Stjern sulfatfabrik

1887 hade beslutats att uppföra ett hyvleri i Skoghall med en klyvsåg och en Jonsereds hyvelmaskin n:r 2; dylika uppslag hade sedan 1870-talet prövats i den norrländska träindustrien. Enligt bevarad katalog tillverkades 83 olika prydliga träarbeten där och ytterligare andra profiler på beställning. Men den stora nyheten kom från annat håll.

Från 1860-talet hade en ny form av träets industriella utnyttjande blivit aktuell i Sverige, nämligen framställningen av trämassa, att börja med på mekanisk väg genom slipning. De små bruk som drabbades av krisen, när de gamla smidesmetoderna blev föråldrade, kunde ibland lägga om och reda sig på såg och tegelbruk och kvarn, som morbror Kalles Gårdsjö i Selma Lagerlöfs Ett barns memoarer. Men i många fall fann de sin räddning i en omläggning till träsliperier. Under 1870- och 1880-talen byggdes i Värmland flera tiotal dylika anläggningar, med det resultat att landskapet 1890 hade nästan lika många som riket för övrigt (14 mot 17).

Redan tidigt hade projekt om denna tillverkning framförts till Uddeholms ledning. I dess arkiv finns en hektograferad avskrift av en uppsats om Träpappersmassefabrikationen av år 1869, publicerad i Ingenjörsföreningens förhandlingar under signaturen C och av Elis Boseus förmodad härröra från sedermera professor A. W. Cronquist. Den innehåller en redogörelse för den i Tyskland då tillämpade tekniken. Exemplaret i Uddeholmsarkivet bär underskriften J. E. Cederblom, och författaren kan sålunda identifieras med den uppslagsrike och nyhetsintresserade man, som ungefär samtidigt arbetade för Uddeholms räkning med anläggningarna i Gustafsfors.

Man kan konstatera att E. G. Danielsson enligt sin vana prövat även problemet om trämassaindustrien noggrant och metodiskt. I varje fall fann han inte den mekaniska massametoden värd uppmärksamhet, vilka skäl som nu kunna ha varit bestämmande för honom därvidlag — kanske oro för att skogen inte skulle räcka till för att förse de nya stora verken med träkol, om massaindustrien uppträdde som konkurrent; kanske allmän återhållsamhet mot sådana nyheter, som ännu inte var tillräckligt prövade. Uddeholms ursprungliga område är ett av de få i Värmland, där aldrig något träsliperi har existerat.

Järnverket som fanns på platsen före sulfatfabriken. Bilden är troligen från 1880-talet.

Det blev disponent Svedelius' sak att föra fram frågan. Då den i slutet av 1880-talet prövades på nytt, var läget helt förändrat. En ny teknik stod till buds. De kemiska trämassemetoderna hade under mellantiden haft sitt genombrott. Vidare: vad som har kallats, den omättliga pappershungern, gjorde sig alltmer gällande, sedan den moderna dagspressen börjat ta form, bokutgivningen ökat och papperets roll i det dagliga livet för skriv- och emballagebehov hade blivit mångdubblad. Det klassiska råmaterialet för papperstillverkning, lump av olika slag, var inte längre tillräckligt.

De nya kemiska metoderna, i vilkas utveckling svenska ingenjörer såsom Alvar Muntzing och Carl Daniel Ekman hade tagit del med stor framgång, gick ut på att frigöra cellulosafibrerna i träet genom att detta i sönderhuggen form, s. k. flis, kokades under tryck med lut eller syra av olika slag beroende på den använda metoden som kemiskt upplöste träets övriga beståndsdelar. Därefter skildes fibrerna från kokvätskan, tvättades med vatten och befriades genom silning från kvistrester och okokt flis, varefter den kvarvarande rena fibermassan i regel urvattnades genom pressning och torkning på den med ånga uppvärmda, kontinuerligt gående torkmaskinen.

Den färdiga pappersmassan, som har formen av pappark, pressas sedan till balar. Av de använda metoderna hade full utveckling först nåtts av den, som begagnar alkalisk kokvätska, med natriumsulfat och kalk som råmaterial till luten; den kallas sulfatmetoden. Härvid kan både tall- och granved användas, men av olika skäl föredrogs på teknikens äldre stadium granved.

I maj 1888 började Uddeholms styrelse diskutera anläggning av en massafabrik. Experimentens tid var nu förbi. Efter vad Elis Boseus kallat, ett par hektiska anläggningsår i början av 1870-talet, och en lång besvikelsens tid, hade man för sulfatcellulosans del omkring 1880 nått fram till större säkerhet, och då började en andra nyanläggningsperiod. Förslag hade uppgjorts att placera fabriken vid Hagfors, Stjernsfors eller Munkfors, och efter utförlig diskussion stannade styrelsen för Stjernsfors nedre fall som den lämpliga platsen. Förslaget var uppgjort av ingenjör C. F. Petterson, som under 1880-talet hade framfört tekniska nyheter på detta område; det slutade på 275.000 kr.

Det rådde tvekan på vissa håll, då man var ängslig för att inte kunna uppdriva behövligt kapital, men disponent Svedelius fann en utväg. Ett särskilt aktiebolag skulle bildas för ändamålet med ett aktiekapital på 300.000 kr, varav högst 100.000 skulle erbjudas enskilda personer till teckning och Uddeholm överta alla aktier som icke sålunda tecknades. Vid bolagsstämman uppstod diskussion även kring detta förslag. Bergmästare Anton Sjögren talade för uppskov och ytterligare utredning; hans mening var att de ej utdelade vinstmedlen (106.000 kr) skulle användas inte för detta ändamål utan för att utsträcka järnvägen till Munkfors. Styrelsens förslag segrade med 3935 röster mot 1402 för Sjögrens. De reserverade vinstmedlen gick till anläggningen av fabriken.

Alla förutsättningar fanns för massaindustrien. Ingenjör Carl Ferdinand Petterson, som hade gjort upp planen och ledde arbetet, var en skicklig industriman som hade byggt Gustafsfors sulfatfabrik i Dalsland och Bäckhammars i sydöstra Värmland — "Sveriges styvaste sulfatman", sade en av dem som kände honom, vilket nog var en tydlig överdrift. Vattenkraft och råvara fanns tillgänglig, och vad den sistnämnda beträffar, kunde en massafabrik bereda användning för sådant virke, som det inte lönade sig att såga. Vidare fanns inom Uddeholm möjligheter att tillverka åtskilliga av inventarierna, särskilt vid Hagfors gjuteri och övriga verkstäder. Plats röjdes, de gamla anläggningarna vid nedre forsen, tråddrageri, lintvinna, stamphus och stålugn samt en tredjedel av kvarnen revs, björkallén utefter vägen till nedre bruket och kvarnen fälldes, och fabriken planerades på Uvåns västra strand, allt enligt J. V. Palmqvists skildring:

"Platsen, där fabriken skulle stå, jämnades ut, därigenom att de små vackra dalarna, som skapats av älven med tillrinnande bäckar i förhistorisk tid, fylldes med stora stenar, grus och lera, som vältrades över den genom fuk­tigheten yppiga mörka grönskan ... jorden tippades ner i de pittoreska vikarna söder om fabriksplanen ... Nedre Herrgårdshagens praktfulla löv­skog av vita häggar, dallrande aspar, gulblommande viden och mörkgrön al höggs ned utefter hela älven från badstranden ända till övre bruket for att bereda plats åt vedupplag... även nedre bron och dammen revs och byggdes om till större tjänlighet för den nya industriens behov."

I slutet av juli 1888 började arbetet. Bolagsordningen erhöll Kungl. Maj:ts sanktion den 6 oktober samma år. Före vinterns inbrott var grunderna lagda, nästan all jordschaktning fullbordad, hugg- och kokerihusen uppmurade samt täckta med plåt, blekeriets första våning uppförd samt bjälkarna i dess mellangolv inlagda, mindre delar av murarna i maskin- och sodahuset uppmurade, dammen ombyggd och höjd 2 fot, landsvägen omlagd samt järnvägsspår inlett på fabrikens område och slutligen behövliga maskiner och kokare beställda.

Två kokare tillverkades av Kockums mekaniska verkstad i Malmö, Bentley & Jackson levererade pappmaskin och skärmaskin, Belleville & Co. ånggenerator, Barber & Co. i Hamburg rör, Forsviks AB knutsilar och Munktells mekaniska verkstad lutindunstningspanna — en karakteristisk kavalkad av massa­industriens maskinleverantörer; diffusörerna synas ha tillverkats i Hagfors. Man beräknade kunna börja arbetet med en kokare i september 1889 och hoppades vara i full verksamhet före årets utgång. Den första försäljningen skedde också detta år.

Den tekniska utrustningen av en sulfatfabrik var vid denna tid en annan än nu. Enligt Gunnar Porrviks sammanställning hade Stjern 2 roterande kokare på 14 kubikmeter vardera, givande ett ton massa per kok (härtill kom senare ytterligare 2). Massan tvättades i diffusörer, stora behållare med silbottnar, vilka avskilde luten; till dessa blåstes massan över. Blekningen, enligt en teknik som inte längre används för sulfatmassa av sâväl kvalitets- som ekonomiska skäl, skedde med klorkalk i holländare, utrustade med stora skovelhjul av trä för massans cirkulation. Torkmaskinen var av ungefär samma typ som nu begagnas. Mera primitiv var återvinningen av den redan använda luten till fortsatt produktion. Kokluten, den s. k. svartluten, bemängd med ur veden utlöst organisk substans, behandlades därvid på följande av Porrvik beskrivna sätt:

Indunstningen av svartluten skedde i varpor och sodaugnar. Av dylika fanns ursprungligen fyra, men senare tillkom ytterligare fyra stycken. Varje aggregat bestod av en eldstad, eldad med avfallsbark och kastved, samt sex plana ugnar, c:a 2 meter breda och 7 meter långa. Över dessa strök förbränningsgaserna och åstadkom indunstning. Gaserna passerade därefter varporna, och den uppkomna sodaaskan eller soten, som arbetarna kallade den, rakades ut för hand allteftersom det bildades. Dãrefter kördes sotet i tippkärror till den c:a 20 meter långa smältugnen. Denna var försedd med 10 inösningsluckor.

Ugnen eldades i gång med ved, varefter sotet eller bränderna inöstes tillsammans med sulfat. Ett par gånger per skift måste ugnen friskas upp med ved. Smältan rann ut i formar på backen, där den uppsamlades och hissades i korgar upp till lösningsmixarna för kausticering (d. v. s. kalk tillsattes, så att natriumhydrat utvanns och åter kunde gå in i processen, jämte tillsats av ny sulfat). Senare inrättades en smältmix med rörverk, dit sodan rann ner på nu brukligt sätt.

Stjerns sulfatfabrik. Fotografi omkr. 1900, taget från söder. Byggnaderna fr.v.: magasin,sodahuset, torkmaskinsal(kallad "Tyskland"), blekeri, sileri och kokeri (i den största byggnaden), kvarn.

Om lokaliteter och arbetsförhållanden under den första tiden har J. V. Palmqvist berättat ingående och ovanligt friskt med stöd av säkert fasthållna barndomsminnen:

"Älvstränderna på båda sidor norr om fabriken vimlade av folk och hästar; stockkälkarna drogs ned i vattnet, stockarna rullades på och surrades fast av körare, som stod våta hela hösten högt upp över knäna, sådant står endast ekshäringar ut med, sedan kördes lasset upp till sågarna, som lade alltsammans på en gång på bockar och sågade av det i jämna tvåmeterslängder, i början tycks det ha varit gott om stortimmer, men efter hand försvann det. Barkningen utfördes för hand av ett otal barkare, huvudsakligen ekshäringar, men även en del halvvuxen ungdom från bruket och trakten däromkring

Den barkade veden fick så torka och kördes sedan på en tralla till fabriken, där den lades i en ränna som halm i en hackelsemaskin och skars av huggen på samma sätt fast ibland med hörbart större ansträngning. Fabriken drevs av vattenturbiner, huggen hade en turbin för sig. En transportrem förde kasorna, d.v.s. flisen, till kasbingen i övre kokhuset. I dettas nedre våning svängde massakokarna sakta, så att ibland huvudet, ibland den andra ändan uppenbarade sig i golvluckan intill kasbingen i övre kokhuset. När man skulle fylla, stod kokaren stilla rätt upp, locket togs av med en lyftkran tillflödet från kasbingen öppnades, och kasorna (flisen) forsade ned, tills kokaren var full. Sedan tappades den skarpa luten på, ånga leddes in till ett fruktansvärt tryck 12 atmosfärer, det långsamma svängandet började igen...

Den kokande massan tvättades ren från lut i divisörerna, jättelika cylindrar, som också stod i kokhuset och räckte genom bägge våningarna, fortsatte sin färd och anlände, blekt eller oblekt, till pappersmaskinen, där den flödade fram som en skummande älv. Ut på silduk, så att vattnet rann av, övertogs av filt, som gick på valsar liksom silduken, trycktes därunder tillsammans, så att den hängde ihop på egen hand, när den gick över till torkcylindrarna, varifrån den i ett brett och mäktigt flak skred fram till saxen, där den höggs i stora ark tre och tre åt gången — Av den förbrukade luten framställdes ny soda i sodahuset, som låg för sig själv.

Luten kondenserades i ugnar kring ånggeneratorn, varefter den brända luten fördes till smältugnen. Hettan var gruvlig framför de luckor i smältugnen, genom vilka den brända luten östes in i det vitglödgade eldhavet, där lutklumparna brann som fnöske, smälte ned och övergick i flytande form som smält lava, vilken i gnistrande bäckar letade sig fram vid golvet på andra sidan och flöt ut i sandgropar, där eldströmmen stannade och stelnade. Så hade man ny soda och kunde göra skarplut igen i mixarna, stora järnkar som stod i närheten med landgångar upptill för dem som skötte dem samt axlar uppifrån och ned mot bottnen med järnarmar, vilka arbetade i den heta och starka dekokten.

Den illaluktande röken gick inte långt från den låga skorstenen, och avfallet, den gröna mesan, huvudsakligen bestående av förbrukad kalk, fyllde återstående dalsänkor."

Doktor Sahlin lär vid epidemier inom skoldistriktet ha brukat förorda att alla skolor skulle stängas utom vid Stjernsfors, ty där kunde inte fan leva, än mindre några baciller. Det var en betydande kontrast mellan det nya fabrikssamhälle, som skulle existera här inemot tre decennier, och det gamla från stångjärnets tid.

I utskriften av det styrelseprotoko!l där den första diskussionen om massafabriken vid Stjern förekommer, har protokollföraren först skrivit sulfitfabrik, vilket sedan har ändrats till vad det blev, nämligen sulfatfabrik. Elis Bosaeus har framhållit, att ryktena om den något yngre sulfitmetodens utveckling mattade nyanlägg­ningarna av sulfatfabriker under 1880-talet.

Massan blektes redan från första stund. Detta var världens första riktigt lyckade sulfatfabrik, de tidigare kan mest liknas med experimentfabriker. För blekning av massan användes klorkalk som kom från England i trätunnor. Klorkalk är känsligt för fukt och därför sökte man en metod att tillverka blekmedel direkt vid fabriken. Elektrokemi innebär att elektrisk ström omvandlas till användbara kemiska produkter, i detta fall ville man tillverka klor för blekning av massan. Den 1 april 1891 hade man en elektrokemisk process klar och igångkörd.

Beslutet 1891 att lägga upp en manufakturbyggnadsfond tog sikte ej blott på kallvalsningen, utan även på massaindustrien. Stjernsfabriken visade utmärkt gott ekonomiskt resultat. Tillverkningen var 1892 över 3.500 ton, varav 524 ton blekt, och 1893 års tillverkning beräknades till omkring 4.500 ton, som redan vid tiden för bolagsstämman samma år var avsatt till goda priser. Stjern var så förtroendeingivande ända från början, att Uddeholm vid extra stämma 1891 beslöt att förvärva de aktier som det ej redan ägde.

1895 fick ingenjör Petterson från professor Peter Klason rapporter om sulfat- och sulfitmassans ligninhalt. Därmed anlitades den främsta sakkunskap som stod till buds för att få produkterna analyserade. Klason var föregångsmannen i vårt land på detta kemisk-tekniska område. Liksom de ökade kvalitetskraven från 1880-talet hade lett till in­rättande av ett kemiskt laboratorium i Hagfors, så togs nu med denna hänvändelse ett motsvarande steg för massaindustriens del, vari utgångspunkten ligger för ett senare målmedvetet forskningsarbete.

Tidigare, och även senare, nöjde man sig med att pröva massans kvalitet genom att bita i den och på detta enkla sätt konstatera om fibrerna var långa eller korta; i sistnämnda fall smulades massan mera och hastigare av tuggverktygen. Sålunda var vid det nya seklets början standarden inte alltför hög, vad produkten angår, om man jämför med nutiden. Det har sagts av en av dem som var med på den tiden: Det gällde bara att koka på, och det var märkvärdigt att det blev så hyggligt som det blev. Ekonomiskt blev emellertid resultatet mycket gott. År 1902 svarade Stjern med 5.130 ton för en vinst på 85.290 kr. Den tekniska utrustningen bättrades på, så utvidgades 1898 sodahuset i Stjern, men med större nyutrustningar fick anstå.

1900

Stjern Sulfatfabrik.

Ägare: Stjerns Aktiebolag.

Aktiekapital:                    1,000,000 kr.

Läge:           Värmlands län, Stjern vid Stjernsfors järnvägsstation.

Postadress:                    Uddeholm.

Kommunikationer:        järnväg.

Bilden är från 1910

De nya förädlingsindustrierna och den ökade avsättningen av järn och stål höll kommunikationsfrågorna ständigt aktuella. Ett effektivt leveranssystem var nödvändigt för varor, vilka hastigt skulle ut på världsmarknaden efter ofta brådskande beställningar.

Mera sparsamt hållen var Uddeholms massaindustri, vars tekniska utrustning endast långsamt förnyades. Dess skapare C. F. Petterson avgick med utgången av 1908. Han var en av den svenska cellulosaindustriens banbrytare och hade kommit med tekniska uppslag, som var före sin tid. Ingenjör Sven C:son Lindberg efterträdde 1909 C. F. Petterson vid Stjern. Nu följde en rad ombyggnader och förbättringar slag i slag både vid Stjern och Årås. Sulfat­fabriken fick omkring 1907 en roterande sodaugn, som avlöste de äldre. Dess blekeri skulle ombyggas, beslöts det 1909, och tre stycken nya ångpannor anskaffas. Vedtorg, nya flisbingar i kokeriet, ett nytt vedrenseri, en bättre fläkt i skorstenen och en linbana till massamagasinet skulle anläggas där, enligt beslut 1911, allt detta verkliga steg mot en rationalisering av den en smula föråldrade fabriken. Följande år erhöll ingenjör Lindberg anslag för studier av elektrolytisk blekning i USA. Resan, som anträddes 1913, gick i själva verket ut på orientering om nyare elektrokemiska metoder. Den resulterade i förslag till dylik industri i Skoghall eller Stjern.

1915

1917

Sulfatfabriken i Stjernsfors blev snabbt för liten och 1918 flyttades den elektrokemiska fabriken och sulfatfabriken till Skoghall.

Fabriken lades ner 1919

1930

Rivningen 1940