Sandarne sulfatfabrik byggdes åren 1919

Sandarne sulfatfabrik

Mera läsning i: Papper och Massa i Hälsingland och Gästrikland.

Historik

År 1850 beslöt firma James Dickson & Co i Göteborg efter en av grosshandlare Oscar Dickson företagen grundlig rekognosering, att knyta även Ljusnan till sin omfattande norrländska sågverksrörelse.

Firman började år 1853 drivning av bjälkar och sparrar. Skeppningen förlades till Sandarne, som utbyggdes till lastageplats för det vid sjön Marmen anlagda Askesta sågverk. Detta sågverk försågs med 8 dubbla ramar och 2 kantverk. Det togs i bruk år 1858.

Sågverket förbands med lastageplatsen genom Askesta-Sandarne järnväg, i bruk sedan 1858, f. ö. såsom en av landets första normalspåriga järnvägar. Järnvägen utvecklade sig till en god affär, då den även kom att ombesörja transporten av huvuddelen av det sågtimmer, som behövdes för de i Söderhamnsfjärden under 1860- och 70-talen raskt uppväxande sågverken.

Askestasågen brann ned år 1869, men återuppbyggdes med 12 enkla ramar och 2 kantverk till en kapacitet av 15.000 stds.

År 1871 kompletterades Sandarneanlägggningarna med hyvleri och snickerifabrik samt torkhus.

Snickerifabriken representerade den högsta form av förädling för skogsråvaran som Dicksons fann möjlig. Under 1870-talet ansågs Askesta-Sandarne vara landets största och mångsidigaste skogsindustri.

År 1877 brann emellertid snickerifabriken och hyvleriet ned. Hyvleriet återuppbyggdes, däremot inte snickerifabriken.

År 1883 bildade Dicksons Svartviks AB, ett familjebolag, som bl. a. övertog fastigheterna efter Ljusnan. Genom förmedling av bankdirektör Fraenckel i Stockholms Handelsbank försålde detta bolag 1898 samtliga sina tillgångar efter Ljusnan till det för försäljning bildade Sandarne AB i vilket Bergvik inträdde som ensam aktieägare. Bergvik arrenderade anläggningarna av Sandarne till år 1921, då rörelsen övertogs av Bergvik.

År 1917 upphörde sågningen i Askesta och maskinparken i Sandarne flyttades till Ala.

År 1919 började grundläggningsarbetena för sulfatfabriken i Sandarne, som 1921 kördes igång med en kapacitet av 15.000 ton kraftmassa, vilken kapacitet under åren successivt ökade för att i början av 50-talet uppnå ca 50.000 ton.

I detta sammanhang kan kanske påpekas att de ursprungliga planerna även omfattade ett pappersbruk, som aldrig kom till utförande, sannolikt betingat av det svåra ekonomiska läget som rådde efter första världskriget.