Pergament

Jämsides med papyrus användes även ett annat skrivmaterial: läder. Vi veta sålunda, att persernas heliga böcker nedskrevs på 1200 oxhudar och till och med år 1000 f. Kr. skrevo israeliterna på migilloth, vilket bereddes av får- och getskinn. År 170 f. Kr, under konung Eumenes II, infördes en förbättrad beredning av djurhudarna. De började nu såsom skrivmaterial att kallas "membran". Och då samme konung utvidgade sitt bibliotek i staden Pergamum, började djurhudarna att kallas "pergament", en benämning, som vi känna igen även i våra dagar. Pergamentberedningen fullkomnades i klostren, där den sköttes av munkarna ända in på 900- talet.

Den äldsta kända handskrift, som finnes på pergament, är ett brottstycke ur den gotiska bibelöversättningen av biskop Ulfila år 385. Denna handskrift är utförd på purpurpergament med gotiska guld- och silverbokstäver. Dokumentet befinner sig i svensk ägo. Det tillhör Uppsala Universitets bibliotek.

Ännu i dag kan väl det någon gång hända, att viktigare handlingar skrivas på pergament, som någon sparat. Men att åtgången av detta skrivmaterial i våra dagar är synnerligen liten framgår exempelvis av att Europas siste pergamentberedare bodde i Wien på 1880-talet. Förmodligen finnes i dessa dagar ingen enda sådan yrkesutövare.

Pergamentberedningen bestod i, att hudarna av får, kalvar och getter nedlades i kalkmjölk, håret avskavdes, varefter huden upprepade gånger slipades med pimpsten, glättades med ett hårt föremål, uppspändes i en ram, oljades och torkades. Vi behöver i detta sammanhang knappast påpeka, att pergamentpapper inte är tillverkat av djurhudar.

Omkring år 1000 e. Kr. började papyrusen att försvinna ur bruk samt lämna rum för pergamentet. Detta i sin tur försvinner i det närmaste på 1300- och 1400-talen. Från denna tid har papperet vunnit ganska allmän utbredning i alla Europas sydligare länder och något hundratal år senare även i de nordliga länderna.