Obbola förhistoria
Hungeråren 1867-68, som så hårt drabbade befolkningen i övre Norrland, torde inte heller helt spårlöst ha gått ortens befolkning förbi. De två på varandra följande stränga vintrarna fördröjde livsmedelstransporterna från sydligare delar av landet, och de förut knappa livsmedelsförråden av framför allt mjöl och gryn, räckte på långt när inte till. Holmsund med Obbola har aldrig varit någon egentlig jordbruksbygd, och de ogynnsamma väderleksförhållandena omöjliggjorde även odling av rotfrukter och potatis. Som exempel kan anföras en uppgift av framlidne båtskepparen Olof Sandgren i Sandvik. Midsommaraftonen 1867 gick han på isen mellan Lövön och Sandviks brädgård och drog därvid på sparkstötting ett ankare, som var avsett för den bogserbåt han förde och som först då var under utrustning för sommarsäsongen.
Den röde hanen
Frånsett de bränder, som härjade de tre industriorterna Holmsund, Sandvik och Obbola i början och fram till mitten av detta århundrade, och vilka, vad industrianläggningarna beträffar, varit nog så förödande, har väl knappast någon varit så omfattande och drabbat bebyggarna hårdare än 1888 års brand. Inemot 60-talet byggnader lades på några timmar i aska, vartill kom ett skogsområde, som sträckte sig från den nuvarande centrala bebyggelsen ända ut till de yttersta uddarna mot havet. Ungefär 70 procent av befolkningen på Holmsundssidan stod på en gång husvill och utan tak över huvudet. Försäkring mot brandskador var nog för de flesta den tiden ett okänt begrepp, och om också bohaget efter nutida standard inte representerade så stora värden, så var det dock för dem som råkade ut för olyckan ytterst kännbart och svårt att få ersatt inom lång tid framåt.
Hur elden uppkommit har aldrig blivit klarlagt. Det talades rätt allmänt om mordbrand, och som bevis för denna teori anfördes att samma dag, alltså midsommardagen 1888, eldhärjades inte mindre än tre orter, nämligen Sundsvall, Umeå och Holmsund, varvid i samtliga fallen elden synes ha börjat nere vid hamnarna. För Holmsunds del antändes ett vedupplag vid hamnen, varvid elden spred sig till magasinsbyggnaderna där, och då det för tillfället rådde stark nordvästlig storm, var det ingen möjlighet att med de ytterst primitiva brandredskapen försöka hejda elden. Så gott som hela befolkningen deltog i släckningsarbetet, som huvudsakligast inriktades på att genom skogsfällning hejda eldens framfart. Detta visade sig emellertid fruktlöst, och brandmanskapet fick retirera från den ena förhuggningen efter den andra för att inte själv råka i fara. Ännu i dag, nära sjuttio år efter katastrofen, vittna de multnande stubbarna ute på "bränte" om den gigantiska kampen.
Så gott som hela det lilla blomstrande samhället Djupvik var efter branden en enda rykande ruinhög, men ur denna reste sig ganska snart en ny bebyggelse, som reglerades år 1894 till municipalsamhälle, en samhällsform, som var den första i sitt slag i Västerbotten.
Den 17 augusti 1913 utbröt en hotande brand i Sandviks brädgård - ett av med tiden många bevis på eldfängdheten i de spån- och virkesfyllda industriområdena. För många åskådare var det levebrödet som stod på spel inne bland lågorna - hur det gick efter branden i Obbolasågen fyra år tidigare fanns i färskt minne.
Industrin
Att det blev just skogsindustrin är inte så underligt. Holmsund ligger vid mynningen av de förenade Ume- och Vindelälvarna. Båda är och har framförallt varit utmärkta flottleder i ett av övre Norrlands skogrikaste områden. Till detta kommer skärgårdens hamnar och deras betydelse.
DEN FÖRSTA industriliknande arbetsplatsen i Holmsund hade också anknytning till stuveriyrket. Det var lastageplatsen där produkterna från sågverket i Baggböle tvättades, staplades och stuvades i segelfartygen på redden inför transporten utomlands. Lastageplatsen anlades 1848 på Småholmarna med en djup och skyddad ankringsplats på nära håll.
Hit samlades från början arbetare från olika håll för tillfälliga påhugg under skeppningssäsongen. Så småningom blev ströarbetena fastare. Den tidigare av- och tillresande stuvarkåren blev bofast och smälte ihop med de få "urinvånare" som fanns till de holmsundsbor som så småningom bildade början till ortens kyrkoförsamling.
Komministern i Umeå socken, Johan Anders Linder, som senare tog aktiv del i Holmsunds kyrkobygge, skrev 1855 en "Beskrifning öfver Umeå socken och stad". Där får vi veta följande:
"Finbladiga sågverk i Socknen äro fyra till antalet. Af dessa 2:ne Handelsbolaget Hrr Dickson & Comp. nml. Baggböle Sågverk med 16 ramar, beläget 1/8 mil ofvan Socknekyrkan vid Ume elf, och Norrfors Sågverk 7/8 mil derofvanföre med 2 ramar, och sysselsättas vid dessa verk, utom qvinnor och barn, omkring 170 arbetare, däri inberäknade hvilka äro anställda vid den vid' samma verk hörande lastageplatsen Holmsund."
Det var 1840 som James Dickson & Co köpte Baggböle av grosshandlare Liljevalck m fl på "everderlig tid". Därmed började driften i större skala. Kapaciteten var omkring 150.000 försågade stockar årligen varav cirka 20-30.000 köptes från andra skogar än bolagets.
Det försågade timret
samlades upp i en vattenränna och fick i denna flyta
ner till det s k Klockarbölet
för flottläggning. Flottarna fraktades sedan ner till uppläggningsplatsen vid
Småholmssundet. Den tidens timmer var av ordentliga
dimensioner och det var inte ovanligt med plankor på 4" x 12" (cirka 10 X
Baggbölesågen är alltså stamfar för industrin i Holmsundsdelen av skärgården.
Innan stapelläggandet måste virket emellertid "tvättas" trots att det legat i vatten hela tiden sedan det lämnat sågramarna. Men på vägen nerför älven fastnade massor av sand, slam och annat vid virket. I renhållningens tjänst var därför särskilda skurmadamer anställda.
I sammanhanget ska också erinras om "Baggböleriet" ett sätt att skaffa råvaror till Baggbölesågen, en metod som fått namn av sågverket.
1856 kulminerade bolagets tilldelning av privilegieskog från staten. Det hade då genom köp övertagit skogstilldelningen f ör en rad mindre konkurrenter. Arealen var 1.250.000 tunnland med ett årligt uttag av 20.040 träd.
Tilldelningen räckte emellertid inte på långa vägar till den växande sågverksrörelsen. 1862 hade sågen 18 ramar. En del ytterligare virke köptes men det mesta stals onekligen dels genom ökat uttag i privilegieskogarna, dels från kronoparkerna.
Det blev heta strider mellan de s k baggböleinspektorerna och statens skogstjänstemän. Virke beslagtogs av jägmästare och kronojägare. Timmer kördes nattetid till flottlederna. Bomrizar kring beslagtaget virke höggs sönder.
Nu vädrade stockholmstidningarna skandal och skickade medarbetare till tingen i Degerfors [Vindeln) och Lycksele. Herrarna Dickson fick huden full, främst av "Fäderneslandet" och "Aftonbladet". Det var det förra bladet som skapade uttrycket "baggböleri" som beteckning på bolagsinspektorernas förehavanden.
Emellertid var Dicksons firma inte ensam om det här något skumma sättet att skaffa råvaror. Det var likadant i hela Norrland de hektiska decennierna 1850-80.
Ordet baggböleri har med tiden fått en förskjuten betydelse av skogsskövling i största allmänhet. Men från början stod det för virkesanskaffarnas fiffel med olaglig huggning, vansinniga underpriser till godtrogna skogsägare m m. På sitt sätt har ordet för alltid placerat gamla Baggbölesågen i historieböckerna.
Sandviks ångsåg
Det blev emellertid konkurrenter till den Dicksonska firman som var först med ett sågverk i skärgården. Den äldsta sågverksbyggnaden blev Sandviks ångsåg. Den började uppföras redan 1857, bara tio år efter landets första ångdrivna sågverk vid Wifstawarf.
Sandvikssågen hade sina anor från Sävar. Där fanns på 1740-talet ett vattendrivet sågverk av grovbladig typ. 1787 ansökte kronobefallningsmannen (sedermera landskamreraren) Per Forsell och hans bror, handelsmannen Erik Forsell, hos kammarkollegiet om att få bygga ett finbladigt sågverk vid Sävarån. Bräderna ägde handelshuset Erik Forsells (d. ä.) Söner i Umeå. Till sågen begärde firman avverkningsrätt på 800 stockar sågtimmer per år.
Framställningen beviljades
men hotet om ofred med Ryssland genom Gustaf III's
krig 1788-90 gjorde att bygget blev liggande fram till 1809. Bara några år efter
starten eldhärjades sågen och för nyanläggningen ökades
avverkningsrätten till 978 stockar. 1837 redovisas ett utfall på
1.058 1/4 tolfter (cirka
Bröderna Forsell fick 1804 privilegium att bygga hammare för stångjärns- och spiksmide vid sin damm i Sävarån. Kombinationen sågverk - smedja var vanlig på den tiden dels för att man ville utnyttja vattenkraften till fullo, dels för att både sågverk och smedjor privilegierades med skog av staten.
Tackjärnet till Sävarsmedjan togs från Bergslagen. Firman hade emellertid inga egna skogar att tala om utan den nödvändiga kolningsveden måste köpas utifrån. Trots detta uppskattades värdet av driften 1827 till 18.968 riksdaler banko. Anställda var en inspektor, en mästersmed, två mästersvenner, nio bruksarbetare och en koldräng.
Sönerna till Erik Forsell ärvde så småningom bruket och köpte tillsammans med handlanden Erik Häggström i Dalkarlså järnbruket vid Johannisfors. Genom detta kom driften vid Sävarbruket att inskränkas och upphörde helt 1865 medan Johannisfors drevs till 1881.
Efter 1840 ägdes de båda bruken av friherre Ludvig Schmidt. Efter Schmidts död köpte hans bror bruken och sålde dem 1864 till ett engelskt bolag som lade ner Sävarbruket och under en lågkonjunktur sålde Johannisfors till affärsmannen Lars Petter Glas.
Det var konsul Glas, som den nye brukspatronen kallade sig, och två kompanjoner till honom, som 1876 stiftade Sandviks Ångsågs AB, Holmsund, med den då 19 år gamla ångsågen som grund. Bolaget övertog Sävar och Johannisfors bruksegendomar med tillhörande mark och byggnader. Av de senare revs en del och flyttades till Sandvik.
Ångsågen i Sandvik var på sin tid en högmodern anläggning. Timret flottades nerför Sävarån, buntades vid Skeppsvik (som tidigare varit lastageplats för Sävarsågen) och bogserades till Sandvik. Men bolaget hade nu också köpt skog upp efter Ume- och Vindelälvarna. I dessa flottningsvatten gick det lättare att få fram timret - inte minst genom att det Dicksonska företaget låtit rensa upp flera bäckar.
Lövöviken eller Ömmviken, som den ibland kallades, blev en väl skyddad upplagsplats för det nerflottade timret. Själva sågbyggnaden låg vid Storsandviken norr om Krovan [som nu kallas Kröpan). Lastageplats var närbelägna, djupa och skyddade Djupvik.
Ett stort krux fanns emellertid: Var göra av det växande lagret med färdigsågat virke? Problemet löstes genom att det senare så värdefulla avfallet fraktades ut som fyllnadsgods i de grunda vattnen norr om sågplatsen. Så småningom växte där fram en brädgård med genomgående kanaler som betraktades som en av de mest lättåtkomliga i landet för utlastning. Endast sågen vid Norrbyskär kunde visa upp något liknande. Men räknat i senare tiders priser på avfallet kostade anläggningen miljontals kronor .
I brädgården skilde man från början mellan plank och bräder: Allt under två tums tjocklek [oavsett bredden) lades på östra sidan brädgårdshalvön medan övrigt kallades plank och lades på den västra.
Mellan de båda sorterna löpte en bred kanal rakt norrut som ett slags demarkationslinje. Två broar i vardera änden band de båda delarna samman. På båda sidor av kanalen gick en rälsbana på vilken virket transporterades ut från sågen och axelbars till staplarna.
Stapelläggningen var, så länge den förekom något av en skön konst. Att balansera upp på staplarna med plank på tolv tums bredd och lägga ner dem snyggt och prydligt var en uppgift som hörde till de verkliga kraftkarlarna. Stabbläggarna, som yrkesbeteckningen lydde, bildade vanligen en något "finare" grupp bland brädgårdens många befattningsinnehavare. (En lustig uppgift i sammanhanget var "serarens" - med en specialkrok särade han på bräderna och såg till att luftningshålen blev lagom stora och regelbundna).
Staplarna (stabbarna) bildade kvarter med längstgående huvudgator och tvärgator; de flesta till och med namngivna. Det stadsplaneliknande systemet gav den luftväxling som skyndade på virkestorkningen.
Plank- och brädsidan hade varsin brädgårdsf aktor som oberoende av varandra ansvarade för sin sidas uppgifter: Justering (sortering, kapning och märkning) och utlastning (i pråmar), uträkning av utgående virkesposter och inventering, ackordsättning och röjning. På ömse sidor om kanalen fanns brädgårdskontor i norr och söder till respektive faktors förfogande. Chef en för hela brädgårdsanläggningen kallades förvaltare, en titel som ännu finns kvar.
Sidorna hade egna arbetslag för det ackordsatta arbetet med utlastning i pråmar och justering. I lagen ingick märkpojkar och "klampare" som var den gängse yrkesbenämningen på lagförmännen. Stabbläggarelagen kunde alternera mellan sidorna men inte justerarna och utlastarna. Bara i yttersta nödfall "lånades" ett sådant lag ut över kanalen.
Laget var en enhet på sex man som lottades samman på våren och sedan fick hålla ihop skeppningssäsongen ut. Faktorernas uppgift var att fördela arbetena mellan lagen så att alla fick något så när jämn inkomst avlöning för avlöning. En ganska knivig uppgift med de växlande uppgifter och ackord som fanns.
Mellan öst och väst i Sandviksbrädgården rådde om inte fiendskap så åtminstone något som liknade kallt krig. Om det regnade våldsamt kunde riktiga raider företas över kanalen. Ett par åtrådda presenningar för täckning av virket togs som byte medan kamraterna med hotfull min och beslutsamhet i blicken täckte återtåget.
Till och med en neutral zon fanns i detta stridiga område. Det var förrådet och slipkammaren vid södra kanalbron mitt emellan öst och väst.
Uppdelningen i brädgården hade en historisk förklaring. Sågen från 1858 drevs bara ett par decennier innan den av det nybildade aktiebolaget ersattes av en ny med bättre kapacitet. En ännu modernare såg kom 1889 men det gamla såghuset (där "Gamm-Westerbergen gick igen" och även andra spökerier noterades under mörka nattskift) stod kvar till 1913 då den strök med i den stora brädgårdsbranden.
Holmsunds ångsåg
Medan sågen i Sandvik byggdes och startade fortsatte Dickson & Co sin flottning av sågat virke från Baggböle till lastageplatsen i Holmsund. Det visade sig emellertid så småningom att virket, trots de flitiga skurmadamerna, tog skada av sjöresan och hade svårt att stå sig i den hårdnande konkurrensen.
Mot den bakgrunden beslutade firman flytta driften till Holmsund och komma undan virkesflottningen. En såg med hyvleri pbörjades 1883 och stod klar två år senare. Men sågen vid Baggböle lades inte ner för den skull: Det visade sig att de s k "lappmarksprivilegierna" för uttag av skog från kronans mark inte kunde tillkämpas för nybygget i Holmsund. Därför fortsattes driften i Baggböle fram till slutet av 1880-talet. Då hade bolaget skrapat ihop så mycket egen skog att rörelsen utan större men helt kunde flyttas till Holmsund. Den första sågbyggnaden i Holmsund var av stora mått för sin tid: Där fanns tio ramar, fyra kantverk och två hyvlar. Vid enkelskiftet var årstillverkningen omkring 10.000 stds och det hela drevs av en 650 hkr ångmaskin i ett särskilt maskinhus.
Liksom i Sandvik byggdes brädgården huvudsakligen upp på ribb och sågavfall som fyllde ut västra sidan av fastlandet mitt emot Holmen. Här stod stabbarna i gator; varannan plank och varannan bräder.
Låg stabben alltför långt från lastkajen vagnades virket fram till pråmarna. På den tiden gjordes det mesta av brädgårdsarbetet med muskelkraft. Det sågade virket fraktades på högbanor ut till brädgården norr om sågen där det stapelbars på plats av stabbläggare.
Eftersom arbetarna vid lastageplatsen och senare Holmsundssågen och deras kolleger i Sandvik kom från olika håll skapades redan från början en gräns mellan områdena som inte bara hängde samman med att arbetsplatserna var olika. Sandvikssågens folk kom vanligen från Sävar-Skeppsvikshållet medan Holmsundsborna oftast räknade sitt ursprung från trakterna av Baggböle. Det blev alltså en uppdelning genom bakgrund, umgänge och seder som kom att sitta i många decennier efter det att industrierna startade. Till detta kom de f åtaliga urinvånarna som väl inte alltid sett nykomlingarna med blida ögon.
Obbola ångsåg
DEN FÖRST fast bebodda delen av Umeskärgården, Obbola, fick vänta längst på sin industri. Men den 17 april 1889 bildades Obbola Ångsågs AB - den tredje av grundstenarna till traktens nuvarande träindustri.
Största aktieägarna var disponenterna L U Öqvist, G Johansson och Magnus Forsell; alla kända sågverksmän i Sundsvallsdistriktet. Aktiekapitalet var en halv miljon kronor. Det var Öqvist som hade avverkningsrätter i Degerfors [Vindeln), Sorsele och Lycksele socknar och meningen med företaget var att utnyttja dessa på bästa sätt. Firman övertog en påbörjad lastageplats på öns östligaste del och byggde där upp sågen samma år som bolaget bildades.
Obbola Ångsåg AB, huvudkontor låg i Sundsvall, skogskontoret låg i Lycksele och sågverkskontoret i , Obbola.
Sågverksepoken i Obbola kom att vara knappt tjugo år. I starten var 150 arbetare anställda och antalet pendlade senare upp emot 300. Parallellt varierade öns samlade befolkning mellan 400 och 950 personer; allt beroende på tillgången på säsongarbeten.
När sågen byggdes var Obbola en bondby med fiskeläge inom Umeå socken. Sågbygget gav en ordentlig knuff framåt för öns befolkningstillväxt. Den nya arbetsplatsen drog till sig folk från de närbelägna socknarna men också från Skellefteå-, Ådalen- och Sundsvallsdistrikten samt längre söderifrån.
Öns nya industri slog emellertid in på en något vacklande väg. De riktigt feta trävaruåren efter 1800-talets mitt var nu slut. Konjunkturerna gick neråt. Produktionen i Obbola kom heller aldrig upp i samma nivå som konkurrenternas på andra sidan sundet. Redan 1892-93 var det nystartade företaget på gränsen till likvidering sedan ägarna fått svårigheter med rörelsekapitalet. Krisen reddes emellertid upp; främst genom att Johannedals Trävaru AB gav bistånd.
De närmaste åren förbättrades situationen och under 1890-talet ökade både produktionen och antalet anställda i Obbola. Under tiden växte samhället till sig: Bolaget ordnade skollokal och lärarbostad, Dessutom bildades en första handelsförening på ön.
Under de första åren av det nya seklet slutade epoken Obbola Ångsågs AB: Lokalkonkurrenten Holmsunds AB köpte upp alla 200 aktier - fördelade på Johannedals Trävaru AB [126 st), grosshandlare E W Engwall, Gävle, disponent G Johansson samt fyra småposter. Köpet bekräftades vid bolagets stämma den 9 juni 1903.
Köpesumman var 1.950.000 kr och sågen redovisade vid köpet en vinst på drygt 300.000 kr vilken tillföll köparna. Redan vid övertagandet minskades antalet sågramar från 10 till 6 samtidigt som Obbolasågens förvaltare sedan starten, O W Schüssler, flyttades över till Holmsund och blev chef för båda företagen.
Det var nu svårt att få tag i timmer så att det räckte till båda sågverken. Många förstod varåt det lutade. De som kunde emigrerade i en jämn ström till USA under seklets första årtionden. Andra bytte yrke och gav sig iväg. Men några tappra stannade kvar i hopp om bättre tider. Det såg emellertid mörkt ut. Det blev allt svårare att få tag i arbete. Produktionen fortsatte sjunka: 1905 var den nere i 6.642 stds mot nära det dubbla åtta år tidigare.
Den sista stöten kom den 10 juli 1909: Sågen brann ner till grunden och därmed försvann det sista arbetstillfället på ön. Nu kom en rad bistra vintrar för de arbetare som bundit sig till Obbola med gårdar. Med vårar och somrar kom visserligen säsongjobb - för de tursamma bara på andra sidan sundet men många fick fara långt hemifrån för att förtjäna uppehället.
Nu är det visserligen tveksamt om sågen skulle ha överlevt länge till även om den inte brunnit. Sista halvåret var man nere i bara 1.025 stds försågat virke. Det finns andra skäl att tro att den nedläggning i varje fall var nära förestående.