Alvar Müntzing

 

Med avgångsbetyg från femte klassen i Jönköpings läroverk samt därtill ett års en­skilda studier i matematik gjorde Alvar hösten 1864 sitt inträde i Tekniska skolan i Örebro. Vid avgångsexamen därifrån vårterminen 1867 fick han högsta betyg i samtliga huvudämnen samt kort därefter, i samband med ansökan till statsstipen­dium för utrikesresa, intyg av rektor, att han varit ”icke blott en av skolans för­nämsta lärjungar i avseende på kunskaper, utan även gjort sig känd för ovanlig flit och ihärdighet i förening med ett särdeles sparsamt och ordentligt levnadssätt”.

 

På grund av sina goda förkunskaper kunde Alvar vid sidan av studierna i Örebro med framgång åta sig självständiga uppdrag. Ett sådant gällde utredning av möj­ligheterna att av inhemska råmaterial framställa portlandscement. Det ledde till att han, utexaminerad från skolan, anställdes vid en fabrik för kimrök och benmjöl på egendomen Sörkvarn i Västmanland, där även cementtillverkning planerades. Sist­nämnda plan fullföljdes inte, men Alvar lyckades att genomföra flera andra uppslag av värde.

 

Under år 1869 deltog han som elev vid igångsättandet av Inedals betsockerfabrik i Stockholm. Efter studier i Tysklands sockerindustri under första halvåret 1870 återvände han till anställning vid Inedal, där han blev fabriksledare 1872 och sedan till 1876 med gott ekonomiskt resultat genomförde omläggning av driften till raf­finering av kolonialsocker. Den grundliga kännedom om tekniken i sockertillverk­ningen, som han sålunda och genom en omfattande studieresa till Belgien, Frank­rike och Tyskland hade förvärvat, blev av synnerlig betydelse vid hans verksamhet i cellulosafabrikation längre fram. Under senare delen av 1876 sysslade han med till­fälliga uppdrag, främst konsultation vid en nybyggd sockerfabrik i Odense i Dan­mark. Därpå kom han att växla in sitt liv och sin verksamhet på det ovan antydda nya spåret, massa- och pappersindustrin.

 

Om Müntzings arbete som ledare 1877-79 av en bland landets tidigast byggda cellulosafabriker, Gustavsfors i Södermanland, som teknisk chef och sedermera verkst. direktör vid Munksjö 1879-96 samt som anläggare av och verkst. direktör för Timsfors bruk 1897-1902.

 

Under sitt trägna arbete vid nämnda fabriker fann Müntzing tid att vara verk­sam del även i angelägenheter av räckvidd utöver det egna företaget. Särskilt för­tjänar att minns hans insatser för organiserandet av svenska ångpanneföreningar. Intill år 1896 drevs anläggningarna vid Munksjö uteslutande med ångkraft. Effek­tiviteten av ångpannor och ångmaskiner fick alltså stor betydelse för brukets eko­nomi. Müntzing hade ägnat denna del av sitt arbetsområde synnerlig uppmärksam­het och omsorgsfullt följt och tillvaratagit även utländska erfaren­heter. När sedan i början av 1890-talet ett lagförslag om statlig kontroll av rikets ång­panneanläggningar upptogs till behandling förde Müntzing jämte andra fram ett alternativ, enligt vilket kontrollen skulle överlämnas till enskilda ångpanneföreningar. Han höll föredrag i ärendet inför ledande tekniska föreningar och bidrog kraftigt till att dessa allmänt anslöt sig till alternativet. Vederbörande myndighet, civildepartemen­tet, sanktionerade den kontroll, som Södra Sveriges ångpanneförening från år 1893 samt Mellersta och norra Sveriges Textruta: 64ångpanneförening från år 1897 utövade. Även i annat samarbete industrimän emellan gjorde sig Müntzing bemärkt. Sålunda var han en bland styrelseledamöterna i den första svenska pappersbruksföreningen av år 1893. Det tidigaste initiativet till en ingenjörsförening inom svensk pappers­industri togs av honom vid ett möte i Göteborg den 2 februari 1902. Sedan han lämnat Timsfors och flyttat upp till Stockholm anknöt han än mera till industriell föreningsverksamhet.

 

Förutom i Sv. Pappersbruksföreningen blev han år 1906 sekre­terare i Sveriges Pappersgrosshandlareförening och kvarstod som sådan till sin död. Vid tillkomsten av nuvarande S.P.C.I. medverkade han intresserat, valdes vid föreningens konstituerande möte och sedermera upprepade gånger till styrelseleda­mot samt övertog bestyren som ständig, högt uppskattad och vördad sekreterare.

 

Skilsmässan från Timsfors år 1902 innebar den första stora besvikelsen i Münt­zings liv. Han hade länge sett den komma och synes ha i viss mån förberett sig på att möta den. Redan på sensommaren 1899 förelåg svårigheter att få beräknad av­sättning för brukets papp. Korrespondensen från april månad 1900 anger, att företagets likviditet kännbart försämrats, dess erforderliga kapital hade från början beräknats för lågt. Under våren 1901 mötte ständiga bekymmer för att skrapa ihop mynt till avlöningar och förfallande växlar. I denna situation lyckades Müntzing att i Pappersbruksföreningen väcka intresse för organiserandet av en pappersteknisk byrå, anknuten till föreningen. Vid dennas höstmöte år 1901 höll han ett föredrag i ärendet samt återkom vid vårmötet 1902 med en genomarbetad plan för den nya byrån och dennas finansiering. Den skulle arbeta på tre avdelningar, en rent pap­persteknisk, en för pappersprovningar och diverse undersökningar och en för gemensamma inköp av diverse förnödenheter. Ett flertal representanter för pappers­bruk antecknade preliminärt sina företag som medlemmar i den föreslagna byrån, vilken under benämningen ”femte sektionen” skulle fogas till de äldre sektionerna för tidnings-, omslags- och finpapper sant papp. För Müntzing syntes anslutningen till förslaget ha blivit så god, att han trodde byråns tillkomst vara tryggad och för­hyrde i eget namn lokal för den.

 

Sedermera yppades emellertid på åtskilliga hall betänkligheter emot planen och denna kunde inte fullföljas. Müntzing, som då avgått från sin befattning vid Timsfors, grundade under hösten 1902 Svenska Pappersbyrån som sitt eget företag för konsultationer inom massa- och pappers­industrin. Pekuniära bidrag torde ha lämnats från flera av de bruk, som tidigare visat större intresse för den s.k. femte sektionen.

 

Det mesta av den inför Pappersbruksföreningen föreslagna verksamheten i byrån kom under de nya förhållandena aldrig till stånd. Även konsultationerna blev relativt fåtaliga. För den nya lokalen liksom för sig själv och sin trogne medhjäl­pare, ingenjör Gust. Ljung, hade Müntzing inom kort fått andra uppgifter.

Kontakten emellan Müntzing och Pappersbruksföreningen hölls vid makt. För­eningen anförtrodde honom utredningar och åtskilliga uppdrag på grund av vad i samband med utredningarna framkommit.

 

Med 1903 års ingång blev Müntzing redaktör för Pappersbruksföreningens organ, Svensk Papperstidning, som då ägdes av sin grundare, generalkonsul Gjestvang.

När auditören W. Sebardt den i november 1905 frånträdde befattningen som Pappersbruksföreningens sekreterare, utsågs Müntzing till hans efterträdare.

Från åren 1905-06 daterar sig slutligen inten­sifieringen av det arbete för Müntzings ”Cellulosapatent”, som sedan med ekonomiska uppoffringar och upprepade missräkningar skulle fortsätta tills uppfinnaren gick i graven.

Bland utredningarna må nämnas två. Den ena avsåg en undervisningskurs för maskinförare och andra förmän vid pappers- och massafabriker. Müntzing förde fram iden om en sådan vid föreningsmöte i oktober 1903. En genomarbetad plan fanns och godkändes vid ett möte i mars 1905, varefter kursen kom till stånd med ett tiotal elever och Müntzing som ledare. Resultatet ansågs ha varit gott, och dy­lika kurser var säkert välbehövliga, då vid den tiden tillfällen att vid tekniska afton­skolor o.d. förvärva elementär yrkesutbildning sällan stod till buds för framåt­strävande ungdomar vid landsbygdens fabriker.

Under åren 1906 och 1907 lyckades det dock ej att samla mer än ett ringa fåtal anmälningar till nya kurser, varför det Müntzingska uppslaget inte fullföljdes. Pappers- och massaindustrins intressen i utbildningsfrågan samlades istället alltmer kring de statliga åtgärder för teknisk undervisning, som småningom ledde till bl.a. organiserandet av en träindustriell fackskola i Härnösand.

 

Även ett annat av Miintzings väl motiverade initiativ fick i längden inte den fram­gång, som det nog hade förtjänat. Vid ett föreningsmöte våren 1904 föreslog han åtgärder efter tyskt mönster för konfidentiella upplysningar till pappersbruken om kunder med olämpliga affärsmetoder och dålig ekonomi. Inrättandet av den s.k. SPA-byrån (Svenska Pappersbruksföreningens Anmärkningsbyrå) beslöts i oktober 1904 och till dennas föreståndare utsågs Müntzing våren 1905.

 

Textruta: 66Sedermera visade sig att upprepade obetänksamma indiskretioner vållade svårigheter för byrån och obehag för dess ledare personligen, varför byråns verksamhet upp­hörde år 1906

 

Befattningen som Papperstidningens redaktör passade Müntzing förträffligt. I allt som rörde svensk massa- och papperstillverknings- angelägenheter i gången tid, nutid och framtid hade han något att säga. Vad 1870-talets pionjärer i cellulosa­industrin rapporterat och beskrivit drog han fram ur sina gömmor. Åt dagens frågor, ägnade han manande och kloka betraktelser. För vad nytt, som i tekniken kom fram, hade han ett vaket öga. För framtidens ej mindre än dagens intres­sen stred Müntzing i många kommentarer till officiella utredningar och förslag.

 

Genom Müntzing och Papperstidningen förvärvades åt den industri, som de tjänade, en uppmärksamhet utåt, som i någon mån motsvarade dess betydelse för land och rike. Müntzing blev inför myndigheter och allmänhet en auktoritet, som man gärna lyssnade till.

 

Müntzings arbete som Pappersbruksföreningens sekreterare präglades i lika hög grad av uppslagsrikedom och oegennyttigt uppoffrande intresse som hans välkända verksamhet ”på de yttre linjerna” i Papperstidningen.

 

En fråga, som han tog upp och ägnade stor uppmärksamhet rörde tillgången av harts för papperslimning. Redan åratal före den nästan totala brist på amerikanskt och franskt kolofonium, som stor­makternas blockadåtgärder under första världskriget vållade, hade hartsmarknaden råkat ut för monopolistiska manipulationer, som vållade pappersbruken en inte ringa kostnad och olägenhet samt gjorde det nödvändigt att undersöka i vad mån harts från inhemska barrträd kunde ersätta importerad vara eller nya limningsmetoder kunde tillgripas.

 

Flertalet av Müntzings initiativ i föreningens tjänst kom emel­lertid att gälla pappersmarknaden. Bland dessa initiativ må nämnas sådana till främ­jande av pappersexport på Ryssland, uppläggning av pappersprovlager i Hamburg och utsändandet av en kommission för att på ort och ställe studera och bearbeta av­sättningsmöjligheterna för svenskt papper på Orientens och andra utomeuropeiska marknader. Frågan om de viktigaste pappersslagens standardisering låg honom sär­skilt om hjärtat sedan det visat sig att papper av kraftcellulosa med tillsats av brunslip på sina håll hade saluförts under benämningen kraftpapper. För att få till stånd en rationell handläggning av pappersmarknadens handelstvister utarbetade han ett framsynt förslag om skiljemannaförfarande. Han tog verksam del i de långvariga

förarbetena till allmänt erkända handelsbruk vid pappersförsäljningar. Ävenså var han en god rådgivare vid de förhandlingar om handelstraktater, som ägde rum under årtiondet före första världskriget.

 

När Müntzing nått ett stycke in i sin 60-årsålder blev det småningom tydligt för hans vänner i Pappersbruksföreningen att år, mödor och enskilda bekymmer tagit hårt på hans krafter. Föreningens styrelse måste göra klart för sig att dess gode och trogne sekreterare dignade under arbetet och borde få vila och tryggad ålderdom så snart en ersättare kunde finnas, nog meriterad för de alltmer krävande uppgifter, som samlades.

År 1912 syntes en värdig avlösare stå att få och vara villig att träda till, dittillsvarande ingenjören vid Munksjö Berthold Smärt, kunnig cellulosatek­niker, tränad skribent och därtill som framstående kommunalman väl förfaren i all­männa värv.

Föreningen beslöt att tillerkänna Müntzing pension till fulla beloppet av hans !ön. Helt överraskande ändrades emellertid dessa dispositioner genom oppo­sition från en föreningsmedlem, som energiskt förordade den billigare utvägen, att något minska arbetsbördan för sekreteraren genom att ge denne en ung assistent. Slutet blev, att allt fick förbli vid det gamla, inte ens anställning av assistenten kom till stånd. Müntzing synes ha lojalt resignerat inför denna utgång, han arbetade vidare så långt han med vikande krafter förmådde.

Ytterligare anspråk ställdes på honom genom de svårigheter, som första världskrigets utbrott inledde för industrin. Särskilt gällde dessa anskaffning av förnödenheter. Müntzing blev ledamot av för­eningens krigsutskott, som bildades i juni 1915, främst för att tjänstgöra som befull­mäktigad part vid de många förhandlingarna med myndigheter. Inte ens frågan om anställning av en assistent till sekreteraren, ånyo dryftad och i princip avgjord i oktober 1915, fördes till praktiskt resultat under den tid, som Müntzing ännu stan­nade hos föreningen.

 

Alvar Müntzing var en intill döden trött gammal man, då han slutligen i oktober 1916 begärde sitt avsked från sekreterarebefattningen. Han avgick i nästföljande mars månad med pension och under välförtjänta tacksamhetsbetygelser från den förening, som han tjänat intill sina krafters yttersta mått.

Redan den 22 augusti 1917 gick han in i den eviga vilan.

 

I en broschyr skrev Alvar Müntzing år 1909:

 

”Redan under 1870-talet fann jag att vid kokning av cellulosa med kaustikt nation, på då vanligt sätt, mycket av träfibrerna blev förstörda eller försvagade, och har därefter genom otaliga experiment och även försök i större skala sökt överkomma denna olä­genhet. Ett resultat av dessa försök var tillverkningssätten för kraftpapper, vilken kvalitet under början på 1880-talet blev färdig för tillverkning och numera blivit en stor världsvara.

Jag ansåg mig därmed dock inte ha nått målet för mina strävanden, i synnerhet som man då inte ännu funnit något medel för att undvika den fiberförlust, som är oundgänglig vid träets sönderhackande och förberedande till kokning samt att inte successive bortföra cellulosafibrerna från kokkärlet i den mån de blev frigjorda för att eliminera den vidare in­verkan av luten till skada för styrkan. Väl hade jag gjort åtskilliga försök att få en lösning på denna fråga, men utan hoppgivande resultat, tills jag blev i tillfälle att anordna några provkokningar med hela kubbar i stor stående kokare och lutcirkulation. De resultat, vilka då erhölls, visade att problemet borde kunna lösas, om vid lämplig kokanordning för hel kubb kokaren hålles i lagom stark rotation, så att den på yttersidan av kubben så småningom frigjorda fibern blir pålitligt frånskiljd och kan bortsköljas med luten, vilket visat sig inte gå enbart med lutcirkulation. Flera år gick innan försök därmed i tillräck­ligt stor skala kunde utföras. Detta skedde först under 1906, då jag blev i tillfälle att göra flera serier kokförsök med en kokpanna om 7 kubikmeters rymd. Kokpannan har blivit anordnad och apterad så som föregående försök givit vid handen borde vara lämp­ligt. Den var försedd med fiberavskiljare och för övrigt i allt monterad så som man tänkt sig för fabriksdrift. Provkokningen utfördes på många olika sätt med vanlig massaved av gran och fur, med sågribb och s. k. martall..”

 

I detta citat ligger Müntzings egen syn på det problem, som i nära 40 år sysselsatte honom alltifrån de dagar, då han på Gustavsfors planerade för cellulosafabriken vid Munksjö och till den sommar i Varberg, som blev hans sista. Problemets slutgiltiga lösning stod länge i hans förhoppningar som krönet på hans insatser i massatekniken.

 

Den en gång i tiden vida kända och debatterade ”Müntzings patenterade cellulosakokningsmetod” illustreras i dess principiella utförande av vidstående bild och föl­jande beskrivning:

 

”A är en cylindrisk kokpanna, roterande på rullar eller tappar. Vid pannans gavlar finnas invändigt perforerade järnplåtar, som håller råmaterialet, t.ex. massaveden, från pannans in- och utloppsöppningar. Råmaterialet, såsom rundkubb i ohackat tillstånd i för han­teringen lämpliga längder av t.ex. 2 meter eller längre, sågribb, trädgrenar m.m., införs genom manluckorna B. Koklut påfyllts därefter till inemot pannans halva höjd och ånga påsläpps från ångröret G, som går ned mot pannans botten och är inom pannan skyddad mot massaveden genom den ovannämnda skyddsplåten. Pannan sätts långsamt i rotation. Pannans rotation är föränderlig. När trycket i pannan kommit upp till erforderlig höjd, börjar cellulosafibrer att frigöras på massavedens yttersida och avgnidas genom friktionen mellan massaveden under rotationen samt uppslammas i kokluten. Cirkulationspumpen E sätts då i gång, därigenom åstadkoms att kokluten går från pannans ena gaveltapp genom röret C till apparaten D, där den frigjorda cellulosafibern kontinuerligt avskiljes. Kokluten fortsätter genom rörledningen, passerar pumpen E och återförs till kokpannan.

Cellulosan bortföres till tvättning med lämplig transport­inrättning. Kokluten i pannan minskas ständigt genom den lutmängd, som den avlägsnade cellulosan medför. Mängden kan regleras genom en större eller mindre pressning av cellulosan i apparaten D. Ny lut motsvarande avgången tillföres pannan successive genom röret F, kommande från en mindre tryckpump.”

 

Müntzing gjorde gällande bl. a. att genom metoden skulle erhållas minst 20%, större utbyte av veden än vid äldre metoder. Till en del skulle detta vinnas genom bortfallet av massavedens behandling i huggmaskin och därmed följande förluster, men väsentligast genom att fibern i rätt tid lämnade den heta koklutens upplö­sande inverkan. Vidare skulle kvaliteten av massan höjas och bli oberoende av växlingar i vedens beskaffenhet, kvistrenhet, tätvuxenhet och vattenhalt. Besparingar i arbetskraft samt i kemikalier och drivkraft skulle nås.

 

Det förtjänar att framhållas, att Müntzings metod för cellulosakokning arttes av allmän uppskattning från fackmannen i landet. Dåtidens sannolikt främste på om­rådet, chefen på Stjern C. F. Petterson, skrev: ”Sättet är, liksom alla Dina ideer, originellt och förefaller mig fullt rätt.” De välkända, i praktiken erfarna ingenjö­rerna Nils Sjöstedt och Carl P. Carlsson underströk i alla delar Müntzings uppgif­ter om metodens fördelar och framhöll att dennas allmänna genomförande skulle bli till stort gagn för svensk cellulosaindustri.

I detta läge gällde det för Müntzing att få förlagsmän, som kunde bestrida kost­naderna för dels patentskydd åt uppfinningen, dels experiment i större skala för att få fram en fullgod apparatur, särskilt vad gällde avskiljningen av cellulosafibrerna från luten.

Müntzings gamle vän och tidigare efterträdare vid Gustavsfors, disponent Gustaf Danielson på Papyrus, förmedlade kontakt emellan Müntzing och häradshövding Marcus Wallenberg. Denne jämte Danielson utfäste sig i avtal den 10 januari 1906, att för nyss angivna ändamål ställa ett betydande belopp till Müntzings förfogande. I sin helhet skulle detta dock inte utbetalas förrän det visat sig att vissa förberedande försök givit lovande resultat.

 

Under åren 1906-07 söktes och erhölls patent på Müntzings metod i de tretton länder, där den väntades kunna komma till användning.

Utexperimenterandet av apparatur förlades till lokaler i dåvarande Eldkvarn i Stockholm, och kokare m.m. levererades enligt Müntzings ritningar och anvis­ningar av Bolinders verkstäder. Försöksverksamheten övervakades av Danielson med biträde på arbetsplatsen av en yngre ingenjör men gav inte tillfredsställande resultat vare sig i fråga om apparaternas konstruktion eller insatserna av den ingen­jör, som förlagsmännen utsett. Då lokalerna i Eldkvarn inte fick disponeras efter år 1907 på grund av kvarnens förestående rivning, föreslog förlagsgivarna att försö­ken i fortsättningen skulle förläggas till Alstermo eller någon bland de anläggningar, som tillhörde dåvarande Kopparbergs och Hofors Sågverks AB. Müntzing ansåg sig av flera skäl inte kunna biträda förslaget, och i februari 1908 uppsade hrr Wallen­berg och Danielson avtalet med honom enligt det förbehåll, som de tidigare gjort.

 

Under ett par års tid pågick sedan energiska försök att få uppfinningen exploa­terad med hjälp av svenskt och engelskt kapital. Sålunda utarbetades på papperet fullständigt och förhandlades om nyanläggningar i relativt stor skala, några tusen tons produktion, i övre Dalarna samt vid Skaftet under Helga= i norra Kalmar län. Kontakt erhölls med ett flertal för pappersindustri intresserade stora engelska firmor, Bowater & Co., Albert E. Reed, Harmsworth-bolaget etc., allt utan några slutliga resultat Genomgående väckte Mantzings onekligen bestickande idéer i förstone ett starkt intresse, som dock svalnade under förhandlingarnas gång. Vä­sentligen torde detta ha berott på att Müntzing inte kunde framlägga några data från uthållig drift i fabriksmässig skala.

 

Först år 1910 syntes Müntzings och hans medhjälpares outtröttliga ansträngningar möta en löftesrik framgång. Müntzing lyckades att för sitt arbete intressera en pap­persbrukschcf av obestridlig auktoritet och med betydande ekonomiska resurser, brukspatron G. Grevilli på Katrinefors, jämväl stor delägare i Wargöns AB. Denne tecknade sig för en avsevärd post aktier i det patentbolag, som Müntzing fått till stånd under benämningen AB Müntzings Cellulosapatenter. I september 1910 av­talades emellan Wargöns AB och Müntzing anläggning av en 3 000-tons cellulosa­fabrik. Massan skulle på Wargöns maskiner upparbetas till omslagspapper. Den nya fabriken fick tre kokare, tidigare använda vid Wargön, men torde först fram på sommaren 1911 ha blivit färdig för sina första provkok. Då mötte stora svårig­heter. Anordningen för att skilja fibern från kokluten tjänstgjorde inte enligt beräkning. Sedan två kända svenska verkstäder misslyckats med sina konstruktioner vände sig Müntzing på inrådan av Wargö-bolagets disponent, kapten Stenholm, till överingenjör Sixten Sandberg vid Skutskär. Denne föreslog att beställa Kellys filterpressar från en tredje svensk verkstad. Innan dessa kunde tas i bruk, hade emellertid åren 1912-13 förflutit under ständiga bekymmer och en första skarp och ingalunda oberättigad principiell kritik av den Müntzingska metoden. Kritiken kom från kapten Stenholm. Själv icke tekniker hade denne under de gångna åren samvetsgrant följt försöksarbetet och kommit till den bestämda uppfattningen att metoden var alltför komplicerad för att i praktiken kunna bli konkurrenskraftig. Vid de 1914 återupptagna försöken, då de nya filterpressarna inmonterats, framgick visserligen att frågan om fiberavskiljningen kunnat lösas tack vare överingenjör Sandbergs goda råd. Men nya bekymmer mötte. En som opartisk expert tillkallad kunnig cellulosatekniker, civilingenjör Berndt Lindquist, påvisade att vid vissa kok erhållits inblandning av en missfärgad, kort och skör fiber, sannolikt orsakad av be­gynnande förkolning i vedbitamas inre delar, dit kokluten icke kunde tränga. Över­ingenjör Sandberg ansåg för sin del att risk för dylik för långt driven ”basning” knap­past förelåg vid den låga koktemperatur, som användes samt framhöll att vissa kok gav en utmärkt ren och stark massa. Möjligen låg orsaken till den varierande kvaliteten på massan i en omständighet, som inte nämns i de officiella utlåtandena om metoden, men som observerats och påpekats av vid experimenten närvarande, omöjligheten att hålla lutcirkulationen jämn genom kokare och rörsystem. Lut­mängden i kokaren kunde variera högst avsevärt. Problemet med ojämn cirkulation löstes aldrig.

I mars månad 1914 synas provkokningar i relativt stor skala ha gjorts och papper tillverkades av massan. Resultatet var nedslående. Papperet blev ”bränt” och dåligt.

Brukspatron Grevilli hade avlidit under sommaren 1913 och kapten Stenholm lämnade chefskapet för Wargö-bolaget ett stycke in på år 1914. Den nya ledningen för företaget hade föga tid och intresse för de Müntzingska experimenten. Münt­zings medarbetare förlorade hoppet ont framgång för metoden, då det alltmera blev tydligt att Müntzings egna kropps- och själskrafter sviktade under sjukdom och motgångar. Ingenjör Ljung, som från första året av metodens tillkomst deltagit i dess utarbetande såg sig med vemod nödsakad att lämna Pappersbyrån vid utgången av juni månad 1914. I början av september meddelade Wargöns AB till Müntzing att denne måste avsluta sina sista experiment vid fabriken senast den 15 oktober. Dessa experiment gåvo ej bättre resultat än de tidigare i mars. Miintzing skrev själv därom: »Då jag den 19 oktober lämnade Wargön var jag mycket ned­slagen för att ej säga nedbruten, hälsan hade också fritt en tillfällig bråck; dyster och mörk föreföll mig fram tidsutsikten.»

Jämsides med experimenten vid Wargön fortgick inom och utom landet ett ener­giskt arbete fiir att introducera och finna köpare för metoden.

Längst torde inom landet förhandlingar med AB Brusafors-Hällefors ha nått. Detta bolags ägare, Fr. Esntarch, lika duglig tekniker som framstående afiiirsntan, hade tidigt uppmärksammat metoden. i Miintzings efterlämnade papper finnes ett avtal, som anger att nämnda bolag i januari 1911 hade förvärvat licens för en 4 000-tons sulfatfabrik ävensom var betänkt på försök att använda metoden för sulGtcel­lulosatillverkning vid den kända fabrik i Storebro, som det då ägde. Skiinviks AB övervägde att i Sundsvalls-trakten anlägga en licenscrad sulfatfabrik, sons skulle kunna öka sin ursprungliga kapacitet av 3 00o ton till 15 000. De nordiska grann­länderna Norge och Danmark bearbetades av var sin representant fiir uppfinnaren, men därifrån redovisas av okänd orsak icke något synnerligt intresse. I Ungern pla­nerades år 1915 en licenserad sulfatfabrik jämte pappersbruk och i projektet ingick

 

samarbete med dr E. L. Rimugn om tillvaratagande av cellulosatillverkningens bi­produkter.

Det mest omfattande arbetet för att göra Miintzings metod känd och använd ned­lades emellertid i Nordamerika. Som representant där hade förvärvats en fram­stående svensk-amerikansk ingenjör med vidsträckta förbindelser, J. Gustaf V. Lang. Mcd utomordentlig energi skaffade sig denne kontakt med flertalet av de väl­kända pappersbruksbolagen i U. S. A. och Canada, International, Great Northern, Berlin Mills, West Virginia Pulp & Paper o. s. v., sort intresserat togo hans nedde­lauden om Miintzings metod under behandling, churn dc begärda licensavgifterna allmänt ansågos för höga.

I Sverige liksom utomlands blevo emellertid alla här nämnda ansträngningar och därmed förenade kostnader resultatlösa. Siffror, massa- och pappersprov från försö­ken voro alltför växlande och ofta undermåliga för att kunna föreläggas hugade spekulanter. Till stor del berodde detta ej enbart på svagheter i metoden utan på om­ständigheter, för vilka uppfinnaren ej kunde lastas, särskilt brister i dc apparater och maskiner, som stodo till förfogande.

Under år 1915 synas ansträngningarna för att göra något av upplinningen små­ningom ha domnat bort. Uppfinnaren själv förmådde intet mera.

Efter Alvar Miintzings död i augusti 1917 sökte honom närstående att få ett slut­ligt utlåtande ont »Miintzings cellulosapatentern.

Domen dagtecknades i december 1917 av landets tvenne vid den tiden säkerligen kunnigaste och mest erfarna teknici i facket. Den klargjorde i skonsammast möjliga ordalag de senaste två årens tekniska utveckling och dennas innebörd, att de för­delar, som Miintzing avsett att ernå med sin metod, i det väsentliga redan vunnits på andra, enklare och säkrare vägar.

Ridvin gick ned för »cellulosapatentens» sorgespel.

I Svensk Papperstidning har denna boks författare en gång skildrat Alvar Miint­zing och hans miljö i Pappersbyrån under åren kring 1910 sålunda:

»Den yrkets mötesplats, som det Miintzingska arbetsrummet då var, hade hyllor, stolar, bord och golv, allt där något kunde placeras, fyllda av tidskrifter och böcker manuskript och korrektur, ritningar och varuprov, det hela i en hemtrevligt obe­svärad röra, väl inrökt från otaliga slocknande och åter tända cigarrstumpar. Plat­sens atmosfär var småstadsredaktionens i den gamla goda bohemiska stilen.