Magister Janne.

 

 

Uppslaget till den nya verksamhet, som han sedermera ägnade sig åt, kom från hans broder Carl. Denne hade i sin affärsverksamhet fått kontakt med tändsticksfabrikationen. Vad han därifrån meddelade, återväckte hos Janne intressen från de kemiska experimenten i Uppsala.

 

Sannolikt hade Janne sin affärsbegåvade broder att tacka för att han vid skilsmässan från Sandvall fick disponibelt ett litet kapital varmed han i Jönköping återupptog tidigare försök att framställa en fullgod fosfor­sats.

 

Under våren 1845 var han färdig med fabrikationsmetod och fabrik i förhyrda lokaler. Den 28 april såldes den första kistan tändstickor från det nya företaget. År 1848 kunde detta under firmanamnet J. & C. Lundström överflytta sin verksamhet till egen fabriksbyggnad.

 

Carl Lundström hade då sagt upp det kompanjonskap med Sandvall, som han haft under åren 1843-46. Bröderna Lundströms firma ombildades på nyåret 1857 till Jönköpings Tändsticks Fabriks Aktiebolag. Janne Lund­ström utsågs till det nya bolagets disponent för en tid av fem år från den 1 januari 1857.

 

Brödrafirman hade, troligen år 1846, inköpt det dittills av fadern arrenderade Stensholms bruk. Snart nog övertog Carl Frans ensam denna affär, som sålunda ej berördes av firmans övergång till aktiebolag. Även om Janne blott någon kortare tid var delägare i pappersbruket, torde han dock från ungdomsåren ha varit förtro­gen med tillverkningen där och förblev det under många år som köpare av dess pap­per både för tryckeri och för tändsticksfabrik.

 

Förmodligen bidrogo de erfarenheter, som han sålunda samlat, till att ge inriktningen åt hans senare verksamhet vid Munk­sjö och Katrinefors.

Upptakten till denna verksamhet kan, om muntlig tradition sammanställes med bevarade urkunder, räknas från sommaren 1859.

 

Under en längre resa på kontinenten hade Janne Lundström uppmärksammat en ny metod för framställning av pap­persmassa med halm som råmaterial. Vid sammanträffande med den på många om­råden intresserade, riksbekante politikern L. J. Hierta, framförde han förslag att i Sverige tillverka halmmassa jämte papper av sådan. Hierta åtog sig att som förlags­man understödja Lundströms planer.

 

Så tillkom Munksjö pappersbruk och började sin verksamhet på våren 1862, sedan Lundström i januari samma år lämnat tänd­sticksbolaget.

Lundströms nya företag utvecklade sig löftesrikt och i avsevärt större omfång än vad som ursprungligen planerats.

 

Av skäl som här nedan skola närmare beröras blev dock samarbetet emellan kompanjonerna Lundström och Hierta icke friktionsfritt. Under sommaren 1869 ledde motsättningarna till avveckling av det 1859 ingångna bolagskontraktet.

 

Janne fick sin andel i företaget inlöst av Hierta med 25 000 riks­daler och flyttade över till Mariestad, där han i oktober 1869 hade köpt det lilla handpappersbruket Katrinefors.

 

Följande år igångsatte han omfattande ny- och ombyggnader på denna plats, men fann snart att hans egna ekonomiska resurser ej räckte till för de planer, han uppgjort. Liksom vid Munksjö ville han upptaga tillverkning av maskingjort halmpapper och papp. År 1871. inbjöd han till aktieteckning i ett för sådant ändamål bildat bolag.

 

Till detta överlät han följande år sin bruksrörelse och blev själv företagets verkstäl­lande direktör. På hösten 1872 kunde den nya fabriken sättas i gång. Janne löste här sina tekniska problem lika bra som förut vid Munksjö och försåg marknaden med ett gott fabrikat. Men den ekonomiska framgången uteblev.

 

Brodern Carl nämner i sina memoarer, att han år 1876 skrev ned värdet på sina Katrineforsaktier till en krona per styck. Efter ett misslyckat,försök att sälja företaget, ställdes detta under ny ledning, där plats ej fanns för grundläggaren.

 

Av Lundströms år på Katrinefors var det särskilt 1875, som genom en rad av lokala missöden utöver det svåra allmänna affärsläget förstörde pappersbrukets och dess avläggares ekonomi. Under Lundströms mångahanda privata bekymmer fick han emellertid från officiellt håll ett minnesvärt hedrande uppdrag, åt vilket han sedan under ett par år ägnade mycket av den tid, som han ofrivilligt fick ledig från pappersbruket.

 

Den 18 februari 1875 inträffade i avdelningen för fosforstickor vid Vulcans Tänd­sticksfabrik i Tidaholm en ohygglig eldsvåda med förlust av många människoliv

Katastrofen fäste allmän uppmärksamhet på de betänkliga förhållanden i arbetets och arbetslokalernas anordning, som rådde vid ett flertal av landets då för tiden tal­rika tändsticksfabriker. Myndigheterna ingrep snabbt och kraftigt. I en ämbets­skrivelse den 19 april uppdrog civilministern åt J. E. Lundström att snarast och på tid som han själv ägde bestämma besiktiga alla rikets i gång varande tändsticksfabri­ker, uppsätta skriftlig berättelse om sina iakttagelser vid varje särskild fabrik och om de föreskrifter, som iakttagelserna påkallade, samt överlämna till länsstyrelserna att övervaka att föreskrifterna fullgjordes.

 

Efter två år hade Lundström i huvud­sak fullgjort uppdraget och avlämnade den 31 mars 1877 sin redogörelse. Den upp­tar 41 fabriker. Genom upprepade besök och flitig brevväxling hade han under de båda åren hållit sig i ständig förbindelse med dessa. Redogörelsen vittnar om att Lundström med synnerlig omsorg och säkerligen starkt personligt intresse fullgjort detta uppdrag. Han hade dock otåligt funnit sitt arbete fördröjt genom svårare sjuk­domsfall vid tre tillfällen. Sextioåringens hälsa hade börjat vackla. Inspektions­arbetet, ansvarsfullt och omfattande, synes för övrigt ha varit förenat med vissa vanskligheter.

 

Departementschefen hade givit sitt uppdrag utan byråkratiska skrup­ler, varför vissa fabriksägare var ganska missbelåtna med att ställas under "oregle­menterade föreskrifter". Om höga vederbörandes uppskattning av den effektivitet, varmed Lundström fullgjorde sitt uppdrag, vittnar den efter tidens förhållanden goda ersättning för detta, som år 1877 med ett belopp av 7 200 kronor utbetalades från manufakturförlagslånefondens vinstmedel. Detta belopp motsvarar ca 329000 i 2012 års penningvärde.

 

Förutom med det statliga uppdraget arbetade Lundström under tiden närmast efter misslyckandet vid Katrinefors för egen del på tekniska förbättringar i tänd­stickstillverkningen. Bland dessa märkas främst en "plåningsmaskin", som togs i bruk vid åtskilliga fabriker. Den svenska verkstad, som fått tillverkningen av ma­skinerna sig anförtrodd, visade sig dock icke vara rustad för krävande finmekaniskt arbete. Klagomål från köparna följde, och den påräknade framgången för uppfin­ningen uteblev.

 

År 1880 fick Janne Lundström emellertid sina ekonomiska bekymmer för ålder­domen avlyfta. Tändsticksbolaget utfäste sig att som ett tack för tidigare insatser ge honom en livstidspension på 3 500 kronor årligen. Till detta belopp lade bro­dern Carl 1500 kronor. Janne synes ha tänkt att i sina återstående år få ägna sig åt studier och intellektuellt umgänge som i ungdomens sorgfria tid.

 

Så fridfull som han hoppats och förtjänat blev dock icke hans ålderdom. Till detta bidrog nog den sinnets oro, som ofta följer ett hjärtlidande åt. Emellan de svårmo­diga stunderna kunde dock in i det sista komma andra, då ungdomlig energi, lysande idéer, humor och livsglädje underbart blommade upp.

Till oktober 1883 stannade han i Mariestad, där han förvärvat goda vänner, men drogs sedan till sin ungdoms Uppsala.

 

I en nekrolog står att läsa: Under sin vistelse i Uppsala sysselsatte sig Lundström med efterforskningar rörande Smålands, i Upp­sala studerande, nations historia, vilkas resultat sannolikt föreligger i ordnat manu­skript i hans efterlämnade papper. Med kännedom om hans noggrannhet i allt, hans skarpa blick för detaljer och hans färgrika, välbyggda stil, kan man vara förvissad, att arbetet, när det en gång blir synligt i tryck, kommer att utmärka sig för stort värde, noggrannhet och originalitet.

 

Generaldirektör Herman Rydin, en gång en glad student i Uppsala, har i sina memoarer dråpligt skildrat sina ungdomsminnen från Janne Lundströms tid i staden.

Janne var då den lille fine gubben, som med vaken blick vandrade på gatorna och såg sig omkring. Mycket få visste vem han var, fastän hans namn var känt av alla.

Rydins fader, professor och känd politiker, hade liksom Lundström tillbragt sina pojkår i Jönköping. Bekantskapen återupplivades, när båda på gamla dar möttes i Uppsala.

 

Karaktäristiskt för den ännu ungdomligt spjuveraktige forne studenten av Smålands nation var, att han snart nog i det Rydinska hemmet kom att mest umgås med sonen i huset, Herman, och dennes bäste vän och kamrat, smålänningen Axel Westman. För dessa båda och andra ungdomar, bland dem Ivar Afzelius, två eller tre åt gången, gav Lundström litet emellanåt små delikata och muntra middagar i sin trerums ungkarlsvåning på Luthagen. Man hade aldrig tråkigt i Janne Lundströms sällskap.

 

Hans mage var av egendomlig typ. När min far bad honom vid kvällsbesö­ken stanna kvar och dricka en kopp te, betackade han sig alltid, ty hans mage tillät honom ej att förtära något strax innan han lade sig och fordrade för övrigt den strängaste diet. Men huru många gånger kom han ej vid niotiden och knac­kade på mitt fönster, frågande: Tror du, att din Westman är hemma? Vi kan ju se efter', svarade jag, och så gick vi och hämtade Westman. Efter en kvart satt trion på Gästis vid en supe, alltid med hummer under dess tid, men med champagne under alla säsonger samt därefter vad till en helafton hörde. När vi skildes åt på nattkröken, tog han ett heligt löfte av oss att inte med ett ord förråda honom inför min far, för vilken han tydligen hade stor respekt.

 

I slutet av april 1885 flyttade Janne Lundström från Uppsala till Rotsunda herr­gård i närheten av brodern Carls egendom Antuna i Uppland. Där fick han goda utrymmen för experiment med ett nytt uppslag, tillverkning av valsmassa för bok­tryckspressar. Dylik ,massa hade dittills importerats. Janne lyckades framställa en utmärkt svensk vara, som under beteckningen Robur kom ut i marknaden och småningom blev en god affär. Då hade han emellertid för länge sedan sålt sitt recept för en ringa penning.

 

Vistelsen på Rotsunda varade i ett år. Janne trivdes inte i ensamheten på landet. Än kortare, endast ett halvår, stannade han sedan i Södertälje. Han kände sig som en främling, längtade till gamla vänners sällskap och flyttade tillbaka till Mariestad på hösten 1886. Där hade han sitt sista hem. Under sommaren 1888 sökte han på sanatoriet invid Ulricehamn förgäves lind­ring i sitt svåra hjärtlidande.

 

Ännu en gång ville han sedan återse fädernestaden Jön­köping, platserna för hans levnads stora framgångar, och där han betytt så mycket för stadens och bygdens utveckling. Där hade han ock sin närmaste anförvant, dottern Elina, gift med en löjtnant Wettergren. I deras hem och vård slöts hans ögon en strålande sommarmorgon den 17 juli 1888. Hans jordafärd till Jönköpings kyrko­gård blev en sent glömd högtidlighet med allmänt deltagande av arbetare och ledare vid de företag, han grundat, samt av "hela samhället".

 

Den 1 september 1905 avtäcktes hans byst i en vacker plantering helt nära stadens äldsta tändsticks­fabrik.

 

Det faktum, att Janne Lundström som ledare av Jönköpings Tändsticksfabrik lade grunden till den svenska tändstickstillverkningens utveckling som storindustri på världsmarknaden, gav honom tidigt rykte som framstående uppfinnare. Brodern Carl och sedermera Cederschiöld och von Feilitzen ha med rätta påvisat, att det icke var i vanlig mening på det planet, som Jannes förtjänster som industriman låg.

 

Fastmera o dessa bestod i att han utnyttjade sitt omfattande och mångsidiga kun­skapsförråd, sin skarpa iakttagelseförmåga i fråga om de minsta detaljer, sitt klara intellekt och sin outtröttliga ihärdighet, när det gällde att lösa fabrikationens detalj­problem för att sammanställa från skilda håll insamlade tekniska uppslag till en samstämd helhet, främst inriktad på produktionens kvalitet.

 

Alldeles detsamma kan sägas om hans senare insatser, när han överförde de från kontinenten hämtade uppslagen om papper, byggnadspapp och valsmassa i svensk industri.

 

För organisation och ekonomi hade Janne Lundström onekligen mindre intresse än för tekniken. I tändsticksindustrins historia ha författarna omnämnt tillfällen, då Carl Lundström måste gripa in för att reda upp trassel med kunderna i fråga om pris­avtal, leveranstider m. m., sedan Janne inlett förhandlingarna. Janne passade bättre i fabrik och laboratorium än på affärskontor och resor, om än hans charmerande per­sonliga egenskaper i hög grad bidrog till att utjämna kundkretsens ibland förekom­mande anledningar till missnöje.

 

Av ej ringa fördel för hans nystartade företag var hans vakenhet och fyndighet som reklamman. C. A. Estbergs Munksjö-historik av 1923 vittnar vältaligt om Jannes förträffligt upplagda och energiskt genomförda kampanj för att genom annonser, prospekt och broschyrer göra det nya brukets fabrikat vida kända. Tjugo år tidigare hade han lärt allmogen runt om i bygderna att taga vara på sitt aspvirke för tändsticksfabrikerna. Den tiden måste. kungörelser i kyrkorna också användas därför att läskunnigheten ännu inte var all­män på landet.

 

Janne Lundström, industrimannen

 

Det kan förefalla som om Janes klarsynthet kunde svika i större ekonomiska avgöranden gällande exempelvis fabrikationens allmänna räntabilitet och framtids-. utsikter. Hans underskattning av Jönköpings Tändsticksfabrik, hans egen och broderns skapelse, när han år 1863 avvecklade sitt aktieinnehav, är onekligen överraskande och likaså hans misslyckande vid Katrinefors. I båda fallen finnes dock åtskilligt, som manar att i rättvisans intresse inte dra för snabba slutsatser. Detta skall närmare utvecklas i annat sammanhang nedan.

 

Janne Lundströms oförmåga att taga vara på egna ekonomiska intressen kan icke bestridas. En orsak till detta var hans stora anspråkslöshet för egen del. Sitt eget arbete och dess resultat underskattade han lika självfallet som han gärna gav sitt erkännande åt vad hans medhjälpare uträttat. En annan orsak var nog hans inställ­ning till den industriella verksamheten. För honom var arbetets tjusning så stor i grundläggning och uppbyggande av företagen, i lösningen av därmed förenade problem, att han glömde sig själv.

 

Han var där lik många oegennyttiga väckare och ledare av kooperation, av nykterhetsrörelse, av kamp för politisk och religiös frihet.

På industrihåll ha båda bröderna Lundström karakteriserats, som typiska grun­dare. Ett företag, som var i full gång och gick bra, kunde inte i längden intressera dem. Det var inte tillräckligt svårt.

 

Det kan kanske ifråga sättas, om inte detta om­döme är alltför kategoriskt. Carl Lundström gav sig in i mångahanda, men med sin utpräglade affärsinstinkt släppte han inte ett företag, lätt eller svårt, så länge det lovade god vinst. Bästa beviset för detta är hans livslånga intresse för tändsticksbola­get. Att Janne Lundström av eget val lämnade samma tändsticksbolag ger ostridigt ett skäl för nämnda omdöme, men det var nog det enda tillfälle av betydenhet, då valet stod honom fritt. Några rader om Jannes affärsförbindelser torde kunna belysa vad här anförts.

 

Kamrer Sandvall som förlagsman för boktryckerirörelsen i Jönköping var tydli­gen inte lätt att samarbeta med, bland annat på grund av sina finansiella spekulationer. Carl Lundström, den borne affärsmannen, gjorde snart samma erfarenheter som Janne med samma resultat, skilsmässa. Att Janne, med intresset ännu helt koncent­rerat på sin tändstickstillverkning, avstod sin del i det föga löftesrika Stensholms bruk till den gärna mångsysslande brodern, var sannolikt klokt handlat. Upplös­ningen av kompanjonskapet med Hierta i Munksjö berodde på en långvarig och smärtsam personlig schism, varom ett brev från Lundström nyårsdagen 1871 vitt­nar.

 

Tidigare brev, redan från 1863, visa att Hierta kunde bereda sin meddelägare oväntade överraskningar. Vad som förefaller att från Hiertas sida har varit sårande lynnesutbrott möttes av kompanjonen med rörande undfallenhet och saktmod. Då Janne i juli 1869 fann samarbetet med Hierta outhärdligt och lade fram ett förslag om bolagets upplösning, hade han ingalunda någon önskan att lämna Munksjö. Förslaget, godkänt av Hierta, gick ut på att Lundström i första hand skulle ha rätt att övertaga bruket.

 

Att detta inte kunde genomföras vållades tydligen av att Janne under efterdyningarna från det senare 1860-talets allmänna ekonomiska kris inte kunde få det kapital bakom sig, som han trott sig kunna räkna med. När han 1876 lämnade Katrinefors, skedde inte heller detta frivilligt. Mitten av 1870-talet hade också en eko­nomisk kris, som för massa- och pappersindustrin började bli kännbar redan 1873. Det nya bruket byggdes till större delen under åren 1870-72, då uppdrivna pris på material och arbetskraft rådde. Dess papper kom sedan ut på marknaden just när denna började svikta.

 

Redan detta synes vara anledning nog, att Lundströms be­räkningar inte höll. Att skulden för motgångarna sedan av för litet initierade aktie­ägare lades på företagsledaren, är ju en ofta upprepad företeelse.

 

I sina memoarer nämnde Carl Lundström om broderns officiella uppdrag vid rikets tändsticksfabriker under åren 1875-77 i ordalag, som lät förmoda att Janne placerats på en statlig tjänstemannapost. Därigenom vållade Carl sedermera anta­gandet, att Janne i vantrivsel med den förmenta tjänsten inom kort lämnade den ytterligare ett bevis på den ombytlighet, som mer än skäligt tillvitades honom. Som av det föregående framgår, var det verkliga förhållandet med uppdraget ett helt annat och synnerligen hedrande för Janne Lundström.

 

Ett än mer än de ovannämnda uppmärksammat ombyte av verksamhet hade Janne gjort, då han år 1862 övergick från tändsticksindustri till pappersfabrikation. Att något stanna vid omständigheterna kring denna övergång är värt mödan. De belysa Janne Lundström både som industriman och som personlighet.

Det torde vara en rätt allmän erfarenhet att industriell utveckling både i stort och i enskilda fall ej flyter jämnt utan i ansatser, betingade av nya tekniska, ekonomiska eller personliga impulser. Mellan ansatserna infaller perioder, då till synes föga av intresse händer, om de än ej sällan äro betydelsefulla för kraftsamling i ett eller flera hänseenden. Tändsticksindustrins historia i Sverige, vartill här ofta refererats, ger vid handen, att för Jönköpings Tändsticksfabrik en dylik mellanperiod inträdde i åren omkring 1860.

 

Janne Lundström, personligheten.

 

Tekniskt hade Janne Lundström då fört fram sin fabrik ungefär så långt, som hans förutsättningar och tidens förhållanden medgav. Det visade sig också att först ett årtionde senare nästa starka impuls kom genom det mekaniska uppfinnarsnillet Alex. Lagerman, vars insatser kompletterades på fabrikationens kemiska område genom fabriksföreståndaren Arvid Sjöbergs under mellanperioden skickligt och ihärdigt genomförda förbättringar. Ekonomiskt hade också från och med aktiebolagsbildningen år 1857 ett visst stillestånd inträtt.

 

Fastän företagets egna kapital ökats, var det alltjämt knappt och likviditeten ofta rätt ansträngd. Just vid den tiden ansåg majoriteten bland aktieägarna företagets utsikter i läng­den mindre lovande. Så gjorde också Janne. Han befarade för egen del en framtid helt ägnad åt det mest småaktiga detaljarbete i en enda industri så här nere i landsorten, som han senare skrev till Hierta. Söker man sätta sig in i förhållandena sådana de måste ha tett sig för Janne, lämnade han nog ej Tänd­sticksbolaget av en obetänksam nyck eller för nöjet av ett ombyte utan för att rädda sin själ.

 

Tändsticksindustrins historieskrivare i mitten av 1940-talet skrev om sin främsta källskrift, Carl Frans Lundströms memoarer: Där är Carl skildrad av honom själv, sedd inifrån med den framgångsrike affärsmannens berättigade stolthet över sina prestationer, Johan sedd utifrån genom den yngre broderns kärleksfulla, ofta be­undrande ögon. Dessa ord innehålla nog en lågmäld men vägande erinran om att ett omdömes mått av rättvisa beror av domarens personliga förutsättningar, hur samvetsgrann denna domare än är. Carl visste mer än de flesta om Johans egenska­per som industri- och affärsman, och dessa kunde han bedöma. Johans personlighet kunde han knappast förstå och uppskatta till dess fulla värde. Därtill var bröderna alltför väsensskilda. Memoarernas läsare behöver ej vara lyhörd för att märka dis­sonansen genom Carls många erkännsamma ord.

 

Oförbehållsam har däremot uppskattningen av Janne kommit från de vänner, som han i sin ålders dagar förvärvade i Mariestad: I det enskilda umgänget var han den angenämaste människa. Humor kännetecknade hans tal och uppfattning, och kunde man få honom att förtälja om sina minnen av de betydande personligheter, med vilka han kommit i beröring, eller om minnena från sina studier, sina resor och sitt i det hela så händelserika liv, kunde man göra sig räkning på en högst angenäm och givande stund. Då kom därtill till synes hos honom en ovanligt omfattande bild­ning, en förvånande personkännedom, en mångsidighet i intressen, en förmåga att

berätta, som för den med honom obekante uppdagade en helt ny, en utomordent­ligt och behagligt fängslande personlighet.

 

I många bevarade personliga brev från Janne återspeglas hans bild inifrån, lik­som broderns i dennes memoarer enligt citatet ovan. Ett av dessa brev, daterat den i mars 1863, återges här i sina väsentliga delar, ett annat, skrivet ett par måna­der senare, den 28 april. Marsbrevet skrevs när den första framgången krönt Jannes idéer och mödor vid Munksjö och då han för detta tacksamt hade hyllats av sin förlagsgivare. Det brev från Hierta, som Lundström besvarade den 28 april, signalerade tydligen en tvär och helt oväntad vändning i Hiertas inställning till kompanjonen.

 

I Munk­sjö bruks bevarade akter finnes inget som kan ge objektiva skäl för Hiertas beteende. Närmast liggande förklaring torde vara ett obalanserat utbrott av Hiertas nervösa temperament. Den överraskning och smärta som vållades Jannes känsliga sinne lyser igenom i dennes undfallande svar. Anmärkningsvärt är, att från den 28 april 1863 till den 14 januari 1867 inga personliga brev från Lundström till Hierta ha påträffats. Detta kan betyda, att besvikelsen hos Janne brände djupt och blott långsamt helades. Episoden av år 1863 antyder sannolikt också vad som föregick hans förslag sommaren 1869 om upplösning av intressegemenskapen emellan honom och Hierta. I brevet den I mars 1863 skrev Lundström bl. a.:

 

Bästa Hr Hierta!

Misstyck icke att jag till i dag uppskjutit att besvara ert förbindliga brev av d. 20 f. m.

Jag fann också det vara så mycket att skriva om till Er att jag borde till en rätt läglig stund uppskjuta mitt svar. Och likväl när jag nu på söndagseftermiddagen sätter mig ner därtill, så känner jag på förhand att jag kommer betydligt till korta vid uttrycken för det som nu mest bör sysselsätta mig: min tacksamhet för så mycken artighet, som Ni och er familj visade mig under mitt vistande i Stockholm, och för de välvilliga omdömen som Ni uti ert sista uttalar om min person.; jag säger välvilliga, ty i medvetandet av huru långt jag är avlägsen från alla de fullkomligheter, som Ni tyckt er ha uppenbarat hos mig, skriver jag dessa edra omdömen helt och hållet på räkningen av den välvilja, varmed Ni alltid täckts uppskatta mina strävanden och således icke på någon min egen förtjänst.

 

De enda av de egenskaper Ni funnit hos mig som måhända ha någon motsvarighet, är min ständigt verksamma omtanke för det verk, varför jag bär ansvarighet: den omtanken säger mig mitt samvete att jag efter bästa förstånd hyser, lika som ihärdighet och viljans kraft aldrig brustit mig. På dessa egenskaper kan Ni räkna hos mig så länge jag får ha hälsa och krafter, ty jag har gjort mig ett heligt löfte att i det allra yttersta sträva för att under edra auspicier bringa vår gemensamma affär till den utveckling att den en gång kan sköta sig själv.

 

Att Ni bemärkt yttringarna av en sådan min föresats, det är mig högst dyrbart att förnimma och det ger mig förökad kraft att arbeta på framgången av våra planer. Jag skall dock, även under den bästa utgång, aldrig bli nog förmäten att förlikna min verksamhet vid Fälther­rens, den är er, min blott den simple soldatens som varken vill tänka på General, Soldat, eller ens därpå att han bär marskalksstaven i patronköket. Liknelsen om fältherren, som jag lånat från Er, kommer mig väl till pass: den hjälper mig att i korthet uttrycka lika myc­ket min beundran och tillgivenhet för er, som det förtroende, varmed jag vet att jag kan nalkas Er och som gör att intet behöver vara eller någonsin åtminstone varit oklart i för­hållandet oss emellan.

 

Särskilt avbördar jag mig en varm tacksamhet för ert förnyade godhetsfulla löfte att be­söka oss i vår. Umgänget med er har för mig alltid haft det höga intresse som en utmärkt personlighet alltid ingiver. I avseende på de sympatier som Ni förmodar äga rum oss emel­lan, så kan jag säga att jag städse hyst dem för de idéer, som Ni så troget och med så stor talang förfäktat.

 

Den välvilja varmed jag omfattats av er familj och de goda tankar den täckes hysa om mig förbjuder mig blygsamheten att betrakta annorlunda än såsom emanationer av er mening därom. Den gör mig icke litet brydd: jag fruktar nämligen att en längre konver­sation med dessa fruntimmer av så hög bildning skulle snart blotta tarvligheten av min egen. Min kännedom av personer och en mängd smärre detaljer har ofta blivit tagen för omfattande kunskaper, dem jag, dess värre, icke besitter, emedan jag på de 18 sista åren, då jag måste ägna hela min tid åt det mest småaktiga detaljarbete inom en enda industri, så här nere i landsorten, utan inflytelse av något egentligen intellektuellt umgänge, alldeles försummat min bildning: jag känner nu bittert denna brist och lever blott för att i mera lugn få återhämta vad jag i detta avseende försummat.

 

Blott ännu några få års hälsa och oförminskad arbetskraft och Deus nobis haec otia faciet: när Munksjö Pappersbruks affärer hunnit den punkt att jag får tillfredsställa alla mina bästa önskningar i avseende på sät­tet att tillbringa återstoden av mitt hittills alltför bråkiga liv.

Vid min hemkomst fann jag allt icke blott i bästa vanliga ordning, utan mycket annat uträttat, som Lundqvist av egen ingivelse och till mitt stora nöje utfört. Vi ha med Papp­maskinen upphunnit en hastighet långt över beräkning och vad mer är valsarna, som förut icke medhunno mer än 22 Centner Grålumpmassa, mala nu på lika tid (13 tim­mar) nära 30 Centner sådan. Av Förhydningspapp göra vi, under gynnsamma förhållanden, ända till 34 Centner.

 

Kalkylen upptager 2.7 1/2 Centner. Halmpappersmaskinen gör uppemot 80 Ris pr dag. I morgon får Ni Tablå över tillverkningen för februari: därav skall Ni erfara att verket gått utan avbrott under min frånvaro; dock bör märkas att vi under nära 5 veckor arbetat med en hastighet som jämförd med december månads, varit som 7 : 9. Sedan min hemkomst arbetar pappersmaskinen med en hastighet ungefär mitt mellan bägge dessa.

 

Göteborg synes tendera att bli en högst förträfflig avsättningsort för halmpapper. Därifrån ingå redan nu högst betydliga order. Närmare därom i nästa.

På Tjärpapp börja order inflyta. Från Skåne ingå förfrågningar så talrika, att jag ämnar i Skånska tidningarna annonsera att jag i april ämnar resa dit ned för att med råd och upplysningar tillhandagå resp. byggherrar, som därför böra anmäla sig till Brukskontoret för att få dagar utsatta för mina besök: det kommer att ge oss sysselsättning när t. ex. en Friherre Toll täcker ett tak om 64 000 kvadratfot (5945 m2).

 

Aftonbladsannonsen verkar: dagligen förfrågningar om papptak. Jag har så länge suttit vid detta brev att det blivit nära skymning, som påminner mig att det är tid att sluta för i dag. Vidare skriver jag när jag i morgon eller senast i övermorgon skickar Tilly, Tablå för februari.

Måtte Herr Smerling ha återvunnit hälsan! Anmäl för honom min hälsning.

Med utmärkt högaktning framlever en ödmjuk och tillgiven tjänare
J. E. Lundström

 

Lundström hade en hel del av originaliteten hos en tankspridd gammal boklärd samt därtill en bohemnaturs vänliga sorglöshet och likgiltighet för formaliteter och högtidliga fasoner. I påfallande kontrast emot andra industripampar i Jönköping under senare delen av i800-talet var han en man av enkla och anspråkslösa vanor, trivdes bäst i förtroliga lag med några få själsfränder och hade inga later av dygde­mönster eller auktoritativ person. I sina medarbetares och underlydandes angelägen­heter deltog han med hjärtevärme och hjälpte dem, så långt han förmådde, vid sjukdom och andra bekymmer, helst i tysthet.

 

Hans broder Carl sammanfattade med rätta sin karakteristik av honom i orden: »Framför allt, han var en god människa.» Till bilden av denna goda människa hör ett säreget drag, bakom hans ofta lekande humor gömde sig en skugga. I ett förtroligt brev på ålderdomen skriver han om »detta ämne, som slumrar inom mig, men som jag annars aldrig låter få utbrott».

 

Under återkommande dystra stunder förföljdes han av tankar på att han ej gjort av sitt liv vad han kunnat göra, att han »tröttnat på halva vägen». Skall dock väl någon på min döda mull framstå och säga: Han begrät djupt sin levnads obetänksamhet och förvillelser och hade han, när aftonskuggorna började nalkas, i stället haft 20 år tillbaka, så hade han visserligen med mognad erfarenhet och med den måtta och sans ålderdomen medför, levat upp igen i nyttig verksamhet och låtit tala om sig. I sanning, den som självrannsakande räknade med detta facit av en levnad, varunder han givit så mycket åt de samhällen, där han verkat, och åt de många som voro hans vänner eller nåddes av hans omvårdnad, han var ej blott en god man, han var också i sitt hjärtas ödmjukhet en stor man.

 

Lars Johan Hierta och hans firma 1862-1887

 

Det mest kända namnet i Munksjö historia är Lars Johan Hiertas (f. 23 jan. 1801, d. 20 nov. 1872). Vad dess bärare verkade och betydde som liberal politiker och framgångsrik tidningsman skildrades redan år 1880 av Harald Wieselgren i en minnesteckning av bestående värde. Det har också både dessförinnan och senare varit föremål för kvalificerad forskning. Hiertas insatser på ett tredje område, den prak­tiske ekonomens, industri- och affärsmannens, uppmärksammades först fram på 1900-talet så som det förtjänade.

 

I sin historik över "Textilfabrikerna vid Barnängen" gav Holger Rosman år 1929 en första, kortfattad men klarsynt och vägande översikt av Hiertas ekonomiska verksamhet och dennas sammanhang med dåtida frisinnade tankelinier. Nils Forssells minnesskrift om Liljeholmens stearinfabrik år 1939 ägnade ett innehållsrikt kapitel åt företagaren Hierta, "en förgrundsgestalt under industrialismens första skede i vårt land". Mest känt är att Hierta startade tidningen Aftonbladet. Därvid redogjorde författaren, delvis ganska ingående, för den långa raden av Hiertas affärer från 1829, då det första boktryckeriet köptes, fram genom mer än fyra årtionden.

 

Kapitlet visar, att Hiertas förbindelser med svenskt näringsliv var nästan otroligt mångsidiga. Kemisk industri, som gav stearinljus, lysgas, svavelsyra och superfos­fat, textilindustri med silke och bomull som råvaror, järnbruks- och mekanisk verk­stadsrörelse, sågverksdrift i Norrland, jordbruk på Gotland, rederi och sjöfart med oceangående skepp såväl som med kust- och kanalångare, ja t. o. m. de nya ångslu­parna i Stockholms hamn, handel med fjärran österns varor vid sidan av gotländska lantmannaprodukter.