Sodahus

I amerikanska fabrikers sodahus ersattes under första hälften av 1930-talet roterugnarna allmänt av stående ugnar med direkt förbränning av insprutad koncentrerad svartlut. Dessa Wagnerugnar och det därifrån utvecklade s.k. Goodallsystemet väckte livligt intresse hos svenska cellulosatekniker. Då under 1935 en ytterligare förbättrad ugnskonstruktion enligt samma grundide kom i marknaden, Tomlinsons, inledde flera fabriker förhandlingar om inköp till Sverige. Följande år kunde en första sådan ugn tas i drift vid Husum, sedan inom kort följd av liknande anläggningar vid Skutskär, Vaggeryd och Igge­sund.

 

Tomlinsonugnarna medförde en betydande värmebesparing. Tidigare räk­nade man med att vid svartlutens förbränning få 3 000 - 4 000 kg ånga pr ton cellulosa eller hälften till två tredjedelar av åtgången för oblekt massa. Tack vare de nya ugnarna kom man upp till omkring 5000 kg ånga.

 

Samtidigt utnyttjades möj­ligheterna att minska på behovet av tillfört värme, exempelvis genom La Mont-systemet och en rad Rosenbladska anordningar. Resultatet blev att i gynnsamma fall en sulfatfabrik kunde inte endast bli självförsörjande ifråga om sitt bränsle utan till och med lämna visst överskott av kalorier åt någon samhörande industriell drift.

 

Emellertid har det gamla problemet om sulfatsalternas benägenhet att sublimerade följa med rökgaserna särskilt gjort sig påmint vid Tomlinsonan­läggningarna, varför effektiva elektrofilter, Cottrells, Lurgis, ASEAs och andra, visat sig vara nödvändiga kompletteringar till dessa.

 

I sodahusen möter på nytt och än mer påfallande än vid barkningen företeel­sen att förbättringar av gamla metoder kunna väsentligt förlänga dessas ekono­miska berättigande. Detta har skett på flera olika vägar.

Överingeniören Börje Nyquist har sålunda genom en radikal omläggning av varpornas konstruktion väsentligt ökat dessas användbarhet. Genom Helmer de Verdiers och L. Glöer­sens anordningar av förbindelsen emellan smältugn och roterugn ha tidigare svårigheter att reglera lufttillförseln till den sistnämnda avhjälpts och det ma­nuella arbetet i sodahuset blivit avsevärt snyggare och mindre påfrestande.

 

Mesans benägenhet att vid ojämn och ofullständig uttvättning kvarhålla avsevärda mängder natriumsalter är en gammal olägenhet, beaktad och till dels bemästrad redan av Johan Ekman och dem som tidigt följde i hans spår. Men fram till en rationell lösning av problemet nådde man knappast förrän med den amerikanska kombinationen av Dorrs kontinuerliga kausticering med Oliverfilter eller Wolffilter, här i landet första gången tillämpad vid Marma­fabriken i slutet av

1920-talet.

 

Sedermera har Infilcosystemet för samma ända­mål även vunnit insteg. Svenska uppfinnarinsatser på området ha gjorts av Stockholmsfirman T. An. Tesch, som bl. annat inriktat sig på anordningar för kapitalbesparande utnyttjande av äldre kausticeringsapparatur vid modernisering.