningens ekonomiska struk­tur och dess utveckling i grannländerna medge icke att den hos oss i vä­sentlig mån grundas på import av råvaran. Sedan de svenska skogarnas hittills­varande leveransmöjligheter från sparat virkeskapital och årlig tillväxt fullt utnyttjats, blir produktionsökningen av pappersmassa möjlig blott i den mån, som skogarnas avkastning ytterligare kan drivas upp. Denna möjlighet före­ligger också, sannolikt t.o.m. i högre grad än vad man tidigare i allmänhet vågat hoppas. Men ökningen måste, av skäl som här ej behöva närmare ut­vecklas, bli en förhållandevis långsam procedur helst som ersättning också måste beredas för den tidigare sparade virkestillgång, som delvis i skogsvårdens och framtidens intresse uttagits under de senaste årtiondena.

 Diagram A synes ge vid handen att övergången från initial- till normalfas i utvecklingen skulle ligga så sent som omkring år 1897. Hernod har erfaren­hetsmässigt istället nämnt de första åren av 1880-talet, detta visserligen för inter­nationella förhållanden. För egen del menar jag nog också, att ett normalläge i själva verket förelåg tidigare än vad enbart produktionssiffrorna enligt statistiken ange. Omkring åren 1888- 90 hade de väsentligaste tekniska svårighe­terna vid cellulosatillverkningen övervunnits. Då igångsattes fabriker, som omedelbart gav tekniskt tillfredsställande resultat, Stjern för sulfat- och Stor­vik för sulfitmassa. Träsliperierna hade redan långt dessförinnan ganska all­mänt arbetat bra med kallslipningsmetoden. Vidare förelåg omkring 1890 det av Högbom anförda indiciet på normalfasen, relativt stabiliserade produktpris. Dessa hade efter ett långvarigt fall från den höga nivån i början av 1870-talet äntligen närmat sig belopp, som sedermera ända fram till det första världskrigets år kom att gälla.

 Enligt föreliggande uppgifter sjönk noteringen på slip­massa emellan åren 1870 och 1890 från 320 till 80 kronor per ton, torr beräk­ning, fob. Göteborg. Den första kända exportsändningen av svensk cellulosa betalades visserligen blott med c:a 311 kronor fob Göteborg på nyåret 1872, men en sannolikt mer allmängiltig prisuppgift från ungefär samma tid anger 460 kronor och ännu 1876, under allmänt rådande depression, kunde man räkna med c:a 430 kronor fob emot 180-200 kronor år 1890, allt per ton luft­torr vara.

 Detta bekräftas av massaindustrins historia fram till 1890, visserligen knappast i siff­rorna bakom produktionsdiagrammet, men desto mera påfallande i nyanlägg­ningsfrekvensen. Sålunda förelåg två starka anhopningar av  Högbom har framhållit, att initialfasen vanligen är starkt irreguljär. nybyggnader åren 1872 och 1889. I båda fallen var investeringsintresset stigande, men inte påfallande starkt under tiden närmast före och upphörde nästan fullständigt omedelbart efter toppåren med dessas 13-18 (Särskilt ifråga om de äldsta fabrikerna växla tillgängliga uppgifter om anläggningsåret något, beroende på bl. annat att nybyggnad och maskinanskaffning kunde dra ut över flera år) nya fabriker 1872 och 32-33 sådana 1889.

1873 års tvära avbrott i den närmast föregående starka utvecklingen hade två orsaker, den begynnande återgången av 1870-72 års högkonjunktur samt be­svikelsen över de engelska metoderna för sodacellulosatillverkningen. När med 1880-talets utgång intresset för nyanläggningar sjönk till ett minimum lika plötsligt som förut år 1873, medverkade också ett konjunkturfall, om än denna gång relativt lindrigt och kortvarigt, men däremot icke längre några tvivel om dåvarande metoders tekniska värde.

Efter år 1890 har språng i utvecklingen motsvarande de nyss nämnda icke förekommit om än konjunkturväxlingar även då återspeglas i anläggningarnas antal. Det mest uppmärksammade omslaget under senare tid inföll 1926, då efter ett tiotal år med blott enstaka nybyggnader dessas antal steg till åtta för att sedan visserligen åter sjunka, men ingalunda så tvärt som efter 1870- och 1880-talens maxima.

I anslutning till det ovan anförda torde inte blott de statistiskt och i diagram A påvisbara ändringarna i produktionens storlek utan även teknikens mognad med åtfölj ande säkerhet och lönsamhet i driften, varuprisets relativa stabilisering och slutligen frekvensen av nyanläggningar bör beaktas när man skall söka fastställa tidsgränsen emellan initial- och normalfas i en industri. De så­lunda tillkommande momenten undandrar sig helt, tekniken, eller del­vis en statistiskt oklanderlig bedömning. Data om varuprisen är långt in på 1900-talet ofullständiga. Uppgifterna om anläggningsfrekvensen skulle behöva kompletteras av kännedom om de nya fabrikernas kapacitet enligt enhetliga normer, som dock saknas. Trots en bedömning som görs med hänsyn till samtliga här angivna moment sålunda måste bli i viss mån subjektiv, lär den dock komma närmare den praktiska verkligheten än en sådan grundad blott på diagram A.

Redan för att tillgodose önskvärd kontinuitet måste ändringar i statistikens uppläggning ske med varsamhet. En viss eftersläpning i förhållande till den industriella utvecklingen är därför oundviklig. Att den nuvarande statistiken knappast längre är ett rättvisande instrument för registreringen av pappers­massetillverkningens framsteg torde nog också få medgivas.

De stigande siff­rorna för den blekta sulfat- och sulfitmassan återge endast i grova drag den strukturförändring, som sedan början av 1920-talet skett inom cellulosafabrikatio­nen.

Åren 1921- 25 uppgick blekt sulfit- och sulfatcellulosa till 80 000 ton årligen till knappt   8 % av den totala                 cellulosapro­duktionen.

För perioden 1936-39 var motsvarande tal 502 000 ton och 20 % under tydligt stigande tendens.

Ett omedelbart bidrag till bedömningen av de nya utvecklingslinjerna skulle statistikens värdeuppgifter kunna ge om bakom dessa uppgifter låg ett fast penningvärde. Som bekant har detta värde, vars förändringar före första världs­kriget länge rörde sig inom förhållandevis trånga gränser, sedermera varit un­derkastat betydande växlingar. Någon allmängiltig index för dessa föreligger icke. Termen ”pappersmassa” i den officiella statistiken är nämligen icke längre adekvat, rätteligen borde man återgå till den tidigare använda: ”trämassa; me­kanisk och kemisk”.

Där man med hänsyn till den kvalitativa utveckling som den kemiska trämassan genomgått, vill undvika den association med den mekaniska trämassan, som först nämnda term onekligen är ägnad att väcka, torde även uttrycken cellulosa och slipmassa kunna vara statistiskt användbara.

Den mekaniska trämassan eller slipmassan är alltjämt uteslutande pappersmassa, huvudmaterialet för billigaste papperssorter, papp och på sina håll också för de pappen närstående träfiberplattorna. Den kemiskt frigjorda cellulosan däremot tas i anspråk för ständigt nya områden utanför pappersfabrikationen. Därvid krävs vanligen andra egenskaper hos massan än de för framställning av pap­per önskvärda. I samband därmed blir produktionsprocessen ofta mera kost­sam och fabrikaten, viskoscellulosa, högalfa- och ädelcellulosa, fodercellulosa etc. få ett annat marknadsvärde än papperscellulosan.

Under de båda senaste årtiondenas tekniska utveckling har ett nytt slag av massa tillkommit, en för träfiberplattor avsedd sådan, oftast framställd enligt den kända Asplundska defibratormetoden. Liksom fallet stundom var med slip­massan vid pappersbruken, när träsliperimetoden var ny, redovisas denna massa statistiskt endast indirekt via helfabrikatet. Vissa skäl kan nog anföras för detta. Erinras må dock, att sådan massa från teknisk och ekonomisk synpunkt närmast är en variant av den mekaniska trämassan liksom träfiberplattorna själva är kusiner till den gamla, men alltjämt ingalunda betydelselösa impregnerade och oimpregnerade förhydningspappen av basad slipmassa.

Som sammanfattning av resonemanget här ovan om produktionsutveck­lingen måste medges, att den svenska pappersmasseindustrins tillväxt såsom diagram A visar sedan länge retarderar kvantitativt, beroende på att råvarutill­gången, liksom tidigare för sågverksindustrin, inte längre medger en likformig fortgång.

Å andra sidan kan sägas, dels att officiell statistik på anfört skäl inte gjort full rättvisa åt den utveckling som skett och dels att denna utveckling, beräk­nad i absoluta tal, som den visas av diagram B, intill år 1939 alltjämt var betydande. Men ett än mer gynnsamt faktum, nationalekonomiskt sett, är den pågående omläggningen emot en mera mångsidig och kvalitativt förnämligare produktion.

Här ovan har nämnts, att statistiskt underlag ännu saknas för fullständiga dia­gram över den svenska produktionsutvecklingen inom pappersmasseindustrins tre huvudgrenar var för sig.

Det aritmetriska diagrammet B och det logaritmiska C med tabell 1 som underlag börjar därför sina. kurvor med åren 1892 för träsliperierna och 1913 för cellulosafabrikerna. Vad som här skall anföras om utvecklingen i Sverige före nämnda år i jämförelse med den som interna­tionellt ägt rum kan sålunda tillsvidare icke siffermässigt styrkas, men görs sannolikt av vad känt är från industrins äldre historia.