Munksjö Aktiebolag.

Få är de män, som med sin livsgärning gjort sig mer förtjänta av en hedersplats i den svenska industrins historia än Johan Edvard Lundström. Oförtrutet och rastlöst arbetade han under hela sitt liv på förverkligandet av sina många och stora idéer på det industriella området och vad han så grundlade visade sig alltid livskraftigt och dugligt. Storartad som initiativtagare och grundläggare, kände Lundström däremot föga intresse för administratorns ihärdiga värv, varför han också undantagslöst drog sig undan från ledningen av sina företag, så snart dessa kommit ordentligt i gång och inte längre behövde grundläggarens tankearbete.

Detta förhållande, som i sina verkningar gav ett visst drag av uppfinnartragik åt Lundströms livsöde, beredde däremot en oskattbar fördel åt hans hemstad, Jönköping såg det ena stora företaget efter det andra växa upp inom sina gränser. Tändsticksfabrikerna, Strands Väveri, Mekaniska Verkstaden och sist Munksjö Pappersbruk.

När Lundström i början av 1860-talet tröttnat på tändsticksfabrikationen och såg sig om efter ett nytt fält för sin rastlösa verksamhetsiver, kom han av flera anledningar att stanna för papperstillverkningen, som då förde en mycket blygsam tillvaro i Sverige. Behovet av ett gott omslagspapper i stället för det lösa och fula gråpapperet hade under verksamheten vid tändsticksfabrikerna gjort sig starkt gällande och att åstadkomma något fullgott i denna väg blev nu Lundströms huvudintresse.

Likaså torde L. under den byggnadsverksamhet, som blev en följd av den ganska kraftiga industriella utvecklingen i landet, ha märkt behovet av en bättre förhydningspapp än den då brukliga, som bestod av stora, tämligen tunna och sköra pappark, vilka klistrades omedelbart på innerväggarna och utgjorde ett föga effektivt tätningsmedel, i inget avseende jämförligt med den förhydningspapp ”i långa banor”, som det blev Lundström förbehållet att först föra i marknaden. Något bekant med pappersfabrikationen var L. redan förut från arbetet vid Stensholms pappersbruk i närheten av Huskvarna, vilket bruk under en längre tid drivits av Lundströmska familjen.

För att vinna ytterligare erfarenheter och göra sig förtrogen med de modernaste tillverkningsmetoderna gjorde han en längre studieresa först till Paris och sedan till Tyskland. Därunder lärde han sig bl. a. det i Sverige dittills okända tyska förfaringssättet att preparera takpappen med stenkolstjära, varvid en hög grad av eldsäkerhet erhölls. Det var under denna resa, som han kom att sammanträffa med den bekante politikern och affärsmannen Lars Johan Hierta. För denne skildrade L. sina planer och där på utländsk botten beslöts att i Jönköping uppföra ett modernt pappersbruk under Lundströms ledning och med Hierta som kompanjon och förlagsman.

År 1861 anträddes återresan och inom kort såg Jönköpingsborna Magistern, som Lundström vanligen kallades, i färd med att på Munksjöns västra strand uppföra ett nytt industrietablissemang, som i maj 1862 stod färdigt. Det var Munksjö pappersbruk.

Munksjö pappersbruk (En text från 1908)

Anläggningen bestod av en större bruksbyggnad av timmer med tak av tegel, krönt av ett litet utsiktstorn, vidare ångpannehus av tegel samt några mindre byggnader. Om utseendet och läget får man för övrigt en god föreställning av en verklighetstrogen litografi på en av brukets första reklamakter, tryckt 1863.

Maskineriet uppgav Lundström år 1863 till Kommerskollegium sålunda:

M a s k i n e r. 1. Bykn.-apparater av egen konstr. ........... 3 st.

Holländare (grovvalsar) ................................................ 6 ”

Pappmaskin av egendomlig konstr. 44 decimaltum. bred ....................................................................................................... 1 ”

Pappersmaskin, ny konstr., 54 decimaltum. bred 1 ”

Pumpverk, Groynnes konstr 1 ”

Apparat för tjärpapptillverkningen, egen konstr.,

50 decimaltum. bred ....................................................... 1 ”

Drivkraft. 1. Ångmaskin, Woolfs system, 30 hkr .............. 1 ”

-”- 2. –”- , högtrycks, 5 hkr .......................... 1 ”

Maskinerna införskrevs till större delen från Tyskland och därifrån engagerades även en verkmästare. Nyss nämnda litografi ger också en trogen bild av brukets första pappersmaskin.

I och för en låneansökan till Manufakturdiskonten upprättades i december 1862 ett värderingsinstrument, vilket såsom det äldsta dokumentet om bruket ännu förvaras i Munksjö arkiv. I detta, som slutar på en summa av 174,300 rdr rmt, lämnas bl. a. följande upplysningar:

”Wid ofvanbeskrifna pappersbruk, som började sin verksamhet den 1 augusti innevarande år, sysselsättas omkring fyratio personer. Ehuru machinerna äro afsedda för tillverkning jemväl af de finaste pappsorter samt bokbindare- och presspapp har hittills tillverkats endast gröfre slag af förhydningspapp, grålumppapp, tjärpapp och halmpapper af olika formater. Enligt förevisade böcker leverera machinerne på tretton timmars arbetstid fyratio centner papp och papper till ett medelvärde af sex hundra riksdaler.”

Aktstycket utmynnar i följande för tiden nog så karakteristiska uttalande:

”Slutligen torde vi böra anmärka, att denna pappersfabrik, som i sitt slag är den första i Sverige, tillverkar fabrikater, hvilka äro af icke ringa betydenhet för den Svenska byggnadstekniken, ett förhållande, som erfarenheten redan visat under den tid fabriken varit i gång, och då anläggningen är utförd med synnerlig omsorg och synes vara skött med ovanlig skicklighet och kraft, torde fabriken förtjena all den uppmuntran, som kan komma densamma till del. Jönköping och Munksjö pappersbruk som ofvan.

Gust. Kahnberg, C. G. Sahlström, W. Witting,

G. Grapengiesser, G. R. Dahlander.”

Sedan fabrikationen sålunda kommit i gång, blev nästa åtgärd att skaffa avsättning för de i viss mån för landet nya produkterna. Därvid utvecklades ett synnerligen energiskt arbete. Gratisbroschyrer, den ena efter den andra, åtföljda av annonser och prospekt, allt flutet ur Lundströms egen penna, lätt och elegant till stilen och sakrikt till innehållet , spreds ut över landet. De skulle, som Lundström uttryckte saken, ”liksom Johannes Döparen gå ut i världen för att bereda rum”. Så blev Munksjö papp i ”långa banor” ett allmänt samtalsämne och t.o.m. i en lokal nyårsrevy över år 1862 måste det nya fabrikatet vara med i en skämtsam vändning:

”Ingen mer i drag blir sjuk, du har gett oss halmpappduk, som i banor långa med annonser många puffas ut från Munksjö bruk.”

Redan efter några månader vann Munksjö papp sin första silvermedalj vid tionde allmänna lantbruksmötet i Karlstad, och därmed var den första segern vunnen för Munksjö tillverkningar. Sedan dess har Munksjöfabrikaten erövrat guld- och silvermedaljer vid en mängd utställningar inom och utom landet.

Förhydningspappen och omslagspapperet vann snart också allmänt erkännande och en betydande avsättning inom landet, vilket dock icke kan sägas om takpappen. Förtroendet för papptaken hade lidit svårt avbräck under den tid, då den impregnerades med den lättantändliga trätjäran. Munksjö grundläggare fick arbeta länge och oförtrutet, innan denna misstro blev fullständigt hävd. Detta mål vanns i sin fulla utsträckning först år 1874, då Städernas Allmänna Brandstodsbolag förklarade ”tak, täckta med asfaltpapp av gillad beskaffenhet” som första klassens tak.

I början av år 1863 fann Lundström det nödvändigt att till medhjälpare förvärva sig en första klassens kraft för det allt mer krävande merkantila arbetet. Han annonserade och begärde svar på något av de främmande språk, som skulle komma till användning i hans affärskorrespondens. Svaren kom och däribland ett på, grekiska. Lundström blev intresserad av det originella svaret och brevskrivaren, Knut Ottonin Ljungquist, fick genast anställning som bokhållare och korrespondent på Munksjö. Valet befanns gott och redan 1865 hedrades Ljungquist med förtroendeplatsen som prokurist för Munksjö bruk.

Gemensamt arbetade de båda männen nu målmedvetet på brukets utveckling och trots åtskilliga svårigheter, däribland lågkonjunkturen mot slutet av 1860-talet (man kommer ihåg nödåret 1868, då landet drabbades av en mindre istid) torde ha varit den värsta, gick det stadigt framåt. År 1864 insattes ytterligare en pappersmaskin, encylindrig av 60 decimaltum bredd. År 1869 uppgick försäljningsvärdet av brukets produkter till nära nog det dubbla mot 1863.

Experiment i avsikt att få fram det bästa möjliga i halmpappersväg företogs i mängd och i all synnerhet ägnade man uppmärksamhet åt papperets färgning liksom åt möjligheten att få upp hastigheten på pappersmaskinerna. Om en provkörning av detta slag berättas i en provbok:

”1869, Juli d. 16 kl. 8 på aftonen började grön papp göras för tändsticksfabriken till prow; vid 9:tiden var pappmaskinen i god gång vid 120 slag af ångmachinen och 11 fots bana i minuten. I hvarje holländare var 1 tunna Bomullslump (sorterad för pappersblandning), 4 tunnor halm och 10 skålpund tändstickspapper (grått affallspapper); strax efter halmens tillsättning betades hvarje holländare med 4 pytsar färg, hvarefter det hela fick gå på vanligt sätt.

Pappen höll ganska jemt ca 6 ort pr kvadratfot och omkring 7 ½ centner tillverkades på ca 4 timmar. Pappen tål nog större hastighet, men den kunde ej nu fås större innan andra remskifvor anbringats. Såsom försökstillverkning utföll den utmärkt väl. Wid färgsmältningen observeras att 10 skålpund beta upplöses i 8 pytsar vatten, som vid kokningen ger ca 11 pytsar (ej fulla) och lika förhållande med färgen.”

Tidigare i samma bok har beträffande färgningen antecknats:

”1868, Okt. 1-7. Färgades 293 ris grönt 22¹/₂ X 26¹/2", hvartill åtgick 280 skålpund Cyp. vitriol och 255 skålpund Blåholzextrakt. Betning 5¹/₂ skålpund och färg 5 skålpund pr holländare.”

Vid det laget, 1869, hade Lundström hunnit tröttna på Munksjö. Han sålde sin andel i bruket till Hierta, varefter Ljungquist i egenskap av förvaltare och kompanjon fick sig anförtrodd brukets ledning. Efter Hiertas död år 1872 inköpte Ljungquist arvingarnas andel i bruket och blev sålunda ensam ägare av Munksjö. År 1890 överlämnades affären till Munksjö AB.

De närmaste åren efter Ljungquists övertagande av ledningen karakteriserades av en än starkare utveckling, naturligtvis till avsevärd del beroende på högkonjunkturperioden efter 1871 års krig. Tillverkningsvärdet år 1873 utgjorde 807,000 kronor mot 281,000 för 1869. År 1874 insattes en ny 5 fots pappmaskin och samtidigt utökades kraftresurserna genom ombyggnader och nyanskaffning till 300 hkr, allt ångkraft (4 st. ångpannor med Galloways tuber från Burmeister & Wain).

Vid denna tid hade även brukets yttre undergått åtskilliga förändringar, vilka närmare framgår av en litografi från 1878

Ett under 1876 upprättat nytt värderingsinstrument slutar också på en summa av 500,000 kronor. Det jordområde inom staden, som bruket disponerade över, beräknas i samma instrument till 20 tld. Med den omfattning verksamheten nu uppnått kunde Ljungquists kraft ej längre räcka till för både den merkantila ledningen och övervakandet av den rena bruksdriften. Anställningen av en driftsledare

Kraftkokare vid Munksjö 1890.

med intim kännedom om pappersfabrikationen blev så mycket mera nödvändig genom de revolutionerande uppfinningar, som under 1870-talet kommit till allt större tillämpning inom denna industri, sulfat-och sulfitmetoderna. Då därför den sedermera så bekanta pappersmannen Alvar Müntzing år 1879 förvärvats åt Munksjö, påbörjades redan samma år en natroncellulosafabrik efter dåtida metoder. De första kokarna, som erhölls från Bolinders, var nitade och därför mindre hållbara, varför de så småningom ersattes med helvällda tyska kokpannor av 1" plåt. På 1890-talet fanns sådana till ett antal av 16 st, samtliga med en diameter av 1,043 m och en höjd av 4,130 m, rymmande ca 1,1 kbm massaved, fast mått.

Utbytet blev ca 170 kg massa pr kok. Sedan cellulosatillverkningen kommit i gång upptogs fabrikationen av dels träblandat papper och dels papper av ren natroncellulosa, det s.k. Fidelepapperet, vilket snart blev en starkt efterfrågad exportartikel. 1879 insattes brukets femte pappersmaskin, en fourdrinier av 150 cm arbetsbredd.

Ljungquists och Müntzings ansträngningar inriktades på att få fram något nytt i pappersväg, framförallt ett verkligt starkt omslagspapper, som dock kunde framställas jämförelsevis billigt. Den vid Munksjö förda dagboken från de första fem åren på 1880-talet vittnar om det oförtrutna arbete, som nedlades i otaliga mer eller mindre givande experiment för nämnda syfte. Mot slutet av 1883 hade man kommit ett stycke på vägen och den 31 oktober har Ljungquist egenhändigt antecknat: ”Gillades kraftpapperet av lump och kraft. S. D. G.” Detta papper som salubjöds under namnet ”Brun kraft” eller ”Brown force” fyllde dock inte kravet på styrka och experimenten fortsattes.

Först under år 1885 uppnåddes det önskade resultatet, då Müntzing i samarbete med dåvarande pappersmästaren, D. Fielding, fann, att man av natroncellulosa, som inte erhållit sin fullständiga kokning (misslyckade kok förekom mycket ofta i den tidens kokare), kunde tillverka ett papper med en dittills i fråga om träpapper oupphunnen avslitningslängd, om man för den nödvändiga fiberknådningen använde sig av kollergångar. Det nya papperet, som fick det välfunna namnet kr a f t p a p p e r, kom i marknaden nyssnämnda år 1885, och visade sig verkligen fylla ett länge känt behov:

efterfrågan blev snart nog större än produktionsförmågan, vilken dessvärre på grund av svårigheter att anskaffa lämpliga kokpannor inte kunde få en så hastig utveckling. Ännu 1888 fanns vid Munksjö endast 4 st. kraftkokare, liksom de första cellulosakokarna av Bolinders fabrikat. De rymde ca 4 kbm massaved fast mått och lämnade ett utbyte av omkring 900 kg cellulosa. Koktiden var till en början 24 timmar vid 60 skålpunds tryck men minskades, sedan under 90-talet tyska helvällda kokare anskaffats, till 18 timmar med 70 skålpunds tryck. 1897 fanns 6 sådana helvällda kokare. Om också produktionen inte blev så stor som man kunde önskat, bidrog dock det nya fabrikatet till att sprida ökad kännedom om och förtroende till Munksjö tillverkningar och därmed också till brukets utveckling.

Ungefär samtidigt med kraftpapperet förde Munksjö även i marknaden ett flertal nya kvaliteter, där aspmassa förekom i olika blandningar. Råmaterialet (s.k. aspcentra) erhölls i ganska betydliga mängder från tändsticksfabrikerna, och förädlingen till massa skedde genom dels slipning, dels kokning (med kalktillsats) och dels lakning. Vid det sistnämnda förfaringssättet lades aspflisen i öppna järncisterner, rymmande 6,0 kbm flis, varefter tillsattes 255 kg 75 %-ig soda, löst i vatten.

Sodalösningen uppvärmdes till 70° C. och efter 24 timmar i detta bad var flisen färdig för kollring. ”Lakaspen” användes antingen ensam eller tillsammans med kraft, cellulosa eller sulfit vid tillverkning av ett flertal papp- och papperssorter, som benämndes efter de olika blandningarna, exempelvis Lac., Lak., Las., (lakad asp tillsammans med respektive cellulosa, kraft och sulfit). Papper, tillverkat av enbart lakasp, var skört men klangfullt, rent och vackert.

Tillverkningen av aspblandad papp pågick ända fram till 1911, under de sista 10 åren dock i allt obetydligare utsträckning. Lakningsmetoden visade sig redan under 1890-talet för dyr, varför den så småningom helt upphörde.

Tillverkningen av halmblandat papper upphörde vid Munksjö i början av 1890-talet.

Redan år 1887 måste till följd av den förutnämnda starka utvecklingen samt tillkomsten av nya papperssorter en ny pappersmaskin, nr 6, insättas, nästa år tillkom nr 7 och 8 och år 1890 efter ytterligare en nyanskaffning var pappersmaskinernas antal uppe i 9 st. Av dessa pappersmaskiner var nr 6 och 7 yankeemaskiner av 200 cm arbetsbredd, nr 8 och 9 mångcylindriga av respektive 150 och 200 cm bredd. Det var ingenjören Gustaf Engström, tidigare medhjälpare åt maskinbyggaren Theodor Moll, som närmast hade hand om konstruktionen av dessa maskiner liksom av den år 1879 insatta. Engström byggde också om de båda äldre maskinerna nr 3 och 4.

Mot slutet av 1880-talet visade sig det gamla fabrikshuset av trä vara skröpligt och illa åtgånget av tidens tand. Träpelarna och träväggarna gav inte pålitligt fäste för transmissionerna och maskingrunderna, utförda av kalksten, var mycket skrala. Inför nödvändigheten av en fullständig, även efter dåtidens förhållanden kostsam ombyggnad, uppkom på allvar tanken på affärens förflyttning från Jönköping till annan plats med för fabrikationen lämpligare driftsförhållanden. Härvid var det svårigheten att få rent fabrikationsvatten, men i all synnerhet kraftfrågan som dominerade. Under den första tiden av brukets tillvaro hade billig ved till brukets bränslebehov kunnat erhållas, men snart nog blev denna för dyr och behovet måste fyllas med stenkol, som emellertid ställde sig förhållandevis dyra vid Munksjö på grund av den långa frakten kanal- och järnvägsledes från Göteborg.

I den mån tillverkningen ökades, konkurrensen blev större och tillverkningskostnaderna måste minskas, kom kraftfrågan alltmer i förgrunden och kunde ensamt för sig utgöra tillräckligt motiv för förflyttning. Många fördelaktiga platser med billig vattenkraft, däribland Lilla Edet och Motala, erbjöds, men då saken kom till sin spets förklarade Ljungquist, att han trots förnuftsskäl inte kunde slita sig från den plats, där Munksjö vagga stått, och att han inte kunde komma ifrån den aningen, att Munksjö lycka och framgång var förbundna med den mark, varpå dess anläggning gjorts. Därmed var frågan om flyttning bragt ur världen och uppförandet av en ny stor fabriksbyggnad av sten var i stället inom kort i full gång.

För att utom holländeriet kunna rymma även de nio pappersmaskinerna blev denna nybyggnad av helt andra dimensioner än det gamla fabrikshuset. Sedermera utökad täcker den, när detta skrives, en yta av ca 4,800 kvm och maskinhallen torde vara en av de största i Skandinavien.

Det återstod att lösa kraftfrågan och därvid hade efter hand en ny faktor börjat göra sig gällande, nämligen den elektriska kraftöverföringen. Att Munksjö ledare skulle komma att ägna denna och dess utveckling i praktisk riktning sin stora uppmärksamhet var ju helt naturligt. Dessvärre var de flesta i Jönköpings närhet belägna kraftkällorna för små och osäkra och på allvar kunde man endast intressera sig för Ebbesfallen i Huskvarnaån. Kostnaderna för dessas utnyttjande och risken att misslyckas ansågs dock till att börja med för stora och man beslöt att försöksvis och för att vinna erfarenhet göra en mindre kraftöverföring från Hökhultsfallet i Tabergsån.

En 150 hkr tvillingturbin för 13,5 m fall inköptes från Quist & Gjers, Arboga, trefasgenerator (150 volt, 285 amp, 515 varv), transformator (4,000 volt, 50 amp.). Övrig instrumentering levererades av Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget i Västerås och under 1896 var kraftöverföringen om ca 7 km längd färdig att tagas i bruk. Hur Hökhultsanläggningen, som fungerade någorlunda tillfredsställande, avlöstes av en större vattenkraftanläggning, tillhör berättelsen om ett senare skede. Här bör blott tilläggas, att ångkraftanläggningen, som år 1880 beräknades lämna 300 hkr, redan 1889 måste utvidgas till mera än dubbel kapacitet (625 hkr) och 1892 var uppe i 900 hkr.

På hösten 1896 hade Müntzing uppsagt sin plats för att i stället ta ledningen av Thimsfors Aktiebolag. Samma år den 2 december avled Ljungquist i hjärtinfarkt, därmed berövades Munksjö båda sina framstående ledare, en kännbar förlust. I styrelseprotokollet av den 3 december, fört av Müntzing, notifierades Ljungquists död med följande ord, som kunna tjäna till avslutning av denna del av Munksjö historia.

”Styrelsen har denna dag den smärtsamma plikten att till protokollet anteckna en sorgens och bedrövelsens märkesdag för Munksjö Aktiebolag. Ordföranden i Styrelsen, den verklige grundläggaren av Munksjö namn och heder, den gode, kraftige chefen på samma gång som den älskvärde kamraten, Bruksägaren K. O. Ljungquist lämnade i går den 2 december kl. 8,45 på aftonen de jordiska bestyren och detta livet för att svinga sig upp till bättre rymder dit hans väldiga ande länge längtat från det små och trånga här i livet. Hans efterlevande styrelsekamrater och biträden vid Munksjö hysa för hans livsgärning en stor beundran och egna hans minne den mest uppriktiga tacksamhet.”

Nya män hade nu att överta ledningen av Munksjö Aktiebolag. Så fungerade under åren 1897-1898 landssekreteraren W. Billmanson som bolagets högste chef. Som teknisk direktör hade före Ljungquists död engagerats ingenjör Ragnar Wieselgren och som chef för träkokerierna anställts ingenjör Berthold Smärt.

Av mera betydelsefulla åtgärder under denna tid må för övrigt nämnas inköpen av en skogsegendom, Stödstorp, inom Byarums socken samt av Ebbes bruk, varvid de förut omnämnda Ebbesfallen i Huskvarnaån förvärvades åt bolaget. I slutet av 1898 inträdde Karl Hård af Segerstad såsom bolagets verkställande direktör. Av personalförändringar under de närmaste åren därefter antecknas vidare, att ingenjör Wieselgren under år 1901 avlöstes av ingenjör Aug. Skeppstedt, som fortfarande ägnar bolaget sin kraft, sedan 1917 som dess verkställande direktör.

De första tio åren efter sekelskiftet kan kännetecknas som Munksjö förnyelseskede. Utvecklingen på det industriella gebitet och inte minst inom cellulosa- och papperstillverkningen hade på några få år skridit raskt framåt utan att dessa framsteg tillgodogjorts vid Munksjö. Mångt och mycket krävde därför sin förnyelse vid det gamla bruket.

Så nedlades under 1903 den gamla natroncellulosafabriken såsom i hög grad oekonomisk och en modern sulfatcellulosafabrik för tillverkning av brukets behov av sulfat- och kraftmassa anlades på den förut inköpta egendomen Stödstorps ägor i närheten av Vaggeryds station. Denna anläggning, vars tillverkningskapacitet stegrats från ursprungligen beräknade 4,500 ton till nuvarande 9,000 ton, drives av egen kraftcentral vid det närbelägna Götaforsfallet i Lagan, varjämte ångreserv finnes vid fabriken.

Här en kortfattad beskrivning av den maskinella utrustningen:

Kokarna var ursprungligen 1 st. 17 kbm roterande och 4 st. 30

kbm stående. Sedermera ha tillkommit 1 st. 17 kbm roterande och 3 st. 30 kbm stående.

Upptagningsmaskinerna är 2 st. om respektive 1,200 och 1,800 mm arbetsbredd.

Barkeriet hade ursprungligen 3 st. enkla Karlstads-barkmaskiner, 1920 tillkom 1 st. Fresk-maskin.

Sodahuset har 3 st. roterande ugnar, vardera med dubbelvarpa.

Av ångpannor finnas 1 st. 150 kvm Velox rörpanna, 1 st.

150 kvm Steinmüllers rörpanna och 2 st. 65 kvm returpannor av Jönköpings Mekaniska Verkstads tillverkning.

Ångmaskinerr för full ångreserv. Ursprungligen fanns

2 st. 75 effektiva hkr compound-kondenseringsmaskiner. Sedan har ytterligare en sådan inlagts för själva cellulosaavdelningen med renseri. I sodahusavdelningen finnes 1 st. 75 effektiva hkr högtrycksmaskin, som lämnar sin ånga till matarevattnet.

Kraftstationen har 1 st. 200 effektiva hkr tvillingturbin från Karlstad och 1 st. 30 hkr dito för belysningen. Dessutom

finnas 2 st. generatorer om 150 och 25 kW och 2 st. motorer om 150 och 25 hkr.

Sulfatfabriken är uppförd av ingenjör Hugo Lundberg, som fortfarande är dess föreståndare.

Den länge planerade kraftöverföringen från de redan år 1898 inköpta Ebbesfallen fullbordades 1904, sedan den förut omnämnda anläggningen vid Hökhultsfallet i Tabergsån under 1903 på grund av sin ringa kapacitet överlåtits på annat företag. Ebbesfallen äro belägna ca 12 km från pappersbruket och deras utnyttjande krävde stora kostnader för sprängnings-, kanal-, tunnel- och dammarbeten. Anläggningen utfördes av Elektriska Aktiebolaget AEG och består av tre Kristinehamns Mekaniska Verkstads turbiner om vardera 950 hkr samt däremot svarande tre AEG generatorer. Kraften, uppgående till ca 2,500 hkr, överföres medelst växelström av 10,000 volt spänning till pappersbruket, där den transformeras till 550 volt för att sedan driva de olika motorerna, varav två om respektive 600 och 330 hkr tillverkats hos Schuckert & Co. och en om 300 hkr av Luth & Roséns Elektriska Aktiebolag.

Med tillkomsten av Ebbesanläggningen blev bolagets kraftbehov tillgodosett under den vattenrikare delen av året, varemot ångreserv alltjämt erfordrades för driften under sommarmånaderna och eljest vid torkperioder. Dittills hade denna reservkraft tillika med ångbehovet för torkning och värme erhållits från ett femtontal mindre ångpannor av olika konstruktioner, vilka icke fungerade driftsäkert eller ekonomiskt tillfredsställande. En fullt modern ångkraftstation blev alltså ett önskemål, som allt mer trängde till förverkligande. Det dröjde åtskilliga år innan så kunde ske, men då anläggningen omsider under 1913-1914 kom till stånd, blev den så mycket mera grundligt och förstklassigt utförd.

Det

nya rymliga ångpannehuset rymmer 4 st. vattenrörspannor av Jönköpings Mekaniska Verkstads tillverkning, vardera om 250 kvm eldyta, försedda med kedjeroster enligt Babcock & Wilcox system. Framforslingen av kol till pannorna sker med elevator, ävenledes nyanlagd. Ångpannehuset är dessutom utrustat med en 280 rörs economiser, centrifugalmatarpump av Ludvigsbergs tillverkning mm. Snett emot ångpannehuset ligger ångturbincentralen, inrymmande två ångturbiner om 600 och 1,000 hkr, båda tillverkade av Jönköpings Mekaniska Verkstad. En trippelångmaskin om 350 hkr finns kvar som reservmaskin, men har under senare åren inte kommit till användning.

Jämsides med här beskrivna industriella utveckling förvärvades en och annan skogsegendom med passande läge i avsikt att tillförsäkra bolaget en för det stigande råvarubehovet nödvändig virkesreserv. Förut har omnämnts inköpet av egendomen Stödstorp om ca 1,300 tld. Den härtill gränsande egendomen Gärahof i Byarums socken om 2,400 tld. förvärvades år 1908 och skogsegendomen Hook om ca 11,000 tld i angränsande Svenarums socken år 1912.

Munksjö Aktie Bolag var intill 1917 ett familjebolag. Nämnda år försålde medlemmarna av familjen Ljungquist sina aktier till ett emissionsbolag och i samband därmed övertogs posten som verkställande direktör av ingenjör Skeppstedt. Samma år ökade bolaget sitt skogsmarksinnehav med ca 30,000 tld genom inköpet av Aspa bruk vid Vätterns norra ända, så att det nu förfogar över ca 50,000 tld produktiv skogsmark.

De sista årens nybyggnader avse huvudsakligen att minska tillverkningskostnaderna och i alldeles särskild grad lastnings- och lossningskostnader.

Nya moderna magasin har under 1918 och 1920 uppförts invid sjökaj och järnvägsspår; ett nytt cisternhus av sten, inrymmande tre plåtcisterner om vardera 200 kbm, uppfördes 1920. Till dessa cisterner pumpas numera, direkt från järnvägsvagn, alla de för takpappfabrikationen behövliga flytande tjärprodukterna för att sedan i mån av behov medelst rörledningar tillföras tjärdränkeriet.

Ett nytt sorterhus av tegel har byggts färdigt under 1922. Det är rymligt med en golvyta av över 2,000 kvm. I samband med nybyggnaden insattes självavläggande skärmaskiner av Bruderhaus' fabrikat. Med det gamla sorterhusets slopande utmönstrades den sista egentliga fabriksbyggnaden av trä. En betydlig vinst har därmed gjorts i brandförsäkringshänseende.

²3^'

Munksjö har för övrigt inte ofta hemsökts av den röda hanen. Under dess snart 60-åriga tillvaro ha eldsvådor endast inträffat tre gånger, den första under 1860-talet, då några halmstackar härjades, den andra 1892, då verkstadshuset nedbrann, och den tredje 1912, den allvarligaste av dem, då gamla tjärdränken blev lågornas rov.

Även från ett annat förhärjande ont, arbetsstrider, har Munksjö med ett undantag när, lockouten 1921, varit förskonat. Mellan arbetare och arbetsgivare har alltid rått ett anmärkningsvärt gott förhållande, som otvivelaktigt länt till gagn för båda parterna. Tjänstemännen har även trivts på Munksjö och många är de både tjänsteman och arbetare, som nedlagt hela sin livsgärning i detta företag.

Bland välfärdsinrättningar för bolagets personal må i första hand nämnas pensionsfonden, f. n. uppgående till 600,000 kronor, vilken möjliggör en systematisk pensionering av bolagets gamla tjänstemän och arbetare samt periodiskt understöd till deras efterlevande änkor och barn. Även bör nämnas den på ingenjör Müntzings initiativ under 1880-talet tillkomna besparingsföreningen, vari flertalet av bolagets arbetare insatt sina besparingar, därtill uppmuntrade genom premier av bolaget.

Tack vare denna förening ha ett stort antal av arbetarna kommit i tillfälle att skaffa sig egna hem, varigenom även bostadsfrågan lösts på det för såväl bruket som arbetarna mest tillfredsställande sättet. Man får en god föreställning om det intresse, varmed besparingsföreningen vid Munksjö omfattas, då man erfar, att insättarnas sammanlagda behållning vid årsskiftet 1921-1922 uppgick till i det närmaste 250,000 kronor.

Sal för tillskärning m.m. av pappersprodukter 1925

Försäljningen av bolagets produkter har skett under ganska olikartade former och förhållanden. Under de första åren gick de största posterna till L. J. Hjerta, som hade nederlag i Stockholm. Tidigt inrättades även nederlag i Göteborg och efter hand tillkom kommissionslager i ett flertal av de större städerna i landet. Sedermera hade bruket i Göteborg ett eget nederlag, som länge förestods av ingenjör G. Engström. Numera, sedan alla kommissionslager indragits, säljs bolagets fabrikat i Stockholm och Göteborg av två grossister.

Försäljningen på landsorten sker direkt från bruket eller genom resande. På utlandet företräddes Munksjö till ett stycke in på 1890-talet av endast ett fåtal firmor, vilka köpte bolagets hela exportproduktion.

Med början från 1890 sker försäljningen i egen regi.