Föredrag av Marcus Wallenberg vid SPCI årsmöte den 3. 3. 1950.

För att belysa dagens ekonomiska läge i vårt land, har jag valt att skildra det så som en utländsk iakttagare kan tänkas se det. Jag förutsätter, att denne utländske iakttagare icke varit här sedan före kriget och sålunda nu för första gången på 11 år besöker vårt land. Med tanke på massaexportens stora betydelse i vår utrikeshandel ligger det nära till hands, att jag tänker mig den utländske gästen som en cellulosaköpare, Då det inte förekommer någon nämnvärd försäljning av svensk cellulosa ostvart, kunna vi även förutsätta att vår utländske gäst kommer från ett land, som bekänner sig till samma ekonomiska system som vi.

Då en sådan cellulosaköpare återvänder till vårt land efter 11 år, är det en blandning av i sig motsatta intryck han erfar. Å ena sidan konstaterar han många yttre tecken på ökat välstånd. Han ser hur våra städer och större samhällen och för övrigt även landsbygden har genomgått en revolutionerande omvandling på denna korta period, då det gäller byggnationen. Bilden för ögat ter sig helt annorlunda. I ännu högre grad än tidigare blir han slagen av hur välklädda de flesta människor är. Han ser, att här har byggts skolor och sjukhus. Han ser, att butikernas utrustning har moderniserats och att affärerna ha ett rikhaltigt varusortiment att bjuda på. Han finner med andra ord många yttre tecken på att välståndet har kraftigt förbättrats under denna period.

Men å andra sidan finner han också, att det råder en annan atmosfär, mera regleringarnas atmosfär än tidigare. Före kriget var det i den vägen egentligen endast motboken, han kom i kontakt med, och jag tror, att han inte fattade allvaret häri alla gånger då han fick njuta av gästfriheten ute på bruken. När han nu kommer med flygplan till Bromma, känner han omedelbart ett kallt luftdrag från öster, då han riskerar att kroppsvisiteras för kontroll av att han har deklarerat hela sitt valutainnehav. Han märker, att livet framflyter med starkt jäkt och han frågar sig liksom många av oss, vad jäktet egentligen gäller.

När han mera informerats om läget, finner han, att det är två saker, som i ekonomiskt hänseende speciellt påverkar det dagliga livet, nämligen lönestopp och hyresreglering. Folk måste för att få högre löner byta anställning men kan på grund av hyresregleringen inte lika lätt byta bostad, vilket medför, att det blir en ganska livlig trafik, när man hastar fram och tillbaka. Han märker också, att jäktet viss mån spritt sig till hotellen, ty han får i allmänhet inte bo på hotellet mer än sex dagar, då hotellägarna inte synas angelägna att se samma ansikten längre tid.

Men det är först när han kommer ut på bruken, som han på allvar får känning av regleringsväsendet. Där finner han att det fria spelrummet för det personliga ekonomiska initiativet har blivit hårt kringskuret. Man får fråga om snart sagt allting hos någon myndighet utanför bolaget, vare sig det gäller att exportera, att importera eller att köpa maskiner eller bygga. Om det rör sig om en cellulosaköpare från Västeuropa vill jag inte påstå, att han är alldeles ovan vid regleringar, utan tvärtom, men kommer han från andra sidan Atlanten, dit vi speciellt gärna vill sälja, blir han kanske litet betänksam över att vi så har glidit in i regleringarnas härva. Ju mer han funderar över det, ju mer förvånas han över att alla de tecken på välstånd, som visar sig för hans öga, tydligen har kunnat åstadkommas trots dessa regleringar, och han blir naturligtvis så småningom ganska nyfiken på förklaringen till att vi har det så pass bra i Sverige.

När han börjar undersöka, vad som hänt, finner han först, att befolkningen har ökat med cirka 10%. Men medan de arbetsföra åldrarna, låt oss säga från 20 till 60 år, mellan 1939 och 1946 har ökat med omkring 235.000, har en nästan lika stor del av ökningen, 187.000, fallit på de högre och lägre åldrarna. Det innebär, att en relativt större börda vilar på de arbetsföra åldrarna, som har att tillse, att ungdomen uppfostras, och att de gamla tas om hand. Vidare finner han, att ökningen i industrien sedan före kriget kan skattas till 180000 man. Av dessa 180000 har cirka 100000 gått till indirekt arbete, förvaltningsuppgifter och dylikt, medan 80000 man tillförts det direkt produktiva arbetet. Det tyder på, att kraven på förvaltningen i

vår industri har ökats genom bland annat de speciella arbetsförhållanden, som ha sin orsak i regleringar och dylikt.

Efter hand finner vår gäst, att under denna period också andra stora förändringar har ägt rum i vår industris struktur, vilka framför allt ge sig tillkänna i att vår produktiva kraft har ökats betydligt. En annan sak som faller honom i ögonen är att den mekaniska industrien har utvidgats i arbetareantal med cirka 50%, och den elektriska industrien ännu mer. Trots den relativt obetydliga totalökningen av arbetareantalet har antalet arbetsställen inom hela industrien stigit från omkring 18000 till omkring 22.000 mellan 1938 och 1946, vilket visar, att antalet företag med relativt få arbetare har ökat ganska kraftigt under denna period. Den industri som närmast ombesörjer täckandet av de dagliga behoven, och på vars produkter efterfrågan har ökats i samma grad som välståndet stigit, har också kraftigt utvidgats. Detta gäller byggnadsämnesindustrien, textil- och konfektionsindustrien samt möbelindustrien och snickerierna. I livsmedelsindustrien har produktionsvärdet ökats starkt, samtidigt som en kraftig koncentration har genomförts, och antalet arbetsställen minskats betydligt.

Det är tydligt, att en omfattande investering ägt rum under denna period. Denna investering, som flera år haft en bruttosiffra av cirka 7 miljarder kronor, avspeglar sig i den omfattande ökningen av bostäder och av byggnader för sociala ändamål samt naturligtvis även i industrianläggningar och maskinanskaffningar.

När vår utländske vän besöker sina leverantörers fabriker, finner han, att där har gjorts omfattande anskaffningar av maskiner och utförts omfattande förbättringar på värme-, transport- och andra driftstekniska områden. I lika hög grad gäller detta även övriga industrier i landet. Vidare finner han, att landets elektrifiering tagit ytterligare ett stort steg framåt, både så, att befolkningen i de mest avlägsna delarna av landet har fått tillgång till elektrisk kraft, och så att mycket ökad kraft ställts till industriens förfogande. Kraftproduktionen har nästan fördubblats sedan före kriget och uppgår för närvarande till cirka 16 miljarder KWh. Då nu pågående utbyggnader färdigställts om cirka fyra år, kommer man att förfoga över omkring 21 miljarder KWh. Detta finner han naturligtvis vara en mycket god förutsättning för ökad produktion och ökat välstånd. Beträffande handelsflottan, som är en viktig faktor i vårt produktiva liv, finner han att den, trots förluster på 600000 bruttoregisterton under kriget, ökats från 1,6 miljoner till något över 2 miljoner bruttoregisterton.

När vår gäst så vänder sig till det sociala området, konstaterar han, att de totala utgifterna för dessa ändamål sedan 1920 har ökats cirka 10 gånger eller från cirka 200 miljoner kronor till något över 2 miljarder. Enbart sedan före sista kriget har en tredubbling skett från cirka 600 miljoner till 2,2 miljarder kronor. Socialvården har härigenom byggts ut så, att människor nu blir omhändertagna i nästan alla de olika nödlägen de kan komma i. Vi har genomfört barnbidragen och folkpensionerna, och allt detta har än så länge kunnat betalas.

Den utländske besökaren frågar sig åter, hur det nu sagda kunnat ske och vänder sig då först till utrikeshandeln som han vet är av avgörande betydelse för Sveriges ekonomi. Även här stöter han på viktiga och upplysande förändringar. Mot slutet av 1920-talet uppgick utrikeshandeln till cirka 38% av bruttonationalprodukten. Under 1930-talet sjönk den till ungefär 34%, vilket internationellt sett alltjämt måste anses högt. Som följd av bilaterismen efter kriget har utrikeshandelns andel emellertid ytterligare sjunkit. En annan orsak härtill är att köpkraftsökningen under och efter kriget medfört att vår exportförmåga i viss mån har minskats. Jämför man de kvantitativa siffrorna på vår utrikeshandel före och efter kriget, finner man nämligen, att vår import är ungefär oförändrat

15 miljoner ton, under det att vår export exklusive järnmalmen har sjunkit från 8 till 6 miljoner ton.

Jämför man järnmalmen, som är den stora bulkvaran på exportsidan, med den stora bulkvaran på importsidan, nämligen bränslet, kol, koks och olja, finner man det mycket egendomliga förhållandet, att vår järnmalmsexport, som både 1938 och 1949 uppgick till 12,7 miljoner ton, år 1938 betalade hela bränsleimporten så när som på 70 miljoner kronor, medan den 1949 inte tillnärmelsevis räckt till att betala denna. Detta senare år måste nämligen bränsle för 430 miljoner kronor betalas med annan export än järnmalm. Detta visar, hur oförmånligt våra “terms of trade“ beträffande dessa stora bulkvaror har utvecklat sig. Kvantiterna kol och olja var nämligen nästan exakt desamma 1938 och 1949 eller omkring 9 miljoner ton. Anledningen till denna ogynnsamma utveckling är, att priserna på bränslen har stigit till nära det tredubbla sedan före kriget, dock något olika för olja och kol, under det att priserna på malm endast har stigit med cirka 50%. När han samtidigt finner, att den övriga importen, i ton, är ungefär lika stor som före kriget, medan den övriga exporten sjunkit med 25%, ställer besökaren sig naturligtvis frågan, hur länge detta skall kunna pågå och vad förklaringen är till att vi i stort sett ändå kunnat importera vad landet behöver. Han finner då, att priset på importvarorna har stigit i genomsnitt till det dubbla, medan priset på exportvarorna i genomsnitt har stigit till det tredubbla.

Och vill han ytterligare tränga in i förhållandena, finner han, att det framför allt är tack vare prisutvecklingen på skogsprodukterna, som vi har lyckats upprätthålla vårt välstånd i Sverige.

Han finner också en annan förändring i utrikeshandeln, som är mycket intressant, och som ger honom en del fingervisningar. Medan före kriget över hälften av exporten gick till tre länder, nämligen England, Amerika och Tyskland, tog de under 1949 tre största avnämarländerna England, Amerika och Norge tillsammans endast ungefär en tredjedel av vår export. Däremot har gruppen Finland, Danmark, Holland, Belgien, Frankrike och Argentina ökat sin andel av den svenska exporten från 22 till 30%. Även exporten på övriga länder har naturligtvis ökat. Att märka är dock, att bland de sistnämnda finns inget land som tar mer än 3% av vår export.

Vår utländske iakttagare frågar sig nu, om detta är en önskvärd utveckling, och kommer därmed in på det, som kanske intresserar en utlänning mest, nämligen vår valutaställning och därmed sammanhängande frågor. Han finner, att vi under kriget lyckades väl bevara vår valutaställning och även vår dollarbehållning. I mitten av 1945 hade vi, som bekant, ett ganska stort lager av massa, cirka 950.000 ton, som utskeppades, och kraftigt medverkade till att förbättra vår valutaställning. Riksbankens behållning av guld och utländska valutor var vid årets slut över 3 miljarder kronor och höll sig tämligen bra under början av 1946 och om man omräknar Riksbankens behållning av guld och dollar slutet av 1945 till de priser, som gäller i dag, framgår det, att vårt land då ägde guld och dollar till ett värde av över 3 miljarder, under det att vi i dag har cirka 750 miljoner kronor. 1946 började vi känna följderna av den inställning man hade här i Sverige mot slutet av kriget, då den s. k. efterkrigskommissionen utredde landets ekonomiska utsikter och man planerade för någonting, som inte inträffade, nämligen för en lågkonjunktur. Inför den väntade depressionen sänkte Riksbanken diskontot från till 2½% i början av 1945 och bidrog härmed till en viss lättnad på penningmarknaden. När depressionen sedan inte kom, och man under 1946 tvärtom började märka prisstegringstendenser utomlands, beslöt man sig för att göra den berömda revalveringen i mitten av 1946 för att skydda Sverige mot stigande priser utifrån. Optimistiskt nog försökte man härifrån i viss mån bidraga till att hålla priserna nere utomlands genom att förbjuda försäljning av massa och dylikt annat än till bestämda låga priser. Samtidigt vidtog man en del fördyrande åtgärder. Sålunda överkompenserades vissa löntagargrupper kanske i viss mån för prisstegringarna, vilket medförde en ytterligare ökning av köpkraftsöverskottet. Då importvarorna genom revalveringen samtidigt blivit billigare, medförde detta en avsevärd importstegring. Följden var, att vi under åren 1946 och 1947 förlorade mer än 2 miljarder kronor av våra valutatillgångar.

Mot bakgrunden av valutareservens snabba avtappning frågar sig vår utländske iakttagare, hur det kunde komma sig, att man från svensk sida ansåg sig ha råd att ovanpå de lovvärda hjälpåtgärder, som under och framför allt efter kriget kom utlandet till hjälp i form av gåvor och lån, lägga en miljardkredit till Sovjet. Exklusive den ryska krediten uppgick beloppet av den svenska hjälpverksamheten till cirka 3 miljarder, varav cirka 600 miljoner kronor utgjordes av gåvor från enskilda. Då man endast två år efter revalveringen befann sig ett sådant läge som vi befann oss i under 1947, tränger sig frågan på vår gäst, om vi inte överansträngde oss med alla dessa åtgärder.

Med denna bild för ögonen står det klart för vår vän, att allt detta hängde samman med vad som hände på penningmarknaden under dessa år. Det torde numera stå klart för alla, att diskontosänkningen 1945 medförde en lättnad på penningmarknaden, som ökade köpkraften, och att denna ökades ytterligare genom revalveringen och löneökningarna 1946, men vad mer är, när så den stora importen kom 1947 med ett importöverskott på nära 2 miljarder kronor, finansierades detta importöverskott genom riksbankens berömda obligationsköp. Det är att märka, att riksbankens portfölj av skattkammarväxlar och obligationer 1945-46, då vår valutasituation ännu var solid, inte var uppe i en halv miljard, medan den i dag är över 3 miljarder. Vad som inträffade var, att då importörerna önskade främmande valutor från riksbanken, överlämnade de till riksbanken svenska kronor, som återfördes till marknaden genom riksbankens omfattande obligationsköp. En åtstramning av penningmarknaden skulle i stället ha medfört minskning i efterfrågan, och därigenom hade man kunnat undvika den överansträngning av vårt valutaläge, som kom som en logisk följd av de vidtagna åtgärderna. Emellertid har vår gäst konstaterat, att riksbanken under 1949

har förbättrat sin valutaställning med 460 miljoner kronor, men han har tyvärr också sett att det inte är endast dollar och därmed jämställda valutor som influtit till riksbanken, utan även svag valuta.

Det är naturligt om den utländske iakttagaren frågar, vilken penningpolitik man kommer att föra i fortsättningen. Kommer man att låta marknaden få köpkraft motsvarande avlämnandet av valutor till riksbanken, oavsett om valutorna är hårda eller svaga? Det är naturligtvis så, att i den mån man ökar betalningsmängden på den inhemska marknaden motsvarande guld och hårdvaluta, betyder detta och för sig ingenting, eftersom dessa valutor omedelbart kan konverteras i varor, under det att svagvalutor inte utan vidare kan konverteras i importvaror. Riksbankens köp av de senare är snarare en operation, som är liktydig med lämnande av lån. För bevarandet av sundheten på penningmarknaden och för att undvika, att vi råkar in i samma snedbelastning på penningmarknaden, som vi haft tidigare, med ty åtföljande press på penningvärdet, skulle det vara lämpligt, om motvärdet av köpen av svagvalutor stället finansierades genom lån upptagna i marknaden. Härigenom skulle man undandra denna köpkraft i motsvarande grad.

Under 1949 har vi också fått vara med om en kraftig devalvering. Huruvida det var riktigt, att vi följde pundet är naturligtvis svårt att bedöma. Men det förefaller nog utlänningen, även om han skulle vara engelsman, som om det kanske hade varit lämpligare, när man gjorde en devalvering, att man hade sökt anknytning till hårdvalutaområdet i stället för till svagvalutaområdet.

Utvecklingen utomlands är av allra största betydelse för vårt framtida läge. Vi vet ju alla, att Marshallplanen har givit mycket goda resultat för Europa, och det är väl ingen överdrift att säga, att det ekonomiska och politiska läge vi har i dag knappast hade varit möjligt att åstadkomma utan Marshallplanen. Det råder ingen tvekan om, att denna har haft den allra största betydelse för svensk export. Då Marshallplanen emellertid nu är under avveckling är det viktigt, att man i Sverige noga följer vad som sker på detta område. Marshallplanen upphör 1952, och huruvida någon hjälp från amerikansk sida i annan form kommer att ges är omöjligt att säga. Det kommer att bero på konjunkturerna och det politiska läget i Amerika men också i hög grad på det internationella politiska läget. Det är därför angeläget, att man var och en inom sitt land och inom sitt verksamhetsområde ser om sitt hus och söker skydda sig mot en eventuell köpstrejk med åtföljande kris, där konkurrenskraften till syvende og sidst blir avgörande. Allt detta är givetvis frågor, som vår utländske iakttagare ställer sig. Han är kanske optimistisk beträffande Amerika för den omedelbara framtiden. Säkert är han också imponerad över att här i Sverige se en sådan stabil utveckling, ett sådant välstånd, och att vi inte endast har våra naturtillgångar att bygga på utan framför allt kan lita till ett mycket förnämligt människomaterial. Häri ser han goda förutsättningar för vår exportindustri, som lyckats göra sig känd över hela världen och är en borgen för, att det även i hårdare tider kommer att finnas efterfrågan på svenska produkter. I sin tur kan detta möjliggöra den fortsatta förbättring av vår levnadsstandard, som vi givetvis alla önskar. Utvecklingen kommer emellertid inte att enbart vara beroende av förutsättningarna och av läget utomlands, utan blir också beroende av den politik som kommer att föras här i Sverige.

Vår utländske iakttagare har sett på Sverige med viss beundran. Han har sett att vi här i landet praktiserat the middie way, och han är väl därför snarast optimistiskt inställd beträffande våra möjligheter att finna en melodi för att samfällt lösa de svåra problem vi i framtiden kommer att ställas inför. Han har också sett, att vårt sparande i hög grad inriktats på förbättring av levnadsstandarden för de breda lagren. Han har inte heller kunnat undgå att imponeras av, att sparandet sker på bred basis. Det är visserligen sant, att det totala sparandet jämfört med tiden före kriget inte har ökat mycket mer än vad som motsvarar penningvärdets fall. Men ser man på sammansättningen av sparandet, finner man, att en stor förändring har skett i så måtto, att de mindre inkomsttagarna har börjat spara mer och mer genom försäkringsbolag och sparbanker, under det att mellanskikten och de högre inkomstskikten på grund av kända förhållanden inte har kunnat öka sin andel. Det nya småsparandet har befordrats av en utomordentlig teknisk apparat som på varje postställe i hela landet tillhandahåller allmänheten postsparbank och postgiro. Samtidigt pågår ett mycket stort sparande inom företagen. En sak som i det sammanhanget frapperat honom speciellt om han är från Europa, men även om han är från Amerika, men på ett annat sätt, är att vinstbegreppet för närvarande har en dålig klang, men han är övertygad om att det kommer att inträda en förändring härvidlag. För att klara alla de utgifter av ekonomisk och social art, som ett litet land som Sverige ställs inför är det nödvändigt, att alla produktiva krafter i landet finna den uppmuntran, som kan föra utvecklingen framåt.

Konstaterandet, att det har gått rätt bra trots den förda politiken, förändrar nog ändå inte hans uppfattning, att det skulle kunna gå bättre, om man fick större frihet i det ekonomiska livet. Belägg för, att större rörlighet kan ge ökad produktion och ökat välstånd, finner han i de förbättringar i det ekonomiska läget som inträtt under 1949 och som delvis varit möjliga tack vare att vissa regleringar på varuförsörjningens område lättades. Han är helt naturligt litet bekymrad över, att vår valutaställning inte tillåter oss att köpa, där det är bäst och billigast. och som köpare av en stor industriprodukt är han också bekymrad för att industrien inte skall få möjlighet att importera de maskiner och utrustningar den behöver för att hålla produktionen på högsta nivå. Han frågar sig även, huruvida den fördelning av vår utrikeshandel vi för närvarande har på olika länder kan vara den lämpligaste. I och med att riksbanken bär valutarisken vid exportaffärer blir ju priset i svenska kronor det avgörande. Vid rörliga växelkurser på hårdvalutaländerna skulle exporten säkerligen i större utsträckning än f. n. söka sig till hårdvalutaländerna, vilket skulle öka våra möjligheter att på mest ekonomiska sätt trygga vår försörjning.