Välfärdsindustri i sinom tid för hela vårt land.

Texten är tagen ur "Baronen på Tidaholm bland maskiner och människor". Författare Per Erik Gustavson.

Texten är också starkt förkortad och med de religiösa inslagen borttagna.

Vi har valt att följa von Essens engagemang i tändsticksindustrin i ett sammanhang. Även andra företag emanerade från honom. Detta nödvändiggör, om dessa nya initiativ skall skildras, ett steg tillbaka till tiden för tändsticksindustrins framväxt, eftersom von Essen endast något år senare beslöt att skänka Tidaholmsorten ännu en industrigren, nämligen cellulosa- och papperstillverkning. Projektet var en frukt av von Essens anglosaxiska förbindelser.

Redan under sin resa till Spanien 1863 hade baron von Essen gjort bekantskap med bl.a. engelsmannen lames Blackwood. Denne var en högt bildad man, som kunde ståta med doktorsgraden inom tre fakulteter.

Doktor Blackwood måste dessutom ha varit en ganska förmögen person. Under sin förut omnämnda resa till England 1866 för att om möjligt bringa den sjunkande Hälleforsaffären på fötter igen anknöt nämligen von Essen bl.a. till Blackwood, som omfattade baronen med största välvilja och beredde honom ett hem under Englandsvistelsen i sitt gästfria hus.

"Den korrespondens, som de två vännerna uppehöll efter von Essens hemkomst av allt att döma med sikte på Hälleforsaffärens sanering, synes emellertid trots Blackwoods positiva inställning ej ha lett till något avgörande praktiskt resultat för Hälleforsbrukets vidkommande."

Under den följande för von Essen mycket bekymmersamma tiden" synes däremot deras förbindelser, som fortlevde tack vare Blackwoods förtroende för och uppriktiga försök att hjälpa sin svenske vän", ha resulterat i ett annat förslag, ovisst från vilket håll det väckts. Detta gick ut på att von Essen med den sistnämndes bistånd skulle anlägga en cellulosafabrik i närheten av Tidaholm.

I varje fall tecknade sig Blackwood personligen för andelar, som gjorde honom till stor delägare i det beramade företaget, varefter planen stod inför sitt förverkligande år 1873.

När järnet och cellulosan möttes

Ett allmänindusttriellt perspektiv.

Företaget var ingen tillfällighet utan måste ses mot bakgrunden av den dåvarande situationen på näringslivets område i vårt land. Man talar i detta sammanhang stundom om den s.k. "järnbruksdöden". Därmed avses den kris vid denna tid inom den svenska järnindustrin, vilken drabbade sådana järnbruk hårdast, som ej tillhörde den egentliga Bergslagen utan försökte hålla driften uppe trots dåliga kommunikationer och malmer. Till denna kategori hörde otvivelaktigt von Essens Tidaholm.

Sådana bruk tvangs nu att lägga om sin tillverkning till trämasseindustri. Statistiken ger belägg för utvecklingen. Från 1861 fram till 1900 minskades antalet svenska järnbruk från 428 till 202, sålunda med över hälften. Mot detta skall ställas, att av i Sverige denna tid anlagda 266 pappersmassefabriker 129, d.v.s. nära nog halva antalet, tidigare fungerat som järnbruk.

Om Tidaholm inbegripes i siffran 129 över f.d. järnbruk är svårt att avgöra. Vi har ju sett, hur den gamla produktionen av järn vid Tidaholmsbruket under von Essens ledning redan tidigare valt att övergå i nya tillverkningsområden och produktionsformer. Andra orsakssammanhang förklarar måhända bättre än "järnbruksdöden" tillkomsten av den nya industrianläggningen vid Tidaholm. Mest iögonenfallande är själva tidpunkten för dess uppförande.

Mötet mellan den krishotade järnfabrikationen och den kemiska trämassan eller cellulosan kan nämligen runt om i landet dateras till åren 1871-72. Industriledarna på Tidaholm arbetade åtminstone i takt med den industriella utvecklingen i landet.

Flera av de nya tekniska initiativen inom pappersindustrin togs vidare av kapitalstarka adelsmän. Von Essen var en i raden av dem. Han kunde knappast vara ovetande om att den mest framträdande pionjären i Sverige för cellulosaindustrin hette greve Sten Lewenhaupt, därför att denne tillhörde en släkt med vilken von Essen hade nära förbindelser även på det industriella gebitet.

Mönstret av orsaksfaktorer, som förband Kullöfabriken vid Tidaholm med skeendet i stort är mera likartat än så. De första pappersmasseanläggningarna i Sverige inspirerades och skisserades på grundval av studieresor till England, stimulerades genom engelska personrelationer och baserades på engelska krediter och tekniska arrangemang, precis som i von Essens fall.

Slutligen syntes tidskonjunkturerna i början av 1870-talet ge djärva och framsynta industrimän anledning till optimism. Det var mot en sådan bakgrund ej

Utvecklingen besannade det sagda. Redan 1874 måste det ena företaget i pappersbranschen efter det andra åtminstone tills vidare slå igen.

Den nyssnämnde greve Lewenhaupt, som dock var en avgjort realistiskt arbetande industriman, repade sig personligen aldrig efter den bedövande kraschen 1874. Optimism och tragik kännetecknade detta industriella begynnelseskede över hela linjen. Med dessa antydningar har vi visserligen föregripit den följande framställningen men endast för att ytterligare ge en vidare aspekt på vad som i det dåtida, lokalt avskärmade Tidaholm måste ha fått en hård dom inom samhället.

När människor från skilda länder möttes: vänskap, kompanjonskap och äktenskap. Ett personekonomiskt perspektiv.

Tidaholm hade icke järntillgångar i jorden, men det hade i varje fall skog i riklig mängd att tillgå. Kommunikationsproblemet löstes slutgiltigt i och med att Blackwood försträckte en stor penningsumma för att göra det möjligt att färdigställa järnvägen ända fram till Tidaholm. När också den vågdal, vari vårt svenska näringsliv höll på att hamna i slutet av 1860-talet, äntligen tenderade i motsatt riktning, i någon mån som följd av fransk-tyska kriget 1870-71, samt för Sveriges del lysande skördeår avlöste missväxtåren vid 1860-talets slut, föreföll projektet ha alla utsikter att lyckas.

Under intryck av allt detta kunde Blackwood teckna medel även till ett "pappersverk i förening med trämassefabriken så att man i ena ändan af huset kastar in en trädklump och i den andra sitter och skrifver brev till sin kära syster på papper som kommer fram färdigt", som baron von Essen ystert skrev till en av sina systrar.

De två initiativtagarnas vänskap visade sig icke endast i villigheten att bära ömsesidigt ekonomiskt ansvar. Banden mellan dem knöts ännu fastare, när baron von Essen efter sin maka Ulla von Essens år 1874 timade frånfälle gifte om sig med en anförvant till Blackwood.

Tidigare litteratur i ämnet har gjort gällande, att det var detta von Essens andra gifte som först lade grunden till och förmedlade baronens ekonomiska transaktioner med Blackwood. Vi har redan påvisat, hur förbindelsen mellan dessa män inleddes långt tidigare. Baron von Essens andra äktenskap var tvärtom en följd av och bekräftelse på deras redan knutna vänskapsband.

Vad som kom ut av anläggningen var, att pappersbruket på försök drevs endast något år, innan cellulosafabriken hann att bli färdig. När det kommit så långt, var kapital och krediter redan slut. Cellulosafabrikationen kunde aldrig ens börja. Vid denna tidpunkt säges experimentet ha kostat en på den tiden så försvarlig summa som bortåt en och en halv miljon kronor i dåtida myntvärde.

Det pappersbruksaktiebolaget Sphinx tillhöriga jordhemmanet med vattenfall, turbiner, axelledningar, fabrikshus, arbetarbostad och magasin inköptes 1882 av tändsticksbolaget Vulcan för ett belopp av endast 43500 kr.

Svenskt Industri-Lexikon, som första gången utgavs 1881, annonserade relativt utförligt allt vad Tidaholms järnbruk den tiden tillverkade. Under rubriken "Trämassefabrik" finner man samma år endast det lakoniska meddelandet: "Äges av ett bolag, f.n. ej i gång_.

Men vi får ej glömma, att på de misstag, som pionjärerna gjorde, byggdes upp den erfarenhet, som i sinom tid gav teknik och ekonomisk framgång åt flertalet av de 44 cellulosafabriker, som senare grundades vid gamla järnbruk, samt åt många andra därjämte.

En del av svaret på och förklaringen till att von Essen personligen fick skörda så ringa frukt av alla sina företag ligger i ett enda ord: Tidaholm! Han älskade denna plats av hela sitt hjärta. På denna punkt i landet och ingen annanstans måste alla hans företag vara belägna. Hans kärlek till Tidaholm besegrade en kylig affärs- eller industrimans invändningar gentemot dess från kommunikatorisk synpunkt på den tiden perifera och vanskliga läge.

Om man nu tar med i beräkningen, att det var han, som ägde förutsättningarna för Tidaholms tillväxt å jorden, skogen och Tidans vattenfall, att han med sin inneboende erövrarlust försökte utvinna det mesta möjliga ur dessa förefintliga faktorer och ej lät dem förbli ett dött eller outnyttjat kapital, samt slutligen med föregripande av följande avsnitt observerar de insatser, han gjorde i de kommunala och kyrkliga självstyrelseorganen, måste man med rätta tilldela honom namnet Tidaholms grundläggare.