Bakgrunden till de s k Sandarne - kravallerna 1932 vari korthet denna: Arbetsavtalet vid Bergvik och Ala AB:s sulfatfabrik i Sandarne hade utgått den 31 december 1931. På grund av de pågående löneförhandlingarna hade avtalet tills vidare förlängts, men då enighet inte kunde uppnås hade arbetarna vid fabriken nedlagt arbetet från den 23 februari 1932. Stuveriarbetarna ställde sig solidariska med arbetarna vid fabriken och förklarade all utlossning av trämassa i blockad. Denna hade dock inte godkänts av huvudorganisationen. med följd att stuveriarbetarna i Söderhamnsdistriktet uteslöts. Då vidare arbetsgivarna inom stuverifacket uppsagt gällande avtal, med bl.a. yrkande om lönereducering och minskning av stuveriarbetarkåren, hade stuveriarbetarna gått i strejk den 6 juli 1932.

Arbetsgivarna var tydligen väl förberedda på vad som komma skulle. ty redan dagen efter, den 7 juli alltså, anlände ett antal strejkbrytare som inhystes på ett logements fartyg. förlagt 30 meter från lastkajen inom fabriksområdet. För bevakning inom området och givetvis till säkerhet för strejkbrytarna anlände redan samma dag som strejken utbröt landsfogde Carl Björling från Gävle till Sandarne med fyra polismän. Dagen efter kom 15 man från Stockholm och någon dag senare ytterligare sju från Stockholm. Tillsammans med kåren i Söderhamn utgjorde den samlade polisstyrkan 41 man.

Man måste hålla i minnet att händelserna i Sandarne utspelades endast året efter Ådals kravallerna. då utsänd militär sammanstötte med ett fredligt demonstrationståg. var vid fem personer nedsköts. De upprörda känslor som denna händelse medförde hade ännu inte hunnit lägga sig och med en fartygslast strejkbrytare och 41 poliser på plats var allting 'laddat" för att ytterligare irritera stämningen bland de strejkande arbetarna.

Landsfogde Björlings rapport

Måndagen den 11 juli förordnade länsstyrelsen kriminalöverkonstapel 0.A . Lundström och kriminalkonstapel E. H . V . H . Stahre att verkställa undersökning rörande oroligheterna i Sandarne. Vid undersökningens början överlämnade landsfogde Carl Björling ett PM  av följande lydelse:

Lördagen den 9 juli kl 2 em. anordnade avdelning 81 av Svenska Transportarbetareförbundet med vederbörligt tillstånd ett demonstrationståg från Stugsund till Lerviks Folkets hus, dit tåget anlände vid halv 4-tiden.

Efter mötet anmäldes till den av polisen anordnade telefonvakten i Sandarne. att en folkmassa på 7.800 personer var i antågande mot det av länsstyrelsen fridlysta fabriksområdet i Sandarne. I anledning härav begav sig de i Sandarne varande polismännen. utom två. till fabriksområdet. Vid halv 6-tiden anlände folkmassan ock drog sig längs den nordväst om fabriksområdet varande vägen ned till en lastbrygga av trä. En på ett stängsel fastklistrad skylt med orden "Fridlyst område" nedrevs genast av folkmassan. En yngre man. som särskilt utmärkte sig vid detta tillfälle blev anhållen. men åter släppt sedan namn och adress antecknats.

Omedelbart efter sin ankomst hade folkmassan börjat uppträda aggressivt och ropat och skränat. Då det föreföll som om folkmassan skulle bryta ned staketet omkring fabriksområdet hade såväl t.f. polismästare Berglund som undertecknad med hög röst förklarat. att varje försök att bereda sig tillträde till det fridlysta området kommer att mötas med allt det våld som polisen enligt lag var berättigat använda. och därest de försökte sig på någon stormning skjuta skarpt. Den folkmassa. som höll sig utanför fridlysningsgränsen hade börjat kasta sten på polismännen som beordrats ut på bryggan. och därför måste dessa draga sina sablar och driva massan ut på landsvägen. Detta var alltså första chocken från polisen. Då stenregnet blev allt intensivare kommenderades uppställning på linje. Polismännen drog sig något tillbaka till sjön.

Pistol fram! Tre personer skadeskjutna

Därefter kommenderades  "Pistol fram!" En del stenar var stora som en knuten manshand och därför kommenderades "Eld!" Polismännen hade blivit instruerade att avlossa endast ett skott var med riktpunkt i knähöjd. Inalles ett 15-tal skott avlossades. Härvid hade tre manspersoner blivit träffade. en i låret. den andre i höften och den tredje i ena benet. Dessutom hade en person tidigare sårats i huvudet av ett sabelhugg. Fem av polismännen hade träffats av stenar. därav en så svårt att han blev urståndsatt till fortsatt tjänstgöring.

Då emellertid massan fortsatt att rycka i staketspjälorna och kasta scen mot polisen lät Berglund en konstapel från Stockholm kasta en tårgasbomb. Folkmassan rusade då tillbaka. men återkom efter 10 minuter. Jag hörde nu landsfogden varna för stormning. Ur skränen fattade jag bl.a. följande:

"Slit sönder dom djävlarna! Leve revolutionen!"

Det ropades också "Slit av dom guldet!". "Riv staketet" O.s.v. Därefter hade ännu en tårgasbomb kastats. Under de grövsta förbannelser drog sig nu folkhopen tillbaka. Berglund uppfattade ropen "Hem efter vapen". Ett stort antal kvinnor deltog enligt Berglund i skymfandet och skränet.

Polisundersökningen blev förmodligen den mest omfattande som någonsin förekommit i Söderhamn. Inte mindre in ett 65-tal personer hördes. däribland samtliga polismän. men givetvis också en hel del civilpersoner. Att vittnesmålen dessa båda kategorier emellan gick åtskilligt isär är väl bara helt naturligt. Främst inriktade man sig på att utröna vem som rev ned skylten "Fridlyst område" och bröt sönder staketet, vilket inte lyckades, samt vem som kunde anses som anstiftare och ledare för oroligheterna.

En intressant fråga var huruvida den första polischocken och beskjutningen började före eller efter det stenkastningen börjat och därmed överhuvud taget kunde försvaras.

Utan kommentarer återges här nedan utdrag ur polisundersökningen. De noterade vittnesmålen är endast en bråkdel av vad som återfinnes i rådhusrättens protokoll.

I ett annat PM av polismästare Sven Berglund berättar denne. att han efter 5-tiden på eftermiddagen bl.a. iakttagit starka rop och skrän. Han hade närmat sig staketet och förklarat att området var fridlyst. att polisen var beväpnad och att inga lösa skott skulle komma att avlossas.

Poliskonstapel K . R . Berg från Stockholm hade iakttagit några män i 20-årsåldern. iklädda blå blus och blå byxor. röda slipsar och röda armbindlar. Han hade också observerat en man i 20-årsåldern. 175-180 cm lång. smärt med uppkamma hå och iklädd blå cheviotkostym och kort vindtygsrock. Han syntes ha varit någon slags ledare för massan. 

"Morska inte opp dej, gubbdjävel!"

Landsfiskal B . G . R . Didriksson betittade. att han uppehållit sig inom fabriksområdet lördagen den 9 juli. Didriksson hade bl.a. hört hur landsfogdens varningar mötts med rop som

"Håll käften!" och "Morska inte opp dej. gubbdjävel!".

Han hade hört hur landsfogden frågat de närmast stående vem som brutit sönder staketet. En av polismännen hade då visat på arbetaren Fride Jansson. Sandarne. Jansson hade nekat. men likväl anhållits. Rop som "Grabben ska släppas!" och "Röd front!" hördes.

Detta anhållande tycks ha varit anledningen till ytterligare upphetsning från folkmassans sida.

Kriminalkonstapel O.A. Lindström från Gävle hade tillsammans med poliskonstapel G Edlund. likaledes från Gävle, besökt ett möte. anordnat av Söderhamns kommunistiska arbetarkommun, i Lerviks Folkets hus. och meddelade att en kommunist vid namn John Eriksson från Stugsund talat över ämnet:

"Förbereder borgarklassen ett nytt Ådalen!" I 'Eriksson hade bl.a. yttrat. att "trots att borgarsamhället tillkallat en stark polismakt för att skydda strejkbrytarna bör detta inte hindra oss från att fullfölja våra krav, vår kamp till slut, och vi kommer icke att lämna avkall på vårt krav: Bort med strejkbrytarna. bort med polisen"

Poliskonstapel K R Berg från Stockholm hade iakttagit några män i 20 årsåldern, iklädda blå blus och blå byxor. röda slipsar och röda armbindlar. Han hade också observerat en man i

20-årsåldern. 175-180 cm lång. smärt med just uppkammat hår och iklädd blå cheviotkostym med kort vindtygsrock. Han syntes ha varit någon slags ledare för massan.

Journalist såg inte någon stenkastning

Redaktionssekreterare Bertil Eriksson hade sett två polisman stå över en på marken liggande man, som erhållit flera slag av sablarna. Någon stenkastning hade Eriksson inte lagt märke till vare sig före eller efter chocken. Han ansåg, att polismännen blivit upphetsade före den första chocken genom yttranden från folket att de var fega.

Journalisten Albert Forsman hade på mötet i Lervik hört Anders Bäckström och Set Persson tala. Persson hade sagt. att han inte ville uppmana  till demonstration mot strejkbrytarna då detta förmodligen skulle resultera i ett åtal för honom. Forsman uppgav att strax före skottlossningen från polisen hade stenkastningen i det närmaste upphört. frånsett en och annan sten, som hade slagit mot väggen på förrådsbyggnaden.

Han ansåg därför att meningsutbytet inte varit av den att. att det motiverade en så kraftig åtgärd som den chock som företagits.

Journalisten K . A . Köhler Thelbacken berättade bl.a. att han hört polismästare Berglund. då han försökte lugna stämningen, yttra att polismännen mycket väl förstod folket, men att polisen endast hade att göra sin plikt. Köhler hade också uppfattat. att en person som stått stilla men inte gått undan blivit slagen av tre poliser med avigsidan av sablarna. Mannen hade haft blod i nacken.

Stationskarlen Set Persson

berättade att han i sitt tal i Lervik bl.a. yttrat. att "samhället givit arbetsgivarna och strejkbrytarna polisskydd. men att arbetarna däremot gratis fått endast arbetsfredsdelegationens rapport".

Han hade därtill sagt. att "vi ska inte slåss med polisen, situationer kan uppstå då vi blir tvingade, men så länge vi har vårt eget fridlysta område. Folkets hus. ska vi avgöra våra frågor där".

Han hade varken uppmanat folket att bege sig till fabriksområdet eller låta bli. Själv hade han gått dit av nyfikenhet. Folket hade förefallit "upprymt" och ett och annat rop hade hörts. Han hade satt sig på en stock 30-40 meter från 'förrådsbyggnaden. Plötsligt hade polismän börjat driva undan de närmast stående, varvid Persson hört dem ropa "ge er iväg härifrån!" Persson. som inte sett någon anledning till polisens åtgärd. hade. "Inte som en pil precis". men inte heller på något sätt trotsat. rest sig och gått över planen mot vägen. Han hade upphunnits av poliserna och hört dessa ropa "ge er iväg härifrån". En polis hade med flatsidan av sin sabel slagit Persson i veka ryggen. Av slaget hade endast tillfällig smärta uppkommit.

Vittnen vägrade yttra sig i polisförhör

Stuveriarbetarna Erik Hörnfeldt och E V Svensson vägrade båda att yttra sig förrän inför domstol. (Hörnfeldt var vice ordförande i Söderhamns stuveriarbetarefackförening. Ett kort utdrag ur hans vittnesmål refereras längre fram.)

Sågverksarbetaren A R E Söderlund. Åsbacka, som hade nedsatt hörsel. hade medföljt demonstrationståget till Lervik och närvarit vid mötet i Folkets hus. Då han hört att folket skulle bege sig till fabriksområdet hade han följt med. Han hade plötsligt blivit omkullknuffad av folkmassan och fallit över en stock. Under det han låg på marken hade folkmassan sprungit förbi. När Söderlund hade hållit på att resa sig hade en polis tilldelat honom två slag i ryggen. Sedan han åter kommit på benen och var på väg mot landsvägen hade han mött tre andra polismän, vilka alla tre slagit honom med sina sablar. På sjukstugan hade man konstaterat blånader och hudskador.

Vittnen ansåg  Perssons  tal provocerande

Arbetaren G A Byström ansåg att Set Persson i sitt föredrag i Lervik fällt yttranden som gått ut på att mötesdeltagarna efter mötet skulle bege sig till Sandarne. Det sista uttrycket hade varit "Röd front". Han hade hört folkmassan skrika "slapp lös pojken (Jansson) era djävlar han är oskyldig".

Hade också sett en och annan kasta sten mot polismännen, samt en polisman klappa en liten gosse. vars far var berusad. Detta senare ville Byström nämna på grund av att tidningarna beskyllt polisen för brutalitet.

Sjömannen John Hilding Fredin hade vid västra fabriksområdet och på timmerbryggan från folkmassan hört okvädinsord såsom "Djävla polisdjävlar", "kapitalistdrängar" m m. Han hade sett polismännen stå färdiga att skjuta. hört skottlossningen och samtidigt känt en stickande smärta i högra benet. På särskild fråga uppgav han sig inte ha hört någon varning före skottlossningen.

Sjömannen Even Olof Fredin hade inte hört att den talare han avlyssnat i Lerviks Folkets hus uppmanat mötesdeltagarna att bege sig till fabriksområdet i Sandarne. Vem talaren var visste han inte. Han hade träffats av en kula i höften.

Doktor höll privat "polisförhör"

Doktor G S Göransson. som på Söderhamns lasarett tagit emot den skadade John Fredin, hade konstaterat att denne haft ett sår på insidan av låret. där kulan gått in. och att lårbenet brutits vid kulans inträngande.

Till lasarettet hade också inkommit två andra personer som hade skottskador. Den ene var Evert Fredin, bror till John, han hade en skottskada i veka livet. Doktorn hade frågat honom om han varit med i bråket i Sandarne och detta hade Fredin bejakat. På fråga om det var strejkbrytarna man ville åt hade Fredin bejakat även detta. Doktorn hade fått den uppfattningen att Fredin deltagit i kravallerna. Den andre mannen, arbetaren Karl Videgren, hade en skottskada i vänstra klinken. Vid samtal med Videgren hade doktorn fått den uppfattningen att han inte tagit del i bråket.

"Den här mannen var det visst"

Fabriksarbetaren John Fride Jansson hade efter mötet i Lervik varit en av de första som kommit till Sandarne. Han hade sett att en bräda i stängslet var lösbruten. Vem som gjort det visste han inte. En intill Jansson stående person hade med hjälp av den först lösbrutna brädan. som suttit överst, brutit lös även den nedre.

Några polismän hade kommit och frågat vem som brutit ned stängslet. Då ingen svarat hade en polisman hänsyftande på Jansson yttrat:"Den här mannen var det visst!" Därpå hade Jansson anhållits och blivit avförd från området. Jansson förnekade att han brutit bort någon bräda. Polisman 0 V Lagerman från Gävle och hans kollega K G Ekberg från Stockholm hade båda sett att en person. som senare befunnits vara Fride Jansson, med båda händerna fatta tag i den översta brädan, som med några ryckningar brutits loss från staketet.

'Sörmans uppträdande verkade upphetsande"

Polisman G F L Söderberg, Stockholm, sade sig ha iakttagit stuveriarbetaren K E Sörman, vilken uppehöll sig bland de främsta i den folkhop som uppehållit sig intill den plats där stängslet nedbrutits.

Sörman hade varit iklädd blå överdragskläder med röd slips, och hade med högljutt tal och gestikulerande uppträtt på sådant sätt, att Söderberg fått den uppfattningen att Sörmans uppträdande verkat hetsande på folkmassan.

Polismännen N K G Fröjd och N K Åkergård, båda från Stockholm. hade i stort sett samma uppfattning om Sörmans agerande som Söderberg.

Stuveriarbetare K E Sörman förnekade att han själv på något sätt uppträtt uppviglande eller störande. Han hade inte sett någon stenkastning och inte hört någon uppmaning att folket skulle skingra sig.

Sprang när det "prasslade i buskarna"

Fabriksarbetare A G Bäckström förnekade att han missfirmat polisen eller stört ordningen. medan polismännen Elof Jäderberg och N E Nilsson vittnade att det var just Bäckström som, då landsfogden stigit upp och talat till folket, uppträtt störande.

Sågverksarbetare J H Zetterström hade varit ordningsman för den kontingent från Ljusne som deltog i demonstrationen. Under skottlossningen hade han uppfattat att folk ropat, att det var nog bara lösa skott, men sedan han hört att "det prasslat i buskarna" hade han sprungit uppåt vägen. Nekade till att ha gjort sig skyldig till någon som helst förseelse.

Gentemot Zetterströms vittnesmål uppgav polisman N E Nilsson att denne hade skrikit och gestikulerat och därmed sökt upphetsa folket mot polisen. Nilsson hade för avsikt att anhålla honom, men Zetterström hade tydligen förstått avsikten och begett sig undan i folkmassan. Enligt Nilssons mening hade Zetterström. uppträtt som ledare för den aggressivaste delen av folkmassan och genom sitt tillrop om "massans krav" (på frisläppande av Fride Jansson) orsakat stenkastningen.