Massaindustrin och folkhushållet

Förordet till denna översikt anger, att den väsentligen skall ägnas åt andra massaindustrins frågor än de ekonomiska. Dessa sistnämnda torde med tiden få sin särskilda och ingående behandling.

 

Emellertid synes vara lämpligt att i någon mån anknyta översikten till Svenska Cellulosaföreningens festskrift av år 1918 genom att med numera tillgängliga uppgifter komplettera det viktigaste av den ekonomiska statistik, som festskriften lämnade för tiden t.o.m. 1915.

 

Därjämte förtjäna att uppmärksammas vissa ekonomiska moment, som ur industriell synpunkt är betydelsefulla trots att de oftast icke kunna siffermässigt beräknas. De gälla massaindustrins förhållanden till andra näringsgrenar i landet.

Slutligen skall frågan om massaindustrins rationalisering något beröras.

 

A. Statistiska uppgifter

Sverige är i hög grad beroende av utrikeshandeln och det är främst genom den, som landet kunnat uppnå sin höga levnadsstandard. För de valutor, som influtit genom exporten, ha vi kunnat köpa viktiga råvaror och maskiner till industrin, kol, koks och olja till bränsle och drivmedel samt en mångfald andra mer eller mindre oumbärliga varor. Inte minst under det första världskriget visade det sig, att den utveckling, som det svenska näringslivet nått, jämte alla sina fördelar också medför synnerligen kännbara svårigheter därest importen trängs in i tvångströja.

 

För att få råd att importera är det givetvis viktigt, att de tillgångar, som ej behöva konsumeras inom landet, tillvaratagas och förädlas för att kunna vinna avsättning på exportmarknaden. Härvidlag intar massaindustrin en mycket viktig roll i det svenska näringslivet genom att den givit värde åt skogarnas klenvirke, som tidigare blott i ringa mån kunde utnyttjas.

 

Det bidrag pappersmasseindustrin lämnat till Sveriges tillgångar av utländsk valuta illustreras i tab. IV. Där visas exportvärdet av pappersmassa i förhållande till hela exporten. Pappersmassan exporteras emellertid även i form av papper och papp, och om den i dessa varor ingående massan upptags till samma pris som den direkt exporterade och adderas till denna erhålls ett värde på massa­industrins hela bidrag till exportinkomsterna.

(Uppskattningen ligger i underkant eftersom massaförlusterna vid framställningen av som papp och papper exporterad vara

inte medräknats. Marginalen för åren 1936-39 torde uppgå till 11/2-2 milj. kronor i genomsnitt)

 

Också detta bidrag jämförs i tabellen med landets totala exportvärde. Från massaexportens summa bör dras kostnaderna för import av bränslen och råvaror. Det är dock icke möjligt att med något anspråk på exakthet göra detta. Enligt en sannolikhetsberäkning skulle emellertid dessa poster under perioden 1936-39 varit av storhetsord­ningen 30 milj. kronor årligen. Även om dessa avdrag göras, är det tydligt, att massaindustrin varit av väsentlig betydelse för Sveriges möjligheter att importera varor.

   2 Inklusive massavärdet i exporterat papper och papp.

 

På grund av sin starka inriktning mot exportmarknaden är pappersmassaindu­strin mycket känslig för förändringar i konjunkturläget framför allt i Förenta staterna och Storbritannien, som är dess största kunder. Därigenom har den även haft stor betydelse för den svenska konjunkturutvecklingen. Anmärknings­värt är emellertid, att det endast varit omslagen uppåt, som massaindustrin förmedlat, medan bakslagen i konjunkturen kom till landet på andra vägar. Detta torde ha sin orsak i den stora ökningen av papperskonsumtionen under mellankrigsperioden. Professor Arthur Montgomery har om exportens för­hållanden vid denna tids konjunkturväxlingar anfört: (Orientering kring exportproblemen. Föreläsningsserie. Stockholm 1946. sid. 29 f.)

 

”Massaindustrin visade emellertid en betydande motståndskraft mot de de­pressiva inflytandena utifrån. Ännu 1931 var massaexporten fullt ut lika stor som den i genomsnitt hade varit under högkonjunkturen 1926-30 och det var först den stora strejken 1932, som bragte ned siffrorna. Redan 1933, det år då konjunkturen på nytt vände uppåt, visade massaindustrin större export­kvantitet än någonsin förut. Den var således liksom 1922 en ledande faktor i återhämtningen och en faktor, som gjorde sig gällande med ännu större kraft än 1922, därför att massaindustrins ställrang inom det svenska näringslivet hade blivit ännu starkare under de mellanliggande åren. Om icke massaindu­strin hade befunnit sig i en så livlig utveckling, skulle återhämtningen säker­ligen ej ha blivit så lätt och så pass smärtfri som den blev.”

 

En viss ledning för bedömandet av pappersmasseindustrins direkta andel i hela industrins produktionsresultat kan erhållas ur industristatistikens siffror för tillverkningsvärden, sammanställda i tab. V. Jämförelsebasen är dock ej

 

 

 tillfredsställande, dels därför att varor som bearbetas vid mer än ett företag bli dubbelräknade, dels för att råvaran kan ingå med en mycket växlande del i den färdiga produktens värde. Bättre vore, om man kunde jämföra förädlings­värdena d. v. s. de tillskott i värde som råvarorna fått genom bearbetningen i industrin. Beräkningar som gjorts i sådant syfte ligga emellertid långt tillbaka och hänföra sig till år 1926. Av dem framgick, att massaindustrins andel av hela industrins förädlingsvärde var ungefär lika stor som av tillverkningsvärdet.  Massaindustrin med sin högt uppdrivna mekanisering är relativt föga ar­betskrävande som framgår av tab. VI a och b.

 

Tillverkningens mekanisering avspeglar sig även i storleken av den sammanlagda drivkraften i motorerna inom massaindustrin. Som synes av tab. VII har mekaniseringen där fortskridit i snabbare takt än inom industrin i övrigt, så att omedelbart före det andra världskriget omkring en femtedel av drivkraf­ten inom hela industrin var installerad i massafabrikerna. Under perioden 1936 - 39 föll 22% av hela industrins förbrukning av enbart elektrisk kraft på massafabrikerna, däribland huvudsakligen sliperierna. Cellulosafabrikernas roll vid utnyttjandet av landets vattenkraft minskas undan för undan. De behöva i alla händelser kok- och torkånga, som före sin användning för att tillgodose värmebehov kan med ekonomisk fördel tjäna till generering av drivkraft. Denna utveckling har gynnats av att sulfatfabrikernas bränsle alltmer kunnat lämnas från deras egen svartlut. Om än i mindre omfattning börjar något motsva­rande komma inom räckhåll även för sulfitfabrikerna. Massaindustrins kol­förbrukning, som under nyssnämnda period 1936-39 utgjorde 18% av hela industrins, lär sålunda komma att undergå en successiv minskning.

 

Tab. VII kompletteras av diagram E, som visar huru massaindustrien som ett led i sin rationalisering hastigare än landets industri i dess helhet övergått från tidigare vanlig omedelbar drift av maskiner och apparater med vatten- och ång­turbiner, ångmaskiner m. m. till användning av drivkraften från elektriska generatorer och motorer.

 

 

Diagram E.

Drivkraften inom massaindustrin i % av motsvarande inom hela
industrin under vissa perioder mellan 1916 och 1939.

a drivkraft för omedelbar drift av maskiner och apparater.

b         ”        ”   drift av generatorer.

c         ”      i elektriska motorer.

 

B. Massaindustrins samband med andra näringar

 

Massaindustrin och Sveriges skogshantering stå i så starkt beroende av var­andra, att ingendera kan på lång sikt drivas med framgång utan direkt eller indirekt stöd av den andra. Som tredje och ej mindre betydelsefull intressent i deras mellanhavanden ha vi att räkna med sågverksrörelsen, i den mån som

 

denna arbetar som storindustri. Förhållandet emellan de tre parterna inrymmer så många stora nationalekonomiska och andra problem, att det här anses böra behandlas i ett sammanhang och i särskilt senare avsnitt.

 

Massaindustrins relationer till andra av landets näringsgrenar än de nyss nämnda nå icke en obetingad förgrundsplats, men erbjuda dock mycket av intresse.

 

Särskilt gäller detta de industrier, som förse massa- och även papperstillverk­ningen, med speciella s.k. maskinförnödenheter, maskinfiltar, ändlösa metall­dukar, vissa gummivaror samt maskiner och apparater. Därvidlag står även ett ganska fullständigt statistiskt material till förfogande och belyser jämväl vad massaindustrin indirekt kommit att betyda för landets exportmarknad.

 

Förbindelserna emellan massafabrikationen och de inhemska kemiska m.fl. industrier, varifrån den hämtar sina s. k. hjälpmaterial, ämnen som användas i tillverkningen utan att ingå i slutprodukten, äro svårare att statistiskt klargöra. Dessa hjälpmaterial utnyttjas nämligen i ett flertal näringsgrenar och deras för­delning emellan dessa kan blott delvis fastställas.

 

Helt utanför statistisk uppskattning ligger slutligen ett stort antal tjänster av skilda slag, som massaindustrin under årens lopp och särskilt i kritiska situationer för näringslivet gjort landet.

 

Ännu på 1880- och 90-talen importerades större delen av massaindustrins maskinförnödenheter från Tyskland och England. Svenska maskinfiltar fördes tidigast i marknaden av den Wallbergska klädesfabriken i Halmstad samt firman Schullström & Sjöström i Högsjö. Gusums Bruks & Fabriks AB nämns som första tillverkare av svenska viror. För båda varuslagen kan senare hälften av 1890-talet anses vara den tid, då de inhemska fabrikanterna målmedvetet upptog konkurrensen på hemmamarknaden med importvarorna. Bergsunds och Bolinders verkstäder i Stockholm samt Motala verkstad levererade vid sidan av sin övriga omfattande rörelse även kokare mm till flera av Sveriges äldsta cellulosafabri­ker. Som specialverkstäder för massaindustrin började Forsviks bruk redan under 1870-talet och Karlstads Mek. Werkstad fr.o.m. 1880 inrätta sig.

 

I statistiken kan icke genomgående skiljas på vad massafabrikerna å ena sidan och pappersbruken å den andra förbruka. Dock synes sannolikt, att den något större delen av maskinförnödenheternas resp. värden gingo till pappersbruken, medan brorslotten av maskiner och apparater gick till massafabrikerna.

 

 

 

Åren 1935-39 låg enligt tab. VIII värdena på båda industriernas samman­lagda konsumtion av maskinfiltar emellan 4,6 och 7,2 milj. kronor samt av metalldukar emellan 1,1 och 2,2 milj. Statistikens uppgifter rörande tekniska gummivaror äro sammanförda för ett flertal industriers förnödenheter utöver pappers- och massaindustriernas samt undandraga sig därför även en högst ungefärlig beräkning. Avsevärt mera betydande siffror än maskinförnöden­heternas visa de årliga anskaffningsvärdena för massa- och papperstillverkning­arnas maskiner och apparater. Under den här förut angivna femårsperioden lågo de årligen emellan 6,5 och 17,8 milj. kronor.

Av tab. VIII framgår även, att textil-, metall- och verkstadsindustrierna genom sina leveranser till massafabriker och pappersbruk i utlandet gåvo ett tillskott till Sveriges årliga exportvärden av i medeltal 8,6 milj. kronor. Även om emot detta belopp står ett tyvärr ej exakt kalkylerbart importvärde för vissa råvaror m. m. är ostridigt, att nettoexporten i förädlingsvärde förtjänar en ingalunda ringa upp­skattning. Den växelverkan emellan svensk verkstads- och massaindustri, som under de senaste årtiondena avsatt ständigt nya frukter, synes värd särskild upp­märksamhet. Verkstäderna ha, när de arbetat upp sin betydande export, haft

1 Angivna värden torde till oväsentlig del gälla även textilindustrin.

ett utomordentligt stöd i de erfarenheter och uppslag, som de på nära håll kun­nat hämta i kontakten med köparna på hemmamarknaden. Detta ha de åter­gäldat genom att till sina svenska kunder förmedla resultaten av nya metoder och konstruktioner från praktiskt taget hela världens massaindustri.

 

Viktigt inhemskt hjälpmaterial för massaindustrin är kalksten. Ett flertal andra, som hjälpmaterial använda,

kemikalier: klorkalk, flytande klor, natriumhydrat och natriumsulfat, förutsätta import av alkalisalt för den ganska omfattande fabrikation, som numera är i gång inom landet. Den väsentliga delen av deras tillverkningsvärden framkommer dock i vårt eget lands industri. Tillgängliga statistiska data om dessa ämnen är sammanställda i tab. IX.

 

Kalkstensbrytning och kalkbränning är näringsgrenar med gamla anor i landet. Cellulosatillverkningen måste emellertid ställa ganska höga anspråk på både stenens renhet och dess fysikaliska beskaffenhet. Motsvarande gäller i fråga om den brända kalken och kokluten. Från 1800-talets cellulosafabriker föreligga många exempel på de svårigheter, som mötte innan erfarenhet vunnits om lämpligt val av både sten och bränd vara. Den in­hemska produktionen av kalksten har kvantitativt alltid tillfullo motsvarat cel­lulosafabrikernas och andra industriers behov samt lämnat ett avsevärt exportöver­skott. Av bränd kalk har mindre överskott ömsevis av export och av import före­kommit, i stort sett har dock den inhemska varan räckt till för åtgången inom landet.

 

Elektrolytisk framställning av klorkalk och alkali inleddes i fabriksmässig skala först vid Bengtsfors omkring 1895, men tillgodosåg blott en mindre del av behovet i landet. Användningen av klorkalk för blekning minskade under åren 1936-39 på grund av ändringar i tekniken. Den inhemska produktionen minskades samtidigt i någon mån och utgjorde 1939 mindre än tredjedelen av förbrukningen. Flytande klor och natriumhydrat fick betydelse för cellulosa­industrin egentligen först med den allmänna övergången till nya blekningsmetoder från senare hälften av 1920-talet. Både förbrukning och tillverkning inom landet av flytande klor steg särskilt hastigt under åren närmast före det andra världskriget, mindre än hälften av behovet måste fyllas genom import. Av natrium‑

 

hydrat, som har betydande användning för andra tekniska ändamål än cellulosa­blekningen, översteg produktionen 1939 massafabrikernas förbrukning med mer än 50%.

Utöver vad av det föregående framgått, har massaindustrin ej blott direkt Massaindustrins utan även mer eller mindre indirekt tillfört landets näringsliv synnerliga för- diverse nack­delar, trots att vissa av dess kreditposter icke kunna till sin storlek ens närmelsevis poster fastställas. Redan dess första insteg i landet gjorde möjligt, att det stora antal smärre järnbruk, som vid järnhanteringens rationalisering under 1870-90-talen måste nedläggas, kunde sysselsätta sin arbetarstam och få användning för sina skogar och vattenfall. Kraftverksbyggen i Norrlands älvar hade sedermera säker­ligen ofta måst ställas på framtiden, om icke träsliperierna kunnat från början påräknas som stora köpare av elektrisk kraft. När sågverksrörelsens mest lysande tid var förbi och en effektiv ekonomisering av dess drift blev nödvändig i kon­kurrensen med Sveriges grannar österut, blev samarbete emellan sågverk och massafabriker en god hjälp för de förstnämnda både genom det nya värde, som sågverksavfallet fått, och genom möjligheterna att med fördel kombinera an­skaffningen av sågtimmer och klenvirke. Det första världskrigets handelsavspärr­ning skulle ha drabbat folkförsörjning och ett flertal industrier ojämförligt myc­ket hårdare om icke cellulosafabrikerna i förut knappast anad omfattning för­mått att mobilisera möjligheter att ersätta den uteblivna importen. Cellulosan och dess biprodukter gav oss foder åt husdjuren, ersättning för textilvaror, motorbränsle, sprit och brännoljor för landets försvar, fiske och jordbruk, smörj­oljor för maskiner, tvättmedel, limämnen o.s.v. Det andra världskriget, utanför ramen av denna översikt, bekräftade dessa erfarenheter från det första och vid­gade dem ytterligare. Förutvarande surrogat kunde ersättas av fullvärdiga varor såsom cellull och konstsilke. Mycket nytt kom till: kemikalier för en lång rad av industriella, farmaceutiska och försvarstekniska behov. Till inte ringa del kunna dessa erövringar för landets näringsliv påräknas bli bestående.

 

C. Rationalisering

Ett nödvändigt villkor för att en standardhöjning skall kunna ske i ett land, d. v. s. för att en större mängd varor och tjänster skall tillfalla samtliga, är givetvis

 

att produktionsresultatet per individ stiger. Massaindustrin har genom en stän­digt fortgående rationalisering kunnat bidraga avsevärt till denna standardhöj­ning. Rationaliseringen, ej minst i form av den här flera gånger framhållna me­kaniseringen, har blivit möjlig bl. a. genom den pågående koncentrationen av fabriksdriften på allt större enheter.

Utvecklingens trend i nämnda hänseenden framgår summariskt av diagram F, där för jämförelse även den totala massa­produktionens aritmetiska kurva inlagts. Tilläggas kan, att förbättrad teknik särskilt under mellankrigstiden medfört en sänkning av vedåtgången per ton färdig massa med mycket avsevärda kvantiteter. Möjligheterna att hålla produk­tionsmängden uppe på hög nivå även vid knappare tillgång på råvaran ha därige­nom väsentligt ökats.

 

Ett något mera exakt mått på rationaliseringens framsteg än diagrammets pro­duktionskurva för arbetare och år ge indextalen för massaproduktionen per ar­betstimme. Enligt uppgifter från Industrins Utredningsinstitut skulle dessa tal, om det för 1915 sättes = 100, blir 167 för 1929 och 287 för 1939. Under sista kvartsseklet av ifrågavarande period blev talen sålunda nära nog tredubblade. Därvid är att märka, att liksom i diagram F hänsyn ej kunnat tagas till den avse­värda kvalitetsstegring, som övergången i stor skala till framställning av silke- och ädelcellulosa inneburit. Att avväga betydelsen av kvalitets- resp. värdehöjningen vid en motsvarande beräkning för den svenska industrin i dess helhet är naturligtvis än svårare än i fråga om en enda industrigren. Frånsett kvalitets­synpunkten har man fått fram talet 198 för 1939 emot 100 för 1915. Därmed ges åtminstone en antydan om att framstegen i massaindustrin låg väsentligt över de genomsnittliga.