REFERENSGRUPPEN

för de anställda vid Bergvik och Ala AB                                                                                                             1982-05-03

 

LÖFTEN OCH VERKLIGHET
I ETT DOTTERBOLAG

Onsdagen den 19 november 1975 kl. 16.20 lät företagsledningarna i Bergvik och Ala AB och Stora Kopparberg Bergslags AB anslå en kommuniké av följande lydelse på anslagstavlor i de båda företagens verk och kontor:

  "Bergvik och Ala AB:s aktieägare har från Stora Kopparberg fått ett förslag om samgående mellan de båda företagen."

Om detta kommer till stånd kommer Bergvik att såsom dot­terbolag till Stora Kopparberg förbli ett självständigt företag med särskild styrelse och verkställande direktör och med huvudkontor i Söderhamn. Lennart Gabrielsson kvarstår i sin befattning som verkställande direktör. Driften vid samtliga nu befintliga industrier skall fortsätta i samma utsträckning som hittills och några negativa konsekvenser för sysselsättningen vid de båda bolagens industrier uppkommer icke. Betydande fördelar av ett samgående kan uppnås, bl.a. för skogsbruk, kraftrörelse, marknadsföring och varudistribution samt inom forskning och utveckling.           

Ytterligare information och samråd med de anställda i de bägge företagen kommer att äga rum rörande samarbetet mellan de bägge bolagen."

Till detta hade Bergviks styrelse gjort ett uttalande i vilket framhölls att Stora Kopparbergs erbjudande var förmånligt för såväl Bergviks anställda som för aktieägarna. I uttalandet åberopades också att "Stora Kopparberg har uttalat att avsikten är att Bergvik såsom dotterbolag till Stora Kopparberg förblir ett självständigt företag med särskild styrelse och verkställande direktör".

Ekonomiskt var förvärvet av Bergvik och Ala AB mycket fördelaktigt för Stora Kopparberg. Storas bud - dålig affär för Bergvik, var rubriken på en kommentar i Veckans Affärer. I Affärs­världen var rubriken: Rika Bergvik och Ala säljer sig billigt.

 

Bergviks skogsinnehav beräknades då ha ett värde av över en miljard. Lika mycket beräknades kraftverken vara värda.

I balansräkningen var skogs- och jordbruksfastigheter upptagna till drygt 41 milj kr medan industri- och kraftverksbyggnader samt andelar i kraftverk och regleringsföretag var upptagna med drygt 191 milj kr. I eget kapital samt obeskattade avsättningar redovisade Bergvik 323,0 milj kr. Allt detta förvärvade Stora Kopparberg för 390 milj kr, som delvis betalades genom byte av aktier. På varje Bergviksaktie fick Stora Kopparberg en halv hektar skogsmark medan det gick bara en tiondels hektar på varje Stora Kopparbergsaktie före samgåendet.

Affären underlättades av att några av de största aktieägarna var desamma i båda bolagen. De två representanterna för de an­ställda i Bergviks styrelse fann inte anledning att motsätta sig samgåendet efter de försäkringar om den fortsatta verksamheten som lämnades. Däri ingick också ett förtroligt löfte om att fabriken i Sandarne skulle byggas ut med ett pappersbruk.

Redan den 21 november 1975 medverkade verkställande direktören i Stora Kopparberg Erik Sundblad vid ett informationsmöte i Alagården. De anställdas oro avspeglades i de frågor som ställ­des, men disponent Sundblad kunde ge lugnande besked. På frågan om några investeringar kommer att göras i Sandarne blev svaret:

Ja, det kommer att göras investeringar i Sandarne. Sandarne kommer att bibehållas för Sandarne är en värdefull och viktig industriplats och jag anser att vi snarast skall undersöka om det går att vidareförädla massan på något sätt. Den undersökningen kommer i sig att ta lite tid.

Han fick också frågor om hur det skulle går för board- och plywoodfabrikerna i Ljusne och svarade bl.a.:

- Såvitt jag vet under de 10 år jag varit med i styrelsen för Bergvik så är de i gott skick. Plywoodfabriken är i stora delar alldeles ny och det finns väl all anledning att de fortsätter och de är bra. Eftersom det inte finns board- eller plywoodfabriker inom Stora Kopparberg så utgör de ett komplement och ett tillskott. Någon som helst annan fundering därför att vi går samman än vad som skulle ha funnits i Bergvik ensamt skall vi inte ha.

Erik Sundblad hävdade också att de två fabrikernas förutsättningar förbättras genom att deras råvaruförsörjning blir mycket bättre tryggad genom samgåendet.

 

Någon tryggare virkesförsörjning för Bergvik och Ala AB:s industrier kan dock inte utläsas av den fortsatta utvecklingen. Redan i 1975 års förvaltningsberättelse för Stora Kopparberg - året före samgåendet - meddelas att bolaget haft känning av den "på senare år uppkomna virkesbristen". Virkesköpen uppgick emellertid till 1,3 milj kubikmeter fast mått under bark (m3fub) medan på egna skogar avverkats 1,2 milj m3fub.

Av produktion i Bergvik och Ala AB under 1975 kan beräknas att virkesköpen samma år uppgått till cirka 650.000 m3fub, medan avverkningen på egna skogar uppgick till 521.000 m3fub.

Senare har virkesbristen blivit mera kännbar. För industrierna i Bergvik och Ala AB har virkesköpen blivit allt mindre genom produktionsinskränkningar som motiverats både av marknadsskäl och virkesbrist. Under 1981 hade virkesbehovet sjunkit så mycket att avverkningen på Bergviks egna skogar täckte cirka 94 procent av industrins behov. På egna skogar avverkades 636.000 m3 och industrins produktion hade nedbantats i sådan grad att köpbehovet av virke kan uppskattas till endast cirka 40.000 m3.

Inom Stora Kopparbergs direktägda industrier har utvecklingen varit annorlunda. Trots att man i förvaltningsberättelserna beklagat virkesbristen har virkesköpen inte behövt bli mindre. Under 1981 hade inköpen stigit till drygt 1,7 milj m3, medan avverkningen på egna skogar uppgick till 1,1 milj m3.

Denna uteckling kan också avläsas i massaproduktionen i de båda bolagen:

 

 

I förvaltningsberättelsen för Bergvik och Ala 1980 skriver man att den "uppkomna virkesbristen kunde delvis täckas genom ökad anskaffning av dyrt importvirke. Det var dock icke möjligt att förse gruppens industrier med vedråvara för fullt kapacitetsutnyttjande". Formuleringen tyder på att Bergvik och Alas industrier belastats med höga kostnader för importvirke trots att inköpsbehovet utöver virket från de egna skogarna varit så lågt. Det måste anses märkligt om virkesutbudet inom Bergvik och Alas gamla verksamhetsområde minskat så radikalt att det inte ens gått att köpa mindre än fjärdedelen av den kvantitet som årligen anskaffades innan Stora Kcpparberg kom med i bilden.

Bergviks sulfitfabrik

Omkring ett år före Stora Kopparbergs förvärv av Bergviks bolag hade sulfitfabriken i Vannsätter genomgått en omfatttande utbyggnad. Produktionskapaciteten blev 80.000 ton blekt sulfitmassa per år. Vidare vidtogs miljöskyddande åtgärder genom anläggningar för rening av vatten och rökgaser.

Under åren 1977 och 1978 kom en djup lågkonjunktur för massaindustrin med starkt fallande priser på avsalumassan. Inget bolag undgick att förlora stora pengar på avsalumassa dessa år, enligt tidskriften Affärsvärlden. För Bergviks del blev det tidvis driftstopp vid fabrikerna i Vannsätter och Sandarne samt en minskning av antalet anställda med 25 personer vid vardera fabriken.

I en information till de anställda den 27 september 1977 antydde dåvarande verkställande direktören att Bergviks sulfitfabrik låg särskilt illa till, även om det inte var liktydigt med ett beslut om nedläggning. Det var en varning. Innan årets slut klargjorde bolaget att man ville lägga ner fabriken. De anställda ville sätta datum för nedläggningen så långt fram i tiden som möjligt. Efter många förhandlingar kom man överens om att driften skulle upphöra den 1 september 1979.

Det var ju ofrånkomligt att fabriken gick med förlust, även om den inte var ensam om att befinna sig i den situationen. Det framgår av att massaproduktionen gav Stora Kopparberg inklusive Bergvik och Ala en förlust på 50 milj kr 1977 och 102 milj kr 1978 utan att dryga räntekostnader medräknats.

Vid en av MBL-förhandlingarna den 18 september 1978 lovade arbetsgivarsidan att ta hand om personalen efter fabrikens nedläggning. Redan tre dagar senare blev det ny förhandling då personalen fick ett klarläggande: De anställda garante­rades utkomst fram till den 1 september 1979. Därefter kunde inga garantier lämnas, men kraftiga insatser skulle göras för att placera personal.

Sedan i mars.1978 visste de anställda att Stora Kopparberg hade för avsikt att byggs ett pappersbruk i Sandarne. De ville därför att driften av sulfitfabriken skulle förlängas ett år så att arbete kunde erbjudas i Sandarne. Det kunde bolaget dock inte gå med på.

Personal som av båda parterna och Arbetsmarknadsverket bedömdes svårplacerbar skulle dock tillförsäkras inkomsttrygghet fram till 1979 års slut.

När nedläggningsbeslutet var fattat började de anställda att söka sig därifrån och det blev nödvändigt att stoppa driften redan den 26 mars 1979. Innan nerdragningarna började 1977 var 285 anställda vid sulfitfabriken. Någon verklig satsning på ersättningsindustri gjordes ej av Stora Kopparberg. De småföretag som flyttat in i fabrikslokalerna sysselsätter endast några tiotal personer.

Strukturplanerna i Ljusne

I början av 1977 informerades de anställda i plywoodfabriken i Ljusne om en utredning som gjorts, enligt vilken förluster­na blev allt större efter de betydande investeringar som skett. Enda möjligheten var att sluta tillverka de olönsamma sortimenten och inrikta produktionen på normerad plywood och lamell. Resultatet skulle bli en reducering av antalet anställda med 80.

Efter lokala förhandlingar blev det slutligen vid centrala förhandlingar bestämt om en neddragning av produktionsvolymen till 8.000 m3 per år, vilket innebar en halvering av antalet anställda.

Ett år senare kom företaget med yrkande om nedläggning av plywoodfabriken. Någon ersättningsindustri var det inte tal om i bolagets utredning. Vid den tiden hade man dock börjat undersöka förutsättningarna att starta en komponentfabrik för träindustrin, men man räknade då inte med mer än cirka 20 arbetstillfällen i en sådan fabrik.

Inskränkningar ifrågasattes också beträffande boardproduktio­nen. Efter de lokala förhandlingarna beslöt dock styrelsen för Bergvik och Ala att inga åtgärder rörande struktur och produktionsomfattning för boardfabrikerna i Ljusne och Pil­grimstad var aktuella. Beträffande plywoodfabrikens framtid kunde förhandlingar tas upp och uppföljning ske vid varje tertialbokslut under 1979.

I april 1979 offentliggjordes att Stora Kopparberg-Bergvik ville satsa på ny produktion i Ljusne. Förutom komponent-tillverkningen, som kom igång i december 1979, hade bolaget funnit ett alternativ till plywoodtillverkningen. Det var en amerikansk produkt med marknadsnamnet MicroLam, bjälkar bestående av limmade faner lagda i samma fiberriktning. Preliminärt hade bolaget träffat uppgörelse om tillverknings- och försäljningsrätten för Norden och Västeuropa.

Man hade stora förhoppningar på Micro-Lam-produktionen. Investeringskostnaden för den första tillverkningslinjen uppgick till 9 milj kr och produktionen skulle komma igång efter semestrarna 1980. En förutsättning var att tillverkningen av plywood skulle upphöra. Ingen anställd skulle dock

sägas upp och fullt utbyggd beräknades MicroLam komma att sysselsätta 70-75 personer. I augusti 1979 hade man emellertid funnit en lösning som skulle möjliggöra att även en viss volym plywood tillverkades.

De högt ställda förväntningarna på MicroLam slutade med besvikelse. Kalkylunderlaget beträffande tillverkningskostnader, råvaruåtgång m.m., som erhållits från USA visade sig vara bristfälligt. Produktens hållfasthet hade också visat sig vara sämre än som redovisats. Den beräknade lönsamheten hade därför sjunkit drastiskt. Några månader innan produktio­nen skulle sättas igång beslöts att inte fullfölja investeringarna och avtalet med det amerikanska företagets sades upp. Utredningsarbetet med MicroLam skulle dock fortsätta.

I stället beslöts att fortsätta plywoodtillverkningen och öka den i den mån som marknaden och övriga förutsättningar tillåter.

Våren 1980 framlade Stora Kopparberg-Bergvik en strukturplan för Ljusneindustrierna samtidigt som MicroLam-projektet tills vidare inställdes. Strukturplanen gick ut på att boardtillverkningen skulle upphöra, komponenttillverkningen skulle utökas och ett hyvleri skulle etableras. Plywoodtillverkningen skulle fortsätta och effektiviseras.

I enlighet med den Åkermanska utredningen om boardindustrin, lämnad 1978, skulle boardindustrin i Sverige skäras ner. Denna utredning ville dock endast lägga ner tillverkningen av den hårda boarden i Ljusne medan tillverkningen av porös board skulle fortsätta. Utredningen var klar över vad som skulle hända om boardtillverkningen skulle upphöra helt: "En nedläggning i nuvarande läge skulle medföra att även plywood­fabriken måste försvinna".

Nedläggningen av boardproduktionen skulle synkroniseras med utökningen av komponentproduktionen och igångsättandet av hyvleriet. 40 milj kr skulle investeras i Ljusne. Totalt skulle strukturplanen ge sysselsättning åt 200 kollektiv­anställda. Som jämförelse kan nämnas att 1979 var sammanlagt 268 anställda i plywood- och boardfabrikerna. För tjänstemän och arbetsledare skulle sysselsättningsgraden bli i stort sett oförändrad.

I den efter flera MBL-förhandlingar accepterade planen krävde företaget att tillverkningen av den hårda boarden skulle upphöra den 31 mars 1981 och tillverkning av porös board den 31 oktober 1981. Under hand kom man sedan överens om en för­längning av driften av porösa boarden för en anpassning i tid till komponentfabrikens utbyggnad och bemanning.

I december 1981 kallade bolaget till MBL-förhandling på nytt. Utbyggnaden av komponentfabriken skulle komma att ta längre tid än beräknat och man var inte beredd att fortsätta driften av den porösa boarden längre än till den 1 november 1982. Sysselsättningen kunde därför inte klaras i enlighet med strukturplanen. Ingenting kunde sägas om när komponentfabri­ken skulle ge avsedd sysselsättning, 97 personer.

Plywoodfabriken, som 1975 sysselsatte 150 kollektivanställda och som enligt strukturplanen ger arbete åt 60 personer, får ökade kostnader när boardfabriken läggs ner och inte bidrar till de gemensamma kostnaderna. På frågan hur det går för plywoodfabriken när boardfabriken lagts ner hade bolagsled­ningen bara undanglidande svar. Hyvleriet kommer däremot igång enligt planen, men bemanningen sänks från 38 till 32 befattningar.

Fackets representanter, som ville undvika ökad arbetslöshet, krävde att produktionen av porös board skulle fortsätts tills komponentfabriken gav beräknad sysselsättning. Men bolaget höll fast vid sin avsikt och hävdade att boardproduktionen var klart olönsam.

Flera förhandlingssammanträden ändrade ej parternas stånd­punkter. Till ett sammanträde den 22 mars 1982 framlade fac­kens representanter en egen kalkyl för boardproduktion under 1982, enligt vilken resultatet skulle bli att bidrag från po­rösa boarden som täcker boardens andel i fasta kostnader och dessutom ger ett visst överskott.

Bolagsledningens kommentar var att man genom en för boarden positiv beräkning av fasta kostnader m.m. kunde komma till ett resultat omkring noll.

Det måste innebära att en fortsatt produktion av porös board täcker de rörliga kostnaderna och i varje fall lämnar ett bi­drag till de fasta. Eventuella förluster skulle således inte öka om produktionen fortsätter till dess annan sysselsättning kan erbjudas de 50-60 man som berörs.

Swedish Match köper en betydande del av den porösa boarden och det har från ledningen i Bergvik och Ala uppgivits att denna kund skulle återuppta produktion av porös board i Karlholm under andra halvåret 1982. Nog är det märkligt om Swedish Match skulle vilja ta upp en förlustbringande produktion om man kan slippa dessa kostnader genom att köpa board från Ljusne. Den Åkermanska utredningen ansåg 1978 att produktionskostnaderna i Karlholm skulle bli för höga för att boardproduktionen skulle kunna fortsätta eftersom det krävdes miljöinvesteringar till en kostnad av 18 milj kr. I Karlholm måste råvaran dessutom köpas utifrån medan Ljusne har råvaruförsäljningen väl ordnad genom Alasågen.

Stora Kopparberg-Bergvik har emellertid även vid de centrala förhandlingarna hållit fast vid sin avsikt att lägga ner boardtillverkningen trots att 50-60 personer blir arbetslösa.

Pappersbruket - ett tomt löfte?

Den gynnsamma utveckling av Bergviks bolag som förespeglades de anställda i samband med ställningen som dotterföretag till Stora Kopparberg har uteblivit. Redan på våren 1976, då Stora Kopparbergs köp var formellt klart, meddelades att en betydande del av produktionen i Söderhamn skulle skeppas från Gävle. Det visade sig ekonomiskt vara en dålig affär, men ökade arbetslösheten bland stuveriarbetarna i Söderhamns kommun. Senare följde som bekant andra inskränkningar inom trä- och massaindustrin med allvarligare följder för sysselsättningen.

Av stor betydelse både för samgåendet och för nedläggningen av Bergviks sulfitfabrik och andra inskränkningar har löftet om ett pappersbruk i Sandarne varit. Det gavs först förtroligt till de anställdas representanter i Bergvik och Alas styrelse, vilket bl.a. medverkade till att de inte motsatte sig samgåendet med Stora Kopparberg. I mars 1978 offentliggjordes planerna på ett pappersbruk i Sandarne med en kapacitet på 150.000 ton per år med utbyggnadsmöjligheter till det dubbla. Förutom sysselsättningen vid uppbyggnaden beräknades pappersbruket innebära cirka 200 arbetstillfällen. Vid ett informationsmöte månaden därpå försäkrade Stora Kopparbergs verkställdande direktör att pengar till investeringen inte skulle bli något problem bara kalkylen var tillfredsställande. Han ökade också på antalet anställda som skulle erfordras till cirka 270.

Projektet gav ett seriöst intryck, i synnerhet som ritningar presenterades över pappersbrukets placering i anslutning till massafabriken. Alla gavs intrycket att pappersbruket skulle kunna komma i drift redan 1980 eller 1981. Det bidrog också till att Stora Kopparberg inte utsattes för någon starkare press på att skaffa ersättningsindustrier när Bergviks sulfitfabrik nedlades 1979. Tanken på pappersbruket spelade na­turligtvis också en roll när inskränkningarna i Ljusne genom­förts.

I mitten av mars 1979 offentliggjorde Stora Kopparberg att man hade intressen också i Ådalen ifråga om pappersbruk. Bolaget hade förvärvat hälften av Utansjö massafabrik för att tillsammans med Graningeverken uppföra ett pappersbruk för obestruket journalpapper där. Samtidigt meddelades emeller­tid också att Stora Kopparberg och Papyrusgruppen förhandla­de med NCB om att gemensamt överta och driva Vallviks sulfatfabrik samt att den ansökan som inlämnats att få uppföra ett pappersbruk för s.k. LWC-papper i Sandarne skulle få gälla Vallvik.

Redan den 20 april 1979 kom ett nytt meddelande från Stora Kopparberg som vittnade om bolagets stora intresse av att komma in på LWC-pappersmarknaden. Bolaget hade träffat avtal med det finländska företaget Kaukas AB gällande LWC­papper. Detta företag började tillverka LWC-papper 1976 och stod i begrepp att uppföra en andra pappersmaskin. Av­talet gick ut på att Stora Kopparberg-Bergvik skulle få hjälp av Kaukas för genomförande av planerna på ett LWC­pappersbruk i Söderhamnsområdet. Syftet var alltså att Stora Kopparberg-Bergvik skulle bredda sin kunskapsbas och underlätta en framtida marknadsföring av LWC-papper. Stora Kopparberg hade för att befästa samarbetet också gått in som delägare i Kaukas genom att förvära 8 procent av aktierna.

Drygt ett år efter att förhandlingarna med NCB om Vallvik offentliggjordes kom den 21 maj 1980 från Stora Kopparbergs verkställande direktör ett meddelande enligt vilket inga förhandlingar med NCB förekommit, endast sonderande samtal. "Man har icke i dessa samtal överhuvud taget tänkt sig att någondera av de nämnda fabrikerna (Sandarne och Vallvik) skulle nedläggas eller att driften i övrigt på något sätt skulle ändras inom överskådlig tid", heter det i meddelan­det. Samtalen om ett gemensamt pappersbruk hade varit mycket preliminära och ej lett fram till färdiga förslag.

Under 1980 beslöt Stora Kopparberg också att inte driva det med Graningeverken gemensamma projektet för ett pappersbruk i Utansjö vidare. Stora Kopparberg utträdde därför som delägare i Utansjö Bruk AB. Investeringsverksamheten kommer under de närmaste åren i stället att koncentreras till Kvarnsveden, meddelas i förvaltningsberättelsen för 1980.

Numera är det tyst om pappersbruksplanerna i Söderhamns kommun. Fackets representanter har av Stora Kopparbergs ledning upplysts om att konjunkturen är för svag och att flera nya maski­ner tillkommit i andra länder. En så radikal förändring av marknadsläget till det sämre har dock inte skett efter den optimism som uttrycktes 1978. Genom valutakursförändringar har konkurrenskraften till och med förbättrats gentemot USA.

Men visst har det installerats nya pappersmaskiner i andra länder och i Sverige. Konjunkturläget har inte heller hindrat Stora Kopparberg från en stor utbyggnad av Kvarnsvedens pappersbruk. Under 1980 beslöts om ombyggnad av en av brukets större maskiner till journalpappersmaskin och dessutom förbereds installation av ytterligare en tidningspappersmaskin.

Det förefaller att vara enbart Söderhamnsområdet som drabbats av en mörk konjukturuppfattning hos ledningen för Stora Kopparberg. Däremot meddelas i bolagets förvaltningsberättelse för 1981 att man i USA förvärvat en fabrikstomt för ett eventuellt tidningspappersbruk. I en kommentar till förvaltningsberättel­sen uttalar sig verkställande direktören också för att förlägga en del av den framtida expansionen utomlands.

Söderhamnsområdet hårt drabbat

Under de fem senaste åren, då Stora Kopparbergs ledning satt sin prägel på Bergvik och Ala AB, har antalet anställda mins­kat med 585 (dotterbolagen oräknade). Fördelningen av de anställda 1976 och 1981 framgår av följande tabell (Kätting­fabriken frånräknad 1976):

Medelantal anställa Bergvik och Ala AB

 

Det är som synes Ljusne och Bergvik som drabbats hårdast av produktionsinskränkningarna.

När Stora Kopparberg lade ner specialstålverket i Vikmans­hyttan var 448 anställda där. Då lovade bolaget att skaffa 400 nya arbetstillfällen till Vikmanshyttan. Det blev inte mer än knappt 75 procent av löftet som uppfylldes, men det var vackert så. Genom en verklig satsning från Stora Koppar­bergs sida lokaliserades sju företag med tillsammans 295 anställda vid etableringen till Vikmanshyttan. I dagens läge är det bara 238 anställda på grund av konjunkturläget, men det är en annan sak. Någon liknande satsning på ersättnings­industrier har bolaget inte gjort när nedläggningar skett i Ljusne och Bergvik.

Resurser att klara en lågkonjunktur

Den utbyggda vattenkraften ger Stora Kopparberg och Bergviks bolag stora och säkra överskott, som gör det lättare att klara en lågkonjunktur. Vilken betydelse det haft för Stora Kopparberg gav verkställande direktören Erik Sundblad ett exempel på vid bolagsstämman 1978, sedan det var uppgjort att staten genom SSAB skulle överta stålsektorns problem.

Erik Sundblad kunde då enligt Affärsvärlden meddela att Stora Kopparbergs stålsektor under tioårsperioden 1968-77 bara tjänat ihop 720 milj kr, före avskrivningar och (tunga) räntor. Det räckte inte på långa vägar till för att täcka nästan en miljard i investeringar och ytterligare en kvarts miljard kronor i rörelsekapital. På tio år krävde alltså Stora Kopparbergs stålsektor i bidrag från koncernens övriga verksamheter cirka 500 milj kr. Det var kraftrörelsen, skogsbruket och skogsindustrin som fick klara dessa subventioner.

Vid jämförelse med denna satsning på stålindustrin är de summor som Stora Kopparberg velat satsa på Bergvik och Alas skogsindustris överlevnad under lågkonjunktur mycket blygsamma. Pengar har dock inte saknats.

Under de sex år som Bergvik och Ala AB med dotterbolag ägts av Stora Kopparberg har det ekonomiska resultatet före bokslutsdispositioner med efter skatt blivit följande:

Av dessa 374 milj kr har Stora Kopparberg erhållit 122 milj kr i koncernbidrag och 55,8 milj kr i form av utdelning på aktier­na. Balansräkningen den 31 december 1981 upptar 163 milj kr i eget kapital och 550 milj kr i obeskattattade reserver. Dessa två poster har ökat med 390,0 milj kr efter 1975. Under samma tid har skulderna ökat med endast 87 milj kr. Vattenkraften som 1975 värderades till över en miljard kr beräknas nu ha ett värde av cirka två miljarder. Det är således ingen dålig avkast­ning som Stora Kopparberg fått på de 390 milj kr som man betalade för Bergvik-gruppen.

Det saknas således inte resurser inom Bergvik och Ala för in­vesteringar - om viljan finns. Men löftet om ett pappersbruk har förblivit ett löfte utan verklighetsunderlag. Så måste det uppfattas sedan det klarlagts att Stora Kopparbergs bolagsledning inte ens vill satsa på sulfatfabriken i Sandarne. Ett blekeri anses uteslutet, trots att blekt massa har en gynnsammare marknad. Blekning är också nödvändig vid framställning av papper.

Produktionskapaciteten i Sandarnefabriken är sannolikt för liten för att ekonomisera en investering i blekning av massan. Sedan Bergviks sulfitfabrik lagts ner borde det dock vara möjligt att bygga ut i Sandarne med åtminstone 80.000 tons ytterligare kapacitet. De anställda i Bergvik och Ala har ju blivit lovade att virke från bolagets gamla verksamhetsområde inte skall förädlas på annat håll.

Stora Kopparbergs verkställande direktör försäkrade 1975 att man inte skulle ha någon annan syn på verksamheten än vad Bergvik skulle ha haft som självständigt bolag. De anställda, och för övrigt, alla i Söderhamns kommun skulle vara glada om det förhöll sig så. Man kan nämligen vara tämligen säker på att om ett självständigt Bergvik skulle investera i ett pappersbruk så skulle man inrikta sig på förädling av den egna massan och inte i första hand satsa på pappersbruk i Finland, USA eller ens i Kvarnsveden.

När Stora Kopparberg förvärvade Bergvik och Ala AB lovade man uttryckligen att Bergvik som dotterbolag skulle förbli ett självständigt företag med särskild styrelse och verkställande direktör. Det löftet bidrog till att lugna många oroliga så att samgåendet kunde genomföras utan högljutt motstånd. Att "förbli" kan rimligen inte vara tidsbegränsat, men den uppfattningen har tydligen verkställande direktören i Stora Kopparberg. Vid ett informationsmöte i Sandarne 1978 förklarade vd Erik Sundblad att det är sannolikt att det blir en fusion när lagliga hinder inte föreligger. Så länge den juridiska proceduren för inlösen av ett fåtal utestående aktier inte är klar kan en fusion inte genomföras. Däremot tycks det egna löftet, att Bergvik skall förbli ett självständigt dotterbolag, inte betraktas som ett hinder för fusionering.

Det är praktiskt, riktigt och rationellt med en fusionering av Bergvik, sade Stora Kopparbergs verkställande direktör. Det kanske kan upplevas så om man får möjlighet att utan särredovisning slussa över Bergviks stora tillgångar och vinster för att användas till nya och främmande ändamål, kanske utomlands, samtidigt som sysselsättningen skärs ner och arbetslösheten ökar i Bergviksgruppens egen verksamhetsområde.

Känner styrelsen i Stora Kopparberg något ansvar för den bygd där Bergvik och Ala AB verkat och där flera generationer av anställda genom sina arbetsinsatser bidragit till de stora värden som samlats i bolaget? Alltför många löften har svikits. Dm förtroendet för Stora Kopparberg kan återställas blir beroende av det sätt på vilket miljardvärdena i Bergvik och Ala AB kommer att förvaltas!