Reparation at kokare medelst elektrisk svetsning.

Föredrag hålllet å Svenska Pappers- och Cellulosaingeniörsföreningens möte den 12 febr, 1909 af ing. Hugo Lundberg, Vaggeryd.

Vi hafva dels nitade, dels helsvetsade kokare. Sulfitfabrikerna använda de nitade och sulfatfabrikerna de helsvetsade. Har dock sett en helsvetsad sulfitkokare för 2 tons och af gamla sulfatkokare torde äfven finnas en och annan nitad. På sistone har man emellertid åter börjat fundera på nitade sulfatkokare, på den grund, att svetsningen emellanåt varit opålitlig, beroende dock egentligen på mindre väl utfördt arbete.

För sulfatfabrikerna, som ej använda_. någon inre kokarebeklädnad, är det af största vikt, att kokarna erhållas absolut täta, men visar det sig vara mycket svårt ernå detta, om de nitas, och detta på grund af den hastiga och ofta återkommande temperaturväxlingen i plåten. Om man t.ex. går upp till 6 kok pr kokare och dygn (ja vi sulfatare har nog någon gång varit uppe i ännu hastigare tempo) och sedan luten ej är så mycket förvärmd och trycket på en timme eller något mera jagas upp i 8 a 10 atm., så blir det kraftiga påkänningar. Är nu kokaren nitad, arbetar han sig så småningom läck, där påkänningen är störst, ty strukturen i plåten och niten ligger ej åt samma håll, utan vinkelrätt emot hvarandra och detta gör, att krympningen blir olika. Nitarna sträckas och lossna och kokaren blir otät. Olägenheten framträder dock mycket mera, då man använder furu än då man begagnar gran, ty furuluten springer mycket lättare igenom.

I början var man mycket belåten med de helsvetsade kokarna, men synes man sedan ej ha nedlagt samma omsorg vid deras tillverkning som förut, ty cellulosafabrikerna började få en del besvärligheter äfven med dylika kokare, och efter den stora kokareexplosionen i Kotka förra året ha flera ställt sig litet tveksamma, hvad svetsningen beträffar.

Svårigheten vid tillverkningen af kokarna ligger däri att svetsen lätt brännes och järnet i öfrigt blir orent. På mjukt järn har natronlut mycken liten inverkan, men fräter däremot mera lätt på de ställen, där svetsen är oren. På de yttre tunnare läpparna i svetsen se nog fabrikanterna till att svetsen har tagit, men inuti själfva svetsen är det värre att kontrollera huru det ser ut. Sedan kokaren dock hållit dubbla arbetstrycket i vattentrycksprofvet har man emellertid rätt stor garanti, att allt är bra, om svetsen sedan kan bevaras. Skulle nämnligen frätning uppstå, så att luten börjar tränga in i svetsen, så vet man ej riktigt hur man har det, och då gäller att på enklaste och billigaste sätt skydda sig.

Jag tror, att detta sker genom att på elektr. väg smälta i dessa frätor, när de nått en sådan storlek, att man anser sig behöfva ingripa. Visserligen bildas af kalken i luten så småningom ett tunt skal i kokaren och verkar detta till en del skyddande. Denna afsättning är större då granved användes än för furuved.

Vi utgå emellertid ifrån att kokaren fått en del frätor och behöfver ses om.

Så var förhållandet med ett par af våra kokare, och jag tillskref Elektr. Svetsn. A. B. i Göteborg med en begäran att sända en sakkunnig person, och förklarade denne dylika reparationer vara mycket lätta att utföra, och så visade det sig också. Nämnda bolag har patent på sitt förfarande.

Orsaken hvarför vi valde elektr. svetsning och ej dylik med gas var den, att då plåttjockleken är stor, uppstå spänningar i plåten genom värmen betydligt mera, då gas användes. Går plåttjockleken ej upp till mer än 6 mm. ställer sig gassvetsningen fördelaktigare genom sin större prisbillighet.

Våra ofvan nämnda kokare äro af 22 mm plåt och hade fått frätor i ett par svetsar. Reparationsarbetet tillgick i all sin enkelhet på följande sätt:

Först börjas en renmejsling och fortsätter man med tills man funnit absolut rent gods. I själfva svetsen mejslar längs denna och håller på så länge mejselspånen klyfver sig. Denna klyfning visar, att svetsen ej är riktig. Man fortsätter så länge det visar sig nödvändigt, äfven med risk att hugga igenom hela godset. Sedan frätan är renmejslad, så att man endast har rent gods och inga felaktigheter kunna misstänkas, är man färdig för själfva svetsningsarbetet. För detta behöfver man en vanlig dynamo (helst likströms) på 125 a 150 ampere samt 110 a 120 volt och att anbringa en dylik och få kraft till den går ju lätt i en cellulosafabrik.

Kraften utnyttjas gifvetvis ej kontinuerligt under hela tiden för svetsningen och därför behöfver man ett större motstånd, som kan upptaga strömmen, då den ej användes för nyttigt arbete.

Detta större motstånd erhölls genom att leda strömmen genom vatten, hvari koksalt var upplöst. Ett vanligt oljefat användes härför, och nedhängdes i lösningen ett par stora järnplåtar c:a 600x 250 mm., som sedan inställdes på lämpligt afstånd från hvarandra för erhållande af ungefärlig; behöfliga motståndet. Det exakta motståndet fick man sedan genom ett mindre reglerbart motstånd på själfva instrumenttaflan.

Vidare behöfver man en automatisk omkastare, som växlar strömmen antingen till ledningen för själfva svetsningen, eller, då denna afbrytes, till vattenmotståndet. I ledningen mellan omkastaren och handtaget för arbetets utförande fanns äfven ett större konstant motstånd.

Kablarna voro af 50 mms area. Den ena kabeln kopplades fast i en skruf hvar som helst på kokaren eller i stativet, och den andra slutade i ett handtag eller järnklämma, som var helt enkelt omlindad med litet läder. I detta handtag insättas de ca 300 mm långa och 3 a 4 mm. grofva järnstängerna, som skola lämna material för fyllningen. Sedan allt nu är i ordning. Fattar karlen, som är försedd med grå glasögon, med ena handen klämman, som håller järntenen och i den andra ett stort tjockt rödt glas såsom ytterligare skydd för ögonen, ty han behöfver noga se, huru smältningen och svetsningen försiggår, men får ej utsatta sitta ögon för det intensiva skenet från ljusbågen, ty han blir då helt och hållet bländad. Något annat som helst skydd for själfva strömmen användes icke.

När han så närmar tenen på några mm. afstånd från kokaregodset slår den elektr. strömmen öfver och koncentrerar sig här så att säga i en enda punkt. På så pass stor yta som en 10-öring smälter kokaregodset på ytan, och samtidigt droppar järnet ned från tenen. Man smälter i, tills man fått en liten upphöjning eller vårta, och så snart denna stelnat, men medan den ännu är röd, hamras den för erhållande af bättre täthet och struktur. Så fortsattes med nästa vårta, och smältes denna in i halfva den föregående och så undan för undan, så att fyIlningen sedan får ganska stor likhet med en vanlig blylödning. De små järntenarna äro öfverdragna med något ämne, hvars sammansättning och ändamål är bolagets hemlighet. Jag föreställer mig dock, att det tjänstgör som flussmedel och skyddar för oxidering. Materialet som smältes i, måste noggrant väljas efter hårdhetsgraden på det gods som skall repareras, och väljer man det så, att svetsens styrka, utsatt för ett sträckprof, utfaller något under 100%.

Annars är intet som hindrar att få svetsen öfverstark för ett dylikt prof, men man mister da i tänjbarhet.

Chalmerska institutet har under okt. förra året gjort några sträck- och böjningsprof å svetsar från Elektr. Svetsn. A. B. och meddelar jag har ett af intygen: