Massafabriker och pappersbruk i Värmland och Dalsland

Inventeringsrapport 1973

Marie Nisser och Helen Sjunnesson

Svenska Pappers- och Cellulosaingenjörsföreningen

DEN HISTORISKA UTVECKLINGEN

Perioden 1870-1890.

För cirka hundra år sedan upplevde järnhanteringen i Värmland och Dalsland en strukturrationalisering av ungefär samma omfattning och storleksordning som skogsindustrin i våra dagar. Järnbruken i landskapen hade månghundraåriga traditioner. Företagen var gamla och väl etablerade, och de utgjorde också den ekonomiska stommen i landskapen. Omkring 1860 började emellertid såväl de små som de stora bruken att få svårigheter med avsättningen för sina varor. Smådriften blev olönsam, och varje form av tillfällig upprustning tycktes meningslös. Bruksdöden härjade kraftigare i Värmland och Dalsland än på många andra håll i landet.

Sedan de flesta företag lagts ned under den andra hälften av 1800-talet var järnindustrin i Värmland koncentrerad till några få större verk i de östra delarna av länet. I Dalsland återstod endast tre järnbruk efter 1875. För befolkningen på industriorterna var situationen bekymmersam. Många valde också att emigrera. Delvis kunde krisen avhjälpas genom tillkomsten av en ny industri, som tog tillvara de möjligheter, som bruken erbjöd. Träförädlande företag anlades på en rad platser, där bruksdöden tidigare härjat. De nedlagda järnbrukens skogstillgångar var stora men inte alltid tillräckliga för de nya företagens behov, och de har således inte utgjort den enda lokaliseringsfaktorn.

Andra omständigheter spelade även in. Den administrativa rutinen vid bruken var väl etablerad. På bruksorterna fanns dessutom tillgång till arbetskraft och bostäder. Under 1870-talets första år kom de första värmländska och dalsländska träsliperierna igång. De togs i drift strax innan priserna på marknaden började vika, och flera av dem måste nästan omedelbart inställa sin verksamhet. Först efter 1880-talets mitt fick slipmassan sitt definitiva genombrott i dessa trakter. Under tioårsperioden 1885-1895 anlades ett trettiotal större anläggningar i Värmland. År 1892 svarade länet för ca 40% av landets produktion av slipmassa. De högsta produktionssiffrorna noterade slipmassefabriken i Jössefors, tätt följd av anläggningarna i Lennartsfors, Rottneros, Dejefors och Eldforsen.

Under 1800-talets andra hälft hade man emellertid också framgångsrikt börjat utprova andra metoder för tillverkning av pappersmassa. Engelsmannen Watt och amerikanen Burgers uppfann 1853 en metod att koka träflis med natronlut - kaustik soda - under högt tryck. Fyra år senare tog engelsmannen Houghton patent på en liknande metod. Han associerade sig med landsmannen James W Lee, och under de följande åren vidareutvecklades Houghtons metod. Ångpannebyggaren George Sinclair i Leith konstruerade en förbättrad massakokare, som togs i bruk 1870.

MASSAFABRIKER OCH PAPPERSBRUK I VÄRMLAND OCH DALSLAND ÅR 1900. 1 Bäckhammar 2 Billerud, Säffle 3 Slottsbron 4 Stömne 5 Haga 6 Jössefors 7 Brättne 8 Stjern 9 Årås 10 Liljendahl 11 Oforsen 12 Bosjö 13 Ransberg 14 Ranån 15 Bada 16 Torsby 17 Kymsberg 18 Rottneros 19 Dejefors 20 Mölnbacka 21 Norum 22 Klarafors 23 Forshaga 24 Kvarntorp 25 Frykfors 26 Näsfors 27 Edsvalla 28 Malsjö 29 Åmotfors 30 Koppom 31 Adolfsfors 32 Norehorg 33 Kroppstadfors 34 Charlottenberg 35 Hånsfors 36 Töcksfors 37 Lennartsfors 38 Kohlsäter 39 Svaneholm 40 Stromsfors 41 Billingsfors 42 Långed 43 Gustafsfors 44 Skåpafors 45 Fengersfors 46 Håverud 47 Upperud

MASSAFABRIKER OCH PAPPERSBRUK I VÄRMLAND OCH DALSLAND ÅR 1921. BACKHAMMARS NYA AB 1 Bäckhammar BILLERUDS AB 2 Billerud, Safflo 3 Kyrkebyn 4 Slottsbron 5 Stömne 6 Haga 7 Jössefors 8 Brattne 9 Liljendahl 10 Oforsen 11 Torsby AB ROTTNEROS BRUK 12 Rottneros 13 Åmotfors AB KROPPSTADFORS 14 Kroppstadfors 15 Noreborg 16 Koppom AB MÖLNBACKA-TRYSIL 17 Deje 18 Klarafors 19 Molnbacka 20 Kvarntorp FORSHAGA SULFIT AB 21 Forshaga 22 Ransberg FRY KFORS AB 23 Edsvalla 24 Frykfors 25 Dejefors RANA BRUKS AB 26 Ranån UDDEHOLMS AB 27 Skoghallsverken KOHLSÄTERS AB 28 Kohlsater SVANEHOLMS AB 29 Svaneholm STRÖMSPORS BRUK 30 Strömsfors AB BILLINGSFORS-LÅNGED 31 Billingsfors 32 Långed GUSTAFSFORS FABRIKERS AB 33 Gustavsfors 34 Skåpafors 35 Krokfors FENGERFORS Bruk 36 Fengersfors HÅFRESTRÖMS AB 37 Håverud 38 Åsensbruk AB UPPERUDS TRÄMASSEFABRIK 39 Upperud 40 Bengtsfors Lennartsfors AB 41 Lennartsfors SANNES SÖNERS AB 42 Töcksfors 43 Hånsfors AB SUNDSHAGSFORS BRUK 44 Sundshagsfors Källor: Rolf Adamson; Strukturförändringar i värmländsk industri före första världskriget, Struktura, Värmlands Museums Arsbok 1968 samt Nordisk Papperskalender 1906. Nordisk Pappers - kalender 1921.

I Sverige introducerades den kemiska massatillverkningen på 1870-talet. De första sodacellulosafabrikerna enligt Houghton-Lees metod grundades före 1873. Fabrikerna i Delary i Småland och Värmbol i Södermanland togs i drift 1872, och anläggningen i Krontorp (Bäckhammar) i Värmland kom igång året därpå. Initiativtagare till de tre fabrikerna var greve Sten Lewenhaupt. Enligt Sinclairs metod anlades Götafors fabrik i Mölndal i Bohuslän, Kymsberg i Värmland, Gustavsfors i Södermanland och konsul Flensburgs fabrik i Gävle. I Gustafsfors i Dalsland inledde brukspatronen Johan Ekman år 1874 experimentell framställning av pappersmassa enligt olika metoder.

Först i slutet av 1870-talet uppvisade fabriken dock mer framgångsrika produktionsresultat. De hektiska anläggningsåren i början av 1870-talet följdes emellertid av en besvikelsens tid. Tillverkningsmetoden hade lanserats i en utpräglad högkonjunktur, men produktionsprocessen var inte tillräckligt tekniskt och praktiskt genomarbetad för att man skulle kunna undvika vissa initialsvårigheter. Många företag gick i konkurs efter anläggningstiden. De överlevande bolagen kunde först omkring 1880 bokföra resultat, som visade ekonomisk framgång. Stjern ( Stjärnfors) i Värmland anlades i slutet av 1880-talet och blev den första sulfatfabriken, som från början uppvisade ett framgångsrikt resultat.

Samtidigt som man arbetade med den alkaliska metoden försökte teknikerna att frilägga vedfibern genom att koka veden i olika syror. Det har länge diskuterats om vem, som skall betraktas som upphovsman till denna metod. Engelsmannen George Fry, svensken Carl Daniel Ekman, tysken Alexander Mitscherlich och amerikanen Richard Tilghman har framstått som pionjärer. Vem av dem, som bör tillskrivas äran av att vara den förste är kanske mindre väsentligt i detta sammanhang. Bergviks sågverks trämassefabrik i Hälsingland lyckades emellertid tidigare än någon annan fabrik använda sulfitmetoden i industriell drift.

Initiativtagare till fabriken var Christoff Weguelin, och han avsåg att framställa trämassa enligt George Fry's patent. Carl Daniel Ekman bidrog på ett avgörande sätt till en framgångsrik produktion genom sin forskningsverksamhet i laboratorium och fabrik. Han introducerade bl.a. en kokvätska framställd av svavelsyrlighet och magnesit.

Tiden fram till 1890 har karakteriserats som de grundläggande experimentens tid. Försöksverksamheten var i stor utsträckning grundad på utländska impulser och ideer. Men det var typiskt för de svenska teknikerna, att de hela tiden försökte vidareutveckla och förbättra tekniken. Framgångarna visade sig också många gånger dyrköpta. "Många vore de, som med ett medlidsamt löje hörde berättas om patron Ekmans till synes gagnlösa arbete och som skakade på huvudet åt de summor, som nedlades på dessa experiment".

Förutom Carl Daniel Ekman är det värt att i detta sammanhang erinra om några andra tekniker, som på ett avgörande sätt bidragit till sulfit- och sulfatmetodernas utveckling under de första åren. Alvar Müntzing införde metoden att i diffusörer skilja luten från den kokta massan. Han sysslade också med att utveckla en ny procedur för cellulosakokning, men han uppnådde aldrig de önskade resultaten. Han uppfann dessutom kraftpapperet och den osandade tjärpappen. Müntzing anlitades även som konsult i planeringsfrågor för några av fabrikerna i Värmland/Dal: Bäckhammar 1902 och Fengersfors 1905.

C W Flodquist utarbetade den svenska kalciumbisulfitmetoden. Hans system för direkt kokning utformades utifrån de erfarenheter, som Carl Daniel Ekman en gång gjort. 1885 ledde han uppbyggnaden av sulfitfabriken i Forsbacka i Dalsland. Victor Folin utvecklade den indirekta kokningen. Hans främste läromästare var Alexander Mitscherlich. Folins anläggningar i Billerud i Värmland och Storvik i Jämtland blev prototyper för de flesta av de sulfitfabriker, som ägt bestånd fram till 1950- och 1960-talen.

År 1890 fanns 12 natron- eller sulfatcellulosafabriker i landet. Trots att sulfitcellulosaproduktionen hade en senare start, var antalet sulfitfabriker 1890 sammanlagt 17. Två år senare redovisades en produktion av 30 000 ton sulfitmassa, 16 000 ton sulfatmassa och 3 000 ton natronmassa, d v s sammanlagt 49 000 ton massa i torr vikt. Produktionen av mekanisk massa uppgick till 46 000 ton. Produktionskapaciteten inom de båda grenarna var ungefär densamma trots att antalet träsliperier var större.

I Värmland och Dalsland hade fyra sulfat- och tre sulfitfabriker kommit igång före 1890. I Billingsfors, Gustafsfors, Bäckhammar och Stjern tillverkades sulfatmassa och i Billerud, Forsbacka och Stömne framställdes sulfitcellulosa.

Tillverkning av natronmassa gav klent ekonomiskt utbyte under de första åren. Även inom sulfitmassatillverkningen hade man under de första åren betydande svårigheter att övervinna. Nedläggningarna var också många. Industritidningen Norden såg sig t.o.m. föranlåten att år 1889 utfärda en varning mot den "rent epidemiskt omkring sig gripande spekulationsfebern att anlägga nya trämassefabriker". Under åren 1887-1889 hade 23 träsliperier anlagts varav blott 3 överlevt. En av 6 sulfatcellulosafabriker visade sig livskraftig, medan 8 av 12 sulfitcellulosaanläggningar lyckades övervinna initialkriserna.

De nya cellulosafabrikernas grundläggare visade trots allt en markant återhållsamhet ifråga om investeringar i fabriksbyggnader och maskinell utrustning. Victor Folin, som byggde Billeruds sulfitfabrik, utgick från att anläggningen skulle byggas av timmer. Han önskade nämligen att byggnadskostnaderna skulle bli så låga som möjligt. Produktionen var beräknad till 600 ton massa/år. Folin satte icke någon större tilltro till en köpvillig marknad, och han uttryckte därför en stilla förhoppning om att "världsmarknaden måtte förmås konsumera ifrågavarande kvantitet". I Billerud liksom på många andra håll byggdes under denna period endast de mest eldfängda fabrikslokalerna av sten: svavelmagasin, ångpanne- och maskinhus samt reparationsverkstad inrymmande ångmaskin.

Övriga byggnader var av trä och hela anläggningen var inhägnad av ett trästaket. Denna något kortsiktiga planering fick i flera fall också katastrofala följder. Fabriksbränderna var många och i regel omfattande. Bäckhammar, som anlagts 1871 härjades år 1885 under två dagar av en svårsläckt brand. Hela fabriken i Billerud brann 1895. De sju år gamla fabriksbyggnaderna i Stömne eldhärjades 1894. Av förklarliga skäl är således spåren av de äldsta anläggningarna helt utplånade.

Planlösningarna i de första fabrikerna bär också vittne om att man befann sig på ett första experimentstadium. De senare periodernas klara och konsekventa indelning av lokalerna enligt processgången saknas ofta i de tidigare fabrikerna. Dessutom tycks många avdelningar varit mer än nödvändigt mörka och trånga. Transporterna av råvaror och av den färdiga massan var inte heller de tillfredsställande ordnade.

Endast tre av de fabriker, som anlades i Värmland och Dalsland under den första perioden, arbetar fortfarande: Bäckhammar,. Billerud och Billingsfors. Självfallet har dessa fabriker genomgått mycket omfattande förändringar. De äldsta fabriksbyggnaderna är borta. Beskrivningar, foton och planer får nu ersätta den verklighet som gått förlorad.

Billeruds fabrik var den första sulfitmasseanläggning, som från början var ekonomiskt lönsam. Produktionen ökade under de första fem åren från 600 till 5000 ton massa/år. Det definitiva genombrottet för sulfitcellulosa på den svenska marknaden skedde också under 1890-talet. Det fanns flera orsaker till sulfitmassetillverkningens framgångar. Anläggningskostnaderna för sulfitfabrikerna var betydligt lägre än för natroncellulosafabrikerna. Det var också billigare att framställa ett ton sulfitmassa än ett ton natroncellulosa.

Sulfitmassan blev dessutom tillräckligt ljus för att den skulle kunna duga för framställning av tidningspapper, tryckpapper och färgat papper. Blekning av sulfitmassan infördes också tidigt. För sulfatmassans del dröjde det ännu några år innan man började kunna utnyttja sågverksavfall och sämre virke. När de problemen var tillfredsställande lösta, blev också tillverkningen av sulfatmassa föremål för ett kraftigt uppsving.

Perioden 1890-1910

Under 20-årsperioden 1890-1910 ökade produktionen av cellulosa från 46 000 till 65 000 ton. Under denna period kom också genombrottet för den norrländska cellulosaindustrin. Sulfitfabrikerna i Hissmofors och Essvik anlades på 1890-talet, och anläggningarna i Öhrviken, Svartvik, Vallvik och Ortviken byggdes mellan åren 1900 och 1910. Norrland ryckte fram på den tätplats, som Älvsborgs och Värmlands län tidigare hållit, och blev nu rikets främsta produktionsområde. I Gävleborgs län fick produktionen nästan samma omfattning som i Värmland.

Särskilt Älvsborgs län sackade märkbart efter under dessa år. I Värmlands län tillkom dock flera kemiska massafabriker. Sulfitfabrikerna i Årås, Forshaga och Slottsbron anlades 1893, 1894 respektive 1898. Sulfatfabriken i Deje uppfördes 1906 och blev den dittills största sulfatenheten i länet. 1907 togs Edsvalla sulfitfabrik i drift. Året därpå grundades Åsens pappersbruk i Dalsland av Hafreströms AB. Dessa det tidiga 1900-talets nyanläggningar markerade övergängen från den empiriskt utvecklade tekniken, som dittills varit utmärkande för massaindustrin till ett mera vetenskapligt sätt att arbeta. De kända fabriksbyggarna bröderna Hansson och män som Sixten Sandberg, Arthur Ståhlnacke och Karl Kellner lämnade alla viktiga bidrag till denna nya cellulosateknik.

Olika kokningsmetoder hade under den första perioden tilldragit sig det största intresset. Under denna tid uppmärksammades istället vedens behandling, massans silning, blekning och övriga efterbehandling. I sulfatfabrikerna ersattes de fasta flamugnarna med roterande sodaugnar. Överingenjören Sixten Sandberg utarbetade världens första ombränningsugn för mesa. Den första installerades i Skutskär åren 1904-1905; den andra byggdes i Deje 1914 och ritades av civilingenjören, senare disponenten vid Iggesund, Gunnar Sundblad. Inom sulfitindustrin introducerade norrmännen Morterud och Dorenfelt kisugnen. Man lyckades också tillvarata avblåsningsgaserna från kokarna.

De nya fabriksanläggningarna byggdes i ett för cellulosa- och pappersindustrin dittills okänt format. De första årens små fabrikshus av trä var nu ett minne blott. Den andra periodens fabriksbyggnader uppfördes som stora palats i rött tegel ofta med en majestätisk slutenhet och en funktionell enkelhet. Svartviks sulfitfabrik anlagd söder om Sundsvall 1907 kan tjäna som exempel. De mörka tegelfasaderna är helt släta men livas av breda lisener som inpassats mellan smårutiga fönster. Även i mindre fabriker kom den arkitektoniska formkänslan till uttryck. Fengersfors bruk, anlagt 1906, är ur denna synpunkt en god representant för sin tid.

Även här har det röda teglet kommit till användning och fasaderna med sina smårutiga fönster erinrar om samtida engelska fabriker. Någon gång putsades fasaderna i ljusare färger som t ex i Håfreströms AB:s anläggning i Håverud. I konstruktivt avseende var byggnaderna bättre anpassade till de tunga maskinerna och de sura och fuktiga ångorna. I det inre vilade bjälklagen, som i regel bestod av järnbalkar, på kolonner av gjutjärn. Golven var oftast betonggjutna. Det nya byggnadsmaterialet armerad betong introducerades omkring 1905 och kom till snar användning inom cellulosa- och pappersindustrin. Därmed hade anläggningarna också ur byggnadsteknisk synpunkt tagit ännu ett steg framåt.

Åtskilliga fabriker från denna tid var utformade med stor omsorg. Den arkitektoniska formgivningen var förvisso inte ett huvudändamål, men den blev ofta väl tillgodosedd trots att arkitekter endast i undantagsfall anlitades som formgivare för cellulosaindustrins anläggningar. Ibland hade byggnadsingenjörerna tillgång till sidoordnad arkitektonisk sakkunskap, men det var inte någon regel. Under 1910-talet korn just detta att leda till en intensiv debatt mellan arkitekter och ingenjörer. En av debattörerna hävdade bl.a. att det förelåg väsentliga skillnader mellan ingenjören som konstruerar och arkitekten, som utformar sina byggnader. "Nu sitter statiken i högsätet och arkitekten är en tjänande slav" utropade samme miljödebattör år 1918.

Bland de värmländska anläggningarna kan Deje anföras som exempel på de erfarenheter man vunnit i planeringshänseende under denna period. Sulfatfabriken byggdes 1906 och pappersbruket anlades åtta år senare. Ur transportsynpunkt var fabrikens läge väl valt. I Deje korsade nämligen Bergslagsbanan järnvägen Karlstad-Munkfors. Fabriksanläggningen placerades mellan järnvägen och Klarälven. Försörjningen av råvaror var därmed tillgodosedd på ett tillfredsställande sätt.

Fabriksanläggningens planlösning var genomtänkt och väl disponerad. Renseriet placerades vid älvstranden norr om fabriken. Ännu idag hämtas flottad ved ur Klarälven. Fabriksavdelningarna följde i en lång serie efter varandra och i överensstämmelse med produktionsgångens schema. I en bakomliggande rad och i anslutning till järnvägens stickspår lades de olika förrådsbyggnaderna såsom kalk- och sulfatmagasin, massamagasin och kolupplag.

Perioden 1910 - 1920.

Den tredje perioden, som sträckte sig från 1910 till 1920, innebar ett definitivt genombrott för den rent teknisk- vetenskapliga forskningen kring cellulosa- och papperstillverkningen.. De värmeekonomiska frågorna kom att ägnas ett betydande intresse icke minst p.g.a. bränslebristen under första världskriget. Redan 1912 presenterades "SS-systemet", som baserades på den första värmeekonomiska kalkylen. Under åren 1913-1921 införde Gunnar Sundblad och Sixten Sandberg SS-systemet med Kestnerska indunstningsapparater i serie i en rad norrländska sulfatfabriker. Indunstningsapparaterna ersatte lutvarporna.

Vedens barkning och fortsatta behandling ägnades likaledes ett stort intresse under denna period. I Skutskär genomfördes under 1910-talet genomfördes automatisering av barkningsprocessen. I kokerierna infördes effektivare metoder för flisfyllning genom att en roterande skiva under kokarens manhål slungade ut flisen i kokarna. Det var överingenjören i Skoghall, Chr. August Geijer som år 1916 tog patent på den metoden. Något senare kom Sjune Svenssons ångspridare.

De roterande kokarna hade under de tidigare perioderna ansetts effektivare än de fasta. Veden blev jämnare uppsluten i en roterande kokare på grund av bättre cirkulation. I början av 1900-talet utvecklade emellertid den norske ingenjören Einar Morterud ett cirkulationssystem med eller utan kalorisator, i första hand avsett för sulfitmetoden; därmed hade man kommit fram till en tillfredsställande blandnings- och uppvärmningsanordning för stillastående kokare.

Sedan massan kokats i kokare och tvättats i bingar, grävdes den ut och lades på transportband. Detta var ett av de tyngsta arbetena i fabriken. 1913 presenterade Gustav Nygren sin massaösare, och därefter blev ösningsproceduren nästan fullständigt mekaniserad. De nygrenska massaösarna har förekommit i de flesta fabriker. Nu är de i flera fall ersatta med anordningar för utspolning med vatten. En massaösare är bevarad i Billeruds fabrik i Säffle. Ett utvecklingsarbete, som grundades på vetenskapligt tänkande, blev föremål för en medveten planering under perioden. För kvalitetskontroll inrättades ett driftslaboratorium vid så gott som varje fabrik. De ledande inom industrin började inse vikten av samverkan. Ingenjörsföreningen bildades och fabrikerna öppnades för studiebesök.

I Värmland inleddes på sätt och vis under dessa år en epok, som så småningom skulle resultera i en alltmer genomgripande strukturrationalisering inom cellulosa-och pappersindustrin. Ett betydelsefullt steg togs, då Uddeholmsbolaget år 1915 fattade beslut om att ersätta den nyligen nedbrunna sulfitfabriken i Årås med en modern sulfitanläggning i Skoghall. Några år därefter flyttades också sulfattillverkningen och den elektrokemiska fabrikationen från Stjernsfors till Skoghall. Den nya, integrerade storanläggningen fick helt andra dimensioner än sina föregångare. I den tidigare perioden hade råvaruförsörjningen spelat en avgörande roll ur lokaliseringssynpunkt. Nu trädde också transportfrågorna i förgrunden. Ur lokaliseringspunkt tillmättes en plats med goda sjö- och landförbindelser för fraktning av varor allt större betydelse. Skoghall på Hammarön vid Klarälvens utlopp i Vänern ansågs ha ett mycket gott transportläge.

Mellankrigsperioden 1923-1939

De år, som följde närmast efter första världskriget, medförde ett väldigt uppsving för cellulosa- och pappersindustrin i landet, ett uppsving som 1921-23 vändes i en svår kris. Från och med 1923 stabiliserades förhållandena någotsånär, och en genomgripande omdaningsperiod inom massa- och pappersindustrin inleddes. Förändringar genomfördes inom snart sagt varje led av produktionsprocessen. Till de viktigaste momenten i den tekniska utvecklingen hörde bl a införandet av friktionsbarkning i stället för knivbarkning. Sodaugnar blev vanliga, där svartluten kunde förbrännas i finfördelad form under samtidigt ökad ångproduktion.

Kontinuerlig kausticering infördes. Förbränningen av svavel och kis för sulfitsyran blev effektivare än tidigare. Cirkulationskokningen blev allmänt genomförd i såväl sulfit- som sulfatfabrikerna. Flerstegs- och tjockmassablekningen samt direkt klorering och alkalietvättning slog igenom. Fläkttorkning infördes. Ökad kunskap vanns om de värmeekonomiska frågorna. Arbetsbesparande transportanordningar byggdes, och samtidigt arbetade man vidare på en fortlöpande automatisk kontroll av fabrikationsprocesserna.

En av de viktigaste händelserna under denna period var introduktionen av en specialiserad tillverkning av silkecellulosa. Metoden upptogs för första gången i Kyrkebyn. Åren 1921-23 lades tillverkningen i Kyrkebyn om från pappersmassa till uteslutande silkemassa. Produktionsomläggningen medförde för Kyrkebyns del inga större nybyggnader eller installationer. Koknings- och blekningsproceduren kunde ändras inom ramen för den utrustning som redan fanns.

Under perioden förbättrades också utvinningen av biprodukter - sulfitsprit, terpentin, metylalkohol och flytande harts.

Fabrikerna genomgick under denna period ständiga om- och tillbyggnader. Moderniseringar var ett oeftergivligt krav för att man skulle kunna hålla jämna steg med utvecklingen. Givetvis eftersträvade man också ständigt ökad produktion. De kortfattade fabriksbeskrivningarna i det följande belyser detta förlopp. I regel var det redan etablerade fabriker, som nu blev föremål för rationaliseringsåtgärder av olika slag. Nygrundandet var således inte lika intensivt som tidigare. Företagskoncentrationen hade kommit igång på 1920-talet och Gruvön är ett illustrativt exempel på de tendenser, som alltmer började göra sig gällande.

Billeruds AB drev en rad mindre fabriker utspridda i de inre delarna av Värmland. Under 1920-talet fick tankegångarna om en koncentration till större driftsenheter med fördelaktiga transportlägen ökad aktualitet inom bolagsstyrelsen. Företagets beslut 1929 om att lokalisera en ny fabrik till Gruvön för tillverkning av kraftmassa och kraftpapper kan ses som den första etappen i bolagets driftskoncentration.

Perioden 1939-1947

Efter ett kort avbrott omedelbart efter andra världskrigets utbrott kom exporten av massa och papper åter igång på hösten och vintern 1939. När nordsjöspärren upprättades i april 1940 avskars de viktigaste marknaderna i Europa - Storbritannien, Frankrike, Holland och Belgien. Vidare stoppades all handel med transoceana länder. Exportvolymen av pappersprodukter sjönk omedelbart mycket kraftigt och under åren 1941-1943 var den blott 33- 43% av den totala exporten under förkrigsperioden 1936-38.

Samtidigt visade emellertid den svenska hemmamarknaden en konsumtionsökning och totalt sett blev produktionen densamma som tidigare. Åtskilliga fabriker i Värmland och Dalsland redovisade emellertid en kraftig produktionsminskning under 1940-talets fyra första år. Samtidigt avstannade investeringarna i byggnader och maskinell utrustning. Delvis berodde detta på materialbrist.  Därefter ändrades förhållandena och en period av återhämtning inträdde.

Perioden 1947-1974

Efterkrigstiden har karakteriserats av en omfattande strukturrationalisering inom svensk massa- och pappersindustri. Samtidigt har produktionen totalt sett flerdubblats.

Inom den mekaniska och den kemiska massaindustrin har driftskoncentrationen haft ett olikartat förlopp. Träsliperierna har minskat i antal alltsedan sekelskiftet. Sulfitindustrin upplevde en expansiv period fram till första världskriget och därefter har antalet fabriker reducerats. Sulfatmassan har kommit att inta en alltmer dominerande ställning inom cellulosaindustrin.

MASSAFABRIKER OCH PAPPERSBRUK I VÄRMLAND OCH DALSLAND ÅR 1950, BÄCKHAMMARE BRUKS AB 1 Backhammar BILLERUDS AB 2 Billerud-Säffle 3 Gruvön 4 Kyrkebyn 5 Slottsbron 6 Jössefors AB RDTTNEROS BRUK 7 Rotmeros ÅMOTFORS PAPPERSBRUKS AB 8 Åmotfors KOPPOMS PAPPER5FARIt1KS AB 9 Koppom AB MÖLNBACKA-TRYSIL 10 Deje 11 Klarafors 12 Forshaga AB EDSVALLA BRUK 13 Edsvalla UDDEHOLMS AB 14 Skoghallsverken SVANEHOLMSAB 15 Svaneholm HÅNSFORS BRUKS AB 16 Hånsfors AB BILLINGSFORS-LÅNGED 17 Billingsfon 18 Långed 19 Skåpafors FENGERSFORS BRUKS AB 20 Fengerfors HÅFRESTRÖMS AB 21 Håverud 22 Åsensbruk AB UPPERUDS TRÄMASSEFABRIK 23 Upperud BENGTSFORS SULFIT AB 24 Bengtfors Källa: Nordisk Papperskalender 1950/51.

MASSAFABRIKER OCH PAPPERSBRUK I VÄRMLAND OCH DALSLAND ÅR 1972. BÄCKHAMMARE BRUKS AB 1 Bäckhammar BILLERUDS AB 2 Billerud-Säffle 3 Gruvön 4 Kyrkebyn 5 Slottsbron ROTTNEROS AB 6 Rottneros 7 Åmotfors UDDEHOLMS AB 8 Deje 9 Skoghallsverken SVANEHOLMS AB 10 Svaneholm AB BONNIERFÖRETAGEN BILLINGSFORS BRUKS AB 11 Billingsforsverken DUNI-BILÅ AB 12 Skåpaforsverken FENGEFORS BRUKS NYA AB 13 Fengerfors AB KLIPPANS FINPAPPERSBRUK HÅFRESTRÖMS BRUKS AB 14 Håverud 15 Åsensbruk

I början av 1950-talet var situationen den, att flertalet massafabriker och pappersbruk, som var i drift i Värmland och Dalsland, tillkommit i slutet av förra seklet eller i början av detta. De flesta var för små för rationell drift, och de var också lokaliserade på ett sätt, som avspeglade förhållandena vid grundläggningstiden. Förutsättningarna för driften hade emellertid kraftigt förändrats under de årtionden som gått. Vattenfall och flottleder hade minskat i värde. I gengäld hade kravet på större enheter och goda landtransporter ökat. Följden blev en omfattande driftskoncentration, som i första hand medförde nedläggning av massafabriker. Under de senaste åren har skärpta miljövårdsbestämmelser kommit att orsaka flera driftsinställelser. Företagen har haft att välja mellan avsevärda investeringar i anläggningar, som kan tillgodose de nya naturvårdskraven eller nedläggningar av driften.

Sulfitindustrin har kämpat med större svårigheter än sulfatindustrin. I Värmland och Dalsland inställdes verksamheten vid en rad sulfitfabriker under 1960-talet. Följande sulfitanläggningar har upphört: Bengtsfors 1964, Edsvalla 1967, Dala-Långed 1967, Åsensbruk 1968, Jössefors 1969 och Forshaga 1969. Sulfitfabriken i Slottsbron kommer att slå igen 1974; den nedläggningen är bl.a. orsakad av skärpta miljövårdskrav.

Ett mindre antal sliperier lades ned under 1960-talet: Upperud, Koppom, Dals-Långed och Slottsbron. Upperud ägdes vid nedläggningstillfället 1964 av Billeruds AB. Koppoms Pappersbruks AB gick i konkurs 1964, men driften i fabriken kunde fortsättas i ytterligare fyra år, sedan bruket förvärvats av Rottneros AB. Det sistnämnda företaget ägde också träsliperiet i Slottsbron, som byggdes 1954 och som lades ned 1967. Den mekaniska massatillverkningen i Dals-Långed upphörde 1966. Sedan denna strukturrationalisering genomförts, återstår endast tre träsliperier i undersökningsområdet: Rottneros, Åsensbruk och Svaneholm.

Den enda sulfatfabrik, som lades ned under perioden, tillhörde Fengersfors Bruks AB.

Under den senaste perioden har likväl ett stort antal tekniska förbättringar genomförts inom såväl massa- som pappersindustrin. Inom sulfatmassetekniken utvecklades under 1950-talet metoder för kokning av lövved, i första hand björk. Tillverkning av blekt sulfatmassa av björk har under 1960-talet fått stor omfattning; massan kan med fördel inblandas i tryckpapper. Björken har kortare fiber och ger en svagare massa, men papperet får i gengäld större jämnhet, tryckbarhet och opacitet.

På 1950-talet gjordes de första försöken att använda kontinuerlig kokning och tvättning i fabriksdrift. Karlstads Mekaniska Verkstad utvecklade i samarbete med Myrens Mekaniska Verkstad (Kamyr) kontinuerliga kokare, som under de senaste årtiondena byggts vid ett stort antal sulfatfabriker. Den första kontinuerliga sulfatkokaren installerades i Fengersfors fabrik 1950. Den kontinuerliga kokningens tillkomst har också stimulerat till flera detaljförbättringar inom systemet. Bl. a har tvättningen av massan förbättrats.

I kokarens nedre del sker motströmstvättning av den odefibrerade massan. Anläggningskostnaderna för kokare har betydligt kunnat nedbringas med hjälp av den nya kokmetoden. Kamyr har även introducerat en kontinuerlig diffusör, som i direkt anslutning till den kontinuerliga kokarens inbyggda tvätt, både visat sig kapacitetshöjande och dessutom reducerat utsläppen av lut i vattendragen.

Utvecklingsarbetet inom industrin har även inriktats på att höja massautbytet vid kokningen. Man har samtidigt studerat möjligheterna att använda spån från sågverk som råvara vid sulfatkokning.

Uddeholms AB har utvecklat Skoghallsmetoden, som innebär att sulfatfabrikens utsläpp av illaluktande gaser kunnat reduceras. Luftföroreningar har likaledes minskat genom stoftavskiljning med elfilter kompletterad med modern rökgasskrubber, som ger 90 % svaveldioxidavskiljning.

Aven inom sulfitmassetekniken har processförbättringar genomförts. Till de viktigare nyheterna hör övergången till lösliga baser. Detta har möjliggjort tvåstegskokning vid högre pH (bisulfitkokning). Därigenom har man nått högre massautbyte. Andra träslag än den traditionella granen har utnyttjats. I den nya tekniken ersätts kalcium i koksyran antingen med ammonium, magnesium eller natrium. Kyrkebyns och Billeruds bruks fabriker har nyligen övergått från kalcium- till magnesiumbas. Skoghall har gått in för kokning enligt natriumbas.

Till fördelarna med den nya kokningsmetoden hör bl. a att lututsläppen och luftföroreningarna starkt begränsas, och att anläggningen i hög grad blir självförsörjande med värme.

Den kontinuerliga kokningen har under de senaste åren anpassats även till sulfitprocessen. I Sverige installerades den första kontinuerliga kokaren för 60 dygnston

NSSC ( Neutral Sulphite Semi-chemical Cellulose) ur lövved i Billeruds bruk 1956, men det skulle dröja ytterligare tolv år innan metoden fick sitt egentliga genombrott genom Billeruds flutingbruk med KAMYR-kokeri för NSSC-massa av björk.

Ifråga om torkning av massa har en ny metod - flingtorkning - införts vid åtskilliga fabriker. Vattnet avdunstas i direkt kontakt med heta gaser under kraftig turbulens. Sedan vattnet pressats ur, rivs massan till flingor. Metoden introducerades tidigast i träsliperierna men den har nu också kommit till användning i ett antal cellulosafabriker. Rottneros och Gruvöns fabriker har flingtorkningsanläggningar.

I ett stort antal fabriker i Värmland och Dalsland har sodahusen under 50- och 60-talen förnyats med Tomlinsonpannor. Driften har alltmer automatiserats, och flera led i tillverkningen övervakas nu från manöverrum med datautrustning och televisionsanläggningar.

Massafabrikernas renserier har i grund förändrats i samband med övergången från skogsbarkning till industribarkning. Mekaniseringen av virkeshanteringen har medfört, att timmerflottningen nästan helt övergivits och ersatts av landsvägstransporter. Ett mycket modernt renseri för osorterad, obarkad ved finns för närvarande i Gruvön.

Sommaren 1972 pågick stora anläggningsarbeten för att tillgodose de skärpta miljövårdskraven. Sedimenteringsbassänger för fiberåtervinning höll på att byggas vid flera fabriker.

Även inom papperstekniken har man utvecklat nya former för den industriella driften och nya riktlinjer för fabrikernas planering. Bl.a. har man infört kontinuerlig malning och silning i slutna system.

Pappersmaskinernas hastighet och bredd har kraftigt ökats; detta har skett genom en rad detaljförbättringar såsom nya konstruktioner för inloppslådor, vacuumavtagning från viran, suggusk och sugpressar. Pappersmaskinerna har utrustats med effektivare system för värmeåtervinning varigenom man erhållit bättre värmeekonomi och stabilare banföring.

Som framgår av ovanstående figurer har exporten av massa och papper efter kriget i ökad utsträckning koncentrerats till Västeuropa. Skogstillgångarna har under efterkrigsperioden bedömts som tillräckligt stora för att medge en utbyggnad av massaproduktionen. Den kemiska massatillverkningen har varit föremål för en särskilt kraftig tillväxt efter 1950. Under hela perioden har det funnits förutsättningar för en ökad massaexport. Pappersproduktionens andel av totalproduktionen har nått en väsentligt större omfattning än tidigare.

Ifråga om försörjning av träfiber har Västeuropa utvecklats från ett överskotts- till ett underskottsområde. 85% av den svenska massaexporten går nu till Västeuropa. Beträffande exporten av papper och papp utgör leveranserna till Västeuropa 83%. Den hittillsvarande utvecklingen kommer i framtiden sannolikt att ta en annan riktning. Det har redan nu aviserats, att man i vissa delar av landet nått en gräns för råvarubasens utnyttjande. Resurserna av skog anses i dag inte längre tillräckliga för en fortsatt ökning av massaproduktionen. Detta leder i sin tur till, att förädlingsledet kommer att ägnas större uppmärksamhet än tidigare.

En framtida utbyggnad av pappersproduktionen förefaller trolig också utifrån den handelspolitiska situationen. Det svenska frihandelsavtalet med EG har i år trätt i kraft. Detta avtal ger på lång sikt förbättrade handelspolitiska villkor för den svenska pappersexporten.

Som framgår av vidstående figurer har exporten av massa och papper efter kriget i ökad utsträckning koncentrerats till Västeuropa. Skogstillgångarna har under efterkrigsperioden bedömts som tillräckligt stora för att medgiva en utbyggnad av massaproduktionen. Den kemiska massatillverkningen har varit föremål för en särskilt kraftig tillväxt efter 1950. Under hela perioden har det funnits förutsättningar för en ökad massaexport. Pappersproduktionens andel av totalproduktionen har nått en väsentligt större omfattning än tidigare.

Ifråga om försörjning av träfiber har Västeuropa utvecklats från ett överskotts- till ett underskottsområde. 85% av den svenska massaexporten går nu till Västeuropa. Beträffande exporten av papper och papp utgör leveranserna till Västeuropa 83%.

Den hittillsvarande utvecklingen kommer i framtiden sannolikt att ta en annan riktning. Det har redan nu aviserats, att man i vissa delar av landet nått en gräns för råvarubasens utnyttjande. Resurserna av skog anses i dag inte längre tillräckliga för en fortsatt ökning av massaproduktionen. Detta leder i sin tur till, att förädlingsledet kommer att ägnas större uppmärksamhet än tidigare. En framtida utbyggnad av pappersproduktionen förefaller trolig också utifrån den handelspolitiska situationen. Det svenska frihandelsavtalet med EG har i år trätt i kraft. Detta avtal ger på lång sikt förbättrade handelspolitiska villkor för den svenska pappersexporten.

Det har i flera sammanhang framhållits, att skogsindustrins framtid ligger i en koncentration av produktionen till ett fåtal, internationellt sett stora massafabriker integrerade med sågverk och pappersbruk. Detta i sin tur innebär, att maskinteknikens yttersta möjligheter måste utnyttjas till automatisering och produktivitet. Fabrikerna måste kunna matas med ved från ett helmekaniserat skogsbruk, och de bör vara utrustade med en genomrationaliserad transportapparat.

Om dessa framtidsprognoser stämmer - då är sannolikt strukturrationaliseringen i Värmland och Dalsland ännu ett oavslutat kapitel.

BEVARANDEFRÄGAN

Förändringarna inom svensk cellulosa- och pappersindustri har varit omfattande. Detta märks inte minst vid en inventering av fabriksbyggnader och maskiner. I de nedlagda fabrikerna är den maskinella utrustningen i regel helt försvunnen. Byggnaderna kan visserligen stå kvar, men anläggningen som helhet har oftast ändrat karaktär.

Maskiner och byggnader, som fortfarande är i bruk, har under årens lopp varit utsatta för genomgripande ombyggnader. Följaktligen är det ganska svårt att hitta någon maskin, kokare eller annan utrustning, som bevarats i sitt ursprungliga skick.

Fabriksanläggningarna är stora och komplicerade, och därför är de kanske omöjliga att utnämna till rena bevarandeobjekt. Ändå bör frågan aktualiseras. Kan och bör svensk cellulosa- och pappersindustri satsa på ett industrihistoriskt museum? Hur bör i så fall ett sådant museum utformas, och vilket ändamål skall det tjäna? Kan man tänka sig, att en anläggning i sin helhet bevaras, och vilka kostnader skulle ett sådant projekt medföra? Den frågan har vi givetvis inte penetrerat under vår inventering. Därtill var det geografiska området alltför begränsat.

Det finns sannolikt de, som ställer sig tveksamma till ett bevarande av en hel anläggning. Och ändå har denna ide redan realiserats i Finland. Verla f.d. träsliperi och pappfabrik, som tillhör Kymmene Aktiebolag, restaurerades 1970-71 och invigdes därefter som museum.

Som redan nämnts, har de nedlagda fabrikerna i Värmland och Dalsland inventerats även om de inte blivit föremål för en presentation i denna rapport. De har så gott som alltid skattats på sin maskinella utrustning, men fabriksbyggnaderna står i regel kvar. De nedlagda fabrikerna är intressanta ur flera aspekter, och de kommer förhoppningsvis också att beskrivas i en särskild rapport.

Maskiner, kokare eller annan utrustning har ofta överflyttats från en nedlagd fabrik till en annan i drift. Sålunda överfördes två kokare å 14 kbm från Stjern till Skoghall, där de insattes som kondensatorfällor. Dessa små kokare finns ännu kvar i det nedlagda sulfatkokeriet i Skoghall. En av de gamla kokarna från Gustavsfors har bevarats och flyttats till Billingsfors, där den ställts upp som ett industrihistoriskt minnesmärke utanför huvudkontoret.

Kvar på sin ursprungliga plats finns en av de äldsta, liggande kokarna i Kyrkebyn. I Skoghalls numera nedlagda sulfitkokeri har likaledes tre liggande, roterande kokare bevarats genom att de kunnat användas som stationära cisterner.

Åtskilliga torkmaskiner och pappersmaskiner från förra seklet är ännu i funktion. De flesta av dem har emellertid genomgått mycket omfattande ombyggnader och i flera fall återstår knappast någonting av den ursprungliga, maskinen. Till rariteterna i inventeringsområdet hör en liten kartongmaskin från sent 1800-tal, som ännu är i drift i Skoghall. Från förra seklet stammar ytterligare två maskiner. I Åmotfors finns en kombinerad pappersmaskin från 1895 - numera under beteckningen PM 5; den har under årens lopp varit föremål för ombyggnader, men det omsorgsfullt utformade stativet i gjutjärn är ännu i behåll. P5 i Håverud från 1890-talet arbetar fortfarande, men den har under årens lopp blivit kraftigt ombyggd.

Ganska många maskiner härrör från tidigt 1900-tal.

De två pappersmaskinerna i Fengersfors, som ännu arbetar med hjälp av remtransmissioner bör givetvis tillmätas stort historiskt intresse. Båda maskinerna tillverkades av KMW 1906 respektive 1911. I Billingsfors finns en upptagningsmaskin från 1905 och i Åsens pappersbruk en pappersmaskin från 1907 - PM 2.

De fem yankeemaskinerna av Dejetyp i Deje har varit i drift sedan 1910-talet. De utvecklades av ingenjören Spångenberg och skiljer sig från andra encylindriga pappersmaskiner genom att pappret förs i motsatt riktning mot den annars vanliga.

Till de anläggningar, som idag arbetar med relativt ålderdomlig utrustning, hör pappersbruket i Fengersfors. Den anläggningen hör till dem, som man i sin helhet skulle vilja se bevarad. Fabriken, byggd 1906, är ur arkitekturhistorisk synpunkt en god representant för sin epok. Dessutom innehåller den inslag av äldre utrustning och gamla maskiner, som illustrerar ett äldre skede i svensk pappersbruksteknik. I Fengersfors har kollergångarna visserligen tagits ur drift men ändå bevarats. Kollergångar var ju utomordenligt vanliga i äldre massafabriker. Numera har de ersatts av andra malningsmaskiner. Många fabriker i Värmland och Dalsland har haft kollergångar - däribland Gruvön in på 60-talet. Nu är de helt borta. I Fengersfors fanns även holländare från tidigt 1900-tal i drift. De två remdrivna pappersmaskinerna från 1906 och 1911 har redan nämnts. Till den äldre maskinella utrustningen hörde också en ångmaskin tillverkad av Bolinders 1923.

Ur arkitekturhistorisk synpunkt är flera anläggningar eller enstaka byggnader värda att noteras. Dit hör anläggningen i Håverud, som tillsammans med akvedukten och slussarna vid Dalslands kanal intill fabriken bildar en industri- och teknikhistorisk miljö av stort värde. Fabriksanläggningen i Skoghall har varit en ståtlig företrädare för 1910-talets arkitektur, men nu har den starkt förändrats genom de många om- och tillbyggnaderna.

Det numera nedlagda kokeriet i Åsens Bruk har utan tvekan kvaliteter ur arkitektonisk synpunkt, likaså pappersbruksbyggnaden i Billeruds bruk i Säffle från sent 1920-tal.