Samhällshistoria Strömsbruk 1890 – 1909

Utdrag ur Glesbyggd blev samhälle av Bertil Gustafsson (1997)

I bygden där ett bruk och samhälle växte fram.

Från trakterna lite norr om Traryd och några kilometer söderut forsade Lagans vatten i ganska strida strömmar i åfåran mellan t ex byarna Klint och Tjushult samt utmed Kylhult ner mot och förbi Kvarnaholm. Vattnet strömmade i stort sett fritt. Nämnvärda hinder uppstod inte genom att vattenhjul drev några kvarn- och såganläggningar vid stränderna i exempelvis Traryd och Klint och på sin tid även i Kylhult. I Kvarnaholm fanns också kvarn.Den var kvar ganska långt in på 1900-talet. På båda sidor om ån fanns det vägar varav den på östra sidan var mest betydelsefull och ofta blev kallad kungsvägen. Den var ju allmänna landsvägen från Stockholm och söderut till Ljungby samt över Traryd och Markaryd vidare mot kontinenten. Senare blev benämningen Riksettan. Med delvis nya sträckningar benämns nu vägen E4.

Vägfarande, som under första delen av 1890-talet tog sig fram på allmänna landsvägen mellan Traryd och Markaryd, passerade hemmanet 3/64 mantal Tjushult, som tidigare varit torpet Strömsnäs. De som hade lokalkännedom kände förstås till stället. Men varken mangårdsbyggnaden eller garveriet där intill var sådant, som väckte uppmärksamhet. Det skulle komma annat intresseväckande framöver.

Traryd var däremot en plats som de vägfarande lade märke till. Där vår kyrkby med torgplats, samt inte minst betydelsefullt, en gästgivaregård. Vid den kunde vägfarande stanna till och vila samt få sig lite till livs, både när det gällde mat och dryck. Traryd blev även känt på annat sätt. År 1861 inrättades där länets första poststation. Först som föreståndare för denna blev förre landsfiskal C G Hultstein i Skafta och lokal för posten hyrdes i gästgivaregården.

Året därpå, alltså 1862, öppnades postkontor i Markaryd. Därmed dröjde det inte länge förrän det blev kärrpost på sträckan Traryd - Markaryd. Det som nämns om det postala är hämtat ur boken "Kommunikation i gränsbygd" (Erik Lindgren, 1981).

Beträffande kärrposten omtalar Lindgren, att postföraren Nils Magnus Fohlin, som mycket länge var anställd som postförare, hade fått anmärkningar för att han, trots förbud, tagit med passagerare när han körde kärrposten. Värre blev det när han i början av år 1894 ansågs vara redlös när han hittades under sin vagn, som hade vält. Det hjälpte inte att han skyllde på att storm och regn varit orsak till att vagnen gått omkull varvid han slagit sig.

Han uppgav i en skriven förklaring, att "då lösväskan hos handlanden S. Ljunggren i Kylhult aflemnades var jag nykter och timade olyckan 3 å 4 minuter därefter". Fohlin avskedades. Hemmansägare Petter Johansson i Qvinhult blev ny postförare och fick för detta två kr per tur fram och tillbaka mellan Markaryd och Traryd. Den s k kärrposten gick fem dagar i veckan. Johan Andreassson i Mjäryd hade begärt 2:10. När Johansson fått körningarna sänkte Andreasson sitt bud till 1:98, men det var för sent.

För dem som använde sig av kungsvägen, alltså inte enbart den som körde post, var området vid torpet Strömsnäs under första hälften av 1890-talet inte alls så betydelsefullt som Kylhult. Där fanns affär och ett litet gästgiveri. Tidigare hade där funnits stor gästgivaregård vid vilken det även hölls hästar för skjutsverksamhet. Det gästgiveriet flyttades i slutet av 1600-talet till Traryd.

Där blev, som nämnts, poststation 1861. Föreståndaren på posten, Hultstein i Skafta, hade en son, C W Hultstein, som var född 1843. Han lärde till garvare och köpte sedan 3/64 mantal Tjushult, men torpnamnet Strömsnäs hängde kvar. C W Hultstein blev som kommunal-, landstings- och riksdagsman känd som Hultstein i Strömsnäs. Genom detta blev namnet Strömsnäs under senare delen av 1800-talet ganska välkänt redan innan bruk och samhälle började byggas.

Strax intill Hultsteins fastighet fanns Strömsnäsfallen i ån Lagan. Därmed var förstås namnet Strömsnäs ganska givet när bruksbolag bildades 1896. Skåne - Smålands Jernväg öppnade 1897 stationen Strömsnäs bruk. Grunden för ett samhälle var lagd. Ortens namn blev Strömsnäsbruk.

Glesbygd

Byarna Klint, Tjushult och Kylhult med lite omnejd hade på 1890-talet ca 200 invånare.Med den spridning det var på befolkningen kunde bygden ses som en glesbygd. De flesta i området var småbrukare och torpare. Några hantverkare fanns också. Stugorna, där folket i byarna bodde, låg på båda sidor om Lagan, en del ganska nära, andra lite längre bort från ån.

Gemensamt för alla, som bodde där, var dock, att när som helst kunde den som ville vandra ner till ån för att ur de strida strömmarna eller vid något ställe med lite lugnare vatten hämta hem matnyttiga fiskar. På det sättet drygade man ut och varierade kosthållet, vilket nog för de allra flesta var mycket välbehövligt.

Bland de olika fisksorterna var även laxsläktet representerat. Den sorten försvann efter hand, men ända in på 1950-talet kunde det fångas en laxbesläktad fisk som kallades asping. Det kan intygas av bl a den som skriver ner det här.

Några år före 1800-talets slut blev det stort intresse för stränderna vid Lagan och befintliga vattenfall vid Strömsnäs såväl som norrut vid Skafta, Traryd och Floboda. Industrikunniga med stora kapitalresurser bakom sig och anknytning till massabruket i Delary siktade in sig på Strömsnäs. Där fanns fallhöjder, som kunde ge elektrisk kraft för drift av ett stort bruk.

De industrisakkunniga såg forsarnas betydelse på helt annat sätt än vad ägarna till kvarnar och sågar på stränderna hade gjort. Industrifolket hade annan ekonomisk syn på vad som kunde tas ut ur vattnet i ån än vad torpare och småbrukare hade när de gick till Lagan för att hämta hem god middagsmat, antingen det var laxfisk, ål, gädda eller abborre. Den ekonomiska betydelse detta hade för dem var lättare att förstå än hur stort värde det verkligen fanns i de stora fallhöjderna och forsarna i Lagan.

Markägare, som ägde sådana fallhöjder i ån, sålde dem för ganska låga priser, i varje fall vid de första affärerna. Då var det förmodligen i stort sett okänt, att det fanns planer på stora industrisatsningar.

Den smalspåriga järnvägen från Delary höll då på att byggas och blev färdig fram till Lagans strand vid årsskiftet 1894/95. Men detta sågs nog av ortsbefolkningen främst såsom en nödvändighet för vedtransporterna till Delary. Det flottades ju mycket massaved i Lagan och den drogs upp vid Strömsnäs. Därför behövdes det upplagsplatser för ved innan den efter hand transporterades vidare till Delary.

Markägarna i Tjushult liksom andra i trakten antog givetvis, att de stora markköpen hade samband med behovet av vedupplagsplatser. Kapitalägarna .och industrins intressenter, som gjorde köpen hade emellertid helt andra anläggningar i tankarna än att göra i ordning vedupplag. Detta skulle snart bli ganska allmänt känt.

Därmed skulle torpnamnet Strömsnäs få större betydelse än det hade när det användes i samband med riksdagsmannanamnet Hultstein. Han bodde kvar på sitt hemman några år in på 1900-talet då han flyttade ett par hundra meter söderut. Det hus han då bosatte sig i låg där fastigheten Solhäll för äldreboende har byggts under 1990-talet.

Allmänna landsvägen, som gick förbi torpet Strömsnäs, fick efter hand också betydligt större betydelse än när Hultstein bodde intill den. Ibland fick han se, att det kom vandrare, ryttare eller hästskjuts, däribland kärrposten, men den försvann före sekelskiftet då posten blev järnvägstransporterad.

Industrisatsning

Den 9 juli 1896 kan ses som ett betydelsefullt historiskt datum för blivande Strömsnäsbruk. Den dagen beslöt kapitalägare bilda Strömsnäs Bruks AB och att storleken på aktiekapitalet skulle från starten vara 410 000 kr. Av detta satsade Malmö Trämassefabrik AB, som ägde Delary massabruk, 200 000 kr.

Pappersbruk skulle byggas.

Det konstituerande mötet i Malmö i juli 1896 hade föregåtts av ett sammanträde på våren där planerna hade tagit ganska fast form. I tysthet hade sannolikt förberedelser pågått under flera år. På detta tyder bl.a. tidigt genomförda köp av vattenfall såväl som markområden. Ett något senare köp, men i god tid före bolagsbildandet, skedde i september 1895. Hemmanet 5/128 mantal kronoskatte Tjushult köptes då av grosshandlare Rudolf Thomson, Malmö. Han var delägare och styrelseledamot i det bolag, som ägde Delary bruk.

De ledande för blivande Strömsnäsbolaget hade förmodligen under sina sonderingar sett att på den gården fanns ett område som ansågs bli lämplig tomt för en disponentvilla. I varje fall byggdes där någon tid efter bildandet av Strömsnäs Bruks AB ett hus av herrgårdskaraktär, som blev bostad för disponenten. Efter några år blev villan, efter stora om- och tillbyggnader, ännu mer herrgårdsliknande.

Den byggnaden finns kvar när detta skrivs 1997, men är nu sedan flera år privatägd. Gården, som Thomson köpte, såldes av Sven Petter Magnusson, enligt köpekontraktet med samtycke av hustrun Benedikta. Boningshuset på gården var hennes byggde och som senare byggdes om och blev betydligt större. födelsehemmet hade byggts i början av 1850‑talet. År 1997 är huset,

sedan några år tillbaka, klubbstuga för Sportklubben Graal.

De nämnda köpen av fallhöjder samt markområden kan ses som exempel på förberedelser för att efter bolagets konstituering snabbt komma igång med bruksbygge. Efter bildandet dröjde det inte heller länge förrän stora byggnadsarbeten påbörjades. De hade givetvis föregåtts av omfattande förberedelser, exempelvis grundundersökningar, inte minst för den omfattande dammanläggningen. Konstruktionsarbeten måste också ha tagit lång tid i anspråk.

Fyra månader efter bolagets konstituering arbetade hundra man med fabriksbygget. Det uppgav tidningen Smålandsposten den 4 november 1896. En månad därefter var grunden för fabriken lagd. Arbetsstyrkan var då uppe i 150 man. Hundra år senare, när vi är vana vid att se byggkranar och andra stora maskiner på byggplatser, är det omöjligt tänka sig in i hur det fungerade på en så stor byggarbetsplats, som det var i Strömsnäs 1896 och ett par år framåt.

Den som nu i slutet av 1900-talet kommer ihåg hur dammbyggnaden såg ut innan den revs och de stora huggna stenar som en efter en hade lagts på plats har all anledning undra hur de hade kommit dit de skulle.

Den 8 maj 1897 uppstod det extra problem. Samtliga stenarbetare och murare, följda av alla övriga på byggarbetsplatsen, lade ner arbetet för att få krav på 2:25 i daglön tillgodosedd.

Detta omtalades efter några dagar i en tidningsnotis. Det framgår inte hur långvarig strejken blev. Den kanske gick över på några timmar eller efter en dag. Det stod inte heller om de strejkande fick vad de hade begärt. Med den

formulering tidningsnotisen hade kan man dock räkna med att tvisten löstes ganska snabbt.

De stora byggnadsarbetena pågick till början av år 1898 då antalet

byggnadsarbetare minskade för varje vecka som gick. Det hade gått snabbt med bygget av den stora dammanläggningen tvärs över Lagan såväl som bygge av fabrikslokaler. Det gällde inte enbart plats för de pappersmaskiner man skulle inleda driften med utan även salarna för efterbearbetning, sortering, räkning, packning och alla andra utrymmen som behövdes.

I ett referat i Sydsvenska Dagbladet i augusti 1898 omtalades beträffande dammanläggningen, att över hela älven hade gjorts kolossala cementarbeten under vattnet. Den ståtliga dammen, helt och hållet i granit och järn, liknades vid en "fortifikatorisk anläggning av den gamla goda sorten ".

Vid bolagsstämma den 12 maj 1898 konstaterades, att några veckor senare skulle driften kunna startas. Den då kalkylerade årsproduktionen var 4 000 ton.

I samband med stämman i maj, liksom vid driftens igångsättning tre månader senare, framhöll dock bolagets ledning, att utvidgning skulle ske till sex pappersmaskiner med 12 000 ton i årsproduktion. Sådan satsning skulle, enligt bruksledningen, göra bruket till Skandinaviens största. Optimismen var stor.

När produktionen startades hösten 1898 var det med en maskinpark, som börjat monteras hösten 1897. Tre pappersmaskiner hade på mindre än ett år kommit på plats. Av maskinerna var en mångcylindrig. Ettan blev den kallad under pappersbrukets hela livstid, alltså till början av 1980-talet.

Tvåan och slutligen trean, som kom igång något senare, var vad som kallades yankeemaskiner, vilket betydde, att i stället för många torkcylindrar hade yankeen endast en, men mycket stor torkcylinder. Våren 1900 togs mångcylindriga fyran i bruk.

Det blev inte fler pappersmaskiner då. Nästa stora investering gjordes i bygge av sulfitfabrik. Beslutet om detta togs i december 1904. Då beslöts också öka aktiekapitalet till lägst 800 000 kr. Igångkörningen av sulfitfabriken skedde 1906 och man kunde producera massa för lite finare papper än vad det blev av Delarymassan. Antalet anställda vid fabriken, som vid sekelskiftet var 215, ökade till 240 när sulfitfabriken kom igång.

Efter bygget av sulfitfabriken gick det nästan tio år innan man aktualiseråde nästa stora nyinvestering, nämligen pappersmaskin fem, som kom på plats 1915. Det optimistiska mål, som bruksledningen 1898 hade siktat mot när det sades att det skulle bli sex pappersmaskiner och Skandinaviens största pappersbruk, verkade inte längre vara kvar. I varje fall skulle man inte nå dit förrän ganska långt fram i tiden.

Den sjätte pappersmaskinen monterades in först 30 år efter brukets start och då hade bruket helt annan ledning än 1898 års optimistiska chefer, som inte lyckades fullfölja den snabba utbyggnad som var tänkt.

Detta var för övrigt inte kapitalägarnas enda förändring i den planering, som var gjord under 1890-talet. I juli 1897 uppgavs av Smålandsposten att ingenjör Persson i Delary (fabrikschefen där hette Jöns Persson) med flera hade av A Pettersson i Kärringelida köpt en gård intill Lagan för 12 000 kr samt dessförinnan för 10 000 kr

Den första disponentbostaden som Strömsnäs Bruks AB köpt kvarn och såg av Johannes Gummesson i Floboda. I samband med att dessa köp bekantgjordes omtalades, att avsikten var att anlägga en trämassefabrik vid Floboda i Hamneda socken. Någon fabrik blev där dock inte. Bolaget hade alltså från början större industriplaner än dem som blev förverkligade i Strömsnäsbruk där det ju inte heller blev så stora snabba satsningar, som från början var tänkta.

Samtidigt med bruksbygget var järnvägsbygge mot Strömsnäsbruk igång söderifrån. Skåne Smålands Järnväg drogs fram. Sträckan mellan Markaryd och Strömsnäsbruk öppnades för trafik 2 november 1897. Två år senare var järnvägen framdragen ända till Värnamo. När delen Markaryd - Strömsnäsbruk hade börjat trafikeras öppnades redan i december poststationer i järnvägsstationerna i Axhult och Strömsnäsbruk med Axel Stensson respektive Albert Lindblad som föreståndare. Kärrposten mellan Markaryd och Traryd drogs in.

Mellan Strömsnäsbruk och Traryd inrättades då vad som kallades gångpostföring. Alla vardagar utom onsdagar skulle någon gå med postväskan från Strömsnäsbruk kl 12. En timme fick det ta att gå till Traryd där avgångstiden för återgång mot Strömsnäsbruk var 14.30. Anbud på uppdraget begärdes in genom kungörelser i bl a Traryds kyrka 31/10 och 7/11 1897.

Arbetskarlen Nils Peter Johansson från Gräsholma var den som från mitten av december började gå med postväskan och för detta fick han 75 öre för att gå fram och tillbaka. När järnvägstrafiken mellan Strömsnäsbruk och Ljungby öppnades drogs gångpostföringen till Traryd in.

Nämnas kan, att redan före pappersbrukets tid var skogen underlag för viss industriell verksamhet. Mindre sågar fanns, men 1895 omtalades, att handlanden Ljunggren i Kylhult uppförde en stor ångsåg. Året därpå byggde en lantbrukare i Sanna, strax söder om Strömsnäsbruk, en ångsåg, vilken skulle bli en av de större i Sunnerbo.

I september 1903 bekantgjordes, att Strömsnäsbruks Mosaik- och Cementgjuteri åtagit sig, att för ca 10 000 kr utföra alla cementarbeten vid nybyggnaden av epidemisjukhus i Karlskrona.

Utan planering

I samband med och efter pappersbrukets start växte det hastigt och utan föregående planering upp ett samhälle. Markägarna i byarna Tjushult, Kylhult och Klint sålde tomter. På dessa uppkom ganska snart stora prisskillnader. I blivande centrala delarna av samhället kostade en tomt 1:25 - 1:50 per kvadratmeter medan det i vad som kunde kallas ytterområden gick att köpa tomtmark för hälften eller knappt det av de nämnda priserna.

På den köpta tomten placerade byggaren sedan sitt hus där det ansågs bäst att ha det. I Sunnerbo Posten kunde man 1907 läsa, att boningshus hade uppförts kors och tvärs utan hänsyn till ordnad utveckling.

Varje husbyggare hade på den tiden ansvar för den egna fastighetens alla sanitära angelägenheter. De många utedassen var förstås inte luktfria, men det ansågs givetvis såsom en naturlig företeelse. Värre problem kunde uppkomma där slaskhinkar tömdes och flugor trivdes, särskilt om det vid hinktömningen hade följt med lite matavfall.

Sistnämnda kunde förstås den gris, som ofta fanns i en stia bakom huset, matas med. Från stian spreds nog en mer besvärande "doft" än den som kom från utedass på egen eller grannes tomt.

Vid årsskiftet 1904-1905 påtalade provinsialläkare Sjövall behovet av hälsovårdsregler för samhället Strömsnäsbruk.

Kommunalnämndens ordförande C W Hultstein kallade boende i samhället till sammanträde i januari 1905 för att diskutera situationen. Då beslöts, att inte vidta några omedelbara åtgärder utan i stället arbeta for att få bilda ett municipalsamhälle. Därmed kom den frågan upp till diskussion. Inom ett sådant samhälles gränser skulle man kunna lösa en del angelägna frågor gemensamt och det fanns personer som var klart intresserade av att få samhällsfrågan löst.

Liv och rörelse

Vid den tidpunkten då de förut nämnda byggnadsarbetena i Strömsnäsbruk kom igång blev det liv och rörelse i bygden. Utöver fabriken måste det även byggas bostäder. Många fabriksbyggande arbetare, som tillfälligt kom till orten, hade förmodligen inga särskilt svårlösta bostadskrav, men någonstans måste de ha tak över huvudet.

De, som flyttade in för att arbeta på bruket när driften kom igång, behövde däremot mer varaktiga bostäder. Kraven på den tidens boende var förstås inte högt ställda. Ett rum med kök var ofta tillräckligt för en familj, även om den var barnrik.

Bruksbolaget ordnade bygge av en del hus där anställda fick bostäder. Ännu efter nära 100 år finns vid norra infarten till Strömsnäsbruk fyra hus, som bolaget byggde samtidigt med bruket. Bostäderna kallas de och har blivit kulturmärkta. I varje hus bodde två familjer.

Sett till dåtida bostadskrav bodde hyresgästerna i de husen utan tvekan mycket bra. Under de gångna åren har husen givetvis förbättrats och moderniserats. Ett par likadana hus byggdes lite söderut från bruket räknat, men de är borta liksom några andra bolagsbyggda hus för anställda.

En hel del av dem, som fick arbete på bruket, bodde i egna små torp eller hus i hagarna på gångavstånd från fabriken. En promenad i träskor eller trätofflor ett par tre kilometer eller kanske en halvmil bort från arbetsplatsen sågs på den tiden inte som något särskilt problem.

Efter hand fick väl en del råd att skaffa sig en cykel, som för väldigt många blev ett mycket bra transportfordon långt framåt i tiden, för bruksarbetarna såväl som många andra.

Utöver bolagets bostadsbyggande förekom en hel del bygge av privata hus. Arbetare, som byggde egna hus hade nästan alltid en lägenhet eller rum till uthyrning. Detta gjorde husägarens eget boende lite billigare och samtidigt kunde de som hyrde glädja sig åt att ha fått någonstans att bo. Hyrorna, som togs ut ansågs ganska höga, men trots detta var inflyttningen stor under samhällets första uppbyggnadsdecennium.

I augusti 1906 kunde man t ex i tidningar läsa, att byggnadsverksamheten var livlig i samhället, men det fanns ingen hyresledig lägenhet.

Vad hyran kostade då nämndes inte. Men något senare var hyrespriset för en tvårums lägenhet på nedre botten i Strömsnäsbruk 18-19 kr i månaden. Vid jämförelser, som kunde göras, var detta ovanligt högt, nämligen 50-60 procent högre än på motsvarande landsbygdsorter.

Men priset verkade inte avskräckande. I en tidningsnotis uppgavs, att på många år hade ingen husgrund i Strömsnäsbruk blivit färdig innan huset var uthyrt "till sista smutt". Det är inte så märkligt att det var så. Såväl bruksanställda som järnvägspersonal och även en del andra nya samhällsbor behövde ju bostäder.

Service

Genom bruksbygget och järnvägens framdragning kom det både offentlig och annan service till det snabbt växande samhället. Poststationen har redan nämnts. Det inrättades även telegraf- och telefonstation. Strax efter sekelskiftet byggde handlanden N A Bondeson hotell i samhällets centrum. Hotellet arrenderades en tid av Kristinebergs bryggeri i Växjö och såldes efter några år till Åby-Klippans bryggeri.

Sydsvenska Kredit AB i Markaryd öppnade strax efter sekelskiftet filial i Strömsnäsbruk. Den lades dock ner sedan Smålands enskilda bank i september 1906 öppnat avdelningskontor. Senare startade Traheryds sparbank sin verksamhet i april 1910. Det varpå lördagar man hade kontor öppet i Strömsnäsbruk. Starten kunde ske sedan ett antal personer tecknat reservfond på 3 000 kr, vilket var tillräckligt för att erhålla erforderligt tillstånd att driva bankrörelsen.

Många affärer och hantverksrörelser startades. De flesta ville etablera sig vid allmänna landsvägen, senare Lagastigsgatan. De allra första placerade sina rörelser så nära bruksporten som möjligt. Hilma Bond hade speceriaffär vid Bäckvägen på östra sidan av landsvägen nästan mittemot porten. En kort bit söderut öppnade Carl Ljunggren år 1900 affär i sin nybyggda fastighet. Inför 100-årsdagen kan man vid jämförelse med tidigt fotografi se hur veranda och fasader har förändrats under årens lopp.

När Sunnerbo-Posten år 1905 startade som ortstidning blev Carl Ljunggren en av de flitiga annonsörerna. Han var det både som affärsman och representant för ett försäkringsbolag. Hos Carl Fristedt kunde försäkringar tecknas i ett konkurrerande bolag. A Lindvall annonserade om handgjorda skodon.

N Lindahl sålde manufaktur, färdigsydda herrkläder och skor. Erik Bengtsson hade välsorterad järnhandel, nyligen övertagen av Eliasson & Kristensson. Bengtsson sålde år 1908 rörelsen till Valfrid Isacsson. E Lindeborg annonserade om sin målerifirma och Agard Ljungstedt, att han hade herrskrädderi samt tygförsäljning.

Slaktare G Andersson hade tydligen en konkurrent nere vid pappersbruket där A T Andersson sålde korv m m. Manufaktur- och modeaffär drevs av E Krantz & Co. Elisabeth Elfström öppnade tidigt en fotoatelje, vilken år 1909 överläts till Helfrid Lekander. Då fanns ytterligare en fotoatelje, som ägdes av C W Olsson.

En av de tidiga speceriaffärerna, där man även sålde annat än specerier, var handelsfirman Björken och Blomkvist, som från 1909 fick Hj Björken som egen ägare.

O Grönvall annonserade om sitt plåtslageri och att även telefonledningar reparerades. Våren 1909 annonserade en nyöppnad affär i Klint om ett sortiment, som tycks ha varit av varuhuskaraktär. I annonsen nämndes t ex specerier, kolonial, husgeråd, färdigsydda kläder, skodon, tyger, sybehör, sjukvårdsartiklar, markiser, persienner, tält, flaggor m.m.

Enligt annons för Strömsnäsbruks kemikalieaffär verkade det även där ha varit nästan otroligt stort sortiment. Men när det gällde kemikalier fanns konkurrent i den pappershandel, som W Larsson var ägare till. En pappers- och cigarraffär öppnades av Gerda Johansson. S Bluschers svagdricksbryggeri i Traryd startade tillverkning även i Strömsnäsbruk där särskild fastighet, avsedd för bryggerirörelse, hade byggts.

Cykelreparatör David Johansson hade verkstad och 1909 satte svenskamerikanen Frank Andersson igång med sammansättning av velocipeder, som var blåetsade i stället för svartlackerade. Det noterades speciellt, att cyklarna han sålde var försedda med utväxlingar.

Även om den gjorda uppräkningen inte gör anspråk på att vara fullständig visar den, att det under det första decenniet på 1900-talet förekom omfattande etablering i Strömsnäsbruk. Men bland arbetarna fanns det många som utöver den privata handel, som fanns, ville ha en kooperativ affär. Detta diskuterades och i oktober 1906 annonserades i en ortstidning, att de som var intresserade av att bilda en handelsförening skulle samlas i Emma Svenssons matserveringslokal söndagen den 28 okt 1906 kl. 4 em.

Ett 100-tal ville vara med i föreningen, som man beslöt starta. Bildandet tog tid, men i slutet av november 1908 fastställdes att namnet skulle bli Handelsbolaget Framåt. Styrelsen bestod då av målaremästare G A Gustavsson, ordf., järnarbetare P M Berglund, blylödare August Johansson, rullare C E Lagerkvist, maskinförare Simon Friberg, målare J F Svensson, och cykelreparatör David Johansson.

Våren 1909 antogs Ester Pettersson, Tomåker, till affärsförestånderska. Den 1 juni inleddes affärsverksamheten i David Johanssons fastighet, som låg i nordöstra hörnet av blivande Norra torget. I samma hus hyrde då Strömsnäsbruks Arbetares Byggnadsförening lokaler för Folkets husverksamhet innan de fick egna lokaler byggda. Efter ca tre år gick emellertid Handelsbolaget Framåt i konkurs.

De fasta affärerna fick även konkurrens av torghandel. Det dröjde visserligen tiotalet år in på 1900-talet innan torgplats blev ordnad, men dessförinnan placerade torghandlarna sig på landsvägen. Sunnerbo-Posten omtalade 1907, att en tisdag då det varit avlöning på bruket hade "torgtillförarna sin vana trogen på kvällen anordnat ett fullständigt torg ". En lång rad skjutsar fanns på häradets väg mittemot bruket där de satt upp sina stånd. De många vägfarandena, som kom på häradsvägen, nödgades tränga sig fram förbi stånden. För dem måste det vara enastående, att utan vidare stöta på en i full gång varande torgdag på landsvägen, skrev krönikören.Han klagade på frånvaron av renlighet och snygghet samt undrade vad ordningsmakten tyckte om förhållandet. (Som förtydligande till krönikörens undran kan nämnas, att ordningsmakten i samhället var länsman J T Holmberg).

Noteringar om torgpriser i Strömsnäsbruk har inte hittats i tidningar, men i Jönköping 1905 och ungefär samtidigt i Markaryd var det inga egentliga prisskillnader på de torgvaror som såldes. De kan vara intressanta att ta del av. Potatis kostade 1,50 kr för 42 liter,

morötter 0,50, palstemackor 0,70 och rödbetor 0,60 - 0,75 kr för fem liter

Kilopriser: ost av sötmjölk 1,00 - 1,80

Smör 1,80

Färskt oxkött och gödkalvskött 0,70 - 0,80

Spädkalv 0,25 - 0,30

Salt fläsk 1,00 - 1,10

Gädda 0,90

Torsk och kolja 0,60 per kg.

Ägg 0,60 - 0,65 per kull (ett småländskt uttryck för 12 ägg),

Strömming 0,25 per tjog,

Höns 0,70 - 0,80, tupp 0,90 - 1,25 kr per styck

Sjukvård

Difteri utbröt i början av 1905 i Åsa och Gräsholma. Flera barn blev svårt sjuka. Skolorna i Gräsholma och Kvarnaholm stängdes. Epidemin spred sig över stora delar av socknen. I början av 1906 konstaterade man att sjukdomen hade medfört två dödsfall. Provinsialläkare B Hallenberg i Ljungby besökte orten. Sedan november månad 1905 hade sjuksköterska från Ljungby varit stationerad inom Traryds församling. Starten av vårterminen i skolorna blev på grund av smittorisken förskjuten. Först i mitten av mars 1906 kom skolorna igång. Då hade epidemin avstannat.

Något över 20-årige maskinpassaren T Andersson från Göteryd fastnade i augusti 1906 med högerhanden i en pappersmaskin. Enligt tidningsuppgift blev underarmen avsliten. Det uppgavs, att händelsevis stod ett tåg just då vid stationen i Strömsnäsbruk. Tåget kvarhölls tio minuter så den skadade kunde tas ned till tåget för transport till Ljungby lasarett. Andersson var då i mycket medtaget tillstånd, men enligt senare meddelande förelåg inte livsfara.

Nämnda exempel, tillsammans med andra sjukdomsfall och olyckor, var troligen starkt bidragande anledning till att man under 1908 tog upp frågan om att få praktiserande läkare bosatt i Strömsnäsbruk. Inför kommunalstämman i december 1908 omtalades, att Strömsnäs Bruks AB under vissa villkor beslutat om årligt bidrag på 1 000 kr till kostnader för en läkare, som var villig öppna praktik i Strömsnäsbruk.

Kommunalstämman beslöt, att under fem år också bidra med 1 000 kr per år. Summan höjdes senare till 1 500 kr och fri bostad på kommunens bekostnad, alternativt bostadsbidrag med 600 kr per år.

Närliggande kommuner erbjöds vara med om satsningen och att därmed bli delaktiga av läkarpraktiken. Man lyckades dock inte uppnå målet att få läkare bosatt i Strömsnäsbruk utan fick fortsätta att ha det som det var. Den sjukvårdsresurs, som då fanns i samhället var en barnmorska tills en distriktssköterska senare blev placerad i Traryds socken. När provinsialläkare blev placerad i Markaryd fick man även i Strömsnäsbruk tillgång till honom. Nämnas kan, att först 1936 bosatte en läkare sig i Strömsnäsbruk och öppnade praktik.

Tidningar

Vid tiden för glesbygdens omvandling till samhället Strömsnäsbruk var det, i jämförelse med situationen några decennier senare, dåligt med lokala tidningar för orten. Växjöbladet, för övrigt landets näst äldsta tidning, och Smålandsposten fanns, men antalet läsare av de tidningarna i sydvästra delen av länet var inte särskilt många. Båda var då högertidningar. Arbetarna i Strömsnäsbruk började ganska tidigt agitera för socialdemokratiska tidningar. Från början var det Arbetet, Malmö. Ett par år efter starten av Smålands Folkblad i Jönköping år1901 blev det agitation för den i Strömsnäsbruk. Konkurrensen hårdnade 1905 när tidningen Norra Skåne i Hässleholm började ge ut frisinnade Sunnerbo-Posten. Den upphörde med utgången av 1911.

Skånska Social-Demokraten (Hälsingborg), som startades 1907, fick i Strömsnäsbruk ganska snart 50-talet prenumeranter. Arbetet och Smålands Folkblad hade ungefär lika många. Den tidens tidningar bestod som regel av endast fyra sidor. Tidningarna utgavs oftast tre dagar i veckan, men de två skånska arbetartidningarna var sexdagars.

Ganska många årgångar av de nämnda tidningarna har granskats i sökandet efter uppgifter om Strömsnäsbruks byggnadsförening från år 1907 och eventuell anknytning till tidigare föreningsbildning, som även visade sig finnas. I tidningarna fanns en del intressant, som kompletterar det som finns i byggnadsföreningens eget arkivmaterial. Vid genomgången av tidningarna gjordes även andra iakttagelser, som antecknades. Olika notiser gav vad som kan kallas dåtidsbilder, alltså uppgifter om förhållanden eller händelser, som numera till stor del är glömda. En del har redan återgetts i denna bok och mer kommer framöver.

Studiet av tidningarna gav ganska mycket. Anteckningar från sekelskiftestiden, som återges, kanske hos en del äldre kan friska upp minnet av sådant som de hört talas om. För yngre kan det vara nyttigt, att få veta lite om hur det var för cirka hundra år sedan. Först blir det i korthet en orientering om tidningarnas sätt att på den tiden presentera nyheter och därefter lite plock ur dåtidens spalter. Stora såväl som små nyheter fick läsarna nästan utan undantag del av i notisform. Den enspaltiga texten inleddes med att något eller några ord av textens början hade lite mer svärta. Det varierade mellan olika tidningar. Formen av rubriceringen var, tex i Sunnerbo-Posten, likartad om det i ett fåtal rader text omtalades, att Verdandi hade haft slädparti eller om ganska våldsamma händelser beskrevs i en längre enspaltare.

Som ett exempel på sistnämnda ges här en sammanfattning av en ganska detaljerad artikel från 1906.

"Vilt uppträde i Strömsnäsbruk" kallades det . Ilskna och och till stor del onyktra flottningsarbetare hade begärt löneförhöjning. Flottningsförman Fredrik Blomstrand tog kontakt med förvaltare Karlgren i Delary. Beskedet blev att den, som inte var nöjd med lönen kunde gå hem. Du har alltid varit en dj-a knöl sa de till Blomstrand, som överfölls och puffades ut i Lagan, men han kunde simma till kanten. En försökte slå honom med en båtshake, men någon förhindrade detta. Blomstrand, som åter överfölls, sprang därifrån.

Ett antal av de onyktra beslöt att lägga ner arbetet samt vandrade till hotellet för att dricka öl. Hotellet var låst. Karl Bernhard Englund från Gävle ryckte då upp dörren så att karm och väggbräder lossnade. Stort slagsmål utbröt. Englund, som var försvunnen när länsman J Holmberg kom till hotellet, hittades sovande i sin tillfälliga bostad. När han skulle tas om hand för att skickas till cellfängelset i Växjö uppförde han sig, enligt uppgift, som ett vilddjur, men blev övermannad. Senare dömdes Englund till både fängelse och böter.

Inbrott begicks i torsdags... Så började den 25 april 1907 en notis, som var en ganska lång enspaltare. Men det handlade om mycket värre saker än att det hade varit inbrott hos August Johansson i Mjäryd. August och hans hustru samt inneboende Petter Hall hade gått till nattvila när de hörde att obehöriga bröt sig in. Det var fyra män som plötsligt kom in och sköt med revolvrar. Hall träffades. August hade tagit fram en bössa för att skrämma fridstörarna, som dock slet bössan ifrån honom. Han tvingades lämna ifrån sig 91 kr, som han någon dag tidigare hade fått när han sålde en ko och havre.

August lyckades smita ut. Även om de ovälkomna männen kunde tro, att August skulle hämta hjälp, tog de tid på sig att binda Hall med rep och misshandla Augusts hustru.Det mesta bohaget slogs sönder innan de fyra våldsamma männen försvann. Ett par dagar senare rapporterades, att Hall hade träffats av fyra revolverskott, men klarade sig efter läkarvård. Augusts 81-åriga hustru, som blivit mycket skrämd, hade efter överfallet blivit sängliggande. Hennes tillstånd betecknades som allvarligt och i Sunnerbo - Posten rapporterades att det såg ut "som hon icke skulle komma sig mer". Våldsverkarna fick man inte tag på, i varje fall inte de närmaste två månaderna.

Plock ur tidningar

En reporter från Sydsvenska Dagbladet i Malmö besökte i augusti 1898 det nybyggda pappersbruket. Tillverkningen hade börjat. Även om besöket i första hand gällde bruket och en rapport om detta, togs också en titt på omgivningen. På stranden vid Lagan hade reportern sett "en anspråkslös rödmålad hydda". Där, skrev reportern, bodde häradets myndige riksdagsman alldeles intill allmänna landsvägen. På den var det, enligt tidningstexten, liv och rörelse endast under flottningstider och i samband med Markaryds marknad.

Smålandspostens läsare fick i artikel vetskap om hur fort bruket och annat var "framtrollat" i Strömsnäs, t ex att vacker kontorsbyggnad var uppförd liksom "en hop andra hus, däribland flera synnerligen nätta och tilltalande arbetarbostäder". Våren 1900 omtalades i samma tidning att det fanns 65 - 70 boningshus för arbetarna.

I Växjöbladet kunde 1902 läsas en artikel (senare återgiven i Ny Smålands Beskrifning av J Rosengren m fl) om att i Strömsnäs hade ett bruk och köpingsliknande samhälle växt fram på den plats där det 1895 fanns "endast en och annan enstaka koja". Folkmängden i samhället 1902 uppgavs vara 600 - 700 personer. Hotellet, som ägdes av handlanden Bondeson arrenderades av Kristinebergs bryggeri i Växjö. Otto Fribergs cigarrfabrik med "tillverkning av jämförelsevis god beskaffenhet" nämndes också. Den mycket innehållsrika artikeln handlade ganska mycket om pappersbruket. Anläggningskostnaden uppgavs ha varit två miljoner kr varav en halv miljon kr för enbart dammbyggnaden.

Smålands Folkblad, Jönköping, framhöll i juni 1903, att stations- och fabrikssamhället Strömsnäsbruk blomstrat upp på endast några år. I augusti omtalades, att några år tidigare hade det i Strömsnäs funnits endast en handfull hus. Men järnvägen kom "som en svamp ur fuktad mull" och en fabrik växte upp. Samtidigt uppstod ett storslaget samhälle. Smålands Folkblad hade faktiskt ett platsombud i Strömsnäsbruk. Det var stationskarl J Roskvist. Våren 1905 tillkom Joh Nilsson, som platsombud för Traryd.

Sunnerbo - Posten hade under sina utgivningsår 1905 - 1911 ganska omfattande bevakning av vad som hände i Strömsnäsbruk. Reporterbesök 1908 resulterade i en stor specialartikel om bruket och tillverkningen där. Men reportern omtalade även att han hade tagit en titt på "det trevna och välbyggda samhället" Som annan positiv synpunkt framhölls, att platsens hotell gjorde skäl för sitt rykte som ett första klassens matställe.

I början av 1900-talet, när lokala tidningar inte hade på långt när samma spridning och betydelse som längre fram i tiden, var kyrkans roll som nyhets- och uppgiftsförmedlare mycket stor. Från predikstolen lästes det upp en hel del för kännedom till socknens invånare. Det kungjordes t ex när det skulle hållas stämmor och efter dessa lästes protokoll upp. I kyrkan fick alltså besökarna veta mycket, men det var nog ganska bra om inlämnaren av ett protokoll hade god kontakt med kyrkans folk. Detta kan man förstå av en händelse i Hinneryd.

På nyårsdagen 1906 läste pastor N Nyström i Hinneryds kyrka upp en del kungörelser. Han nämnde dock inte ett protokoll från kommunalstämman, som lämnats in för delgivning till församlingsfolket vid deras besök i kyrkan. På fråga till Nyström varför protokollet inte hade delgivits församlingen förklarade han, att kyrkovärden hade sagt, att det protokollet får dom själva läsa upp. Om pastorn tyckte som kyrkovärden eller ville undvika bråk med honom, är okänt. Vid läsning av tidningar under åren närmast före händelsen såg man dock, att det var stor oenighet inom det kommunala i Hinneryd. I Sunnerbo-Posten stod det t ex i november 1905, att i Hinneryd tycks det vara svårare att välja kommunalordförande än det är att genomföra unionsupplösning.

Nämndeman som agiterade för socialdemokratin ansågs 1906 tydligen vara förskräckligt. I flera olika tidningar spreds nyheten, att nämndeman J A Lindskog i Norrahammar var ute på socialdemokratisk agitationsresa. Det torde vara första gången en nämndeman är ute på "slik färd", slutade notisen. År 1910 fick tidningarna en liknande nyhet att förtälja. Budskapet då var, att som tredje statskyrkopräst hade komminister Harald Hallen i Karlstads stift, genom medlemskap i Gustafsbergs arbetarekommun, gått in i socialdemokratiska partiet.

Elektriciteten hade 1906 inte särskilt stor spridning. När Emanuelskyrkan i Delary skulle ha belysning blev en acetylenanläggning installerad. Inne i kyrkan placerades 16 lågor och en sattes upp utanför. Det var alltså karbid, som gav ljus i kyrkan.

I Strömsnäsbruk fanns det hösten 1907 ingen elektricitet. Handlanden N A Bondeson m fl ordnade dock lite gatubelysning i södra delarna av samhället. Privat bekostades uppsättning av två Luxlampor. Medfotogen som bränsle, förgasad i auerstrumpa, gav varje lampa, enligt uppgift, 700 normalljus. Under den mörka årstiden hade Bondeson därmed upplyst landsväg när han vandrade mot hemmet efter att ha kommit med kvällståget ellerbesökt något sent sammanträde på t ex hotellet.

Även andra i södra samhällsdelen hade givetvis nytta av lamporna, men förflyttning i samhällsdelen norr om stationen fick under den mörka delen av dygnet ske i mörker. Efter två år satte AB Globeljus upp en provlampa nära stationen, även den med 700 normalljus. Men enligt ett Strömsnäsbrev i en tidning fick man i norra delerna av samhället fortfarande "treva sig fram" och gatuljus efterlystes. När Bondeson 1910 blivit ordförande i municipalnämnden föreslog han uppsättning av sex Luxlampor i norra delen av samhället. Andra ansåg dock det var viktigare satsa på ett brandförsvar och så blev det. Gatubelysningen fick vänta tills det i slutet av år 1911 blev elektricitet framdragen. Elströmmen kom sedan man i samarbete med Markaryd fått gemensam ledning uppsatt från Majenfors kraftverk.

På lite olika platser i Sverige firade man den 18 maj 1907 att Ni-reformen fyllde 50 år. När den startades 1857 skulle den bli landsomfattande. Då dracks Ni-skål och alla titlar skulle bort. När 50-årsjubileum skulle firas kunde man konstatera, att titelbortläggningen hade inte blivit någon snabb affär. (Man kan 90 år senare konstatera, att Ni-reformen slog aldrig igenom riktigt. Du-reformen gick snabbare)

Vid sekelskiftet beslöt kommunalstämman för Traryds socken, att hundskatt skulle införas. Pengarna skulle användas för att fördelas till fattiga och flitiga skolbarns beklädnad. Enligt ett protokoll tio år senare kunde man se, att bestämmelsen fanns kvar. Skolrådet hade då hundskattemedel att fördela. Strömsnäsbruks skolområde fick 100 kr, Traryds och Kvarnaholms omåden fick vardera 50 kr och Lindhults skolrote 20 kr.

Hösten 1908 hade högermannen E O Magnusson i Tumhult ordnat valmöte i Strömsnäsbruk. Enligt en tidning kom 300 personer till mötet, som högermannen Axel Ljunggren i Kylhult öppnade. Till mötesordförande valdes frisinnade N A Bondeson. Tumhultarn hade givetvis ordnat mötet för att värva röster åt högern och sig själv. Hoppet för Magnusson var förstås, att han skulle bli mötesdeltagarnas kandidat vid det stundande valet. Men "högermötet" slutade på vad som kan kallas kuppartat sätt. Deltagarna beslöt nämligen att deras kandidat vid valet skulle vara frisinnade fabrikören John W Liljegren, Ljungby.

Damernas mode har kanske mer än något annat tillhört tidsbilder. I slutet av det första decenniet på 1900-talet tog modeskapare fram byxkjolen. När en dam i denna nya skapelse uppenbarade sig på Drottninggatan i Stockholm rapporterade även lokaltidningar för sina läsare i Strömsnäsbruk om detta. Det omtalades, att herrarna smålog där damen spatserade fram. Damerna såg halvt roade, halvt generade ut. Biträden och kunder kom ut från affärer för att titta på nyheten. Automobilförare stannade sina fordon. En liten trupp springpojkar följde den byxkjolsklädda damen och på väldisciplinerade poliskonstaplar syntes det dallra runt mungiporna.

I annons om underhållning i Strömsnäsbruks teater, alltså Folkets hus, lovade ensemblen "Teatervänner från Markaryd" att det i lustspelet "Civilkläder" skulle bli kuplettsång i Jupe Culette (byxkjol). Byxkjolen (la jup culette) väckte uppseende även på annat sätt. Den blev omdiskuterad på medicinsk nivå. En svensk doktor Berg ansåg i franska tidningen a là Matin, att byxkjolen var praktisk och idealisk. Kvinnan kan röra benen fritt, hon skyddas mot köld och luftens otaliga mikrober. Detta var endast något av hans positiva omdömen. Men franske professorn de Bone i Academi de medicine bemötte Berg i là Matin.

Sammanfattningsvis menade han, att i hygienens namn fanns ingen anledning prisa byxkjolen. Illa skapade ben blir inte mindre fängslande än när de döljs under en kjol, vilken också, liksom mannens byxor, ger uttryck för könens anatomiska byggnader. Byxkjolen strider mot naturlagarna, ansåg professorn.

I Arbetet fanns vid sekelskiftet annonser under rubriken Födde. Några speglade tidsandan. En manlig proletärunge stod det t ex när Johanna och Alfr Rosén i Malmö omtalade den lyckliga tilldragelsens resultat. När Jenny och Wilhelm Åhlund i Helsingborg fick en flicka annonserade de, att det hade fötts en Nihilistska.

I början av 1908 förekom klagomål över att en del ynglingar i åldrarna 15 - 20 år under lördags- och söndagskvällar halvt berusade drev omkring i Strömsnäsbruk och antastade fredligt folk samt förde oljud. Beträffande ungdomar märkte man alltmer tilltagande bruk av tobak bland minderåriga. I början av 1909 beslöt arbetarkommunen i Strömsnäsbruk vädja till affärsmännen att inte lämna ut cigarrer eller tobak i annan form till minderåriga. Affärsmännen lovade försöka följa uppmaningen , men de framhöll, att föräldrarna i så fall inte skulle skicka barnen för att köpa tobaksvaror. Man hade inför diskussionen i arbetarekommunen särskilt uppmärksammat, att cigarettrökning vunnit stor utbredning bland pojkar i skolåldern.

På allmänna landsvägen i Strömsnäsbruk kunde det åren efter sekelskiftet ibland komma någon automobil. Från 1904 eller 1905 finns ett vykort taget på Strömsnäs hotell. Framför detta står en bil. Allmänna landsvägen, som också kallades häradsvägen, var en av de få vägar där automobil fick köras, åtminstone på vissa sträckor. Detta var strängt reglerat. Körning av automobil fick göras endast på de vägar eller vägavsnitt där myndigheter hade meddelat att det var tillåtet med sådan trafik.

På de allra flesta vägarna var det därmed förbud, men en person kunde få särskilt tillstånd att köra. Sådant utfärdades några år in på decenniet för en småländsk veterinär. Han fick inom sitt distrikt i närheten av Ljungby framföra sin automobil med igenkänningsmärket M 15 "jämväl å sådana allmänna vägar, som ej eljest äro till automobiltrafik upplåtna. Automobilen får dock ej framföras med större hastighet än 15 km i timmen vid dagsljus." •

I januari 1909 kungjordes, att vägar som fick befaras med automobil var i södra Sunnerbo: Ljungby - Hamneda - Traheryd, Markaryd - Ulvaryd, Ljungby - Skeen till Hallandsgränsen, Elmhult - Klöxhult - Delary till allmänna vägen nr 21 i Traheryd. Automobilerna var så intressanta, att man 1908 i en tidning noterade, att fyra hade passerat Ljungby köping. Det uppgavs också, att en av dem hade haft hög hastighet , vilket skrämt handlanden Heilings unghästar i sken. Heiling förebrådde chauffören för framfarten. Då ryckte den åkande bilägaren in, överöste Heiling med ovett och sa till chauffören: "slå till den dj-n ". Det blir nog fortsättning vid häradsrätten, slutade notisen.

Ur facklig synpunkt var det hårda år. Från våren 1904 och nära två år framåt fanns fackförening för arbetarna på pappersbruket i Strömsnäsbruk. Det förekom då, att arbetsledande personer inte enbart vädjade till arbetare på bruket att lämna facket utan även beordrade dem att göra detta. Om en fackligt ansluten stod och talade med någon annan på arbetsplatsen och ingenjören iakttog detta kunde repressalier följa. Fackföreningsmannen blev uppkallad på kontoret och tilldelades varning. Vid något tillfälle blev det avsked.

Som exempel på hur det kunde gå till på den tiden framgår av, att vid glasbruket i Kosta fick två ynglingar avsked 1906 för att de delat ut flygblad där innehållet irriterat brukets styrelse. Avskedandet blev upptakten till en mycket långvarig konflikt under vilken bruket använde sig av strejkbrytare. När någon sådan senare begärde inträde i facket fick han genom annons i en ortstidning be om ursäkt för sitt strejkbryteri. Därunder intygade fackorganisationen, att medlemskap beviljats och att han skulle betraktas som en god kamrat.

Folkskollärare August Wahlgren hade 1906 kallat till föräldramöte i Strömsnäsbruk. Där beslöt man försöka ordna en allmän lekplats i samhället för att barnen inte skulle behöva leka på landsvägen.

I maj 1906 invaderades Strömsnäsbruk av småbrukare. En tvådagars kurs var anordnad för dem. Bland de mer än 200 deltagarna fanns några damer . Varifrån alla dessa småbrukare kom omtalades inte, men de allra flesta på landsbygden och då även i trakten av Strömsnäsbruk hade på den tiden lite jord och en ko eller ett par.

Betydligt fler mötte upp i Strömsnäsbruk den 5 november 1905. Det uppskattades att 1.500 samlades för att först få se ett stort fyrverkeri och sedan till musik marschera till Traryd med facklor i händerna. Anledningen var upplösningen av unionen med Norge, som hade trätt i kraft den 1 november. Enligt upprop i en tidnings "Från allmänheten" skulle man "hylla den nya eller rättare sagt gamla svenska flaggan" ... "den gamla ärorika duken från Gustav Vasas tid" ... "den som vajade på Narvas hed, på Polens samt på Leipzigs slätter och Liitzens kullar" ... "högblå duk med guldkors på" ; allt detta citerat ur insändaren. Arrangörerna, som var länsman J Holmberg och tjänstemän på bruket, hade ordnat så, att under marschen till Traryd var landsvägen upplyst av marschaller och brinnande tjärtunnor.