Sphinx sulfatfabrik i Tidaholm

Vid markeringen ovan finns ett vattenfall med kraftverk, och platsen heter Kulla, vilket styrker med god sannolikhet att fabriken låg på ena eller andra sidan om vattenfallet.

Fredrik Djurner på Biblioteket i Tidaholm har bidragit med information och bilder.

Utdrag ur Baronen på Tidaholm bland maskiner och människor.

Utdrag ur Tidaholm. Författare Ernst Kjellgren

Pappersmassefabriken Sphinx.  Årtalen för bilderna är ej kända men de är troligen från slutet av 1870-talet.

Den märklige herren till Tidaholms bruk, baron Hans Henrik von Essen, grundare av de industrier, som givit orten, köpingen och numera staden Tidaholm dess betydelse, hade av sin makas fränder bland engelsk högadel uppmuntrats att vid ett av Tidans fall inom bruksegendomen anlägga cellulosafabrik jämte pappersbruk. Detta skedde omkring år 1873. Cellulosafabriken utrustades med kokare och annan apparatur enligt Sinclairs metod och planerades att bli landets största i sitt slag. Pappersmaskinen uppgives ha haft en för sin tid ovanlig storlek. Företaget, som fått namnet Sphinx Aktiebolag, hade tyvärr blivit alltför svagt finansierat och dess ledning var ej vuxen sin uppgift. Pappersbruket blev först färdigt och sattes igång med ett hundratal arbetare troligen i slutet av år 1875.

Det ekonomiska resultatet blev emellertid så dåligt, att driften måste nedläggas redan följande år innan cellulosafabriken kunnat tagas i bruk. Den störste aktieägaren i Sphinx, baron H. H. von Essen, måste ställa sina affärer under administration. Den ledande blev därvid baron Fredrik von Essen på Kavlås, sedermera riksmarskalk. Det var denne som omsider år 1882 inledde förhandlingar med Ljungquist. Ett första besök vid Sphinxfabriken tillsammans med Muntzing väckte Ljungquists intresse för affären. Han beräknade att denna under vissa förutsättningar skulle kunna genomföras med en kapitalinsats av 300000 kronor. Preliminärt diskuterades också, att baron Fredrik och Ljungquist skulle gemensamt taga hand om företaget. Av senare brevväxling synes framgå, att Ljungquist givit ett villkorligt anbud på Sphinxbolagets egendom.

De uppgifter om utsikterna för cellulosafabrikens försörjning med massaved och bränsle, som Ljungquist under hand samlade in, avkylde emellertid hans intresse för projektet. Vid Tidaholm fanns redan sågverk och snickerifabrik, som lade beslag på det virke som fanns i orten eller kunde ditskaffas med rimliga fraktkostnader. Efter ett par månaders betänketid lät Ljungquist i juni 1882 meddela von Essen, att han avstod från köpet av Sphinxfabriken. Därmed var dennas öde beseglat. Dess egendom realiserades i september 1882 och byggnaderna revs.

I Munksjö gamla papper nämnes i samband med förhandlingarna om Sphinx åtskilligt om »Tallahovsaffären». Även den har ett visst industrihistoriskt intresse och den seglade för övrigt upp som ett konkurrenshot mot Munksjö i detta bruks närmaste grannskap. Länken emellan Tallahov och Sphinx var hovmarskalken Fredrik von Strokirch, ägare av Strömsbergsgodset, vars marker då nådde ned till Munksjöns östra strand. Där låg, som förut berättats, lastageplatsen Tallahov. Strokirch var dessutom en av de båda herrar, som jämte baron Fredrik von Essen fått taga hand om baron Hans Henriks tilltrasslade affärer och bland dessa Sphinxbolaget.

Yttermera hade han intresserat sig i ett bolag, som bildats för att exploatera en av ett par målare i Jönköping N. Gunnarson och A. M. Torell år 1881 patenterad uppfinning att tillverka papp av vitmossa. Bolagsmännen torde ha tänkt sig att anlägga pappersfabriken vid Tallahov och därvid övertaga apparatur och maskiner från Sphinx. Projektet synes ha väckt åtskillig uppmärksamhet och företaget uppgavs ha fått sitt aktiekapital fulltecknat. Provtillverkning av den nya varan gjordes vid C. F. Wennbergs pappersbruk på Thorsvik nära Jönköping. Ledningen vid Munksjö underlät icke att på olika vägar skaffa sig kännedom om konkurrens-