Rostfri metall för pappersfabriker.

Syrafast gjutjärn och rostfritt stål äro jämförelsevis nya uppfinningar, som är resultat av ingående undersökningar under de senaste 10 åren. Det ökade behovet av sådana slags legeringar, som särskilt under kriget gjort sig gällande, har ökat forskningsarbetet i denna gren av metallurgien. Det finnes nu i handeln åtskilliga viktiga järnlegeringar, som är mycket. motståndskraftiga mot oxidation och frätning, men hittills synas de icke hava vunnit större uppmärksamhet bland pappersingeniörerna. Avsikten med denna artikel är, att väcka pappersingeniörernas intresse för detta viktiga spörsmål och därvid få fram pappersfabrikernas speciella önskemål med hänsyn till legeringen, vilket ju är av största vikt för järn- och stålmetallurgen.

Järnrost och järnsalter äro av största skada vid tillverkning av skriv- och tryckpapper. Vid t. ex. fotografiskt papper är rost absolut förstörande. För att fina, vita pappersorter skola bibehålla sin färgton är frånvaron av järnsubstanser absolut nödvändig. Av denna grund fordrar pappersfabrikanten järnfria råmaterial och måste under fabrikationen förebygga förorening av järn genom att använda andra metaller.

Blyfodrade blekningskar och alunbehållare, massarör av koppar, kopparklädda holländare med bronsgarnityr, ventiler och andra tillbehör av syrefast metall äro nödvändiga och dyrbara saker i många pappersfabriker.

behovet av billigt papper har gradvis i stor utsträckning undanträngt dessa metaller från pappersfabrikerna, med undantag av dem, som tillverka mycket fint specialpapper.

Användningen av järn och stål som huvudmetaller i pappersfabriker har gått hand i hand med användningen av aluminiumsulfat i stället för mineraliskt alun, och detta är en faktor, som utan tvivel förorsakat järnets frätning och upplösning. Stålknivarnas frätning i holländare och raffinörer är så mycket större än sådana av brons, att många stora fabriker fortfarande använda denna senare metall för att uppnå en mera ekonomisk och renlig drift.

Det är därför tydligt, att stora fördelar kunna väntas av en järnlegering, som är motståndskraftig mot oxidation och frätning, samtidigt som den har de nödvändiga mekaniska egenskaperna, varigenom material och arbete inbesparas och produktens renhet och kvalitet höjes.

De järnlegeringar av detta slag, som nu finnas i handeln, äro av 2 slag: syrefast gjutjärn, som huvudsakligen är kisel-järn-legeringar, och rostfritt stål, vars motståndskraft mot oxidering, förnämligast Åstadkommes genom legering med krom och andra metaller. Motstånd mot rost och frätning är

ferrokromstålets förnämsta egenskap. Legeringens mekaniska egenskaper i övrigt kunna modifieras genom tillsättning av andra metaller såsom molybden, tantal, wolfram, titan, uran och vanadium. Sådana legeringar framställas i elektrisk ugn och bortgår eller reduceras till ett minimum därvid även halten av svavel och fosfor. Kiseljärn-gjutjärn med 15 – 18 proc. kisel är mycket hårt och särdeles motståndskraftigt mot oorganiska syrors inverkan, men har även olämpliga mekaniska egenskaper. Det är mycket sprött och vid gjutning är svinningen c.a 3 gånger så stor som vid vanligt gjutjärn, och hårdheten är så stor, att godsets bearbetning är mycket svår. Detta är likväl numera övervunnit, och kiseljärnlegeringar, som kunna bearbetas, finnas i handeln, ”Corroseron” är en amerikansk legering, som kan bearbetas och gjutas med en svinning ungefär lika stor som messings. En stång av denna metall fick ligga en hel vecka i konc. svavelsyra, och minskade endast 0,01 proc. i vikt. En ferrokromlegering hållande 20-25 proc. krom och 1,5-3 proc. kol är seg, hård och i hög grad motståndskraftig mot oxidering och rostning. Man kan även få rostfritt stål med hälften av denna kromhalt, om legeringens kolhalt är mycket låg. Rostfritt stål håller sig absolut rostfritt på en slät och jämn yta. Brottytor däremot visa benägenhet att oxidera. Gentemot syror är det mycket motståndskraftigt, men frätning inträder vid beröring med elektropositiva metaller såsom koppar och silver. Den mest passande användningen för denna legering i pappersfabriker torde vara till holländarknivar och i jordankvarnar, då det är segt och mera finkornigt än det bästa bessemerstål, som vanligen användes till detta ändamål. Även torde silplåtar med fördel kunna förfärdigas härav. Det är kanske ingen annan industri, som använder järn och stål under förhållanden, som äro i så hög grad egnade att framkalla frätning och rost, som pappersindustrien. Den nya utvecklingen av denna gren av metallurgien bör därför undersökas och studeras av våra ingeniörer och kemister. Man kan säkert utgå från, att ett samarbete mellan våra tekniker och metallurger skall resultera i att dessa nya legeringar i närmaste framtiden komma att framställas i kvaliteter fullt anpassade för behovet inom pappers- och cellulosaindustriens olika avdelningar. Vid den nuvarande begränsade förbrukningen av rostfritt järn och stål, äro dessa givetvis dyrare än vanligt stål, men billigare än brons. Med ökad förbrukning skulle de givetvis bliva billigare i framtiden. Rostfritt järn och stål till rimligt pris, skulle helt visst medföra ett stort uppsving särskilt med hänsyn till renligheten i fabrikerna. Slutligen kan anmärkas, att England har gått i spetsen för det undersökningsarbete, som lett till framställning av dessa nya legeringar, och det bästa rostfria stålet i handeln är ett Sheffield fabrikat. I Förenta Staterna tillverkas dylikt järn och stål vid 3 järnverk och ryktesvis hava vi erfarit, att industrien i stor utsträckning med goda resultat använder dessa produkter. Vi invänta mera detaljerade uppgifter härom både från tillverkare och förbrukare i Amerika och skola i sinom tid framlägga dem för våra läsare. Av största intresse vore likväl, om de som sitta inne med någon erfarenhet i hithörande, ville lemna meddelande därom. Här i Sverige har försök gjorts vid Bofors järnverk att framställa dessa kisel-krom-järnlegeringar, men kvaliteten synes icke hava blivit den önskade, och ännu har ingen överenskommelse med de, amerikanska patentägarna kunnat träffats. Det är likväl att vänta att Bofors skall lyckas och även torde ett annat större verk ganska snart upptaga saken, varför det är att vänta, att fullgoda svenska kvaliteter snart komma i marknaden. Bergsunds Mek. Verkstad tillverkar även syrefast gjutgods och sker här legeringen av kiseljärnet i kupolugnar. Tillverkningen är relativt ny, men redan hava ett flertal stora indunstningspannor av 5-10 tons vikt levererats till kemiska fabriker och goda resultat vunnits. Enl. uppgift låter sig detta material bearbetas.

I detta sammanhang förtjänar anmärkas att syrefast emaljerat gjutgods tillverkas av Kockums järnverk.