K. O. Ljungquists tid 1870-96

 

NÄR JANNE LUNDSTRÖM lämnade Munksjö, hade Ottonin Ljungquist redan i åt­skilliga år varit hans närmaste man och prokurist. Av företagets brevsamling framgår, att Lundström alltmer lämnade omsorgen om de löpande affärerna åt sin medhjälpare samt för egen del helst sysslade med tekniska uppgifter, när inte affärer av synnerlig vikt påkallade hans uppmärksamhet. Båda herrarnas kynne och akademiska föregående gjorde samarbetet lätt och förtroligt; samhörigheten sträckte sig även till Ljungquists familj och dennas närstående.

 

Ljungquist hade år 1869 hunnit bli väl förtrogen med allt som rörde Munksjö och givit prov på egen framstående förmåga. För Hierta låg det därför nära till hands att låta Ljungquist omedelbart efter Lundström få överta ledningen av företaget. Han visade sig också angelägen att varaktigt binda sin unge disponent vid dennes nya befattning. Ljung­quist fick sålunda bli delägare i bolaget med 1/6 emot Hiertas 5/6 och detta tydligen på goda villkor. Redan år 1873 ägde han sin sjättedel ograverad.

 

Under de tre åren från hösten 1869, då Lundström lämnade Munksjö, till Hiertas död i november 1872, stod Ljungquist i ständig kontakt med sin huvudman, som med intresse följde hans åtgöranden och godtog hans initiativ. Bruksrörelsen gick under Ljungquists ledning ständigt framåt i en allmänt stigande, snart mycket gynnsam konjunktur. De goda inkomsterna utnyttjades bI. a. till fortsatt iståndsättande av 1860- 62 års usla ångkraftanläggning samt till inköp av en pappersmaskin från ett nedlagt danskt bruk, av ett flertal holländare från den Mollska verkstaden vid Nykvarn mm mm. Personalens yrkesvana och trimningen av den maskinella utrustningen närmade sig ett optimum efter dåtida förhållanden, och Ljungquist meddelade Hierta i juli 1871 med berättigad tillfredsställelse, att ”tillverkningen är nu i dessa dagar uppdriven till den höjd, utöver vilken den icke med nuvarande maskiner kan nå”.

 

Om förbättrad ekonomi vittna också en rad åtgärder, som dittills måst eftersättas. I fabriken utbyttes fotogenlamporna mot gaslågor, sedan man fått anknytning till stadens gasverk den 1 nov. 1871. Med mäktigt bistånd av sin vän disponent Hay bevekte Ljungquist stadens myndigheter att medge försäljning och utbyte av viss staden tillhörig mark. Därigenom både säkerställdes fabrikens utbyggnadsmöjligheter i vissa avseenden och bereddes möjlighet att förverkliga en önskan, som legat Janne Lundström varmt om hjärtat. I brev till stadsfullmäktiges ordförande angav Ljung­quist denna önskan vara att ”få en liten snygg och ordentligt indelad och byggd förstad av arbetarebostäder med rymliga gator, trädgårdstäppor och planterade alleer”.

 

På nyåret 1871 hade den allmänna prisstegring, som högkonjunkturen förde med sig, blivit mycket kännbar, och Ljungquist fann påkallat att förbereda en omläggning av personalens avlöningsförhållanden. Av intresse är, att han därvid vände sig till ledningen för ett norskt företag, Aadalens Brug i Hedemarken, för att få kännedom om ett där tillämpat system för vinstandelar till de anställda. Närmare upp­gifter om systemet finns inte i tillgängliga papper. De nya bestämmelser om avlöning, som Ljungquist tillkännagav den 5 maj, följde traditionella linjer. Han vände sig till brukets samtliga fasta arbetare sålunda:

 

”Önskan att, såvitt med affärens bestånd och god rättvisa förenligt är, gå Edra önskningar till mötes och förbättra lönevillkoren har föranlett de lönebestämmelser av denna dag om vilka särskilda adresser till varje arbetslag upplysa Eder och vilka bestämmelser jag hoppas skall vinna Eden gillande bifall:

 

I veten väl, att det helas framgång är vårt gemensamma bästa, och I förstån nog att så betydande, förstorade kostnader, som de skedda löneförhöjningarna i förening med de för vissa råvaror och nödvändiga artiklar alltjämt och högst betydligt stegrade inköpsprisen, icke kunna av Bruket utan ersättning uthärdas. Den prisförhöjning, som vi därför nödgas åsätta fabrikatet, förslår emellertid icke på långt när emot de ökade omkostnaderna, varför jag har velat begagna detta tillfälle att vänligast påminna Eder om nödvändigheten att vi alla, var i sin stad, med alltjämt ökat nit och omtanke arbeta till det helas båtnad.

Den ambition och rättskänsla, som jag vet livar de flesta av Eder, skall billiga denna min framställning och så skola vi med heder och i sämja länge och framgent arbeta till­sammans och skörda Guds välsignelse och det redliga arbetets lön !”

 

Av industrihistoriskt intresse är, att C. D. Ekman, den kände pionjären i sulfitcellulosaindustrin, redan i mars månad 1872 sände prov av sin nya massa till Munksjö. De försök med denna, som Ekman önskade, kunde dock inte utföras förrän fram i augusti. Utfallet var inte tillfredsställande. Ljungquist fann Ekmans massa vara otillräckligt kokad sams därigenom alltför hård och kostsam att mala. I vad mån svårigheterna berodde på sulfitmassan eller, vilket inte var osannolikt, på bristande effektivitet hos de för den kortfibriga och vattenhaltiga halmmassan byggda holländarna vid Munksjö, låter sig numera inte avgöras. Även ett senare försök misslyckades. Ekman upprätthöll sedermera länge kontakten med Ljungquist, dock utan resultat vad utnyttjande av sulfitprocessen beträffade.

 

Ännu i början av oktober 1872 skrev Ljungquist till Hierta personligen om lokala ärenden vid Munksjö. Sedermera och särskilt efter Hiertas frånfälle den 20 november torde Leonard Smerling, Hiertas frände och närmaste man i Stockholmsfirman, ha fått inträda som representant för Hiertas maka och barn vid handläggningen av Munksjö angelägenheter. Detta åtagande skulle dock inte bli långvarigt.

 

Något skriftligt material år inte tillgängligt rörande de förhandlingar, som redan i april 1873 ledde till att Ljungquist övertog Hiertas 5/6-delar i Munksjö och därmed blev ensam ägare av bruket. Vad man och man emellan ryktades om den betydelsefulla affären har tidigare berättats. Ljungquist skulle enligt köpekontraktet anses ha övertagit bruket i och med 1873 års ingång. I 24 år kom det sedan att stanna i hans ägo och under ytterligare 20 år i hans makas och barns. Dokumentet som inledde denna långa tid i företagets tillvaro är det tredje i ordningen av Munksjö bruks stora urkunder. Det återges nedan.

 

KÖPEKONTRAKT

Jag Wilhelmina Hierta, å Sterbhuset efter min aflidne k. man Grosshandlanden mm mm. L. J. Hierta vägnar och på grund af det oss emellan den 15 Juni 1865 upprättade, af mig behörigen bevakade inbördes testamente, försäljer härmedelst för en köpesumma stor Trehundrasjuttiofemtusen (375 000) Riksdaler riksmynt till Herr Knut Ottonin Ljung­qvist den inom Jönköpings stad belägna pappers- och pappfabrik, benämnd Munksjö Pappersbruk med allt hvad dettill hörer, nemnligen: Åkerlyckorne, som å stadens karta äro utmärkte med Litt N., N.ris 13, 14, 15, 17, 24, 26 & 27; Alla till Bruket hörande machinerier samt fasta och lösa inventarier; Alla vid Bruket eller annorstädes befintliga

 

Bruket tillhöriga redskap, rudimaterier, färdigt eller under arbete varande gods, kreatur och annan lös egendom af hvad namn och beskaffenhet den vara må, så ock alla Brukets utestående fordringar; alltsammans sådant det nu befinnes, på efterföljande vilkor:

 

1. af ofvanomförmälda köpeskilling beräknas 80 000 riksdaler på sjelfva fastigheten, 178 000 riksdaler på de till Bruket hörande machinerier och fasta inventarier samt åter­stoden 117 000 riksdaler på öfriga inventarier, redskap, rudimaterier, kreatur, balancer och allt annat;

 

2. den emellan Herr L. J. Hierta och köparen den 26 October 1869 träffade skriftliga överenskommelsen jämte de tillägg dertill af den 30 Oktober 1871, på grund hvaraf köparen såsom disponent af Bruket tillförsäkrats rätt att på vissa vilkor förvärfva egarderätten till en sjettedel i Bruket med dess tillhörigheter, hvilka vilkor ock köparen redan med ut­gången af sistlidne år 1872 fullgjort, skall ej komma till någon vidare tillämpning utan den med berörda öfverenskommelse afsedda förmån för köparen anses vara af honom till­godo njuten genom afslutandet af detta köp.

 

3. nye egarens tillträde beräknas hafva egt rum redan med innevarande års ingång; i följd hvaraf bokslutet för år 1872 och det vid samma års slut upprättade inventarium öfver Brukets tillhörigheter och skulder skola utgöra rättesnöret för bestämmande af hvad i köpet ingått, samt alla efter nämnda års slut skedda förändringar i afseende i den egendom, Bruket då tillhörde, likasom alla under nu löpande året skedda reqvisitioner, verkställda leverancer och slutade aftal anses hafva skett för köparens räkning och risk eller till hans förmån eller skada; skolande köparen ock öfvertaga ansvarigheten för alla Bru­kets i nyssnämnda inventarium upptagna skulder så väl som för alla dem, hvilka seder­mera tillkommit, äfvensom för löpande årvts onera och utskylder af alla slag.

 

4. Köpeskillingen 375 000 Riksdaler riksmynt skall betalas på följande sätt:
 

a) Köparen öfvertager betalningsansvaret för det förlagslån, för hvilket
Bruket häftar enligt tre i säljarens ego befintligt, den 20 November 1861 utfärdade skuldebref, intecknade påföljande dag såväl uti Åkerlyckan Litt. N, No 14, med deri uppförda byggnader, som ock uti alla till Munksjö Pappersbruk hörande machinerier och redskap, rudimaterier samt färdigt och under arbete varande gods af alla slag å tillhopa rdr 80 000:-

 

b)   Köparen utfärdar till säljaren eller dess order ytterligare förlagsförbindelser, för hvilka på enahanda sätt inteckning får tagas ej mindre uti sjelfva fastigheten med all dertill hörande jord och byggnad, än ock uti Brukets samtlige machinerier och redskap samt förråder af färdigt och under arbete varande gods af alla slag, stälde på 3 månaders ömsesidig uppsägning samt löpande med 6 proc. årlig ränta från 1873 års början, å tillhopa 120 000:-

 

c)    såsom handpenning erlägges vid köpets afslutande:                                                             50 000:- tillika med 6 proc. ränta derå från årets början

 

d)   innan innevarande års slut erlägges ytterligare:                                                                        50 000:-

 

c) under loppet av nästkommande år 1874, och innan samma års slut erlägges likaledes  50 000:-

 

f) under loppet af år 1875, och innan samma års slut, erlägges återstoden                              25 000:-

Summa riksdaler                                                                                                                                      375 000:-

 

5.    å de uti nästföregående punkt under Litt. d, c, och f, omnämnde poster utfärdar köparen till säljaren eller dess order skuldförbindelser, löpande med 6 proc. årlig ränta från innevarande års början och uti hvilka må införas att köparen eger äfven före de stad­gade betalningstiderna, dock först tre månader efter uppsägning, samma skuldförbindelser infria; och till säkerhet för fullgörande af dessa förbindelser skall köparen vara förbunden att, så länge någon af dem ännu återstår oinlöst, låta L. j. Hiertas kontor i Stockholm, numera öfvertaget af Herr L. Smerling, fortfarande ombesörja de försäljningar, som ske på reqvisitioner från Stockholm och Göteborg med tillhörande distrikter,

 

men med iakttagande af de inskränkningar och närmare bestämmelser som i nästföljande punkt härom meddelas, med rätt och pligt för Herr Smerling att, i den mån liqvid för försäljningarne förfaller, dermed göra för köparens räkning afbetalningar å den af ifrågavarande skuld­förbindelser som under året bör infrias; men om Herr Smerling skulle, dertill han efter innevarande års utgång är berättigad, afsäga sig ifrågavarande kommissionsuppdrag, skall den person eller firma, som i hans ställe med säljarens begifvande då antages till kommis­sionär, ega enahanda förbindelse och behörighet, som nyss nämndt är.

 

6.    för den i föregående punkt omförmälda kommissionsförsäljning skall Herr Smerling intill den 1.sta nästkommande Juli tillgodonjuta enahanda provision och delcredere som hittils, nemligen åtta proc. å försäljningsavräkningarnas netto; men derefter nedsättes hans provision och delcredere till fem proc.; och skall i afseende 3 de för Stockholm och Göteborg hittils anslagna försäljningsdistrikter den förändring iakttagas, att dels försäljning omedelbart från

 

Bruket må ske på alla de platser, dit expeditionen af fabrikatet lämpligast sker, utan att fabrikatet passerar Stockholm eller Götheborg, och dels att s. k. extra beställningar (eller sådana som afse sorter eller dimensioner, dem priskuranten ej upptager), som Bruket kan inom Stockholms eller Göteborgs districter sjelf upphemta och för hvilka Bruket sjelf står delcredere, Kommissionskontoret endast får beräkna två proc. speditionsprovision, hvaremot extra beställningar, ingifne af kommissionskontoret, i allo anses och behandlas lika med normalfabrikaterne.

 

7.      till säljarens ytterligare säkerhet förbinder sig köparen att icke utan säljarens samtycke medgifva någon annan förlagsinteckning än de här ofvanomnämnda, så länge ännu någon af dem är gällande.

8.      alla omkostnader för lagfarten bestrides ensamt af köparen, som ock är pligtig serskildt godtgöra säljaren utgifter för uttagande af de i punkten 4 tender mom. b) omnämnda nya förlagsinteckningar.

9.      Som säljaren redan nu vid köpets afslutande till köparen aflemnadt alla till Bruket hörande åtkomsthandlingar, så befrias säljaren från vidare hemulsskyldigheter.

Två exemplar af detta kontrakt äro upprättade, ett för hvardera kontrahenten; som skedde i Stockholm den 19 April 1873.

 

O. Ljungqvist                                          Wilhelmina Hierta, född fröding

     Köpare                                                               Säljare

 

Såsom arfvingar efter herr L. J. Hierta, förklara vi vår k. moder och svärmoder vara lagligen berättigad till ofvanberörde försäljningsåtgärd. Stockholm

Hedig Hierta             Pontus Kleman och Bertha Amalia Kleman.

                                                                           gl_ Leon Snterling. enl. fullmakt.

  Ludv. V. Platen                                  August Lind af Hageby och
  i egenskap af förmyndare för           Ebba Lind af Hageby
  min son, Carl von Platen                   genom E. Heurlin.

                                                            enl. fullmakt.

  Anna W. Hierta.

 

  Närvarande köpevittnen:
  Ida Nilsson.                                              F. 0. Schager.

 

  Likheten mcd originalet intyga:
  J. 0. Wiberg                                           L. C. Horngren.

 

1870-talets växlande industriella konjunkturförlopp är välbekant. Efter 1868 års vågdal och en viss återhämtning under följande år steg kurvan brant uppåt under 1870-71 samt nådde sin höjdpunkt 1872. Nedgången började ganska omärkligt med 1873. Åren 1875 och än mer 1876 blev ödesdigra för många av den senaste högkonjunkturens nya företag. Efter ett par år med vissa tecken på återhämtning kom sedan 1878-79 en ny vågdal, djupare än vid decenniers mitt och denna gång följd av en under hela 80-talet bestående lågkonjunktur.

 

Mot bakgrunden av denna allmänna utveckling bekräfta de samtidiga framgångarna vid Munksjö påtagligt det gamla ordstävet att lyckan står den djärve bi. I jämn stegring t.o.m. 1877 kunde Ljungquist inhösta vinsterna av det vågspel, som han med årsskiftet 1872 - 73 givit sig in på. När konjunkturfallet vid 70-talets slut drabbade även hans företag, hade han fast mark under fötterna.

 

Den utbyggnad av fabriken, som Ljungquist med Hiertas goda minne satte i gång vid sitt tillträde som disponent, fortsattes med kraft även efter Hiertas död Som ett av sina skäl för detta anförde Ljungquist i ett brev till Moll den 15 mars 1873: ”Du vet väl att konjunkturerna för oss hota att bliva trånga nog, varför Du finner, att jag måste på allt sätt rusta för att senare slippa så mycket som möjligt i denna väg.” De första isiga vindstötarna efter klang- och jubeltiden 1870 - 72 var då redan förnimbara på sina håll i det svenska näringslivet. De skulle dock ännu på länge inte beröra Munksjö.

 

Ljungquist kunde ha nämnt ett för honom mera närliggande skäl att bringa sin fabrik i bästa skick, den hotande konkurrensen från nya inhemska företag. Under 1860-talet hade föga märkts av sådan. Det halmpappersbruk, som då med Munksjö som förebild kom till stånd vid Skövde, hade redan några månader efter igångsätt­ningen råkat i både tekniska och ekonomiska svårigheter. ”Ingen farlig konkurrent” skrev Lundström om det i januari 1867. Av särskilda skäl väntades inte heller kännbar rivalitet möta 1870-talets första kombinerade pappers- och pappbruk, Lundströms nya vid Katrinefors. Men med rätt onda aningar diskuterades vid Munksjö under 1873 tillkomsten av Fiskebyfabriken, sedan Ljungquist därifrån fått tag i en första provbit takpapp ”av högst förträfflig kvalitet”.

 

De goda förutsättningarna vid Fiskeby var allmänt kända. I fråga om råvarutillgångar och vattenkraft samt planläggning och utrustning av nyaste modell låg de onekligen före vad Munksjö ägde. Men i ett annat hänseende kom de uppenbart i efterhand, företagsledningen. Det skulle dröja ända till 1881 innan denna vid Fiskeby blev vad den borde vara. Det sades ha varit Ljungquist själv, som med en flott gest åt sin riksdagskamrat brukspatron Carl Ekman, störste aktionären i Fiskeby, anvisade den dugande disponent, som ryckte upp konkurrentbruket. Då hade ledningen för Fiskeby redan rätt länge sökt att bereda sig en plats i solen särskilt genom att ”höja rabatterna”, branschens speciella metod för priskonkurrens.

 

Under år 1874 kom ännu ett företag med i spelet, Munkedal med sin förhydningspapp. Därvid blev konkurrensen av annan art, den gällde främst kvaliteten. Medan Munksjö och Fiskeby tillverkade sin väggpapp av halmmassa eller halmmassa jämte lumphalvtyg, tog Munkedal upp ett ännu ganska nytt material, brunslip eller balad trämassa, och åstadkom av denna en förträfflig byggnadspapp, som snart började slå igenom. Sålunda kom Ljungquists och hans medarbetares kommersiella insats under en stor del av 70- och 80-talen att i hög grad präglas av strävanden att värna den goda marknad i förhydningspapp, som bruket under sitt första årtionde lyckats förvärva.

 

En påminnelse, att teknikens utveckling skulle kunna göra slut på halmens betydelse som råvara, mötte i januari 1874. Ljungquist konstaterade då, att Munkedal ”redan utlämnat omslagspapper av purt trä, en särdeles vacker produkt, som torde komma att göra starkt intrång på halmpappersmarknaden”.

 

På nyåret 1876 började Ljungquist sin riksdagsmannabana. Därmed fick han nya möjligheter att, till inte ringa fördel far sitt bruk. väsentligt utöka sina redan förut omfattande personliga förbindelser. Lundström hade på sin tid särskilt lagt sig vinn ont att få sin nya takpapp använd vid uppförande och reparationer av kyrkobygg­nader runt om i landet. Ljungquist ägnade ett motsvarande intresse åt det under 1800-talets tre sista årtionden blomstrande järnvägsbyggandet, främst förstås järnvägsstyrelsens.

 

Så föranläts Munksjö att i avsevärd omfattning åta sig entreprenader för både täckning och underhåll av taken på stationsbyggnader och godsmagasin. I början fann Ljungquist därvid anledning att klaga över byråkratiska fasoner och bristande förståelse från en eller annan hög herre i statens järnvägars ledning, men lyckades snart nog få till stånd ett gott och långvarigt samförstånd. Inte mindre betydelsefull var nog den kontakt som han under riksdagsarbetet vann med den mäktige ordföranden i statsutskottet, brukspatronen på Finspong och intressenten i Fiskeby, Carl Ekman. Herrarna till Munksjö och Fiskeby tycks ha i mött varandra, i böjan med viss misstro, men denna förbyttes småningom i varaktig vänskap. Därigenom utjämnades mycket av de båda brukens motsatta intressen på marknaden och, om än blott periodvis, kunde överenskommelser träffas till gemensam fördel.

 

Under 1878 års lopp blev för Munksjö konjunkturnedgången ett kännbart faktum med betalningsinställerser i kundkretsen och stillhet på marknaden. Johnsson rap­porterade den 2 februari till brukspatronen: ”Jämmerligt med försäljningen i Stock­holm, vad skola vi då säga om den här? En order om blott några kronor betraktas som ett underting.” Brukets kreditgivande bank gjorde en påstötning om förstärkta säkerheter, vilket emellertid ordnades utan svårighet. Den allmänna stämningen sjönk grad efter grad. Rykten gick att de konkurrerande företagen Fiskeby och Munkedal skulle slå igen. Från riksdagen skrev Ljungquist i maj om kammarens middag för talmannen: ”Vädret är obeskrivligt vackert, men sinnena äro i allmänhet ingalunda krya.”

 

För egen del tappade Ljungquist dock inte alls humöret. Visserligen avstod han i april och på nytt i september 1878 under hänvisning till de brydsamma tiderna från planerat inköp av ny pappersmaskin. Men tanken på en sådan togs upp igen i slutet av året och köpet kom till stånd under våren 1879. När Ljungquist sedan på eftersom­maren samma år tyckte sig skönja de första tecknen på bättre tider, fattade han sitt avgörande beslut att byta ut den Lundströmska halmmassan emot träcellulosa. Som Johnsson i juni 1879 skrev till en affärsvän, hade man vid Munksjö ”redan länge umgåtts med en plan att förändra tillverkningen från det anspråkslösa halmpapperet till något bättre 'wrappingpaper', varav ju England förbrukar kvantiteter”.

 

Pappfabrikationen hade under 60- och 70-talen burit upp brukets ekonomi, men hotades i sin fortsatta utveckling av svår konkurrens. Det blev alltmer tydligt, att det inte skulle löna sig att söka möta försämringen i läget genom att forcera halmpapperstillverkningen, som företaget enligt Ljungquists egen kanske något överdrivna utsago ”aldrig skördat någon vinst på”. I augusti anställdes ingenjör Alvar Müntzing från Gustavsfors som ledare av nyanläggningen. I september tog ingenjör Gustaf Engström under Müntzings direktiv itu med ritningarna till cellulosakokeriet, och i början av oktober infann sig Müntzing själv vid Munksjö. Arbetet på den nya fabrikens planläggning, byggnad och maskinella utrustning bedrevs med fart och åtgärder för anskaffning av massaved vidtogs omedelbart.

 

De sista månaderna av 1870-talets svåraste depressionsår var vid Munksjö fyllda av en intensiv verksamhet, vars omsider mognande frukt skulle bli att rörelsens tyngdpunkt förflyttades från papptillverkning för inhemsk marknad till framställning av papper för världsmarknaden.

 

1880-talet torde för de flesta framstå i en grå dager av allmän ekonomisk depression. Jordbruket betalade sig klent. Återstoden av de många små järnbruk, som till mitten av århundradet spritt arbetstillfällen och brödförsörjning, om än knapp, även till avlägsna bygder i landet, dukade under i en konkurrens, där deras resurser inte längre räckte till. Också andra näringsgrenar hade det mestadels bekymmersamt. Emigrationen florerade.

 

 

Vid Munksjö märktes inget av tidens bekymmer. Redan är 1880 hade dess fabriksrörelse gjort en god ansats uppåt från 1879 års vågdal. År 1884 ökade dess tillverkningsvärde med 60% över 1880 års och 1889 med 113 %. Djärvt och lyckosamt slog företagsledningen in på andra arbetslinjer än de från Janne Lundström ärvda. De nya fabrikaten kunde med varaktig framgång göra sig kända och erkända på marknader långt utanför hemlandets. Årtiondet blev brukets andra grundläggning, som inledde dess övergång till internationell storindustri.

 

Intressant är att följa, hur allsidigt expansionen, kvalitativ såväl som kvantitativ, gick fram under dessa Munksjö bruks uppsvingsår. Varje avsnitt av rörelsen fick sin goda andel av förbättringar och av nya, ofta värdefulla, uppslag. Även åt de redan väl inarbetade fabrikaten av tak- och förhydningspapp ägnades stor uppmärksamhet med goda resultat, som redovisas i denna minnesboks tekniska avsnitt. Trots pappen ännu var brukets största produkt, som genomsnittligt under de tio åren utgjorde 60% av det totala tillverkningsvärdet, var det dock cellulosan och papperet, som fick brorslotten av bruksledningens intresse och arbete.

 

Cellulosafabriken utvidgades i snabbt tempo, likaså pappersbrukets maskinpark. Där kom nya pappersmaskiner till och gamla byggdes om. De förut mestadels primitiva hjälpmaskinerna ersattes av ett större antal nya, valda bland dåtidens bästa. Nya pappersslag, fidele och kraft, arbetades upp från i början rätt ojämn och ofta kritiserad kvalitet till mycket uppskattade och säljbara varor. Ständig omsorg ägnades åt ångkraftförsörjningen, som betydligt utökades och gjordes mera ekonomisk än under den första Woolfmaskinens tid.

 

När papperets kvalitet höjdes, följde stegrade anspråk på fabrikationsvatnet från Munksjön. Brunnar sänktes nära sjöstranden inom fabriksområdet och det till dessa genomsilande vattnet fick ersätta det som förut togs direkt från sjön. Den fabrikens huvudbyggnad av kärnvirke, som Janne Lundström trodde vara lika solid som ett stenhus, hade inte stått emot årens påkänningar av fukt och växlande temperatur. Den var halt enkelt genomrutten ända ner till kalkstensgrunderna. Under pågående papperstillverkning revs den stycke efter stycke, fick nya grunder och, liksom den nya cellulosafabriken, tegelmurar, gjutjärnspelare och järnbjälklag, tyvärr även trätak.

 

Affärsverksamheten styrdes nästan genomgående in på nya vägar. Den gamla förbindelsen med firman L. J. Hierta avvecklades hänsynsfullt men målmedvetet. Förlagskredit erhölls genom banker billigare än vad grosshandelsfirman var in­ställd på. Firmans ensamförsäljningsrätt inom större delen av landet begränsades undan för undan och slutligen hade bruket nått fram till en ny, mera effektiv or­ganisation för sin avsättning. Denna förmedlades från och med åren 1886-87 av dels Munksjö egna resande, dels ett flertal agenturer, en var arbetande inom ett geografiskt ganska begränsat område. Exportaffärerna utvecklades starkt, särskilt genom två huvudagenter, en i London och en i Hamburg.

 

Till de merkantila nyheterna under decenniet hörde telefonen. Denna synes i allmänhet ha från år 1883 börjat användas vid de svenska pappersbruken. Munksjö var tidigt ute. I februari 1882. rapporterade kamrer Johnsson: ”Telefonskallran går här jämt.” Tydligen gick den honom något på nerverna. Detta var han inte ensam om bland den gamla tidens kontorsmän.

 

1880-talet vid Munksjö enligt vittnesbörd i bruksarkivets gulnade papper och i minnen, som många nu tystnade stämmor berättat om, ter sig som en ljus strimma mot bakgrunden av tidens allmänna tristess. För detta hade bruksledningen till dels att tacka en gynnsam särkonjunktur, men säkerligen inte mindre sina egna insatser. Ljungquisr helt och Müntzing i mycket var entusiasmerande personligheter. Tjänstemannakåren vid deras sida var, om än med växlande kvalifikationer, i sällsynt hög grad förtjänt av det bekanta vitsordet ”samarbetsvillig”, som greve Hugo Hamilton gav sina expeditionschefer. Det generöst patriarkaliska rege­mente, som brukspatronen förde, hade bundit samman hans medarbetare till en stor familj, där lagarbetet oavsett organisatoriska former gick självklart och lätt kanske även därför att mycken gemensam gamman lyste upp fritiden mellan mödorna i fabrik och på kontor.

 

Riksdagsmannaskap och en rad andra förtroendeuppdrag, som under 1870-talet fallit på Ottonin Ljungquists lott, tog alltmer hans arbetskraft i anspråk och höll honom under månader borta från Munksjö och den personliga övervakningen av fabriksrörelsen. Detta gav honom den omedelbara anledningen till den ”dagorder” som han den 2 januari 1880 delgav brukets personal. Han avsåg art ge fasta former åt samarbetet emellan de ledande tjänstemännen och därigenom under egen frånvaro från bruket kunna på dessa överflytta ansvaret för handläggningen av löpande ärenden. För detta skrev han en tämligen detaljerad dagorder.

 

Ljungquists uppslag till regelbundna interna konferenser, numera vanliga i större företag, kort tydligen åtskilligt före sin rätta tid på platsen. Munksjö var ännu inte ett stort företag. Dess tjänstemän kunde stundligen stå i kontakt med varandra och dagorderns föreskrivna täta sammankomster med protokollförda beslut visade sig vara en alltför tidsödande anordning. Boken med ”Munksjö protokoller” användes på föreskrivet sätt därför blott från 2 jan. till 15 maj och sedan sporadiskt från 2 sept. till 17 okt. 1880 samt från 6 jan. till 4 mars 1881.

 

Munksjö arkiv har bevarat uppgifter om fyra tillfällen, då under Lundström-­Ljungquistska skedet fråga varit före om fabriksrörelsens expansion i en eller annan form annorstädes än vid Munksjöns strand. Första gången detta skedde, år 1862, funderade Lundström på en filialfabrik vid Dunkshalla vattenfall.

 

Andra gången inträffade tjugo år senare. Det projekt, som då fördes fram, är industrihistoriskt intressant. Den märklige herren till Tidaholms bruk, baron Hans Henrik von Essen, grundare av de industrier, som givit orten, köpingen och numera staden Tidaholm dess betydelse, hade av sin makas fränder bland engelsk högadel uppmuntrats att vid ett av Tidans fall inom bruksegendomen anlägga cellulosafabrik jämte pappersbruk. Detta skedde omkring år 1873. Cellulosafabriken utrustades med kokare och annan apparatur enligt Sinclairs metod och planerades att bli landets största i sitt slag. Pappersmaskinen uppges ha haft en för sin tid ovanlig storlek.

 

Företaget, som fått namnet Sphinx Aktiebolag, hade tyvärr blivit alltför svagt finansierat och dess ledning var inte vuxen sin uppgift. Pappersbruket blev först färdigt och sattes igång med ett hundratal arbetare troligen i slutet av år 1875. Det ekonomiska resultatet blev emellertid så dåligt, att driften måste nedläggas redan följande år innan cellulosafabriken kunnat tas i bruk. Den störste aktieägaren i Sphinx, baron H. H. von Essen, måste ställa sina affärer under administration.

 

Den ledande blev därvid baron Fredrik von Essen på Kavlås, sedermera riksmarskalk. Det var denne som omsider år 1882 inledde förhandlingar med Ljungquist. Ett första besök vid Sphinxfabriken tillsammans med Müntzing väckte Ljungquists intresse för affären. Han beräknade att denna under vissa förutsättningar skulle kunna genomföras med en kapitalinsats av 300 000 kronor. Preliminärt diskuterades också, att baron Fredrik och Ljungquist skulle gemensamt ta hand om företaget.

 

Av senare brevväxling synes framgå, att Ljungquist givit ett villkorligt anbud på Sphixbolagets egendom. De uppgifter om utsikterna för cellulosafabrikens försörjning med massaved och bränsle, som Ljungquist under hand samlade in, avkylde emellertid hans intresse för projektet. Vid Tidaholm fanns redan sågverk och snickerifabrik, som lade beslag på det virke som fanns i orten eller kunde transporteras med rimliga fraktkosnader. Efter ett par månaden betänketid lät Ljungquist i juni 1882 meddela von Essen, att han avstod från köpet av Sphinxfabriken. Därmed var dennas öde beseglat. Dess egendom realiserades i september 1882 och byggnaderna revs.

 

Under 1890-talet framkom ett par förslag i syfte att låta råpapp och andra produkter, som särskilt krävde tillgång på billig vattenkraft, tillverkas vid något samarbetande eller dotterföretag på annan ort. En gammal och känd muntlig tradition förtäljer, att planer funnits på överflyttning av hela fabriksrörelsen vid Munksjö till viss plats med gynnsammare naturliga förutsättningar, men att dessa planer efter ingående prövning övergivits av Ljungquist. Något dokumentariskt belägg för planerna har inte stått att finna.

 

I Munksjö gamla papper nämns i samband med förhandlingarna om Sphinx åtskilligt om ”Tallahovsaffären”. Även den har ett visst industrihistoriskt intresse och den seglade för övrigt upp som ett konkurrenshot mot Munksjö i detta bruks närmaste grannskap. Länken emellan Tallahov och Sphinx var hovmarskalken Fredrik von Strokirch, ägare av Strömsbergsgodset, vars marker då nådde ned till Munksjöns östra strand. Där låg, som förut berättats, lastageplatsen Tallahov. Strokirch var dessutom en av de båda herrar, som jämte baron Fredrik von Essen fått ta hand om baron Hans Henriks tilltrasslade affärer och bland dessa Sphinx-bolaget.

 

Dessutom hade han intresserat sig i ett bolag, som bildats för att exploatera en av ett par målare i Jönköping N. Gunnarson och A. M. Torell år 1881 patenterad uppfinning att tillverka papp av vitmossa. Bolagsmännen torde ha tänkt sig att anlägga pappersfabriken vid Tallahov och överta apparatur och maskiner från Sphinx. Projektet väckte åtskillig uppmärksamhet och företaget uppgavs ha fått sitt aktiekapital fulltecknat. Provtillverkning av den nya varan gjordes vid C. F. Wennbergs pappersbruk på Thorsvik nära Jönköping. Ledningen vid Munksjö underlät inte att på olika vägar skaffa sig kännedom om konkurrensfabrikatet. Detta befanns till utseendet, men inte alls i hållfasthet likna Munksjöpapp och följaktligen utan intresse. Tallahovsfabriken kom inte heller till stånd.

 

Den stämning av glad framåtanda och tryggt samförstånd, som var 1880-talets på Munksjö, blev inte bestående. Åren 1890-96, de sju sista av Ljungquists regemente vid bruket, var en orons tid om än de gamla goda dagarna då och då verkade ha kommit tillbaka.

Orsaken till denna förändring låg inte i ekonomiska förhållanden. Marknadsläget var visserligen inte tillfredsställande under ett par år, dock ingalunda så, att det borde ha vållat bekymmer för framtiden. Fabrikationen gick sin gilla gång. Man levde ännu i den tid, då verkstadsindustrins svagheter och ofta bristande erfarenhet och kunskaper hos pappersindustrins egna yrkesmän gjorde igångsättandet av nya maskiner och apparater i viss mån äventyrligt, varför de bästa driftsresultaten brukade komma rätt sent i anläggningarnas tillvaro. Vid Munksjö hade dock den industriella utrustningen i stort sett hunnit bli väl inkörd.

 

Det var annat, som vållade oron.

Teknikens utveckling närmast före och under 1890-talet gjorde en rad nya frågor aktuella. Mycket talar för att brukspatron Ljungquist under sina sista år klart insåg, att hans företag då, liksom före 1880, när tanken på dess första cellulosafabrik mognade, måste bereda sig på en ny intensiv upprustning, därtill mera mångsidig än någon föregående. Den elektriska kraftöverföringen hade blivit något att räkna med och genom den skulle brukets livsviktiga fråga om billig drivkraft kunna lösas.

 

Sulfitcellulosan hade nått fram till ett någorlunda driftsäkert stadium i tillverkningstekniken och borde komplettera brukets viktigaste halvfabrikat, sodamassan. Förnyelse av den omoderna och delvis förslitna cellulosafabriken av 1880 och även, i samband med en allmän ökning av massaproduktionen, nya pappersslag i högre kvalitet än tidigare. Dessa framtidsperspektiv och mera därtill kan utläsas ur brukets protokoll och brevväxling.

 

Det var en tyvärr tidigt åldrande man, som kände sig stå inför alla dessa nya problem. Han hade lämnat riksdagen och avvecklade så småningom även sina förtroendeposter i hemortens offentliga liv för att minska sin stora arbetsbörda. Men de nya uppgifterna på närmaste håll visade sig inte mindre arbetskrävande än de, som han lämnat ifrån sig. Han kände sig tydligen ensam och i saknad av stöd från någon yngre kraft, som skulle kunna i hans egen anda föra hans livsverk vidare. Med rätt eller orätt hade hans inställning till och uppskattning av de närmaste medarbetarna, .Müntzing och Johnsson, så småningom ändrats.

 

Ett särskilt och ständigt ökande bekymmer beredde honom den med åren alltmer hänsynslöst egocentriske agenten i Hamburg, Karl Keferstein, som hade betytt mer än någon annan vid upparbetandet av brukets ekonomiskt viktiga kraftpappersexport.

De tider, då brukspatronen alltjämt förmådde sätta in sin fulla kraft, växlade med andra sådana, när ledarens mödor uppenbarligen blev för tunga. I detta och i den oro, som följer hjärtlidande åt, torde ligga förklaringen till både påfallande obeslutsamhet inför vissa avgöranden och sannolikt överilade kraftåtgärder dessemellan.

 

I februari 1890 tog Ljungquist ett initiativ, som var ägnat att ordna brukets och den egna familjens förhållanden i en oviss framtid. Han beslöt att sätta sitt företag på aktier. Ur kontorets gömmor letades fram den bolagsordning, som Janne Lundström och Lars Hierta fått stadfäst år 1869. Sedan den omarbetats för att passa det nya läget stadfästes den av Kungl. Maj:t den 24 oktober 1890. Munksjö Aktiebolag trädde i verksamhet den 1 januari 1891.

 

En påminnelse om, hur vanskligt Ljungquists hälsotillstånd var, fick han och hans närmaste i maj 1890. Han måste i Stockholm undergå en svår tarmoperation. Den avlöpte dock lyckligt. Brukets kopieböcker visar, att brukspatronen fram i juli månad åter var i verksamhet på Munksjö.

 

Under Ljungquists sjukdom och Müntzings frånvaro på resande fot, utbröt på Munksjö den 22 maj en partiell strejk av den typ, som i våra dagar brukar kallas vild. Arbetarna var inte organiserade. Om strejkens orsaker och mål är föga känt. Ljungquist uppgav senare att ”man väl låtsade begära löneförhöjning för en och annan, men utan vidare allvar”. Han återkom till episoden i sitt tal vid medaljutdelningen samma år. Kontorschefen Johnssons rapporter inger en nutida läsare uppfattningen, att öppen konflikt sannolikt inte uppstått om Ljungquist eller Müntzing kunnat, personligen, förhandla om anledningarna till oron. Det hela förlöpte emellertid stillsamt och den 29 maj gick de strejkande tillbaka till arbetet utan att några medgivanden hade gjorts från bolaget. Strejkledaren avflyttade till ett bruk i Värmland.

 

Tillsammans med brukspatron Ljungquist inträdde år 1891 i styrelsen för Munksjö Aktie Bolag, kontorschefen Johnsson som vd och ingenjör Müntzing som teknisk chef. Suppleanter blev kassören H. B. Krause och kontrollören J. Roos, båda liksom de två direktörerna tjänstemän i bolaget.

 

Året 1892 blev händelserikt.

Med dess ingång började Munksjö Filial i Göteborg sin verksamhet under direktör Gustaf Engströms ledning. Förhandlingar inleddes med verkställande direktören för Halmstad-Nässjö Järnvägsaktiebolag, friherre A. Åkerhielm, om anläggning av den för Munksjöbolagets rörelse sedermera så betydelsefulla bansträckan Vaggeryd-Jönköping.

 

 Även en annan transportled blev vid denna tid aktuell, den smalspåriga ”Gripenbergsbanan” från Jönköping upp genom de höglänta trakterna kring sjön Bunn, öster om Vättern. I båda järnvägarna blev Munksjö bolag aktieägare. Planen på den smalspåriga järnvägens anknytning till stambanenätet vid Gripenberg kunde på grund av penningbrist aldrig genomföras. Slutstationen måste förläggas vid en kyrkoby, Vireda, vars uppland ej var nog betydande för att göra transportleden räntabel.

 

Fram på våren 1892 blev avsättningen av papper och papp märkbart försvårad på såväl export- som hemmamarknad. Fastän Munksjö dock lyckades att hålla sin försäljning uppe på föregående års nivå, oroades Ljungquist synnerligen av motigheterna och satte igång indragningar av personal och andra besparingsåtgärder, som väckte uppmärksamhet i staden och länet. I juli månad överflyttades ledningen av pappersförsäljningen från kontorschefen Johnsson till ingenjör Müntzing. Fram i oktober fann Ljungquist situationen vara så allvarlig, att han förbehöll åt sig själv ”avgörande och beslut över varje fråga, vare sig den angår avtal, försäljningar, inköp och tillverkningar eller engagemang, arbeten och alla anordningar i stort eller smått”.

 

Kort efter dessa knappast välbalanserade åtgärder följde den bryska brytningen med brukets mångårige, dugande kontorschef. Dennes levnadsvanor utanför tjänsten hade stundom väckt brukspatronens berättigade missnöje. Måttet ansågs rågat, när kontorschefen obehörigt försenad återvände från en resa för brukets räkning. Han avskedades omedelbart utan hänsyn till sin mångåriga förtjänstfulla verksam­het vid bruket. Det blev ett konkurrerande företag, som sedan under mer än tjugo år fick dra nytta av hans obestridliga kapacitet och ingående kännedom om pappersmarknaden.

 

I egendomlig motsats till nyssnämnda pinsamma episod stod Ljungquists för­vånande långmodighet, kanske snarare obeslutsamhet i fråga om den oefterrättlige Keferstein. Redan i juli 1892 fastslogs i bolagsstyrelsen, att denne måste helt skiljas från brukets pappersförsäljning. Han lyckades dock att, trots ständiga slitningar, ännu i tre år, till utgången av 1895, klamra sig fast vid representantskapet för Munksjö.

År 1893 fick Müntzing i styrelsen överta åliggandena som VD. Suppleanten kassör Krause ryckte upp som tredje ledamot med titeln kassadirektör. På den lediga suppleantplatsen trädde den nya kontorschefen Barck-Lagergren in.

 

Om än Keferstein på sitt håll vållade ”alltmer oroande situationer”, förbättrades dock marknadsläget i stort sett. I samma mån blev Ljungquists syn på brukets affärer ljusare. Åtskilliga ny- och ombyggnader sattes i gång. Projekt för framtiden började bearbetas. Müntzing studerade i Tyskland elektrisk kraftöverföring, s.k. elektrisk blekning och halvgaseldning. Med ingenjören Bandelin, en på den tiden flitigt verksam sulfittekniker, förhandlades om förslag till en sulfitfabrik med kapacitet av 5 ton per dygn. Müntzing framlade i styrelsen sin ide att dränka takpapp på pappmaskinen, men synes ej ha kunnat väcka övriga ledamöters intresse för saken. Uppslaget fick ligga till sig för att omsider förverkligas på Timsfors.

 

Förhållandet till ”främmande makter”, de svenska konkurrenterna, särskilt Fiskeby och Munkedal, blev under året mindre gott i samband med person­liga kontroverser med deras disponenter. Vid Fiskeby hade Ljungquists gode vän, brukspatron Carl Ekman, av brukets kreditgivande bank tvingats att frånträda sin tidigare avgörande ställning.

 

Inom Munksjöbolaget var däremot atmosfären avsevärt lättad. Vittnesbörd om detta är bl. a. att fråga togs upp om sommarsemester för avdelningscheferna ävensom att samtliga tjänstemän beviljades fri läkarvård, som dittills medgivits endast för arbetarna.

 

Under år 1894 förblev marknadsförhållandena nöjaktiga. Som vanligt före­kom kontroverser med Keferstein, som upprepade sina tidigare försyndelser att på bakvägar etablera konkurrens med ett par av brukets förnämsta kunder i England. På svensk marknad hade Munksjö fått förbindelse med en känd och dugande försäljare, Gustaf Gillberg, som bI.a. arbetade som representant för Grycksbo. Detta ledde i början av året till förhandlingar med detta pappersbruks ledare, Henrik Munktell, om delvis gemensam försäljning. Förslaget förföll och samarbetet med Gillberg upphörde när denne på hösten 1894 träffade avtal om att helt övergå i Grycksbo bruks tjänst.

 

Förslag om kraftöverföring till Munksjö från några mindre vattenfall i trakten av Norrahammar hade 1894 lett till ett preliminärt avtal med bruksägarna Spånberg. Ett fall i Tabergsån skulle få arrenderas med rätt till inköp inom viss tid. Avtalet bekräftades skriftligen i september 1885, varefter kontrakt om turbinanläggning och elektrisk utrustning skrevs med firmorna Qvist & Gjers i Arboga samt ASEA  i Västerås.

Under år 1895 övergick Karl Kefersteins medarbetare Nathan Kaiser till Munksjö bolag som dess representant på exportmarknaden. Han deltog jämte Müntzing och Barck-Lagergren i de tydligen rätt besvärliga förhandlingar, som i slutet av året ledde till avvecklingen av förbindelsen med Keferstein.

 

I juni 1895 anmälde Ljungquist att han t. v. överlämnat ordförandeklubban i bolagets styrelse till Müntzing. Denne skulle därefter frigöras från befattning med expeditioner och andra löpande ärenden för att få tid och arbetsro för lösning av de stora frågorna i bruksrörelsens utveckling, planera, utreda och organisera samt särskilt främja produktionens kvalitativa och kvantitativa höjning. Müntzing kvarstod sedan som styrelsens ordförande till december 1896.

 

Det nya året gick in med tillfredsställande bokslutssiffror för 1895 och oförändrat goda utsikter för framtiden. Fabrikens drift och försäljningens gång under 1896 motsvarade i stort sett förväntningarna. Mera oförmodat och betydelsefullt blev vad som skulle mötas av ändringar i företagets ledning, Müntzings avgång och brukspatron Ljungquists död.

 

Full klarhet torde aldrig kunna vinnas om orsakerna till att Müntzing lämnade det företag, som han vid Ljungquists sida så länge och med stor framgång hade tjänat. Brukspatronen var för sin del angelägen att ingen ovisshet skulle föreligga om vad som förevarit, när Müntzing i september 1896 gav offentlighet åt sitt beslut att välja nytt verksamhetsfält. Ljungquist förordnade, att brevväxlingen i ärendet emellan honom och Müntzing skulle biläggas styrelseprotokollet den 22 sept. 1896. Detta allegat synes tyvärr sedan ha förkommit.

 

Müntzings uppgifter på äldre dagar om de slutliga mellanhavandena med Ljungquist är ofullständiga och kan inte verifieras. En tredje källa är den redogörelse för händelseförloppet, somt Müntzings närmaste efterträdare Ragnar Wieselgren lämnade år 1923 i Molae chartariae suceanae. Vad som därvid framkom, skall refereras nedan.

 

Saknaden av egen billig vattenkraft var som bekant sedan, gammalt en bekymmersam fråga vid Munksjö. Kraftöverföringen från Hökhult i Tabergsån motsvarade i ringa mån pappersbrukets behov. Möjligheter till förvärv av det betydande vattenfallet vid Ebbes bruk hade visserligen skymtat, men var ännu ingenting att bygga på. Utbud i februari 1896 av ett enligt uppgift stort vattenfall vid Timsfors vid Lagan väckte därför Müntzings intresse. Han tänkte sig, att Munksjö skulle kunna överflytta den mest energikrävande delen av sin tillverkning till annan ort med god vattenkraft.

 

Müntzing besiktigade fallet vid Timsfors och kom i förbindelse med säljaren i Hälsingborg samt även med några personer i Göteborg, som tidigare fått ett visst intresse för affären. Då han vid hemkomsten föredrog ärendet i sin styrelse torde Ljungquist inte ha velat följa hans intentioner. Anteckningarna från resan bordlades utan vidare. Müntzing släppte emellertid inte kontakten med de intresserade i Göteborg. En av dessa var grosshandlaren Aug. Carlsson, som i åtskilliga år förmedlat stora stenkolsleveranser till Munksjö.

 

Förhandlingar upptogs emellan Müntzing och Göteborgsgruppen, främst företrädd av civilingenjören Alex. Jensen. Dessa förhandlingar hölls konfidentiella och drog ut på tiden eftersom Jensen därutöver måste avveckla sitt engagemang i ett par äldre bruk.

 

Anmärkningsvärt är, att Ljungquist redan under våren satte sig i förbindelse med en ung pappersfackman i sin vänkrets, nyssnämnde Ragnar Wieselgren, då teknisk direktör vid en fabrik i Tyskland, samt anställde denne som Müntzings närmaste man och presumtive efterträdare vid Munksjö. Den 2 juni kungjorde Ljungquist denna sin åtgärd i ett utförligt diktat till styrelseprotokollet. Tillvägagångssättet påminner i viss mån om vad tidigare inte sällan förekommit, när Ljungquist under vänliga former låtit brukets försäljare lämna plats för nya merkantila representanter.

 

I början av september 1896 hade Göteborgskonsortiets förberedelser för ett nytt industriföretag vid Timsfors framskridit så långt, att Jensen avslöt köpet av de salubjudna fastigheterna jämte vattenrätt. Ljungquist vistades samtidigt, som ofta under sina senare år, i sin villa Nyborg invid Hälsingborg. Där framförde Müntzing personligen sin hemställan att vid årsskiftet få lämna Munksjö bolags tjänst. Brukspatronen underrättade bolagets styrelse om detta, varpå de hemmavarande styrelse­ledamöterna den 10 sept. svarade:

 

”Vi ha att erkänna ingången av mycket ärade av gårdagen, bringande oss den smärtsamma underrättelsen, att vår Herr Müntzing uppsagt sin plats hos oss till avflyttning den 31 dec. innevarande år, vilket vid denna dag hållet styrelsesammanträde förts till protokoll. De i brevet hosslutne vänliga raderna till Herr Müntzing ha av oss överlämnats, och frambära vi hans hjärtliga tack.

Av hjärtat deltagande i vår Ordförandes uttryck av smärta och saknad framhärda.

                                 Med utmärkt högaktning
                                   Munksjö Aktie Bolag

             G. Lagergren                                  H. B. Krause”

 

Gustaf Engström i Göteborg skrev, tydligen helt på eget initiativ, en bevekande hemställan till Müntzing att återtaga uppsägningen. Emellan brevets rader kan nog utläsas förståelse för att den gamle vännen Müntzing med åren funnit sina insatser vid Munksjö dåligt uppskattade efter förtjänst vare sig ekonomiskt eller i övrigt samt därför gripit möjligheten att få gå emot en ljusare framtid.

 

Till styrelseprotokollet vid Munksjö den 10 sept. anförde Müntzing som huvud­skäl för sin avflyttning att ”hans hälsa ej tålde härvarande klimat och förhållanden, varför hans läkare rått honom att söka ombyte”.

 

I den relation, som Wieselgren sedermera gav av omständigheterna kring sin anställning vid Munksjö och Müntzings avgång, anförde han ett personligt uttalande av Ljungquist att Müntzing ”skulle pensioneras och bliva riksdagsman samt kvarhållas, som en visserligen ofta orolig, men aldrig sinande intelligensbrunn ur vilken månget uppslag kunde ösas”.

 

Wieselgren skrev vidare om förhållandena vid hemkomsten från Tyskland i september 1896:

”Då var det revolt och min kollega Müntzing hade sagt upp sig i tanke att Ljungquist hade planer på att göra sig av med honom. Müntzing visste inte då, eller hade kanske inte velat förstå de planer hans mångårige chef hade för honom. Emellertid visade det sig, att Müntzing på egen hand redan planerat en nyanläggning vid Timsfors. Detta förtörnade Ljungquist.”

 

Wieselgrens uppfattning om slutskedet av, Müntzings verksamhet på Munksjö förefaller riktig. Den motsäges inte av något, som i övrigt är känt om huvudpersonernas mellanhavanden. Müntzing hade sannolikt en svår ställning under Ljungquists sista levnadsår och brukspatronens av gamla Munksjömän omvittnade missnöje med Müntzings brister i fråga om ordning och ekonomi saknade inte helt berättigande. Timsfors historia skulle senare bekräfta detta. Att Ljungquist betraktade Müntzings förtigande av planerna på medverkan i ett med Munksjö konkurrerande företag, var ej underligt.

 

För Műntzing var å andra sidan Timsforsprojektet ett ovisst sådant, föga lämpligt att orda olm innan Jensen lyckats frigöra nödiga medel för att realisera det. Förtegenhet och ömsesidiga missförstånd vållade en tragisk, och för Müntzings framtid särskilt olycksbringande, avslutning på ett mångårigt fruktbärande samarbete.

 

Den 15 sept. 1896 återkom brukspatron Ljungquist till Munksjö i sällskap med ingenjör Wieselgren. Denne trädde omedelbart i tjänstgöring vid bruket. Redan den 30 sept. fick han på Möntzings hemställan övertaga den tekniska ledningen. Efter brukspatronens frånfälle i början av december begärde och fick Müntzing tjänstledighet för den korta återstoden av sin anställningstid.

 

Müntzings skilsmässa från Munksjö hade haft ett rätt långvarigt förspel. Däremot kan knappast anses att den fick några varaktiga följder. Som tekniker hade Müntzing av allt att döma redan givit vad han förmådde ge. Detta hade som känt varit ganska mycket. Timsfors historia visar, att hans idéer av senare tid ej motsvarade vad han själv och hans nya kommittenter hoppades av den. I den ekonomiska ledningen vid Munksjö var han säkerligen alltför beroende av sin chef brukspatronen för att kunna göra sig gällande. Inget har heller framkommit, som tyder på intresse eller obestridlig kompetens i ekonomiska frågor hos Müntzing som Munksjödirektör. Detta utesluter dock inte, att han torde ha varit en habil och av Ljungquist gärna använd förhandlare med kundkretsen.

 

Rätt mycket annorlunda till orsaker och verkningar än vad som blev den Münt­zingska tragedien gestaltade sig det andra dramatiska inslaget i 1896 års Munksjö­historia, Ottonin Ljungquists plötsliga bortgång. Därvidlag hade förspelet, brukspatronens från början av 90-talet vacklande hälsa, en djupt allvarlig innebörd för hela det stora företaget, allvarligare än vad samtiden torde ha förstått. När sla­get föll med brukspatronens död den 2 december slötade därmed oåterkalleligen ett märkligt skede i Munksjö bruks tillvaro och framtiden måste med ens ha stått dystert oviss för dem, som närmast bar ansvaret för att Ottonin Ljungquists livsgärning skulle värdigt fullföljas.