Utdrag ur Papper och Massa i Västerbotten och Norrbotten. Författare: Christian Valeur. Utgiven av Skogsindustrins historiska utskott.

Texten är något modifierad.

ASSI - Lövholmens bruk Ett kontroversiellt beslut

I april 1958 gjorde länsstyrelsen i Norrbotten en framställning till regeringen om en utbyggnad av skogsindustrin i länet. I en utredning om virkestillgången, som länsstyrelsen låtit göra, hade man funnit "ett stort överskott inom länet som ej för närvarande kan utnyttjas emedan industriell verksamhet saknas härför". Länsstyrelsen erinrade vidare om den stora arbetslösheten i Norrbotten. 1955 gick således 40 % av landets totala anslag för beredskapsarbeten till Norrbotten.

När ASSI fick länsstyrelsens skrivelse på remiss hade det inom bolaget redan påbörjats en utredning i ungefär denna anda. I första hand tänkte man sig en tillverkning av kraftliner. Närmast till hands låg att lägga en sådan fabrik i Karlsborg, där det redan fanns en sulfatfabrik och ett pappersbruk. Emellertid hade Domänverket inom Karlsborgs naturliga försörjningsområde inte tillräckligt med virke för en så stor anläggning som det skulle bli fråga om. Ett linerbruk i Karlsborg skulle därmed få höga kostnader för virkestransporter. Däremot var tillgången på massaved i Piteområdet fullt tillräcklig för ändamålet.

I början av september 1958 hade ASSI ett förslag framme. Det gick ut på att det i Piteå, i anslutning till Lövholmens sågverk, skulle uppföras en fabrik för wellpappråvaror, dvs dels en sulfatfabrik plus ett pappersbruk för 79.000 ton kraftliner per år, dels en fabrik för halvkemisk massa av björk plus en pappersmaskin för 31.000 årston wellpapper (= det inre, "vågade" skiktet i wellpapp, numera vanligen kallat fluting).

Vid Karlsborg projekterades en utbyggnad av cellulosakapaciteten med ytterligare ca 60.000 ton/år, och denna produktion planerades att "direkt vidarebearbetas till papper". Den ökade virkesförbrukningen vid dessa anläggningar skulle "alltjämt lämna rum för en årlig försäljning till sydligare län av betydande kvantiteter". Kostnaderna för dessa planer kunde ASSI endast till en mindre del finansiera själv. En förutsättning för att de skulle kunna genomföras var således att riksdagen anslog erforderliga medel.

Under den fortsatta bearbetningen av planerna kom de att modifieras och förenklas på flera punkter. De skäl som framfördes för detta var dels en önskan att fördela investeringskostnaderna över en längre tidsperiod, dels den rådande bristen på kvalificerade tekniker, som skulle göra det svårt eller omöjligt att driva alla de planerade projekten samtidigt. Sålunda fann man det önskvärt att "en fortsatt utbyggnad i Karlsborg nu ej forceras fram".

Vidare var det bäst att senarelägga fluting-projektet med "ytterligare ett á två år". I stället utökades ambitionerna för kraftlinerkapaciteten till 100.000 ton/år, och dessutom tillkom en upptagningsmaskin där (våt) avsalumassa kunde köras fram vid reducerad papperstillverkning. Dess kapacitet fastställdes till 20.000 årston.

Inom den privata skogsindustrin såg man med stor skepsis på hela idén om en utbyggnad i ASSIs regi, och särskilt om den förlades till Piteå: MoDo framförde sina invändningar i en skrivelse till Riksdagens Statsutskott, daterad den 27 januari 1959. Inledningsvis framhölls svårigheten att få fram någorlunda säkra uppgifter om "framtida outnyttjade virkestillgångar".

Den skogskommitte som Skogsindustriernas Samarbetsutskott tillsatt hade kommit fram till betydligt lägre siffror än Länsstyrelsen. Men även med en optimistisk bedömning av den framtida virkestillgången i övre Norrland — och MoDo har "alltid betraktat övre Norrland som ett enhetligt anskaffningsområde", utan att särskilja olika län — så finns det redan tillräckligt med sulfatfabriker för att ta hand om virket.

Dessa har långt kvar till optimal storlek, även MoDos Husum, som nyligen påbörjat en utbyggnad från 190.000 till 250.000 årston. För denna kapacitetsökning har man räknat med att ytterligare öka sina virkesinköp i Norrbotten. Det är förvånande, säger man vidare, att ASSI inte förlägger sin utbyggnad till Karlsborg, eftersom det är mycket billigare att utöka en befintlig fabrik än att bygga nytt.

Från SCA, vars styrelse redan fattat principbeslut om ett linerbruk i Munksund, kom ett motförslag. Detta framfördes i en uppvaktning av regeringen, likaså i januari 1959. Förslaget gick ut på att SCA till Domänverket skulle överlämna all den skog man ägde, 180.000 ha, norr om vattendelaren mellan Luleå och Råneå älvar. ASSI skulle därigenom få tillräckligt med råvara för ett kraftlinerbruk i Karlsborg.

I gengäld skulle SCA få en skogsareal med samma avkastningsvärde inom områden som låg bättre till för industrin i Piteå. SCA "åtog sig" att i så fall uppföra ett linerbruk i Munksund om två maskiner och en sammanlagd kapacitet av 210.000 ton/år. Jämfört med två linermaskiner i var sin fabrik i Piteå skulle detta bli 70 milj kr billigare att bygga och 5 miljoner per år billigare i drift.

Regering och riksdag tog ingen hänsyn till dessa argument och förslag. I själva verket gjorde regeringen sitt bästa för att sätta käppar i hjulen för SCA. I maj 1959 godkände riksdagen ASSIs förslag om ett linerbruk om 100.000 ton/år i Piteå. Då hade SCA i februari samma år fattat beslut om en linermaskin i Munksund. Det blev nu en kapplöpning mellan de båda om vem som skulle bli färdig först.

I planeringen för linerbruket hade man förutsatt att detta skulle placeras väster om wallboardfabriken. (I fortsättningen kommer vi att referera till denna lokalisering som "Lövholmen", trots att den inte avser själva holmen.) Därmed skulle man kunna utnyttja wallboardens vedgård med dess krananläggning, och i varje fall inledningsvis även dess verkstad. Vidare skulle man få korta transporter för såghack och bränsle från Lövholmens såg, och likaså hade man tillgång till sötvatten på nära håll.

Man fick också nära tillgång till personal, eller annorlunda uttryckt: Personalen skulle få nära till arbetet. Denna lokalisering hade emellertid också betydande nackdelar. En alternativ placering kunde vara Haraholmen vid öppna havet. Där hade LKAB tidigare gjort omfattande markundersökningar inför planerna på en ny malmhamn (som i slutändan hamnade i Luleå). I jämförelse med Lövholmen hade Haraholmen vissa uppenbara fördelar:

• Där kunde man bygga på fast berggrund. Tomten i Lövholmen utgjordes däremot av ett sankt område av "svartmocka", en ovanligt elak typ av lera. Detta var väl känt åtminstone sedan 1947, då boardfabriken uppfördes.

• I Haraholmen skulle man få en god djuphamn, medan Lövholmen inte kunde ta emot oceangående fartyg.

• Det var tveksamt om miljövårdande myndigheter skulle acceptera att fabrikens avlopp släpptes ut i Inre Pitefjärden (och i så fall inte heller i den yttre fjärden). Detta kunde "resultera i att en mycket dyrbar avloppsledning måste byggas". (Så blev också fallet!)

• På Haraholmen skulle fabriken komma på betryggande avstånd från bebyggelse. Underligt nog tycks man inte i debatten ha tagit upp vådan av att placera en sulfatfabrik inne i staden — knappt två km från Rådhustorget!

Visserligen hade det förflutit gott och väl ett halvsekel sedan sundsvallsborna råkade i fullt uppror inför tanken att få en sulfatfabrik på en dryg mils avstånd — i Wifstavarf — men ännu återstod det en lång väg att vandra innan sulfatens luktproblem var helt under kontroll. Med den tidens teknik fanns det även betydande risker för andra störande utsläpp i närområdet.

Detta var således de objektiva, tekniska och ekonomiska skälen för och emot en lokalisering i Lövholmen. Det som avgjorde saken var emellertid personliga och politiska motiv.

Lövholmen och Haraholmen låg i olika kommuner, Piteå stad respektive Piteå landskommun. I båda kommunerna stred ledningen för att få den nya industrin inom sina gränser. Stadens "starke man", Axel Bengtsson, hade också en allierad inom ASSI, nämligen platschefen vid Lövholmens bruk, disponenten Claes Breitholtz, som ville ha linerbruket under sin domvärjo. Det blev denna oheliga allians som tog hem segern.

Norrbottens första kraftlinermaskin byggdes av SCA i Munksund. Nummer två blev inte någon PM2 i Munksund, ej heller ASSI Haraholmen. I stället placerades ASSIS linerbruk i leran på Lövholmen. Hur detta projekt ändå blev en teknisk och ekonomisk framgång är en ganska fascinerande historia.

Fabriken byggs

Som ansvarig för projektet anställdes överingenjören vid Bäckhammars Bruk, civilingenjör Carl-Robert Sahlberg. Under 1960 anställdes den blivande ritkontorschefen Henry Johansson, processingenjören och sedermera laboratoriechefen Peder Waem-Bugge, den blivande pappersingenjören Lars Henrikson och instrumentingenjör Bertil Möller.

Före 1962 års utgång hade dessutom bl a följande tekniker tillkommit: Arne Eriksson, verkstadschef, Bertil Fagerlund, 1:e sulfatingenjör, sedan överingenjör, Rolf E Janson, driftsingenjör, sedan driftschef, Ove Lundström, elingenjör, Gösta Persson, driftsingenjör lut och ånga. Projektarbetet bedrevs först i Stockholm, från årsskiftet 1960/61 i ett provisoriskt planeringskontor i Piteå.

Projektgruppen fick ett tungt arbete, inte bara på grund av "svartmockan", utan även till följd av att det inom företagets ledning, lokalt såväl som centralt, saknades insikt om vad ett projekt av denna storlek och komplexitet krävde. Inte minst gällde detta den nyss nämnde Claes Breitholtz, som dock "kan ha bidragit till sammanhållningen inom projektgruppen genom att personifiera motståndaren".

Föga bättre var "den högsta ledningen i Stockholm" (varmed icke åsyftas ASSIs chef, Olov Rynell, utan skiktet närmast under honom). Med några glädjande undantag utgjorde den "en osannolikt inkompetent och delvis olustig samling, som beredde främst Carl-Robert oproportionerligt merarbete och svår nervpåfrestning".

För utbildning av blivande operatörer startades vid halvårsskiftet 1960 en utbildning, "Kraftlinerskolan", förlagd till Karlsborg. Bland 480 sökande uttogs 24 elever, "en samling av de mest briljanta och otämjbara begåvningar som Norrbotten kunde bjuda". I den 16 månader långa utbildningen varvades teori med praktik vid Karlsborgsverken samt Kvarnsvedens pappersbruk. Utbildningen avslutades med en kurs i arbetsledarpsykologi, varefter de tjugofyra fick delta i montagearbetet vid "sina" avdelningar i fabriken.

I tävlingen med Munksund om vem som först skulle bli startklar hade Lövholmen ingen chans. Visserligen blev Carl-Robert Sahlberg — med en hårsmån — först med beställningen av pappersmaskinen (sid 172), men sedan måste han ta itu med Lövholmens stora handikapp, lergrunden. Den krävde först en omsorgsfull grundundersökning och därefter en tidsödande — och dyrbar — pälning. När anläggningen i slutet av 1962 togs i drift hade Munksunds linermaskin varit igång i 1,5 år.

Karakteristiskt för fabrikens konstruktion är den s k korridorprincipen. Den utmärks av en enda lång byggnadskropp för massa-pappersfödet, med en gemensam transportgång i bottenvåningen. Denna "Sahlbergs korridor" är även huvudstråk för rörledningsystemet. På den ena sidan om denna huvudaxel grupperas fabrikens hjälpavdelningar, såsom flisförsörjning, indunstning, sodapanna, mixeri, kontor etc. Den undra sidan lämnas fri för en framtida utbyggnad.

Som Carl-Robert Sahlberg såg sitt uppdrag var hans främsta uppgift att åstadkomma en väl fungerande fabrik. För "Stockholm" och bolagsstyrelsen var första prioritet att hålla investeringsbudgeten. Med hänsyn till vad som ovan sagts är det uppenbart att dessa mål var oförenliga. I slutet av 1963 förde verkställande direktören "ingående överläggningar med överingenjör Sahlberg i anslutning till de av honom lämnade redogörelserna för kostnadsutvecklingen" (ASSIs styrelse 21/2 1964).

Som en följd av dessa överläggningar "skulle Sahlberg komma att på egen begäran lämna sin anställning i bolaget den 15/3 1964". Han fick med sig det vitsordet, att "produktionen av kraftliner väl motsvarat förväntningarna om såväl kvalitet som kvantitet, ett erkännande som särskilt hänförde sig till tiden fr.o.m. september 1963".Enligt bokslutet för 1963 uppgick investeringskostnaden till ca 200 milj kr.

I mars 1959 hade kostnaden för en 100.000 tons linerfabrik i Lövholmen, exkl rörelsekapital och räntor under byggnadstiden, kalkylerats till 110 miljoner. Det bör då ha varit denna kalkyl som låg fill grund för riksdagens beslut i maj samma år. I augusti 1960 fick styrelsen information om den undersökning som gjorts av markförhållandena på det tilltänkta fabriksområdet, och som lett till slutsatsen att grundläggningsarbetena skulle bli komplicerade och fördyrade "på grund av markens såväl kemiska som fysikaliska beskaffenhet". Om denna insikt lett till en omräkning av kalkylerna är oklart, men rimligtvis bör den åtminstone ha påverkat styrelsens förväntningar på budgetens hållbarhet.

Expansion

Att investera i en pappersmaskin med en kapacitet så stor som 100.000 ton per år ansågs i Sverige vid tiden omkring 1960 vara något av ett vågspel. När dessutom tre skandinaviska företag — Enso Gutzeit, SCA och ASSI — samtidigt satsade på så stora kraftlinermaskiner var det kanske inte så underligt att företagsledningarna greps av eftertankens kranka blekhet: Kan vi verkligen få avsättning för dessa väldiga kvantiteter? I SCA fick Rune Hellerqvist stränga direktiv från sin verkställande direktör att inte köpa en maskin större än 100.000 ton/år.

ASSIs vd Olov Rynell, som den 1 januari 1960 efterträdde Knut 0 Norlin, kom för sent in i bilden för att påverka köpet av pappersmaskin, men i stället gav han Carl-Robert Sahlberg skarpt formulerade förhållningsorder: "Bygger du Lövholmen så att det kan göra ett enda ton mer än 100.000 ton liner och 20.000 ton våtmassa, så får du sparken" (2.68). 1964 tillverkades 112.000 ton liner och 15.000 ton avsalumassa.

Den europeiska linermarknaden utvecklade sig mycket snabbare än någon (i varje fall i Sverige) hade anat. Linermaskinens "överkapacitet" hälsades därför med glädje av försäljningsavdelningen — och, får man förmoda, även av bolagsledningen. Det dröjde inte länge förrän man började diskutera en större kapacitetsökning. Ett stort frågetecken i detta sammanhang var emellertid försörjningen med barrved. Däremot fanns det ett överskott på björk (som Domänverket, trots tappra ansträngningar, ännu inte lyckats utrota).

Lövholmen blandade redan in en del björkved i barrveden, till en mängd motsvarande ca 10 % björkfibrer i bottenskiktet. Detta var emellertid en nödfallsåtgärd; i koket sluts björken upp snabbare än barret, och den erhålles därför i lågt utbyte och låg kvalitet. Om man skulle utnyttja större mängder björk borde den därför kokas separat.

En radikal men logisk lösning vore då att tillverka en halvkemisk björkmassa för inblandning i bottenskiktet: Detta skulle ge den dubbla fördelen av maximalt vedutbyte och förbättrad (=styvare) linerkvalitet. Dessutom skulle en produktionslinje för halvkemisk massa — NSSC-processen (Neutral Sulphite Semi Chemical) var den metod som kom i fråga — bli billigare än en separat sulfatlinje. Tack vare "cross recovery" med sulfatfabriken var kemikalieåtervinningen inget problem och ingen stor kostnad.

Idegivare till och tillskyndare av detta projekt var Bertil Fagerlund och Peder Waern-Bugge (2.40). Under 1965 genomfördes i Lövholmen provkörningar med inköpt NSSC-massa. Upp till 30 % blandades in i basmassan och skeppades med ordinarie leveranser utan att någon kund reagerade. (Det visade sig senare att inblandningen inte borde överstiga 15 % för att inte linerns styrka skulle försämras.)

Reagerade gjorde inte heller den tyska tullen, som aldrig upptäckte att linern inte längre bestod av ren barrsulfatmassa, som den borde ha gjort för att åtnjuta tullfrihet (8.24). I januari 1966 fattade ASSIs styrelse beslut om en NSSC-linje. Samtidigt beslöt den om investeringar i pappersbruket som skulle höja produktionen till 165.000 ton/år Anläggningarna (tabell 52) togs i drift i början av 1967. År 1968 tillverkades 162.000 ton liner. Efter en mindre tilläggsinvestering 1969 producerades påföljande år 179.000 ton.

Man kan, om man vill se det så, säga att Lövholmen med NSSC-linjen fick den halvkemiska anläggning för björk som enligt de ursprungliga planerna skulle komma inom "ett å två år" efter linermaskinen. Då var tanken att den halvkemiska massan skulle förädlas till fluting, ett projekt som nu avskrevs för gott för Lövholmens del.

Som vi har sett i kapitlen om Munksund och Obbola fortsatte efterfrågan på kraftliner i Europa att öka i accelererande takt. Enligt prognoser som föreföll rimliga skulle den årliga förbrukningen under 1970-talets första hälft öka med 220.000 ton varje år, därefter ännu snabbare. Inom såväl ASSI som SCA blev det därför snart aktuellt att sätta upp en linermaskin nr 2. Denna gång blev det ASSI som kom först, vilket kom att göra en himmelsvid skillnad, som vi strax skall se.

Först övervägde man att förlägga investeringen till Mellansverige, där virkesförsörjningen var lättare attordna än i Norrbotten. Men valet föll ändå på Lövholmen. Där fanns ju redan kunskapen, och anläggningen var förberedd för nästa pappersmaskin. De 110120 nya arbetstillfällena i Norrbotten var också ett argument som inte kunde negligeras.

Och: "Det är obestridligt att bolaget lyckats väl med den produktion som startade i början av 1963 vid Lövholmens pappersbruk." Den kritiska barrvedsförsörjningen skulle enligt kontakter med Domänverket kunna klaras av genom "dels en omfördelning av virkesflödet, dels en minskad ransoneringstid för äldre skog i förening med skogsgödsling".

Beslut om Projekt L2 — omfattande en PM2 och en motsvarande utbyggnad av sulfatfabriken samt vissa ersättningsinvesteringar i den gamla anläggningen — togs i mitten av 1969. Kostnaden beräknades till 240 milj kr. Denna kalkyl höll hyggligt, trots en kraftig inflation under byggnadstiden, framför allt tack vare att större delen av maskineriet kunde köpas till fasta priser vid en gynnsam tidpunkt: Det rådde hård konkurrens mellan leverantörerna, och särskilt den finska verkstadsindustrin kunde erbjuda gynnsamma villkor, med sina låga arbetslöner och statligt kreditstöd vid exportleveranser.

Om tidpunkten för upphandlingen av maskineriet var gynnsam, så var tidpunkten för starten århundradets fullträff för Lövholmen, detta sagt helt utan överdrift. Produktionen på PM2 kom igång i maj 1972, vilket innebar att den var uppe i full kapacitet inför de extrema högkonjunkturåren 1973 och 1974. Dessa två år producerade maskinerna tillsammans 366.000 respektive 388.000 ton liner. På ett år var investeringen i PM2 intjänad, och vid 1974 års utgång var fabrikens ackumulerade operativa kassaflöde för första gången positivt. Således var nu även hela anläggningen intjänad.

Nu, om inte förr, kunde Lövholmens linerbruk ha förtjänat epitetet "ASSIs flaggskepp", men många tvekade att ta ett så stort ord i sin mun. Beteckningen "kassako" var å andra sidan lite väl prosaisk, även om den också varit fullt adekvat. Däremot tycks alla ha kunnat ena sig om att Lövholmen var "ASSIs ryggrad". Och den benämningen förblev berättigad, ända tills ryggraden i fråga inte längre tillhörde ASSI. Vid sekelskiftet var det ackumulerade operativa kassaflödet över 3 miljarder.