Den gamla Skoghallssågens ombyggnad till hyvleri och uppförandet av ett nytt sågverk med att börja med 6 ramar hade beslutats 1912

Skoghall sulfatfabrik

Mera läsning i boken: Papper och Massa i Värmland.

Den gamla Skoghallssågens ombyggnad till hyvleri och uppförandet av ett nytt sågverk med att börja med 6 ramar hade beslutats 1912. Som sakkunnig vid sågens uppförande anlitades disponent M. Sörensen vid Hudiksvalls Trävaru AB. Arbetet i Skoghall sattes igång med sprängning för grunden den 2 maj 1913, sista takstolarna restes den 25 oktober. Kraftledningen Forshult—Munkfors-Skoghall var klar för strömpåsläpp den 25 april 1914. Den 10 maj 1913 hade Hammarö kommunalstämma uttalat sitt gillande av järnvägens utsträckning till Skoghall, och den 17 oktober kunde första arbetartåget gå till Våxnäs.

Bolagsstämman 1914 hade ställt tre miljoner till styrelsens förfogande för byggande av en ny sulfitfabrik vid lämplig tidpunkt. Avgörandet framtvingades tidigare än annars beräknat genom Årås brand den 16 augusti 1914. För Skoghall följde nu avgörande år, sulfatfabriken i Stjernsfors måste utvidgas eller flyttas, även om dess problem nu undanträngdes genom Årås brand.

Vid årsskiftet 1913-14 hade ingenjör Sven C:son Lindberg framlagt alternativt förslag om en ”elektrolytisk anläggning för framställning av klorkalk och kaustikt alkali” till Skoghall. Denna nya tillverkningsgren med en stor framtid förlades visserligen 1916 till Stjern, men den måste givetvis i sinom tid följa de övriga industrierna åt. Vad nu närmast sulfatfabriken i Stjern beträffar, måste den förses med nya diffusorer 1914, så att verksamheten låg nere 1 1/2 månad i början av detta år; senare hämmades den ytterligare på grund av vattenbrist efter den torra sommaren under årets sista fyra månader.

Redan den 27 september 1914 var Herlenius färdig med en PM om sulfitfabriken. En kraftledning måste finnas till Skoghall, men den förelåg redan, byggd för sågens del. Dessutom måste en järnväg anläggas Skoghall-Vidön-Karlstad, den var redan färdig Skoghall-Vidön. Ett riskmoment låg i att det kunde bli ont om massaved framtiden. Å andra sidan beräknades Trollhättekanals utbyggnad bli färdig 1916 varigenom exporten skulle kunna organiseras direkt från Skoghall. Och vidare hade numera Uddeholm, som konsekvens av Lindbergs Amerikaresa, avslutat kontrakt med The Whiting Co i USA om övertagande av metod för massablekning och kunde själv utveckla den elektrokemiska framställningen av klorkalk i den planerade nyanläggningen i Stjernsfors;

viss produktion av blekt massa kunde sålunda med säkerhet förutsättas. Resultatet av dessa överväganden blev, att Herlenius tillstyrkte en produktion av 22300 ton per år varav blekt massa till 3 000 à 4000 ton per år. Vid styrelsesammanträdet den 29-30 september diskuterades att omgående bygga både sulfit- och sulfatfabrik i Skoghall, men det definitiva beslutet, den 15 oktober, begränsades till sulfitfabriken; Sven C:son Lindberg framlade den 12 och 18 oktober ett förslag, som innebar båda fabrikernas placering i Skoghall, men detta lades till handlingarna. Samtidigt beslöts startande av klorkalkstillverkning i Stjernsfors.

Nya överväganden gjordes i början av 1915, men med anledning av ett av Henrik Petterson den 12 januari överlämnat förslag att börja nyanläggningarna med uppförande av en sulfatfabrik i Skoghall, med en beräknad tillverkning av 14000 ton per år; motiveringen var att tillgången på sulfatved var rikligare än den på sulfitved, ej minst med hänsyn till avfallet från Skoghalls såg, som var användbart som sulfatved.

I februari 1915 kunde ytterligare 3 sågramar köras igång. Uddeholms motorfartyg Skoghall III levererades i slutet av detta år. Då hade man redan börjat med förberedelsearbetet på sulfitfabriken.

Sulfitfabriken under uppförande 1917

Vedupplaget och vedgården, pumpstationen, ångpannehuset, kokeriet, verkstaden, förrådet och massamagasinet påbörjades under våren och sommaren 1915. Kraftcentralen var klar för strömleverans den 9 september 1917. Den 25 oktober 1917 kördes första massan fram i pappsalen. Det har förut nämnts att Henrik Petterson vid årsskiftet 1914-1915 hade lagt fram ett förslag om sulfatfabrikens förflyttning från Stjernsfors till Skoghall i första hand, i stället för sulfitfabrikens, det blev starkt kritiserat. Hans avsikt med detta förslag var emellertid, enligt vad han 1959 berättat, att så starkt som möjligt understryka behovet av hela cellulosaindustriens flyttning till älvmynningen, och hade alltså förestavats av ”taktiska skäl”.

Lindberg på Stjernsfors framlade 1916 två förslag till sulfatfabrik i Skoghall, det ena med 15000 och det andra med 20000 tons tillverkning. Det större förslaget vann bifall. Vid styrelsesammanträde den 29 september hade Herlenius förelagt en utredning om sulfatindustriens förflyttning till Skoghall grundad på Henrik Pettersons avverkningskalkyler och Lindbergs större förslag. Den förelåg i definitivt skick den 16 oktober, sedan Lindbergs i detalj utarbetade förslag gjorts färdigt den 12. Motiveringen var följande, framlagd med disponentens vanliga övertygande tonfall:

Stjernsforsfabriken hämtar råvaran till sin 7 000 tons produktion av extra prima blekt sulfat från skogarna kring Uvån. Men bolagets huvudsakliga kvantiteter sulfatved komma över Klarälven, varifrån ved inte utan alltför stora kostnader kan transporteras till Stjernsfors. Alltså är en utvidgning av den gamla fabriken utesluten. Förutom vad som kan gå till Stjernsfors disponerar bolaget enligt skogschefens beräkningar 26600 fm3 prima sulfatved, 24300 frn3 sekunda sulfatved och 28000 fm3 sågflis. Detta är tillräckligt för 15 000 ton sulfatmassa, vartill kommer en del avfall från den under byggnad varande sulfitfabriken, som kan användas för samma ändamål.

Alltså disponerar Uddeholm egen ved för tillverkning av 16000 à 17000 ton sulfatmassa. Vad som ytterligare behövs för en tillverkningskapacitet av 20000 ton kan med lätthet köpas. Tillgången på sulfatved i Värmland överstiger nämligen väsentligt den nuvarande konsumtionen; Uddeholms överskott kan ej helt konsumeras av Deje sulfatfabrik, den enda i Värmland som inköper större kvantiteter sådan ved. Tillverkningen av sulfatcellulosa har stigit snabbare än produktionen av sulfitcellulosa, och detsamma gäller om skeppningen. Krigets verkningar ha medfört ökad efterfrågan, då stark sulfat användes i stor utsträckning i stället för jute och hampa, något som torde bli bestående, och då sulfatmassan även i övrigt har lätt ökad användning som ersättning för trä, för golvbeläggningar m.m.

I sammanfattningen yttrar Herlenius till slut: sedan denna fabrik kommit till stånd, kan Uddeholm förädla samtliga sina skogsprodukter, timmer, sulfitved och sulfatved, vid egna fabriker, vilket är ett klokt förutseende med hänsyn till kommande tider. Mot uppförande syntes endast det skälet kunna anföras, att fabriken nu blir väsentligt dyrare än om den uppföres under billigare tider. Men när komma dessa? För finansieringen framlades en särskild plan; det behövliga kapitalet uppgick enligt Lindbergs beräkning till 4 1/2 miljoner, men det verkliga behovet steg till nära 10 miljoner.

Arbetet tog sin början 1917. För sulfatfabriken hade utrymme reserverats öster om kraftcentralen, som kom att ligga mellan de båda massafabrikerna. Närmaste granne i öster blev sålunda sågen. I augusti antogs AB Konstruktör som entreprenör för sulfatfabriken. Sedan ingenjör Sven C:son Lindberg, som haft hand om det första planerandet, hade lämnat Uddeholm 1917, blev överingenjör G. Magnusson chef för Skoghallsverken i deras helhet och ingenjör W. Hellgren, förut vid Bamble cellulosafabrik, chef för sulfatfabriken i Skoghall och för uppförandet. Då det gällde att uppföra en tidsenlig och högeffektiv anläggning, anlitades från den 10 juni 1918 ingenjör Gunnar Sundblad att ha överinseendet,

”enligt samma system som av Sundblad förut uppförda fabriker med de ändringar och förbättringar, som därvid visat sig lämpliga”. Vid anläggningen skulle tillämpas av denne och ingenjör Sandberg utarbetade metoder för lutens regeneration och borttagande av lukten. Gunnar Sundblad hade stor erfarenhet av sulfatmassafabriker och hade uppfört moderna sådana i Iggesund och Kalix (Karlsborg), Korsnäs och Nensjö

Hans uppfinning för ”borttagande av lukten” var av särskild vikt. Vid ryktet om nybyggnaden i Skoghall hade nämligen Karlstad reagerat kraftigt, då man var orolig för att sulfatlukten vid sydvästlig vind skulle förpesta luften i staden.

Frågan blev en cause célébre.

”Stadens luftfråga” behandlades i en ledare i Karlstads-Tidningen den 25 november 1916, alltså kort efter det att beslutet om fabriken fattats och blivit känt. ”Klarälvens vatten är starkt förorenat av de industriella anläggningarna utefter dess lopp. Detta är i och för sig illa nog. Nu är det meningen att stadens luft skall industrialiseras på ett liknande sätt som dess vatten, liksom industrin uttömmer sina flytande avsöndringar det senare, skall den snart komma att utgjuta sin dunstande i den förra... Det lär nämligen vara bestämt att en fabrik av nyssnämnda slag skall anläggas vid Skoghall. I synnerhet vid lågt lufttryck och sydlig vind kommer staden att översköljas av stanken från denna. Karlstadsluften är förut allt annat än förstklassig: det låga läget på en sank sjöstrand har sina naturliga påföljder för den. Ytterligare försämring av den är därför en överloppsgärning av ondo. Men en sådan skall nu påtvingas staden, om allt får gå som tillämnat..”

Ledaren slutar med en politisk tolkning av förloppet:

”Så utmärkt värnlösa som i vårt land innebyggarnas naturrättigheter är mot det övervåld som storindustrin finner med sin fördel förenligt att utöva, har Karlstad sannolikt rätt små utsikter att undgå det öde som tillämnas det från den stat i staten som härskar över Skoghall. Vi är förmodligen dömda att misslyckas om vi resa oss däremot - vem skulle här i ”frihetens stamort på jorden” våga vänta något så oförväget som att få sin rätt i strid mot ett av landets mäktigaste bolag! Men godvilligt ska vi väl ändå inte underkasta oss.

Slåss ska vi så länge vi orka och när vi bli slagna, ska vi bita ihop tänderna av förbittring över att inte få rätt när vi ha rätt. Mer kunna vi inte göra. Och inte ens på en kommande lagstiftning är något att hoppas - därför sörjer förstakammaren.”

Sulfatfabrikernas mindre önskvärda biverkningar var vid denna tid en allmänt uppmärksammad fråga, som även hade gett anledning till en motion i andra kammaren ar 1908 av herr Kvarnzelius, närmast föranledd av en opinionsstorm med anledning av Vifsta Varfs AB:s beslut om uppförande av en sulfatfabrik 1907. KarlstadsTidningens effektivt upplagda vädjan till den allmänna opinionen förklingade inte heller ohörd.

Karlstads stadsfullmäktige beslöt den 18 januari 1917 att ingå till Konungens befallningshavande i länet en framställning angående den ifrågasatta sulfatfabriken, Som syftade till att erhålla förbud för bolaget att inrätta och driva fabriken så, att genom densamma vållas förorening av luften i Karlstad.

Man stödde sig därvid på regeringsrättens utslag den 7 mars 1911 i mål i Örebro Pappersbruks AB, varigenom bl.a. hade fastslagits fabriksägarens skyldighet att vidtaga sådana anordningar, att den av bruksdriften orsakade förorening av luften alldeles upphörde eller åtminstone så inskränktes att densamma för innevånarna i Örebro stad och omgivande landsbygd icke vidare kunde anses innebära någon avsevärd olägenhet. Som stöd för framställningen åberopades ett yttrande av förste provinsialläkaren i länet. Uddeholm bemötte framställningen i en utförlig skrivelse till länsstyrelsen den 30 juni 1917, skickligt disponerad och avfattad.

Här görs gällande att regeringsrättens nämnda utslag inte kan tillämpas med avseende på Skoghallfallet, avståndet i Örebro från fabrik till stad var 600 meter , avståndet från Skoghall till Karlstad mer än det tiofaldiga. De tekniska förutsättningarna är också helt andra än för tio år sedan. Numera föranleder inte Örebrofabriken några klagomål. När Vifsta Varv byggde sulfatfabrik enligt beslut 1907, uppstod våldsam opposition i bygden och i Sundsvall, men nu märks inga olägenheter. Stjernsfors vållade under de första åren obehag i Uddeholm, men detta har avhjälpts genom vissa ombyggnader 1908.

Det understryks, att bolaget skall vidta alla tekniskt möjliga åtgärder, som är förenliga med en ekonomisk drift av fabriken, för att förebygga luftens förorening, detta för att ej rubba det goda förhållandet mellan bolaget och staden, ”vilket förhållande bolaget har en livlig önskan att se för all framtid välbefäst”. Men än mer ligger det Uddeholm om hjärtat, att det nya samhället Skoghall och dess invånare inte skall beredas obehag. Avgörande var, som KarlstadsTidningens ledare förutsåg, givet, och länsstyrelsens utslag kom samma år. Att målet haft sin betydelse för den tekniska planläggningen av sulfatfabriken torde emellertid vara klart: Både Sundblads regeneratormetod för lutindunstning och uppförandet av den bekanta skorstenen, på sin tid Sveriges högsta - 103 meter - bör väl ses i detta sammanhang.

Sulfitfabrikens placering hade tagit hänsyn till tänkt kommande utvidgning. Utrymme hade lämnats mellan denna och sågen, medan de anläggningar, som borde bli gemensamma för båda enheterna, dvs. renseri, pumpstation och ångpannehus, placerats så och fått sådan omfattning, att de skulle kunna betjäna dem båda. Sulfatfabriken uppfördes nu mellan sågen och sulfitfabriken. Uppförandet gick vidare i snabb takt. Man tillgodogjorde sig härvid erfarenheterna från de senaste årens fabriksbyggen i Norrland och resultatet var, som det sagts, en kvalitetsfabrik, så modern och så driftsekonomisk som möjligt. Den kunde köras igång redan den 18 oktober 1919.

”Den var då”, heter det i en tjugo år senare sakkunnig redogörelse, ”utrustad med 6 kokare à 60 m3 , 4 sodaugnsaggregat, 2 torkmaskiner av 3,1 meters arbetsbredd etc. Av moderniteterna märkas, att man infört indirekt uppvärmning av kokarna under lutcirkulation, att kokarnas storlek var rekord för den tiden, att värmet från svartlutens regeneration tillvaratogs i ångpannor efter de roterande sodaugnarna (SS-systemet), och att svartluten indunstades i högtrycksanläggning. Samtliga dessa tekniska moderniteter slog sedan igenom på andra håll, och de är fortfarande efter 20 år tekniskt och ekonomiskt riktiga arrangemang”.

”Sulfatfabriken i Skoghall har också under åratal kunnat visa det bästa värmeekonomiska resultatet av alla sulfatfabriker”. Produktionen var under det första driftsåret, 1920 18 620 ton, mot den gamla fabrikens cirka 5 500 ton. Den steg under de närmaste åren och nådde 1922 24840 ton; blekt massa tillverkades tills vidare inte.

En rad nya tekniska rön och uppfinningar hade under tiden närmast före Skoghalls uppbyggnad gjorts beträffande skogsindustrins olika grenar. Det har redan framgått för massafabrikernas del: De nyuppförda hade helt andra resurser än de gamla uppe i Norra Råda och byggdes med tillgodogörande av de senaste årens erfarenheter. Härtill kom nu vad man kunde få som biprodukter vid cellulosatillverkningen. Härvid kom det likaledes an på att tekniskt utnyttja vad som var kvar av träets beståndsdelar, sedan cellulosan utvunnits. Resultatet kunde bli flytande harts, terpentin och metanol (metylalkohol), alla av betydelse

för tekniska ändamål: vid framställning av färger, lacker, smörjmedel etc.

Den nya uppfinning, utformad i ett amerikanskt patent, som skulle få den största betydelsen för Uddeholm, var emellertid tillverkningen av klor och alkali genom elektrolys av koksaltlösning. Förutsättningen var, förutom det tekniska förfarandet, att man hade god tillgång på elektrisk kraft. Vad som gjorde metoden viktig för Uddeholm var att man behövde blekningsmedel, klorkalk, för att behandla vissa delar av cellulosan, som i det föregående har nämnts. Koksaltet är en kemisk förening av klor och natrium och uppdelas vid elektrolysen i dessa beståndsdelar, vilket sker i s.k. celler. Kloren utvinns i gasform och kan sedan ges flytande form genom torkning, kompression och kylning.

Blekämnet klorkalk åstadkoms genom att kloren absoberas i kalkmjöl, som sedan tillsätts cellulosan i noga avvägda proportioner. Den synnerligen rena natronlut, som är det andra resultatet av elektrolysen, utvinnes så att metallen natrium upptas av ett cirkulerande skikt kvicksilver, som sedan leds i vatten, varvid natriumet reagerar med vattnet och bildar natriumhydroxid och vätgas. Natronluten hade att börja med ingen särskild användning i Uddeholms produktion men kunde försäljas för tekniskt bruk.

Överhuvud stod det klart för företagets ledning, att de nya anläggningarna krävde att man tekniskt och vetenskapligt höll sig på högsta möjliga nivå. En kommitté tillsattes 1917 för att utreda ”frågan om ett lämpligt och tidsenligt laboratorium”; Som konsekvens härav fick Skoghall ett vetenskapligt laboratorium med omfattande uppdrag; dess första chef blev fil. dr Astrid Cleve von Euler.

Lindberg införde en ny blekeriteknik, med 4 seriekopplade betongtorn, ca 10 m höga och 2,5 m i diameter, varvid blekningsresultatet kunde kontrolleras vid massans överförande till nästa torn och ytterligare blekvätska, klorkalk, kunde tillföras vid behov. Den färdiga massan passerade därefter tvättrummor och gick till torkmaskinen. Anordningen i Stjernsfors har karakteriserats som ”i vissa drag en synnerligen modern anläggning”. Resultatet var en mycket vit massa.

I sin rapport från den nämnda Amerikaresan 1913 redogjorde ingenjör Sven C:son Lindberg för de olika metoder, som vid denna tid kom till användning för framställning av klorkalk på elektrokemisk väg; Efter överläggningar med uppfinnaren av de ifrågavarande cellerna, Mr J. Whiting kunde han vid hemkomsten framlägga kostnadsberäkningar och kontraktsförslag. Överenskommelse träffades i augusti 1914. Fabriken vid Stjernsfors var färdig i senare delen av detta år. Elektrolysen skedde i vad som kallades celler, ”långsmala plåtlådor som är elektriskt kopplade i serier”. De celler som ingenjör Sten Kjellgren, Lindbergs medhjälpare, beställt under en resa till USA, ett tjugotal, kom inte fram, då båten minsprängdes, detta var under första världskrigets andra år, men andra konstruerades.

Igångsättningen övervakades av Mr Hamblet från USA. Vad råmaterialet beträffar, var det svårt att få kalk av lämplig kvalitet, och grafit, som var nödvändig för cellerna, var tidvis omöjlig att anskaffa. Då fabriken byggdes till 1916-17, kunde man förebygga de brister som vidlådde de först färdiga enheterna. Produktionen utgjordes under 1916 av 640 ton 35-procentig klorkalk och 259 ton kaustikt natron varav såldes resp. 155 och 206 ton, medan resten förbrukades vid Stjerns sulfatfabrik.

I och med att den nya sulfatfabriken placerats i Skoghall, var det självklart att även den elektrokemiska fabriken skulle flyttas dit, eftersom klorkalken gick direkt till sulfatfabriken och transporten över längre väg var för dyrbar. Dessutom kunde råvarorna, koksalt och kalk, tas sjöledes till Skoghall, vilket var ekonomiskt fördelaktigt. Därtill kom att överskottet, som avyttrades till andra sulfatfabriker, billigast fraktades sjövägen till avnämare vid Vänern och Klarälven. Flyttningen skedde med stor skyndsamhet. Platsen valdes på Anholmen, en från Vidön utskjutande udde som vid högvatten var en ö. Ur framtidssynpunkt var det lyckligt att inte den en gång tänkta placeringen norr om massafabrikerna behölls, det utrymme kom alltför väl att behövas för utbyggnaden av massafabrikerna.

Ur landkommunikationssynpunkt hade Anholmen länge besvär: endast ett järnvägsspår ledde dit över de träsk som skilde den från Vidön, tills en landsvägsbro blev färdig 1919.

Till Anholmen kunde en del av den gamla fabrikens utrustning användas. Den typ av celler som Sten Kjellgren hade utexperimenterat i Stjärnsfors togs i bruk i den nya fabriken. Denna var färdig i augusti 1918, då de första cellerna kördes igång. Den började med en tillverkning på omkring 1 000 ton klorkalk per år och levererade detta direkt till sulfitfabriken, då den nya sulfatfabriken av olika skäl tills vidare endast tillverkade oblekt kraftmassa, som hade god avsättning på grund av krigstidens behov.

Överskottet av klorkalk (7% klor och 4% kalk, ca 89% vatten) gick som planerat sjövägen till massafabriker vid Vänern. Natronluten levererades till köparna, främst textilindustrien, i oförändrat skick, men redan 1919 började tillverkning av natriumhydroxid i fast form. Därmed var Skoghalls produktionsenheter färdiga. Arbetet hade pågått under åtta år och under förhållanden som efter hand hade ändrats avsevärt. Exportmöjligheterna under de första krigsåren var påfallande goda, så länge Tyskland, Ryssland och västmakterna hade behov av svenska varor: järn,stål, trä och massa. Det blev annorlunda då det obegränsade ubåtskriget satte in och då motsättningar kring folkrättens tolkning uppstod mellan Sverige och västmakterna.

Dittills hade också de ekonomiska kalkylerna visat sig hållbara i stort sett. Svårare blev det med uppförandet av sulfatfabriken. Under dess uppförde fortsatte massatillverkningen i Stjernsfors i begränsat omfattning. Exporten kunde fortsätta och efterfrågan på sulfatmassa var god, på grund av krigstidens särskilda behov. Men nybyggnaden vållade betydande svårigheter på grund av materialbrist och prisstegringar.

Trollhätte kanal var färdig i sitt utbyggda skick 1917, då fartyg med upp till 4 meters djupgående kunde begagna farleden. Uddeholm hade numera egen förbindelse med Västerhavet. Skoghalls nya samhälle var nu på god väg att ta form. Ute på uddens södra sida låg cellulosafabrikerna med sina biproduktsfabriker. Mellan dem hade kraft- och ångcentraler placerats, och norr därom utrymme reserverats för en pappersfabrik, som från början ingått i planerna och vars realiserande var en tidsfråga. På uddens norra sida låg massamagasinet. Virket till fabrikerna flottades eller fraktades på järnväg till ett upplag öster om sågen med kranar som sörjde för uppläggning och nedtagning; ett järnvägsspår förband upplaget med fabrikerna.

Det rymde, när det var helt fyllt vid vedupptagningens slut i mitten av november, 200-210000 fm3, vilket fyllde de båda fabrikernas årsbehov.

Den 1 maj 1919 fick Skoghall ett enhetligt brukskontor alltjämt kvarstående, som blev färdig under vårens lopp. Det gamla kontoret användes sedan under en tid som arkiv. Sågen byggdes av bolaget själv samt järnväg Skoghall-Vidön och brädgården av Skånska Cement. Bostäderna blev färdiga på våren 1914. Hotellet byggt av Forsgren & Ekström, uteslutandet av gammalt virke från lasarettet i Karlstad sägs det, stod färdigt i augusti 1915. Poststation öppnades i november 1916. Järnvägen Skoghall-Karlstad hade öppnats för persontrafik den 1 juni 1916. Skolhuset och bostadshuset stod färdiga på våren 1917. Telefonväxeln var klar den 7 november 1917.

Ett särskilt problem hade under hela tiden mat- och vattenförsörjningen utgjort. Det var nu kristid och varubrist, och man fick leva så att säga på fältfot. De fåtaliga brunnarna med användbart vatten var det länge konkurrens om, och man fick starta tidigt på mornarna för att få dricksvatten. Under 1916 borrades efter vatten, och efter hand blev det bättre. Från hösten 1918 var G. Magnuson överingenjör och platschef, hans uppdrag omfattade alla de nya enheterna i Skoghall. Det torde ha visst samband härmed att den erfarne och nitiske chefen för sågverket Leon Nordström som kraftigt hade understött planerna på flyttningen till Vänern, lämnade sin befattning 1919.

Till efterträdare fick han förvaltare Gustaf Jansson. Det blev nu Magnusons uppgift att sätta igång det nya samhället. Särskilt ägnades de närmaste åren åt det fortsatta bostadsbyggandet för arbetare och tjänstemän, vilket skedde under ledning av ingenjör Arvid Blomberg. Då Uddeholms ledning såg tillbaka på grundläggaråren här, kunde de känna en berättigad stolthet över att den stora planen var genomförd. Uddeholm var därmed omgestaltat. Men saken hade också en annan sida. Kostnaderna hade blivit mycket större än vad man räknat med, beroende i första hand på inflation och materialbrist.

De redovisades för 1920 års bolagsstämma på följande sätt:

Egendomsköp 194000 kr

Såg, brädgård jämte brikettfabrik 2694713 ”

Järnvägsförbindelse mellan såg och brädgård 334390 ”

Järnväg Skoghall—Karlstad 645363 ”

Sulfitfabriken 4147684 ”

Biproduktsfabriker till sulfitfabriken 1493523 ”

Sulfatfabriken 9745211 ”

Biproduktsfabriker till sulfatfabriken 203459 ”

Elektrokemiska fabriken 2477176 ”

Gemensamma anläggningar:

Hamn, kajer, transportanordningar, vedgård,

järnvägar inom fabriksområdet, kraftcentral och

kontor mm. 6784489 ”

Tjänstemannabostäder 777 740 ”

Arbetarbostäder 4227239 ”

Skolhus och lärarebostäder 407483 ”

Hotell- och handelslokaler 107479 ”

Summa 33914709 kr

Av sulfatfabriken vid Stjernsfors finns idag inga spår. I Uddeholms Historia 1 har det redogjorts för hur man kan rekonstruera dess läge, men byggnaderna är jämnade med jorden. Vad som var användbart av de gamla maskinerna togs till Skoghall, med det var inte mycket. Den första elektrokemiska fabriken där fick vid flyttningen sina lokaler överlåtna till Uddeholms kolugnsanläggning, som drevs från 1918 en kortare tid; de användes även för bearbetning av biprodukterna därifrån.

Slutligen Skoghall: ett elektriskt drivet sågverk med 12 ramar för en årsproduktion av cirka 24000 standards sågade trävaror, en sulfitfabrik med en kapacitet av cirka 16000 ton blekt och oblekt massa per år samt en sulfatfabrik för en årsproduktion av cirka 25000 ton sulfatmassa. Sist kommer den kemiska industrin i Skoghall: först nämns vad som utvinns ur vid cellulosatillverkningen erhållna avfallsprodukter: s.k. sulfitsprit, harts, terpentin, methylalkohol, eter etc. Därefter bolagets betydande fabriker för tillverkning av klorkalk för eget behov och avsalu, kaustikt alkali m.fl. kemiska produkter. Så redovisade Uddeholm sina resurser inför den stigande konjunkturen.

Återhämtningsåret 1923 började med många vanskligheter: arbetskonflikter vid järnbruken med strejk från årets början till sommaren, vid cellulosafabrikerna och sågverket med strejk och lockout från februari till början av april. Brand utbröt vid den nya brädgården i Skoghall den 3 juli och blev i sommarhettan så våldsam i det torra virket, att släckningsarbetet måste inskränkas till att trygga övriga anläggningar och bostadshus. Hela brädgården med allt inneliggande virke brann ner, transportanordningarna förstördes och även en stor del av lastningskajen. Försäkringar tryggade dock bolaget mot ekonomisk förlust, och arbetet vid sågen, som ju låg ett gott stycke från brädgården, kunde inom kort återupptas.

Vid årets slut var brädgården uppförd på nytt. Herlenius anmärkte med tillfredsställelse, att ingen anledning då fanns att vid återuppbyggnaden frångå de ursprungliga anordningarna. Naturligtvis tog det sin tid att påfylla virkeslagren, men avbräcket blev ej katastrofalt. Trots konflikter och eldsvådan markerade året 1923 en vändpunkt. Man var tydligt på väg ut ur den pressande krissituationen, även om vägen uppåt erbjöd många hinder. Cellulosaproduktionen uppgick ej till mer än 35000 ton, ca 6000 ton mindre än 1922, och försäljningen av cellulosa, biprodukter och elektrokemiska produkter uppgick till 9057000 kr, ca 3 miljoner lägre än föregående år.

Härvid bör dock observeras att massapriserna befann sig i fortsatt sjunkande. Men trävarurörelsen fortsatte att öka; 712 266 stockar sågades mot 683610 föregående år, och försäljningen steg från ca 4,9 miljoner kr till drygt 5,6 miljoner. Redan 1922 hade det noterats att exporten av trävaror var ”den största som något år ägt rum”. Så kunde Uddeholms bolagsstämma 1923 besluta om en blygsam men efterlängtad utdelning av 3%. Uppgången fortsatte i långsam takt de närmaste åren.

Personskiften skedde 1924 i Skoghall. Platschefen avgick och följdes av dittillsvarande chefen för sulfatfabriken Waldemar Hellgren. Som chef för sulfatfabriken inträdde ingenjör Nils Wegner.

De nya och alltjämt moderna cellulosafabrikerna i Skoghall hade alltså visat sig vara mycket betydelsefulla enheter i företaget, och avsättningsmöjligheterna ökade efter hand. I flera etapper utvidgades de under 1920-talet. De direkta förutsättningarna härför anges i fortsättningen. Siffrorna för de närmaste åren är följande:

Sulfatmassa i ton Sulfitmassa ton

1926 34957 17841

1927 36800 24677

1928 27419 19327

1929 39691 33176

1930 38321 32789

Den ökade efterfrågan på cellulosa berodde på dess växande användning inom olika industrigrenar. Två sådana behov fick särskild inverkan på Uddeholms produktion av kraftmassa, framställd vid sulfatfabriken, och av silkesmassa från sulfitfabriken. Vidare besökte den skicklige och erfarne försäljaren av Skoghallsprodukter Fritiof Olsson i disponent Troilis sällskap de europeiska marknaderna för sågade produkter och cellulosa, såväl sulfit- som sulfatmassa.

Produkter av sulfatförädlingen, särskilt en blekt kraftmassa kallad Light & Strong, hade också blivit eftersökta. Mr Millar skrev 1924: ”We are workning to make Uddeholm the 'Rolls Royce' of the Swedish Kraft PuIp.” Därmed torde det bl.a. hänga samman, att en utvidgning av sulfatfabriken även beslöts i slutet av 1925: från en årsproduktion av 30000 ton till 35000 Om sistnämnda sulfatmassa noteras det i början av 1927, att den “blivit så begärlig på senare åren”. Den kombinerade ljus färg med styrka och blev en standardprodukt i Skoghall, mycket användbar för vissa papperssorter. Avsättningen av de olika kvaliteterna var numera god och fortsatte att vara det under 1920-talet, i synnerhet under dess senare år, då en konjunkturhöjning gjorde sig märkbar över hela linjen.

I slutet av perioden blev intresset från IG Farbens sida så tydligt, att en samverkan etablerades i fråga om utexperimenterandet av nya massakvaliteter. En nyhet på ett annat område märktes under slutet av uppgångsperioden. Vid massaverken fanns avfallsprodukter som man sökte användning för. Beslut att anskaffa en torkmaskin fattades 1922, men i stället inköptes 1923 en begagnad mindre pappersmaskin, avsedd för bearbetning av den nämnda produkten; man hade tänkt sig ev. kunna framställa väggpapp av den. Redan 1923 redovisades ca 423,6 ton papp och omslagspapper och 1924 över 1 000 ton. Detta var början till en ny tillverkning.

Det var bekant att sedan 1920-talets början en kraftpappersindustri hade växt fram i USA, och rapportörer framhöll produktens betydelse för förpackningar. Kraftmassa exporterades ju från Skoghall till USA, men avsättningen stötte ibland på svårigheter, som Fritiof Olsson rapporterade 1927, trots att Uddeholms agent där, Mr Millars, hade ett synnerligen gott anseende. Medan massapriserna var stigande, hade tillverkningen ökat avsevärt genom anläggning av nya industrier och utbyggnad av de gamla i USA och Skandinavien, marknaden hade då blivit övermättad, enligt en i denna bransch ofta iakttagbar rytm och utsikterna för sulfatmassa ansågs för ögonblicket inte så goda.

Men efterfrågan på kraftpapper steg starkt, särskilt för sådant avsett till papperssäckar. I Sverige tillverkades redan 5000 ton papplådor per år. Så hade tanken på en kraftpappersfabrik (“solid kraft board”) vuxit fram, och den blev snabbt realiserad. Vid Skoghalls planläggning hade man räknat med papperstillverkning redan från början och framsynt reserverat plats för en fabrik. Vid styrelsesammanträdet den 24 maj 1929, då flera viktiga beslut fattades, träffades avgörandet om pappersfabriken, vars produktion beräknades till ca 20000 ton per år, till en kostnad av 4 miljoner kr. Beslutet kom lagom för att stödja Uddeholm under den alltjämt oförutsedda kris, som inom kort skulle ta sin början.

Även den elektrokemiska industrien vid Skoghall visade sig ha avsevärd betydelse för Uddeholms återhämtning efter krisen omkring 1920. Den nya anläggningen hade en helt annan teknisk standard än den gamla

Stjernsfors. Framställningen av klorkalk hade visat sig vara av vikt ej endast för Uddeholms egen massaproduktion utan även för en stor del av den svenska cellulosaindustrien, och efterfrågan ökade. En del av denna produkt kunde föras vattenvägen till massafabriker vid Vänerns vattensystem; för en del anskaffades tankvagnar, ytterligare anskaffades smalspåriga tankvagnar för leveranser till Forshaga, Mölnbacka-Trysils stora massafabrik.

Tillverkningen av klorkalk hade ökat från ca 933,5 ton 1921 till ca 3407 ton 1924, och det visade en stabil avsättning. Redan 1922 stod behovet av utvidgning klart, och 1924-25 utbyggdes fabriken, som sistnämnda år producerade ca 5 770 ton, för att 1930 stiga till nära 8000 ton. Även andra produkter av denna fabrik var uppmärksammade. Av smält alkali tillverkades 1927 2567 ton, av natronlut 3215 ton. Siffrorna steg 1930 till 3301 resp. 4131 ton. Dessutom framställdes numera (sedan 1929) flytande klor: 413,6 ton.

År 1928 anmäldes så i styrelsen, att ingenjör Sten Kjellgren hade gjort en uppfinning för framställning av kemiskt ren alkali i stångform. Kemiskt ren alkali redovisas tidigast i 1928 års styrelseberättelse, då endast inemot 57 ton. Nu beslöts söka patent för Kjellgrens uppfinning i Sverige och en del andra länder. Produktionen steg 1929 till nära 82 ton och 1930 till drygt 120 ton.

Det har tidigare sagts, att produkterna av skogsförädlingen under 1920-talet började överstiga järn och stål värde, även om man måste räkna med växlande avsättningskonjunkturer: god efterfrågan på kraftsulfat till stigande priser under senare delen av 1924, då kraftpapperstillverkningen steg, och nedgång på samma produkt under senare delen av 1929, förorsakad av sista tidens stora utbyggnader inom sulfattillverkningen och därav förorsakad överproduktion. Men i stort sett var massan en pålitlig produkt.

Fabriksbild från boken om Uddeholm 1955

FÖRNYAD EXPANSION 1930-1939

Internationella ekonomiska kriser med återverkningar för Uddeholm ha vi tidigare mött i dess historia, så 1857, 1878-79, 1886 och åtskilliga lindrigare nedgångsperioder. Krisen efter första världskriget hade sina särskilda förutsättningar, men när den väl var överstånden, var optimismen allmän. Världen över såg man fram emot en lugnt fortskridande ekonomisk expansion. Därför kom det plötsliga utbrottet av 1929 års kris i USA som en total överraskning.

Uddeholm var i hög grad inriktat på Amerikaexport av kraftmassa och kraftpapper, det senare just på tröskeln till att bli exportvara. Reaktionen blev rätt snart kännbar, tydligen redan 1930. Det framhålls 1930 att tendensen var sjunkande för cellulosaindustrin under senare delen av året. Endast elektrokemiska fabriken visade produktionsökning under 1930. Försäljningen i sin helhet sjönk till nära 37 497 000 kr, och utdelningen nedsattes med 2% till 5% samma som 1924. År 1931 ökade känningen av den internationella krisen, och utdelningen blev endast 3%, samma som 1923. Dock var Uddeholm nu bättre rustat att möta krisen än tio år tidigare.

Samtidigt hade en nyorientering skett inom sulfatmassaframställningen, härvidlag hade Uddeholms samverkan med IG Farben visat sig gynnsam. Tidigare hade priserna för oblekt sulfatkraftmassa varit så goda att “en övergång till blekning skulle inneburit en förlust för bolaget”; skriver W. Hellgren i september 1931. “Genom det oerhörda prisfallet år 1930 på kraftmassa och annan oblekt sulfatmassa”, fortsätter han “har saken kommit i ett annat läge, och vi har därför på allt sätt försökt forcera forskningsarbetet på detta område. På hösten 1930 hade vi sålunda en metod för framställning av s.k. White Kraft färdig”. Den prövades i fabriksskala i sulfitfabrikens blekeri i december 1930 och i februari 1931 med gott resultat.

I början av 1931 meddelade så IG Farben, att de var intresserade av att utsträcka samarbetet även till blekt sulfat, då de hade utarbetat en metod att framställa en förädlad blekt sulfatmassa, användbar för fabrikation av konstsilke, nitrocellulosa, cellulosaacetat mm. Hellgren understryker sakens aktualitet: en rad av patentansökningar på området har det senaste året refererats i facklitteraturen. Om 5 000 ton ädelsulfatmassa kunde avsättas per år, skulle detta motsvara behovet för IG:s fabriker i Premnitz och Wolfen samt för deras nitrocellulosafabrik i Troidorf. I mars 1931 framlade Hellgren för styrelsen ett första förslag till utbyggnad av sulfatfabriken med ett blekeri för de nya produkterna; han återkom med redogörelser för de fortsatta framstegen i maj och september samma år.

I september hade han och intendent Fritiof Olsson besökt IG Farben i Berlin, och dess representanter hade uttalat sig positivt. Ett detaljerat förslag till den behövliga utbyggnaden hade nu färdigställts. Det markerades att Bergslaget höll på med någonting liknande och att flera sulfatfabriker, speciellt i USA, arbetade på att få fram kvaliteter motsvarande vad som kallades White Kraft. Frågan diskuterades i styrelsen i mars, maj, september och december 1931, den 10 mars besökte representanter för IG Farben Uddeholm. Den sammanlagda kostnaden hade maj 1931 av Hellgren beräknats till 970000 kr. Han hade den 2 december samma år överlagt med representanter för IG Farben om kontrakt å sulfitmassan och därvid även diskuterat det nya uppslaget om ädelsulfatmassa som för IG framstod som “idealet för tillverkning av Vistrasilke”.

En viss tvekan inom styrelsen för det nya företaget kunde konstateras, och något definitivt beslut nåddes inte under 1931, men 100000 kr beviljades för sprängnings- och grundarbeten för den kommande utbyggnaden, vilka sattes i gång omedelbart men avbröts av strejk 23/2 1932. Den 17 maj samma år återkom Hellgren med en ny framställning, vari det markerades faran med dröjsmål. Den 3 juni 1932 fattades så det avgörande styrelsebeslutet. Arbetet med det nya blekeriet sattes omedelbart igång och blev färdigt 1933. En ny väg var banad för cellulosaproduktionen. Då Dr Opfermann pensionerats av IG Farben, anställdes han i början av 1934 av Uddeholm “för förbättrande av metoder för framställning av silkesmassa”, och arbetet gick vidare.

En rad moderniseringar och ombyggnader av olika delar av verket skedde dessutom kontinuerligt. Förutsättning för den fortlöpande utvidgningen var givetvis den parallellt pågående utbyggnaden av vattenkraften. Vidare utbyggdes ångkraftverket i Skoghall, så att dess kapacitet 1937 uppgick till 7000 kW som mottrycksånga och för reservbehov 5 000 kW som kondenseringsånga.

Cellulosan fick under l930-talet en allt mångsidigare användning på grund av industriens ökande och allt mer differentierade behov och i lika mån i kraft av de tekniska landvinningarna i fråga om produktens framställning och förädling. Fortsatt laboratoriearbete krävdes, och för Skoghalls del var därvid samverkan med IG Farben och anställningen av dess specialist Dr Opfermann av betydelse.

När krisen var övervunnen, var efterfrågan på de olika produkterna god. Av de nya var White Kraft möjlig att avsätta i England och USA, och för de högförädlade massasorterna var från början IG Farben med dess olika specialfabriker en säker kund. En förutsättning för försäljningen var bl.a. intendent Fritiof Olssons kännedom om marknaden, säkra omdöme och förhandlingsförmåga.

Hans promemorior i dessa ämnen giva en god bild av hans betydelse för Skoghallsprodukternas avsättning:

han hade om hand såväl det sågade virket som massaförsäljningen. En översikt över de olika kvaliteter som framställdes under l930-talet har utarbetats i Skoghall och skall här återges: den är givetvis formulerad för att väcka kundernas intresse.

Oblekta sulfatmassor betecknades numera efter klortal med K. Extra. K. KT. KM och Light & Strong. De senast nämnda, som var längre nedkokta, användes även till papper för elektriska ändamål, såsom kabelpapper, kondensatorpapper etc. Light & Strong var en förut omtalad halvblekt kraftmassa med ljusgul färg och den oblekta kraftmassans fulla styrka; den hade sin användning till manillafärgade papper, kuvert, adresslappar mm., där den var att föredra framför färgad blekt kraftmassa. Slutligen omfattade sulfatprogrammet den förut omtalade produkten White Kraft, som hörde hemma i 1932 års tillverkningsprogram.

Den anges som en blekt kraftmassa av mycket hög vithet i förening med mycket god styrka samt utomordentlig renhet, kvaliteten uppehållen genom särskilt noggrann driftskontroll. Den passade till finare pås- och emballagepapper, kartong, skriv- och dokumentpapper, bank- och checkpapper, rit- och ljuskopiepapper, enligt Uddeholms utförliga redovisning, “samt som tillsats till blekt sulfitpapper för höjning av styrkan”.

Till dessa typer kom den nämnda ädelsulfatcellulosans högförädlade sorter. Dessa var vid denna tid av två huvudslag: BL 156 och Alphacel. Deras användning var synnerligen mångsidig och högkvalificerad. Den förstnämnda beskrevs som “en högförädlad cellulosa av synnerligen hög vithet och kemisk renhet (alfacellulosahalt 94-95 %)”

Den angavs motsvara den amerikanska firman Browns Co:s kvaliteter Soft Alpha för pappersändamål och Alpha N för kemiska ändamål. Pappersbruken använde den som ersättning för lump eller linters i finpapper, “särskilt då mjukhet, hög vithet och opacitet eftersträvas”, vidare för de högsta kvaliteterna av fotografiskt papper, för “urea resin” i sådana fall, då särskilt stora fordringar ställdes på massa osv. Slutligen användes den inom kemiska områden “i acetatcellulosaprocessen såsom ersättning för linters samt för nitrering (t.ex. celluloid)”.

Den andra av de högförädlade massorna vid denna tid var Alphacel, med särdeles god kemisk renhet (alfacellulosahalt ca 95%), utomordentlig absorbtionsförmåga och mjukhet, men samtidigt god styrka efter tillräcklig malning. Den förekom dels halvblekt, under beteckningen “Semibleached Alphacel”, dels fullblekt i tre olika “viskositetslägen” betecknade V-300, V-150 och V-100. De begagnas alla till nitrering, för dynamit Semibleached Alphacel och för krut V-300, som visat sig för detta ändamål utgöra “en fullgod ersättning för linters”. Dessa fyra varianter av Alphacel användas i papperstillverkning som ersättning för lump eller linters “överallt där mycket stor mjukhet, bulk och absorbtionsförmåga fordras”;

härvid valdes typen efter färgsammanhang: för konstläder, linoleum samt mörkare färgade papper Semibleached, medan för t.ex. läskpapper eller filtrerpapper V-100 eller V-150 användes - den förra är något vitare, den senare starkare. Andra användningar är till förbättring och reglering av porositet och absorbtionsförmåga hos papper, då Alphacel inblandas, “Semibleached tex. till bruna eller gula papper för elektriska ändamål, V-100 eller V-150 till papper för vegetabiliskt pergament.

Denna i Skoghall utarbetade översikt över de massakvaliteter man nått framtill under 1930-talet visar produktens mångsidiga användning till olika tekniska ändamål, vilka man alla bemödat sig om att tillgodose med en skicklig anpassning. Inte minst frapperar den mångsidiga användningen av den högförädlade cellulosan.

Produktionen under 30-talet:

Papper SuIfatmassa Sulfitmassa

och papp
1930 3493 38321 32788

1932 5586 38524 28946
1933 11910 37714 28437

1934 14716 42552 33826

1935 15877 44479 35539

1936 20562 50452 41819

1937 24217 52725 49391

1938 13843 37504 44250

1939 22128 44644 48531

Den elektrokemiska fabriken spelade sin direkta roll för den ökande cellulosaproduktionen. De utvidgade anläggningarna krävde ökad tillgång till blekningsämnen, och detta behov, av klorkalk, flytande klor och alkali, kunde tillgodoses på platsen, ett skäl som anfördes vid diskussionen om utbyggnaden. Men det ökade behovet måste tillgodoses genom en utvidgning även av den elektrokemiska fabriken. En sådan hade beslutats 1931 men tog i första hand hänsyn till ökad försäljning av flytande klor. Följande år inträffade, enligt vad Fritiof Olsson senare berättat, en vändning på denna marknad. En del tillverkare av blekt cellulosa genomdrev då hos myndigheterna tullrestitution för importerad klor.

Detta medförde då ett fall i prisläget på klor “från i runt tal 25 öre per kg till ca 16 öre per kg”. Denna produkt förblev dock eftersökt inom Sverige, liksom kaustik soda och inte minst de övriga produkter som framställdes av elektrokemiska fabriken, t.ex. avfettningsmedlet trikloretylén, populärt kallat “Tri”, Om det senare uttalar Troili i augusti 1938, att denna tillverkning “med små omkostnader blivit synnerligen vinstgivande”.

En utbyggnad av fabriken beräknades bli lönsam och bekräftelse av utbyggnadsbeslutet skedde i november 1932. Beslut om utbyggnad av avdelningen för trikloretylén fattades i september 1933. Följande år beräknades utbyggnaden vara färdig i april 1935 och möjliggöra en tillverkning av nära 17000 ton klorkalk per år, medan behovet kom att bli över 18000 ton; ett förslag till ytterligare utbyggnad hade uppgjorts och framlades av Troili i december 1935, då det godkändes av styrelsen.

Ytterligare beslöts i maj 1939 utbyggnad av fabrikens cellhus för flera celler, och i augusti 1940 för utvidgning av trikloretylénavdelningen. Ännu ett viktigt beslut fattades i september 1941: elektrokemiska fabriken skulle utbyggas för 3 miljoner kr, för tillverkning av 6000 ton alkali per år, vidare utvidgat i mars 1942. Expansionen var stark.

FYRA VÄRLDSKRIGSÅR 1939-1943

Skoghallsverkens dåvarande chef Waldemar Hellgren har berättat om en situation i slutet av augusti 1939. En kväll satt disponent Troili, intendent Fritiof Olsson och han själv vid ett bord i samspråk med företrädare för Tysklands handelsrepresentation, Ministeraldirektör Walter och Reichsbankrat Ludwig, samt handelsrådet Torsten Vinell. Under kvällens lopp kom en vaktmästare och anmälde för Olsson att London sökte honom. När denne kom tillbaka såg han allvarlig ut. Han hade haft ett samtal med kapten Johnsen, som avslutning på samtalet hade kapten Johnsen sagt: “England väntar krig:” Och inom några dagar hade kriget brutit ut.

Vid Skoghall hade ledningen under det sista året ökat lagren av råvaror och driftsmaterial. Glaubersaltmagasinet hade utvidgats så att det kunde lagra ytterligare 4500 ton, och denna tillbyggnad var färdig den 15 augusti. Saltmagasinet för den elektrokemiska fabriken hade utbyggts för 8 000 ton; svavelmagasinet vid sulfitfabriken hade ökats. En ny kolgård hade anlagts på Garpen, avsedd för lagring av 18000 ton kol, och därav hade 9000 ton redan importerats. Ytterligare en försiktighetsåtgärd hade vidtagits i god tid. 1938 hade styrelsen beslutat om ett bombsäkert skyddsrum för de 19 klorbehållarna om 15 ton; de hade förut stått i det fria under ett lätt skyddstak, i krigstid innebärande en svår risk för Skoghalls befolkning.

Om de närmaste veckorna berättar direktör Hellgren, att alla exportskeppningar automatiskt upphörde. Fabrikerna stoppades emellertid inte, och sedan krigsriskförsäkringarna ordnats, kom sjöfarten efter några veckor åter igång i slutet av september. “Snart var exportaffärerna västerut så livliga, att det endast var fråga om att köra så mycket som möjligt och skaffa lastrum.” Men den gamla marknaden i väster för Skoghallsprodukterna avstängdes med ens den 9 april 1940. Tyskland behärskade därmed de svenska exportmöjligheterna, tills vidare helt och hållet. Skoghalls produktion kom till stor del att inriktas på den inhemska marknaden.

Hade sålunda sågverksindustrien kunnat fortgå tämligen ostörd under krigsåren, visade sig också cellulosafabrikernas avsättningsförhållanden betydligt gynnsammare än man från början väntat. De sista fredsåren hade en det nyanläggningar skett: medel till pumpstationen hade beslutats i september 1937, 100000 kr anslogs i december 1937 till diverse förbättringar i Skoghall under 1938, i maj beslöts om tilläggsanslag på 110000 kr till nya centralverkstaden där och i september 1938 om ytterligare medel för utbyggnad av mixeriet vid sulfatfabriken och för tillverkning av rena kemikalier för laboratoriet och för industriändamål (byggnads- och maskinanslag);

maj 1939 anslag för utbyggnad av cellhuset vid elektrokemiska fabriken och augusti 1939 för utökning av indunstningsanläggningarnas kapacitet i sulfatfabriken. Man var sålunda tämligen välrustad.

Däremot var efterfrågan på sulfatpappersmassa ringa, så att de flesta fabriker för tillverkning av sådan måste slå igen under avstängningsåren. Av sulfatfabrikens tillverkning gick åtskilligt direkt till kraftpappersfabriken, och även efterfrågan på denna artikel var ”relativt god” under kriget, vilket bidrog till att även sulfatfabriken kunde drivas “i relativt god omfattning”. “En särskild favör”, skriver Hellgren, “hade vi i vår tillverkning av ädelcellulosa.

Sålunda hade redan flera år före kriget vår Alphacel utprovats av de svenska krutfabrikerna såsom ersättning för bomull, och Skoghall levererade under krigsåren praktiskt taget hela de svenska krutfabrikernas behov av cellulosa för bomullskrut.”

Vidare byggdes 1944 - 1945 en anläggning för framställning av högvärdig sulfatmassa för konstsilkeindustrin, genom tillämpning av ett speciellt förfarande, den s.k. förhydrolysen. Gratifikationer till vissa ingenjörer i Skoghall “för deras insatser i fråga om ett patent å blekt sulfat” beviljades 16/3 1940. En utredning var då igång rörande framställning av sulfatsilkemassa. År 1943 22/5 beviljades anslag för hydrolyskokeri i sulfatfabriken. “Den erhållna cellulosan har, såsom vi beräknade, visat sig vara överlägsen all sulfitmassa i fråga om det erhållna silkets styrka och användes särskilt till cordväv för bilringar.”

En ny produktion tillkom vidare under krigsåren på grund av den svåra foderbristen, nämligen av fodercellulosa. Under åren 1940-1943 tillverkades i Sverige ca 950000 ton sådan massa, varav 2/3 sulfitmassa och 1/3 sulfatmassa. Skoghall tillverkade dock endast 2 000 ton sulfitfodercellulosa under 1940 och ca 7000 ton sulfatfodercellulosa under åren 1941-1942. “Anledningen till att våra leveranser ej var större berodde på att sulfitfabrken 1941-1942 hade full avsättning av silkesmassa och att sulfatfabriken bl.a. tack vare pappersbruket också kunde komma upp i en tillfredsställande produktion. De priser som betalades för fodercellulosa, var så låga, att fabrikationen på grund av våra höga massavedspriser nätt och jämt kunde fås att gå ihop.”

“Av sulfatfabrikens biprodukter”, säger Hellgren, “var särskilt flytande harts och terpentin av stor betydelse. Sulfatfabrikernas produktion av flytande harts var under kriget landets viktigaste råvara för såpframställning. Stora ansträngningar gjordes för att öka hartsutbytet, och saken ansågs av myndigheterna vara av så stor betydelse, att man t.o.m. fordrade ett visst utbyte av harts per ton cellulosa för att en fabrik skulle få sälja sin massa. Vid Skoghall drevs hartsproduktionen upp till ca 30 kilogram per ton massa, vilket kan anses vara en mycket god siffra i betraktande av att den mellansvenska tallveden innehåller avsevärt mindre harts än norrlandsveden”.

Pappersbruket i Skoghall hade, som förut berättats, utarbetat en rad specialiteter, alltsedan Hellgren hade studerat tillverkningen av kraftpapper i USA år 1928, en förutsättning för pappersbrukets anläggning. Före kriget gick ungefär 80% av tillverkningen på export. De viktigaste marknaderna bortföll genom spärren, men en viss ersättning kom till stånd genom de stora spinnpappersleveranserna till Tyskland.

Men den svenska pappersförbrukningen fördubblades under krigsåren, “och våra leveranser på inlandet ökades proportionsvis ännu högre grad”. Härvid spelade det en framträdande roll att den svenska tryckeriindustrien “kom underfund med de stora möjligheterna och fördelarna hos blekt kraftpapper för litografiska ändamål”.

Att detta skedde till stor del genom Skoghalls insatser, framhåller Hellgren särskilt. Sålunda levererades under dessa år betydande kvantiteter blekt papper till tryckerierna.

En rad utvidgningar beslöts nu för att öka och rationalisera papperstillverkningen och täcka det ökande behovet av blekt papper. Nybyggnad för sulfatfabrikens sileri samt anskaffning av maskiner för pappersbruket beslöts 18/3 1943. Det gällde en ny pappersmaskin för enbart blekt papper. Maskinen levererades av Karlstads Mekaniska Verkstad och kom i drift i november 1945; den ansågs stå på höjdpunkten av vad som då kunde åstadkommas.

Därigenom ökades pappersbrukets kapacitet till 35 000 ton per år, och omkring 2/3 av sulfatfabrikens massaproduktion gick därefter till pappersbruket. Därefter fattades beslut om utbyggnad av sulfatblekeriet från 15000 till 30000 tons kapacitet.

En av pappersfabrikens tidigare upptagna tillverkningar gällde papperssäckar. Kriget medförde brist på jute, gengastrafikens behov gjorde sig snabbt gällande. Redan i början av kriget flerdubblades därför behovet av papperssäckar. Tillverkning av sådana hade tidigare skett i Skoghall, men i mindre skala med handklistrade säckar. Nu beslöts anskaffande av maskiner för denna tillverkning, och redan på sommaren 1940 kunde den sättas igång.

“Tillverkningskapaciteten steg härigenom så”, sammanfattar Hellgren, “att vi från att ha tillverkat 139000 handklistrade säckar 1939, år 1942 producerade 8 miljoner säckar”. Vid pappersbruket tillverkades under kriget också på en av yankeemaskinerna kreppat papper, dels s.k. cellvadd, varav en viss försäljning inom landet ägde rum, dels ganska stora kvantiteter tunt kreppapper av ädelcellulosa för sådana kunder, som för sin fabrikation måste använda massa i denna form. Den exporterades per järnväg till Italien och Schweiz.

Den elektrokemiska fabriken var i full gång under krigsåren. Dess tillverkning av klor och alkali hade alltid haft sin huvudavsättning inom landet; även import av dessa produkter hade förekommit. Kriget medförde ökad efterfrågan på dessa tillverkningar, och den elektrokemiska fabriken utbyggdes avsevärt, så att produktionen efter kriget var uppe i ca 15 000 ton klor och 17 000 ton alkali per år, mot föga mer än hälften före kriget. Alkalibehovet befann sig i stegring under dessa år på grund av allmän utbyggnad av cellulosafabrikationen. Ej minst tillkomsten av Älvenäsfabriken spelade härvid sin roll. År 1941 beslöts sålunda en utvidgning av alkaliproduktionen med ca 6000 ton per år, och denna utvidgning kunde tas bruk i mars 1943.

Ett stort nybyggnadsprogram startades nu för klor- och alkaliproduktionen, vilket omfattade utbyggnad av transformatorstation, uppförande av en kvicksilverlikriktaranläggning samt utökning av saltlösningsavdelningen och avdelningen för tillverkning av flytande klor. Härtill kom 1944 en reningsanläggning för stensalt. Förut hade använts rent s.k. vacuumsalt, som importerades från Holland, men krigshändelserna detta år avstängde denna import, varför den nämnda åtgärden genomfördes.

Cellsal från boken om Uddeholm 1955

Då cellsalen utbyggdes, blev det nödvändigt att riva det gamla kontoret, och ett nytt kontor byggdes öster om fabriksområdet vid älven. Samtidigt byggdes en ny reparationsverkstad, då den gamla ej längre var tillräcklig efter utökningen. För att på detta sätt hålla Skoghallsverken i gång med ständigt nya produkter samtidigt som stortillverkningen drevs på vanligt sätt, behövdes bränsle. Den elektriska krafttillgången ökades år för år och utnyttjades på sedvanligt sätt. För att i högre grad kunna utnyttja den överskottskraft, som under högvattenperioder erhölls från Uddeholms egna kraftverk och från andra håll, utökades de elektriska ångpannorna i Skoghall med en andra panna 1940 och en tredje 1946, båda om 15000 kW så att efter krigsslutet pannor om 40000 kW stod till buds.

Men för driften förbrukades normalt för ånggenerering ca 60000 ton stenkol per år, och här ställdes företagsledningen inför stora svårigheter, sedan stenkolsimporten väsentligt inskränkts genom Tysklands ockupationsföretag i Danmark och Norge den 9 april 1940. Knappt ett år därefter följde beslag på stenkol, och bränslekommissionen tilldelade företaget en viss kvantitet, som till att börja med beräknades täcka halva behovet, men som efter band minskades, så att ingen som helst tilldelning erhölls under 1945. Redan 1940 hade emellertid Uddeholm börjat använda en del massaved för att dryga ut kollagren, “varvid i första hand användes rötved och annan sämre ved”.

Efter hand måste kast- och massaved tillgripas i allt större omfattning, vilket medförde flera problem. Dels måste råvaran vid cellulosafabrikerna föras fram i tillräckliga mängder för den viktiga produktionen av högförädlade cellulosasorter, dels innebär av naturliga skäl användningen av massaved som bränsle en högst avsevärd fördyring av ångan. “Vi sökte därför tillvarataga alla möjligheter”, skriver Hellgren, “för att skaffa annat bränsle. I september 1941 beslöts, att bolaget skulle skaffa anordningar för tillverkning av frästorv på Flackmossen, belägen på Sörmoskogen strax väster om Karlstad. Skog och buskar avlägsnades från mossen och en otalig mängd stubbar bröts och upphöggs till bränsle.

På våren 1942 igångsattes frästorvtillverkningen, och den har sedan pågått varje sommar och beräknas även drivas innevarande år (1947). Under dessa år har Skoghall därigenom kunnat tillföras en torvkvantitet motsvarande sammanlagt 17 000 ton stenkol. Av övriga bränslen som använts kan särskilt nämnas indunstad sulfitlut som hittills motsvarat nära 5000 ton kol, och halm, varav under 1945—1946 bränts ca 8000 ton, motsvarande nära 4000 ton stenkol.”

1945

Skoghallsverken utvidgar.

Uddeholms AB har hos arbetsmarknadskommissionen begärt tillstånd för bl. a. påbyggnad av en våning på syrahuset vid Skoghallsverken. Vidare kommer en laboratoriebyggnad för elektrokemiska fabriken att uppföras och härtill erfordras dessutom vissa planerings- och vägarbeten.

1951

Skogshallsverken på film.

Den 24 januari hade Uddeholms AB inbjudit till filmförevisning på Avenybiografen i Stockholm. Det är icke första gången, som det värmländska storföretaget tar filmen sin tjänst. För något år sedan gladdes biopubliken av en utomordentligt intressant film från Uddeholm av kulturhistorisk karaktär. Denna gång visades för särskilt inbjudna bolagets omfattande anläggningar för trävaror, massa, papper och kemiska produkter i Skoghall.

Efter hälsningstal av herr Nils Börjesson i AB Uddeholmsagenturen, Stockholm, samt ett kortare förspel följde bolagets film i färg, som visade timrets väg från de värmländska skogsdomänerna ned till de imponerande anläggningarna vid Vänern, där de olika förädlingsprocesserna vidtog i sågverk, massa- och pappersfabriker, allt med användande av de modernaste metoder och arbetsprocesser. Från arbetet i det hypermoderna forskningslaboratoriet gav filmen även glimtar ävensom från företagets elektrokemiska fabrik, som bl. a. tillverkar blekmedel för pappersfabrikationen. Filmen gav som helhet ett starkt intryck av de omfattande resurser, som Skoghallsverken förfogar över i anläggningar, som är av verkligt amerikanska mått.

Nattbild från boken om Uddeholm 1955

1957

Vi har just nu påbörjat ett stort utbyggnadsprogram för sulfatfabriken och pappersbruket, säger direktör A. Waller. Sulfatmasseproduktionen kommer härigenom att ökas med cirka 45000 ton och pappersproduktionen med cirka 30 000 ton. Detta skulle för år 1959 betyda en tillverkning av cirka 85000 ton papper och 120000 ton sulfatmassa per år vid kontinuerlig drift.

Större delen av sulfatmassan kommer att gå åt i pappersbruket, men en del kommer att säljas som silkemassa som Skoghall som bekant är ensam om i Skandinavien att tillverka enligt sulfatmetoden. Nybyggenskap hand i hand med kontinuerlig drift skall ge Skoghall ett produktionstillskott på sammanlagt 60 miljoner kr per år.

Samtidigt pågår en om- och tillbyggnad av kraft- och ångcentralerna. Här ingår ett ångkraftverk på 20 000 kilowatts effekt, vilket blir ett viktigt komplement till Uddeholms vattenkraftverk vid låg vattenföring. En 500000 liter stor ångackumulator håller på att monteras. Skoghall förbrukar inemot 300.000 kilowattimmar per år. Den pågående och planerade utvidgningen i Skoghall omfattar i stort sett följande, komplettering av vissa delar av sulfatfabrikens återvinningsanläggningar (avdunstning o. mixeri), flyttning av papperssäcktillverkningen m. m. till en helt ny fabrik, som håller på att uppföras utanför det egentliga fabriksområdet.

Ombyggnad av nu befintliga fyra pappersmaskiner så att dygnsproduktionen ökas från 175 till 260 ton, ny ångackumulator, en ny högtryckspanna, som torde bli landets största industriångpanna samt tillbyggnad av kraftcentralen och installation av två nya turbiner. Den dominerande byggnaden är det nya, 47 meter höga sodahuset, där driften skall köras i gång i dagarna. Veden för vinterbehovet under de 2-3 månader då Vänern är tillfrusen lagras ännu på land. Men nu håller Skoghall på att bygga en 1 200 meter lång vågbrytare. Den skall innesluta ett 52 hektar stort vattenområde som vintertid hålls öppet genom cirkulationsanordningar för vattnet. Därefter behövs det knappast någon lagring på land.

Utvidgningen beräknas bli färdig successivt under 1958 och 1959. I slutet av 1957 hoppas man att få till stånd kontinuerlig drift i cellulosafabrikerna och pappersbruket. Detta kommer att öka produktionen med cirka 15%. Personalökningen stannar vid ca 170 man. Fackföreningen skall rösta om den kontinuerliga driften inom några månader. Man har redan besökt andra industrier som har denna driftsform för att närmare kunna studera denna.

1960

Skoghallsverken har beställt en blekningsanläggning från Kamyr för en kapacitet på 250 ton 90% sulfatmassa per dygn.

1966

Sigvard Lindberg

Uddeholms Aktiebolag, Skoghallsverken, Sweden. De åtgärder, som under årens lopp vidtagits vid sulfatfabriken i Skoghall för att oskadliggöra illaluktande luft- och vattenföroreningar:

Illaluktande gaser oskadliggörs genom förbränning. I de fall gaserna icke innehåller syre, sker förbränningen i sodapannan. De gaser däremot, som vid tillvaratagandet blir uppblandade med luft, oskadliggörs genom förbränning i en för ändamålet speciellt iordningställd ugn, kopplad som förugn till en konventionell ångpanna. De mest störande vattenföroreningarna utgörs av kokerikondensat och industningskondensat.

Kokerikondensaret befrias före utsläpper i recipienten från de illaluktande ämnena genom avdrivning med ånga i kolonn. Indunstningskondensatet, vars förorening huvudsakligen utgörs av svavelväte, erhåller en tillfredsställande rening genom uppblandning med bakvatten från kloreringssteget i blekeriet. Den totala sulfidhalten i avloppsvattnet har kunnat nedbringas från 3 till 0,5 kg H₂S per ton massa. Åtgärderna har givit avsett resultat. Anordningarna fungerar nu mycket säkert. Kapitalinsatsen har varit måttlig. Driftskostnaderna är mycket låga.

År 1967 beslöt A/S Borregaard att avveckla sina intressen i den värmländska skogsindustrin och överlät den 1 mars 1967 Mölnbackagruppen till Uddeholms AB för en köpeskilling på 120 miljoner svenska kronor.

1968

Uddeholms AB har i samband med den pågående utbyggnaden av Skoghallsverken beslutat installera ett nytt sodahusaggregat för en kostnad av omkring 15 miljoner kronor. Konstruktions- och leveransavtal har i dagarna tecknats med AB Svenska Maskinverken i Kallhäll. Som huvudentreprenör svarar Maskinverken även för den övriga utrustningen inom det nya sodahuset. Anläggningen får en nominell kapacitet motsvarande 675 ton 90-procentig sulfatmassa per dygn.

Ur teknisk synpunkt blir det nya aggregatet synnerligen avancerat, bl. a kommer ugnsväggarna i sin helhet att utföras som helsvetsade rörpaneler, som levereras till montageplatsen i färdiga väggsektioner. Vidare kommer aggregatet att förses med en modern s.k. vertikalrörsekonomiser, som innebär ett stort framsteg inom sodahustekniken. För att i alla avseenden skapa en miljövänlig sodahusanläggning kommer beställare och leverantör i samverkan att ägna buller- och luftproblemen särskild omsorg med utnyttjande av teknikens senaste framsteg.

Enso-Gutzeit Oy’s Mekaniska Verkstad i Nyslott har träffat ett avtal med Uddeholms AB om leverans av en kausticeringsanläggning till sulfatfabriken i Skoghall.

Avdelningens kapacitet har dimensionerats för en kapacitet av 1600 m3 vitlut/dygn. Leveransen omfattar en komplett Enso-Eimco-kausticeringsanläggning utrustad med ett vitlutsfilter. Igångkörningen skall äga rum i juni 1969. Denna leverans är den tionde i ordningsföljd av ifrågavarande typ och den tredje till Sverige.

Uddeholms nya kraftpappersmaskin

Uddeholm investerar 160 milj, kr. i utbyggnaden av sin kraftpappersproduktion. Härav faller ca 65 milj, kr. på utbyggnaden av sulfatfabriken och ca 85 milj, kr, på den nya kraftpappersmaskinen, som nu är under intrimning i Skoghall. Resterande 10 milj, kr. investeras i vattenvårdande åtgärder. Den nya maskinen har större produktionskapacitet än Skoghalls fyra övriga maskiner tillsammans. Den upptar naturligtvis också mycket stort utrymme, och man har därför valt att placera den i en helt ny byggnad, fristående från pappersbruket.

Råvaran är oblekt sulfatmassa från Skoghalls sulfatfabrik, vars kapacitet utökats för att tillgodose även den nya maskinens behov. Den pågående utbyggnaden kommer att ge sulfatfabriken i Skoghall en kapacitet av 250000 ton massa per år. Ett kontinuerligt kokeri, som skall vara produktionsfärdigt 1969, kommer att leverera massan för papperstillverkningen. Denna anläggning, som är av Kamyrs konstruktion, har projekterats för 215000 årston, den största kapaciteten i Europa.

Det kontinuerliga kokeriet består av två torn. I det lägre blandas massaveden, som huggits till flis, med kokvätska. Blandningen pumpas upp till toppen av det 56 m höga huvudtornet, i vilket flisen långsamt sjunker under det kokprocessen sker. Därvid upplöses vedens bindeämne, ligninet, och cellulosafibrerna frilägges. Den färdigkokta flisen tvättas ren från kokvätska i nedre delen av tornet. Tvättningsprocesssen avslutas på stora roterande filter. Sedan massan silats, är den färdig att pumpas endera direkt till den nya kraftpappersmaskinen för tillverkning av oblekt papper eller också via ett blekeri till pappersbrukets övriga fyra maskiner för framställning av blekta papperskvaliteter.

En ny sodapanna ingår i utbyggnadsprogrammet. Den får en dygnskapaciret motsvarande 675 ton massa och inryms i en betongbyggnad, vars höjd motsvarar ett 25-våningars bostadshus.

Ungefär 50000 ton högförädlad sulfatmassa säljs för speciella ändamål: Cordicel och Ultracel för tillverkning av cordsilke till bildäck, Alphacel för högabsorberande papper, t. ex. kaffefilter.

1970

Uddeholms 550-miljoners investeringsprogram, som fullbordas under 1970, följs redan upp med nya anslag. Till ett nytt renseri har 32 milj. kronor beviljats. Anläggningen skall användas enbart för sulfatved och får vid kontinuerligt 2-skift en årskapacitet av 900000 fastkubikmeter obarkad landtransporterad ved (nuvarande kapacitet 400 000 fastkubikmeter). Renseriet uppförs mellan Klarälven och infartsvägen till fabrikerna där det kommer att finnas järnvägsspår för hela massavedståg och vägnät för virkesbilar. Inom området finns också plats för en utbyggnad till dubbel kapacitet.

I anslutning till det nya vattenreningsverket vid Skoghallsverken skall en ny filteranläggning för matarvatten uppföras. Förutom avhärdningsfilter kommer också s. k. scavengerfilter att insättas. Dessa tar bort humusämnen ur vattnet, så att ångpannorna bättre än hittills skyddas mot invändiga beläggningar. Anslag på 2,2 milj, kronor har beviljats.

1975

SKOGHALL

Läge: Värmlands län, Hammarö köping, Skoghalls stn.

Godsadress: Skoghall.

Utskeppningshamnar: Karlstad, Göteborg och Uddevalla.

Elkraft för driften: Energiförbrukning 370 GWh/år. Effekt 52.000 kW. Därav produceras 20.000 kW i 4 st . mottrycksturbiner. Dessutom finns 2 st . kondenseringsturbiner på tillsammans 27.000 kW.

Arbetsmaskiner i cellulosafabrikerna: Kokare, för sulfit 8 st ., för sulfat 7 st . batch och 1 st . kontinuerlig Kamyr 650 ton/dygn. Upptagningsmaskiner för torkad massa, 4 st . 310 cm . Lutindunstningssystem, sulfit: 1 st . Rosenblads 5-stegsanläggning, sulfat: 1 st Rosenblads 5-stegsanläggning, 1 st . Raméns 6-stegsanläggning, 1 st . 7-stegsanlägg-ning. Lutförbränningssystem, 1 st . Babcock-Wilcox-Götaverken 300 ton/dygn, 1 st . CE-SMV 675 ton/dygn. Svavelugnar 1 st .

Blekeri: Dygnskapacitet 250 ton i sulfitfabriken, 400 ton i sulfatfabriken.

Arbetsmaskiner i pappersbruket:

Fourdriniermaskiner 2 st . arbetsbredd 430 cm och 640 cm .

Yankeemaskiner 2 st ., arbetsbredd 375 cm och 430 cm .

Kombinerade maskiner 1 st ., arbetsbredd 325 cm .

I pappfabriken 1 st . fourdriniermaskin, arbetsbredd 150 cm .

Tillverkning: Sulfitfabriken: Dissolvingmassa och blekt pappersmassa.

Sulfatfabriken: blekt, halvblekt, och oblekt pappersmassa samt dissolvingmassa.

Pappersbruket: M. G. blekt, oglättat blekt och oblekt kraftpapper, mjölkkartong. Byggnadspapp och spolpapp.

Årskvantitet: Sulfitfabriken: 80.000 ton dissolvingmassa och blekt pappersmassa.

Sulfatfabriken: 275.000 ton blekt, halvblekt och oblekt pappersmassa samt dissolvingmassa.

Pappersbruket: 215.000 ton blekt, halvblekt och oblekt kraftpapper, 3.500 ton byggnadspapp och spolpapp.

Kartongbruket: 110000 ton förpackningskartong.

Härav för avsalu: 75.000 ton sulfitmassa, 45.000 ton sulfatmassa samt 215.000 ton papper och förädlade pappersprodukter.

Förädlade produkter: Kraftpapperssäckar 15.000 ton.

Biproduktframställning: Sulfitsprit 12.000 ton, rå tallolja 6.000 ton.

Anläggningsår: Sulfitfabriken 1916, sulfatfabriken 1917, spritfabriken 1918, pappersbruket 1930, kartongbruket 1977.

1979

SKOGHALL

Sulfatfabrik, sulfitfabrik, pappersbruk, kartongbruk, sågverk

Förvaltningschef. Bernt Magnusson, Gustav Petterson, stf.

Sulfitfabrik: Roland Andersson.

Västra bruket: Arne Tellvik.

Säckpappersbruket: Peter Danielsson.

Kartongbruket: Daniel Johannesson

Säckfabrik: Per Ahlgren.

Läge: Värmlands län, Hammarö kommun.

Postadress: 663 00 Skoghall.

Telefon: Karlstad 054/272 00.

Godsadress: Skoghall.

Utskeppningshamn: Karlstad.

Elkraft för driften: Energiförbrukning 550 GWh/år, varav 290 GWh produceras i egna mottrycksturbiner på 64 resp. 27 MWA. Vidare finnes två kondenseringsturbiner på 25 resp. 8 MWA.

Arbetsmaskiner i cellulosafabrikerna: Kokare, för sulfit 8 st , för sulfat 7 st batch och 1 st kontinuerlig Kamyr 650 ton/dygn. Upptagningsmaskiner för torkad massa, 2 st 310 cm . Lutindunstningssystem, sulfit:

1 st Rosenblads 5-stegsanläggning, sulfat: 1 st Rosenblads 5-stegsanläggning, 1 st Raméns 6-stegsanläggning, 1 st Rosenblads 6-stegsanläggning. Lutförbränningssystem, 1 st Babcock-Wilcox-Götaverken 300 ton/dygn, 1 st . CE-SMV 675 ton/dygn. Svavelugnar 1 st .

Blekeri: Dygnskapacitet 250 ton i sulfitfabriken, 400 ton i sulfatfabriken.

Termomekanisk massa: 4 st . Defibrator raffinörer. Dygnskapacitet 250 ton.

Arbetsmaskiner i pappersbruket: Fourdriniermaskiner 2 st , arbetsbredd 430 cm och 640 cm .

Yankeemaskiner 2 st , arbetsbredd 375 cm och 430 cm .

Kombinerade maskiner 1 st , arbetsbredd 325 cm . I pappfabriken 1 st fourdriniermaskin, arbetsbredd 150 cm .

Arbetsmaskiner i kartongbruket: 1 st kartongmaskin, arbetsbredd 540 cm .

Tillverkning: Sulfitfabriken: Dissolvingmassa och blekt pappersmassa. Sulfatfabriken: blekt, halvblekt och oblekt pappersmassa samt specialmassa.

Pappersbruket: M.G. blekt, oglättat blekt och oblekt kraftpapper, kraftliner, mjölkkartong och spolpapp.

Kartongbruket: Förpackningskartong.

Årskapacitet: Sulfitfabriken: 80.000 ton dissolvingmassa och blekt pappersmassa.

Sulfatfabriken: 275.000 ton blekt, halvblekt och oblekt pappersmassa samt specialmassa.

Pappersbruket: 215.000 ton blekt, halvblekt och oblekt kraftpapper, 3.500 ton spolpapp.

Kartongbruket: 110.000 ton förpackningskartong.

Härav för avsalu: 75.000 ton sulfitmassa, 215.000 ton papper och förädlade pappersprodukter samt 110.000 ton förpackningskartong. Förädlade produkter: Kraftpapperssäckar 15.000 ton.

Biproduktframställning: Sulfitsprit 12.000 ton, rå tallolja 6.000 ton.

Anläggningsår: Sulfitfabriken 1916, sulfatfabriken 1917, spritfabriken 1918, pappersbruket 1930, kartongbruket 1977.

1980

I avsikt att förbättra stabiliteten och öka tillgängligheten samt därmed kapaciteten på kartongmaskinen i Skoghall (KM 7) kommer virapartiet att ombyggas för totalt 69,5 Mkr. För nytt transportsystem för flis i Skoghall, som innebär övergång från blåsning till bandtransport av rundvedsflis till sulfatfabriken, anslogs 21,8 Mkr. Det nya systemet kommer att medge produktionsökning, kvalitetsförbättring, kostnadsbesparing och reduktion av illaluktande gaser.